Det stora klippet?

Det stora klippet?
Några aspekter på skogsmarknaden i Härnösandsdistriktet
under sent 1800-tal
Inledning
När den filosofiskt lagde vid ingången till det 20:e seklet tog sig för
att summera utvecklingen genom det århundrade man nyss hade
lämnat bakom sig, kunde han eller hon bland annat konstatera att
framväxten av en modern industrisektor saknade motstycke i landets
historia. Till sina yttre drag är den svenska industrialiseringsprocessen väl känd. Inom loppet av en eller ett par mansåldrar gick landet i
norr från att vara ett självförsörjningsbaserat jordbrukssamhälle till
att bli ett penningbaserat industrisamhälle. En viktig del i denna process och i synnerhet för norrländskt vidkommande, utgjordes av
sågverksindustrin som från mitten av 1800-talet i rask takt utvecklades från småskalighet till stordrift. Omfattande och djupgående förändringar i samhällskroppen följde; socialt, ekonomiskt, politiskt och
kulturellt, mot vilket missnöjet efterhand kanaliserades i sekelskiftets
stora debatt om Norrlandsfrågan. Bland mycket annat handlade den
om effekterna av att skogsbolagen för sin råvaruförsörjning i allt
större omfattning köpte skogsfastigheter av norrländska bönder.
Samtidigt som expansionen av trävarumarknaden rent ekonomiskt
lyftes som en framgångssaga i den offentliga retoriken, såg många
med oro på strukturomvandlingen av jordägandet och, som det uppfattades, hotet mot de självägande bönderna, som framför andra sågs
representera stabilitet och kontinuitet i det svenska samhället. Den
förbudslag som instiftades av riksdagen år 1906 och som med vissa
undantag förbjöd aktiebolag från att vidare förvärva jordbruksfastigheter i de norrländska landskapen, var ett svar på denna oro.
1
Så kan helt kort problemområdet sammanfattas, med blicken fäst
på hur förändringar inom råvarumarknaden för skog, hädanefter
kallad skogsmarknaden, kom att få vidare konsekvenser för samhällsstrukturen.1
I det papper som nu föreligger kommer jag att diskutera några centrala aspekter av hur skogsmarknaden utvecklades i Härnösands
trävarudistrikt under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Jag kommer därvid framför allt fokusera på frågor som rör marknadsstruktur, konkurrens och de drivkrafter som låg grund för en ändrad modell för
försörjning av timmer till verken. Till grund för de resultat som presenteras, ännu preliminära, ligger huvudsakligen en fallstudie av
skogsbolaget Strömnäs AB, ett av de större av de bolag som var
verksamma i distriktet. Även inkluderas vissa empiriska nedslag i
Edsele socken i västra Ångermanland. Inledningsvis kommer jag
säga något om det sammanhang uti vilket arbetet med papperet har
ägt rum, samt något om centrala begrepp och avgränsningar.
Sammanhanget
Papperet har kommit till i anslutning till ett av Riksbankens Jubileumsfond finansierat och alltjämt pågående projekt, Skogens entreprenörer. Industrialisering och modernisering i Norrlands inland, cirka 18501910, i vilket sammanlagt fyra historiker vid Mittuniversitetet ingår.2
Ambitionen med projekthelheten är att öka förståelsen för de komplexa processerna bakom den transformation som delar av det norrländska inlandet genomgick i samband med industrialiseringen.
Syftet med min del av projektet har preciserats till undersöka hur
skogsmarknaden förändrades inom Härnösands trävarudistrikt och
med fokus på Ramsele tingslag. Begreppet skogsmarknad definieras i
För en bred översikt av trävarunäringens utveckling under 1800-talet samt sekelskiftets debatt om skogsskötsel och skogspolitik hänvisas till följande verk: KarlGöran Enander; Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150
år (Umeå 2007); Lars Kardell, Svenskarna och skogen, del 2: Från baggböleri till naturvård (Jönköping 2004).
2 http://anslag.rj.se/sv/anslag/47207
1
2
detta fall som mötet mellan säljare och köpare, mellan utbud och efterfrågan på timmer, skogsskiften och skogshemman. Något som
dels innefattar strukturella förhållanden som bestämmer marknadens former, dels de beteenden och val som kommer till uttryck
genom att någon agerar på denna marknad.
Till Härnösandsdistriktet räknar jag de sågverk som sorterade under Härnösands tullkammardistrikt efter 1894 samt det geografiska
område varifrån dessa sågverk försörjdes på timmer, via Ångermanälven med biflöden.
I tid avgränsas undersökningen till perioden mellan 1850 och 1910.
Det var då den moderna sågverksindustrin anlades och så småningom volymmässigt nådde sin topp kring sekelskiftet 1900. Det
var också före 1906 som skogsbolagen anskaffade huvuddelen av sitt
nuvarande innehav av skogsmark i Norrland.
3
Härnösandsdistriktet och industrialiseringen
Under 1800-talets senare hälft förändrades på flera och avgörande
sätt villkoren för att verka på trävarumarknaden. Flottleder rensades
och byggdes ut. Ångsågstekniken förändrade förutsättningarna för
sågverkens kapacitet och lokalisering. Ekonomisk frihandel gynnade
handel och efterfrågan. Några statistiska uppgifter får tjäna som vägledning för att i grova drag beskriva ökningen av produktionsvolymerna i Härnösandsdistriktet tiden efter 1800-talets mitt. Perioden
mellan 1850 och 1875 tiofaldigades exporten av sågade och hyvlade
trävaror. Vid sekelskiftet kunde man konstatera ytterligare en fördubbling. I konkreta tal handlar det om att trävaruindustrin i distriktet gick från att vid seklets mitt ha producerat för export omkring 25 000 m3 till att under 1890-talet och en bit in på det nya seklet
pendla på nivåer mellan 600 000 till 700 000 m3.3 Produktionsökningen drevs på och möjliggjordes av en stabil och stigande efterfrågan
från utlandet. Samtidigt var en omdaning av marknadens struktur en
förutsättning för att denna efterfrågan skulle kunna tillgodoses.
Jan Glete har beskrivit uppbyggnadsfasen av den moderna sågverksnäringen som ett avbrott, en diskontinuitet i utvecklingen.
Ägarna till dåtidens vattensågar tog inte, av olika orsaker, taktpinnen när marknaden för trävaror förändrades kring seklets mitt. Istället utmönstrades de successivt av utländska och västsvenska handelshus som gjorde de avgörande investeringarna i teknik och infrastruktur. Detta var en process som påbörjades under 1830- och 1840talen, för att sedan fullföljas decennierna efter 1800-talets mitt. I
Härnösandsdistriktet var det framför andra handelshuset, firma J. A.
Kjellberg & Söner i Göteborg, som gjorde stora investeringar, varav
det mest betydande var övertagandet av Kramforssågen år 1848.
Men även norska, brittiska och tyska intressen gjorde sig gällande i
olika bolagsbildningar under 1850- och 1860-talen.4 Följande tabell
Harald Wik, Norra Sveriges sågverksindustri från 1800-talets mitt fram till 1937,
(Stockholm 1950), diagram s. 221.
4 Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, (Stockholm 1987), s. 151-158.
3
4
visar den numerära utvecklingen över antalet vatten- och ångsågar i
Härnösandsdistriktet mellan 1850 och 1900.
Diagram 1: Antal kommersiella sågverk i Härnösands trävarudistrikt
perioden 1850-1900
70
60
50
40
Vattensågar
30
Ångsågar
20
10
0
1850
1862
1871
1880
1890
1900
Källa: Harald Wik, Norra Sveriges sågverksindustri från 1800-talets mitt fram
till 1937, (Stockholm 1950), bearbetning av data i tabell, s. 303-307.
Örnsköldsviks trävarudistrikt (bildat genom delning av Härnösandsdistriktet år 1894) ingår inte i tabellen.
De första ångsågarna i distriktet drogs igång under åren 1853 och
1854, i tur och ordning Sandö, Kramfors och Locknö. Kortsiktigt innebar de ingen större omvandling av marknadsstrukturen, parallellt
satsades på uppförande av nya vattendrivna verk för att profitera på
den då rådande högkonjunkturen. Faktum är att antalet vattensågar
fördubblades mellan 1850 och 1862, vilket kan jämföras med att det
ännu år 1862 endast fanns sex ångsågar i drift. Som diagram 1 visar
är det först under 1860-talet man kan tala om en tydlig övergång från
äldre till modern teknik. Mot slutet av decenniet blev antalet ångsågar påtagligt fler, samtidigt som avvecklingen av vattensågarna in5
leddes. Denna riktning förstärktes under 1870-talet, och efter konjunkturkrisen mot decenniets slut var de flesta vattensågar borta från
den kommersiella marknaden. Ser man till volymerna av sågat timmer framstår emellertid redan det sena 1860-talet som en brytpunkt
för skiftet mellan äldre och ny teknik.
Det som utmärker Härnösandsdistriktet, gällande ägarförhållanden, är dels en viss kontinuitet genom att tidigare järnbruk efterhand
gick över till att syssla med trävaror. Främst kan här nämnas det bolag som senare blev Graningeverken, vars disponent en gång lär ha
yttrat om saken att ”håller vi oss inte flytande på vårt järn, så flyter vi
på vårt sågade trä”.5 Dels byggdes flera av de ångsågar som tillkom
under 1860- och 1870-talen via lokalt och regionalt kapital, som lade
grunden för medelstora och under många år framgångsrika företag
som var förankrade i olika ägarfamiljer. Till denna senare kategori
hör exempelvis Strömnäs AB, och på det sättet skiljer sig Härnösandsdistriktet från distrikten längre norrut, som antingen dominerades av ett fåtal bolag eller inte alls utvecklade en struktur av regionalt förankrade företag som ackumulerade kapital för framtiden.6
Även de förändrade ägandeformerna bör ägnas viss uppmärksamhet. Det sena 1800-talets ångsågar drevs i allmänhet i aktiebolagsform. Med sin dyrare teknik och den successivt stegrade produktionsvolymen krävde de mer kapital för att kunna sättas igång och
drivas än vad de gamla vattendrivna verken hade gjort. Fördelen
med aktiebolagsformen, som stipulerades i en lag från 1848, var dels
enkelheten att samla in kapital från många olika tecknare, dels att
ansvaret för bolagets förbindelser begränsades till det insatta kapitalet. Vi ser följaktligen under 1800-talets andra hälft en successiv
övergång till den nya aktiebolagsformen, först genom de nystartade
sågverken, men så småningom också genom att äldre firmor ombildades.
Aktiebolagsformen innebar att ägandet till bolagen lättare kunde
spridas i en större krets av investerare. I takt med att vinstkapital
5
6
6
Joh. Ax. Almquist, Graningeverken: historisk skildring, (Stockholm 1909), kap. 8.
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, (Stockholm 1987), s. 166-168.
ackumulerades och behövde placeras blev det därför vanligt att investerare efterhand fick betydande intressen i sinsemellan konkurrerande bolag. Genom överlappande ägande, ledning och styrelseledamöter formades olika bolagssfärer, som dock kunde förändras
över tid. Jag ska här nöja mig med att peka på några sådana anknytningar. Grosshandlaren Arend Versteegh kom till Sverige från Holland vid mitten av 1870-talet och bosatte sig i Härnösand. Där blev
han år 1883 huvudägare till Hernösands Ångsågs AB men skaffade
sig med tiden även betydande aktieposter i flera andra bolag, däribland Strömnäs AB och Sprängsvikens AB för vilka han efter hand
kom att ingå i styrelsen. Mest känd är han för köpet av aktiemajoriteten i Graningeverken år 1900. Hans bror Fritz Versteegh var parallellt
grundare till, största delägare i och disponent för Sandviken från
1869 till sin död 1901. En annan affärsman som obehindrat rörde sig
från det ena styrelserummet till det andra var Constantin Falck. Han
var medgrundare till Nylands trävarubolag i början av 1870-talet och
sedermera delägare och styrelseledamot i bland andra Strömnäs AB,
Lugnviks Nya Ångsågs AB, Svanö AB, Sprängsvikens AB och Utansjö Cellulosa AB. Ett av hans största projekt var övertagandet av
sågen i Björknäs år 1886, där han sedan tjänstgjorde som disponent
fram till 1904.7
Bolagens förvärv av jordbruksfastigheter i Härnösandsdistriktet
Så länge flottning var den enda möjligheten att i större skala kunna
transportera timmer längre sträckor var skogsmarknadens räckvidd
ungefär densamma som flottledens. För Härnösands trävarudistrikts
del, sådant det såg ut efter avknoppningen av Örnsköldsvik år 1894,
ingick således de territorier som var förbundna med Ångermanälvens flottningssystem och biflöden. En naturlig gräns drogs mot
socknarna i norra Ångermanland. Samtidigt korsades Jämtlandsgränsen beträffande framförallt Ströms, Alanäsets och Frostvikens
socknar samt södra Västerbottensgränsen med socknarna Åsele, Vilhelmina och Dorotea. Detta geografiska område, inalles ett 30-tal
7
Samtliga uppgifter ur N. H. Qvist, Ådalen 1 + 2, (Stockholm 1943, 1946).
7
socknar, bildade tillsammans det handlingsfält som bolagsmännen
såg framför sig på kartan när de planerade sina uppköp. Det var
också samma herrar skogens ägare var tvungna att vända sig till, om
de ville sälja till ett bolag på marknaden.
Gunte, Baunitz och Borgegård visar i en undersökning av Degerfors socken i Västerbotten att det framförallt var enskilda spekulanter, ofta handelsmän, som köpte fastigheter av bönderna före 1870talet, längre fram övergick sedan dessa fastigheter i bolagens ägo. 8
Liknande iakttagelser om privata spekulanter som i ett tidigt skede
handlade med hemman och framförallt nybyggen kan tentativt göras
för ångermanländskt vidkommande, där namn som häradsdomare
Erik Petter Persson i Höfven och handelsman Ingelbert Erstad i
Backe, även Constantin Falck, en av männen bakom Strömnäs, förekommer flitigt som tidiga spekulanter på skogshemman under 1860och 1870-talen. På samma gång är det tydligt att flera av de stora privatspekulanterna så småningom inordnades i den nya marknadsstrukturen. Så var det med de nämnda männen: häradsdomare Persson som medgrundare till Sprängsvikens Ångsåg, handlaren Erstad
var en av männen bakom bildandet av Björknäs AB.
Den nya marknadsstrukturen som växte fram efter 1800-talets mitt,
följdes av att bolagen intill sekelskiftet 1900 la sig till med betydande
arealer jord och skog i framförallt Norrlands inland. Enligt Norrlandskommitténs beräkningar förfogade sågverksbolag, bruk och
enskilda sågverksägare över sammanlagt 34,3 procent av de privatägda jordbruksfastigheterna i Norrland och Dalarna år 1900. Inom
Västernorrland, som dominerades av de två stora trävarudistrikten
Härnösand och Sundsvall, var motsvarande andel 41,6 procent.
Denna andel kom sedan att öka några procentenheter ytterligare under tiden fram till 1906, då förbudslagen trädde i kraft.9
Gunnar Arpi är den som grundligast har preciserat tidpunkten för
när de så kallade bolagsköpen inleddes, genom sin undersökning av
hur blivande SCA:s markinnehav tog form i Sundsvallsdistriktet.
Rune Bunte, Sven Gaunitz och Lars-Erik Borgegård, Vindeln: en norrländsk kommuns ekonomiska utveckling 1800-1980 (Umeå 1982), s. 91.
9 Norrlandskommitténs betänkande, del 6 (Stockholm, 1904), tabellerna 1 och 3.
8
8
Bland annat konstaterar han att över 75 procent av förvärven ägde
rum mellan 1882 och 1906, det år då förbudslagen trädde i kraft.10
Liknande resultat kommer Ove Lundberg till i sin undersökning av
tre socknar i Örnsköldsviksdistriktet, även om tendensen där är lite
tidigare.11 Bilden av ett förhållandevis snabbt förlopp, som tar sin
början eller accelererar efter 1880, bekräftas också i mina undersökningar av Edsele socken i västra Ångermanland, enligt bilagd tabell.
I den kan vi se att bolagens fastighetsköp tilltog markant under 1880och 1890-talen. Mellan 1880 och 1900 steg bolagens andel av det totala taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter från 6 till 51 procent.
Bakom dessa siffror döljer sig en mängd fastigheter som bytt ägare
minst en men i många fall flera gånger under perioden.
Gunnar Arpi, ”Bolagens skogsförvärv i Sundsvallsdistriktet 1850-1950”, i Ragnhild Lundström (red.), Kring industrialismens genombrott i Sverige (Stockholm 1966),
s. 73.
11 Ove Lundberg, Skogsbolagen och bygden: ekonomisk, social och politisk omvandling i
Örnsköldsviksområdet 1860-1900 (Umeå 1984) s. 47.
10
9
Tabell 1: Skogsbolagens andel av det totala taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter i Edsele under perioden 1870–1906.
År
1870 1875 1880 1885 1890 1895 1900 1906
Andel
bolagsägd
jord i
procent
Antal
fastighetspos
ter
3,21 6,04
6,11
19,2
25,7
33,3
51,1
58,1
6
10
17
29
44
70
87
9
Källa: Fyrktalslängder åren 1881, 1886, 1891, 1896, 1901 och 1907, Edsele
kommun, D I, vol. 1-3, Sollefteå kommunarkiv (SK). För åren 1870 och 1875,
se taxeringslängder för Edsele, Västernorrlands läns landskontors arkiv E
Ib, vol. 219 och E IV, vol. 7, Härnösands Landsarkiv (HLA).
Anmärkning: I tabellens första rad definieras ägandet av jorden utifrån
aktuellt taxeringsvärde respektive år. Både krononybyggen och skattehemman ingår i beräkningen. Det som uttrycks är således bolagens andel
av det sammanlagda taxeringsvärdet för samtliga jordbruksfastigheter i
kommunen. I tabellens andra rad anges antalet separata fastighetsposter
där bolag redovisas som ägare, vilket ger en kompletterande indikation på
bolagens köpaktiviteter mellan de olika kontrollåren. En fördel med detta
mått är att det är oberoende av den relativa taxeringsvärdesutvecklingen,
dock undervärderas antalet köp p.g.a. fastighetsposter som efterhand lades
samman.
En utförlig sammanställning visar att när förbudslagen trädde i kraft
år 1906 så var det sammanlagt 17 olika skogsbolag som innehade
jordbruksfastigheter i Edsele socken, i större eller mindre omfattning.
Störst var Sandviken med en ägarandel på knappt 10 procent, följt i
fallande ordning av Graningeverken, Dals Ångsåg och Tunadal.
Minst var Ramviks sågverks andel, som uppgick till bara 0,2 procent.
Sett till det taxerade värdet förfogade bolagen tillsammans över 58
procent av marken. De flesta av bolagen hade sina rötter i Härnösands trävarudistrikt, och använde sig av flottlederna via Faxälven
och Ångermanälven för timrets framforsling. Därutöver figurerade
10
en knapp handfull intressenter från Sundsvallsdistriktet, men de intresserade sig huvudsakligen för byarna närmast Jämtlandsgränsen
som angränsade till deras hemmamarknad, geografiskt och funktionellt förbunden med Indalsälvens flottled.12
Den uppsplittrade ägarbilden, där bolagens skogsköp gjordes sida
vid sida och i förmodad konkurrens, framgår ännu tydligare av en
sammanställning för samtliga Härnösandsdistriktets ångermanländska socknar, gällande året 1905. Det året uppträdde sammanlagt
23 olika aktiebolag som ägare av mantalssatt jord. Den största jordägaren var Björkå AB med nästan 34 mantal och den minsta var
Ulfviks AB med 0,5 mantal. Tabell 2 listar de 15 bolag som var största
markägare, beräknat utifrån mantal.
Tabell 2: De 15 aktiebolag som innehavde mest skogsmark i Härnösands trävarudistrikt år 1905.
Bolagets namn
Björkå AB
Fastighetsinnehav, Antal
Anmärkningar
uttryckt i mantal.
socknar
bolaget
har innehav i
33,9
19
Privilegier för
järnsmide 1771,
sågverk från
1859. Ombildat
till aktiebolag
via fusion med
Offers AB och
Lugnviks Nya
AB år 1897.
Se vidare Erik Nydahl, ”Nybyggen till reapris: bolagsköp av jordbruksfastigheter
i ångermanländska Edsele socken cirka 1870-1906”, i Stefan Dalin, Makt, myter och
historiebruk (Sundsvall 2014), s. 103.
12
11
Graningeverkens 28
AB
11
Kramfors AB
26,3
10
KungsgårdenMarieberg AB
17,8
14
Sandvikens AB
17,4
12
Strömnäs AB
13,7
Sandö Ångsågs 13,3
AB
15
9
Sprängsvikens
AB
12,7
10
Svanö AB
Wäija AB
11,1
7,2
13
12
Dals
Ångsågs 7,2
AB
Björknäs AB
5,5
12
16
12
Privilegier för
järnbruk 1673,
sågverk från
1851, ombildat
till AB 1873.
Privilegier för
finbladigt sågverk 1744, ombildat till aktiebolag 1886.
Ursprung från
1857, ombildat
till aktiebolag
1886
Grundat 1868,
aktiebolag från
1869.
Grundat 1871
Grundat 1867,
ombildat till aktiebolag 1889.
Grundat 1872,
aktiebolag från
1877.
Grundat 1867
Grundat 1867,
ombildat till aktiebolag 1870.
Grundat 1885
Grundat 1882,
ombildat till aktiebolag 1886.
Salsåkers
Ångsågs AB
Dynäs AB
5,1
12
Grundat 1872.
4,5
10
Hernösands
Ångsågs AB
3,1
5
Grundat 1884,
aktiebolag från
1896.
Grundat 1860
Källa: BiSOS, Femårsberättelse för Västernorrlands län 1901-1905, bilaga
över inhemska bolags ägande av fastigheter, sockenvis.
Anmärkning: Bolagens innehav av fastigheter i Jämtland och Västerbotten
ingår inte i tabellen.
Det som listas i tabellen är i praktiken strukturen på skogsmarknadens köparsida sådan som den tedde sig från 1870/80-talet till en
bit in på 1900-talet. Vid sidan av mindre bolag och privatspekulanter
handlar det om ett femtontal eller något fler stora bolag som köpare
på marknaden. Några tillkom under resans gång, andra lämnade
scenen, men överlag är det en påfallande stabil struktur vi ser, som
växte fram i spåren av ångsågarnas etablering. De gamla bruksbolagen med rötter i 16- och 1700-talen; Graningeverken, Björkå och
Kramfors, toppar listan över största skogsägare, delvis på grund av
innehav av gamla privilegieskogar. Vidare kan vi se att de flesta av
bolagen var verksamma över ett brett fält med ägarintressen i mellan
tio och femton socknar enbart i Ångermanland. I distriktets kärnområden, såsom Fjällsjö, Junsele och Ramsele, var samtliga bolag på listan möjliga köpare.
Om orsakerna till den omfördelning av jordägande som ägde rum i
slutet av 1800-talet har diskuterats vitt och brett i tidigare forskning.
På en mera strukturell nivå har några historiker betonat övergången
från ett produktionssystem till ett annat, att bönderna inte längre
behövde sin jord när de fick tillgång till annan sysselsättning och inkomst. Andra pekar på att de ökade kvantiteterna av timmer som
efterfrågades av bolagen, inklusive hotet om en framtida brist, gjorde
att bolagen såg sig tvungna att säkra tillgången på ett mer permanent
sätt än via tidsbegränsade kontrakt. Konsensus tycks råda kring att
13
ett förbud mot långa avverkningsrätter (längre än 20 år), som instiftades år 1889, påskyndade denna utveckling. Avsikten med åtgärden
var välmenad, att hindra skogens inlåsning för hemmansinnehavaren under ibland så lång tid som flera generationer. Men eftersom
det ytterligare begränsade möjligheterna till långvarig planering av
resurserna, så har man förmodat att den fick en motsatt verkan genom att hela hemman istället bytte ägare.13
En fallstudie av Strömnäs AB
Hittills har jag presenterat marknadsstrukturens övergripande drag.
I det följande kommer jag nu att presentera preliminära resultat av
en fallstudie som gjorts på ett bolag som var verksamt i detta distrikt.
Strömnäs AB etablerades som sågverk i början av 1870-talet och
kommer enligt tabell 2 på plats nummer sex över största ägare av
mantalssatt jord i Härnösandsdistriktets ångermanländska socknar
år 1905. Men vad för strategier låg till grund för hur bolaget agerade
på marknaden? Hur såg förhållandet till andra bolag ut? Via räkenskapsböcker, protokoll och intern korrespondens har jag från ett inifrånperspektiv följt utvecklingen på skogsmarknaden från 1870-talet
och fram till sekelskiftet.
Mellan gammalt och nytt – skogsbolaget tar form
Till att börja med ska sägas att Strömnäs var ett av de sågverk som
baserade bolagsbildningen på lokalt och regionalt kapital. Även tillhörde man den andra generationen av ångsågar, som kom till nästan
tjugo år efter att de första hade anlagts.
Bakom anläggningen, som togs i bruk år 1872, stod en rad prominenta ådalsbor i förening med skogsägande bönder. Startskottet var
Se t.ex. Mats Rolén, Skogsbygd i omvandling: studier kring befolkningsutveckling,
omflyttning och social rörlighet i Revsunds tingslag 1820–1977 (Uppsala 1979) s. 48f;
Karl-Göran Enander, Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under
150 år (Umeå 2007) s. 25; Gunnar Arpi, ”Bolagens skogsförvärv i Sundsvallsdistriktet 1850-1950”, i Ragnhild Lundström (red.), Kring industrialismens genombrott i
Sverige (Stockholm 1966), s. 72f.
13
14
en öppen ”inbjudan” till aktieteckning som förmedlades till allmänhetens kännedom någon gång under våren 1871.14 Varje tecknad aktie, som kostade 1000 kronor, förenades med en plikt för ägaren att
årligen efter anvisning leverera 150 stycken sågtimmer till sågen.
Villkoret var inte speciellt ovanligt i sin tid. Till exempel hade ett liknande sågverk i Svanö grundats enligt samma premisser i slutet av
1860-talet.15 Flera syften kan anas: dels förstås att man ville säkra sågens tillgång på råvara, dels att man inför aktieteckningen lockade
skogsägande personer med att få del i förädlingsvinsten på sitt timmer. Men framförallt speglar det att marknadsstrukturen fortfarande
var ordnad efter ett system där skogsägande och sågverksrörelse
ännu inte sågs som en nödvändig förening.
Strömnäs bildades sålunda som ett renodlat sågverk, till vilket timret var tänkt att anskaffas via pliktleveranser från aktieägarna samt
så kallat köptimmer. De av aktieägarna som saknade egna skogstillgångar var tvungna att infria sina åtaganden genom att på egen hand
inhandla lämplig mängd timmer eller avverkningsrätt. För detta ändamål bildades ett från sågverket fristående skogsbolag, vilket konstituerades vid ett möte på gästgivaregården i Kungsgården den 20
mars 1872 såsom Sollefteå Trävaru Aktiebolag.16 Enligt bolagsordningen, som godkändes av Kongl. Maj:t den första juni samma år, var
bolagets ändamål att inom Ångermanland, Västerbotten och Jämtland ”inköpa fastigheter och skogar, för att från desamma verkställa
afverkning, samt tillika genom elfrensningar tillgodogöra hittills oåtkomliga skogstillgångar och genom lämpliga åtgärder befordra och
utveckla en laglig och rationel trävarurörelse.”17 Förvärven av framför allt avverkningsrätter men även några hemman genomfördes
direkt från starten på ett offensivt sätt och vid en extra bolagsstämma
under januari 1873 då de totala inköpen uppgick till cirka 150 000
kronor gavs klartecken för att fortsätta med inköpen upp till cirka
Löst papper i styrelseprotokollsboken, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
Nils H. Qvist, Strömnäs: ett bolagsöde, (Stockholm 1953), s. 11-12.
16 Bolagsstämmoprotokoll 20/3 1872, Sollefteå Trävarubolag, SCA:s arkiv.
17 Bolagsordning för Sollefteå Trävaru-Aktie-Bolag, tryckt hos J A Johansson, Härnösand, 1873.
14
15
15
200 000 kronor. Det uttalades samtidigt att man helst såg att resterande medel skulle användas till att förvärva fastigheter med
”everldelig äganderätt” då sådana som man uttryckte det var ”förenliga med bolagets fördel.”18 Det kan tolkas på två sätt, dels att man
såg långsiktigt på sina förvärv, dels att man ändå ville undvika att
dra på sig fastigheter där jorden krävde tillsyn och omvårdnad. Ett
belysande exempel på oviljan att driva jordbruk är att bolaget år 1874
sålde vidare ett av få hemman som inköpts efter att först en 50-årig
avverkningsrätt hade intecknats.19
År 1877 slogs trävarubolaget och den besläktade sågverksrörelsen i
Strömnäs samman i ett nytt gemensamt bolag. Avverkningsrätter
och hemman övertogs av det nya bolaget. Samtidigt slopades leveransplikten av timmer för aktieägare. Gränsen mellan sågverksrörelsen och skogsrörelsen hade dessförinnan successivt flutit ihop. Förutom anställningen hos trävarubolaget blev bolagets inspektor, Frans
Gustaf Johanzon, från 1874 också direkt anställd av sågverket som
inspektor för timmerinköp och ”kontrollör öfver bolagets timmeraffärer.”20 Trävarubolaget var sålunda bara verksamt under en
femårsperiod, men utgjorde i sig självt en intressant blandform mellan två olika system för råvaruanskaffning, dels ett äldre som var på
väg ut, dels ett nytt som höll på att etableras. När sågverksrörelsen
och skogsrörelsen slogs ihop 1877 framträder första gången för
Strömnäs vidkommande det heltäckande skogsbolaget i modern mening. Årtal är dock oviktigt i sammanhanget, detta var utslag av en
rörelseriktning som pågick under flera decennier och hörde samman
med omstruktureringen av branschen i stort. I grunden handlar det
om en övergång från en marknad som präglades av leveransvirke
och enskilda skogsspekulanter, till en marknad dominerad av bolag
som tog ansvar för hela kedjan från träd till planka. De äldre bolagen, som varit verksamma sedan 1850-talet och i några fall tidigare
än så, anpassades också i allmänhet något tidigare.
Bolagsstämmoprotokoll 29/1 1873, Sollefteå Trävarubolag, SCA:s arkiv.
Bolagsstämmoprotokoll 1/7 1874, Sollefteå Trävarubolag, SCA:s arkiv.
20 Bolagsstämmoprotokoll 1/7 1874, Sollefteå Trävarubolag, SCA:s arkiv.
18
19
16
Avverkningsrätter och fastighetsförvärv
Det nya sammanslagna Strömnäsbolaget leddes från 1877 och seklet
ut av en styrelse som bestod av Constantin Falck, grosshandlaren
Johan Fahlén och Nicolaus Qvist, den senare var dessutom bolagets
disponent. Den krets inom vilken besluten fattades var således
ganska liten. Samtidigt stod bolagsledningen inför flera problem att
ta itu med. Ett första inställde sig den 22 februari 1878, då hela såghuset brann ner till grunden. Tack vare försäkringen kunde den
emellertid återuppbyggas redan samma år, i förbättrad och utökad
version. En mera långsiktig utmaning var den att finna en modell för
att förskaffa och säkra tillgången på timmerråvara.
Bekant är att Strömnäs liksom många andra bolag efterhand slog in
på en linje som innebar att man skaffade sig den fulla äganderätten
till skogsmarken. För att få en systematisk bild av bolagets köp av
avverkningsrätter och hemman har jag utifrån bolagets kontraktsböcker sammanställt en tabell som visar hur de fördelade sig över
tid. Av praktiska skäl har jag även inkluderat de kontrakt som ursprungligen upprättades av Sollefteå Trävarubolag.
Tabell 3: Strömnäs AB:s inköp av avverkningsrätter och fastigheter
1872-1900.
År
1871- 1876- 18811886- 1891- 18961875
1880
1885
1890
1895
1900
Avverkningsrätter, 16
11
24
11
50
41
antal köp
Hemman,
8
3
17
30
15
23
antal köp
Hemman,
0,4
0,5
1,3
5,2
1,4
3,9
uttryckt i mantal
Källa: Kontraktsböcker 1872-1903, Strömnäs AB, SCA:s arkiv, Merlo.
Anmärkning: För perioden 1900-05 har kontraktsböckerna visat sig vara
ofullständiga, varför denna period måste kompletteras via andra källor.
17
Tabellen pekar på flera kända förhållanden, till att börja med att
hemmansköpen blir vanliga först under 1880-talet. Under dess senare hälft dominerar de helt över avverkningsrätterna. Svårare att
förklara framstår däremot den markanta skillnaden i fördelning
hemmansköp/avverkningsrätter mellan perioderna 1886-90 respektive 1891-95. Särskilt utmärker sig att jämförelsevis få avverkningsrätter inhandlades under 1880-talet följt av avsevärt fler under 1890talet. En närmare granskning visar att det av allt att döma hänger
samman med att bolagets geografiska fokusområden förändrades
vid samma tid. Under 1880-talet gjorde bolaget många affärer i socknarna Fjällsjö och Åsele, men nästan inga alls i södra Ådalen, det vill
säga socknarna kring Sollefteå och öster därom. Och vice versa under tidigt 1890-tal. Den mest sannolika förklaringen till denna förändring är att inspektor Johanzon under år 1891 flyttade från Näsåker till Hullsta gård i Sollefteå. I socknarna öster om Sollefteå, där
han nu fick möjlighet att odla sina kontakter, var bönderna mindre
benägna att sälja sina hemman, än vad de var längre upp längs älven.
Johanzons flytt förklarar emellertid inte den mer generella övergången till att bolaget började köpa hemman. En konsultation av styrelseprotokollen ger inte heller några direkta svar på vad som föranlett bolagets ändrade strategier på marknaden. Ett principuttalande
av styrelsen år 1884 slog förvisso fast att bolaget skulle söka ersätta
den egna skog som förbrukades genom kontinuerliga inköp av nya
skiften i storleksordningen 50 till 75 tkr per år, dock sägs inget om
det ska vara i form av avverkningsrätter eller hemman. Inte heller
sägs något om bakgrunden, men man får anta att det är dessa medel
som sedan i stor utsträckning används till hemmansköp.21 De egna
skogarna sågs i allmänhet som en värdefull tillgång. Med egna skogar avsågs både hemman och längre löpande avverkningsrätter.
Upprepade gånger från 1880-talet och framåt gav styrelsen uttryck
för en önskan om hushålla med de egna skogarna. Istället för avverkningar av hela timmerbehovet på egen mark skulle man försöka
Styrelseprotokoll 31/1 1884, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
21
18
få tag på så mycket köptimmer som möjligt. Till exempel inför avverkningssäsongen 1884-85 planerades för att skaffa 100 000 sågtimmer till sågverket, varav enligt styrelsens mening ”större delen borde
om möjligt inköpas och egna skogar sparas.”22 Formuleringens huvuddrag återkom vid flera tillfällen under de påföljande decennierna. Genom att köpa löstimmer, stämplingar och korta avverkningskontrakt på skogskiften kunde de egna skogarna i större utsträckning sparas för framtida behov, en tid som man såg framför sig med
både fördyrade priser och försämrad tillgång på råvara.
Den interna korrespondensen
Styrelseprotokoll och styrelseberättelser berättar om bolagets viktiga
inriktningsbeslut, men säger inte så mycket om hur arbetet gick till
ute på fältet. Man kan också tänka sig att bolagsledningen tänkte sig
för lite extra vad man där satte på pränt. Den viktigaste källan till
hur man inom bolagsledningen resonerade om och såg på skogsmarknaden har istället varit inspektor Johanzons kopieböcker för
utgående korrespondens, som gjort det möjligt att följa skogsinspektorns arbete på nära håll, vecka för vecka, år efter år. Johanzons position kan närmast beskrivas som bolagets inköpschef på plats i
västra Ångermanland. I hans uppdrag ingick att styra över den kortsiktiga såväl som den långsiktiga råvaruförsörjningen. Den kortsiktiga i den meningen att se till så att rätt mängd timmer efter bolagets
behov årligen utstämplades under sommaren, avverkades eller köptes in under vintern och till sist flottades ner till sågen under våren.
Den långsiktiga i den meningen att se till så att bolagets försörjning
på timmer av rätt kvalitet säkrades och gavs stabilitet för framtiden,
till exempel genom köp av avverkningsrätter och hemman. Dock
alltid efter ”noga bemärkelse” av de ”order” som han i stort sett varje
vecka mottog från disponent Qvist, till vilken han lika kontinuerligt
avrapporterade sin verksamhet och hur det gick med affärerna. Mellan de båda utväxlades under i synnerhet 1870- och 1880-talen ett
stort antal brev, ofta flera i veckan, innan telefonen introducerades
22
Odaterat styrelseprotokoll hösten 1884, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
19
under 1890-talet och tog över en del av den funktion breven tidigare
haft. Genom att kombinera Qvists och Johanzons kopieböcker har jag
tagit del av stora delar av deras omaskerade affärskorrespondens
som rör skogsaffärerna i västra Ångermanland, Jämtland och Västerbotten. Delar av materialet återstår att bearbeta, men i det följande
redovisas några av de iakttagelser som hittills har kunnat göras.
Övergången till hemmansköp
Ännu vid början av 1880-talet är hemmansköp något som sällan omtalas i breven mellan disponenten och hans skogsinspektor. Marknaden för köptimmer är däremot föremål för täta diskussioner, helt
naturligt eftersom bolaget var så beroende av att de årsvisa timmeraffärerna gick i lås och till ett pris bolaget var villigt att betala. Handeln vid vintermarknaderna fyllde en viktig funktion genom att sätta
prisnivån för året, ”ortens pris” och göra den känd för säljare såväl
som köpare. Men variationer från det officiella priset förekom, till
exempel om någon ville köpa upp större kvantiteter sent på säsongen och därför erbjöd förmånligare villkor. I de fall osäkerheten
om prisutvecklingen var så stor att säljare eller köpare inte vågade
binda sig, kunde istället bestämmas om ett ”öppet pris” som fastställdes i slutet av säsongen utifrån då gällande priser.
Även lurpassande ingick i repertoaren. I sammanhanget kan nämnas en av Johanzon lätt indignerad redogörelse för hur Sandös inspektor Klockhoff vid ett tillfälle hade lurat honom på köptimmer i
Åsele med hjälp av ett nattligt sändebud.
”Då jag på måndagen hos Kellström träffade Klockhoff fick han
veta att jag tänkte mig åt Åsele och aldrig kunde jag då ana, att
han skulle sända bud mig i förväg, synnerligast i sådana tider
som nu är då man bör vara ense om att få så billigt timmer som
möjligt. (Krisåret 1879, min anm.) Klockhoff uppgaf tillika att
hans faktor skulle vara i Holmträsk på timmertumning på Tis-
20
dagen och i stället reste han fort emellan byarne i Åsele för att
påtinga timmer.”23
När Johanzon närmare undersökte saken uppgav ett vittne att det
kommit ett ”bud på natten” till faktor Jon Jonssons hem, och att
denne långt före gryningen begett sig mot byarna Hälla och Gafsele
för att erbjuda bönderna ett bättre pris för sitt timmer än vad Strömnäs gav, närmare bestämt 12 öres rabatt per stock på flottningsavgiften. Väl hemkommen timmerlös från sin Åseleresa konfronterade
Johanzon sin konkurrent Klockhoff, som dock förnekade all inblandning.24
Strömnäs hade generellt en återhållsam köpstrategi, som gick ut på
först ta reda på vad andra betalade och sedan erbjuda samma pris.
Typiskt hållen är följande order till en timmerköpare år 1881: ”Hvad
timmerpriser beträffar rättar vi oss efter Kemparne och Sprängsviken
så att vi icke betalar mindre än dem i allmänhet.”25 Men inte heller
mer.
Det som beskrivs i början av 1880-talet är hur man genom marknadens utveckling, med ökad konkurrens om köptimmer, kommer
till ett läge där man mer eller mindre tvingas börja spekulera på
hemman eftersom korta avverkningsrätter och köptimmer inte finns
tillgängligt på marknaden i tillräcklig omfattning för att man ska
våga lita på att det går att fylla bolagets behov till rimliga priser. ”Jag
har nu besökt södra ådalen under förra veckan och der funnit att efterfrågan på köptimmer är stor och att alla skogsbitar som är till salu
finner köpare – förra året hvar det många sk påtingare, men i år är
det nära nog hvarannan bonde som fått sådant uppdrag.”26 Antalet
lejda uppköpare ute i bygderna blev allt fler i takt med att bolagen på
Brev från Johanzon till Qvist 26/2 1879, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB,
SCA:s arkiv.
24 Brev från Johanzon till Erik Andersson i Hälla 26/2 1879, Johanzons kopieböcker,
Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
25 Brev från Johanzon till Hultqvist 29/10 1881, Johanzons kopieböcker, Strömnäs
AB, SCA:s arkiv.
26 Brev till Qvist den 28/11 1881, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
23
21
marknaden blev fler, vilket gjorde att konkurrensen om timret tilltog.
Eftersom tillgången på köptimmer minskade i hela regionen gällde
det att säkra sina behov innan andra hade roffat åt sig. Johanzon beskriver hösten 1883 marknadsläget på följande sätt: ”Det är nu nära
nog omöjligt att få köpa något skifte för afverkning – så nu måste
spekulera både jord och skog om något köp skall göras.”27 Dessutom
var priset på köptimmer redan så högt uppdrivet att det inte skulle
bli någon större merkostnad att köpa rubb och stubb istället. ”Vill ni
lemna mig medel att spekulera i hemman vare sig ensam eller i lag
med andra tror jag att timmer på detta sätt skall blifva lika billigt
som att köpa?”28 Efter att under dessa premisser ha gjort flera hemmansköp under åren 1883 och 1884 blir det snart en naturlig del av
repertoaren för såväl Johanzon som hans principaler. Det ska dock
noteras att bolaget till en början nästan värjde sig mot att dra på sig
ansvaret för jorden och än värre, väl tilltagna födorådsförmåner! Det
finns inget i brevmaterialet som tyder på att man redan då hade tankar om ett imperiebyggande för framtiden, som skulle betala sig för
kommande generationers sågverksägare. Samlandet av jord i bolagets händer följde som en praktisk lösning på marknadssituationen
men ansågs inte ha ett egenvärde.
Säljarens marknad
Johanzon och Qvist beskriver vid upprepade tillfällen skogsmarknaden som en ”säljarens marknad” där priserna trissas till det yttersta för vad bolaget förmår att betala. Och att bönderna även utnyttjar marknadssituationen till att pressa bolagen till eftergifter i
betalningsvillkor och tiden för upplåtelse av avverkningsrätter. Vid
ett tillfälle, när Johanzon köpt en avverkningsrätt på fem års tid, får
han en tillsägelse av disponent Qvist att han framöver vid köp ska
försöka skaffa bolaget tioårig avverkningstid, varpå Johanzon svarar
att ”genom den stora konkurens som nu är på köptimmerskiften är
det köparen som får lemna eftergifter.”29 Det är under 1880-talet sällBrev till Qvist den 22/10 1883, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
Brev till Qvist den 19/2 1883, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
29 Brev till Qvist den 8/12 1884, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
27
28
22
an möjligt att köpa avverkningsrätter på längre tid än tio år. Detta
gör att vissa frågetecken kan resas kring den förmodade effekten av
1889 års förbud mot långa avverkningsrätter.
Budskapet som förmedlas i inspektor Johanzons rapporter till kontoret är på det stora hela att regionens bönder var väl medvetna om
prisläget och att många även hade förmågan att kritiskt värdera buden i förhållande till timmertillgången på sina hemman. Många
gånger avböjer Johanzon erbjudna hemman och skogskiften med
hänvisning till att säljarna har för stora anspråk på ersättningen.
Andra gånger tvingas han förhandla om priset. Köpet av avverkningsrätter i byn Norrmoflo, Lidens socken, under hösten 1881 är ett
av flera exempel på en förhandlingssituation som inte utföll med bolagets seger. Norrmoflos läge nära flottleden i nedre distriktet var
perfekt för den köpare som behövde timmer som skulle nå fram till
sågverket tidigt under flottningssäsongen. En första avverkningsrätt
köptes in av Johanzon den 31 oktober i syfte att avverkas samma vinter för att om våren få ut timret ”på första öppet vatten.”30 Bolaget
var därtill spekulant på en till avverkningsrätt, som innefattade fem
ytterligare skogskiften i samma by. Johanzon hade under en tid underhandlat med säljarna och lagt ett bud på 12,000 kronor, enligt
egen utsago en för bolaget bra affär. Men ”sedan säljarna sjelfva varit
med och besigtigat skogen” avvisades anbudet och efter nya förhandlingar enades man om köpesumman 15,000 kronor, det vill säga
25 procent högre än ursprungsbudet.31 Bakom böndernas förhandlingsseger låg i detta fall uppenbarligen kunskap om skogsräkningens siffror översatta till rådande marknadspriser, men sannolikt
också en vetskap om bolagets angelägenhet för just deras skogskiften.
Vad gäller prisutvecklingen på timmer, avverkningsrätter och
hemman kommer jag inte gå djupare in på den i detta sammanhang,
men det kan ändå finnas skäl att göra vissa klarlägganden eftersom
den ständigt återkommer i bolagsmännens diskussioner. En generell
30
31
Johanzons kopieböcker, brev till Qvist den 31/10 1881, Strömnäs arkiv.
Brev till Qvist den 16/11 1881, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
23
trend som jag har kunnat se i Edsele vad gäller prisutvecklingen på
hemman, är att skattelösta nybyggen ökade mest i värde, sett utifrån
taxeringsvärdets utveckling. Av allt att döma beror det på att nybyggena, som innehöll stora arealer skogsmark men sämre inägor, i jämförelse med äldre skattehemman var lågt värderade vid 1800-talets
mitt, följaktligen steg de också avsevärt mera i värde när efterfrågan
på skogsmark tog fart. Diagram 2 visar taxeringsvärdenas kraftiga
stegring tiden från 1870 och fram tills förbudslagen trädde i kraft år
1906, dels i genomsnitt för jordbruksfastigheter i Edsele: en ökning
med cirka 300 procent, dels för nybyggena i Grundtjärn, Skogen och
Stensjö: samtliga med 1000 procent och däröver. Mycket stora uppgångar kan också ses i faktiska försäljningsvärden.32 Genom att
marknadsvärdet på skogsfastigheter på detta vis kunde stiga med
flera tusentals procent inom loppet av några få decennier, förstår
man att köpesummorna år 1875 såväl som år 1885 eller år 1895 kunde
upplevas som både otroligt bra eller otroligt dyra, beroende på vilken position man hade, som köpare eller säljare.
Se vidare Erik Nydahl, ”Nybyggen till reapris: bolagsköp av jordbruksfastigheter
i ångermanländska Edsele socken cirka 1870-1906”, i Stefan Dalin, Makt, myter och
historiebruk, (Sundsvall 2014), s. 95-125.
32
24
Diagram 2: Taxeringsvärdenas utveckling i Edsele åren 1870–1906; i
genomsnitt för kommunen samt för tre specifika fastigheter (tre skattelösta tidigare krononybyggen).
Källa: Taxeringslängder för Edsele socken 1870, 1875, 1880, 1885, 1890,
1895, 1900, 1906, Västernorrlands läns landskontors arkiv, E Ib och E IV,
Härnösands Landsarkiv (HLA); Fyrktalslängder för Edsele år 1881, 1886,
1891, 1896, 1901 och 1907, Edsele kommun, D I, vol. 1-3, Sollefteå kommunarkiv (SK).
Anmärkning: Tabellen uttrycker för varje år hur respektive fastighets taxeringsvärde förhåller sig till det taxeringsvärde som gällde referensåret 1870
= 100. Då ingen nämnvärd inflation förekom under perioden har inflationskorrigering inte vidtagits.
Något som också behöver kommenteras i diagrammet, utöver den
stigande trenden, är de häftiga rörelserna i de tre fastigheternas taxeringsvärden. Eftersom det kommunala skattesystemet var knutet till
taxeringsvärdet på jord, så innebar det att förhöjda taxeringsvärden
direkt slog mot skattebördan för den enskilde fastighetsägaren. Det
fanns således goda incitament för den enskilde att försöka hålla nere
taxeringsvärdet för att undvika ökad beskattning. Detta är en fråga
som tidigare dryftats av flera historiker, därvid har mest intresse ägnats åt de lokala taxeringsnämnderna och i vilken mån skogsbolag
genom representanter i nämnderna har utövat påtryckningar för att
25
hålla nere taxeringen på sina fastigheter.33 Den delen är ännu inte
undersökt i Edsele, men undersökningen av Strömnäs visar att en
omfattande skatteplanering förekom i form av dubbla kontrakt vid
köp av jordbruksfastigheter. Det vill säga att den egentliga köpesumman fördelades på två kontrakt, ett på avverkningsrätten, ett på
själva hemmanet, i syfte att undgå en förhöjd beskattning på hemmanet. Enligt den praxis, som tillämpades av de taxerande organen i
åtminstone denna del av landet, ledde ett högt försäljningspris per
automatik till ett kraftigt förhöjt taxeringsvärde de nästföljande åren.
Vilket går tillbaka till stadganden i 1883 års bevillningsförordning
om att, vid en försäljning, den aktuella försäljningssumman skulle
utgöra taxeringsvärde under minst tre år efter köpets verkställande.
Ett högt försäljningsvärde som vid nästa försäljning följdes av ett
lägre, ledde enligt samma logik också till ett lägre taxeringsvärde. I
vissa fall kunde det vara motiverat, exempelvis om ett ursprungligen
skogsrikt hemman hade brandskattats på sin skog. I andra fall var
det enbart på papperet. Undersökningen av Strömnäs visar att skatteplanering i denna form var mycket vanligt förekommande från
mitten av 1880-talet i uttalat syfte att hålla nere officiella köpenoteringar och i förlängningen fastigheternas taxeringsvärden.
De lokala ombuden och skogsaffärerna
Till sin hjälp med att göra upp skogsaffärer hade inspektor Johanzon
under 1880-talet framförallt ombud på frilansbasis, därefter fast anställda skogsfaktorer. Innan större affärer kom till stånd hade Johanzon och hans ombud ofta ”underhandlat” med säljarna i åratal i förväg, genom vänliga besök och pratstunder och genom att försäkra
sig om ”första anbud” vid en försäljning. Köpet av Långåsen i Ströms
socken vid mitten av 1880-talet är ett illustrativt exempel hur det
kunde gå till när Johanzon var intresserad av att spekulera i en viss
by. Redan 1883 börjar Johanzon intressera sig för nämnda by genom
Se t.ex. Lars-Göran Tedebrand, Västernorrland och Nordamerika 1875-1913: utvandring och återinvandring (Uppsala 1972) s. 44; Ove Lundberg, Skogsbolagen och bygden:
ekonomisk, social och politisk omvandling i Örnsköldsviksområdet 1860-1900 (Umeå
1984) s. 181ff.
33
26
att skicka dit sina ombud och även själv avlägga en visit, dock utan
större framgång till en början. I ett brev till sin överordnade Constantin Falck under februari 1884 medgav Johanzon att frågan om hemmansköp i Långåsen för tillfället var för tidigt väckt men att han
skulle bida sin tid och var ändå förhoppningsfull om att ro affären i
hamn så småningom.
”Mags. Mattsson som underhandlat med bönderna i Långåsen
mötte mig i Fjellsjö och berättade att sönerna till de äldre gubbarna skall emottaga 2ne hemman till våren hvarefter dem
torde komma att sälja. Israel Mattsson som bor i närheten har
lofvat meddela mig hvad och när der kan göras någonting i
fråga om hemmansköp. Israel Mattsson har i östra Ström underhandlat om skogskiften och hemmansköp och om priset var
billigt skulle han köpa dem i sitt namn för bolagets räkning till
vi hunnit få Långåsen i våra händer.”34
Israel Mattsson var Johanzons kontakt i Fjällsjö, dels som timmerköpare och tummare, dels som informationskanal om vad som rörde
sig i bygden och som en slags ”fixare” av affärer. En annan för Johanzon viktig kontakt var hemmansägaren Erik Danielsson i Hälla
som under större delen av 1880-talet fungerade som bolagets ombud
i Åsele socken, innan en fastanställd faktor tillsattes i distriktet. För
övrigt var det med hjälp av just Israel Mattsson som en viktig del av
Långåsenaffären kunde slutföras år 1887:
”Sedan Qvist var här uppe i ådalen har jag besökt Svanströms
afverkningsställen i Junsele, hvarefter jag reste till Backe der jag
sammanträffade med Israel Mattsson som jag lyckades förmå
blifva mig följaktlig till Långåsen emedan jag viste att jag i hans
sällskap lättare skulle kunna uppgöra affären med Jöns Larsson
Brev från Johanzon till Falck 28/2 1884, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB,
SCA:s arkiv.
34
27
och hans söner om deras 6 seland jord och skog tillsammans –
så nu eger bolaget 13/16 delar jord och skog, på evärdlig tid
samt fri afverkningsrätt till skogen för 3/16delar under ännu
återstående 17 år – dessa 3/16delar jord hoppas jag kunna köpa
för 5-6,000 kronor, så att vi 17 år härefter icke skall präsas med
delning af byn.”35
För det mesta intensifierades ansträngningarna att få köpa när bolaget såg framför sig möjligheten att få en hel by i sin ägo. I exemplet
ovan skriver Johanzon om risken att pressas med delning av byn.
Det handlar förstås om risken för att någon delägare i byn ska begära
ett dyrt laga skifte, en risk som undanröjs för den äger hela den
oskiftade byn. Omvänt kunde hot om att bolaget skulle begära laga
skifte utgöra en påtryckning på kvarvarande bönder att sälja sina
andelar.
Att inte tränga sig in i andras affärer
För den som ville sälja köptimmer, avverkningsrätter eller hemman
saknades det inte inspektorer och ombud att föra en dialog med.
Bara i byn Näsåker var under 1880-talet tre ytterligare bolagsrepresentanter bosatta, utöver Johanzon själv. I ett sådant marknadsläge
kan man ställa sig frågan hur bolagen själva förhöll sig till konkurrensen.
Utifrån det källmaterial som hittills har analyserats finns inget som
tyder på en mer omfattande kartellverksamhet eller att affärer på ett
organiserat sätt samordnades. Men när det gällde köp av längre avverkningsrätter och hemman togs i allmänhet vissa hänsyn. I huvudsak var det två faktorer som påverkade.
En av dem var släktskapen mellan bolagen. Det finns i korrespondensen mellan Johanzon och Qvist flera exempel på tillfällen då
Strömnäs avstod från att spekulera på ett visst skogsskifte eller
hemman, för att man inte ville lägga sig i och störa andra bolags på-
Brev från Johanzon till Falck 7/4 1887, Johanzons kopieböcker, Strömnäs AB,
SCA:s arkiv.
35
28
gående förhandlingar. Detta gällde särskilt Svanös och Sandvikens
affärer. Ett exempel är från 1885 då Johanzon i hast skickade ett telegram av följande lydelse: ”Delar av Östertjern med ofri skogsdisposition kan möjligen köpas för 12 a 15 000 delen. Fem delar osålda,
resten inköpt Sandviken! Skall vi mellankomma för att köpa hvad
som köpas kan för? Beerman bjudit 12, 000 kr Strömnäs mellankomst
brådskande.”36 Men Qvist var inte intresserad av att konkurrera med
Sandviken. ”Will ej göra ogrannlaga affär gent emot Sandviken. Om
deremot andra speculanter uppträda kunde vi ju öfverenskomma
med Beerman gemensamt inköpa osålda delarna.”37
En annan del i det hela, utöver oviljan att göra en ogrannlaga affär,
var målsättningen att samla sina ägor i större områden, helst hela
byar. ”Angenämast äro alltid de affärer man gör utan intrång”, då
man som ensam ägare ”kunna göra som man vill.” Och vidare att
”jag hoppas att Ni får några andra affärer tillstånd, utan att vi behöfva ingripa der andra förut planerat.”38 Precis som man själv
skulle hålla fingrarna i styr när det gagnade andra bolag, förväntade
man sig att andra bolag skulle hålla tassarna borta från ens egna affärer i ett givande och ett tagande för allas bästa. Om ett bolag hade
fått ett speciellt ”intresse” i en by, till exempel genom att ha köpt in
över hälften av jorden eller avverkningsrätterna, så ansågs det fientligt och opassande om ett annat bolag plötsligt uppenbarade sig och
köpte in någon av de kvarvarande lotterna, eftersom det bidrog till
att driva upp priset och försvåra en samordnad avverkning och förvaltning av byn. En viktig strategi i ett längre perspektiv var därför
att få in foten, att skaffa sig företräde eller första anbud på eventuella
kommande försäljningar i de byar man var mest intresserad av – ett
förarbete som kunde pågå tiotals år innan en försäljning slutligen
kom till stånd.
Gentemot vissa konkurrerande bolag var förhållandet mer spänt än
till andra. Särskilt till Graningeverken var förhållandet under tidigt
Avskrift i brev från Qvist till Johanzon 12/11 1881, kopieböcker, Strömnäs AB,
SCA:s arkiv.
37 Brev från Qvist till Johanzon 12/11 1881, kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
38 Brev från Qvist till Johanzon 12/11 1881, kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
36
29
1880-tal irriterat på grund av överträdelser mot den oskrivna regeln
att inte inkräkta på andras redan inmutade områden. Först var det
Johanzon som hösten 1881 stal en affär mitt framför näsan på Graningeverkens ombud – på deras hemmaplan! ”Vid min ankomst till
Sörgraninge hvar Graningeverkens ombud ”Kalin” derstädes stadd i
samma ärende som jag, men då jag qvällen förut underrättat om min
ankomst dit ville bröderna Sidner häldre sälja till Strömnäs emedan
de öfriga byamännen önskade det.”39 En skarp skrivelse sändes sedermera från Graningeverken till styrelsen för Strömnäs, av innehåll
att de ”äro ledsna öfver vårt köp af hemman i Graninge och säga sig
ämna göra hvad de kunna att hindra oss för att få fram timmer.” 40
För Strömnäs var det ett besvärligt läge, eftersom Graningeverken
ägde vattenrätten och i princip kunde stoppa utflottningen av timret
från de berörda hemmanen. På grund av deras ”speciella intresse” i
Graninge socken beslöts därför att gå Graningeverkens krav till mötes.41 Hemmansaffären transporterades över på dem. Ett år senare
hade Johanzon varit i Backe, Fjällsjö socken, den 11 mars 1883 och
där träffat Israel Mattson. Mattsson hade då underrättat om att byn
Finnvatten till tre fjärdedelar var sålt till Graningeverken. Något som
såväl Mattsson som Johanzon ansåg var ett övertramp mot det lämpliga. När disponent Qvist fick veta menade han att återstående fjärdedelen i byn till varje pris borde inköpas för att därigenom ”bereda
Bollsta obehag” genom delningskostnader, liksom att man borde
ställa fler spekulationer till sådana skogar där Bollsta hade intressen
och utlöpande avverkningsrätter för att på så vis kunna ”utöfva represalier”.42
Bolagsförbudslagen träder i kraft
En för bolaget stor förändring under 1900-talets inledande decennium var förändringar i ledningen, där disponent Qvist och skogsförvaltare Johanzon avgick med pension år 1904 samt Johan Fahlén
Brev från Johanzon till Qvist 27/10 1880, kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
Brev från Qvist till Johanzon 12/11 1881, kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
41 Styrelseprotokoll 26/1 1882, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
42 Brev från Qvist till Johanzon 16/4 1883, kopieböcker, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
39
40
30
och Constantin Falck lämnade styrelsen år 1901 respektive 1904. En
ny generation företagsledare tog vid, med disponent Axel Sahlberg i
spetsen. Det mogna företag den yngre generationen tog över hade
under 1880- och 1890-talen successivt byggt upp en fast organisation
för såväl arbetet med sågning och försäljning, som för förvaltning av
den växande volymen egna skogar och avverkningsrätter. Med egna
anställda förvaltare i de olika distrikten hade det tidigare beroendet
av ”ombud” minskat betydligt, i vissa fall upphört. Och den försvagade position på marknaden i övre Ådalen, som framförallt Johanzons flytt till Sollefteå hade orsakat för bolaget under 1890-talets
första hälft, hade under senare delen av 1890-talet kompenserats av
att nya kanaler uppbringats och nya kontakter knutits av bolagets
faktorer på plats i sina distrikt.
Tiden från sekelskiftet 1900 och vidare in i 1910-talet präglades i
huvudsak av tre omställningar. För det första slutspurten av fastighetsförvärv innan bolagsförbudslagen trädde i kraft. För det andra
införandet av en ny huvudinriktning för skogsförvaltningen: att administrera bolagets egendomar istället för att försöka lägga till nya.
För det tredje, återföringen av inägojord till ortsbor i enlighet med
ägostyckningslagarna. Som jag kommer visa gick de på flera sätt in i
varandra.
Under år 1902 inhandlade bolaget en enda fastighet och till ett obetydligt belopp, vilket fick bolagets revisorer, varav den ene var flottningschefen Dandanell, att anmärka på den låga inköpstakten. Visserligen, konstaterade de, mötte det numera svårighet att till ”någorlunda lämpligt pris” inköpa skogar, men eftersom bolagets skogstillgång var för liten i förhållande till de senaste årens stegrade tillverkningsvolym och utsikterna till skogsförvärv därtill ”minskas år
för år”, så behövde man agera. Deras rekommendation var att bolaget borde skjuta till alla tillgängliga medel att ”ju förr dess hellre användas” för skogsinköp, även då huvudsakligen endast tillväxtskog
fanns att köpa på marknaden.43 Den nye disponenten Sahlberg ställ-
Revisionsberättelse för år 1902, bilagt bolagsstämmoprotokoll år 1903, Strömnäs
AB, SCA:s arkiv.
43
31
de utifrån samma problembild en fråga till styrelsen i samband med
sitt tillträde 1904, och fick till svar en principförklaring att ”nya förvärf, där sådana till skäligt pris kunde göras, icke borde uraktlåtas.”44
Sahlbergs tillträde förde med sig att fastighetsköpen ökade i antal,
samtidigt är det uppenbart att det inom bolagsledningen fanns olika
åsikter om vad som kunde betraktas som ett skäligt pris, vilket försvårade för inköp. Det blir inte minst tydligt under våren 1906, när
regeringens förslag om införande av en förbudslag blev känt. Sahlberg såg sig då tvungen att sända en skarp skrivelse till styrelsen, för
att uppmärksamma om det som pågick i riksdagen och för att få direktiv hur bolaget skulle agera.
På ett sätt kan det verka lite förvånande med en så sen, nästan yrvaken reaktion. Norrlandsutredningens betänkande hade ju presenterats för över ett år sedan och det kan inte ha kommit som en överraskning för ledande inom industrin att lagstiftningsåtgärder förbereddes. Men man förstår den bättre, om man ser den som ett inlägg i
en intern diskussion där disponenten av andra i ledningen hade
motarbetats från att gå fram så offensivt med jordförvärv som han
egentligen velat. Om lagen antogs, vilket mycket talade för, skulle
det innebära att utsikterna för fortsatta skogsförvärv avsevärt
minskades” för att icke säga praktiskt taget reduceras till noll.” Enligt Sahlberg var därför varje dag dyrbar för att hinna köpa in vissa
strategiskt viktiga hemman som man hade utlöpande avverkningsrätt på eller som var belägna intill Strömnäsägda marker. Utöver styrelsens beslut i ett specifikt fall, hemmanet Forsås 7 3/8 seland i Lidens sn där underhandlingar med ägarna redan pågick, efterfrågade
Sahlberg ett öppet mandat att få köpa in fler lämpliga hemman, om
tillfällen skulle ”yppa sig” för bolaget och det skulle krävas snabba
ryck innan ett eventuellt köpeförbud skulle träda i kraft.45 Skrivelsen,
som pekade med hela handen, behandlades vid ett extra styrelsesammanträde den 16 mars med följande ledamöter närvarande;
Hugo Fahlén, Nils Ultvedt och Sahlberg själv. Lika som disponenten
Styrelseprotokoll 22/8 1904, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
Skrivelse från disp. Sahlberg, bilagt styrelseprotokoll 16/3 1906, Strömnäs AB,
SCA:s arkiv.
44
45
32
trodde Fahlén att det aktuella köpet och andra skulle ”befrämja bolagets sannskyldiga nytta” på lite längre sikt. Ultvedt, som spelade den
försiktige generalens roll vid mötet, menade principiellt att förvärv
av skogsmark genom hemmansköp hade blivit alldeles för dyrt för
att bära sig och sålunda hörde en förgången tid till. 46 Utan att exakt
kunna ringa in hur olika individer i kretsen kring bolagsledningen
och de stora aktieägarna ställde sig i frågan, kan vi konstatera att det
förekom olika uppfattningar – och att Sahlberg var tvungen att förhålla sig till dem. Sahlberg svarade själv för utslagsrösten vid mötet
och fick därmed klartecken från styrelsen att agera ”efter bästa öfvertygelse” i bolagets intresse.47 En sista kraftansträngning med hemmansförvärven – en slags slutspurt – uträttades på så vis alldeles innan bolagsförbudslagen trädde i kraft. För bolagets räkning inhandlades åtta hemman och två skogsskiften, till en sammanlagd köpesumma 124, 050 kronor.48
Efter 1906 upphörde helt bolagets fastighetsköp från bönder och
andra privatpersoner. Några diskussioner om att försöka kringgå
lagen med exempelvis bulvanköp har jag inte hittat i bolagsarkivet.
Ledningen tycks utan omsvep ha accepterat läget, till vilket säkert
bidrog att det inom bolaget fanns krafter som tyckte att prisnivån på
skogsmark hade skenat iväg. Nu kände man sig rätt trygga med att
hemmansköpens tid var förbi. För de bolag som lagt sig till med
mark innebar förbudet rentav en konkurrensfördel gentemot andra
uppstickande konkurrenter, dessutom säkrades den fortsatta tillgången på köptimmer.
Fortsättningsvis samlades krafterna kring att förvalta den skog som
man redan förfogade över. Enligt ett inriktningsbeslut år 1908 önskade styrelsen sammanföra bolagets egendomar i så kallade ”komplexer”, stora sammanhängande områden, för smidigare avverkningar, skötsel och tillsyn. Även om man sedan 1880-talet i möjligaste mån hade strävat efter att köpa hela byar och samla sina skogStyrelseprotokoll 16/3 1906, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
Styrelseprotokoll 16/3 1906, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
48 Styrelseberättelse för år 1906, Bolagsstämmoprotokoll, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
46
47
33
skiften, så fanns det ändå ett antal solitära fastigheter i ”spridt eller
afskilt läge”, där en byteshandel med andra bolag sågs som önskvärd.49 Först nu, när köpracet var över, var det meningsfullt att börja
lägga detta pussel. Utifrån samma tankesätt ställde man sig positiv
till att av andra bolag köpa in enstaka hemman och skogar för att få
välarronderade ägor. Däremot förhöll man sig fortsatt avvaktande
till att spekulera i större arealer som erbjöds av relativt hårt avverkad
skogsmark, vilket sågs som alltför ekonomiskt betungande för framtiden.50
En med arronderingen närbesläktad fråga var ägostyckningarna.
Samtidigt som de sista bolagsköpen roddes i hamn, gjorde den förvärvade jorden, delar av den, sitt återtåg till lokala ägare. Ägostyckningslagen av år 1896 och hur den tillämpades var till stor fördel för
bolagen. Enbart under år 1906 underställdes 17 ägostyckningar bolagsstämmans prövning och godkännande.51 Ägostyckningarna var
på sätt och vis lösningen på det problem Johanzon och Qvist hade
grubblat på över tjugo år tidigare, det vill säga hur man skulle ta
hand om inägorna till de hemman man köpte, att det var besvärligt
och dyrt att äga jord och att ha arrendatorer. Nu förenades bolagets
intressen med samhällets. En rapport till styrelsen hösten 1905 berättar om en avstyckningsaffär av inägojorden till ett hemman i Sunnansjö, Fjällsjö sn. Grannbonden köpte loss inägojorden av bolaget
för 10 000 kronor, i avsikt att med tillförande av skog från sitt eget
hemman, bilda ett nytt fullvärdigt hemman åt sin ene son. Inspirerad
av sekelskiftesdebattens tankegods avslutar en påtagligt nöjd disponent Sahlberg sin redogörelse med att försäljningen ”ur jordbruks –
och fosterländsk – synpunkt för själfbesuttne jordägares bevarande”
hade bringats till ”sin bästa lösning.”52 Liksom den var för bolagets
Styrelseprotokoll 11/9 1908, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
Till exempel övervägdes att bjuda på några av Björknäs AB:s fastigheter, medan
Härnösands Ångsågs AB:s fastigheter ansågs mindre intressanta att förvärva. Styrelseprotokoll 14/9 och 8/11 1910, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
51 Styrelseprotokoll 30/6 1906; Bolagsstämmoprotokoll 1906, Strömnäs AB, SCA:s
arkiv.
52 Rapport till styrelsen 24/11 1905, Styrelseprotokoll, Strömnäs AB, SCA:s arkiv.
49
50
34
bästa. I just detta fall är det tydligt att den köpande bonden var en
högst frivillig spekulant, men i vilken utsträckning initiativen till
ägostyckningarna i allmänhet kom från köparna, som ville bli självägande, eller från bolagen, som ville avhända sig marken, är motiverat en mer djuplodande undersökning än vad som ryms i detta
sammanhang.
35
Sammanfattning
Detta papper har berört några olika aspekter på hur skogsmarknaden i Härnösandsdistriktet utvecklades och förändrades under
1800-talets senare hälft. Bolaget Strömnäs står i fokus för den empiriska undersökning som har presenterats. Avslutningsvis kommer
jag i punktform som här följer peka på de viktigaste konklusionerna.
36
-
Vi kan först konstatera att inom loppet av 25-30 år, perioden
cirka 1850 till 1880, så förändrades på ett radikalt sätt strukturen på skogsmarknadens köparsida. Vattensågarna ersattes
av ångsågar, och med dem kom en ny sorts bolag och ägare.
Den struktur som så småningom stabiliserades i Härnösandsdistriktet bestod av ett 15/20-tal större och från varandra fristående bolag, företrädesvis i aktiebolagets form och varav
flera var uppbyggda med kapital som kom från regionen.
-
Sedan tidigare är det väl utrett att bolagens förvärv av jordbruksfastigheter i de norrländska länen påbörjades i större
skala först under 1880-talet för att sedan accelerera framåt sekelskiftet. Detta bekräftas också i denna undersökning.
-
Vad som får tillskrivas den diversifierade ägarstrukturen i distriktet är att bolagens innehav av fastigheter i början av 1900talet ger ett något osorterat intryck. Eftersom de större bolagen köpte upp i samma socknar, sida vid sida i konkurrens, så
spreds också varje bolags förvärv över stora geografiska områden.
-
Den mera ingående analysen av Strömnäs pekar mot att konkurrensen om råvaran mellan bolagen var hård och i överraskande hög grad fri från karteller. Dock förekom vissa hänsynstaganden. En del av bolagen var ”släkt” i form av delvis
gemensamma principaler och tog av den anledningen viss
hänsyn till varandras intressen. Strömnäs undvek också att
spekulera i byar som andra bolag genom köp redan hade mutat in som sina.
-
I tidigare forskning har ofta hållits fram att införandet av en
begränsning i den tillåtna upplåtelsetiden för avverkningsrätter år 1889 blev missriktad och mot sitt syfte drev bolagen till
att i större omfattning än tidigare köpa hela hemman av bönderna. För Strömnäs del hörde det redan under 1870-talet till
det ovanliga med avverkningsrätter skrivna på längre tid än
5-10 år. Om det kan bekräftas som ett generellt mönster, vilket
mycket tyder på, är det mindre sannolikt att det förbud som
år 1889 instiftades mot avverkningsrätter längre än 20 år
skulle haft någon egentlig effekt på hur skogsmarknaden utvecklades i Härnösandsdistriktet. Orsaken till att bolagen började köpa, och sedan fortsatte att köpa, skogshemman får man
söka hos marknadskrafterna snararare än i politiskt fattade
beslut.
-
Den utlösande orsaken till denna utveckling, enligt Strömnäsbolagets egen version, var att köptimret vid 1880-talets början
hade blivit en bristvara, som var svår att lita på, svår att planera sin verksamhet utifrån, när man inte visste från år till år
om man skulle lyckas få tag i tillräcklig mängd. Ökad produktion ledde till ökad efterfrågan på timmer, vilket också
sammanföll med etableringen av fler bolag som konkurrerade
om detta timmer. Den bild bolagsledningen själva förmedlar
är alltså att man i det närmaste tvingas börja spekulera i
hemman när utbudet av köptimmer och avverkningsrätter
inte svarar upp mot behoven. Genom att andra köper, så
måste man själv köpa, för att inte på sikt bli utan. Detta som
en pragmatisk lösning på ett bekymmer, inte primärt som ett
väl genomtänkt imperiebyggande för framtiden. Prisnivån
uppfattade man som hög och på gränsen till vad som kunde
betalas.
37
38
-
En grundläggande förutsättning som gjorde denna kursändring möjlig syns ha varit de ovan nämnda institutionella förändringarna av branschen, som innebar uppbyggande av stabila och varaktiga företag, som i sin tur började delas in i distrikt och förvaltningsområden. Till en början fanns inom
Strömnäsbolaget en påtaglig ovilja att köpa hemman på grund
av det besvär som sedan följde med att ta hand om jorden.
När bolaget konsoliderades och bolagets tjänstemän och
skogvaktare blev fler, så blev det också lättare att hantera och
administrera ett omfattande jordägande.
-
Vad som nämns föga om i detta papper men som förstås är av
minst lika central betydelse i detta drama, är förändringar på
marknadens utbudssida. En av många trådar som kommer
följas upp är hur kapitaliseringen av marken förändrade generationsväxlingarna inom jordbruket. En närliggande fråga är
hur man lokalt hanterade den effekt som högre marknadspriser ledde till i form av förhöjda skatter på jorden, det vill säga
det som Strömnäs agerade mot genom metoden ”delade avverkningskontrakt”. En annan aspekt som utreds är betydelsen av lokal spekulationshandel med nybyggen och andra
skogsfastigheter innan bolagen trädde in på marknaden som
köpare.