ENSAM I EUROPA? - Malmö högskola

ENSAM I EUROPA?
EN STUDIE OM MOTTAGANDE- OCH
ANPASSNINGSPROCESSEN FÖR
ENSAMKOMMANDE BARN I EUROPA, MED
UTGÅNGSPUNKT I ITALIEN
MATILDA ANDERSSON
IGOR PETROV
ALONE IN EUROPE?
A STUDY OF THE RECEPTION AND ADAPTION
PROCESS REGARDING UNACCOMPANIED
MINORS IN EUROPE, FOCUS ITALY
MATILDA ANDERSSON
IGOR PETROV
Andersson, M & Petrov, I. Alone in Europe? A study of the reception and adaption process
regarding unaccompanied minors in Europe, focus Italy. Degree project in social work 15 credits.
Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, Year.
In the last decade the Italian authorities have tried to adapt themselves to a united European asylum
system, in the European Union, through the adoption of legal reforms, intended to improve the
conditions of asylum seekers in Italy. Despite these reforms, asylum seekers and refugee’s living
conditions are far from covered. The aim of this study is to explore the different functions of social
work in the Italian reception process regarding unaccompanied minors and their implications on the
wellbeing of the unaccompanied minors. This study was conducted through several interviews with
both social workers, which in some way worked with unaccompanied minors, and the
unaccompanied minors themselves. This study shows that social workers emphasize the lack of
resources, knowledge and the incompleteness of the asylum laws in Italy. This causes great
problems that jeopardize the quality and possibilities of social work. The unaccompanied minors on
the other hand emphasized the importance of school and the existence of sports in their life as
primary means of integration to the new society. From the social workers accounts it becomes clear
that large parts of the Italian migration system needs improvement and that the current laws and
regulations are not applied all over Italy due to the lack of economic resources and overall
knowledge in the matter, all over the country. Even if there is lot to desire, both workers and minors
we have interviewed have expressed that there are many aspects that do work.
Keywords: Migration, integration, unaccompanied minors, asylum, social worker
Innehåll
1. INLEDNING .................................................................................................................................... 1
1.1 Introduktion ................................................................................................................................ 1
1.2 Problemformulering ................................................................................................................... 2
1.3 Syfte ........................................................................................................................................... 2
1.4 Frågeställningar .......................................................................................................................... 3
1.5 Avgränsningar ............................................................................................................................ 3
2. BAKGRUND ................................................................................................................................... 3
2.1 Definition av ensamkommande barn ......................................................................................... 3
2.2 Tredje sektorn ............................................................................................................................ 4
2.3 Dublinförordningen .................................................................................................................... 4
2.4 Asylproceduren .......................................................................................................................... 5
2.5 Asylsökandes rättigheter ............................................................................................................ 6
2.6 Italienska asylprocessen ............................................................................................................. 6
3. TIDIGARE FORSKNING ............................................................................................................... 7
3.1 Ensamkommande barn och riskfaktorer .................................................................................... 7
3.2 Säkerhet – tillhörighet - framgång ............................................................................................. 8
3.3 Ensamkommande barn och skyddsfaktorer ............................................................................... 9
3.3.1 Kontakt med anhöriga ......................................................................................................... 9
3.3.2 Stöd från boendepersonal .................................................................................................... 9
3.3.3 Relationen till övriga vuxna .............................................................................................. 10
3.4 Att behöva fly........................................................................................................................... 10
4. TEORI ............................................................................................................................................ 11
4.1 Risk- och skyddsfaktorsteori ur ett utvecklingsekologiskt perspektiv..................................... 11
4.1.1 Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori ................................................................... 12
4.1.2 Stressfaktorer .................................................................................................................... 13
4.1.3 Riskfaktorer ....................................................................................................................... 14
4.1.4 Resiliens, coping och skyddsfaktorer................................................................................ 14
5. METOD ......................................................................................................................................... 15
5.1 Forskningsarbetets planering ................................................................................................... 15
5.2 Forskningsintresse och ansats .................................................................................................. 16
5.2.1 Kvalitativ ansats ................................................................................................................ 16
5.3 Urval......................................................................................................................................... 16
5.3.1 Presentation av socialarbetarna som samordnar projektet Tangaram ............................... 17
5.3.2 Presentation av socialarbetaren Jacopo - verksam vid ett center för barn och ungdomar
med varierande problematik....................................................................................................... 17
5.3.3 Presentation av socialarbetarna som arbetar med utvecklandet av interventioner............ 17
5.3.4 Presentation av barnen vid centret för ensamkommande barn i Verazze ......................... 18
5.4 Datainsamlingsmetoder ............................................................................................................ 18
5.4.1 Kvalitativa intervjuer ........................................................................................................ 18
5.4.2 Olika typer av kvalitativa metoder .................................................................................... 19
5.4.3 Tematiserad intervju ......................................................................................................... 20
5.4.4 Intervjuer och kvalitetskrav .............................................................................................. 20
5.4.5 Intervjuer och reliabilitet ................................................................................................... 20
5.4.6 Intervjuer och validitet ...................................................................................................... 21
5.4.7 Fördelar och nackdelar med vald metod ........................................................................... 21
5.5 Analysmetod ............................................................................................................................ 21
5.5.1 Databearbetning ................................................................................................................ 22
5.5.2 Etiska överväganden ......................................................................................................... 22
5.6 Tillvägagångssätt ..................................................................................................................... 23
5.6.1 Yrkesverksamma socialarbetare ....................................................................................... 24
5.6.2 Ensamkommande barn och ungdomar .............................................................................. 25
6. RESULTAT OCH ANALYS......................................................................................................... 25
6.1 Intervju med socialarbetarna som samordnar projektet Tangaram .......................................... 25
6.1.1 Beskrivning av projektet Tangaram .................................................................................. 26
6.1.3 Uppföljning av barnen efter avslutat projekt .................................................................... 27
6.1.4 Hur socialarbetarna upplever att barnen känner inför centrets mottagande ...................... 27
6.2 När passion kolliderar med ekonomi - Intervju med Jacopo ................................................... 28
6.3 Den administrativa vägen mot nya projekt - intervju med socialarbetare .............................. 30
6.3.2 Socialarbetarnas beskrivning av asylprocessen ................................................................ 31
6.3.3 Relationen till ensamkommande barn och integrationsarbetet ......................................... 31
6.3.4 Vad socialarbetarna anser om deras jobb med ensamkommande barn . Fel! Bokmärket är
inte definierat.
6.4 Intervju med ensamkommande barn vid centret i Verazze ...................................................... 32
6.4.1 Intervju med Yohannes ..................................................................................................... 32
6.4.2 Intervju med Pontus .......................................................................................................... 33
6.4.3 Intervju med Niklas ........................................................................................................... 33
6.4.4 Intervju med Ezikiel .......................................................................................................... 34
6.4.5 Sammanfattning av barnens upplevelser av skola & utbildning ....................................... 34
6.4.6 Några kommentarer av en socialarbetare vid centret .. Fel! Bokmärket är inte definierat.
7. AVSLUTANDE DISKUSSION .................................................................................................... 35
7.1 Ensamkommande barns anpassning och integration ............................................................... 35
7.2 Asylprocessen .......................................................................................................................... 36
7.3 Ensamkommande barn ur ett utvecklingsekologiskt perspektiv .............................................. 37
7.4 Metoddiskussion ...................................................................................................................... 38
8. SLUTSATSER ............................................................................................................................... 40
9. REFERENSER............................................................................................................................... 41
Böcker: ....................................................................................................................................... 41
Rapporter:................................................................................................................................... 41
Tidskrifter: ................................................................................................................................. 41
Avhandlingar .............................................................................................................................. 42
10. Bilagor .......................................................................................................................................... 43
1. INLEDNING
1.1 Introduktion
Följande studie handlar om vilken betydelse mottagnings- och anpassningsprocessen får för barn,
som på egen hand flytt sina hemland i hopp om en bättre tillvaro i Europa. Resultatet av
forskningen kommer att kopplas till teorier om risk- och skyddsfaktorer som såväl före som under
mottagningsarbetet kan ha en avgörande roll för ensamkommande barns framtid. Fälldin & Strand
(2010) skriver att de flesta barn som anländer till Europa har tvingats fly för att undgå förföljelse,
trakasserier, krig, sjukdomar eller hot. Med utgångspunkt i detta resonemang finns det anledning att
anta att ensamkommande barn är särskilt sårbara och därmed i stort behov av omsorg under
mottagandet. Majoriteten av de som söker asyl i exempelvis Sverige, har rest tillsammans med
föräldrar eller nära släktingar (Fälldin & Strand 2010).
Studien är utförd i Genua, Italien med syftet att undersöka vilken funktion det sociala arbetet har i
mottagningsarbetet för ensamkommande barn. Genom att tillgodose vägledning och stöd i
mottagandet går det att undvika att barnen hamnar i konflikt mellan den gamla och den nya kulturen
skriver Fälldin & Strand (2010). Det ligger därför i denna studies intresse att undersöka vilken
funktion italienska socialarbetare har i mottagandet av ensamkommande barn.
Förhoppningen är att öka förståelsen för ensamkommande barns behov genom att undersöka
betydelsen av en fungerande mottagnings- och anpassningsprocess. Genom intervjuer med
yrkesverksamma socialarbetare och ensamkommande barn kommer det italienska
mottagningsarbetet beskrivas och en överskådlig bild av den italienska asylprocessen presenteras.
Att leva mellan hopp och avslag med känslan av att inte höra till, illustreras på ett mycket kraftfullt
sätt i dikten nedan. Dikten är skriven av en bosnisk kille som vid den tiden var en del av det
brittiska flyktingrådet;
‘Sorry that we are here
That we take your time
Sorry
Sorry that we breathe your air
That we walk on your ground
That we stand in your view
Sorry
Yes sorry
Sorry that we look like we do
Sorry that we disturb your rest
You do enough for us already
Sorry that we are not grateful and happy
Not grateful enough
And that my name is not David
Or Catherine
Or May
But Rashed
Holta
And Ardita
Sorry that we sit in your trains and buses
And on your benches in the sun
And that we brought nothing
And the only thing we have is a story
Not even a happy story….’
(Wiley & Sons, Ltd, 2011)
1
1.2 Problemformulering
Under det senaste decenniet har italienska myndigheter försökt att anpassa sig mot ett gemensamt
europeiskt asylsystem genom införandet av reformer som är tänkta att förbättra förhållandena för
asylsökande i Italien. Trots dessa ansträngningar är asylsökande och flyktingars livsförhållanden i
Italien långt ifrån säkerställda. Det mest framträdande draget i det italienska asylsystemet är bristen
på stöd i form av boende och integration, för majoriteten av de som beviljats tillstånd. I praktiken
får de konsekvenser genom att tusentals flyktingar – däribland ensamkommande barn – lämnas utan
ordentliga medel för att kunna ta hand om sig själva (Norwegian Organisation for Asylum Seekers
2011).
Begreppet ensamkommande barn förekommer oftare allteftersom barn mer frekvent tvingas fly på
egen hand till Västeuropa (Ascher 2009). Detta faktum anser vi kan läggas till grund för ett i
framtiden, större behov av en gemensam socialpolitik i hela Europa. För att ensamkommande barn
skall få det omhändertagandet de behöver, behöver det ställas högre krav på ett internationellt,
socialt arbetet. Det borde vara en gemensam förutsättning att socialarbetare är förberedda på att
bemöta dessa barn, med dess särskilda behov.
Ascher (2009) skriver att många studier utförda den senaste tiden, pekar på betydelsen av ett
utvecklat integrations- och mottagningsarbete i ankomstlandet. Omständigheterna i det för barnet,
nya landet, kan spela en avgörande roll för barnets hälsa på längre sikt. I och med denna kunskap
anser vi att det finns ett ökat behov av ett mer samordnat socialt arbete där socialarbetares funktion
står i fokus för att främja ensamkommande barns anpassning till det nya landet. I en tid av
misstänkliggörande, våld och främlingsfientlighet riskerar asylprocessen att bli mer restriktiv, vilket
indirekt kan få konsekvenser för ensamkommande barns framtidsutsikter (Ascher 2009).
En stor del av problemet i mottagandet av ensamkommande barn i Europa bottnar sig i
Dublinförordningens bestämmelser och vissa EU-länders behandling av ensamkommande barn, Det
förefaller oss som att Sverige är ett föregångsland i processen gällande mottagande och
omhändertagande av ensamkommande barn, dock upplever vi att det finns en begränsad inblick i
andra europeiska länders mottagande. Det saknas viktig kunskap inom området som skulle kunna
främja ett mer konsekvent mottagande i alla europeiska medlemsländer och skapa en vidare
förståelse för hur vi kan utveckla mottagandeprocessen för ensamkommande barn. Förhoppningen
är att göra ett kunskapslyft inom fältet som kan vara till gagn för såväl dagens socialarbetare som
framtidens.
1.3 Syfte
Syftet med denna studie är att undersöka det sociala arbetets funktion och betydelse i arbetet med
ensamkommande barn beträffande mottagnings- och anpassningsprocessen. Syftet är även att
undersöka hur socialarbetare ser på sin pedagogiska uppgift gentemot dessa barn, samt hur barnen
själva beskriver sin anpassningsprocess.
Detta är en kvalitativ studie som grundar sig i öppna intervjuer med socialarbetare och
ensamkommande barn i Genua, Italien. Resultatet av forskningen kommer att kopplas till teorier
kring risk- och skyddsfaktorer för att kunna urskilja vilken betydelse det har för ensamkommande
barns mottagnings- och anpassningsprocess.
2
1.4 Frågeställningar

Hur beskriver socialarbetare den italienska mottagnings- och anpassningsprocessen för
ensamkommande barn och vilken betydelse tillskrivs det sociala arbetet?

Hur ser socialarbetare på sin pedagogiska uppgift gentemot dessa barn?

Hur beskriver ensamkommande barn själva sin erfarenhet av mottagandet i Italien?
1.5 Avgränsningar
Studien kommer att avgränsas till att undersöka mottagnings- och anpassningsprocessen för
ensamkommande barn i Genua, Italien. En fördjupning av asylprocessen kommer inte att utföras i
denna studie, men då den kan innehålla relevant information för läsaren, ges det en övergripande
bild av denna process under rubriken bakgrund.
Begreppet mottagningsprocess syftar i denna studie på den process som inleds med att ett
ensamkommande barn tar sitt första steg i mottagarlandet till att barnet antingen får sin ansökan
godkänd eller avslagen.
Begreppet anpassningsprocess avser den process som följer av mottagandet. Det vill säga den
period där barnet acklimatiserar sig till sin omgivning med hjälp av olika sociala aktörer som
exempelvis boendepersonal, skola, organisationer, idrottsföreningar etcetera.
2. BAKGRUND
I denna del kommer en överblick av den italienska asylprocessen presenteras, samt lagar för vilka
samtliga EU-länder måste följa, vilket indirekt påverkat utformandet av den italienska
asylprocessen. Då lagen om asylprocessen i Italien fungerar likadant för alla sökande, skiljer vi här
inte på huruvida den sökande är minderårig eller inte. Notera också att den beskrivna asylprocessen
är en ramlag vilket påverkar tillämpningen av lagen och gör att utformandet kan skilja sig avsevärt
beroende på var i Italien den sökande anländer. I många italienska städer saknas det såväl kunskap
som resurser för att tillämpa lagen från grunden.
Inledningsvis definieras begreppet ensamkommande barn, vilket läsaren bör vara införstådd med
under läsandet av denna studie.
2.1 Definition av ensamkommande barn
Ensamkommande barn är ett begrepp som i Italien innefattar minderåriga barn utan italienskt eller
europeiskt medborgarskap och som önskar söka asyl utan assistans eller representants av antingen
förälder eller annan juridiskt ansvarig vuxen (Duca 2012).
För att ett ensamkommande barn skall kunna bli föremål för bevarande och beskydd måste fyra
kriterier uppfyllas; barnet får inte vara av italienskt ursprung, inte vara av europeiskt ursprung, får
inte begära asyl (eller skydd) och barnet måste befinna sig på italienskt territorium, separerat från
sina föräldrar eller annan vuxen som ansvarar för deras beskyddande. Om det finns tvivel om
barnets ålder, som avsaknad av identitetshandlingar, skall det vid brist på bevisning utföras en
läkarundersökning för att fastställa barnets ålder (Duca 2012).
3
2.2 Tredje sektorn
Nedan går det att läsa en kort presentation av den Italienska lokalpolititiken i form av den tredje
sektorn. Det kan vara viktigt för läsaren att vara införstådd med systemet då en betydelsefull del av
allt praktiskt socialt arbete i Italien utförs inom ramen för den så kallade tredje sektorn.
Tredje sektorn, även kallad den ideella sektorn, är den stora och skiftande samhälleliga sektor som
inkluderar föreningar, kooperativ och andra former av organisationer som omfördelar välstånd och
som producerar varor och tjänster som gagnar befolkningen utan att distribuera vinster till sina
medlemmar och anställda (Barbetta 2000). Enligt statistik, gällande Italien, fanns det år 2003 fler än
235 tusen olika ideella institutioner, som motsvarade 5.4% av alla institutioner i landet; ungefär 488
tusen anställda och egenföretagare, motsvarande 2.5% av all arbetskraft; cirka 4 miljoner volontärer;
38 miljarder i vinster som motsvarade över 3.3% av landets totala BNP; 35 miljarder i kostnader,
med ett överskott på 3 miljarder som återinvesterades i verksamheterna (Ambrosio, Bartoli,
Franzzoni, Mantovani, Spadaccini & Venturi 2012). De främsta arbetsområdena för den ideella
sektorn, enligt 2001 års statistik, var kultur, sport och rekreation (63.1%), välfärd (8.7%) och
fackliga föreningar (7.1%) (Bailo, Salami & Snyder 2010).
2.3 Dublinförordningen
De senaste åren har det gått att följa en dramatisk ökning av personer som ansöker om asyl i norden
vilka tidigare registrerats i Italien. På grund av Dublinförordningen är det många asylsökande som
blir förflyttade mellan europeiska länder eftersom asylansökan ska genomföras i det första
ankomstlandet. Italien är primärt det land som många länder returnerar asylsökande till (Norwegian
Organisation for Asylum Seekers 2011).
Det har visat sig vara stor variation bland asylsökande som är medvetna om Dublinförordningen när
de anländer till Italien. De som är medvetna om regelverket brukar normalt försöka undvika att bli
upptäckta av polisen vid gränsen, fast beslutna om att söka asyl i ett annat land. De som väljer att
lämna Italien beger sig till andra destinationer som exempelvis de nordiska länderna, Schweiz eller
de större länderna i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Förekomsten av vänner, familj,
arbetsmöjligheter eller ett lands rykte om generositet vid beviljandet av tillstånd är vanligtvis
faktorer som påverkar valet av land. Många gånger begränsas besluten av den asylsökandes
möjlighet att finansiera resan.
Utifrån ovanstående resonemang framgår det att väldigt många asylsökande berörs av
Dublinförordningen. Framförallt de personer som planerat en annan destination än Italien. Hur
mottagningsprocessen ser ut för asylsökande kan också antas få betydelse för huruvida människor
väljer att stanna kvar i eller lämna Italien. En övergripande bild av hur Dublinförordningen
fungerar presenteras nedan.
Dublinkonventionen trädde inledningsvis i kraft som en konvention och undertecknades av
dåvarande EU-medlemmar år 1990. Konventionen reviderades 2003 och trädde då i kraft som en
förordning vilket innebär att det blev en bindande lag för de deltagande nationerna.
Dublinkonventionen bygger på två grundläggande principer. Den första principen avser faktumet att
endast en asylansökan får lämnas in för varje enskild individ och skall bedömas i det aktuella
landet. För det andra fastställer konventionen att den asylsökande har rätt att få sitt ärende behandlat
i det första EU-land personen anländer till, detta för att undvika att bli runt kastad mellan olika
länder. Ett viktigt instrument i avgörandet av vilket land som har ansvaret för asylansökan infördes
ett system för registrering och identifiering av individer genom fingeravtryck. I praktiken innebär
detta att den asylsökande inte kunnat förflytta sig mellan olika medlemsländer för att få sin ansökan
granskad utan förts tillbaka till det första mottagningslandet, vilket är skyldigt att bearbeta ansökan.
4
Detta har lett till att många flyktingar försvinner under asylprocessen och i vissa fall har andra
länder fått ta över ansvaret för handläggningen av ärendet på grund av att myndigheterna i det första
landet misslyckats med att hålla tidsfristen eller för att personen i fråga självmant valt att lämna
landet av humanitära skäl (Norwegian Organisation for Asylum Seekers 2011).
2.4 Asylproceduren
Informationen nedan, gällande asylproceduren är hämtad från rapporten“The Dublin Regulation
and the asylum procedure in Italy - Are you aware of your rights? Utfärdad av The Italian Council
for Refugees i samarbete med Europeiska Unionen.
När man ska söka asyl i Italien är detta möjligt så fort man nått gränspolisen. Om en flykting redan
befinner sig inom Italiens territorium uppmanas man att söka upp polisens migrationskontor för att
göra en ansökan. För att kunna lämna in en asylansökan krävs det att flyktingen kan ange en
tillfällig hemvist, en adress på vilken personens tillstånd blir skrivet under vistelsen. Den sökande
ska bli informerad om organisationer och föreningar vilka kan erbjuda asylsökande en tillfällig
hemvist.
Asylansökan uträttas vid poliskontoret, Questra, där polisen kommer anhålla om identifiering i
form av fingeravtryck och fotosignalement. Vid samma tillfälle som detta utfärdas får den
asylsökande en pappersremsa med den sökandes bild och framtida kallelser till polisen. Genom
denna procedur, i samband med upprepade möten vid poliskontoret, får den sökande ett tillfälligt
tillstånd för sin vistelse i landet.
Asylansökan, eller modellen för erkännande av flyktingstatus enligt Genevekonventionen (Model
C/3) fylls i vid polisens migrationskontor och skall innehålla information om varför den
asylsökande lämnade sitt hemland. Personen i fråga har vid detta tillfälle rätt till en tolk som talar
dennes modersmål. Innan dessa uppgifter fylls i uppmanas den asylsökande att lämna ett skriftligt
papper innehållandes den personliga historien till varför flyktingen kommit till Italien. Detta
dokument får skrivas på personens modersmål eller med hjälp av en översättare. Vid samma
tillfälle, om den asylsökande har sitt nationella pass, kommer detta förväntas lämnas till
polismyndigheten, vilka behåller det till slutet av asylförfarandet. Finns det andra dokument som
kan knytas till den asylsökandes berättelse, såsom id-kort, medicinska rapporter etc. skall polisen
förses med kopior av dessa då de kan visa sig viktiga för vad som ägde rum i den asylsökandes
hemland.
Efter denna fas kontaktar poliskontoret inrikesministeriet på Dublinenheten, vilka gör en kontroll
om Italien med stöd av Dublinförordningen är den stat som ansvarar för prövningen av den
sökandes asylansökan. Under tiden som Dublinenheten utför sin kontroll ansvarar Italien för
prövningen av asylansökan. Om det efter Dublinenhetens kontroll visar sig att Italien ansvarar för
utfärdandet av asyl, kommer den sökande behöva besöka poliskontoret ännu en gång för att ta emot
sitt uppehållstillstånd och för att få information om eventuell intervju med den italienska
kommissionen.
På de datum som anges vid polisstationen måste den asylsökande besöka den territoriella
kommissionen för internationellt skydd, som är den ansvariga myndigheten för beslut rörande
asylansökningar. I Italien finns det tio kommissioner, var och en av dem består av fyra ledamöter,
två representanter för inrikesministeriet, en representant för den gällande kommunen/regionen, samt
en representant för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR). Intervjun bistås av en tolk på den
sökandes modersmål. Under intervjun kommer kommissionen ställa frågor till den sökande
gällande släktingar, resor den sökande gjort för att nå Italien, aktuella dokument, skälen till varför
den sökande lämnade sitt hemland och vilka anledningar det finns till varför den sökande inte kan
5
återvända. Enligt lag ska intervjun äga rum inom 30 dagar från det att ansökan kommit in.
Kommissionen har sedan tre dagar på sig att fatta beslut om uppehållstillstånd, men i praktiken kan
det ta mycket längre tid.
2.5 Asylsökandes rättigheter
Det finns olika benämningar för vilket tillstånd den sökande har i Italien. Beroende på vilket
tillstånd den sökande har, tillkommer en rad rättigheter. Tillfälligt tillstånd för vistelse kallas det
tillstånd den asylsökande får i samband med besöket vid Questra. Den så kallade “Cedolino” pappersremsan med fotosignalement och datum för framtida möten med polisen är den sökandes
bevis på tillfälligt tillstånd. Senare utfärdas ett mer specifikt tillstånd som fastställer om den
sökande är under så kallat CARA eller CIE tillstånd.
Den asylsökande kan få ett CARA-tillstånd och erbjuds därmed boende på ett centrum för
asylsökande. Den sökande kan också få ett CIE-tillstånd och blir därmed hänvisad till ett
utvisningscenter. Det innebär att den asylsökande inte kommer att ges ett fortsatt tillfälligt tillstånd
för sin vistelse. När den sökande blir hänvisad till en CARA får han/hon ett ”Attestato nominativo”
vilket är ett papper där alla personuppgifter är registrerade.
Vid ett CIE tillstånd får den sökande inte alla tillstånd att stanna i Italien, men har som vid CARA, i
vissa regioner rätt till hälso-och sjukvård under vistelsen för "cedolino". För att sökande med
CARA tillstånd skall kunna erhålla sjukvård måste den sökande begära ett
skatteregistreringsnummer (Codice fiscale) vid Agenzia delle Entrate. Efteråt måste man kräva
utfärdande av ett hälsokort (Tessera sanitaria) vid ASL (lokala sjukvården) och välja en läkare att
bli hänvisad till vid behov.
Tillgången till arbete är begränsad, i början av asylförfarandet får du inte arbeta. Om beslutet om
asyl inte har fattats inom sex månader från det att ansökan kommit in, och om förseningen inte
beror på den sökandes beteende kan det tillfälliga tillståndet för vistelsen förnyas för ytterligare sex
månader. I slutet av denna procedur har den sökande rätten att arbeta. Minderåriga asylsökande eller
barn till asylsökande har rätt att delta i offentliga skolor och vuxna asylsökande har rätt till delta i
yrkesinriktade kurser.
Om den sökande saknar boende under ansökningstiden om asyl skall den sökande informera
Questra om sin situation vilka i sin tur kommer att vidarebefordra förfrågan till den tredje sektorn
vilka beroende på resurser kan erbjuda enklare faciliteter. Om inga platser är tillgängliga i
platssystemet enligt SPRAR (skydd för asylsökande och flyktingar) kommer den sökande tillfälligt
bli tvungen att vända sig till ett CARA-centrum där logi tillhandahålls endast under en begränsad
tid. Boende, både i CARA och i SPRAR, är normalt planerat för sex månader. I praxis kan denna
period förlängas till utgången av asylförfarandet.
Den italienska lagen föreskriver rätten till boende åt alla asylsökande. Den tredje sektorn erbjuder i
vissa kommuner även boendeanläggningar. Den knappa tillgången på platser minskar i vissa fall
möjligheten att hitta ett boende omedelbart. Det är alltså möjligt att den sökande måste vänta en
längre tid, alternativt överförs personen till en annan stad dit asylansökan inte kom in. I händelse av
brist på boende kommer den asylsökande som saknar ekonomiska medel ha rätt till bidrag. Om den
sökande befinner sig i detta tillstånd har personen rätt att kräva ersättning vid den Questra dit
asylansökan kom in.
2.6 Italienska asylprocessen
Det italienska rättssystemet har som mål att säkra minderårigas säkerhet, och generellt sett
prioriteras de barn som blivit registrerade hos myndigheterna och blir givna en plats att vara på.
6
Majoriteten av blir omhändertagna av lokala organisationer. Dessa tillgodoser barnen med platser
på olika barnhem som är kopplade till diverse lokala projekt som oftast inte är dedikerade specifikt
till flyktingar. Därför kan barnen komma att bo i hem tillsammans med många andra typer av barn.
Servicekvalitén är även beroende på den finansiella situationen som råder i den gällande
kommunen. Staten finansierar hjälp till de ensamkommande barnen endast under den primära
perioden fram tills att barnen fått en förmyndare, därefter hamnar ansvaret på de lokala
myndigheterna. Hela situationen övervakas inte av staten och därför kan inte kvalitén i de olika
regionerna garanteras (Norwegian Organisation of Asylum Seekers 2011).
Lagen säger aven att varje minderårig måste utses en förmyndare. I Italien är dock rollen som
förmyndare en frivillig handling och själva rekryteringen är ofta väldigt problematisk och svår.
Problemet med att rekrytera förmyndare tvingar minderåriga att vara beroende av hjälpen som de
får av personalen på barnhem, som ofta inte är utbildade för den specifika problematiken som
ensamkommande barn kan ha. Kvalitéten på institutionen är av stor betydelse för riskreducering av
att minderåriga skall rymma från barnhemmen för att istället finna sina egna vägar ute på gatan
(Norwegian Organisation of Asylum Seekers 2011).
I många fall är ensamkommande barns mål att finna arbete för att kunna skicka tillbaka pengar till
sina familjer i hemlandet. Därför kan andra aktiviteter såsom att gå i skolan eller vänta på att staten
skall utse dem en förmyndare ses som bortslängd tid. Därför försöker vissa att livnära sig på illegalt
arbete istället för att söka hjälp. Dock uppsöker vissa av dessa minderåriga socialtjänsten för att be
om hjälp. I många fall är det dock väldigt svårt för socialarbetare att övertyga denna grupp av
minderåriga att åter registrera sig i systemet (Norwegian Organisation of Asylum Seekers 2011).
3. TIDIGARE FORSKNING
Följande del berör tidigare forskning och tidigare studier som anses vara relevanta i förhållande till
denna studie. Fokus ligger på forskning kring risk- och skyddsfaktorer samt på studier som likt
denna undersökt fenomenet ensamkommande barn.
3.1 Ensamkommande barn och riskfaktorer
Flyktingbarn som anländer till Västeuropa utgör en heterogen grupp. Gemensamt för denna grupp
är deras erfarenheter av avskedstagande från invanda miljöer, föräldrar och sociala nätverk. Många
av de barn som migrerar tillhör minoritetsgrupper som fallit offer för förföljelse och andra former
av trauman som övergrepp, våld och krig. Barnens flykt tar sitt ursprung i olika aspekter, de kan fly
till följd av aktiviteter som de själva eller familjen utfört, konflikter rotade i familjelivet eller i
hederskodex, tvångsäktenskap, sexuella exploateringar eller för att slippa delta/bli offer i krig. Vissa
barn flyr från social misär, andra blir offer för människohandel och riskerar att utnyttjas som
arbetskraft i trafficking eller kriminalitet. Ett antal studier har påvisat traumas inverkan på den
psykiska hälsan under den inledande fasen i det nya landet. Dock är det förhållandena i det nya
landet som långsiktigt avgör den psykiska hälsan. Detta innebär att möjligheten att erbjuda stöd till
de som upplevt traumatiska upplevelser, kan begränsa de negativa effekterna av barns trauman
(Ascher 2009).
På grund av avbrottet i omsorgen som ensamkommande barn upplever när de bryter upp med sina
anhöriga, behöver de bemötas med respekt, omsorg, kunskap och kärlek som kompenserar för
eventuella trauman. Ensamkommande barns tillitsförmåga för andra människor och deras
omgivning riskerar att skadas om det existerar en brist på denna sorts stöd. Dock skall barnen inte
sättas i en sådan situation var de ses som enbart passiva offer. Ytterligare en aspekt som ska tas i
beaktande för att minska den psykiska påfrestningen när barn anländer till det nya landet, är att
befria dem från ansvar och stötta dem i deras kompetens genom att ge dem medinflytande i beslut
7
som rör deras framtid. Barn behöver erbjudas skolgång och bostad, men även vuxna som kan agera
trygga och kärleksfulla förebilder till barnen. Möjligheten att bygga nya sociala nätverk och
återknyta/upprätthålla relationer med familj och andra viktiga individer i hemlandet är något varje
ensamkommande barn borde ha. Samtidigt måste barnen skyddas från upplevelser av våld och
diskriminering i det nya landet då det utgör en allvarlig riskfaktor för deras nuvarande och framtida
psykiska hälsa (Ascher 2009).
3.2 Säkerhet – tillhörighet - framgång
I en studie utförd av Ravi Kohli (2011) tas det upp vilken betydelse säkerhet, tillhörighet och
framgång har för barn och ungdomar som söker asyl. Dessa tre komponenter beskrivs som viktiga
redan under själva resan från ursprungslandet till det nya landet. Denna studie kommer dock främst
att fokusera på den del som behandlar de aspekter som bidrar till ett ökat välbefinnande hos
ensamkommande barn när de anlänt till det nya värdlandet.
Kohli (2011) skriver i sin studie att de flesta ensamkommande barnens gemensamma önskan är att
ha ’rätten att få anse sig vara fullvärdiga medborgare i det nya landet’. Vidare skriver Kohli (2011)
att det finns klara bevis för att vissa barn upplever problematik med att tänka tillbaka på det liv som
de hade innan flykten. Detta beror främst på förlusten av tidigare relationer och rutiner som barnen
haft och att det kan vara svåra att uthärda när förlusterna sker i anknytning med ett fortsatt liv, i det
nya landet, präglat av fortsatt problematik.
Ensamkommande barn kan i vissa fall, genom att behålla sin politiska och religiösa solidaritet, få en
ökad förmåga att klara sig både fysiskt och psykiskt. Detta kännetecknas av barn som försöker
bibehålla sin anknytning till det förflutna genom skapandet av nya kontakter med tillförlitliga
personer. Strävan efter att återskapa ett familjeliv ökar barnens förmåga att klara sig i sin nya
situation. Detta pekar en studie utförd i USA på, där det har visat sig att ensamkommande barn,
genom att hitta nya anknytningspersoner, får bättre jämvikt och rytm i det dagliga livet som annars
är fyllt av osäkerhet (Kohli 2011).
Kohli (2011) skriver vidare att genom utvecklandet av en säker och bekräftande position inom
skolan, där barnen kan skapa nya anknytningar, skapar barnen en ”buffert” som hjälper dem
bearbeta den komplexa och osäkra situation som de måste uthärda. Kliniskt arbete med
ensamkommande flyktingbarn har fastställt att traumarelaterad problematik kan mildras genom att
barnen bildar anknytning till åtminstone en pålitlig vuxen. Andra faktorer som kan hjälpa med att
mildra omständigheterna är om barn har ett skyddande nätverk av människor som stöttar barnet i
integrationen. Möjligheten att styra över sitt eget liv är något som även hjälper barn handskas med
sin rådande situation. Slutligen kan kontinuitet av tidigare vanor och seder från deras förflutna
hjälpa barnen med att anpassa sig till det nya livet. Det har även visat sig att de barn som bibehåller
sin tro och sin kultur, och som får möjligheten att utöva sin religion verkar klara sig bättre i
främmande sammanhang än de barn som inte får denna möjlighet. Religionen fungerar då som ett
stöd och ger barnen en känsla av tillhörighet.
En studie utförd i London bekräftade vikten av en vardag för ensamkommande barn, där
hemmalagad mat och aktiviteter med igenkända människor förekommer på en daglig basis. Att ha
en strukturerad vardag sysselsätter och distraherar barnen från tankar kring trauman som barnen har
gått igenom. En annan studie, också utförd i Storbritannien har visat att ensamkommande barn
anpassar sig enklare till det nya värdlandet om vissa kriterier uppfylls; att barnen har en säker och
stödjande boplats, att barnen har kontinuitet med sina tidigare relationer, traditioner och kulturer, att
barnen får möjlighet att skapa nya trygga anknytningar, att barnen har tillgång till utbildning och
andra former av aktivering, samt att barnen erbjuds möjligheten att själva skapa ny mening i sina liv
genom vardagliga rutiner och aktiviteter (Kohli 2011).
8
3.3 Ensamkommande barn och skyddsfaktorer
3.3.1 Kontakt med anhöriga
Tidigare forskning, utförd i Sverige, har kommit fram till att ensamkommande barns hälsa och
integrering i det svenska samhället förbättras om ett barn har kontinuerlig kontakt med sina
föräldrar som inte befinner sig i landet. Forskningen som beskrivs är inriktad på just
ensamkommande barns upplevelser och har visat att barns hälsa påverkas negativt av oron över hur
föräldrar och syskon har det. Barn som har fått möjligheten att återförenas med sina föräldrar i
Sverige, har upplevt att de kan leva ett normalt liv och att deras sömn förbättrats avsevärt efter
återföreningen. Vikten av socialt stöd från anhöriga beskrivs som mycket betydelsefullt för
ensamkommande barns välbefinnande. Barns hälsa kan på lång sikt påverkas av i vilken
utsträckning de får känslomässigt, ekonomiskt eller vägledande stöd av sina föräldrar (Stretmo
2013).
Barn och ungdomar vilka har föräldrar som lider av psykisk ohälsa riskerar att gå miste om det
känslomässiga stöd som beskrivs ovan. Barnen vill inte lägga över sina känslor på föräldrarna och
därmed riskera att förvärra förälderns mående. Att dessa situationer uppstår är vanligt
förekommande då många av barnens föräldrar också lever ett liv på flykt, i krigshärjade områden
eller som illegala invandrare. I slutändan tyder ändå mycket på att barn som, oavsett relationen till
anhöriga, har en regelbunden kontakt med dem, mår bättre eftersom de får en bekräftelse på att de
är saknade och älskade (Stretmo 2013).
3.3.2 Stöd från boendepersonal
Majoriteten av ensamkommande barn som anländer till Europa blir placerade i olika former av
boenden. Boendepersonalen kan därför antas vara en viktig källa till stöd för barn som saknar
kontakt med anhöriga. Trots detta finns det lite kunskap kring hur barn upplever relationen till
boendepersonal och det stöd som personalen erbjuder. Många barn uttrycker sitt behov av socialt
stöd utöver basala förnödenheter som mat, sömn och rena kläder. Det sociala stödet kännetecknas
av att någon emellanåt tar sig tiden att lyssna på barnen eller fråga hur de mår. Stretmo (2013)
skriver att barn även uttrycker behov av att få information och vägledning i hur det svenska
samhället fungerar och vilka deras framtidsutsikter är i Sverige. Läxhjälp och känslomässigt stöd är
ytterligare två aspekter av stöd som barn på gruppboenden uttryckt sig ha ett behov av.
Många barn och ungdomar beskriver tiden i gruppboenden som en tid då de har svårt att anpassa sig
till de regler och rutiner boendet har. Regler kan bestå av vilka tider de ska gå upp, lägga sig,
komma hem eller äta. En stor del av tiden på boendet innefattas av vardagsliv och många gånger
består den av icke självvald gemenskap och interaktionen med andra ensamkommande barn och
ungdomar. Det är en interaktion som barnen beskriver är fylld av gemenskap men också
meningsskiljaktigheter. Relationen till andra barn kan ha en både positiv och negativ effekt för
individers hälsa. Mycket beror på hur de boendes olika upplevelser ser ut och hur de väljer att
umgås med varandra (Stretmo 2013).
En del barn blir emellertid placerade i familjehem där upplevelsen ofta är att familjehemmen sätter
upp fler regler än de är vana vid i sina hemförhållanden. Detta kan leda till att en del barn är rädda
för att bli utslängda och därmed förlora den trygghet som ett familjehem ingiver. Många barn
känner sig otrygga och för en inre diskussion med sig själva om de överhuvudtaget är omtyckta av
familjehemmet. Ett stort problem för familjehemmen är att hitta en balans mellan regelsättning och
fostran av barnet samtidigt som de ska inge känslan av att de tycker om och accepterar barnet. När
regler blir viktigare än att exempelvis föra en respektfull dialog med barnet kommer det troligtvis
inte utvecklas en ömsesidig och nära relation, vilket med stor sannolikhet leder till att placeringen
9
inte fungerar i slutändan (Stretmo 2013).
3.3.3 Relationen till övriga vuxna
Utifrån sina studier har Stretmo (2013) kommit fram till att ensamkommande barn finner flera
aspekter i det sociala stödet från deras lärare som särskilt viktiga. Lärare skall ha ett gott
bemötande, erbjuda barnen känslomässigt stöd samt ge barnen tillräckligt stöd för att utveckla deras
lärande. Utöver ovanstående, anses även gott känslomässigt bemötande och kvalificerat pedagogiskt
stöd som viktigt. Att som nyanländ få möjligheten att umgås och interagera med svensktalande
möjliggör en miljö där lärande och språkfrämjande kan uppnås. Just denna interaktion ses som
viktig och väldigt utvecklande för de ensamkommande barnen som tog del av Stretmos studie.
Ensamkommande barn beskriver socialarbetare som problemlösare; en person som de kan vända sig
till när de får problem av olika slag. Dock förutsätter detta problemlösande stöd, att socialarbetarna
har lyckats etablera en känslomässig relation till barnen genom att genuint ha lyssnat på dem och
försökt sätta sig in i deras situation och förstå hur de har det. Det känslomässiga stödet anses vara
en förutsättning för identifiering av problem samt för att kunna hjälpa barn och ungdomar med att
tillgodose sina egna behov (Stretmo 2013).
Sammanfattningsvis påvisar Stretmo (2013) att brister i tillgängligheten och språkliga barriärer är
det som främst försvårar det för barn och ungdomar att få stöd och hjälp av professionella
samtalskontakter, vid exempelvis BUP (Barn och Ungdoms Psykiatrin), i akuta krissituationer.
Viktigast för barnens psykiska hälsa är förekomsten av vuxna som fått barnets förtroende genom att
de är lättillgängliga personer som barnet själv kan komma i kontakt och kommunicera med (Stretmo
2013)
3.4 Att behöva fly
George (2012) skriver i sin forskning att flyktingar, under sin migrationsperiod, ofta flyttar mellan
olika länder och olika flyktingläger. Under denna tid är de till största delen separerade från familj
och vänner, vilket skapar en intensiv oro och depression allt som de inser allt som de har förlorat.
Flyktingar fastnar i ett stadium av limbo fram tills att deras legala utmaningar har blivit lösta. Under
denna tid, måste flyktingar konfronteras med känslan av att ha förlorat sina liv och på samma gång
utveckla nytt hopp för framtiden. Samtidigt krävs det att flyktingar ska klara av
asylsökandeprocessen, vilket är intensivt återtraumatiserande i sig (George 2012).
Fram till den punkt då flyktingar mottagit sin status i värdlandet, är deras liv kontrollerade av FN,
regeringar, flyktingstyrelser och olika ideella organisationer. Det är först efter det, att de fått ett
erkännande om deras skyddsbehov av värdlandet som de är berättigade flyktingstatus, vilket i sin
tur medför rättigheter samt skyldigheter beroende på lagstiftningen i mottagarlandet. Många länder
har inrättat obligatoriskt kvarhållande för alla personer som anländer utan giltiga dokument.
Följaktligen, har ett signifikant antal flyktingar och deras barn varit kvarhållna under en avsevärd
tid. Många kan inte ens tänka sig att slå sig ner i samhället på grund av deras pågående rättsliga
tvister angående deras permanenta uppehållstillstånd. Sökande med en flyktingstatus, utan
tillräckliga identifikationsdokument för att bevisa deras rätt, måste utstå kontinuerliga förhör av
immigrationsmyndigheter (George 2012).
En studie om psykologisk ångest och migrationstrauma fann att flyktingar riskerar att drabbas av
psykologisk ångest och trauma, sannolikt på grund av den högre graden av förhör gjorda av
tjänstemän inom migrationsmyndigheter. Dessutom visade studien att flyktingsökande upplevde
återtraumatisering varje gång de blivit utsatta för förhör av tjänstemän inom migrationsmyndigheter
från värdlandet (George 2012).
Under den inledande post-migrationsperioden konfronteras flyktingar med förlusten av deras kultur,
10
deras identitet, deras vanor och även deras plats att vara. Varje handling som förut varit rutin,
kräver nu noggrann granskning och övervägning. Kulturell chock kommer särskilt påverka de
flyktingar som inte hade för avsikt att, eller förberedde sig för utvandring, och som fångats upp i
panik, hysteri eller äventyret. När flyktingar blir varse om den svåra vardagen gällande bristen på
uppehälle, ökar deras ångest och känsla av utanförskap i värdlandet. Nostalgi, isolering, depression,
ångest, skuld, ilska och frustration är några av de saker som är så allvarliga att många flyktingar kan
vilja ta sig tillbaka till deras ursprungsländer, trots faktumet att de är rädda för de våldsamma
konsekvenserna (George 2012).
De flesta värdländers serviceorgan gällande migration finansieras av staten men förvaltas av ideella
och/eller trosbaserade organisationer. Brist på samordning mellan stödsystemen för bosättning för
flyktingar ökar ofta svårigheten flyktingar möter under själva bosättningsprocessen (George 2012).
Sammantaget pekar tidigare forskning på vår hypotes om att socialt arbete kan vara centralt för
ensamkommande flyktingbarn eftersom det finns mycket i barnens erfarenheter av att fly som
bekräftar behovet av det sociala arbetets funktion. Att barn får stöd i anpassnings- och
mottagningsprocessen kan få stor betydelse för ensamkommande barn genom att socialarbetares
funktion kan bidra till att minska riskfaktorer, samt stärka eller skapa skyddsfaktorer för
ensamkommande barn, genom att inge en känsla av tillhörighet.
4. TEORI
Vid valet av teori till denna studie antogs en psykologisk infallsvinkel eftersom vi anser att
psykologiska aspekter som risk- och skyddsfaktorer pekar på vilken funktion det sociala arbetet kan
ha för ensamkommande barns anpassnings- och mottagningsprocess. Det arbetet som socialarbetare
utför kan beskrivas utifrån ett psykologiskt perspektiv genom att socialarbetares funktion kan
fungera som antingen en minimering av riskfaktorer eller som ett främjande av skyddsfaktorer.
Teorin kan också peka på vilka negativa konsekvenser socialt arbete kan få för barns risk- och
skyddsfaktorer om det sociala arbetet är bristfälligt.
4.1 Risk- och skyddsfaktorsteori ur ett utvecklingsekologiskt perspektiv
Vilka aspekter av ett barns levnadsmiljö, har den mest betydande effekten för barns utveckling och
vilka faktorer hos föräldrarna påverkar hur de uppfostrar sina barn? Svaren på dessa frågor styrde
utvecklingen av det ekologiska perspektivet på 70-talet. Forskare upptäckte vilken betydelse sociala
relationer utanför familjen har på föräldrars beteende och barns utveckling med hänseende av
psykiska sjukdomar och reaktioner på stress samt samspelet mellan dessa (Jack 2000).
Teorin om risk- och skyddsfaktorer tar sin utgångspunkt i den ekologiska modellen som först
beskrevs av Bronfenbrenner och fokuserar på balansen mellan stress och stöd inom familjen (Jack
2000). En detaljerad beskrivning av stress, risk- och skyddsfaktorer samt resiliens kommer att
utgöra huvuddelen i denna studie. Då studien handlar om ensamkommande barn kommer tonvikten
ligga på barns subjektiva upplevelser och förutsättningar vilka är betydande aspekter för vilka utfall
barn får. Betydelsen av bedömningar och interventioner i det sociala arbetet kommer också att
beskrivas.
11
Ett brett spektrum av forskningen som gjorts inom det sociala arbetet pekar på sambandet mellan
fattigdom, hälsa, social utslagning och strukturella ojämlikheter inom familj och samhälle.
Identifiering, utvecklande och skydd av källor till informellt socialt stöd, tillgängligt för familjer
som lever under fattiga förhållanden anses vara viktiga uppgifter för socialarbetare. Tillsammans
med upptäckandet av resiliens bland barn och familjer i högriskmiljöer används denna
sammantagna kunskap för att peka ut vägen mot effektiva tillvägagångssätt, ekologiska
bedömningar och lämpliga interventioner (Smith & Carlsson 1997).
En begriplig förståelse av processerna för ömsesidig påverkan mellan individer och deras sociala
och ekonomiska miljö kräver ett ekologiskt perspektiv. I denna del kommer risk- och
skyddsfaktorer belysas ur ett ekologiskt perspektiv. Den ekologiska modellen kommer beaktas och
dess lämpliga interventioner att lyftas fram. I synnerhet vilken påverkan levnadsmiljön har på barns
hälsa och utveckling, samt vilka källor till stöd barnet har genom nyckelpersoner i dess omgivning
eller den egna förmågan till resiliens - motståndskraft (Jack, 2000).
4.1.1 Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori
Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori betonar vikten av att förstå människor i sitt
sammanhang och skapa en djupare förståelse för olika processer under livsloppet. Utifrån detta kan
undersökningar kring hur drastiska förändringar påverkar en individs livsförlopp ske. Betydelsen av
att studera helhetssituationen och inte enbart begränsade delar av den, är av stor betydelse i den
utvecklingsekologiska teorin (Andersson 2002).
För att kunna studera helhetssituationen och förstå den krävs det att situationens olika delar
undersöks. För att kunna göra detta grundade Bronfenbrenner sin ekologiska utvecklingsteori i fyra
analysnivåer, vilka inte bygger på en hierarkisk struktur utan istället omsluter varandra. I centrum
mellan alla dessa nivåer finns individen (barnet). Mikronivån, första nivån, innefattar interaktionen
mellan individen och dennes närmiljö, exempelvis skola och familj. På mesonivån, nästa
omslutande nivå, sker interaktionen istället mellan de olika närmiljöerna, vilket i vissa fall kan vara
av större betydelse för individen än den interaktion som sker på mikronivå. Exonivån, är den nivå
där interaktionen sker mellan individens närmiljö och det som finns precis utanför närmiljön. Detta
kan exempelvis vara skolans organisering, kommunala resurser, samt den lokalpolitik som styr.
Exonivån påverkar individen på ett mer indirekt plan då individen inte direkt interagerar med de
faktorer som existerar på denna nivå. Makronivån, den sist omslutande nivån, omfattar samspelet
mellan alla de tidigare nivåerna och de förhållanden, normer och värderingar som existerar på
nationell nivå (Andersson 2002).
Individers problem kan skapas ur interaktionen med och mellan närmiljöerna samt i interaktionen
med det omgivande samhället på såväl lokal som nationell nivå. Bronfenbrenner nämner därför
vikten av en god föräldrar-barn-relation, då relationen kan möjliggöra att föräldrarna agerar som
en buffert mellan barnet och omgivningens olika faror – i de fall där föräldrarna själva inte är i fara
eller är traumatiserade (Andersson 2002).
Vidare beskriver Bronfenbrenner att med hjälp av tydligt definierade strukturer och uttalade gränser
i psykologiskt trygga och förutsägbara miljöer, genom värme och omsorg, kan skyddande
omgivningar för barn skapas. Detta har stor betydelse för de barn som lever eller har levt i områden
som präglats av svår depression, kaos eller osäkerhet. Inom det utvecklingsekologiska perspektivet
har det anknytningsteoretiska synsättet blivit mer och mer relevant som förklaringsmodell för
interpersonell risk och skyddsfaktorer inom socialt arbete (Howe 1995). Enligt Anknytningsteori
bör begreppen säker anknytning och grundläggande tillit i nära relationer tillskrivas större vikt än
intrapsykiska skeenden. Situationer där barn klarar sig ”mot alla odds” kan bero på
12
utvecklingsfrämjande relationer som barn kan hitta hos andra aktörer än föräldrarna och tillgången
på kompenserande miljöer som exempelvis skola, grannskap eller fritidsaktiviteter (Andersson
2002).
4.1.2 Stressfaktorer
De senaste årtiondena har det gått att följa en dramatisk ökning av undersökningar på Stress,
Coping och Resiliens i barns utveckling. Det studierna har gemensamt är betoningen på hur barns
hälsa påverkas av personlig styrka och i vilket socialt sammanhang barnet befinner sig i. En stor del
av de interventioner som det sociala arbetet fokuserat på har varit att mobilisera och kartlägga vilka
personliga resurser som finns tillgängliga kring barnet och sedan tillvarata dessa så att barnet kan få
stöd i utvecklandet av självförtroende och hanterandet av negativa känslor som skapats av stress
(Smith & Carlsson 1997).
Forskare har kunnat fastställa ett samband förhållande till stress och psykologiska beteendeproblem
i dynamiken mellan barn och vuxna. En rad studier har kunnat koppla livshändelser och stress till
krävande barn och ungdomars utveckling av depression, ångest, självmordsförsök, antisocialt
beteende och hälsoproblem. Till skillnad från vuxna kan påfrestande händelser i livet påverka barn i
större utsträckning och leda till konsekvenser för deras hälsa samt utvecklandet av denna (Smith &
Carlsson 1997).
Stress kännetecknas av vilket inflytande stressande livshändelser får i situationer som kräver direkt
anpassning. Forskningen har antagit att vissa händelser, exempelvis föräldrars skilsmässa, inneburit
en varaktig känsla av stress för barn. Det finns också subjektiva aspekter av stress som säger mer
om den personliga upplevelsen av en situation och hur den påverkar huruvida individen uppfattar
situationen som stressande. Smith & Carlsson (1997) beskriver stress som en kombination av
ovanstående resonemang. Med andra ord, att stress är en händelse, situation eller en kombination av
situationer där kraven utifrån överstiger barnets eller ungdomens förmåga att agera.
Stressfaktorer kan variera i intensitet och kan härröra från barnet själv eller från hans eller hennes
omgivning. Stressfaktorer kan vara av antingen akut eller kronisk art. Kroniska stressfaktorer
utmärks av en pågående spänning i den inre eller yttre livsmiljön. Förlust, missbruk, diskriminering,
hemlöshet eller exponering för våld är alla exempel på faktorer som kan leda till kronisk stress.
Akuta stressfaktorer härstammar istället från stora, plötsliga händelser eller kraftiga förändringar i
det dagliga livet. Forskningen har noterat att ett barns förlust av en förälder, föräldrars separation
eller skilsmässa, flytt till ett nytt hem eller område, en allvarlig olycka eller sjukdom hos föräldrar
eller syskon är faktorer som kan leda till akut stress (Smith & Carlsson 1997).
Vanliga stressfaktorer som de flesta barn någon gång genomgår är erfarenheten av att börja i en ny
skola, medan stressfaktorer av mer ovanligt slag innefattas av allvarlig sjukdom inom familjen,
naturkatastrof eller krig. Mycket vittnar om att akuta stressfaktorer för barn och ungdomar ter sig
olika från person till person. Att skolrelaterade stressfaktorer och personliga konflikter med
kamrater eller familj upplevs som väldigt intensivt i tonåren kan de flesta känna igen sig i. Särskilt i
samband med den smärtsamma självrannsakan och frigörelsen från föräldrarna som tonåren
innebär. Att samtidigt genomgå en stressande händelse som involverar ett direkt hot om eller till
och med förlust av släktskap kan innebära allvarliga konsekvenser för barn och ungdomars framtida
hälsa (Smith & Carlsson 1997).
13
En tydlig skildring av stressfaktorer och dess inverkan på barn och ungdomar har beskrivits i en bok
av Alex Kotlowitz som beskriver två bröder från innerstadens Chicago. Bröderna omges av en rad
olika kroniska stressfaktorer som bland annat fattigdom, diskriminering, en negativ levnadsmiljö,
bristande tillgång på sjukvård och skola, samt frånvarande föräldrar. Sammantaget lever bröderna
bland en hel flora av dagliga stressfaktorer som en konsekvens av deras levnadsstandard. Studien på
Chicago-bröderna illustrerar det faktum att stressfulla omständigheter sällan är oberoende av
varandra. Det har visat sig att människor i sociala sammanhang likt storstadens underklass med dess
stigmatiserande av etniska grupperingar och kroniskt fattiga, lider större risk att drabbas av flera
sammankopplade källor till stress. Det är också troligt att följderna av specifika stressfaktorer och
förmågan att stå ut med dessa, influeras av hur det tidigare livssammanhanget såg ut (Smith &
Carlsson 1997).
4.1.3 Riskfaktorer
Den ekologiska modellen har ytterligare ett sätt att se på varför barn utvecklar ohälsa. Förutom
stress har forskare uppmärksammat en rad riskfaktorer som kan finnas omkring barnet. Vad som är
en riskfaktor definieras utifrån en rad omständigheter som kan ligga till grund för att ett barn
utvecklar känslomässiga eller beteendemässiga problem, jämfört med barn ur den genomsnittliga
befolkningen. I motsats till forskning kring stress, fokuserar forskningen kring riskfaktorer på
statistiska samband mellan känsliga faktorer och negativa utfall hos barn. Riskfaktorer kan utgöras
av individer i barnets nätverk såsom familjen, sociala sammanhang eller samspelet mellan dessa.
Barn är särskilt mottagliga och därmed känsligare för utvecklingsrisker om det existerar påtagliga
riskfaktorer under barndomen (Jack 2000).
Vad som karakteriserar riskfaktorer som anses vara särskilt stressande för barn kan vara att ett barn
familjehemplaceras eller av annan anledning separeras från sina föräldrar, samt disharmoni inom
familjen, äktenskaplig oenighet eller separation. Direkt vårdslösa eller missbrukande föräldrar är en
riskfaktor som kan ligga till grund för omfattande negativa utfall för barnet, såsom externa eller
interna symtom och diagnoser. Skadliga miljöer och sociala förhållanden som arbetslöshet,
fattigdom, social isolering och farliga oorganiserade stadsdelar har också kopplats till negativa
utfall för familjer och barn. Barn som växer upp i fattigdom lider större risk att utveckla beteendeoch känslomässiga störningar eller kroniska sjukdomar, till följd av att deras kognitiva utveckling
hämmas. Etniska minoritetsgrupper och hushåll med ensamstående föräldrar är oproportionerligt
påverkade av växande utarmning eftersom de är överrepresenterade bland arbetslösa och
lågavlönade. Dessa hushåll är i större utsträckning, beroende av de alltmer minskade statliga
fördelarna. Det är anmärkningsvärt att forskningen upptäckt att barn från etniska minoritetsgrupper
lever under en omfattande riskfaktor enbart baserat på deras levnadsmiljö. Jack (2000) skriver att
minoritetsgrupper lider större risk, på grund av bristen på socialt kapital. Inte sällan bor dessa
familjer i fattigare områden vilket en Italiensk studie illustrerar som en förklaring till skillnader i
barns hälsa. Familjer som växer upp i områden med lägre grad av deltagande i det offentliga och
sociala livet har ett begränsat socialt kapital vilket får konsekvenser för hälsan och kvalitén på livet
i stort. Det blir svårare att skydda sårbara individer från de negativa konsekvenser som det kan
innebära att leva under mer ostrukturerade omständigheter.
4.1.4 Resiliens, coping och skyddsfaktorer
Forskning visar att det inte är alla barn och ungdomar vilka varit utsatta för riskfaktorer eller stress
som nödvändigtvis får negativa utfall, utan istället är "resilienta". Resiliens kan likställas med
begreppet coping vilket kan översättas som barnets motståndskraft. Förmågan att återupprätta eller
upprätthålla intern eller extern jämvikt vid betydande hot med hjälp av den individuella förmågan
till tanke och handling. Resiliens kan också definieras som förmågan till att återhämta sig efter ett
14
trauma eller förekomsten av skyddande faktorer som lyckats dämpa sambandet mellan stress och
risk (Smith & Carlsson 1997).
Att ha ett väl utvecklat personligt nätverk i form av släktingar, vänner, grannar, kollegor eller
professionella kan fungera som en källa till såväl stöd, men också stress. Det är därför av stor vikt
att kartlägga vilken betydelse nätverket har för individen för att på så sätt kunna fastställa huruvida
stödet hjälper individens utveckling eller inte. Om stödet är av känslomässig, informativ eller
praktisk art har mindre betydelse så länge stödet bedöms vara värdefullt och utvecklande för barnet.
Det finns bevis som indikerar att socialt stöd har en direkt påverkan på barnets utveckling, medan
interaktioner mellan barn och föräldrar har en mer indirekt påverkan. Det viktiga budskapet är att
indirekta källor till stöd ökar chanserna för barnets välbefinnande i större grad än formellt stöd
(Jack 2000).
Att ett barn lever under en eller två riskfaktorer behöver nödvändigtvis inte leda till någon
betydande skada. Det är snarare konstellationen av fem eller fler faktorer som utgör den största
risken och som allvarligt kan undergräva en sund utveckling för barnet. Detta till trots finns det
många barn och familjer som uppvisar olika grader av resiliens inför sina till synes överväldigande
odds emot sig. Vilka komponenterna till denna motståndskraft är kommer att vara viktiga ledtrådar
till insatser som kan bidra till skyddandet av barn som växer upp i högriskmiljöer. Ett av de mest
konsekventa resultaten från forskningen är att ett barn som växer upp i högriskmiljöer kan skyddas
av en varaktig relation till en speciell person utanför hushållet, som exempelvis en lärare.
Erkännandet av en prestation utanför hemmet genom utbildning, idrottsförening, kyrka eller
liknande har också visat sig leda till förbättrade livschanser i vuxen ålder. Barn vilka vuxit upp
under institutionsvård har uppvisat bättre resultat i vuxenlivet om de vuxit upp med en trygg
struktur, god planering och friare val av sina framtidsplaner (Jack 2000).
5. METOD
5.1 Forskningsarbetets planering
Lantz (2010) menar att det redan i det inledande stadiet av en studie krävs god planering och
strukturering för att möjliggöra att den tar sin form. Att fastställa syftet och motivera betydelsen av
det valda området genom att formulera en tydlig frågeställning, hjälper forskaren att avgränsa
undersökningsområdet då det ger en god uppfattning om vilka frågor som önskas besvaras. Utifrån
forskningsområde och frågeställning görs ett urval av teorier och modeller som kan appliceras på
studien för att tolka och belysa det fenomen som valts för undersökningen. Det är sedan
frågeställning och tidigare forskning som avgör vilken eller vilka datainsamlingsmetoder som
lämpar sig för att få fram studiens syfte och besvara frågeställningen (Lantz 2010).
Valet av metod får stor betydelse för vilka slutsatser som kan dras utifrån det insamlade materialet.
Huruvida forskaren väljer att utgå från en kvalitativ eller kvantitativ metod, påverkar vilka slutsatser
som sedermera kan dras från insamlad data. Utifrån detta resonemang framgår vikten av att
forskaren redan inledningsvis tar hänsyn till och reflekterar över vilken metod som skall användas
vid insamling av data för att undvika sidospår under arbetets gång (Lantz 2010).
Då planeringen får sådan stor vikt för undersökningens framfart fastställdes studiens struktur och
skelett innan avresan till Genua. Eftersom datainsamlingen utförs utomlands kommer den angivna
tidsramen vara svår att hålla, något som tagits i beaktande under planeringen. I förarbetet
med undersökningen fanns ett tydligt syfte och en formulerad frågeställning som till en början
grundade sig i intresset för det sociala arbetet i Genua. Att studien inriktar sig på mottagandet av
ensamkommande barn har legat i viljan att främja kunskaper kring globala problem, med de
15
rapporter media vittnat om kring överbelastningen av flyktingar i Italien, på ön Lampedusa i
åtanke.
Att undersöka det sociala arbetets funktion i mottagningsarbetet för ensamkommande barn i Italien
kan förhoppningsvis leda till relevant kunskap för alla yrkesverksamma socialarbetare.
Eftersom studien syftar till att beskriva det sociala arbetet genom kvalitativa intervjuer med
socialarbetare och barn, ansågs inte en litteraturstudie vara ett lämpligt tillvägagångssätt, utan
tanken var att använda en datainsamlingsmetod där utvalda informanters upplevelser står i fokus.
Valet av metod har grundat sig i att få fram lämplig data för uppsatsens resultat och analys, samt för
att på ett verklighetsförankrat sätt kunna besvara uppsatsens frågeställning. Valet av intervju som
datainsamlingsmetod föll sig naturligt då syftet med uppsatsen var att ta fram personliga
erfarenheter och upplevelser hos socialarbetare och barn i samband med mottagandeprocessen. En
enkätstudie ansågs därmed inte vara en lämplig datainsamlingsmetod då arbetet grundar sig på att
skapa en djupare förståelse för individers erfarenheter genom personliga möten.
5.2 Forskningsintresse och ansats
Intentionen med denna studie har varit att hålla en explorativ attityd i förhållande till
undersökningsområdet. Detta innebär att forskaren strävar efter att utforma föga strukturerade men
öppna frågor under intervjun (Kvale 1997). I detta fall har det inneburit att intervjupersonerna
introducerats för de frågor eller det område som önskats kartläggas eller blottats, som exempelvis
frågan om ensamkommande barns upplevelser kring mottagandeprocessen och socialarbetares
beskrivning av samma process. Kvale (1997) beskriver denna teknik som fördelaktig för forskaren
då hon kan följa upp undersökningspersonens svar och hitta ny information eller nya infallsvinklar
på området.
Syftet med en explorativ studie är att finna ny kunskap under hela forskningsprocessen. Samtalen
med intervjupersonerna utgår från öppna frågor som under samtalets gång kan vidgas och förändra
uppfattningen om det undersökta fenomenet. Fördelen med detta är att oväntade aspekter tenderar
att ta form under analysen när de utskrivna intervjuerna studeras (Kvale 1997). Då målet med denna
studie har varit att göra nya upptäckter på ett område har det explorativa forskningsintresset visat
sig vara mest lämpligt för att åstadkomma just detta.
5.2.1 Kvalitativ ansats
När en studie skall genomföras kan som redan nämnts både intervjuer och enkäter användas som
eventuell insamlingsmetod. Forskaren antas välja metod utifrån hur undersökningens syfte och
frågeställning formulerats. Den kvalitativa ansatsen är mest lämpad om syftet med en studie är att få
en djupare förståelse och fånga personliga tankar kring ett fenomen (Rosengren & Arvidsson 2002).
Eftersom syftet med denna studie är att undersöka det sociala arbetets funktion och vilken betydelse
det har för mottagandet av ensamkommande barn, gjordes valet att använda en kvalitativ ansats.
Förhoppningen var att få personligt utvecklade beskrivningar av fenomenet, vilket ansågs
ouppnåeligt utan den kvalitativa ansatsen. Den kvalitativa ansatsen ansågs mest lämplig för att
kunna besvara studiens frågeställning och uppfylla dess syfte.
5.3 Urval
16
Denna studie blev möjlig i och med de kontakter vi skapat under den verksamhetsförlagda
utbildningen 2013 i Genua. Huvudkontakten på plats var socialarbetaren Barbara som samordnade
intervjuer med yrkesverksamma socialarbetare vars arbete berör ensamkommande barn, samt
intervjuer med barn. I termer av urvalsprincip har en lämplig ort utsetts att utföra datainsamlingen
på (Rosengren & Arvidsson 2005). Staden Genua var en lämplig ort för denna studie då att den är
känd i Italien för att ha ett relativt välutvecklat socialarbetestruktur – både för allmänheten och
invandandrares problematik - samt för det italienska mottagnings- och anpassningsarbetet för
ensamkommande barn har betydelse för det sociala arbetet i hela Europa (Scaramuzzino 2012).
Nedan följer en presentation av våra informanter, var de är verksamma och vilka positioner de har.
5.3.1 Presentation av socialarbetarna som samordnar projektet Tangaram
Denna intervju utfördes under ett möte med två socialarbetare vilka arbetar på administrativ nivå
med utvecklandet av nya projekt för ensamkommande barn. Socialarbetarna är verksamma på
kommunal nivå, vilket innebär att deras arbete i stor utsträckning påverkas av rådande lokalpolitik
och lokala resurser. I resultatet av intervjun har vi valt att presentera socialarbetarna under de fiktiva
namnen Barbara och Mario. Vid intervjutillfället diskuterade vi främst det pågående projektet
Tangaram, vilket är ett projekt i form av ett center som startades för att kunna ta emot
ensamkommande barn. Barbara och Mario bidrog även till en överskådlig inblick i den italienska
asylprocessen och problematiken på Lampedusa. Under intervjun ställdes framförallt frågor rörande
hur mottagnings- och anpassningsprocessen ser ut generellt i Genua för ensamkommande barn, men
då mycket fokus hamnade på asylprocessen kommer denna också gå att läsa om i resultatet. Ta i
beaktande att socialarbetarna arbetar administrativt med projekt för ensamkommande barn, detta
innebär att de inte har direkt personlig kontakt med barnen vid centret. Det kan utifrån den
vetskapen tänkas att socialarbetarna gav mer sakliga beskrivningar av fenomenet ensamkommande
barn.
5.3.2 Presentation av socialarbetaren Jacopo - verksam vid ett center för barn och
ungdomar med varierande problematik
Jacopo är socialarbetare och pedagog vid ett center för barn och ungdomar i Genua med varierande
problematik. Jacopo var den enda av våra informanter som arbetade med ensamkommande barn på
ett personligt plan. Han har en lång erfarenhet av att jobba med barn och ungdomar, men på den
senaste tiden har han genom sitt arbete kommit i kontakt med allt fler ensamkommande barn.
Jacopo heter egentligen något annat, men går i denna studie under det fiktiva namnet Jacopo. Att
hans utsagor är av mer personlig karaktär förklaras av att han arbetar med ensamkommande barn
mottagnings- och anpassningsprocess på en daglig basis. Han uträttar tillsammans med sina
kollegor det mesta på centret, allt från daglig matlagning till fostran och vägledning. Centret gör
ingen skillnad på ensamkommande barn eller italienska barn, utan här bor barn som av olika
anledningar lider under någon form av problematik. Detta beskrivs som ett normaliserande av
ensamkommande barn, istället för att som så många gånger förr kategorisera dessa barn som en
grupp för sig.
5.3.3 Presentation av socialarbetarna som arbetar med utvecklandet av interventioner
Sara, Rebecka och Paula arbetar administrativt på kommunal nivå med att utveckla interventioner
för ensamkommande barn som anländer till Genua. Kontoret som socialarbetarna arbetar vid har
egentligen ett annat namn men vi väljer här att enbart beskriva vilka arbetsuppgifter de har på
kontoret eftersom det i huvudsak är detta dem berättar om under intervjun. För att bevara
socialarbetarnas anonymitet går de under de fiktiva namnen Sara, Rebecka och Paula.
17
Intervjun inleddes med att socialarbetarna presenterade sig. Sara har varit verksam inom kommunen
i över 20 år och har mycket erfarenhet av att hjälpa barn i utsatta situationer. Sedan 2010 har hon
enbart arbetat med olika mottagningsåtgärder för ensamkommande barn. Både Sara, Rebecka och
Paula möter främst barnen när de behöver stöd med de lagliga aspekterna av asylprocessen. När
resurserna finns kan kontoret bli tilldelade en budget att utveckla nya projekt för. För tillfället står
arbetet med nya, förebyggande projekt stilla och socialarbetarna jobbar i huvudsak med akuta
ärenden. Sara samordnar dessutom stödfamiljer till barnen där de kan bo permanent eller på
helgerna, beroende på situationen. Detta är ett relativt nytt projekt som tidigare bara varit utformat
som en åtgärd för italienska barn vilka har problem i hemförhållandena.
5.3.4 Presentation av barnen vid centret för ensamkommande barn i Verazze
Nedan följer en presentation av barnen som intervjuades vid hemmet för ensamkommande barn i
Verazze. Alla namn är fiktiva för att garantera barnens anonymitet.
Yohannes kommer ursprungligen från Senegal och bor numera i hemmet för ensamkommande barn
i Verazze. Yohannes resa började när han tillsammans med sin bror och sina föräldrar åkte från
Senegal till Spanien. Från Spanien fortsatte Yohannes och hans bror resan ensamma vidare till
Italien och hamnade i Milano där de kom i kontakt med en landsman som erbjöd husrum. Efter en
tid blev de tvungna att flytta och sökte sig till polisen och bad om hjälp. Polisen hjälpte Yohannes
och hans att få en plats på hemmet i Verazze.
Pontus kommer från Marocko och är 16 år gammal och han bor på samma center som Yohannes.
Pontus resa började i Turin där han kom i kontakt med några av sina släktingar. Efter ett tag kände
han att han var tvungen att bege sig vidare och det var då han tog kontakt med polismyndigheterna i
Turin. Med hjälp av polismyndigheterna fick han medlen att åka vidare mot Savona och därifrån
fick han vidare hjälp med att hamna på det hem han bor på idag.
Niklas föddes i Egypten och är i dagsläget 17 år gammal. Första platsen han anlände till var
huvudstaden Rom, tillsammans med en av sina vänner. Därefter fortsatte båda sin resa och
destinationen denna gång blev staden Milano, där de kom i kontakt med den italienska
socialtjänsten genom ett av deras kontor. Efter detta möte blev Niklas vidareskickad till hemmet i
Verazze där han bor nu.
Ezikiel är 17 år gammal och av senegalesiskt ursprung. Han reste ifrån Senegal i hopp om en bättre
framtid. Hans resa tog honom genom Marocko och sedan genom båt över till Spanien och därefter
vidare till Genua, Italien. I Genua kom han i kontakt med polismyndigheterna med hjälp av en
landsman som han stött på där, och polisen tog honom vidare till hemmet för ensamkommande barn
i Verazze.
5.4 Datainsamlingsmetoder
5.4.1 Kvalitativa intervjuer
Kvalitativa intervjuer syftar till att få fram beskrivningar av ett fenomen eller problem med hjälp av
kvalitativa aspekter för att skapa en förståelse för den intervjuades livsvärld. Huvuduppgiften är att
utifrån vad den intervjuade berättar försöka sätta sig in i och nyansera innebörden av vad personen
ifråga berättar. För att detta skall möjliggöras krävs det att forskaren är observant genom att först
lyssna till vad som uttrycks direkt i ord men senare även kunna urskilja vad som uttrycks mellan
raderna. Ett uppmärksamt deltagande underlättar skickligheten i att fånga upp dolda meningar vilka
18
med fördel kan sändas tillbaka till den tillfrågade under samtalet i syfte att fungera vägledande i
sökandet efter förståelse. Intervjusituationen bygger på att forskaren och intervjupersonen
diskuterar ämnen och frågor vilka anses vara av relevans och intresse för båda parterna (Kvale
1997).
5.4.2 Olika typer av kvalitativa metoder
I sitt avslutande skede kan den kvalitativa forskningsprocessen likna en linjär process, vilket ger
sken av ett smärtfritt förlopp då studien är avklarad. Denna bild är inte sällan långt bort från den
verklighet forskaren genomgått under forskningen, med de ständiga förändringar som
forskningsarbetet får utstå. Att undersöka ett mänskligt fenomen medför överraskningar vilket hela
tiden leder till förändringar och omformuleringar av begrepp och hypoteser (Kvale 1997).
Den kvalitativa metoden är fördelaktig i bemärkelsen att den bjuder in till en öppenhet då det saknas
strikta regler för en intervjuundersökning vilken bygger på ostandardiserade kvalitativa intervjuer.
Forskaren måste dock förhålla sig till frågor om hur många intervjuer som behövs, huruvida
intervjuerna ska bandas eller antecknas, samt hur intervjuerna ska analyseras. Detta ställer höga
krav på forskarens förberedelser inför intervjun för att den ska kunna löpa på flexibelt och öppna
upp för eventuella följdfrågor som dyker upp under intervjun och som ligger utanför intervjuguiden.
Har forskaren tillräcklig kompetens kan intervjun i bästa fall leda till ny kunskap genom
upptäckandet av nya infallsvinklar under intervjuns gång. Ostandardiserad är ett uttryck som
beskriver intervjuns tolerans mot öppenhet vilket kan leda till nya rön och inte enbart förlita sig på
en strikt reglerad forskningsprocess (Kvale 1997).
Lantz (2012) beskriver hur valet av intervjuform får betydelse för utfallet av data, resultat och
slutsatser. Att införskaffa sig kunskap om olika intervjuformer är viktigt inför ett forskningsarbete
för att syftet ska bli tillgodosett på bästa sätt. När syftet väl har fastställts är det enklare att välja en
metod som lämpar sig för den aktuella studien. Olika intervjuformer skiljer sig i huvudsak genom
den varierade graden av strukturering och standardisering. Termerna strukturering och
standardisering beskriver hur forskaren beroende på val av metod i bästa mån kan tillfredsställa
kraven på vilket mätinstrument som ger god kvalité till studien (Rosengren & Arvidsson 2002).
Beroende på hur strukturerad forskningen är, styrs således hur specifika frågorna blir. En lägre grad
av strukturering resulterar i en öppnare frågeställning vilket ger den intervjuade möjligheten att tala
fritt och utveckla sina resonemang kring frågan. En högre grad av strukturering ger motsatt effekt,
men bidrar till en mer specifik frågeställning som i vissa fall underlättar för den intervjuade genom
att denne anger svar på förutbestämda svarsalternativ som formulerats av forskaren (Lantz, 2012).
Intervjuerna i denna studie utgår från en lägre grad av strukturering eftersom målet har varit att
informanterna ska kunna utveckla sina svar utifrån fastställda teman. Öppenheten har varit en
grundpelare i forskningsarbetet då förväntningarna legat i att göra nya upptäckter kring
mottagningsarbetet med ensamkommande barn. Intervjuguiden har grundat sig i relativt
ospecificerade frågor utan svarsalternativ då fokus har legat i att göra de intervjuade personernas
röster hörda. Hade studien varit av standardiserad karaktär hade intervjuerna enbart förlitat sig på
att frågorna i intervjuguiden skulle uppnå syftet. Det hade inneburit att samma frågor ställts till alla
informanterna, vilket med fördel hade påverkat tillförlitligheten och jämförbarheten i data.
Nackdelen med standardisering är att den öppenheten som ostandardiserade intervjuer bidrar till
hade gått förlorad och nya rön hade riskerat att förbli oupptäckta.
Olika intervjumetoder skiljer sig åt beroende på om forskaren utgår från objektiv standardisering
19
eller subjektiv standardisering. I objektiv standardisering ställs frågorna med exakt samma
ordalydelse men riskerar att uppfattas olika beroende på vem mottagaren är. Objektiv
standardisering är den mest förekommande formen av standardisering vid intervjutillfällen. Vid
subjektiv standardisering anpassar forskaren formuleringen av frågan beroende på vem mottagaren
är, men syftet är fortfarande att uppnå en likartad tolkning av frågan hos alla informanterna (Lantz
2012).
Intervjuerna i denna studie har tagit sin utgångspunkt i den sedan innan formulerade intervjuguiden.
Informanterna har fått besvara på i grunden samma frågor, med en viss anpassning beroende på om
det är en socialarbetare som besvarat frågan, eller om det är ett ensamkommande barn som
intervjuats. Således har informanternas svar öppnat upp för olika följdfrågor.
5.4.3 Tematiserad intervju
Intervjuguiden består av tematiska frågor kring mottagningsarbetet för ensamkommande barn.
Beroende på om det varit en yrkesverksam socialarbetare eller ett barn som intervjuats har frågorna
anpassats så att de lämpat sig efter intervjupersonen. Aspers (2011) skriver att det finns fördelar
med att göra öppna, tematiska intervjufrågor. Fördelen med en tematisk intervjuguide är att
forskaren undviker att i förväg tänka ut en rad frågor baserade på förutfattade meningar om det
undersökta fältet. Genom att inte utgå från egna föreställningar eller från en bestämd teori kan ny
kunskap utvinnas under intervjuns gång.
Frågorna kommer ställas på italienska med hjälp av en tolk som under intervjuerna dessutom
kommer översätta insamlad data till engelska. Genom användandet av tematiska intervjuer kommer
resultatet få ett kvalitativt djup i och med att det är informanternas egna, öppna beskrivningar av
upplevelser och känslotillstånd under mottagningsprocessen som tillgodoses.
5.4.4 Intervjuer och kvalitetskrav
Inom ett vetenskapligt sammanhang ställs det ett visst antal kvalitetskrav på den
datainsamlingsmetod som används. Dessa krav är viktiga för att insamlad data ska anses vara
användbar. Vad som anses vara användbar data måste bedömas utifrån det aktuella fallet och syftet
med intervjun. Av de tre mest generella kvalitetskrav som ställs är kravet på reliabilitet ett av dem,
det vill säga att metoden måste generera tillförlitliga svar. Det andra kravet rör dess validitet, vilket
innebär att resultaten som framkommit ska vara giltiga. Det sista kravet är att andra individer ska ha
möjlighet att ta del av materialet och granska slutsatserna på ett kritiskt sätt. Sammanfattningsvis
kan sägas att en väl genomförd intervju möjliggör tillräckligt giltig och tillförlitlig data för att den
ska kunna vara nyttig och användbar för andra än forskaren och komma dess tillhanda (Lantz 2012).
5.4.5 Intervjuer och reliabilitet
Reliabilitet hänför sig till forskningsresultatens konsistens. Beroende på hur en fråga formuleras
påverkas utfallet på svaret (Kvale 1997). För att öka reliabiliteten i en intervju är det därför viktigt
att lämna utrymme åt intervjupersonen att uttrycka sina egna tankar och beskrivningar om ett
fenomen. För att insamlad data skall återspegla vad den intervjuade sagt krävs det att intervjuaren
håller en öppen inställning i sitt försök till att förstå den svarande på dess nivå (Lantz 2012).
Intervjun är ett samtal där data framkommer i ett mellanmänskligt förhållande mellan intervjuare
och intervjuperson. Vart frågorna ska leda och huruvida de kommer leda till nya infallsvinklar är
det relevanta i intervjusituationen för att kunna finna intressant kunskap (Kvale 1997).
20
För att utvinna ny kunskap under intervjuns gång gäller det att försöka återberätta och stämma av så
intervjuaren tolkat informanten rätt. Om intervjuaren istället försöker tolka informationen utifrån sin
subjektiva tolkning riskerar intervjupersonens svar att gå förlorat eftersom intervjun då inte blir
utifrån informantens perspektiv. Detta är det mest förekommande problemet under en intervju och
får konsekvensen att framkommen data mer framställer intervjuarens bild av fenomenet, än den
intervjuades, vilket sänker reliabiliteten (Lantz 2012).
5.4.6 Intervjuer och validitet
En studies validitet bygger på sanning och kunskap. Ett synonymt begrepp för validitet är giltighet,
det vill säga sanningen och realiteten i ett yttrande. Vad som kännetecknar giltigheten i ett framfört
yttrande är att det skall vara bärkraftigt, befogat, försvarbart och trovärdigt. Beskrivningen av
validitet varierar beroende på vilket synsätt läroböcker bekänner sig till. Inom det positivistiska
förhållningssättet definieras validitet utifrån gjorda mätningar genom frågan: ”Mäter du vad du tror
att du mäter?”. Med ett sådant synsätt blir kvalitativ forskning ogiltig om den inte kan resultera i
faktiska siffror (Kvale 1997).
I en större överblick av validitet ligger intresset i vilken utsträckning metoden undersöker vad den
är avsedd att undersöka. Med andra ord huruvida våra observationer verkligen speglar de fenomen
som intresserar oss. Genom att applicera detta bredare perspektiv på en studie, möjliggörs att
kvalitativ forskning i princip kan utvinna valid vetenskaplig kunskap (Kvale 1997).
Frågan om vad som är valid kunskap ställer också den filosofiska frågan om vad som är sanning på
sin spets. Kvale (1997) skriver att filosofin baserar frågan om sanningen utifrån tre
sanningskriterier. Det första kriteriet är korrespondens vilket tar fasta på kunskapsutsagans
överrensstämmelse med den objektiva världen. Det andra kriteriet, koherens, klassificerar en
utsagas motsägelsefrihet och inre logik. Det tredje och sista kriteriet, den pragmatiska nyttan,
önskar skildra sanningen hos en kunskapsutsaga och dess praktiska följder. Sanningskriterierna kan
ses som teoretiska konstruktioner ur en helhet som strävar efter att verifiera kvalitativa
forskningsresultat, vilka innefattas av observation, samtal och interaktion.
Vidare skriver Kvale (1997) att den modernistiska förståelsen av sanning och validitet har grundat
sig i tron om en objektiv värld. I den postmoderna eran har å andra sidan tankar om en objektiv
värld genom exempelvis tron på en absolut Gud förkastats. Detta har resulterat i att kunskap inte
längre förväntats utvinnas ur tron om en allmänt erkänd verklighet, utan mer av arten att
verkligheten är en social konstruktion. Sanningen utvinns genom dialog och valid kunskap tar form
först när konkurrerande tolkningar och alternativ diskuteras genom förhandlingar mellan
medlemmarna i en gemenskap. Det slutgiltiga momentet för att uppnå validitet inom forskarvärlden
skapas genom samtal bland forskare om relationen mellan metoder, forskningsresultat och
karaktären av de fenomen som undersöks.
5.4.7 Fördelar och nackdelar med vald metod
Det har funnits en medvetenhet kring den begränsade tillgången på informanter vilket kommer att
innebära att bredden på studien blir begränsad eftersom faktabasen enbart kommer grunda sig på de
utvalda informanternas upplevelser och känslor. En generell bild av hur ensamkommande barn och
yrkesverksamma socialarbetare upplever mottagandeprocessen kan därför inte garanteras, vilket en
kvantitativ studie i form av enkäter kanske hade kunnat möjliggöra i större utsträckning.
5.5 Analysmetod
21
5.5.1 Databearbetning
Om godkännande ges från de olika parterna, kommer intervjuerna att spelas in för att underlätta
bearbetningen av materialet och för att kunna återkoppla till materialet vid senare tillfälle, om detta
behövs. Som nämnt ovan kommer intervjuerna hållas på italienska i den utsträckningen det är
möjligt. Med hjälp av tolk kommer insamlad data översättas till engelska som i sin tur kommer att
transkriberas till svenska för att uppnå språklig kompatibiliteten. Översättningen kommer bidra till
att informationen blir lätthanterlig, men kan samtidigt begränsa tillgången till viktig information, då
det riskerar att försvinna i översättningsprocessen på grund av språklig fattigdom. Denna
omständighet kommer att finnas i åtanke vid bearbetningen av materialet.
De kvalitativa ansatserna kommer att presenteras utifrån de ansvarsområdena intervjupersonerna
hade. Indelningen i resultatet består av socialarbetare som arbetar på administrativ nivå,
socialarbetaren som arbetar på fältet med barnen, samt ensamkommande barn.
Under databearbetningen kommer materialet kategoriseras för att underlätta analysen av fynden
som åstadkommits. Detta bidrar till att forskaren under jämförelsen av materialet kan urskilja
likheter och/eller skillnader (Rosengren & Arvidsson 2002). Intervjumaterialet kommer att
presenteras i studien för att ge läsaren en djupare förståelse för studiens olika delar. Materialet har
därmed valts att bearbetas utifrån kvalitativa bearbetningsmetoder. Genom detta tillvägagångssätt
anses ett rikare material kunna framställas som är bättre anpassat till just denna studie (Aspers
2007).
5.5.2 Etiska överväganden
I enlighet med forskningsetiska riktlinjer får forskningsprojekt inte genomföras vid ett boende där
forskaren haft personlig kontakt med de berörda aktörerna. Enligt nämndens bedömning kan detta
medföra beroendeförhållanden och är därför ur etisk synpunkt tvivelaktigt. Med anledning av
ovanstående har en åtgärd varit att inte utföra studien vid ett boende, eller med aktörer som vi har
en relation till. Aktörerna har slumpmässigt valts ut för denna studie och någon tidigare förbindelse
har inte ägt rum.
Rekryteringen av ungdomar kan enligt etikrådet medföra en rad etiska problem som behöver tas i
beaktande. Pedagoger vid boendet, som kan tänkas användas vid rekryteringen av ungdomar, kan
antas vara i beroendeställning till ungdomarna, varpå frivilligheten i utförandet av studien kan
ifrågasättas. En åtgärd som använts vid utförandet av denna studie var att vid första mötet med
pedagoger och ungdomar på boendet, låta de ungdomar som efter vår presentation blev nyfikna,
bestämma själva om de ville ställa upp på intervju. Flera av ungdomarna vid boendet kom in under
intervjun och ville ställa upp, utan att pedagogerna frågat dem. Vi kan därför garantera att
deltagandet varit helt frivilligt och på ungdomarnas villkor.
Rekrytering av informanter skedde i enlighet med etikrådets krav. Malmö Högskola gav garanti om
att vi som studenter hade förmåga att bedriva denna studie och skulle följa de principer som gäller
svensk forskning, varpå de fick ta ställning till om de ville delta i studien eller inte. En intervjuguide
skickades sedan ut till de pedagoger som vill delta för att de skulle vara förbereda på att besvara
våra frågor under intervjun. Deras anonymitet är garanterad genom införandet av fiktiva namn i
presentation och resultat.
Informationsblanketten som skickades ut till deltagarna innehöll information om vårt syfte med
studien och våra frågeställningar. I informationsblanketten framgick det också att intervjuerna
skulle spelas in och anonymiteten garanteras. Språket i intervjuguiden förenklades inför
intervjuerna med ungdomarna eftersom deras kunskaper i Italienska var begränsad.
22
Informationsbrevet till pedagogerna var ursprungligen formulerat på engelska, men då de
intervjuades engelskkunskaper inte kunde tas för given, översattes informationsbrevet och
intervjuguiden till italienska med hjälp av vår tolk. Tolken deltog även i samtliga intervjuer, såväl
med ungdomarna som med pedagogerna.
Eftersom projektet vände sig till sårbara ungdomar vilka är beroende av pedagogerna i sin närhet
valde vi att formulera frågor som inte ansågs vara känsliga för ungdomarna. Frågor kring den
italienska mottagningsprocessen berörde allmänna fenomen som hur skolgång och vardagsliv ser ut
i Italien. Frågor kring känslor eller upplevelser valde vi att ta bort då det skulle kunna uppfattas som
sårbart för ungdomarna att svara på i pedagogernas närvaro.
Det insamlade materialet i form av anteckningar och inspelningar förvarades i ett skyddat dokument
på våra respektive mejlkonton. Det var bara vi som var ansvariga för studien som hade åtkomst till
filerna. Efter att transkriberingen av materialet var utförd raderades filerna eftersom det enligt
etikrådet kan anses otillräckligt ur säkerhetssynpunkt att bevara materialet i en dator som endast är
skyddad av lösenord.
I vissa fall bör forskaren undvika att utföra en studie inom ett fält som hon har ett personligt band
till (Aspers 2011). Efter etiska överväganden har vi kommit fram till att vi, trots vår koppling till
Genua, är oberoende observatörer till vår studie. Då vi inte har någon personlig koppling till
informanterna och saknar kunskap kring hur den italienska mottagandeprocessen är uppbyggd, kan
studien utföras med en vetenskaplig attityd. Det finns fyra etiska, övergripande principer som vi
som forskare bör sträva emot, dessa kallas för “CUDOS-normerna”. CUDOS står för Communism,
Universalism, Disinterstedness samt Organized Scepticism (Forsman 1997).
Första begreppet, Communism, handlar om att vi som forskare inte har någon rätt att hävda ägande
över vår studie och dess vetenskapliga innehåll. Eventuella egna upptäckter vi kommer fram till är
det enda materialet vi är berättigade erkännande för. Universalism, som är det andra begreppet,
betyder ur ett etiskt sammanhang att vi inte får ta hänsyn till informanternas person, i form av ras,
kön, nationalitet etc. Det innebär att vi under intervjuer skall behandla alla lika, oberoende av vem
som framför informationen vi tar del av. Då vi som forskare är sanningssökare måste vår studie
präglas av opartiskhet. Detta genom att vi måste åsidosätta våra personliga preferenser, åsikter och
intressen under vår studie. Det här är den tredje punkten Disinterestedness och innebär att
ovanstående inte får påverka våra slutsatser i forskningen. Fjärde punkten Organized Scepticism
poängterar att allt som vi tar del av under vår forskning skall ifrågasättas och detta bör ske
systematiskt (Forsman 1997).
5.6 Tillvägagångssätt
Vår huvudstudie genomfördes i Genua, Italien, vilket innebar att detta även blev platsen för våra
intervjuer. Aspers (2011) skriver att det som forskare kan vara bra att göra en förstudie innan en
planerad studie utomlands. För oss innebar det att vi studerade tidigare forskning och metod före
den planerade avresan, så att vi sedan enbart kunde fokusera på att finna en lämplig teori att
applicera på insamlad data. Förstudien innefattades i viss mån av inledande kontakt med
informanter och tolk samt att vi bekantade oss med den faktiska platsen för intervjuerna.
23
5.6.1 Yrkesverksamma socialarbetare
Under intervjuerna med yrkesverksamma socialarbetare och barn som genomgått mottagnings- och
anpassningsprocessen i Italien fick vi information om deras upplevelser och beskrivningar av
processerna. Under intervjuerna fick vi hjälp av en student vid universitetet i Genua som agerade
tolk - italienska till engelska. Om forskaren inte behärskar de intervjuades språk, får hon helt enkelt
förlita sig på tolkens översättningar (Aspers 2011). Då vår italienska var begränsad och vi inte hade
tid att utveckla våra språkkunskaper, var vi beroende av vår tolk under utförandet av intervjuerna.
Vi hade även regelbunden kontakt med en lokal forskare som agerade stödjande handledare på plats
i Italien. Aspers (2011) skriver att lokala forskare är att föredra då de kan agera som ovärderliga
kunskapskällor och dörröppnare.
Intervjuerna som genomförts under projektperioden har initierats genom kontakterna vi knöt under
den verksamhetsförlagda utbildningen 2013. Via dessa kontakter har vi skickat ut förfrågningar
riktade till yrkesverksamma socialarbetare som i sitt arbete kommer i kontakt med ensamkommande
barn. Det totala antalet intervjuer med socialarbetare verksamma vid fältet blev emellertid inte lika
högt som förväntat. Många av de tillfrågade har på grund av bristande kommunikation inte gått att
intervjua, trots återkommande kontakt från vår sida. Detta tror vi till stor del berodde på det faktum
att vi saknade ett tillräckligt stort nätverk och därmed hade lite information om vilka vi skulle vända
oss till direkt. Större delen av kontakten med verksamheterna arrangerades genom en administrativt
verksam person som under vår tid i Genua var svår att komma i kontakt med. Upplägget blev i
slutändan tre längre intervjuer á två timmar med respektive intervjugrupp.
Första intervjutillfället hölls med två socialarbetare vilka var verksamma på en högre, administrativ
nivå. Dessa informanter betecknar vi i studien som socialarbetarna som arbetar med projektet
Tangaram - Mario och Barbara. Barbara blev nyckelpersonen genom hela studien då det var hon
som främst hjälpte oss att komma i kontakt med övriga socialarbetare. Vi var även utlovade att
besöka centret Tangaram, men då detta besök anordnas samma dag som vi skulle resa tillbaka till
Sverige kunde det inte genomföras.
Andra intervjutillfället hölls med en enskild socialarbetare som var pedagog vid ett center för barn
och ungdomar med varierande problematik. Denna intervju blev mycket värdefull för studien
eftersom den resulterade i personliga erfarenheter av arbetet med ensamkommande barns
mottagnings- och anpassningsprocess. Vi har valt att kalla denna intervjuperson för Jacopo.
Tredje intervjun utfördes tillsammans med tre socialarbetare verksamma på administrativ nivå med
utvecklandet av nya projekt och interventioner för ensamkommande barn och flyktingar.
Socialarbetarna går under namnen Rebecka, Sara och Paula. De hade lång erfarenhet av att arbeta
med barn, men hade på senare år enbart arbetat med problematiken kring ensamkommande barn.
Varje intervjutillfälle med yrkesverksamma inleddes med en förfrågan kring hur asylprocessen ser
ut för flyktingar i Italien. Det fanns här åtskilliga infallsvinklar vilket kan förklaras av att asyllagen i
Italien är en ramlag och problematiken kring att tillämpningen av lagen i praktiken varierar. Trots
att mycket fokus - av förklarliga skäl - riktades mot asylproceduren lyckades vi komma in på frågor
som berörde mottagnings- och anpassningsprocessen för ensamkommande barn. Diskussionerna
varierade efter respektive socialarbetares yrkesroll och det blev tydligt för oss hur mycket utsagorna
präglades av huruvida socialarbetarna arbetade på administrativ nivå eller på fältet. Beroende på
vilket fokus eller intresse socialarbetarna hade, varierade infallsvinklarna på mottagningsarbetet.
Personerna från det administrativa hade ett perspektiv, medan socialarbetaren från fältet hade ett
annan. Diskussioner kring skolgång, matlagning och språkinlärning gick dock som en röd tråd
genom alla intervjuer.
24
Samtliga socialarbetares roller och handlingsutrymme tycktes genomsyras av ett missnöje som följd
av de begränsningar finanskrisen och resursbristerna i Italien medfört. Socialarbetarna är det
yttersta verktyget för ett fungerande mottagnings- och anpassningsarbete varpå deras förutsättningar
givetvis påverkar utfallet för hur arbetet med ensamkommande barn kan fortskrida.
5.6.2 Ensamkommande barn och ungdomar
De personliga mötena och intervjutillfällena med ensamkommande barn blev inte så många som
ursprungligen förväntat. I princip handlade det om fördröjningar i gensvar från vår kontaktperson,
vad detta berodde på spekulerar vi inte djupare i, men troligtvis berodde det på studieämnets
känslighet vilket gjorde att de ansvariga socialarbetarna ville försäkra sig om att vi kunde garantera
barnens integritet och anonymitet innan vi genomförde våra intervjuer. Förseningarna bidrog dock
till att vi inte förrän i slutskedet av vår vistelse i Genua till sist fick ett tillfälle att träffa
ungdomarna. Hade tiden funnits hade vi fått möjlighet att träffa ungdomarna vid ytterligare ett
tillfälle, vilket hade kunnat öppna upp för en djupare relation och därmed ett tyngre resultat.
Vid intervjutillfället blev vi visade runt på centret av en socialarbetare som arbetade med
ungdomarna. Det var ett stort antal ungdomar som bodde vid centret och vid vårt besök blev många
nyfikna och ville veta vad vi gjorde. Intervjuerna hölls sedan med de ungdomar som anmälde sig
frivilligt vid besöket, ingen blev påtvingad att deltaga och de som ställde upp blev informerade om
villkoren gällande anonymitet och inspelningen av intervjun. Ungdomarna talade begränsad
italienska vilket förhindrade en djupare frågeställning. En av socialarbetarna frågade om hon fick
delta under intervjun eftersom hon var nyfiken på vilka frågor vi skulle ställa. Ungdomarna gav ett
positivt intryck av socialarbetarens medverkan och sökte ofta stöd hos henne när de svarade på våra
frågor. Huruvida detta påverkade deras utsagor går det att spekulera i, men vi upplevde att hennes
närvaro bidrog till att ungdomarna slappnade av och vågade prata mer än om hon inte varit delaktig.
6. RESULTAT OCH ANALYS
Resultatet av forskningen är uppdelat i två delar, där den första delen handlar om yrkesverksamma
socialarbetares arbetsmetoder med barn i mottagandeprocessen. Den andra delen är en presentation
av ensamkommande barns upplevelser och beskrivningar av mottagandeprocessen i Genua, Italien.
6.1 Intervju med socialarbetarna som samordnar projektet Tangaram
Barbara inleder intervjun med att beskriva hur den nuvarande asyllagen tillkom år 2008 efter nya
direktiv satta av Europeiska kommissionen. Hon berättar för oss att dessa direktiv omfattade
riktlinjer för skydd av ensamkommande flyktingbarn eftersom det före 2008 saknades nationella
direktiv för hur arbetet med ensamkommande flyktingbarn skulle utformas i Italien. Barbara säger
att asyllagen i dagsläget består av tre stycken direktiv, vilka ensamkommande barn indirekt också
innefattas av: Minimum standard för asylsökande, hur mottagningsprocessen skall utformas, samt
vilka rättigheter asylsökande har. Den italienska asyllagen fungerar som en ramlag över hur
asylprocessen bör utformas, vilket enligt Barbara bidrar till att lagen appliceras på olika sätt
beroende på vilken kommun flyktingar anländer till. I mindre städer, där kunskapen kan antas vara
mindre utbredd får de flyktingar som anländer ingen information gällande rättigheter och
skyldigheter säger Barbara.
Den andra informanten under intervjun – Mario - fyller i och bekräftar att det finns stora problem
med den italienska asylproceduren, att den blir applicerad på olika sätt, beroende på vart du som
flykting anländer. Han säger att det i mindre städer inte finns någon som informerar flyktingar om
deras rättigheter och skyldigheter. Det är stor skillnad på om du anländer till en större stad som
25
Genua där informationen finns, jämfört med om du anländer till en mindre stad i södra Italien
menar Mario. Vidare säger han att polisen i söder ofta saknar kunskap om lagen, vilket gör att
människorna som anländer till södra Italien inte får någon information om deras rättigheter som
asylsökande.
Ytterligare förklarar Mario att när flyktingar anländer med båt, når de oftast Lampedusa, vilket är
en ö i medelhavet mellan Sicilien och Nordafrika där situationen är kaotisk. Mario menar att polisen
bara säkrar situationen utan att ge någon information om vart människor ska vända sig, genom att
de bara placerar människor i läger och tillgodoser de basala förnödenheterna. Han säger att Italien
har en utvecklad procedur för att identifiera de flyktingar som anländer och att detta är en viktig
aspekt i det inledande stadiet med tanke på att det är viktigt att fastställa om en person är minderårig
eller vuxen. Mario säger att myndighetspersoner vid Lampedusa inte identifierar människorna som
kommer dit. När flyktingarna når land blir de separerade och utspridda i olika städer. Varken polis
eller militär bryr sig om identifikationen. Detta menar både Barbara och Mario är en orsak till att
asylprocessen i Italien inte fungerar.
”Det är svårt att veta vem som är under 18 och när människor anländer med båt hämtar militären
människor i båtar och placerar 500 personer i vardera, ingen tar hänsyn till om du är
ensamkommande eller inte.” – Mario
Barbara säger att när människor anländer till Genua har de ofta redan varit i södra Italien, oftast
kommer de till Genua eftersom de vet att deras anhöriga finns här. Hon berättar att de har en
välutvecklad asylprocedur men att den är svår att tillämpa och att en del av problemet är att det är
dyrt att hjälpa minderåriga, framförallt för små kommuner i Italien. Barbara säger att varje kommun
är skyldiga att ta hand om minderåriga, men att det ser annorlunda ut i praktiken. Många kommuner
försöker undvika att hjälpa minderåriga och Barbara menar att när du har 200 minderåriga att ta
hand om är det omöjligt för en kommun att ta hand om denna grupp. Barbara anser att vissa
kommuner försöker undvika problemet, de blundar för problemet och låter de ta sig någon
annanstans. Italiens största städer Rom, Milano, Venedig, Turin och Genua är de som ofta får ta
hand om problemet säger hon.
Sammantaget framkom det med tydlighet under intervjun med Barbara och Mario att de regionala
skillnaderna anses ligga i att majoriteten av alla flyktingar anländer till södra Italien och att detta
skapar en skev fördelning av det italienska mottagandet. Det är omöjligt för polisen i söder att ta
hand om den stora mängden flyktingar. Dessutom finns det -enligt Barbara och Mario- en stor
kunskaps- och ansvarsbrist i de södra regionerna. De berättar att den italienska lagstiftningen
innehåller en lag som säger att alla myndighetspersoner som kommer i kontakt med minderåriga
som kan uppfattas som ett ensamkommande flyktingbarn, har skyldigheten att rapportera detta till
de myndigheter som har hand om dessa ärenden. Detta är dock ett faktum som personer i allmänhet
har föga kunskap om.
6.1.1 Beskrivning av projektet Tangaram
Mario berättar om projektet Tangaram vilket är ett center som ligger i centrala Genua och som tar
hand om 14 minderåriga asylsökande. Projektet är till liten del sponsrat av kommunen och
socialarbetare med olika befattningar arbetar där säger Mario. Projektet bygger på att främja
integration, hjälp med utförandet av asylansökan, vägleda barnen genom alla lagliga procedurer,
bistå med uppehälle, samt kontakt med polisstationen berättar Mario och Barbara. Mario säger att
socialarbetarna som är delaktiga i projektet främst stöttar barn i asylproceduren och i det dagliga
livet - barnen går i skolan som alla andra barn. Under intervjun med Mario och Barbara framgår det
26
att skolgången anses vara viktig för barnens integration. Skolorna är vana vid att ta emot
ensamkommande barn och försöker ha tolk eller översättare med under lektionerna säger Mario.
Vidare berättar dem att det finns specialprojekt anpassade för att hitta vägar att nå ut med
inlärningen till de barn som inte kan italienska. Centret jobbar även aktivt med att få tag på frivilliga
som kan hjälpa barnen att lära sig italienska på eftermiddagarna och Barbara säger att det första
steget för barnens integration och anpassning är att lära sig italienska. Projekten som centret
utformar, ser olika ut för varje person och är anpassat efter barnens varierande historia och
bakgrund berättar Barbara. Vidare menar hon att säkerställandet av barns hälsa är en annan viktig
del av arbetet som utförs på centret.
”Vi har välutformade kontroller första dagarna när barnen kommer då de får besöka sjukhuset för
blodtest och intervju med psykolog” - Barbara
Normalt stannar barnen i projektet upp till dem blir 18 år, eller sex månader efter att de fyllt 18. Det
beror på de olika situationerna för varje individ. Barbara säger att hon tror att dem är väldigt bra på
att ge all information som barnen behöver; Barbara säger att hon är väldigt stolt över den lagliga
processen och att det ser ut som att den fungerar.
6.1.3 Uppföljning av barnen efter avslutat projekt
Någon direkt uppföljning sker inte i samband med projektet berättar Barbara. Dock säger hon att
många av barnen själva återvänder till centret om de fortsätter att leva i Genua efter
mottagandeprocessen. Anledningarna till att barnen kommer kan variera, allt från problematik med
nya asylprövningar och andra myndigheter till att få information gällande jobbmöjligheter säger
Barbara. Vidare fyller Mario i och berättar att många av barnen som deltagit i projekt gällande
mottagning av ensamkommande flyktingbarn bestämmer sig för att flytta samman i kollektiv och
försöker att skaffa jobb. En del av barnen bestämmer sig dock för att lämna Italien och bosätta sig i
de nordligare delarna av Europa. Det finns en stor variation mellan vad barnen väljer att göra efter
avslutat projekt, men en stor del påverkas av faktumet att jobbmöjligheterna är dåliga i Genua och
Italien säger Mario. Han berättar att hela 25 procent av barnen väljer att hoppa av projektet redan
innan det avslutats. Barbara säger att det inte är ovanligt att barn försvinner om de exempelvis får
reda på att de har släkt i andra länder, eller om de inser att situationen i Italien inte är den som de
hade förväntat sig. Dessa aspekter försvårar uppföljandearbetet menar hon.
”Det största problemet är att många av barnen undviker att berätta hela sanningen om deras
situation och liv, vilket också försvårar arbetet med stöd och hjälp för dessa barn.” – Barbara
6.1.4 Hur socialarbetarna upplever att barnen känner inför centrets mottagande
Barbara säger att känslorna kring projektet kan variera mycket från barn till barn, men vanligt
förekommande är reaktionerna gällande maten som dem får serverad, då de serverar traditionell
italiensk mat. Allt eftersom tiden går börjar barnen dock få en större inblick i hur landet fungerar
och hur vår kultur är uppbyggd säger Barbara, vilket i många fall gör att barnen börjar må bättre
men även ger dem en större förståelse för hur samhället fungerar. Det största problemet menar
Barbara, ligger i att när barnen anländer så är dem i Genua utan dokument och vet inte hur livet
kommer att fortskrida. Efter 7-8 månader när alla dokument har fixats och de har fått en inblick i
hur livet är i Genua börjar barnen känna större delaktighet i samhället och de börjar känna sig både
psykisk och fysiskt bättre säger Mario.
27
Några av våra reflektioner kring intervjun med Mario och Barbara var vilka svårigheter de upplevde
att de hade med att inge tillit till barnen. Ett stort problem verkade också ligga i det ojämnt
fördelade ansvaret mellan kommuner i Italien när det kommer till omhändertagandet av
ensamkommande barn. Enligt Mario och Barbara var det ett ömsesidigt problem mellan
socialarbetare och ensamkommande barn att de inte kan lita på varandra fullt ut. Detta skapar
problem för skapandet av en djupare relation vilket hade kunna bidra till en mer fungerande
anpassningsprocess för ensamkommande barn.
6.2 När passion kolliderar med ekonomi - Intervju med Jacopo
Under intervjun med Jacopo framkom det att han upplever att det är lättare att arbeta med ungdomar
som trots problem i hemlandet, haft en trygg tillvaro i övrigt innan de anlände till Italien. Han
menar att det väldigt svårt att närma sig de ungdomar som haft en dålig familjesituation och som
lidit mycket på grund av familjeproblemen i hemlandet eftersom de i allmänhet har svårare att lita
på vuxna. Jacopo menar att ungdomarnas relation till socialarbetarna på centret har stor betydelse
för att barn ska våga anförtro sig till vuxna igen.
Jacopo uttrycker sitt engagemang för sitt arbete men säger samtidigt att den ekonomiska krisen gjort
att det saknas pengar och att tillgången på resurser därför är mycket begränsad. Detta gör att det är
svårt att jobba med problematiken kring ensamkommande eftersom ingen vet hur länge resurserna
räcker till och därför kan ingen hjälp eller support tas för given säger han.
”En stor del av arbetet på centret läggs på att stötta de ungdomar som haft stora problem i tidigare
familjeförhållanden, vi jobbar hela tiden med tilliten
då det inledningsvis är svårt för barnen att lita på någon.” – Jacopo
Jacopo förklarar att många ungdomar faller mellan stolarna och tar den enkla vägen ut genom
”snabba pengar”. Detta kännetecknas av ungdomar som väljer olagliga tillvägagångssätt för att få
pengar och Jacopo menar att detta är den tuffaste målgruppen att arbeta med, eftersom det är så
svårt att leda in dessa ungdomar på rätt bana istället.
Genua har tidigare haft tillfälliga projekt för att stötta ensamkommande ungdomar säger Jacopo.
Vidare berättar han om ett projekt vilket grundades av en känd präst i Genua. Syftet med projektet
var att lära ungdomar att läsa och skriva på italienska säger han. Under intervjun fick vi veta att
centret som Jacopo arbetar på har utvecklat nya projekt för att få ut ungdomar i arbete som erbjuds
av kommunen. Poängen är att ungdomarna ska utföra enklare sysslor för att komma in i samhället
genom att lära sig ett jobb. För detta arbete tjänar ungdomarna mellan 450 och 500 euro i månaden
och projektet varar oftast mellan sex och nio månader. Efter nio månader förväntas de ha lärt sig hur
arbetet ska utföras. Många ungdomar försvinner dock efter dessa nio månader för att de vill tjäna
mer pengar säger Jacopo.
Jacopo säger att han ser en stor skillnad mellan ungdomarna som han arbetar med. Han säger att
vissa verkligen har motivationen att göra rätt för sig och arbeta på lagliga sätt. De flesta vill
förändra sina liv och ta den rätta vägen för att nå detta, men risken är stor att de möter fel personer
som inte bryr sig om deras framtid utan bara vill tjäna pengar på ungdomarna menar Jacopo.
Jacopo säger att drömmen är att skapa nya projekt eller fler jobb för ensamkommande barn, men att
det på grund av krisen är väldigt svårt för staten och kommunerna att finansiera sådana projekt.
Jacopo berättar om planerna på att öppna ett värdshus där ensamkommande barn kunde jobba. Han
säger att värdshuset skulle kunna rikta sig till fattiga människor som studenter eller flyktingar så att
28
de också har råd med uppehälle. I samband med detta berättar Jacopo att de också skulle kunna
öppna en liten restaurang i anknytning till värdshuset. Målet hade varit att skapa en arbetsplats för
ungdomarna där de först kan lära sig att utföra arbetet för att sedermera även jobba kvar där i
framtiden säger han. Jacopo anser att detta skulle minska risken för att ungdomarna efter deras nio
månader i arbete väljer att försvinna och hitta olagliga jobb.
”Vi på centret har pratat om att öppna ett Bed and Breakfast, likt ett värdshus,
som inte är kopplat till maffian. Tanken är att ungdomarna skulle kunna bo och arbeta där.”
– Jacopo
Jacopo säger att det i och med den ekonomiska krisen och den ökande flyktingströmmen blir
svårare för ungdomar och människor i allmänhet att hitta ett jobb. Vidare berättar han att maffian
utnyttjar minderåriga för att utföra tjänster eftersom minderåriga inte kan få fängelsestraff. Detta
menar Jacopo är ett stort problem för om ungdomar åker fast för någon kriminell verksamhet
minskar chanserna att få ett jobb och därmed en fungerande tillvaro.
”Många ungdomar tenderar att söka sig till snabba pengar, vilket olyckligtvis ofta innebär
trafficking eller försäljning av droger.” - Jacopo
Ovanstående resonemang bekräftar hur viktigt det sociala arbetet är för ensamkommande barn.
Genom att fånga upp barnen vid ett inledande stadie minskar riskerna för att barn i framtiden ska
falla mellan stolarna genom att involvera sig i kriminella verksamheter som en indirekt följd av att
det sociala arbetet inte fungerar. Under intervjun med Jacopo framkommer det att den italienska
maffian gärna använder sig av minderåriga när de utför kriminella handlingar, vilket i många barns
fall kan ses som en enkel utväg för att få pengar eller för att känna tillhörighet i ett sammanhang. Vi
anser att det framgår med tydlighet att det sociala arbetet måste hinna före andra olagliga aktörer
när det kommer till att förse ensamkommande barn med resurser och stöd.
Jacopo berättar att centret han arbetar vid tar emot barn med varierande problematik. Det innebär att
barn vid centret inte enbart är indelade efter om de är ensamkommande eller italienska. Jacopo tror
att detta är det bästa sättet för en fungerande integration. En viktig faktor i barnens anpassning till
det nya samhället är att i största möjliga mån bevara känslan av en egen identitet genom att lyfta
fram fördelar i såväl den italienska kulturen som i de ensamkommande barnens kultur menar Jacopo.
Jacopo anser att integrationen blir som bäst när man fokuserar på de bra sakerna och försöker hitta
ett sätt att arbeta tillsammans. Vidare berättar han att socialarbetarna vid centret inte förväntar sig
att ensamkommande barn inte ska känna att de måste tänka eller bete sig som italienare eftersom de
då riskerar att känna sig identitetslösa. Jacopo berättar att socialarbetarna vid centret vill återskapa
känslan av ett hem där de agerar som goda förebilder och anknytningspersoner för ungdomarna.
Han lägger stor vikt vid att hela tiden vara närvarande och betona varje framsteg som ungdomarna
gör. Detta för att de ska känna att de är delaktiga och värdefulla. Jacopo talar framförallt varmt om
matlagningen och menar att detta många gånger är ett av de viktigaste momenten för människor att
få leva ut sin kultur och identitet. Även här tar de del av varandras kunskaper genom blandningen
av att matlagning från ungdomarnas kultur och Italien berättar Jacopo.
”Integrationen fungerar bäst om ungdomarna vågar lita på vuxna och de kan hitta på saker
tillsammans - de lär sig av varandras kulturer vilket är viktigt för att kunna skapa en djupare
relation.” – Jacopo
En viktig del i ensamkommande barns anpassningsprocess menar Jacopo är att öka barns förståelse
29
för sociala koder och regler som det italienska samhället har. Det är viktigt för ungdomarna att ha
en social förståelse för samhället, regler måste respekteras, inte för att vi vuxna ska utöva någon
makt över ungdomarna utan för att det är viktigt i livet i allmänhet säger Jacopo. Vidare poängterar
han att om ungdomarna inte är införstådda med regler och sociala koder kommer de ha problem
med att starta ett normalt liv i Italien. Jacopo berättar att det för många av ungdomarna vid centret
är viktigt att vara självständiga och hitta en egen lösning för framtiden. Många väljer efter tiden på
centret att hitta någonstans att bo tillsammans baserat på regler och respekt gentemot varandra säger
Jacopo. Känslan av att bo tillsammans i en slags gemensam kultur tror Jacopo spelar en stor roll för
att ungdomarna ska trivas i den nya kulturen.
”I slutändan är det ungdomarna med mest motivation, självkänsla och självförtroende som klarar
sig allra bäst i Italien.” – Jacopo
Avslutningsvis tolkar vi mycket av det Jacopo berättade under intervjun som en kollision mellan
hans passion till det sociala arbetet och den rådande finanskrisen. Det framgår i intervjun att
socialarbetarna kontinuerligt arbetar för att skapa nya projekt för ungdomar som skulle kunna leda
till jobb eller andra insatser som kan stärka ensamkommande barns framtidsutsikter. Det som
framförallt står i vägen för det sociala arbetets funktion och utveckling är att de flesta insatserna
tycks bygga på kortvariga projekt som är svåra att fullfölja när pengarna saknas. Om inte
socialarbetarna kan erbjuda tillräckliga resurser, riskerar ungdomarna hitta egna vägar för att nå
framgång. Inte sällan är det maffian eller andra olagliga aktörer som blir deras arbetsgivare vilket
riskerar att försvåra ungdomars framtidsutsikter ytterligare.
6.3 Den administrativa vägen mot nya projekt - intervju med socialarbetare
Att hitta stödfamiljer till barnen utgör en stor del av arbetet på kontoret som Sara, Rebecka och
Paula arbetar vid. Sara berättar att hon samordnar barn med lämpliga stödfamiljer. Projektet med att
placera ensamkommande barn i stödfamiljer är relativt nytt och därför är det ännu få barn som fått
komma till en familj istället för ett center säger hon. Sara menar att de i så stor utsträckning som
möjligt försöker matcha barn med familjer som kommer från samma land eller som talar barnets
modersmål. Hon är väldigt positiv till projektet, men menar att det finns mycket kvar att önska.
Mestadels behöver Sara på egen hand söka upp familjer, men i vissa fall anmäler sig familjer
frivilligt. Sara säger att de har ett nätverk av familjer som brukar delta i projektet.
Svårigheterna med projektet är att hitta de rätta familjerna menar Sara, då många av familjerna som
anmäler sig frivilligt lider av stora problem eller att kommunikationen fungerar dåligt. Sara betonar
också att stödfamiljerna får en symbolisk summa pengar varje månad för arbetet de uträttar, cirka
300 euro. Att summan är så låg tror Sara bidrar till att många lämpliga familjer väljer att inte bistå
då de räknar med att månadskostnaden för ett barn ligger på ungefär 500 euro.
Trots att kontoret arbetar mot att försöka utveckla fler förebyggande insatser menar Sara att
flyktingsituationen fortfarande är så akut i hela Italien att de flesta resurserna läggs på det akuta
ärendena. Hon säger att arbetet inte fungerar tillräckligt bra även om kommunen arbetat hårt för att
hjälpa ensamkommande barn. Sara berättar att de har stora problem med trafficking, vilket de har
bättre fungerande projekt för än mottagandet av ensamkommande. Det är synd säger Sara, att det
inte fungerar som det borde göra.
Sara berättar för oss om ett projekt de hade 2010 vilket varade under 15 månader. Hon säger att det
var ett bra projekt för att de kunde arbeta mer långsiktigt med barnen och då fungerade det som det
skulle. Eftersom detta var ett specialprojekt fick de bara finansiellt stöd för 15 månader. Sara menar
30
att det i dagsläget är omöjligt att genomföra liknande projekt, både för att resurserna saknas, men
också för att situationen är mer akut idag till följd av den enorma flyktingvåg som kommer. Vidare
berättar Sara att eftersom de flesta som kommer till kontoret är 17 år eller äldre, blir det svårt att
arbeta med barnen under en längre tid då de inte kvalificeras som minderåriga efter att de fyllt 18
år.
6.3.2 Socialarbetarnas beskrivning av asylprocessen
Rebecka förklarar översiktligt hennes bild av asylprocessen och säger att det i Italien saknas en
specifik lag för ensamkommande barn och hur de ska bli omhändertagna. Dock har alla minderåriga
i Italien många rättigheter och ska bli omhändertagna om de föreligger behov för det säger hon.
Vidare säger hon att lagen även garanterar många rättigheter för ensamkommande barn, å andra
sidan saknas det restriktioner, eller tillvägagångssätt för vuxna flyktingar som anländer till Italien
vilket gör att det uppstår ett glapp i lagstiftningen då barnen fyllt 18 år. Rebecka säger att de ofta
befinner sig mittemellan detta glapp, eller dessa två situationerna. Staten tar inte ansvar för
personerna som hamnar i detta glapp, utan det är dem på kontoret som måste göra något åt saken,
säger hon.
”Vi kan inte bara överge ungdomarna när de blivit myndiga eftersom många vänder sig till oss
efter hjälp. Problemet hamnar därför i våra knän” - Rebecka
Vi frågar Rebecka och Sara hur de hanterar problemet i praktiken, då skrattar de och säger att de
bara klagar. Rebecka berättar sedan att de tar det steg för steg och att de sedan 2010 har en rättslig
rådgivare vilket underlättat en hel del. Förutom detta svarar de inte riktigt på frågan utan säger bara
att de dag för dag försöker komma på lösningar, men att det är väldigt svårt.
Sara och Rebecka fortsätter med att beskriva asylprocessen för ensamkommande barn. De berättar
att polisen skickar barnen till kontoret när de fastställt att de är minderåriga, de har med andra ord
inget annat val än att ta emot barnen. Rebecka säger att när de påbörjar arbetet med barnen får
barnet kontakt med en socialarbetare, de har en särskild person som sköter denna inledande kontakt.
Vidare berättar hon att denna kontakt håller samtal med barnet för att samla ihop all information
och mötena utförs alltid tillsammans med en tolk. Rebecka berättar vidare att efter att de samlat in
all information om barnet placeras det på ett tillfälligt uppehälle vilket är ett särskilt nödcenter där
barnen får stanna i maximalt två veckor.
6.3.3 Relationen till ensamkommande barn och integrationsarbetet
Paula säger att det många gånger är svårt att bygga upp en relation till barnen eftersom de inte säger
hela sanningen till dem. Hon berättar vidare att nästan alla som kommer till centret har samma
utsagor, att de lämnat sina hemländer för dem varit fattiga. Även berättelser om själva resan
beskrivs på samma sätt av nästan alla, säger Paula. Hon menar att det är omöjligt att alla har gjort
samma resa och varit med om samma situationer. Därför tror Paula att detta är historier påhittade av
de personer som smugglar barnen till Italien.. Detta anser hon vara ett av de största problemen,
eftersom om de inte kan lita på barnen, har de ingenting att bygga relationen på. Paula menar att
hon förstår att barnen inledningsvis inte vågar eller kan berätta sanningen för dem, men när dem har
arbetat ihop en längre tid och barnen fortfarande inte kan tala sanning, är det svårt att utföra ett bra
jobb.
Gällande integrationen svarar Rebecka att de enligt lag är skyldiga att ta hand om barn upp till 18
årsåldern. Vidare berättar hon att de kan förlänga insatsen med sex månader i vissa fall, men efter
detta räknas de till vuxna asylsökande och då gäller inte lagen. Det största problemet är därför att
integrera dessa individer in i det italienska samhället, eftersom de ofta faller mellan stolarna, menar
Rebecka. Hon anser att förutsättningarna såg annorlunda ut för tio år sedan eftersom det då fanns
fler arbetsmöjligheter. Idag står de flesta myndiga asylsökande utan både bostad och jobb när de
31
avslutar projekten vilket gör att de tvingas söka skydd på samma väg som hemlösa, berättar
Rebecka. Rebecka mår inte bra av tanken, men säger att det är så verkligenheten ser ut för många
asylsökande.
”Situationen ser betydligt bättre ut för minderåriga eftersom minderåriga är garanterade
uppehälle, skolgång eller annan social träning, men när barnen fyllt 18 går alla dessa rättigheter
förlorade.” – Rebecka
Alla tre socialarbetare är överens om att de gillar sina jobb, eftersom de får chansen att hjälpa
utsatta barn, men som situationen ser ut just nu, med bristen på resurser och fungerande verktyg har
det blivit en tuffare arbetsbörda. Nackdelen säger Sara är att de aldrig har tid att stanna upp och
tänkta efter på vad det är dem gör. Vi arbetar alltid under akuta, stressiga omständigheter utan
handledning av någon. Ute i projekten, på centren får socialarbetare handledning av någon
utomstående där de kan tala om problemen som uppstår berättar Sara.
”Vi på kontoret blir inte erbjudna någon handledning, vi har ingen som tar hand om oss, så det är
synd, eftersom vi aldrig får någon bekräftelse på att vi utför ett bra jobb. Vi har ingen överordnad
chef som kan ge oss feedback vilket är ett stort problem” - Sara
6.4 Intervju med ungdomarna vid centret i Verazze
Nedan följer en presentation av vad vi fick fram under vårt besök vid ett center för
ensamkommande barn i Verazze. Intervjuerna är rubricerade efter varje enskild informant eftersom
intervjuerna inte hölls i grupp utan är oberoende av varandra. Namnen på informanterna är fiktiva.
6.4.1 Intervju med Yohannes
Yohannes börjar med att beskriva sin långa resa från Senegal till centret i Verazze där han bor nu.
Yohannes berättar att han först reste tillsammans med sin familj till Spanien, men tillsammans med
sin bror valde han att fortsätta sin resa mot Italien i hopp om en bättre tillvaro. Vidare berättar han
att när de anlände till Italien, hamnade de först på tågstationen i Milano där de träffade en landsman
som erbjöd dem plats att bo på. Yohannes fortsätter med att berätta hur de bodde hos denna man ett
tag men att de slutligen bestämde sig för att fortsätta sin resa. Nästa ställe de hamnade på var hos
ännu en landsman i Milano som de bodde hos i två veckor säger han och när två veckor passerat
föreslog mannen att de skulle söka upp LaComunita, vilket är en organisation som erbjuder olika
former av stöd till ungdomar. Efter detta råd berättar Yohannes att han och hans bror begav sig till
polisstationen för att få hjälp med vart de skulle ta vägen. Efter att polisen gjort några samtal, med
ändamålet att finna en plats att bo på, säger Yohannes att polisen fann en plats på ett boende för
ensamkommande barn i Verazze.
Yohannes fortsätter med att beskriva sitt liv nu när han bor på centret i Verazze. Han säger att han
blir väldigt bra omhändertagen av personalen och att människorna på centret är som hans familj.
Han säger att han fortfarande har sina föräldrar i sitt liv men att han anser att han är i väldigt bra
händer. Han nämner även att han blir väldigt bra bemött i skolan och i samhället i allmänhet. Enligt
Yohannes har han aldrig haft några problem med några av de socialarbetare han kommit i kontakt
med eftersom de alltid har behandlat honom väl.
32
”Socialarbetarna som arbetar här är underbara.” – Yohannes
Slutligen berättar Yohannes om sina förväntningar inför framtiden. Han berättar att han mer än allt
annat vill skaffa sig en bra utbildning för att kunna få ett arbete som kan vara användbart i
hemlandet Senegal. En dag skulle han vilja kunna återvända och ta hjälp av sin utbildning för att få
ett arbete där.
6.4.2 Intervju med Pontus
Pontus inleder intervjun med att berätta att han ursprungligen kommer från Marocko och att han är
16 år gammal. Han anlände till centret i Verazze för fyra år sedan och han beskriver sin resa dit som
problemfri. När han först anlände hamnade han i staden Turin där han fann boende hos några
släktingar. Efter en tid kände han dock att han inte längre kunde bo där och då tog han kontakt med
polismyndigheterna i staden. Polisen hjälpte honom, precis som Yohannes, att hitta en plats att bo
på. Först hamnade han i staden Savona som är belägen i närheten av Genua. Från Savona blev
förflyttad till centret i Verazze där han i dagsläget bor. Han berättar att han fortfarande har kontakt
med sina släktingar på grund av att socialarbetare han varit i kontakt med betonar vikten av att
behålla kontakten med personer som han känner sedan tidigare som en form av säkerhet.
Pontus berättar att så fort han anlände till centret lyckades han skaffa sig väldigt många vänner
eftersom - som han beskriver det - alla har väldigt många hobbys och håller på med idrott. Vidare
berättar han att idrott är ett underbart sätt att träffa nya människor och skaffa nya vänner. Dock
berättar han om en situation som sårat honom. Det skedde i skolan när han spelade fotboll, då en av
spelarna från motståndarlaget förolämpade honom på ett rasistiskt sätt. Pontus säger dock att detta
är den enda gången något liknande inträffat i skolan.
Pontus avslutar intervjun med att berätta att hans dröm är att en dag återvända till Marocko. Innan
dess vill han skaffa sig en anständig utbildning och ett ordentligt jobb för att kunna arbeta några år
innan han återvänder. Han förklarar att anledningen till att han vill återvända är faktumet att han vill
återförenas med sina föräldrar igen.
”Så fort jag anlände hit skaffade jag mig många vänner eftersom alla har många fritidsaktiviteter
och håller på med mycket idrott. Idrott är ett fantastiskt sätt att möta nya människor på och att
skaffa nya vänner.” – Pontus
6.4.3 Intervju med Niklas
Niklas berättar att han är 17 år gammal och att han ursprungligen kommer från Egypten. Vidare
berättar han att när han anlände till Italien, från Egypten, tillsammans med en vän, var Rom den
första stad som de anlände till. Efter stoppet i Rom fortsatte resan mot Milano, varpå de kom i
kontakt med socialarbetare. Han säger att han med hjälp av dessa socialarbetare fick hjälp att få en
plats vid centret i Verazze där han bor än idag.
Niklas säger att livet i Italien inte är dåligt, men att finanskrisen gjort det svårt att hitta en
sysselsättning. Livet i skolan är underbart säger Niklas och hans mål är att arbeta som bilmekaniker.
Han säger att han inte håller på med någon idrott och att detta beror på att han inte är den ”sportiga
typen”.
Niklas berättar att han kom till Italien för att förändra sitt liv vilket för honom innebar att börja
studera. Han fortsätter med att berätta om hans önskan att stanna kvar och arbeta i Italien istället för
att återvända till hemlandet Egypten. Detta är på grund av att han finner Italien som ett bättre land,
33
både på grund av skolan och den utbildning han får samt landet i dess helhet.
”Jag kom hit för att förändra mitt liv, för att utbilda mig. Jag vill stanna och arbeta här i Italien
och inte återvända till Egypten. Livet i Italien är mycket bättre.” – Niklas
6.4.4 Intervju med Ezikiel
Under intervjun med Ezikiel berättar han att han är 17 år gammal och att han ursprungligen kommer
från Senegal. Han berättar att när han bodde i Senegal arbetade han som säljare men han gjorde
ändå valet att flytta till Italien. Under resan, reste Ezikiel genom Marocko och sedan vidare mot
Spanien med båt. Från Spanien reste han till Italien och hamnade i Genua. Väl framme i Genua fick
han hjälp av en Senegalesisk vän som hjälpte honom komma i kontakt med polismyndigheterna.
Efter en kort tid fick han med hjälp av polisen en plats vid centret i Verazze. I dagsläget har han
bott på centret i två månader. Han anser att hans liv har blivit mycket bättre nu när han lever i
Italien än vad det var i Senegal.
”Mitt liv är mycket bättre här än vad det var borta i Senegal” - Ezikiel
Enligt Ezikiel har det aldrig uppstått några problem i hans möten med olika myndigheter. Vidare
berättar han att han har det väldigt svårt i skolan och svårt för att skaffa vänner i Italien. Han menar
att detta främst beror på att han inte kan det italienska språket. Vidare förklarar han att han tror att
detta problem kommer att lösas så fort han har lärt sig språket.
Avslutningsvis berättar Ezikiel att hans framtidsplaner är att bli juvelerare och därefter hitta ett
arbete i Italien. Gällande framtiden har han en önskan om att återvända till Senegal och där fortsätta
med sitt arbete som juvelerare.
6.4.5 Sammanfattning av barnens upplevelser av skola & utbildning
Alla fyra barnen som vi intervjuade betonade vikten av skolan och att den är en stor del av barnens
liv och av deras anpassning till det italienska samhället. De betonade även att den italienska skolan
är av bra kvalité och att den är det primära fokus i dagsläget. Dock nämnde barnen att skolgången
kan bli väldigt svår på grund av den rådande språkbarriären då de delar klass med reguljära
italienska elever.
Ett av barnen betonade vilken betydelse möjligheten till idrott har haft för hans sociala liv och hans
möjligheter till att skaffa sig nya vänner. Han uttryckte att ”sport är ett fantastiskt sätt att träffa nya
människor på och att skaffa sig nya vänner”. Idrotten var en stor del av barnens sociala liv och den
hjälpte dem mycket med att socialisera sig med andra ensamkommande barn men även med
italienska barn. Var man inte intresserad av idrott så var gemenskapen på hemmet något som ökade
välbefinnandet beskrev barnen.
Alla fyra barn utryckte en stor vilja för att hitta ett arbete efter sina studier och att påbörja sina liv
som vuxna och försörja sig själva. Tre av barnen utryckte en stor önskan att kunna återvända till
sina ursprungsländer efter att de hade utbildat sig och att leva sina liv där med den kunskapen som
de hade samlat på sig i Italien. Ett av barnen utryckte dock att han inte ville återvända till sitt
ursprungsland utan att han kom till Italien med en önskan att ändra sitt liv till det bättre genom
utbildning och senare jobb. Samma barn utryckte dock en sorts oro för arbetet då den rådande
finanskrisen gör det väldigt svårt att finna arbete över lag, men det svåraste för honom var
problemet med språket. Trots detta ansåg han att Italien var ett väldigt bra land att bo i.
34
7. AVSLUTANDE DISKUSSION
I detta avsnitt presenteras studiens resultatdiskussion och metoddiskussion. Resultatdiskussionen
innehåller reflektioner kring resultatet samt kopplingar mellan empiri och teoretiska
utgångspunkter. I metoddiskussionen redogörs återspeglingar av studiens valda metod.
7.1 Ensamkommande barns anpassning och integration
Kohli (2011) skriver att ensamkommande barn i vissa fall kan få en ökad förmåga att klara sig både
psykiskt och fysiskt genom att behålla tidigare former av solidaritet som fanns i hemlandet. Detta
kännetecknas av barn som genom att skapa nya kontakter med tillförlitliga personer försöker
bibehålla sina anknytningar till det förflutna. Strävan efter att återskapa det familjeliv barnet hade i
hemlandet ökar förmågan att klara sig i nya situationer. Forskning kring detta betonar hur barns
hälsa påverkas av personlig styrka men även av det sociala sammanhang som barnet befinner sig i.
Till skillnad från vuxna har barn större benägenhet att bli påverkade av påfrestande händelser och
denna påfrestning kan senare leda till negativa konsekvenser för barns hälsa samt hälsoutveckling
(Jack 2000, Smith & Carlsson 1997). I likhet med forskningen betonade vår informant Jacopo att de
barn som haft en trygg tillvaro i familjen, även om de haft problem i hemlandet, var lättare att
bemöta och få kontakt med än de barn som lidit under dåliga familjeförhållanden. Han betonade
även att stor del av arbetet som utförs vid centret med barnen går därför ut på att bygga upp känslan
av tillit mellan barn och vuxna
Acher (2009) skriver i sin studie att ett antal studier har påvisat att trauma inverkar på den psykiska
hälsan under den inledande fasen vid ankomsten till ett nytt land. Vidare skriver han att det dock är
förhållandena i det nya landet som långsiktigt avgör den psykiska hälsan hos barn. Detta innebär att
de negativa effekterna av barns trauma kan begränsas genom att erbjuda dessa barn stöd i
mottagnings- och anpassningsprocessen. Utifrån ovanstående resonemang går det att anta att barn
som haft en trygg tillvaro i den ursprungliga familjen har större kapacitet att upprätthålla en mental
buffert mot den skadliga stress som uppkommer vid separation från familjen och hemlandet, men
även i kontakten med det nya landet. Detta ger i sin tur barn verktyg att hantera sin nya situation
och interaktion med den nya omgivningen samt de personer som blir en del av deras liv i
ankomstlandet.
Ascher (2009) skriver även att ensamkommande barn måste bemötas med respekt, omsorg, kunskap
och kärlek för att kompensera för eventuella trauman som uppkommit i avbrottet av omsorgen som
sker i samma stund som de separeras från anhöriga, annars riskerar barns tillit för andra människor
att inskränkas. Stressfaktorer hos barn kan variera i intensitet och kan härröra från barnet själv eller
från omgivningen. I koppling har det även fastställts ett samband mellan stress och psykologiska
beteendeproblem i dynamiken mellan vuxna och barn (Jack 2000, Smith & Carlsson 1997). Trots
det stöd som socialarbetarna i Genua bistår med är det många barn som faller mellan stolarna och
väljer olagliga tillvägagångssätt för att kunna tjäna pengar. Detta kan härledas till det som tas upp i
studien skriven av Norwegian Organisation of Asylum Seekers (2011) - att i många fall är
ensamkommande barns mål att snabbt finna arbete för att kunna skicka tillbaka pengar till sina
familjer i hemlandet. Detta leder i sin tur till att vissa försöker livnära sig genom illegalt arbete för
att snabbt tjäna ihop pengar, istället för att söka hjälp hos statliga aktörer, eftersom det kan ta längre
tid.
Kohli (2011) skriver vidare att barn - genom utvecklandet av en säker och bekräftande position
inom skolan, kan skapa nya anknytningar, vilket ger barn en ”buffert” som hjälper dem att bearbeta
den komplexa och osäkra situation som de måste uthärda. Kliniskt arbete med ensamkommande
flyktingbarn har fastställt att traumarelaterad problematik kan mildras genom att barn skapar
35
anknytning till åtminstone en pålitlig vuxen. Andra faktorer som kan hjälpa med att mildra
omständigheterna är om barn har ett skyddande nätverk av människor som stöttar barnet i
integrationen. Liknande har Stretmo (2013) i sin forskning kommit fram till att ensamkommande
barn ser flera aspekter av det sociala stöd som de får från sina lärare, som särskilt viktigt. Därför är
det viktigt för det sociala arbetets funktion, att lärare, men även socialarbetare som kommer i
kontakt med ensamkommande barn, har ett gott bemötande, att de erbjuder de ensamkommande
barnen känslomässigt stöd samt att de ger barnen det stöd som krävs för att de skall kunna
utvecklas. Utifrån våra intervjuer med barnen framgick det tydligt att barnen själva ansåg att skolan
var en betydande del för deras liv, deras välmående samt integration. Skolan gav dem verktygen för
att kunna bli en del av samhället men även miljön för att kunna utvecklas.
Jacopo berättar i sin intervju att många av de barn som väljer att stanna kvar i projektet, bestämmer
sig för att flytta samman i kollektiv och försöker sig på att skaffa arbete. Han berättar även hur
viktigt bevarandet av barnets egen identitet är för barnets anpassning i det nya samhället, samt att
detta bäst görs genom att lyfta fram fördelarna i den egna kulturen men även i den italienska. Vidare
i intervjun förklarar Jacopo att ”integrationen blir som bäst när man fokuserar på de bra sakerna och
försöker hitta ett sätt att arbeta tillsammans”. En viktig del i barnens anpassningsprocess är att öka
deras förståelse för de sociala koder och regler som finns i det italienska samhället. Detta för att det
är av stor betydelse att öka barnens sociala förståelse, men även för att de skall kunna integrera sig
och kunna starta ett normalt liv i Italien. Jack (2000) skriver att förekomsten av ett väl utvecklat
socialt nätverk i form av exempelvis vänner grannar, kollegor eller professionella kan fungera som
en källa till stöd. Om stödet sedan är av känslomässig, informativ eller praktisk art har inte någon
större betydelse så länge stödet anser vara värdefullt och utvecklande av barnet. Detta stöd kan dock
vara bristfälligt och försvåra för barnen på grund av, som Stretmo (2013) uppmärksammat, brister i
tillgänglighet och förekomsten av språkliga barriärer mellan barnet och exempelvis socialarbetaren.
7.2 Asylprocessen
Kohli (2011) betonar betydelsen för ett barn att känna säkerhet, tillhörighet och framgång när de
anlänt till mottagarlandet, men även under själva resan till det nya landet. Samtidigt beskriver de
intervjuade socialarbetarna i vår studie bilden av ett kaotiskt, överbelamrat Lampedusa i södra
Italien dit många av Italiens flyktingar först anländer. Att tillgodose barns behov av säkerhet och
tillhörighet vid anländandet är omöjligt då ingen tar hänsyn till om du är ensamkommande eller
inte. Polisen i södra Italien säkrar bara situationen och förser människor med de basala
förnödenheterna, varefter såväl barn som vuxna blir separerade och utspridda till olika städer.
Kohli (2011) menar att de flesta ensamkommande barnen har en gemensam önskan, nämligen rätten
att få anse sig vara fullvärdiga medborgare i det nya landet. En önskan som kan dröja länge med att
gå i uppfyllelse. De regionala skillnaderna med avseende på myndighetspersoner i söders okunskap
och bristande resurser, skapar en skev ansvarsfördelning när det kommer till ett fungerande
mottagande. Detta bidrar till att många barn blir slussade mellan olika städer innan asylprocessen
kan sätta igång. Det är framförallt städerna i norra Italien som har kapaciteten att hjälpa flyktingar,
men problemen i söder är den huvudsakliga orsaken till att Italiens asylprocess inte fungerar som
den borde. Ensamkommande barns säkerhet kan därför ta lång till att säkerställa. Kohli (2011)
skriver att barnens förlust av tidigare relationer och rutiner blir särskilt svåra att uthärda då
förlusterna sker i anknytning med eventuella problem i ankomstlandet.
Smith & Carlsson (1997) skriver att forskare kunnat fastställa ett samband mellan stress under
påfrestande livshändelser och barns utvecklande av psykologiska beteendeproblem. Det är utifrån
Smith & Carlssons (1997) resonemang, inte otänkbart att situationen på Lampedusa, riskerar att
påverka barns hälsa på längre sikt om ett fungerande mottagande inte kan garanteras
36
fortsättningsvis. När det anländer cirka 200 barn på en gång har kommunerna i Italien svårt att
tillgodose allas behov i det inledande stadiet. Barn kan antingen bli förflyttade mellan kommuner
om de inte själva väljer att söka upp anhöriga i andra delar av Europa. Denna överhängande risk att
kanske behöva flytta innebär i praktiken att barn måste vara beredda på att anpassa sig efter varje ny
situation som kan tänkas uppstå. Smith & Carlsson (1997) menar att detta krav på direkt anpassning
är en stressfaktor i sig för barn, men betonar samtidigt att det finns subjektiva aspekter av stress. I
slutändan innebär det att det är den personliga upplevelsen av en situation som påverkar huruvida
individen uppfattar situationen som stressande (Smith & Carlsson 1997).
George (2012) skriver att flyktingar som tvingas flytta mellan olika länder eller städer, samtidigt
som de är separerade från sina anhöriga, utvecklar en intensiv oro och i värsta fall depression när de
inser allt de förlorat. I det inledande mottagningsstadiet, då barn väntar på att bli tilldelade en
kommun att utföra sin asylansökan på, konfronteras de många gånger med känslan av att ha gått
miste om sina liv på samma gång som de ska försöka utveckla nytt hopp inför framtiden. Utifrån
detta skulle en parallell kunna dras till Smith & Carlssons (1997) studie om barns förmåga till
coping och resiliens. En hypotes är att barnets förmåga att återupprätta eller upprätthålla intern eller
extern jämvikt vid betydande hot med hjälp av den individuella förmågan till tanke och handling,
får stor betydelse för hur barnet hanterar den inledande situationen i mottagandet.
7.3 Ensamkommande barn ur ett utvecklingsekologiskt perspektiv
I enlighet med Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori kan livsloppet förstås utifrån en rad
processer. Under drastiska förändringar av ett barns livsmiljö får det stor betydelse att studera
helhetssituationen för individen, istället för begränsade delar av den. Barnet står i centrum för en
rad nivåer, Den första nivån – mikronivån, innefattas av de aktörer som står barnet närmast som
exempelvis skola och familj (Andersson 2002). Då ensamkommande barn anländer till ett
främmande land utan anhöriga går det att förstå att mikronivån måste kompletteras med andra
aktörer än föräldrarna. Som framkom under intervjun med Jacopo, som är verksam vid ett center för
bland andra, ensamkommande barn, försöker han och de andra socialarbetarna agera goda
förebilder för barnen. Genom utvecklandet av nära, trygga relationer kan socialarbetarna bli viktiga
anknytningspersoner för ensamkommande barn, vilka inte har någon kontakt med sina anhöriga.
Den andra nivån - mesonivån beskriver interaktionen i barnets närmiljö mellan exempelvis skola
och familj. Hur relationen ser ut mellan dessa nivåer har stor betydelse för barnets utveckling
(Andersson 2002). Det finns starka indikationer på att kommunikationen mellan boendepersonal
och skolpersonal är väldigt viktig för att fånga upp barnets styrkor och främja skyddsfaktorer samt
resiliens. Att ett barn får en trygg skolgång som i ensamkommande barns fall, samordnas av
boendepersonal och lärare främjar möjligheterna för ett barn att få positiva skolresultat genom
motivering och vägledning under skolgången. Att lära sig det nya språket verkar vara det första
målet för ensamkommande barn och utifrån våra intervjuer med såväl socialarbetare på
administrativ nivå som på fältnivå framkommer det att mycket resurser läggs på utlärning av
italienska. Ett projekt som samordnas mellan skola och boendepersonal då barnen får lära sig
italienska både i och utanför skolan. Barnen som vi träffat under intervjuerna beskriver också vikten
av skolgången under deras mottagnings- och anpassningsprocess. Att skolan inte skiljer på reguljära
elever och ensamkommande barn tycks ha en positiv effekt på barnens utveckling och interaktion.
Barnen vi träffat menade att de träffar nya vänner genom skolan och att det nödvändigtvis inte
behöver vara barn från samma land som de själva, utan att de lärt känna många italienska barn.
Detta antas också främja ensamkommande barns möjlighet till att lära sig det italienska språket i
större grad än om de skulle bli separerade från italienska elever.
Exonivån är den tredje nivån i den utvecklingsekologiska teorin. Exonivån tar skolans organisering,
37
kommunala resurser och rådande lokalpolitik i beaktande. Det säger sig självt att detta är faktorer
som indirekt påverkar individen trots att detta är omständigheter på strukturell nivå vilka inte kan
påverkas av barnet (Andersson 2002). Sett till den italienska asylprocessen i sin helhet samt
rådande åtgärder för ensamkommande barn, finns det mycket som tyder på att exonivån för
ensamkommande barn i Italien riskerar att påverka barn negativt eftersom det genomgående i alla
intervjuerna läggs betoning på bristande resurser. Det saknas fastställda ramar för hur arbetet med
ensamkommande barn ska organiseras och på grund av att kommunen inte kan finansiera hjälpen är
det ingen som vet hur länge insatserna för ensamkommande barn kan tillgodoses. Barnen som vi
intervjuat är väl införstådda med Italiens finanskris och det verkar finnas en överhängande
medvetenhet om att framtidsutsikterna gällande jobb och utbildning är begränsade. Att inte veta
huruvida hjälp kan finnas tillhanda imorgon bidrar förmodligen till en oändlig stress i barnens
vardag. Stress över att inte veta när de får träffa sina föräldrar igen, stress över språkbarriären i
kombination med en ambition att få positiva skolresultat är exempel på vad som kan påverka dessa
barn negativt. Att dessutom veta att resurserna kanske inte räcker till ställer barnen inför en rad
stressfaktorer som de inte enbart kan påverka själva utan som hänger på en mer övergripande nivå.
Den sista nivån som omsluter barnets livslopp är makronivån. Denna nivå beskriver samspelet
mellan alla nivåer och förhållanden, normer och värderingar som existerar på nationell nivå.
Återigen är detta faktorer som inte kan påverkas av barnet utan som barnet mer eller mindre måste
anpassa sig efter (Andersson 2002). Det var framförallt under intervjun med Jacopo som det
framkom hur viktigt det är för socialarbetarna vid centret att lära ut sociala koder och regler i det
italienska samhället. Jacopo ansåg att barn som saknar denna kunskap får det svårt att klara sig i
Italien. Att lära sig ett arbete, lära sig laga mat och det italienska språket var högt prioriterat vid
centret. Det ansågs vara den viktigaste delen i barnens anpassningsprocess.
Sammanfattningsvis går det att koppla mycket av Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori till
mottagnings- och anpassningsprocessen för ensamkommande barn. Ensamkommande barn kan få
en psykologiskt trygg och omsorgsfull utveckling om samhällets strukturer tillåter det. Sårbara barn
som lever under instabila omständigheter och i områden av osäkerhet kan “mot alla odds” genom
utvecklingsfrämjande relationer till andra aktörer än familj klara sig bra med hjälp av en fungerande
interaktion mellan boendepersonal, skola och fritid. Eller som ett av barnen uttryckte det “Jag blir
väldigt bra omhändertagen och folket här är min familj”.
7.4 Metoddiskussion
Studien syftade till att undersöka det sociala arbetets funktion utifrån hur socialarbetare förhåller sig
till arbetet med ensamkommande barns mottagnings- och anpassningsprocess, samt hur barnen
själva beskriver dessa processer. Eftersom målet var att finna nya infallsvinklar kring hur en
internationell socialpolitik kan underlätta mottagningsprocessen för ensamkommande barn ansågs
det explorativa forskningsintresset mest lämpligt i utförandet av denna studie. Kvale (1997)
beskriver tekniken som fördelaktig för forskare som vill hitta ny information eftersom hon med
hjälp av explorativa, öppna frågor enklare kan följa upp undersökningspersonens svar under
intervjun.
Så tidigt som vid litteraturgenomgången inför studien framkom det hur många begrepp med olika
definitioner det fanns för att beskriva mottagande. En entydig definition av begreppet saknades
emellertid, varpå en sammanslagning av forskningens förklaringar ledde fram till en avgränsning av
studien. Då studien utgick ifrån det explorativa forskningsintresset hölls en öppen hållning till
området som inte syftade till att belysa enbart en definition av begreppet mottagande. Istället har
flera infallsvinklar av begreppet genom litteraturgenomgång lyfts fram för att visa på den mångfald
mottagningsprocessen omfattas av och vilken betydelse den får för ensamkommande barn. Inom
38
teorin fanns det varierande definitioner av mottagnings- och anpassningsprocess samtidigt som det
under intervjuerna inte verkade skilja sig så mycket i tolkningen av begreppens innebörd. De flesta
informanterna fokuserade på asyl- och integrationsprocessen på frågor rörande mottagande och
anpassning, vilket i huvudsak resulterade i beskrivningar av dessa begrepp. Ingen av studiens
informanter har ställt sig frågande till begreppen mottagande och anpassning. Att ingen av
informanterna ifrågasatte frågeställningarna kan bero på att begreppen mottagande och anpassning
används i vardagsspråket på de olika arbetsplatserna. Innebörden av begreppen kan dock variera
beroende på om den intervjuade arbetade administrativt eller vid fältet.
Studien utgår från teorier och begrepp om mottagande, ensamkommande barn, samt risk- och
skyddsfaktorer ur ett ekologiskt perspektiv. Flera begrepp har gått att implementera i hur
socialarbetare förhåller sig till arbetet med ensamkommande barn och deras livssituation i Italien,
vilket blir relevant i förståelsen av vilken funktion det sociala arbetet har i Genua. Studiens
teoretiska utgångspunkter har i stor utsträckning legat till grund för intervjuguiden, trots att teorin
om risk- och skyddsfaktorer främst gick att tillämpa under intervjun med socialarbetaren vid fältet
eftersom han hade direkt kontakt med barnen i integrationsstadiet. Hade andra teoretiska begrepp
valts som utgångspunkt hade med stor sannolikhet intervjuerna och därmed insamlad data sett ut på
ett annat sätt. De teoretiska utgångspunkterna och den tidigare forskningen har främst använts i
syfte att tolka det empiriska materialet.
Studiens urval var något begränsat eftersom studien utfördes utomlands och kontakter därmed var
svårare att finna. Avgränsningen har anpassats efter det att studien inleddes då det visade sig vara
mer problematiskt än vad som väntats att göra en djupa undersökning på området. Eventuellt hade
informanter med mer varierande ansvarsområden resulterat i omväxlande svar eftersom de
genomförda intervjuerna varit relativt entydiga då de flesta arbetat på administrativ nivå. Vid större
språkkunnighet och mer tid hade en fortsatt undersökning kring hur socialarbetare beskriver sin
funktion i mottagnings- och anpassningsprocessen med ensamkommande barn kunnat möjliggöras.
En djupare kontakt med de ensamkommande barnen hade också varit möjligt eftersom det bjöds in
till ytterligare ett besök vid hemmet i Verazze efter vår avfärd. Detta hade kunnat öppna upp för en
bredare diskussion och resultatdel.
Vid de öppna, explorativa intervjuerna användes en tematiserad intervjuguide, där varje tema bestått
av föga strukturerade, öppna frågor vilka informanterna har fått besvara. Genom att använda denna
metod utvecklades informanternas svar i olika riktningar. Huruvida informanterna arbetat
administrativt eller på fältet har påverkat svarens utformning och gett ett varierat resultat, trots att
det varit ofrånkomligt att majoriteten av informanterna fastnat vid problematiken kring
asylprocessen då detta främst ansetts förhindra utvecklandet av mottagande- och
anpassningsprocessen. Att informanternas svar vinklats utifrån de varierade ansvarsområdena har
inte betraktats som ett bekymmer, men bör tas i beaktande vid förståelsen av resultatet.
Svårigheterna med transkriberingen bör också betonas i denna diskussion. Då språkbarriären varit
ett återkommande dilemma under studien har det funnits tillfällen då mer utarbetade frågor hade
krävts för att skapa en djupare förståelse för informanternas svar. Såväl intervjuguide som
informanternas svar har i viss utsträckning begränsats av språket. För att reducera detta problem
användes en pålitlig tolk vid alla intervjutillfällen där informanterna inte behärskade det engelska
språket. Transkriberingen har sedan översatts från italienska till engelska och till sist svenska. I
efterhand har det uppmärksammats att fler kritiska frågor hade kunnat utformas om vi talat samma
språk. Informanterna hade stundom svårigheter i att utförligt beskriva anpassningsprocessen för
ensamkommande barn, vilket gjorde att asylprocessen i allmänhet, främst hamnade i fokus. Under
intervjuerna där kommunikationen fungerade bättre kunde dock djupare frågor och svar utformas
och informanternas personliga beskrivningar utvinnas, vilket bidragit till ett rikare resultat.
Informanternas inställning till mottagnings- och anpassningsprocessen kunde erhållas, men
39
föregående resonemang är trots allt viktig att betona eftersom en större språkrikedom hade kunnat
leda till bredare infallsvinklar i insamlad data och berika diskussionen.
8. SLUTSATSER
Den italienska mottagnings- och anpassningsprocessen för ensamkommande barn påverkas i stor
utsträckning av bristen på resurser till följd av de stora flyktingströmmar som anländer och den
rådande finanskrisen. Det faktum att Italien inte haft en utvecklad asyllag innan 2008 gör att lagen
fortfarande är relativt okänd för myndighetspersoner som initialt står i kontakt med de barn som
anländer. Polis och militär i södra Italien saknar ofta kunskap kring lagen och vet inte hur de ska
agera för att hjälpa flyktingar och däribland ensamkommande barn. Detta leder till att flyktingar i
allmänhet och ensamkommande barn i synnerhet inte får det omhändertagandet de har rätt till, i
form av vård, skola och omsorg.
De flesta barn får på egen hand ta sig från södra Italien till exempelvis städer i norr, eller andra
delar av Europa som Norden. Mycket tyder på att det är ensamkommande barns egna
ansträngningar, resurser och uppoffringar som leder fram till någon form av kontakt med
organisationer som kan bistå med uppehälle där de kan få hjälp med att genomföra sin asylansökan
och få tak över huvudet. Åtminstone beskrev ungdomarna vi träffade, hur de till stor del själva sökte
upp lokala hjälporganisationer i norra Italien som bistod med hjälp och förnödenheter. Barnen vi
träffade vid centret i Verazze hade alla haft turen att komma till en plats där de kände sig trygga och
fick den omsorg de behövde i form av skolgång, mat och sovplats. Enligt barnens egna utsagor, såg
de socialarbetarna vid centret, samt de andra barnen som sin familj, vilket pekar på att deras
mottagnings- och anpassningsprocess i mångt och mycket varit framgångsrik.
Det sociala arbetets funktion i mottagnings- och anpassningsprocessen verkar vara av en familjär
och avspänd natur av våra intervjuer att döma. För de barn som blir placerade vid ett center och som
haft turen att få den hjälp de behöver verkar anpassningen till det italienska samhället vara det
minsta problemet. Snarare är bristen på resurser och jobbutsikter det som de flesta tar upp som ett
stort problem för ensamkommande barns framtid. När det kommer till mottagnings- och
anpassningsprocessen läggs det lite vikt vid huruvida ett barn är ensamkommande eller italienskt,
något som skiljer Italiens mottagande från mottaganden i länder i exempelvis Norden. Att
ensamkommande barn i Italien blir placerade i reguljära klasser, eller vid ett center med barn som
har varierande problematik, kan förmodligen förklaras av Italiens bristande resurser, men trots det
verkar detta minska riskerna för ett vi mot dem tänk. Att ensamkommande barn får träffa italienska
barn i skolan hävdar vi ge positiva effekter på barns språkinlärning samt att det ökar barnens
förståelse för samhället, vilket indirekt underlättar anpassningsprocessen.
Avslutningsvis har denna studie kunnat konstatera att det finns mycket i det italienska mottagandet
att förbättra. Att asyllagen inte appliceras konsekvent över hela Italien, eller att kunskapen
överhuvudtaget inte finns orsakar mycket skada för de flyktingar som anländer och som redan bär
på många tunga erfarenheter. Asyllagen saknar dessutom riktlinjer för hur ensamkommande barn
skall skyddas. Beträffande de boendeformer som finns för ensamkommande barn, finansierar staten
en liten del. Nya projekt utvecklas inledningsvis med stöd av staten, men drivs därefter av den
tredje sektorn, i form av frivillighetsorganisationer. Trots att det finns mycket kvar att önska kring
mottagnings- och anpassningsprocessen för ensamkommande barn, beskriver barnen vi träffat i
huvudsak hur lyckad skolgången varit för dem eftersom de träffat många nya vänner som både är
ensamkommande och italienska. Idrott och andra föreningar tycks också ha stor betydelse för
barnen och ger dem nytt hopp för framtiden. Trots bristerna i tillämpningen av asyllagen verkar
Italien vara framgångsrikt när det kommer till ensamkommande barns anpassningsprocess med
avseende på inlärning av språket, återskapandet av en familjekänsla samt känslan av samhörighet i
40
det italienska samhället.
9. REFERENSER
Böcker:
Andersson, G. (2002). Utvecklingsekologi och sociala problem. I Meeuwisse, A & Swärd, H (red.)
Perspektiv på sociala problem. Stockholm: Natur och kultur. s. 185-197.
Aspers, P. (2007, 2011). Etnografiska metoder: Liber
Barnets bästa främst (2010), Till Sverige – asylsökande barn vittnar om Dublinförordningens
konsekvenser. Malmö
Forsman, B. (1997). Forskningsetik – En introduktion. Lund: Studentlitteratur.
Fälldin, K. and Strand, G. (2010). Ensamkommande barn och ungdomar. Stockholm: Natur &
kultur.
Howe, D (1995) Attachment theory for social work practice. London: Macmillan Press LTD.
Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Lantz, A (2013). Intervjumetodik. 3., [omarb.] uppl. Lund: Studentlitteratur.
Rosengren, K E och Arvidson, P. (2002). Sociologisk metodik. Malmö: Liber.
Rapporter:
Ambrosio, G., Bartoli, F., Franzzoni, S., Mantovani, M., Spadaccini, L., Venturi, P. (2012) A
Research Publication on the Economic Value of the Third Sector in Italy. UniCredit Foundation
Bailo, G., Salami, A. & Snyder, R. (2010). Third Sector in Italy and overview. MISP – V Edition
Barbetta, G. P. (2000). Italy’s third sector on consolation course. Milan: Catholic University of
Milan
Italian Council for Refugees. (2012). The Dublin Regulation and the asylum procedure in Italy. Are
you aware of your rights?.
Norwegian Organisation for Asylum Seekers. (2011). The Italian approach to asylum: System and
core problems.
Stretmo L, Melander C. (2013) Får jag vara med? Erfarenheter från ensamkommande barn och
ungdomar i Göteborgsregionen och arbetet med denna grupp. FoU Väst. Rapport 2: 2013. Gryning
vård ab. Europeiska Unionen. 234 s
Tidskrifter:
Ascher, H. (2009). Ensamkommande flyktingbarn måste få stöd: respekt och omsorg kan begränsa
effekterna av tidigare trauman. Läkartidningen, Vol. 106, No. 18-19, pp. 1254-1255.
41
Duca, R. (2012). Lampedusa humanitarian emergency in 2011: the case of unaccompanied migrant
minors. Journal of Financial Crime, Vol. 19 Iss: 3, pp.279 – 290
George, M. (2012). Migration Traumatic Experiences and Refugee Distress: Implications for Social
Work Practice. Clinical Social Work Journal.
Jack, G. (2000). Ecological influences on parenting and child development. British Journal of
Social Work, Vol. 30, No. 6, pp. 703-720.
Kohli, R. K. S. (2011), Working to Ensure Safety, Belonging and Success for Unaccompanied
Asylum-seeking Children. Child Abuse Review, Vol. 20: 311-323.
Smith, C. & Carlson, B.E. (1997). Stress, coping, and resilience in children and youth. Social
Service Review, Vol. 71, No. 2, pp. 231-256
Avhandlingar
Scaramuzzino, R. (2012). Equal opportunities? A Cross-national comparison of immigrant
organizations in Sweden and Italy. Malmö University. Health and Society Doctoral Dissertation
2012:5
42
10. Bilagor
Bilaga 1 – Intervjuguider på svenska
Intervjuguide - Ensamkommande barn

Skulle ni kunna börja med att presentera er?

Hur skulle du beskriva din resa, från det att du lämnade ditt hemland till det att du anlände
till detta center?

Vad har du för upplevelser kring den italienska asylprocessen?

Hur skulle du beskriva din anpassning/integration till det italienska samhället?

Hur ser ditt liv ut som ensamkommande barn i Italien?
Intervjuguide - Socialarbetare

Skulle ni kunna börja med att presentera er?

Beskriv den italienska asylprocessen.

Hur anser du att den italienska asylprocessen fungerar för ensamkommande barn?

Vilken betydelse har det sociala arbetet för mottagnings- respektive anpassningsprocessen i
Italien?

Hur ser du som socialarbetare på det pedagogiska arbete du utför i samband med
ensamkommande barn?
Bilaga 2 - Intervjuguide på engelska
Interview guide - Unaccompanied minors

Could you start by introducing yourself?

How would you describe your journey, from the time you left your home country to the time
you arrived at this center?

What are your experiences of the Italian asylum process?

How would you describe your adaption/integration into Italian society?

What does your life look like, as a unaccompanied minor in Italy?
Interview guide - Social workers

Could you start by introducing yourself?

Describe the Italian asylum process.

How do you think the Italian asylum process works for unaccompanied children?

What is the importance of social work for the reception and integration process in Italy?

How do you, as a social worker, regard the pedagogical work done in relation to
unaccompanied minors?
43