ATT ANMÄLA ELLER INTE ANMÄLA

Transcription

ATT ANMÄLA ELLER
INTE ANMÄLA
EN KVALITATIV STUDIE OM REDOGÖRELSER
FÖR UPPLEVELSER AV ATT GÖRA ANMÄLAN
ENLIGT 14 KAP. 1 § SOCIALTJÄNSTLAGEN.
LINA MÅRTENSSON
JESSICA OLSSON
Examensarbete i socialt arbete
15 hp
Socionomprogrammet
Juni 2015
Malmö högskola
Hälsa och samhälle
205 06 Malmö
ATT ANMÄLA ELLER
INTE ANMÄLA
EN KVALITATIV STUDIE OM REDOGÖRELSER
FÖR UPPLEVELSER AV ATT GÖRA ANMÄLAN
ENLIGT 14 KAP. 1 § SOCIALTJÄNSTLAGEN.
LINA MÅRTENSSON
JESSICA OLSSON
Mårtensson, L & Olsson, J. Att göra eller inte göra en anmälan. En kvalitativ
studie om redogörelser för upplevelser av att göra anmälan enligt 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen. Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö
högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2015.
Syfte med vår uppsats var att nå ökad förståelse och kunskap om
anmälningsplikten i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen och hur plikten sägs upplevas av
professionella som omfattas av den. Vi har använt oss av en kvalitativ ansats med
semistrukturerad intervjuform och intervjuat fem stycken behandlare inom barnoch ungdomspsykiatrin. Genom att använda oss av en kvalitativ ansats fick vi
möjligheten att ta del av personalens redogörelser för hur de upplever, tänker och
resonerar kring anmälningsplikten. Resultaten visar att personalen ser en
betydelse med anmälningsplikten och att det finns faktorer som både kan
underlätta och försvåra förhållandena vid en eventuell anmälan. Resultaten visar
också att det finns en rad påverkansfaktorer som i vissa fall kan ha inverkan i
personalens val av att göra eller inte göra en anmälan.
Nyckelord: anmälningsplikt, barnmisshandel, barn som far illa, barnoch
ungdomspsykiatrin, organisationer.
1
TO NOTIFY OR NOT TO NOTIFY
A QUALITATIVE STUDY ABOUT REVIEWS OF
EXPERIENCES OF MAKING A NOTIFICATION
PURSUANT TO CHAPTER 14 § 1 SOCIAL
SERVICES ACT.
LINA MÅRTENSSON
JESSICA OLSSON
Mårtensson, L & Olsson, J. To notify or not to notify. A qualitative study about
reviews of experiences of making a notification pursuant to Chapter 14 § 1 Social
Services Act. Degree project in social work 15 högskolepoäng. Malmö
University: Faculty of health and society, Department of social work, 2015.
The purpose of our study was to achieve greater understanding and knowledge of
the notification requirements in Chapter 14 § 1 Social Services Act and how the
duty is said to be experienced by professionals covered by it. We have used a
qualitative approach with a semi- structured interview form and interviewed five
professionals in child and adolescent psychiatry. By using a qualitative approach,
we had the opportunity to take part of the personnel’s reviews of what they say
that they feel , think and reason about the notification requirements. The results
show that the personnel sees a meaning with the notification requirements and that
there are factors that can both facilitate and complicate the situation in the event
of a notification. The results also show that there are a number of influencing
factors , which in some cases can impact the personnel’s choice to do or not to
make a notification.
Keywords: child abuse, child and adolescent psychiatry, child maltreatment
mandatory report, organizations.
2
FÖRORD
Vi vill tacka våra intervjupersoner för deras medverkan och redogörelser av sina
upplevelser vad gäller anmälningspliktens olika sidor. Vi vill även rikta ett stort
tack till vår handledare Lars-Gösta Eriksson som genom sin positiva inställning
och goda råd väglett oss under vår studie.
3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING
Syfte och frågeställningar
Avgränsning
6
7
7
DISPOSITION
8
BAKGRUND
Förkortningar
Upplevelse
Barn
Barnets rättigheter och föräldrarnas ansvar
Samhällets ansvar
Barn som far illa
Fysisk misshandel
Psykisk misshandel
Sexuella övergrepp
Omsorgssvikt och försummelse
Eget beteende
Anmälningsplikt
8
8
8
9
9
9
9
10
10
10
11
11
11
TIDIGARE FORSKNING
Sammanfattning
12
15
TEORI
Kulturperspektivet
För- och nackdelar med kulturperspektivet
15
15
17
METOD
Forskningsintresse
Kvalitativ ansats
Semistrukturerad intervjuform
Urval
Bortfall
Arbetsfördelning och tillvägagångssätt
Arbetsfördelning
Inför intervjuerna
Under intervjuerna
Efter intervjuerna
Kodning
Inklusions- och exklusionskriterier
Reliabilitet och validitet
Forskarrollen
För- och nackdelar med metoden
Att besöka fältet
Att göra intervjuer
18
18
19
19
20
20
20
20
21
21
21
22
22
22
22
22
23
ETISKA ÖVERVÄGANDEN
24
EMPIRI
25
4
Presentation
Anmälningsplikten
Resonerande och/eller formellt förhållningssätt
Redogörelser för upplevelser av att anmäla
Påverkansfaktorer inför en anmälan
Organisationens betydelse
Diskussioner kring anmälningsplikten
Faktorer som bidrar till att anmälningar görs
Faktorer som bidrar till att anmälningar inte görs
25
26
27
28
29
32
33
33
33
ANALYS OCH RESULTAT
Vad tycker intervjupersonerna om anmälningsplikten?
Personalens redogörelser för sina upplevelser av att anmäla
Två förhållningssätt
Organisationens påverkan
Andra påverkansfaktorer
Faktorer som underlättar och/eller försvårar
34
34
35
37
39
40
41
DISKUSSION
Sammanfattning
44
46
FRAMÅTBLICK
Framtida forskning
46
46
REFERENSER
48
BILAGA
50
5
INLEDNING
I FN:s konvention om barnets rättigheter artikel 19 står det att ”Varje barn har rätt
att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av
föräldrar eller annan som tar hand om barnet” (unicef.se). I Sverige är det
samhällets ansvar att skydda barn från att fara illa och sedan 1979 har det varit
förbjudet för vuxna att utsätta sina barn för kroppslig bestraffning eller annan
kränkande behandling (SFS 1949:381).  Om en vuxen har misstankar om eller vet
att ett barn far illa, kan och har de möjligheten att agera och göra anmälan till
socialtjänsten även om det är för enskilda privatpersoner inte är någon skyldighet.
Däremot finns det de yrkesgrupper och professionella som faktiskt alltid är
skyldiga att rapportera till socialtjänsten om de i sin verksamhet får kännedom om
eller misstänker att ett barn far illa (SFS 2001:453).
En grupp professionella som omfattas av anmälningsplikten i 14 kap. 1 §
socialtjänstlagen är de som är verksamma inom barnoch ungdomspsykiatrin
(SFS 2001:453). Den psykiska ohälsan bland barn och unga i Sverige har haft en
ständig ökning sedan 1990-talet och 2011 fick 26 700 flickor och 41 326 pojkar
upp till 17 år någon slags vård eller läkemedelsbehandling för psykisk ohälsa. 17
638 flickor och 27 953 pojkar fick specialiserad öppenvård hos barnoch
ungdomspsykiatrin vilket utgör 3 % respektive 4 % av flickorna och pojkarna
mellan 0-17 år i befolkningen. Den ökade andelen av psykisk ohälsa innebär
också Socialstyrelsen att allt fler barn och unga söker hjälp hos barnoch
ungdomspsykiatrin och det är troligt att de i många fall kanske är de enda vuxna
som kan uppmärksamma och veta hur barnet mår och har det hemma
(Socialstyrelsen, 2013).
Både innan och under vår socionomutbildningar har vi tagit del av ett flertal
artiklar i media som cirkulerar i ämnet anmälningsplikt i förhållande till barn som
far illa. Artiklarna har handlat om alltifrån sexuella övergrepp i förskolor till att
barn har mist sitt liv på grund av att anmälningar inte har gjorts eller har missats
eller sorterats bort av socialtjänsten. Den mediala bilden är inte skonsam och den
stora frågan för oss är hur det kan bli på detta sätt. Utifrån våra erfarenheter är vi
av uppfattningen att anmälningsplikten kan vara problematisk ute på
arbetsplatserna, då lagstiftaren lämnar stort utrymme för de professionella att
tolka. Lagstiftningen är vag i sin beskrivning av när en anmälan ska göras och
använder sig av begreppet oro som ett riktmärke för de professionella. Vi tror att
många professionella tycker det är svårt att grunda och fatta sina beslut
utifrån begreppet oro på grund av dess vaghet och subjektivitet, vilket vi vidare
tror leder till att personal gärna vill kunna styrka att barnet far illa innan en
anmälan görs.
Varje barn har rätt till en säker uppväxt utan någon form av våld, övergrepp,
försummelse eller utnyttjande (SFS 1949:381; unicef.se). Trots detta, trots lagar
och konventioner, finns det barn som far väldigt illa och lever i farliga och utsatta
situationer vilket gör det än mer viktigt att de vuxna som finns runt barnet är
uppmärksamma och agerar vid misstanke och oro för att barnet far illa. Det är de
vuxna i samhället som har ansvaret för att varje barn lever under trygga
förhållanden. Det är därför också viktigt för oss som socionomstudenter att få ta
del av de positiva delarna som gör att professionella anmäler och vilka
förutsättningar som underlättar. 14 kap. 1 § i SoL är en öppen paragraf som ger
rum för tolkning av begreppet oro och det är först genom att lyssna på
6
professionella som arbetar med barn som vi kan få del av deras redogörelser för
vilka upplevelser de har av att anmäla. Vi vill inför vårt kommande yrke och
arbetsliv försöka bilda oss en uppfattning av vilka upplevelser professionella säger
att de har av att göra en anmälan för att veta vad som kan komma att påverka oss
när vi som utbildade socionomer troligen omfattas av anmälningsplikten.
Förståelsen av hur professionella säger sig uppleva anmälningsplikten och
anmälningsprocessen kan även vara till hjälp om vi i framtiden jobbar inom
socialtjänsten och tar emot anmälningar från andra yrkesgrupper och professioner.
Till hjälp i den mening att vi har en grundförståelse för hur det är för
professionella att genomföra och lämna en anmälan om misstanke eller kännedom
om barn som far illa och då förhoppningsvis kunna finnas som stöd och hjälp i
dessa situationer.
Syfte och frågeställningar
Syftet med vårt arbete är att redogöra för personalens upplevelse av att göra en
anmälan. Personalen ska arbeta inom en verksamhet som omfattas av
anmälningsplikten i 14 kap. 1§ i socialtjänstlagen. Vi vill även undersöka om
personalen kan redogöra för om det finns faktorer som kan påverka vägen till att
göra en anmälan och om det finns faktorer som kan göra valet lättare eller svårare.
Vår frågeställning är följande:



Hur redogör personalen för sina upplevelser av att göra en anmälan?
Finns det något som kan påverka personalen i valet av att göra eller inte
göra en anmälan? 
Finns det faktorer som kan underlätta respektive försvåra processen när en
anmälan ska göras?
Avgränsning
För att svara på vår frågeställning inom den tidsram vi haft för vårt arbete valde vi
att avgränsa oss till två verksamheter som har daglig kontakt med barn och
ungdomar som är upp till 18 år gamla. Verksamheterna vi har valt att rikta in oss
på arbetar med barns och ungdomars psykiska hälsa under Region Skåne. Den
första verksamheten riktar sig till svår psykisk problematik medan den andra
riktar sig till lätt till medelsvår psykisk problematik. De båda verksamheterna har
nära samarbete med varandra och har samma chef. Personalen är utbildade och
yrkesverksamma psykologer, sjuksköterskor och socionomer och vi var och är av
uppfattningen att de har mycket att bidra med till vårt examensarbete eftersom de
arbetar med barn och ungdomar varje dag och ibland även har andra
familjemedlemmar med på samtal.
Om barnoch ungdomspsykiatrin
Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) riktar sig till alla barn och unga under 18 år
samt deras föräldrar och finns för att förebygga men även bedöma och behandla
psykisk ohälsa hos unga. Den problematik som omfattas under BUPs område är
psykotiska tillstånd, affektiva tillstånd och depressioner med/utan suicidalitet,
allvarliga kristillstånd och PTSD, ätbeteendestörningar, ångesttillstånd med/utan
självskadebeteende, identitetsstörningar, beteendestörningar med trots,
aggressivitet och/eller asocialitet, svåra relationsstörningar i familjen,
neuropsykiatriska handikapp samt missbruksproblematik (Eklind, 2014).   
Inom BUP finns även spädbarnsverksamhet vars syfte är att hjälpa föräldrar i sin
relation till barnet. Det kan innebära stöd och vägledning för föräldrarna att förstå
7
barnet, samspelsbehandling, kombinerad samspel- och samtalsbehandling,
hembaserad behandling, parsamtal, familjeterapeutiska samtal, rådgivning,
medicinering samt individuella samtal (Norlund, 2015).
Om Första linjen
Första linjen riktar sig till barn och unga från 6 till 18 år med lätt till medelsvår
psykisk problematik samt deras föräldrar. Grundtanken med Första linjen är att
barn och unga som mår psykiskt dåligt ska ha möjligheten att söka och få hjälp
snabbt. Den problematik Första linjen kan hjälpa till med är ängslan och oro,
separationsproblem, nedstämdhet, problematik kring mat, sömn eller stress,
beteende- och uppförandeproblem, kriser, familjeproblematik eller i situationer
där det finns en oklar problematik och där den unga eller familjen behöver hjälp
att hitta rätt aktör (Psykiatri Skåne, 2014).
DISPOSITION
I bakgrundskapitlet ger vi förklaringar över förkortningar och begrepp som vi
anser bidra till en grundförståelse inför efterföljande kapitel. Härefter följer ett
avsnitt om tidigare forskning i ämnet följt av ett teorikapitel som presenterar vår
teoretiska utgångspunkt. Nästa kapitel är metodkapitlet, som redogör för vår
metod och tillvägagångssätt under studiens gång. Kapitlet avslutas med de föroch nackdelar vi ser med den valda ansatsen. Därefter följer kapitlet Etiska
överväganden, som lyfter fram de etiska aspekter som följts under arbetets gång,
innan vårt empiriska material presenteras under rubriken Empiri. Efter
empiriavsnittet vävs tidigare forskning, teori och empiri samman under kapitlet
Analys och resultat och sedan avslutas arbetet med ett diskussionskapitel och ett
kapitel som heter Framåtblick, som bland annat lyfter förslag till framtida
forskning.
BAKGRUND
Nedan följer förtydligande och preciseringar av de förkortningar och begrepp som
är centrala för vår uppsats för att undvika missuppfattning och upprepning i
uppsatsen.
Förkortningar
FB - Föräldrabalken  
OSL - Offentlighets- och sekretesslagen  
SoL - Socialtjänstlagen  
BUP - Barn- och ungdomspsykiatri 
Upplevelse
Den definition av begreppet upplevelse som vi huvudsakligen kommer att utgå
från i denna uppsats är tagen från Bonniers ordbok. Där definieras ordet
upplevelse på följande vis: ”uppleva, att vara med om, pröva på; känna, reagera,
uppfatta” (Sjögren, 2010). Det är däremot inte helt oproblematiskt att försöka nå
insikt i någon annans upplevelser och det finns en viss problematik i att försöka
definiera begreppet. En upplevelse är alltid den enskildas känsla och tolkning för
något som den varit med om vilket kan vara svårt att kommunicera vidare. Det
8
kan finnas brister i kommunikationen på grund av att ord och begrepp kan betyda
olika saker för olika personer och mottagaren gör även sin egen tolkning av vad
som berättas för hen. Viktiga detaljer kan också falla bort i kommuniceringen som
gör att mottagaren aldrig kan ta del av hela upplevelsen, vilket i slutändan inne
bär att det endast är den enskilda personen som upplevt något som verkligen vet
vad upplevelsen var. Det enda en annan kan göra i sökandet efter någons
upplevelse av något, är att ta del av personens redogörelse av sin upplevelse och
göra en tolkning utifrån det personen berättar.
Barn
I denna uppsats används socialtjänstlagens definition av barn som, enligt 1 kap. 2
§ SoL, är att alla som är under 18 år anses vara barn (SFS 2001:453). 
Barnets rättigheter och föräldrarnas ansvar
Enligt 6 kap. 1 § FB har alla barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran.
Barn får inte utsättas för fysisk bestraffning eller annat som är kränkande (SFS
1949:381). För barnet innebär detta en rätt till att både materiella och psykiska
behov blir tillgodosedda. Det innebär också att barnet har rätt till att leva under
säkra och trygga förhållanden samt att bli accepterad som person och få möjlighet
att utforska världen och utvecklas som person. Det är i första hand barnets
vårdnadshavare som har ansvaret för att barnets behov i 6 kap. 1 § FB respekteras
och blir tillgodosedda. Om vårdnadshavarna inte kan uppfylla sina skyldigheter
gentemot barnet är det däremot socialnämnden som ansvarar för att se till att
barnets är tryggt och säkert (Socialstyrelsen, 2014; SFS 1949:381).
Barnets rättigheter stärks även genom barnkonventionen och grunden finns i
främst fyra artiklar: förbud mot diskriminering [artikel 2], barnets bästa [artikel
3], barnets rätt till liv och utveckling [artikel 6] och barnets rätt att uttrycka sina
åsikter [artikel 12] (OHCHR; Socialstyrelsen, 2014). 
Samhällets ansvar
I 5 kap. 1 § SoL framgår det att om barnets föräldrar inte förmår att tillgodose
barnets behov under en kortare eller längre period är det samhället som har det
yttersta ansvaret för barnets välmående och utveckling (SFS 2001:453). I första
hand innebär det att stödja föräldrarna i sin föräldraroll men också att bidra med
olika insatser där föräldraförmågan inte räcker till. De gånger förebyggande
insatser och stöd till föräldrarna inte är tillräckliga kan samhället tvingas ingripa
på ett djupare plan för att kunna skydda och tillgodose barnets behov (prop.
2012/13:10).  
Barn som far illa
Begreppet barn som far illa är svårt att definiera eftersom det är ett stipulativt
begrepp, vilket innebär att det finns många olika tolkningar av vilka benämningar
och begrepp som ska räknas in i frasen barn som far illa. Vi har i vårt arbete valt
att utgå från nedanstående begrepp och definitioner.
I propositionen (2012/13:10) Stärkt skydd för barn och unga nämns det att en
definition av eller exempel på vad barn som far illa kan innebära eller vara har
varit önskvärt av yrkesverksamma som omfattas av anmälningsplikten i 14 kap.
1§ SoL för att minska osäkerheten för när en anmälan ska göras. Motargumenten i
propositionen är att en sådan definition inte finns att ge och att det troligen skulle
göra större skada än gott utifrån barnets perspektiv (prop. 2012/13:20). För att ge
9
någon härledning över vad barn som far illa kan innebära har vi valt att utgå från
World Health Organizations [WHO] definition av det engelska ordet för
barnmisshandel, det vill säga child maltreatment. WHO definierar child
maltreatment (prop. 2012/13:10) på följande sätt:          
          
Child maltreatment, sometimes referred to as child abuse and neglect,
includes all forms of physical and emotional ill-treatment, sexual
abuse, neglect, and exploitation that results in actual or potential
harm to the child’s health, development or dignity. Within this broad
definition, five subtypes can be distinguished – physical abuse; sexual
abuse; neglect and negligent treatment; emotional abuse; and
exploitation (WHO).
Utifrån WHOs definition finner vi att alla former av misshandel, övergrepp och
kränkningar som leder till att barnet skadas eller kan skadas kan tillföras
beskrivningen för barn som far illa. Vi har valt att fokusera på och utgå från de
fem undergrupper av begreppet child maltreatment som nämns ovan och vi har
även valt att lyfta fram barnets eget beteende som en undergrupp. Nedan följer
korta och övergripande definitioner av fysisk och psykisk misshandel, sexuella
övergrepp, omsorgssvikt och försummelse samt eget beteende för att tydliggöra
vad en anmälan enligt 14 kap. 1 § SoL kan grunda sig i. 
Fysisk misshandel
Med fysisk misshandel menas att barnet utsätts för en kroppskada som är orsakad
av någon. All form av kroppslig skada mot barnet är fysiskt våld. Fysik
misshandel definieras som när ”en annan person slår barnet med eller utan
tillhygge, nyper, sparkar, knuffar, kastar, luggar, river eller biter barnet, trampar
eller stampar på det eller tvingar in föremål i barnets mun. Det är också fysiskt
våld och övergrepp att förgifta, bränna, skålla riva, försöka dränka eller kväva
barnet” (prop. 2002/03_53, s. 47). Till fysisk misshandel räknas också förbudet att
utsätta barn för sjukdomar. Ett exempel på detta är Münchhausen by Proxy, där
någon person gör barnet sjuk och uppsöker läkarvård fast det inte behövs. Det kan
även innebära att någon förgiftar barnet (a a).
Psykisk misshandel
Med psykisk misshandel menas det att ett barn regelbundet och ibland över tid
blir behandlad på ett nedvärderande sätt. Detta är en form av våld som orsakar
lidande för barnet. Barnet kan utsättas för ”orimligt hårda bestraffningar,
förlöjligande, hån, nedvärdering, avvisande, utfrysning, orimliga krav, påtvingad
isolering från sociala kontakter och åldersanpassade aktiviteter eller konstant
vägran att lyssna till barnets synpunkter” (prop. 2002/03:53 s. 47) Psykisk
misshandel kan även innebära att barnet i sin miljö får se någon annan anhörig bli
utsatt för våld. Även kränkningar av barnet är förbjudet varpå att förnedra eller
förolämpa barnet ingår och kan ske både verbalt och genom handling. Fysisk och
psykisk misshandel och även sexuella övergrepp anses alltid vara en kränkning
mot barnet (prop. 2002/03:53).
Sexuella övergrepp
Sexuella övergrepp innebär att ett barn utsätts för eller tvingas att utföra någon
form av sexuella handlingar av eller med någon annan. Begreppet omfattar alla
sorters sexuella handlingar, från icke-fysisk kontakt, så som blottning till
smekningar eller samlag (prop. 2002/03:53). 
10
Omsorgssvikt och försummelse
Omsorgssvikt innebär att en eller flera bitar av vad som räknas till ett barns
fysiska välmående brister. I propositionen Stärkt skydd för barn i utsatta
situationer (prop. 2002/03:53) innefattar detta ”hygien, kost och omvårdnad,
årstidsanpassade kläder, möjlighet till vila och sömn, skydd och husrum, tillsyn,
förebyggande hälsovård, medicinsk vård inklusive tandvård samt skydd mot
olycksrisker eller skadlig exponering. Till skadlig exponering räknas exempelvis
att återkommande vara utsatt för skadligt hög bullernivå, att vistas i miljöer med
droganvändning eller i miljöer med hög alkoholkonsumtion” (a a, s. 48). 
 
Försummelse innebär att barnets vårdnadshavare inte tillgodoser barnets fysiska
och/eller psykiska välmående och framväxt. Med fysisk försummelse menas att
barnets behov av god fysisk omsorg inte blir tillgodosett medan psykisk
försummelse innebär brister i exempelvis fostran, vägledning och stimulans. Det
kan även innebära att vårdnadshavaren inte kan möta barnets behov av
uppmärksamhet, tillhörighet, vägledning och utveckling (prop. 2002/03:53).
Eget beteende
Att fara illa på grund av sitt eget beteende riktar sig vanligtvis mot de barn som
missbrukar, är kriminella och/eller har ett annat självdestruktivt beteende. Det kan
även vara att det i barnets sociala umgänge sker övergrepp av olika slag (prop.
2002/03:53). 
Anmälningsplikt
Begreppet anmälningsplikt i denna uppsats syftar till 14 kap. 1 § SoL och innebär
att vissa myndigheter och yrkesverksamma omfattas av en skyldighet att genast
anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far
illa. De myndigheter och yrkesverksamma som omfattas av anmälningsplikten är
de som på ett eller annat sätt arbetar med barn och ungdomar och även de som
arbetar under hälso- och sjukvården, rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet,
socialtjänsten, Kriminalvården, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Särskilda
bestämmelser gällande anmälningsplikten gäller yrkespersoner inom
familjerådgivning och för de som befattas som Barnombudsman (SFS 2001:453).
Anmälningsplikten träder i kraft direkt när någon som omfattas av 14 kap. 1 §
SoL har fått kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Detta innebär att
en anmälan ska göras med en gång till socialförvaltningen och att det i sin tur är
socialförvaltningen som ska utreda situationen vidare. Det är inte upp till
myndigheterna, verksamheterna eller de enskilda yrkesverksamma att utreda
situationen eller händelsen vidare utan det är socialförvaltningens uppgift
(Socialstyrelsen, 2014; SFS 2001:453).  Anmälningsplikten är gällande trots
kännedom om att andra anmälningar gjorts och trots kännedom om att det finns en
pågående utredning hos socialförvaltningen eller om att insatser och åtgärder har
vidtagits. Anmälningsplikten gör sig även fortsatt gällande om en bestående oro
för barnet finns (Socialstyrelsen, 2014). En anmälan går inte heller att delegera till
någon annan och även om chefen för en organisation eller verksamhet avstår och
säger nej till en anmälan, är anmälningsplikten fortsatt gällande för varje enskild
yrkesverksam (Sundell & Colbiörnsen, 1999). En anmälan innebär inte att en
utredning inleds (prop. 2012/13:10) men skulle en utredning inledas har de som
omfattas av anmälningsplikten en skyldighet att ge all viktig information till
socialförvaltningen vid en anmälan innebär även att sekretessen mellan
11
verksamheten och socialförvaltningen bryts. Detta sker med stöd av 10 kap. 28 §
OSL (Socialstyrelsen, 2014; SFS 2009:400). 
 
Den 1 januari 2013 började en ny lagändring i 14 kap. 1 § SoL att gälla.
Lagändringen gick från att ”Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom
samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården, annan rättspsykiatrisk
undersökningsverksamhet, socialtjänsten och kriminalvården är skyldiga att
genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något
som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd” (prop.
2012/23:10 s. 17) till att gälla både vid kännedom om men framförallt vid
misstanke om att ett barn far illa. Den nya formuleringen är ett försök att
underlätta för de som omfattas av anmälningsplikten att veta när en anmälan ska
göras och formuleringen hänvisar numer därför till anmälarens subjektiva
uppfattning och oro för barnet. Som tidigare nämnt är det inte möjligt att ge en
självklar definition av barn som far illa och i propositionen för lagförändringen
framgår bedömningen att det inte heller är möjligt att i lagstiftningen ange vad
som räknas som misstankar eller oro, utan det är personen med anmälningsplikt
som måste fatta beslutet och agera på sin oro. Vid tveksamhet gällande en
eventuell anmälan kan anmälaren alltid kontakta socialnämnden för rådgivning
(prop. 2012/13:10).
TIDIGARE FORSKNING
Vi har valt fem artiklar och böcker för att kunna belysa det kunskapsläge som
finns och berör vårt valda område. Litteraturen lyfter fram vad vi anser vara
viktiga beståndsdelar för att kunna skapa en grundförståelse kring fenomenet
anmälningsplikt och har även gett oss inspiration till att utveckla och undersöka
fenomenet vidare.
 
I sin artikel Who suspects and reports child maltreatment to Social Service in
Sweden? Is there a reliable mandatory reporting process? lyfter Cocozza m fl
(2007) fram och analyserar tre delar av anmälningsplikten gällande barn som far
illa. De tre delar studien undersöker handlar om vem det är som anmäler, vad som
anmäls och vad resultatet av anmälningarna visat sig bli. Studien grundar sig i de
1 570 anmälningar som under året 1998 inkom till socialförvaltningen samt i en
uppföljning som gjordes 2003 gällande de anmälningar som 1998 inte resulterade
i utredning. Detta för att se hur vida socialförvaltningens bedömning angående att
inleda eller inte inleda utredning varit korrekt i den mening att barn som tidigare
varit grunden för anmälan inte återkommit till socialförvaltningen som föremål för
ytterligare anmälan eller anmälningar. Resultatet av studien visade att den grupp
som flest anmälningar kom från 1998 är polisen med 35 % följt av de
professionella med 33 % av anmälningarna varav 29 % kom från skolpersonal.
Studien visade även att 46 % av barnen som var en del av de 1 570 anmälningar
som gjordes under året inte blev vidare utredda, men att 34 stycken av dessa barn
hade eller hade tidigare haft en kontakt med socialförvaltningen.
Resultatet av Cocozzas m fl (2007) uppföljning 2003 visade att 45 % av de
anmälningar som inte blev föremål för utredning 1998, åter blivit aktuella fem år
senare. Detta, menar Cocozza m fl (2007) kan ses som ett tecken på att systemet
krackelerar och förlorar sitt syfte, det vill säga att skydda barnet. Att det finns en
återkommande eller en bestående oro för 45 % av barnen som redan lämnats till
12
socialförvaltningen visar att bedömningarna hos socialförvaltningen i många fall
är felaktiga (a a).
I sin studie Child-care personnel's failure to report child maltreatment: some
swedish evidence undersöker Sundell (1997) det faktum att aktörer, som arbetar
med barn och som omfattas av anmälningsplikten i 14 kap. 1 § SoL om barn som
far illa, många gånger inte gör anmälningar när de egentligen är skyldiga att göra
det. Sundell (1997) utgår från 341 barnomsorgs verksamheter i Stockholm och
syftet med studien är att undersöka personalens rapporteringsbenägenhet. Det är
enligt Sundell (1997) välkänt att professionella grupper som jobbar med barn ofta
upplever svårigheter med anmälningsplikten och att rapportera misstankar om att
ett barn far illa till socialförvaltningen. Sundell (1997) tar i sin studie upp tre
förklaringar till varför antalet anmälningar om barn som far illa inte är fler. Den
första förklaringen han ger är avsaknaden av kunskap och förståelse av
anmälningsplikten. Mindre än hälften av rektorerna i Sundells (1997) studie var
medvetna om att de enligt lag är skyldiga att göra en anmälan till
socialförvaltningen om de misstänker att ett barn far illa. Bristen på kunskap och
förståelse visade sig i Sundells (1997) studie leda till att förskolorna inte agerade
trots oro, framförallt i hopp om att föräldrarna eller någon annan skulle hantera
problemet men också med tankarna att de inte var säkra på att barnet for illa. En
annan förklaring till att antalet anmälningar varit låga är enligt Sundell (1997) att
socialförvaltningen sållar bort många anmälningar efter att ha gjort utvärderingar
av anmälningarna. En tredje och sista förklaring är att de som omfattas av
anmälningsplikten väljer att inte genomföra en anmälan trots att de är fullt
medvetna om sin skyldighet enligt lag. Varför förskolepersonal i vissa fall väljer
att inte göra anmälningar trots sin oro beror på det faktum att de har en nära
relation till barnet och barnets familj och att då genomföra en anmälan angående
barnets välmående ses som en kränkande handling gentemot föräldrarna, som
också grundar sig i igenkänning, skuld, skam och sympati. Det kan även enligt
Sundell (1997) handla om ett konsekvenstänkande hos personalen, det vill säga att
de överväger vad konsekvenserna av en anmälan skulle bli innan de bestämmer
hur de ska agera med sina misstankar.
Sundell (1997) beskriver också att dålig erfarenhet från socialtjänsten spelar in vid
avgörande om att anmäla eller inte. Socialtjänsten beskrivs som dåliga på att
återkoppla till personen som anmält och därför får personalen ingen vetskap om
en utredning startas eller inte. Den anmälningsskyldiga personalen kan då känna
att det är onödigt att anmäla eftersom att de upplever att det inte leder till
någonting. I de verksamheter som undersöks i studien tar det hela 14 månader från
det att någon personal vid ett första tillfälle känner oro för ett barn tills de anmäler
det till socialtjänsten.
Förutom ovan nämnda orsaker finns det fler faktorer som påverkar den
professionella vid beslutet om att anmäla ett barn som misstänks fara illa. Killen
(1999) beskriver att den professionella ofta blir subjektiva i sin bedömning, där
ångest hos den professionella inför konsekvenserna av beslut kring att anmäla
eller inte anmäla tar stor del och fokus blir inte fullt ut på barnet utan på vad som
händer med föräldrarna och hur de ska uppleva anmälningen. På det
känslomässiga planet blir den professionella väldigt lätt påverkad av sina tidigare
erfarenheter och även hur de själva som föräldrar skulle reagera och känna om de
själv blev anmälda och misstänkta för att deras eget barn far illa. Killen (1999)
beskriver även ett begrepp som kallas överidentifikation. Med överidentifikation
13
menar författaren att den professionella tillskriver föräldrar sina egna känslor och
attityder och mer resurser än vad de egentligen har.  Den omsorgssvikt som den
professionella har misstänkt, ursäktas med tankar om att det nog ska lösa sig.
Barnets behov hamnar inte i centrum utan föräldrarnas förmåga att se till sina
barns behov överdrivs. Detta gör att signaler som både barn och föräldrar kan
sända ut, om att vissa saker inom familjen inte fungerar, missas.
Överidentifikationen kan resultera i att de professionella ställer alldeles för höga
krav på föräldrarna för att de professionella kan ha svårt att se att föräldrarna inte
klarar av att ta sitt ansvar och ta hand om sina barn på ett sätt som enligt lag är
tillräckligt. Det kan vara svårt för de professionella att förstå att föräldrarna inte
alltid ser till sitt barns bästa och att de inte kan tillgodose barnens behov (Killen,
1999).
Enligt Killen (1999) förekommer även ibland överidentifikation med barnet. Med
detta menas att professionella kan hysa arga och obehaglig känslor mot
föräldrarna som utsätter sitt barn för omsorgssvikt men har svårt att förstå att
barnet fortfarande kan ha positiva känslor till sina föräldrar och vill vara med dem
även om de professionella anser att det inte är barnets bästa. Killen (1999)
beskriver det som att den professionella kan bagatellisera barnets problem. Barnen
kan ofta ha en ångestfull situation kring de känslor de bär där de både vill vara
med sina föräldrar och samtidigt vill därifrån på grund av allt barnet utsatts för.
Oavsett om överidentifikationen sker mot föräldrarna eller barnet är det barnet
som kommer i kläm och inte får den hjälp som det har rätt till (a a).
  
I en artikel från Rädda Barnen (Backlund m fl, 2012) belyses tre olika faktorer
som på olika sätt kan påverka anmälningar kring barn som far illa. En tydlig
faktor är att det anmäls betydligt fler barn där det tydligt märks att barnet har varit
utsatt för fysiskt våld, exempelvis misshandel, i jämförelse med annan
problematik. Den andra delen som kan påverka en anmälan är attityderna kring
vad personen tycker ska anmälas eller inte. Den tredje delen är kring
organisationen som personen arbetar i, med andra ord vad organisationen har för
utbildningar i ämnet och om det finns en vana att samarbeta med socialtjänsten.
Det sistnämnda är även kopplat till inställningen som hela organisationen har
kring anmälningar och vilket stöd personal kan få när de gör en anmälan om ett
barn som de misstänker far illa. Personalen som intervjuades i denna artikel
pratade oftast med föräldrarna i samband med att en anmälan gjordes och gav dem
information om varför en anmälan gjorts (a a).
   
I artikeln (Backlund m fl, 2012) beskrivs även två olika förhållningssätt kring att
göra en anmälan. Den ena är formellt förhållningssätt som innebär att personalen
anmäler så fort barnet på något vis visar eller gör något som ger misstanke om att
barnet far illa. Personalen känner inte att bevis måste tas fram utan lämnar över
utredningen kring hur barnet har det till socialtjänsten. Det andra
förhållningssättet är resonerande. Det innebär att personalen gör övervägande, det
vill säga att de funderar över om de behöver ta fram mer bevis eller om en
anmälan kommer att förändra något. Enligt författarna vill personalen själva ofta
försöka lösa situationen och inte blanda in socialtjänsten förrän de vet med
säkerhet att barnet far illa. Ett resonerande förhållningssätt kan enligt denna
artikel bero på tidigare erfarenheter från anmälningar till socialtjänsten som är
dålig (a a).   
14
Ett fungerande samarbete och samverkan är enligt Backlund m fl (2012) nyckeln
till att få en välfungerande anmälningsplikt. Det är av vikt att det finns ömsesidig
tilltro mellan de berörda verksamheterna och i lagen står att finna att
socialtjänsten ska samverka med andra instanser som arbetar med barnen. Det kan
även vara bra med gemensamma möten för att prata om anmälningsplikten,
framförallt för att det kan utformas en förståelse för varandras verksamheter.
Artikeln visar även att det finns brister i utbildning för personal kring
anmälningsplikten och att det rutinerna för hur en anmälan ska göras är många
gånger bristfälliga. Även socialtjänsten kan brista i sina uppgifter, framförallt
framkommer det i artikeln att socialtjänsten ibland inte ger återkoppling till den
som anmält vilket många professionella anser vara viktigt när de gjort en anmälan
(a a).
Sammanfattning

45 % av anmälningarna leder inte till utredning men blir inom 5 år
utredningsmaterial. Det visar på stora missbedömningar inom
socialtjänsten och att fler anmälningar borde leda till utredning.
 Dålig återkoppling vid tidigare anmälningar påverkar beslut om att anmäla
senare.
 Bristande samarbete mellan organisationen och socialtjänsten påverkar
beslutet att göra en anmälan.
 Information och kunskap om anmälningsskyldigheten är otillräcklig.
 Lagen är för otydlig och lämnar personal att själva tolka när de ska
anmäla.
 Oro kring konsekvenserna vid en anmälan och att det ska bli sämre för
barnet påverkar beslut om att anmäla.
 Personal kan ha en övertro på föräldrarnas förmåga att vara tillräckliga för
barnet.
 Personal kan ha ett resonerande förhållningssätt, de vill kunna styrka att
barnet verkligen far illa innan de anmäler.
 Personal kan ha ett formellt förhållningssätt, att de anmäler direkt när de
misstänker att ett barn far illa.
TEORI
I detta kapitel presenteras vår organisationsteoretiska utgångspunkt som utgör
grunden för analysen av vårt empiriska material. Vi har utgått från
kulturperspektivet för att kunna undersöka organisationens påverkan på den
enskilda medlemmen samtidigt som perspektivet hjälper oss att se individen i den
kontext som är aktuell i förhållande till anmälningsplikten.
Kulturperspektivet
Kulturperspektivet lyfter fram de informella normer och värderingar som finns
inom en organisation (Christensen m fl, 2005). De informella normerna och
värderingarna ingår i organisationens egen kultur, vilken växer fram genom det
dagliga arbetet som ständigt påverkas av inre och yttre krav. De inre kraven
kommer från medlemmarna själva och vad de tar med sig in i organisationen, så
som tidigare erfarenheter och utbildningar, medan de yttre kraven kommer från
organisationens omgivning, det vill säga från andra organisationer som det finns
en nära koppling till men även samhället i sig (a a; Hatch, 2002). De normer som
växer fram inom organisationen kan vara normer för vad som är bra eller dåligt
15
arbete, rätt eller fel och blir tillslut något som medlemmarna tar för givet och
något som faller sig naturligt för dem, kulturen ”sitter i väggarna” (Christensen m
fl, 2005, s. 53; Keyton, 2011). Det finns även formella normer inom alla
organisationer, som innefattar de uppsatta riktlinjer och mål som organisationens
ledning har satt upp. Vad som anses vara ett lämpligt beteende inom
organisationen är en anpassning och ett samspel av de formella och informella
normerna och värderingarna, som också utgör grunden till organisationens
handlande och beslutsfattande (Christensen m fl, 2005).
Organisationskulturen påverkas i hög grad av under vilken tidsepok
organisationen startats i men kan också sägas uppstå genom organisationens
grundare. De personer som startar och bygger upp organisationen skapar också en
grundkultur som utgår från deras tidigare erfarenheter och liv. Grundarna till
organisationen är även de som styr, åtminstone de första, anställningarna och som
beslutar vem eller vilka som passar in i deras organisation, vilken typ av anställda
de vill ha. Att anställa personer som anses passa in i kulturen är även ett sätt för
organisationen att upprätthålla den kultur som råder. Grundarna och ledningen har
även en fortsatt betydande roll under hela organisationens existens eftersom det är
dem som tar de övergripande besluten, vilket också skapar fler normer som efter
hans etablerar sig inom organisationen och bland medlemmarna (Abrahamsson &
Andersen, 2000; Christensen m fl, 2005). Organisationskulturen kan även
påverkas av de lagar och regler som finns i samhället och som organisationen
måste följa. Även de normer och värderingar som finns i samhället kan ha
inverkan på organisationskulturen, eftersom organisationen aldrig är helt
fristående från samhället och andra aktörer. Även politiska beslut och olika
reformer kan påverka organisationskulturen och kan tvinga organisationen till
förändring. Däremot är det inte alltid förändringarna accepteras av medlemmarna
inom organisationen, vilket gör att medlemmarnas protester fungerar som
bromsklossar och hindrar och fördröjer etableringen av de förändringar som
kommit utifrån (Christensen m fl, 2005; Hatch, 2002).
Det kan för utomstående ta tid att socialiseras in i och förstå kulturen trots att
socialiseringen börjar redan vid första mötet, så som vid en anställningsintervju.
Nya medlemmar får genom hela sin anställning lära sig vad som är rätt beteende
och vilka normer som finns inom organisationen och tar del av kulturen genom
främst sina kollegor och organisationsmöten. Genom att följa de normer som finns
inom organisationen blir den enskilda medlem accepterad av de andra, vilket kan
bidra till en sammanhållning i gruppen samtidigt som det innebär att medlemmar,
som inte tar till sig de rådande normerna, riskerar att bli utstötta eller mobbade
(Abrahamsson & Andersen, 2000; Corvellec, 2010). Detta illustreras i följande
citat:
Med begreppet kultur avses alltså främst de meningsmässiga,
symboliska och moraliska aspekter av samverkan och samförstånd
inom en grupp. Inom organisationsteori syftar kulturbegreppet på de
uppfattningar och värderingar som används inom en grupp eller en
organisation för att skilja mellan vad som är rätt och fel, bra och
dåligt, gott och ont (Corvellec, 2010, s. 98).
Organisationskultur kan definieras som den grupp uppfattningar,
vanor, kunskap och praxis som utgör det mest allmänna, mest
16
acceptabla beteendet i organisationen (Abrahamsson & Andersen,
2000, s. 272).
Den kultur som en organisation har kan ses som en slags livsstil för
organisationen och kan även skapa gemenskap bland medlemmarna (Christensen
m fl, 2005; Hatch, 2002). Kulturen består av både likheter och olikheter mellan
medlemmarna och alla medlemmar bidrar med olika erfarenheter och åsikter som
blir en del av organisationskulturen (Hatch, 2002). Organisationens normer kan
sägas vara grunden till medlemmarnas handlande och beslutsfattande och kan
jämföras med en uppsättning regler. När medlemmarna ska fatta beslut gör de det
med grund i igenkänning, identitet och handlingsregler – de gör så kallade
matchningar. Det innebär att de ser till situationen och söker efter kopplingar till
tidigare erfarenheter som kan vara till hjälp i den specifika situationen. Därefter
ser medlemmarna till organisationen i stort och vad som är viktigt för
organisationen innan de slutligen reflekterar över vad organisationen tror sig
förväntas göra av omgivningen (Christensen m fl, 2005).
De matchningar som nämns ovan kan ses i samband med att medlemmarna i en
organisation utifrån sin erfarenhet vet vad som förväntas av dem i olika situationer
och ”[…] man vet i vilka situationer man skall aktivera olika regler” (Christensen
m fl, 2005, 2. 56). Det kan även ses i samband med kategorisering, vilket innebär
att de kulturella normer och värderingar som finns används som riktlinjer för vad
som anses vara viktigast i olika situationer. Det är alltså med utgångspunkt i
kulturen och i sina erfarenheter medlemmarna finner vad som anses vara rätt och
riktigt agerande. Att grunda sitt handlande i kulturella normer och värderingar
faller sig mer naturligt för medlemmar som varit verksamma i organisationen en
längre period medan nya medlemmar, som tidigare nämnts, inte känner till alla
informella normer inom organisationen (Christensen m fl, 2005).
Det kan också inom organisationen finnas olika grupperingar (Corvellec, 2010)
som kan kallas för subkulturer eller subgrupp. Subkulturer är vanligast i större
organisationer som består av flera olika avdelningar och många medlemmar men
kan också bildas i mindre organisationer utifrån arbetsförhållande eller utbildning.
Subkulturer kan bildas genom att några medlemmar känner gemenskap och
samhörighet över något (Abrahamsson & Andersen, 2000). Det kan också bildas
utifrån utbildning, arbetsuppgifter eller hierarkisk nivå. Desto mer medlemmarna
arbetar tillsammans desto större chans eller risk är det att de dras mer och mer till
varandra och bildar en subkultur eller subgrupp (Hatch, 2002).
Sammanfattningsvis handlar organisationskulturen om hur medlemmar i en
organisation genom en socialiseringsprocess upplever omgivningarna utifrån den
kultur som råder på arbetsplatsen och kan beskrivas som ”Den komplexa helhet,
som omfattar kunskap, tro, konst, moral, lagar, seder och bruk, och alla andra
former för förmåga och vanor som en människa tillägnar sig som
samhällsmedborgare” (Bakka, 2006, s. 156).
För- och nackdelar med kulturperspektivet
Utifrån vår teoretiska utgångspunkt fångar vi upp organisationsmedlemmarnas
redogörelse av sina upplevelser utifrån ett organisatoriskt perspektiv, det vill säga
hur medlemmarnas upplevelser och ståndpunkter påverkas av den kultur som
finns inom organisationen och mellan medlemmarna. Det kulturperspektivet
däremot inte fångar upp på samma sätt är medlemmarnas upplevelser och tankar
17
som fristående individer, med tankar och känslor utanför sin tillhörighet i
organisationen. Detta gör det därmed inte möjligt för oss att undersöka
medlemmarna som individer frånkopplat från organisationen utan vi får endast ta
del av deras upplevelser och tankar som medlemmar i ett större sammanhang.
Anledningen till att vi valt att fokusera på ett organisationsperspektiv är därför att
vi valt att intervjua personal som omfattas av anmälningsplikten i 14 kap. 1 § SoL
och därmed följer att de är en del av en organisation. Vi anser att därför att det är
av vikt att se till intervjupersonernas kontext och i vilken roll de omfattas av
anmälningsplikten. Att använda en mer subjektiv teori hade enligt oss varit mer
aktuell om vi valt att undersöka privatpersoners uppfattning och upplevelser av att
anmäla misstanke om barn som far illa och som därmed inte är kopplat till en
organisation som omfattas av anmälningsplikten. 
En fördel med att utgå från kulturperspektivet är att det fokuserar på många olika
delar som berör den enskilda medlemmen. Perspektivet tar upp allt från tidigare
erfarenheter till socialiseringen i den nuvarande organisationen och ser också till
vad som finns ute i samhället som omger och styr organisationen. Det gör det
möjligt för oss att se till flera aspekter som kan påverka den enskilda medlemmen
och som därmed också kan påverka medlemmen i frågor som rör
anmälningsplikten, vilket är av vikt för vår frågeställning. Däremot sker deras
tolkning av anmälningsplikten utifrån den rådande kulturen och behöver inte
nödvändigtvis överensstämma med lagstiftningen.
En nackdel med kulturperspektivet är att det inte till fullo fångar upp förändringar
inom organisationen och vad som kan få organisationen att ändra riktning och det
finns i perspektivet en viss avsaknad för vilken inverkan yttre faktorer faktiskt kan
ha på organisationens inre liv och hur de yttre kraven kan påverka organisationens
riktning. Kulturperspektivet utgår även från ett konsensusperspektiv som inte
lämnar utrymme för konflikter, mer än genom bildandet av subkulturer eller
subgrupper.
METOD
I detta kapitel redogör vi för vårt forskningsintresse och hur vi gått tillväga i
insamlingen och bearbetningen av vårt material samt hur vår arbetsfördelning sett
ut.
Forskningsintresse
Vi har genom tidigare erfarenheter och vår utbildning viss kunskap kring själva
anmälningsplikten men saknar däremot en djupare förståelse av hur
anmälningsplikten upplevs av personal som omfattas av den och vilka faktorer
som kan ha inverkan på personalens bedömningar och beslut. Eftersom vi ville
undersöka personalens redogörelser av sina upplevelser och tankar kring
anmälningsplikten har vi utgått från ett utforskande forskningsintresse, även kallat
för en explorativ ansats. Det innebär att vi sökt kunskap och förståelse genom att
utforska och upptäcka fenomenet anmälningsplikt (Aspers, 2007), vilket vi har
gjort genom att använda oss av en kvalitativ ansats med semistrukturerad
intervjuform.
Kvalitativ ansats
18
För att kunna svara på vår frågeställning där vi efterfrågar redogörelser av
personalens upplevelser av olika aspekter kring anmälningsplikten valde vi att
göra en kvalitativ studie. Utgångspunkten för kvalitativa studier är att
verkligheten kan se olika ut för olika människor och att det inte finns en absolut
sanning. Istället för att göra en kvantitativ studie med fokus på siffror och en
större mängd data, ville vi lägga fokus på ord och beskrivningar för att kunna
bilda oss en uppfattning över varför personal inom det valda fältet resonerar och
agerar på ett visst sätt i förhållande till anmälningsplikten. Detta innebär att vi har
ett litet antal respondenter men att vi kunnat gå in mer på djupet i ämnet (Aspers,
2007; Rosengren & Arvidsson, 2007).
Semistrukturerad intervjuform
Ett verktyg vi använt oss av i vår undersökning är semistrukturerade intervjuer,
vilket enligt Aspers (2007) innebär att intervjumaterialet består av en del
frågeområden som utgår från intervjuarens intresse samtidigt som det finns
utrymme för följdfrågor och vidareutveckling av frågorna och intervjupersonens
svar. Syftet med semistrukturerade intervjuer är att intervjupersonerna ska ges
utrymme för att göra det möjligt för intervjuaren att bilda sig en uppfattning av
intervjupersonernas verklighet. Vi valde semistrukturerad intervjuform för att på
något sätt försäkra oss om att vi undersökte det vår studie syftar till. Att använda
sig av en mer öppen intervjuform minskar också risken för att studien endast
präglas av våra förutfattade meningar och förväntningar på intervjupersonernas
svar på frågorna (a a).
Urval
Med en kvalitativ ansats på vår forskning valde vi att använda oss av ett
målinriktat urval. Detta innebär att vi sökte efter att intervjua personer inom en
organisation som kunde besvara de forskningsfrågor som är grunden till vårt
examensarbete (Bryman, 2011). Vi ville alltså nå de respondenter som kunde
medföra mest till vår studie med utgångspunkt i syfte och frågeställning
(Rosengren och Arvidsson, 2002). Som tidigare nämnt var vi tvungna att avgränsa
oss i antalet verksamheter på grund av vår tidsram för arbetet och valde BUP och
Första linjen för att vi inte hittat mycket tidigare forskning kring personal i detta
arbetsfält och för att vi själva är intresserade av det arbete som görs inom fältet.
Vi valde även att komplettera vårt målinriktade urval med vad Bryman (2011)
kallar för bekvämlighetsurval. Detta är av vikt eftersom vi aldrig hade kunnat
styra vilka respondenter som ville eller kunde vara med i vår undersökning.
Bekvämlighetsurval innebär att vi fick välja respondenter utifrån deras intresse att
delta. Enkelt förklarat fick vi ta de respondenter som fanns tillgängliga (a a). Detta
kan ha gjort att endast de som har lätt för att uttrycka sig, känner sig trygga att
prata inför andra och är bekväma med att prata om anmälningsplikten presenteras
i vårt material. Det innebär att vi inte kan säkerställa hur vårt material hade blivit
om vi intervjuat andra behandlare eller all personal inom de två verksamheterna.
Vi bestämde oss till en början för att genomföra sex stycken intervjuer då det
viktigaste för oss var att få ett tillräckligt stort material för att kunna svara på
frågeställningen (Aspers, 2007). Vid valet av sex intervjuer gjorde vi en
bedömning över vad som kändes rimligt med tanke på vår erfarenhet av att
intervjua och den tidsbegränsning vi hade för vår studie. Nackdelen med detta är
att vi inte kan dra några generella slutsatser för all personal inom barnoch
ungdomspsykiatrin men det ger oss en bild av hur personal med anmälningsplikt
19
kan resonera. Det gjorde det även möjligt för oss att gå in mer på djupet än vad vi
hade kunnat göra med ett större antal respondenter.
För att bidra med bredd till vår studie var ett av de viktigaste kriterierna för vårt
val av respondenter att de var så olika som möjligt (Rosengren och Arvidsson,
2002). Vi eftersträvade därför en jämn könsfördelning, olika åldrar och
arbetslivserfarenhet när vi kontaktade verksamheterna angående intervjuer (se
avsnitt Inför intervjuerna).
Bortfall
Vi drabbades av ett externt bortfall, det vill säga att vi inte fick tag i mer än fem
stycken intervjupersoner. Det är inte ovanligt att externa bortfall drabbar
empiriska undersökningar eftersom det aldrig finns några garantier att det finns
personer som vill delta i studien (Rosengren & Arvidsson, 2002). Trots detta anser
vi att vi nått ett relevant empiriskt material som ger svar på våra frågeställningar.
Det empiriska materialet som forskare får fram kan inte heller, enligt Aspers
(2007), kompenseras med ett högt antal intervjuer.
Något som även kan ha drabbat vår studie är systematiskt bortfall. Det innebär att
de som deltagit i vår undersökning fick ta ställning till om de ville delta eller inte,
vilket kan göra att det är personal med liknande personlighet och som känner sig
säkra i sin inställning till anmälningsplikten. Det innebär att om de behandlare
som inte deltog i vår undersökning avviker från resultatet som framkommit från
våra respondenter kan våra resultat vara snedvridna.
Arbetsfördelning och tillvägagångssätt
Nedan redogör vi för vår arbetsfördelning och hur vi gått till väga inför, under och
efter våra intervjuer.
Arbetsfördelning
Vi har valt att fördela arbetet till att för det mesta arbeta måndag till fredag på
dagtid. Under de dagarna har vi antingen träffats och skrivit tillsammans eller haft
kontakt via mail och telefon och skrivit var för sig. Vi har valt att använda oss av
OneDrive som gjort det möjligt för oss att skriva i arbetet samtidigt utan att vi
träffats och då också följa vad den andra skrivit och ge feedback. Vi har båda läst
igenom de böcker och artiklar som vi använt oss av i arbetet och har fördelat det
jämt mellan oss genom att en börjar skriva från en viss bok och sen läser den
andra och lägger till och kompletterar i texten. Vi har båda varit med på
grupphandledningarna, förutom en gång då en av oss inte hade möjlighet, och de
enskilda handledningarna samt besöken på biblioteken för att få hjälp med
artikelsökningar och att hitta rätt böcker. Vi har haft en tydlig kommunikation och
pratat igenom våra fördelningar för att den ena inte skulle göra mer än den andra.
Vi har genom arbetet även gjort scheman med vissa hålltider och datum då olika
delar i arbetet skulle vara klara. Detta för att fördela tiden och för att undvika att
fastna i en viss del för länge.
Inför intervjuerna
Eftersom vi båda bor i Skåne föll sig lämpligheten att välja verksamhet utifrån
praktiska och geografiska skäl. Vi började med att kontakta enhetschefen för de
två verksamheterna som vi önskade intervjua. Detta gjorde vi via telefon och fick
samma dag klartecken från chefen att kontakta personal angående vår studie.
Innan vi fortsatte att ta kontakt med verksamheterna skrev vi informationsbrev
20
och samtyckesblankett till chefen och mejlade detta till henne. Vi skrev även
informationsbrev och samtyckesblanketter till eventuella intervjupersoner. 
Vi kontaktade en av verksamheterna via telefon och fick bekräftat intresse av
behandlaren vi pratade med. Vi mejlade informationsbrevet till behandlaren som
skulle kolla på det och prata med de andra i verksamheten och med någon på den
andra verksamheten för att se om där var intresse av att ställa upp på intervju. Vi
uppgav även vårt önskemål gällande jämn köns-, ålders-, och
arbetslivserfarenhetsfördelning. Efter några dagar blev vi kontaktade av personen
vi tidigare haft kontakt med och fick veta att fem stycken var intresserade av att
delta i vår undersökning.
Vi förberedde härefter en intervjuguide utifrån semistrukturerad intervjuform. Vi
delade upp intervjun i olika teman och formulerade en rad frågor till varje tema,
framförallt för att ha som stöd under intervjuerna.
Under intervjuerna
Vi gjorde fem personliga intervjuer med personalen på deras arbetsplats då det var
ett önskemål från deras sida. Vi erbjöd fika till intervjupersonerna för att försöka
minska avståndet mellan oss och för att skapa en trevlig och trygg miljö för
intervjupersonerna (Aspers, 2007).
Innan vi började varje intervju informerade vi intervjupersonerna kort om studiens
syfte och intervjupersonerna tog del av intervjuns etiska aspekter (se avsnitt
Etiska överväganden). Vi turades om att ta intervjuarrollen men var båda
närvarande vid samtliga intervjuer. Intervjuerna spelades in med våra
mobiltelefoner vilket intervjupersonerna gav samtycke till innan intervjuerna
började. Aspers (2007) beskriver att inspelning av intervjuerna är ett bra verktyg
eftersom vi intervjuare då kan vara med i intervjuerna på ett annat sätt och inte
bara anteckna hela tiden med penna och papper. Däremot hade vi med penna och
papper som ett komplement till inspelningen för att anteckna saker runt omkring,
så som kroppsspråk och atmosfär. 
Efter intervjuerna
Dagen efter intervjuerna delade vi upp materialet mellan oss och transkriberade
våra respektive intervjuer. När transkriberingarna var klara gick vi igenom
varandras transkriberingar för att se att allt stämde och att vi inte missat något.
Transkriberingarna gjorde vi för att få fram en tydlig text som vi sedan kunnat
använda oss av när vi analyserat vårt material. Vi gjorde som tidigare nämnt
transkriberingarna själva eftersom vår tolkning och upplevelse av intervjuerna kan
ha betydelse för resultatet. Att transkribera sina intervjuer är enligt Aspers (2007)
även en viktig del i forskningsprocessen eftersom det kan ge idéer kring hela
arbetet och analysen.  Det är också av vikt att se till hur omgivningen och
atmosfären var under intervjutillfällena och om det finns olika gester, reaktioner
från båda parter och ironi som förstås under intervjun. Detta gjorde vi för att så
tydligt som möjligt återge helheten i intervjuerna eftersom det kan påverka
tolkningsprocessen och det slutliga resultatet av det empiriska materialet (a a).
Kodning
För att sortera vårt empiriska och insamlade material har vi använt oss av
kodning. Efter att vi läst igenom våra transkriberingar några gånger kunde vi
plocka ut olika nyckelord och göra korta sammanfattningar av intervjumaterialet.
Därefter delade vi in materialet i olika kategorier utifrån våra frågeområden som
21
sedan underlättade för oss att plocka fram ett visst antal koder ur
intervjumaterialet. Vi valde att koda i enstaka ord och begrepp som vi anser vara
centrala delar i svaren för våra frågeställningar och de koder vi har använt oss av
är underlättar, försvårar, vad personalen tycker om anmälningsplikten,
påverkansfaktorer, konsekvenser, rätt att anmäla, fel att anmäla och
förhållningssätt. Kodningen genomförde vi med hjälp av marginalmetoden, vilket
innebär att vi använde oss av papper och penna för att sortera materialet och inte
av datorprogram (Aspers, 2007). 
Inklusions- och exklusionskriterier
Utöver intervjuerna har vi även studerat tidigare forskning, genom att läsa artiklar
som vi hittat genom att använda oss av specifika sökord i databasen Summon på
Malmö högskolas bibliotek. De sökord vi använt oss av är anmälningsplikt,
anmälningsplikt AND barn som far illa, barn som far illa, child maltreatment,
child AND neglect.
Genom inklusionskriterier har vi kunnat precisera och begränsa vårt insamlade
material (Grønmo, 2006) och har använt inklusionskriterierna barn som far illa,
organisationer och anmälningsplikt. Detta bidrog till att vi ganska snabbt kunde
urskilja vilka studier som vi tyckte var användbara i vår uppsats och bidrog också
till att vi inte behövde använda oss av några direkta exklusionskriterier.
Reliabilitet och validitet
Reliabiliteten i ett arbete handlar om tillförlitligheten i forskningsresultatet och
innebär att om andra forskare gör samma undersökning ska resultaten bli det
samma. Validitet innebär för forskningen att det som ska mätas blir mätt, att
slutsatserna har ett samband. Dessa två begrepp är något som huvudsakligen riktar
sig till kvantitativ metod som har mätbara resultat (Bryman, 2011).  Visserligen
säger Bryman (2011) att ett alternativt begrepp till validitet och reliabilitet inom
kvalitativ forskning kan vara begreppet trovärdighet. Däremot är trovärdighet ett
svår använt begrepp och inte mätbart. Därför finner vi inte dessa begrepp centrala
för vår forskning.
Forskarrollen
Eftersom vi båda har omfattats av anmälningsplikten under tidigare arbete och
praktik har det stundvis varit svårt för oss att avskärma oss från våra egna
erfarenheter och personliga åsikter kring anmälningsplikten och hur den ska
hanteras. Vi har däremot varit väl medvetna om detta under arbetets gång och har
försökt att undvika detta genom att prata och diskutera materialet med varandra
och vår handledare.
För- och nackdelar med metoden
Nedan lyfter vi fram de för- och nackdelar vi ser i att vi använts oss av en
kvalitativ ansats med semistrukturerad intervjuform.
Att besöka fältet
Intervjupersonernas önskemål var att vi skulle genomföra intervjuerna i
verksamheternas lokaler och eftersom det är av vikt att intervjupersonerna känner
sig trygga under intervjuerna och att det för dem är en gemytlig miljö (Grønmo,
2006) valde vi att tillgodose detta. Att besöka verksamheterna gjorde det även
möjligt för oss att vistas i personalens naturliga miljö så att vi själva kunde skapa
oss en uppfattning av hur arbetsförhållandena ser ut. Utifrån vår teoretiska
22
utgångspunkt är det av vikt eftersom kulturperspektivet utgår från organisationens
påverkan på den enskilda medlemmen och att besöka fältet gav oss chansen att
bilda oss en egen uppfattning om organisationen, medlemmarna och det som
medlemmarna ständigt omfattas av och är en del av. Nackdelen med valet av
intervjuplats var att en av intervjupersonerna hade kort och begränsad tid för
intervjun, vilket vi kände påverkade intervju i negativ riktning. I samband med att
intervjun skulle börja informerade intervjupersonen oss att hen endast hade 20
minuter undansatt för intervjun vilket gjorde både oss och intervjupersonen
aningen stressade eftersom vi räknat med att ha 30 minuter till vårt förfogande.
Att intervjupersonerna inte behöver stressa och inte kan bli störda kan ha stor
betydelse för intervjuns resultat (Grønmo, 2006) och tyvärr kan tidspressen
påverkat resultatet av just den intervjun. Möjligheten till eftertanke i lugn och ro
försvann också till viss del genom tidspressen och vi som intervjuade gick fortare
igenom frågorna vilket gör att intervjupersonen inte fick lika lång tid till
eftertanke som de andra. Det minskade även utrymmet för oss att ställa
följdfrågor.
I efterhand känner vi att en neutral intervjuplats hade varit det bästa och ideala.
Detta för att det minskar risken för att intervjuerna blir störda eller avbrutna på
grund av att intervjupersonerna fortfarande befinner sig på sin arbetsplats men
även för att vi som intervjuare hamnar i ett underläge i maktbalansen gentemot
intervjupersonen när intervjuerna genomförs på deras arbetsplats (Aspers, 2007).
Det är inte ovanligt att maktbalansen blir asymmetrisk vid intervjuer, vanligtvis
för att vi som intervjuare bestämt ämne och frågor och då får ett övertag över
intervjupersonerna, men i detta fall kan det istället vara att intervjupersonerna fick
maktövertaget eftersom vi var i deras naturliga miljö (Kvale, 2009). Risken med
att vi genomförde intervjuerna i verksamheternas lokaler är att intervjupersonerna
kan ha stannat kvar i sin roll som de har inom organisationen och att de därmed
gav svar utifrån den rollen eller positionen de har och inte utifrån rollen som
enskild medlem i en organisation.
Att göra intervjuer
En risk med att fråga och att intervjua är att intervjupersonerna ger anpassade
svar, det vill säga att de ger svar som låter bra och som de tror intervjuarna vill ha
(Rosengren & Arvidsson, 2002). Eftersom vi lämnade ett informationsbrev till
verksamheterna innan vi genomförde intervjuerna fick personalen utrymme att
fundera över ämnet och att diskutera det med varandra innan de bestämde om de
ville delta eller inte. Det kan innebära att intervjupersonerna i förväg tänkt ut hur
de under intervjuerna skulle ställa sig till ämnet och det finns även en risk att de
blivit påverkade av sina kollegor i diskussioner om ämnet som kan ha kommit upp
i samband med vårt informationsbrev. En fördel för oss var att vi var medvetna
om detta och att vi då kunde lägga en del fokus på att ställa följdfrågor för att följa
upp intervjupersonernas svar. Det öppnade även upp för diskussion och reflektion
mellan oss.
Genom att använda oss av semistrukturerad intervjuform ville vi undvika att vi
som intervjuare skulle ta för stor plats och att intervjun enbart skulle präglas av
vår idé och föreställning om intervjupersonernas värld istället för att belysa
intervjupersonernas egna upplevelser om den verklighet han eller hon befinner sig
i. Genom att ställa följdfrågor och lämna viss öppenhet för intervjupersonerna
önskade vi nå en bredare förståelse och kunskap om anmälningsplikten och
därmed också minska risken för att tolkningen av vårt empiriska material endast
23
skulle komma att präglas av den kunskapsbas vi hade i början av vårt
studieprojekt (Aspers, 2007). Däremot utgick vi mer från våra frågeområden än
vad vi tänkt oss. Det var vid några av intervjuerna svårt att prata mer fritt vilket
bidrog till att vi själva automatiskt fokuserade på våra frågor och att få svar på
dem. Vi kan därför inte helt utesluta att delar av vår studie präglas av våra
föreställningar och tidigare förväntningar men vi hoppas att vår medvetenhet om
vår roll både under intervjuerna och genom hela studien har minskat riskerna för
en förutfattad studie.
Att undersöka andras upplevelser är inte heller oproblematiskt. När vi besökte
fältet och interagerande med personal inom detta fält befann vi oss i deras värld.
När vi söker förståelse för fenomenet anmälningsplikt tar vi del av personalens
verklighet och deras sätt att tänka och tala. För att vi som intervjuare ska göra
detta förståeligt för oss och för andra som står utanför det specifika fältet
använder vi oss av teori som kan kopplas till vårt empiriska material. Genom
teorin skapar vi andra ordningens konstruktioner och försöker utifrån dessa
förklara första ordningens konstruktioner, det vill säga vårt empiriska material
som vi fått fram genom våra intervjuer med personal från fältet (Aspers, 2007).
Det underlättade för oss att båda var med under samtliga intervjuer, kanske främst
på grund av att vi inte har någon direkt erfarenhet av att intervjua. Eftersom vi
turades om att inleda intervjuerna och ställa frågor kunde den andra av oss
fokusera på kroppsspråk, gester och uttryck samt att ställa följdfrågor om vi
uppmärksammade något som vi ville att intervjupersonerna skulle utveckla. Att
spela in intervjuerna hjälpte oss mycket i bearbetningen av materialet och hade vi
inte spelat in hade resultatet kunnat se annorlunda ut.
ETISKA ÖVERVÄGANDEN
Även om vår uppsats inte räknas som forskning enligt Etikprövningslagen (SFS
2003:460) och även om vi, efter rådfrågning med vår handledare, inte gjort en
etikprövning hos Malmö högskolas etikråd har vi tagit fasta på några etiska krav.
Detta för att vi har en kvalitativ ansats med en litet antal respondenter som
accepterat att dela med sig av sin verklighet och sina erfarenheter (Aspers, 2007).
Vi har följt de etiska anvisningar gällande introduktionsbrev, samtyckesblankett
och anonymitet som Malmö högskolas Etikråd rekommenderar (mah.se). Vi var
noga att informera våra respondenter om vår studie och vårt syfte både muntligt
och skriftligt inför och vid varje intervjutillfälle. Vi informerade också om
frivilligheten att delta och möjligheten att avbryta deltagandet när som helst. Vi
fick även muntligt och skriftligt samtycke till att delta i studien av varje
respondent och av enhetschefen (Forsman, 1997).
Vi har varit ytterst noggranna med hur vi hanterat vårt intervjumaterial för att
skydda våra intervjupersoner. Detta har vi gjort genom att anonymisera materialet
och i vårt arbete gett varje intervjuperson ett fiktivt namn. Men trots att vi har
varit noga med intervjupersonernas konfidentialitet kan vi inte med säkerhet säga
om annan personal eller om chefen vet vilka personer som deltagit i vår
undersökning. Detta eftersom vi kontaktade chefen för godkännande och för att
vårt intresse av att göra intervjuer tilldelades samtlig personal på arbetsplatserna.
Däremot har ingen annan än vi tillgång till intervjuinspelningarna och materialet
24
presenteras som tidigare nämnt med fiktiva namn, vilket innebär att risken för att
vårt material ska kunna kopplas till en enskild person är ytterst liten.
EMPIRI
Vi har genomfört fem stycken intervjuer med personal som är verksamma inom
barnoch ungdomspsykiatrin. De personer vi intervjuat var två män och tre
kvinnor mellan 39 och 59 år. I detta avsnitt presenteras vårt intervjumaterial innan
vi går över till analys- och resultatavsnittet. Alla intervjupersoner har tilldelats ett
fiktivt namn för att skydda deras identitet. Materialet kommer till stor del
presenteras genom citat för att läsaren själv, med hjälp av bakgrundinformationen
om verksamheterna (se Avgränsning), ska kunna bilda sig en uppfattning och
besluta om vi tolkat vårt empiriska material på ett rättvist sätt (Aspers, 2007).
Presentation
Madeleine är 59 år och är utbildad sjuksköterska och vidareutbildad i psykiatri.
Hon är också psykoterapeut och vårdlärare. Idag är det 36 år sedan Madeleine
började arbeta inom barnoch ungdomspsykiatrin och de senaste 20 åren har hon
jobbat med de allra minsta barnen på spädbarnsverksamheten. En vanlig
arbetsdags för Madeleine kan innebära att morgonen börjar med en konferens på
arbetsplatsen eller att hon gör ett besök på en förskola eller gör ett hembesök men
det absolut vanligaste är att hon har ett familjebesök på mottagningen. Det som
gör att Madeleine trivs bra på sin arbetsplats är att hon får träffa människor,
familjer och patienter men även att hon inte jobbar ensam utan att de vanligtvis
arbetar i team.   
Anna är 50 år och i grunden utbildad socialpedagog, vilket hon senare valde att
komplettera för att bli socionom. Anna har tidigare arbetat inom omsorgen för
utvecklingsstörda, barnomsorg och på ett HVB-hem (hem för vård eller boende)
men arbetar idag inom barnoch ungdomspsykiatrin sedan 12 år tillbaka. En
vanlig arbetsdag för Anna innebär framförallt patientarbete, att träffa barn och
föräldrar för samtal och samspelsarbete. Anna ser sitt arbete som en möjlighet till
att hjälpa till och göra skillnad. Att finnas för familjen och att se att det är möjligt
att göra förändringar är det Anna säger att hon tycker om mest med sitt arbete.
Hans är 39 år och är utbildad socionom och har även vidareutbildningar inom
terapi. Hans har tidigare arbetat på en skola och även tio år som familjebehandlare
inom socialtjänsten i en kommun. Han har arbetat på BUP i snart tre år. Att ha
behandlingsarbete med barn och familjer är det som dagarna består mest av.
  
Anders är 46 år och är utbildad socionom. Han har tidigare arbetat inom
socialtjänsten, på vuxenpsykiatrin, varit enhetschef och har även arbetat inom
social omsorg. Han har varit anställd på BUP i tio år nu och arbetar nu inom den
delen av BUP som kallas Första linjen. Huvuddelen av arbetet är att träffa barn
och familjer för olika kontakter, stöd och behandlingsarbete.
    
Pia är 51 år och utbildad socionom samt har steg 1 utbildning i KBT. Pia har
arbetat inom BUP i över tio år och är i dag på Första linjen. Innan Pia utbildade
sig till socionom arbetade hon mer inom praktiska yrken. Arbetet på Första linjen
består till mesta del av möten med patienter, behandlingsarbete och en del
journalföring.
25
Anmälningsplikten
När det kommer till att göra en anmälan säger Madeleine att hon vet hur hon ska
gå till väga. För Madeleine är anmälningsplikten något som är en del av hennes
arbete och hon ser anmälningsplikten som en självklarhet. När anmälningsplikten
diskuteras på arbetsplatsen handlar det enligt henne främst om rådfrågning
kollegor emellan, ”Framförallt om man ska eller inte ska och asså ibland är dom
gränsdragningarna ju svåra, var går den gränsen när man.. ska..”.
Diskussionerna sker främst mellan de behandlare som är kopplade till det
specifika ärendet men det kan även diskuteras på möten eller i fikarummet.
   
När det handlar om att göra en anmälan säger även Anna att hon känner sig
ganska bekväm. Hon säger att ”Det är inte en jättestor grej att göra en anmälan”
och är av upplevelsen att de flesta inom organisationen känner likadant. ”Alltså
jag tänker att vi.. Var och en gör det. Jag tror inte att.. Jag tror alla är bekväma
med det och vet hur man gör så det…” Någon särskild policy för hur en anmälan
ska göras eller hur personalen ska gå tillväga finns det inte på arbetsplatsen mer
än att det finns ett färdig utformat formulär i organisationens journalsystem som
de kan använda som mall när de misstänker att ett barn far illa och ska göra en
anmälan till socialtjänsten. Anna säger att det för henne faller sig mest naturligt att
prata med familjen om det är något hon blir orolig över och om hon har bestämt
sig för att göra en anmälan vet familjen oftast om det.
   
Hans säger att när han misstänker att barn far illa gör han själv ett beslut och blir
han orolig skriver han i så fall en anmälan och lämnar in på socialtjänsten. När
Hans får prata fritt om sina tankar kring anmälningsplikten benämner han den på
följande sätt:
”Den är ju fullständigt strålande rent ut sagt, alltså den är ju där av
den anledningen att jag inte ska behöva liksom fatta de här besluten
själv liksom och det tycker jag är.. det är ju ett nödvändigt liksom,
arrangemang tycker jag, att ha det på det viset, så jag tycker den är
väldigt bra.”
Anders säger att han vet hur han ska gå till väga, vet vad anmälningsplikten
innebär och varför man ska göra en anmälan. Han beskriver samtidigt att det är
komplicerat, ”det finns gråzoner”. Anders säger att han i sitt arbete har mycket
kontakt med barnen och familjerna och att han många gånger får en relation till
dem, vilket gör att han känner att han måste väga in vad som händer när han väl
gör en anmälan, hur han kan göra det på ett etiskt bra sätt. Anders utrycker att de
är viktigt att ”Ha ett varmt hjärta men en kall hjärna” och att inte glömma att det
finns en skyldighet enligt lag att anmäla och att det ska vara viktigare än alliansen.
Anders säger att han tycker det är lätt att tro att alliansen till patienten och
familjen ska förstöras vid en anmälan.
  
Kring själva anmälningsplikten resonerar Pia ”Jag tycker att det är bra att det är
en plikt, annars tror jag att det hade blivit ännu mindre att man hade
rapporterat.” Hon berättar att det är de enskilda behandlarna som själva står för
anmälningarna och att hon ibland kan sakna att de inte är två om det. På BUP där
hon arbetade tidigare jobbar de oftast två och två men det är mer ovanligt på
Första linjen, vilket gör att de får stå ensamt för anmälan.
26
Resonerande och/eller formellt förhållningssätt
När Madeleine överväger att göra en anmälan upplever hon ibland att det kan vara
svårt att veta var gränsen går, ”den gränsen är ju inte alltid knivskarp och då kan
det vara svårt naturligtvis att veta när... kommer den gränsen.” Risken med att
känna denna tveksamhet är enligt Madeleine att man inte gör en anmälan och
kanske ångrar sig efteråt, även om det inte händer ofta. Det kan ibland också dröja
innan Madeleine bestämmer sig för att göra en anmälan om hon känner denna
tveksamhet, ”man kan gå och fundera på det i en vecka eller två och så tänker
man nä, nu måste vi göra…”
 
Anna har själv gjort anmälningar och tycker att det är bra att anmälningsplikten
finns. På frågan om hon någon gång tyckt att det har känts fel att göra en anmälan
säger Anna ”Ja jag har nog aldrig tyckt det har känts fel, det tror jag faktiskt
inte.” Däremot säger hon att hon tycker det är svårt att dra gränser ibland för vad
som är en grund för att göra en anmälan.   
”Det är frågan..  För egentligen ska man anmäla när det finns oro så
är det, det är lite svårt att dra gränser va, för det kan ju finnas en oro
som jag har i magen.. Ehh på nått som inte riktigt är uttalat eller så
va, så jag tänker att oftast kanske man ändå har något konkret innan
man anmäler, man.. Det räcker inte med magkänslan, oftast.. Utan det
behövs nått konkret.”  
Hans berättar att han inte direkt känt att en anmälan varit fel eller att han har något
fall som följer honom där han i efterhand tänkt att han skulle gjort en anmälan.
”Jag tycker nog generellt att det är rätt att kanske anmäla en gång för mycket.”
Han säger även ”Anmälningsskyldigheten är där för att jag inte ska behöva fatta
sådana beslut liksom.” Däremot berättar han att det kan kännas tråkigt om
patienten eller familjen inte vill fortsätta behandlingen på grund av att Hans
tvingats göra en anmäla, även om det inte händer speciellt ofta.  
Det blir enligt Hans tydligast att en anmälan behövs göras när det handlar om
misshandel och när barnet själv berättar något. I de fall när han tycker det är lite
mer tveksamt kan det handla om att det finns mycket konflikter och negativ
kommunikation inom familjen. Det Hans säger sig tycka vara problematiskt i
dessa ärenden är vad familjemedlemmarna kan säga till varandra och ”när går det
över en gräns och blir psykisk misshandel.” 
 
Att patienter inte vill fortsätta sin behandling är något Anders känner igen. Det
finns ibland familjer som efter en anmälan inte söker hjälp mer på BUP vilket
Anders bland annat tror kan bero på att det blir svårt för familjerna att lita på
behandlaren. Anders berättar att behandlarna stöttar varandra vid en anmälan. Han
berättar även att han tror att det ibland kan vara lätt att behandlare  ”...
bagatelliserar sådant som man inte borde bagatellisera för man har sett det så
många gånger”. Anders säger att han tror att lång erfarenhet av yrket kan bidra till
att personal väntar med att göra en anmälan medan någon som är ung och ny
tycker direkt att en anmälan ska göras, det är en balansgång. Pia säger att hon
känner att hon måste väga mellan vilken oro hon känner.
”Det är sagt att man ska anmäla så fort man är orolig men samtidigt
orolig kan man nästan vara för alla barn, mer eller mindre […] tyvärr
tänker jag många gånger vilken hjälp kommer de att få och är det
lönt, och så ska man ju inte resonera men den dyker upp där.” 
27
Pia berättar att det för henne kan bli problematiskt ibland när hon får en känsla av
att familjen inte kommer få den hjälp de behöver av socialtjänsten. Hon säger att
hon ibland tänker på om socialtjänsten ens kommer göra en utredning och om det
är värt risken att hon kanske mister kontakten med familjen. ”… och där kan jag
känna att då är det kanske bättre att jobba med familjen och försöker påverka
dem till, för det kanske är det behandlingsarbete som gjorts på
socialförvaltningen.” 
Redogörelser för upplevelser av att anmäla
På frågan om det någon gång känts rätt att göra en anmälan svarar Madeleine ”Ja,
det tycker jag nästan oftast känns det rätt när man väl tar det steget så känns det
som att… de e… rätt. Det är mer, mer.. oft.. vanligt att det känns rätt än det känns
fel..”. Men det finns de enstaka gånger där det för Madeleine inte har känts helt
rätt att göra en anmälan och det har då oftast handlat om att kontakten med
familjen upphör på grund av att samarbetet kring familjen varit dåligt. ”Då kan
det kännas fel och att, eller att man tappar dem och man tänker att man hade
kunnat göra mer, jobba mer egentligen.” Madeleine berättar också att hon ibland,
innan hon beslutar om hon ska göra en anmälan eller inte, tänker på hur arbetet
med familjen ska fortskrida och att ”Man tar ju en risk i behandlingskontakten.”
Hon tycker däremot att det hör till undantagen att det känns fel att hon har gjort en
anmälan och säger också att ”Man ställs inför det faktum att man måste göra en
anmälan och då gör man det liksom.”
Anna berättar att när hon väl bestämt att hon ska göra en anmälan tycker hon inte
att det är något märkvärdigt men känner ändå att hon ibland söker stöd och
rådgivning hos en kollega om hur hon ska tänka innan hon tar steget att göra en
anmälan. Det händer också att hon ringer till socialtjänsten och drar sitt ärende
anonymt för att rådfråga om vad de tycker hon ska göra, om hon ska göra en
anmälan eller inte. Detta säger Anna att hon tycker är bra och det har till och med
ibland varit att socialtjänsten tänkt att en anmälan inte är aktuell fast Anna har
funderat på det.  
”Ja, jag har tyckt det varit bra.. Sen ibland har jag tänkt att, att jag
var mer inne på å anmäla men när jag pratat med socialtjänsten så
har dom tyckt amen avvakta om ni har en pågående behandling som
ni tror går på rätt håll så, kan ni ha lite is i magen.”    
Däremot säger Anna att hon inte alltid tycker de finns ett bra samarbete med alla
socialtjänster och hon berättar att hon ibland önskar att det skulle hända mer med
de anmälningar som hon gjort. Mindre bra samarbete kan resultera i att Anna
väntar eller avstår från att göra en anmälan.   
”Vi har ju upplevt olika gott samarbete med olika socialförvaltningar
å det är klart att ehh, om jag ehh tror att det inte händer nått med
anmälan, det finns ju där man kanske har gjort tre anmälningar redan
och man upplever att det inte händer nånting och att man tänker att
man tappar bort familjen så kanske man väljer att försöka jobba lite
till ehh..”    
Hans berättar att han själv också gjort anmälningar och beskriver vid frågan om
det känts rätt eller fel följande ”Känns rätt och är rätt är det alltid när jag gör en
28
anmälan tycker jag” men beskriver samtidigt att det kan vara svårt eftersom det
kan skapa spänningar mellan behandlaren och familjen och det finns en risk för att
de kan må sämre och bli arga.   
Anders säger att han anser att det måste finnas en anmälningsplikt som vissa
yrkesverksamma måste förhålla sig till. Anders tycker det är viktigt att
mottagandet av en anmälan till socialtjänsten måste tas emot på ett bra sätt, att
socialsekreteraren är lugn och saklig. Han har varit med om anmälningar där
mottagandet inte gått så bra och därför upplever han en ”dubbel känsla” kring
anmälningsplikten. Anders säger att han tycker det är lättare om han känner
socialsekreteraren och ”jag ringa och bolla med dem”. Anders säger att han tycker
det känns som att han får en chans att beskriva ärendet vilket gör att det känns bra
och tryggt för honom att lämna in en anmälan. Då vet han att socialsekreteraren
har fått ytterligare en bild av ärendet och då tror han att de kan göra ett bättre
jobb.  
Pia berättar att det oftast känns rätt att anmäla. Det svåra enligt Pia är att föräldrar
ibland kan skylla på varandra och säga åt barnet att säga vissa saker till henne som
behandlare. ”Ibland känns det som att det blir en beställning, för en förälder vill
något.” Då säger Pia det kan kännas som att hon är en bricka i ett spel, vilket
ibland resulterar i att Pia väljer att vänta att göra en anmälan för att själv kunna
göra en bedömning av barnets situation. 
Pia berättar också att det känns bättre när hon får möjligheten att delta på
familjens första möte på socialtjänsten efter att hon gjort en anmälan. Hon säger
att hon tycker det avdramatiserar situationen och att det känns bra att få vara med
och lämna över ärendet till socialtjänsten. 
Påverkansfaktorer inför en anmälan
På frågan om det finns något som kan underlätta vid processen vid en anmälan
svarar Madeleine ”Ja det gör det. Om det är väldigt tydligt att barn far illa eh eh
så underlättar naturligtvis det, att man ser att så här kan man inte ha det.” Det
behöver inte i första hand handla om våld för att det ska vara tydligt för
Madeleine att en anmälan behövs göras utan hon säger:
”Ja alltså ofta är det ju sällan man ställs inför det att det har varit
fysisk misshandel men, men att det är sån kaos och att, och så..
destruktiva processer i familjen så att man inte, asså framförallt
liksom i föräldraparet då så att som gör att dom inte, är upptagna av
sig sitt eget och sig själva och kan inte skydda barnen.”
I dessa situationer blir det extra tydligt för Madeleine att hon ska göra en anmälan
när hon själv känner att hon inte kan nå fram till föräldrarna för att jobba på de
delar där hon anser att de brister i föräldraskapet. På följdfrågan om det finns
något som kan försvåra processen svarar Madeleine:
”Jaa.. Försvåra.. är väl när det är mer subtilt och lite osäkert och
oklart och när föräldrarna asså, det försvårar ju också om
föräldrarna är väldigt hjälpsökande så att säga, att man känner
känslomässigt, asså det kan ju vara allvarligt men föräldrarna kan
vara ändå väldigt hjälpsökande och då blir det, man, då tycker jag det
blir mer dilemma så att säga.”  
29
 
Det kan även uppkomma svårigheter efter att en anmälan har gjorts. Madeleine
berättar att familjer ibland väljer att avsluta kontakten efter att en anmälan gjorts
för att de kanske har blivit kränkta och tappat tilltron till behandlarna. ”Men det
kan också vara så att de blir ålagda av socialtjänsten tillexempel andra saker som
gör att dom inte kan eller har ork eller möjlighet att fortsätta behandlingen. Att
socialtjänsten vill göra på ett annat vis än vi.”  
När osäkerheten smyger sig på väljer Anna oftast att prata med sin kollega
”Ibland är det inte självklart att man ska anmäla och då kanske man pratar med
sin kollega som man har ärendet med.” Anna brukar även känna efter hur stor
oron är och om den oron som finns kan försvinna genom det arbetet de gör med
familjen på verksamheten. Tror hon inte att deras arbete med familjen kan göra att
oron försvinner väljer hon istället att göra en anmälan. För Anna blir det som mest
tydligt att en anmälan ska göras när våld eller missbruk finns med i bilden. ”Att
man tänker att det är mer allvarligt med våld eller missbruk eller så..”.  
Något som Anna berättar att hon tycker kan göra processen vid en anmälan
svårare är tanken på familjen det handlar om. Hon säger att en anmälan kan vara
ett stort ingrepp i en familj och trots sin ganska starka ståndpunkt kring
anmälningsplikten säger Anna ”Asså jag tänker mest att det är inte så himla
tydligt som det kan låta” och syftar till den oro som anmälningar ska grunda sig i.
”För det här med vad är oro och är oro, är det liksom min subjektiva känsla eller
hur mycket oro ska det va?”. 
Anna berättar också att hon ibland även tänker på vad konsekvenserna kan bli för
familjen och om hon kommer mista kontakten med dem.
”Det är klart att det finns med i tankarna ändå att ehh.. Hur, hur
familjen tar emot det, kan man fortsätta arbetet eller inte.. Den finns
med men.. Samtidigt så är det ju inte det som kan avgöra om man ska
anmäla..”
Hon berättar att hon vanligtvis kan nå fram till föräldrarna men när det handlar om
att göra en anmälan blir det inte alltid som Anna önskar.  
”Oftast går det bra att fortsätta ett arbete med familjen men det har ju
förekommit att folk har blitt jättearga å.. Nån anhörig som har ringt å
skällt ut mig å.. önskat mitt liv skulle bli uselt så som deras hade blitt..
Så att det, man har ju mött på.. Men, men det betyder ju inte att jag
ångrar anmälan för den kändes väldigt befogad.” 
Hans berättar att han tycker processen att anmäla blir enklare om de är två som
gör den eftersom ansvaret då delas mellan dem. Samtidigt säger han att det inte
påverkar hans beslut av att anmäla eller inte anmäla. Hans tycker även det kan
underlätta om han kan få familjen att förstå varför han gör en anmälan.  
När Hans berättar om faktorer som kan försvåra vid en anmälan säger han ”Om
jag gör en anmälan så kommer patienten att må sämre” men att han anmäler i
vilket fall eftersom det står i lagen och det är inte han som ska avgöra vad som är
rätt eller fel. Det faktum att patienten kan börja må sämre för att Hans följer sina
30
skyldigheter säger han kan kännas olustigt och det är något han upplever att det
skulle kunna pratas mer om. 
Anders berättar att det finns flera gånger det känts rätt att anmäla.  Ett ärende han
beskriver var ett barn som berättade att hen utsatts för sexuella övergrepp och då
är det enligt Anders glasklart att anmäla direkt, ”Där kan man inte se genom
fingrarna.”
Vid ärenden då det kan kännas fel eller svårare att anmäla har Anders bjudit in
familjen där han berättar vad han upplever, vad som gör honom orolig och de får
då möjlighet att läsa igenom anmälan och även lämna synpunkter. Anders berättar
att det kan vara väldigt sargade familjer som han möter och han vill försöka ge
dem en möjlighet att förstå varför en anmälan görs. Det kan enligt Anders kännas
”tufft och hårt” att skicka in en anmälan, men han tycker det är viktigt att komma
ihåg att han har en skyldighet även om det inte alltid är lätt. ”Det finns
anmälningar som jag ångrat efteråt” berättar han också. 
Något annat som Anders säger att han tycker kan försvåra processen till att göra
en anmälan är när en kollega tycker helt annorlunda men även vilken
socialsekreterare som ska ta emot anmälan, det vill säga om Anders har bra eller
dålig erfarenhet av just den socialsekreteraren. Anders berättar även att andra
faktorer kan påverka hans omdöme, så som att barnet inte får fortsätta
behandlingen för att föräldrarna kan bli arga för att han gör en anmälan.
Problemet med det menar Anders är att barnet inte får den hjälp som hen behöver
och det känns tufft tycker han. Något som brukar fungera bra för Anders är när
han kan ha en dialog med föräldrarna om sin oro och om anmälan, då tycker
Anders att det kan bli riktigt bra resultat av att anmäla. Syftet med anmälan är för
Anders att det ska bli bra för barnet men det underlättar om föräldrarna förstår
grunden till anmälan. Han säger att hon är av uppfattningen att så länge
behandlaren är ärlig och tydlig tar föräldrarna det oftast bra och då är det också
lättare att få familjen med sig.
Pia berättar om situationer som kan påverka henne vid valet av att göra en
anmälan. Det kan tillexempel vara om ungdomen berättar om något som hen varit
med om tidigare och som inte hänt igen efter det, då säger Pia att hon kan
överväga att inte göra en anmälan så länge hon får bekräftat att faran inte finns
kvar.   
Däremot finns det ett tillfälle där Pia i efterhand ångrat att hon inte gjorde en
anmälan när hon egentligen borde ha gjort en. Hon berättar att hon trodde att hon
skulle träffa familjen igen och att hon då skulle prata med dem om sin oro innan
hon skulle göra en anmälan. Däremot kom inte familjen tillbaka och Pia tyckte då
att det kändes konstigt att göra en anmälan när hon inte längre hade kontakt med
familjen. Pia tar även upp något hon tycker är viktigt att tänka på vid anmälningar
och som också berör kontakten med familjen. ”Är det så här misstanke, så det är
ett övergrepp eller barnet är misshandlat, då kan jag ju inte kontakta föräldrarna
för då måste man tänka på skyddsaspekten…”. Vidare säger Pia att det oftast är i
samtalen som det dyker upp saker som kan ge oro och misstanke om att barnet far
illa och att hon då försöker prata med patient och familj direkt. 
”[...] då har jag alltid meddelat dem och sagt att det här tycker jag är
så oroväckande så att och jag tycker ni behöver hjälp med det här, så
31
då brukar jag berätta det för dom och jag tror också att det landar
bättre då när dom är upplysta om varför jag gör det här.” 
Organisationens betydelse
Madeleine säger att hon upplever att samarbetet med socialtjänsten blivit betydligt
sämre på den senaste tiden och hon blir irriterad och frustrerad över att
socialtjänsten inte ger återkoppling till henne efter att hon gjort en anmälan.
Madeleine tror att det upplevda stödet i att göra en anmälan, både från sin egen
organisation och från socialtjänsten, hade kunnat kännas bättre om samarbetet
fungerat annorlunda. 
”Ja alltså underlätta är, skulle, i organisationen, skulle ju va om
organisationen hade ett bättre samarbete med de olika
socialtjänsterna förvaltningarna på i de olika kommunerna. Ju bättre
det samarbetet är rent organisatoriskt så underlättar det ju också i
såna här situationer, absolut.”   
Hans berättar att han inte direkt är i behov av något större stöd från sin
organisation vid en anmälan. ”Vet inte om man behöver så mycket stöd, eller det,
behöver jag stöd får jag det nog." Han beskriver att det är ett beslut som varje
enskild behandlare tar eftersom det är behandlaren som sitter på informationen.
”Behöver jag stöd så ber jag om det.” Anna tänker i samma banor och säger att
hon upplever att hon kan få stöd av organisationen, sin chef och sina kollegor om
det skulle bli konsekvenser av en anmälan. 
Hans säger däremot att han kan tycka att det kan kännas bra att ha kollegor om
han är osäker på om han ska anmäla eller inte. ”jag kan ju prata med nån klok
kollega eller min chef tillexempel om jag själv är tveksam.”  
Anders säger att han gärna vill ”bolla med kollegor” och tycker det kan underlätta
vid anmälan, speciellt kollegor som har jobbat där i många år och själva suttit i en
situation av att göra en anmälan. Anders säger att han tycker det fungerar bra och
att de kan få ”stöd och hjälp av varandra.” Anders tror att stödet och tryggheten i
organisationen har stor betydelse för hur anmälningsplikten används. ”Man måste
vara trygg i sin grupp och i sin organisation.” 
Vidare säger Anders att samtalen på arbetsplatsen kring anmälningsplikten sker
både mellan kollegor men även på arbetsplatsträffar, konferenser och liknande
och samtalen på arbetsplatsen är oftast kring ”Ska vi göra en anmälan, ska vi inte
göra en anmälan, och i de samtalen […] där bollar man med sina kollegor.” Han
säger att detta mest görs för att det ska bli mer klart för behandlaren vad hen vet
och inte vet. Anders säger också att det är lätt att som behandlare ”fördunklas” i
ett ärende och då kan det underlätta att få en objektiv syn på situationen.
Utbildningar i själva ämnet har Pia inte haft på arbetsplatsen men det diskuteras
ofta. Det är relativt lätt att ta upp det men samtidigt är det ett jobbigt ämne. Oftast
är diskussionen ”... tänk om vi tappar familjen, men jag tycker att den fara är inte
så stor, faktiskt.” Pia säger att så länge hon har en dialog med familjen och
försöker hjälpa dem att de förstå varför hon gör en anmälan går det oftast bra. 
”Dialogen förs ju ofta och tillexempel på en behandlingskonferens så
om vi funderar på det så brukar vi bolla med varandra och så där och
32
kanske säger till varandra också när nån tar, men det där kanske du
skulle anmäla.” 
Pia berättar att hon får stöd av kollegor när hon anmäler, och att hon kan bolla
med dem. Det som Pia tycker kan vara negativt med att organisationen omfattas
av anmälningsplikten är att vissa ungdomar väljer att inte berätta vissa saker för
de vet att behandlarna har anmälningsplikt. 
Diskussioner kring anmälningsplikten
Anmälningsplikten i sig är inget som brukar diskuteras på arbetsplatsen utan det
är mer i förhållande till specifika ärenden enligt Anna. Det vanligaste är att
ärendet och oron diskuteras mellan kollegorna, men det kan också hända att
ärendet tas upp på handledning eller behandlingskonferenser och ibland även i
lunchrummet. Anna tycker det är ett ämne som finns med i det dagliga arbetet och
ser det inte som något skrämmande att behöva göra en anmälan. Det är inte ett
ämne som är främmande utan något som i alla fall kuratorerna har med sig i sitt
arbete och i sin yrkesroll.  
Hans tycker att det är lätt att prata om, anmälningsplikten finns med i samtalen,
”det händer relativt ofta här ändå, tänker på mottagningen även om man inte
själv gör så mycket anmälningar kanske så, det kommer ju upp liksom, det är barn
vi jobbar med.”  Anders berättar också att samtal om anmälningsplikten sker med
jämna mellanrum på arbetsplatsen. Han har även varit med om utbildning på
arbetsplatsen om just anmälningsplikten och han berättar även att de har jurister
kopplade till arbetsplatsen som de kan ringa och diskutera anmälningsplikten
med.  
Faktorer som bidrar till att anmälningar görs
 När det förekommer våld 
 När barnet eller ungdomen blivit utsatt för sexuella övergrepp 
 När barnet eller föräldrarna missbrukar 
 När barnet eller ungdomen berättar något själv 
 När det är "kaos" i familjen 
 När behandlarna upplever en bra kontakt med socialtjänsten i ansvarig
kommun 
 När behandlaren har pratat och bollat med kollegor 
 När behandlaren kan prata med patienten och/eller familjen om sin oro och
varför han eller hon vill göra en anmälan 
Faktorer som bidrar till att anmälningar inte görs
 När behandlaren känner en rädsla eller oro att förlora kontakten med
barnet och familjen 
 När behandlaren upplever en dålig kontakt eller har dålig erfarenhet av
socialtjänsten i ansvarig kommun 
 När behandlaren inte tror att det blir en utredning  
 När behandlaren upplever att föräldrarna försöker påverka behandlaren att
göra en anmälan 
 När barnet eller ungdomen inte vill att behandlaren ska anmäla (så länge
det inte är pågående problematik)
 När familjen avslutat behandlingskontakten 
 När behandlaren ser eventuella konsekvenser för familjen 
 När behandlaren är orolig för att patienten ska må sämre 
33


När kollegor tycker annorlunda 
När socialtjänsten säger till behandlarna att de inte behöver/att de kan
vänta att göra anmälan om de har en pågående behandling med
barnet/familjen
ANALYS OCH RESULTAT
I detta kapitel redovisas och analyseras resultaten av vårt empiriska material
utifrån tidigare forskning och vår teoretiska utgångspunkt. Resultatet presenteras
under fyra rubriker som grundar sig i studiens frågeställning.
Vad tycker intervjupersonerna om anmälningsplikten?
Vid alla våra intervjuer frågade vi personalen vad de tycker om
anmälningsplikten. Intervjupersonerna var överens i frågan och svarade att det är
bra att anmälningsplikten finns och att de känner sig säkra i vad
anmälningsplikten innebär och hur det ska gå tillväga om de bedömer att en
anmälan ska göras. En av intervjupersonerna sade: ”Alltså jag tänker att vi.. Var
och en gör det. Jag tror inte att.. Jag tror alla är bekväma med det och vet hur
man gör så det…”
Intervjupersonerna förde lite olika resonemang kring vad som de faktiskt tycker är
bra med anmälningsplikten. Hans sa:
”Den är ju fullständigt strålande rent ut sagt, alltså den är ju där av
den anledningen att jag inte ska behöva liksom fatta de här besluten
själv liksom och det tycker jag är.. det är ju ett nödvändigt liksom,
arrangemang tycker jag, att ha det på det viset, så jag tycker den är
väldigt bra.”
Pia tog upp en annan aspekt och sade att det är bra att det finns just en skyldighet
att anmäla för verksamheter som arbetar med barn. ”Jag tycker att det är bra att
det är en plikt, annars tror jag att det hade blivit ännu mindre att man hade
rapporterat.”
Alla intervjupersoner var medvetna om att de är skyldiga att rapportera till
socialtjänsten om de misstänker att ett barn far illa samt hur de ska gå till väga,
vilket visar på att personal på BUP och Första linjen troligen har mer kunskap
och/eller erfarenhet om och av anmälningsplikten än vad förskolepersonal och
rektorer har. Nästan hälften av rektorerna som deltog i Sundells (1997) studie
visste inte om sina skyldigheter när det finns en oro för att barn far illa. Samtliga
intervjupersoner visade även en tydlig ståndpunkt vad gäller anmälningsplikten
och menade att anmälningsplikten ingår i deras arbete. Madeleine nämnde att
plikten finns där och det är en skyldighet att rätta sig efter i sitt arbete. Utifrån
Abrahamsson & Andersens (2000) beskrivning av organisationskultur kan det
tänkas att den övergripande kulturen och en genomsyrande norm i organisationen
är att ha en positiv inställning till själva anmälningsplikten och att det är en
arbetsuppgift som de flesta andra. Just intervjupersonernas typ av inställning till
anmälningsplikten kan vara den som är accepterad inom organisationen och att
varje behandlare själv fattar beslut och anmäler kan vara en del i
organisationsmedlemmarna vanor. Det kan också tänkas vara ett tecken på vad
Corvellec (2010) nämner om medlemmarnas sökande efter acceptans. Genom att
34
anamma de normer och värderingar som finns kring anmälningsplikten i
organisationen kan den enskilda medlemmen skydda sig själv från att bli utstött
och istället kunna bli eller fortsätta vara en del i gemenskapen (a a).
Att vara en del i en organisation innebär däremot inte att den enskilda
medlemmen inte behöver kämpa med sitt arbete och de normer som finns på
arbetsplatsen. Trots hyllande tankar om anmälningsplikten berättade
intervjupersonerna att det inte alltid är lika enkelt som det låter att göra enskilda
beslut om en anmälan ska göras. Majoriteten av intervjupersonerna bekräftade
Sundells (1997) utlåtande om att många yrkesverksamma som omfattas av
anmälningsplikten om barn som far illa tycker att anmälningsplikten kan vara
problematisk och Anders sade bland annat att ”det finns gråzoner”. Det kan också
ses som en del i att organisationer inte är värderingsfria (Christensen m fl, 2005)
och även att medlemmarnas tidigare erfarenheter och utbildning kan ha betydelse
(Christensen m fl, 2005; Hatch, 2002). Betydelse i den meningen att det kan
tänkas att intervjupersonernas resonemang kring anmälningsplikten grundar sig i
organisationskulturen medan de egna erfarenheterna och eventuellt utbildningarna
spelar in i deras enskilda upplevelser av att göra en anmälan. Utåt sett visade
intervjupersonerna upp en klar och positiv bild av anmälningsplikten men efter
hand berättade de om helt andra sidor av anmälningsplikten som de sade uppleva
som svåra att hantera som behandlare.
Den positiva bilden av anmälningsplikten som intervjupersonerna ger kan även
relateras till att medlemmar inom en organisation vet vad som förväntas av dem,
något som Christensen m fl (2005) uttrycker på följande sätt: "[...] man vet i vilka
situationer man skall aktivera olika regler" (a a, s. 56). Det kan tänkas innebära att
organisationen påverkar intervjupersonerna på så sätt att de under sina intervjuer,
och även annars, känner sig hindrade att säga vad de egentligen tycker om
anmälningsplikten. Den kultur och de informella normer som präglar
organisationen blir medlemmarnas verklighet och något som de tar för givet och
inte alltid är medvetna om (Keyton, 2011). Utifrån intervjuerna kan det förstås att
intervjupersonerna har kunskap om anmälningsplikten och vidare att de i så fall
även vet vad som förväntas av dem från omgivningen, vilket troligen är att de
följer sina skyldigheter som bland annat inkluderar att göra orosanmälningar.
Samtidigt måste medlemmarna förhålla sig till organisationen och den kultur som
de omges av, som kan innebära alltifrån att de faktiskt handlar och resonerar som
de säger till att de säger vad de tror att omgivning vill höra medan de egentligen
resonerar och i praktiken agerar på annat sätt. Hur medlemmarna använder sig av
anmälningsplikten och vad de utåt sätt vill visa för omgivningen, kan ha varit en
del av organisationskulturen sen organisationen startades. Ledarna och de första
medlemmarna kan ha lagt grunden för hur anmälningsplikten ska hanteras både
inom och utåt sätt i organisationen och kan därmed vara en av de informella
normer som varje ny medlem efterhand tar del av (Abrahamsson & Andersen,
2000; Christensen m fl, 2005).
Personalens redogörelser för sina upplevelser av att anmäla
Ett mål för intervjuerna var att försöka få intervjupersonernas redogörelse för
deras upplevelse av att göra en anmälan. Majoriteten av intervjupersonerna sa att
de i de allra flesta fall känner att det alltid känns rätt att anmäla om de har gjort
den bedömningen. På frågan om det någon gång känns rätt att anmäla svarade
Madeleine: ”Ja, det tycker jag nästan oftast känns det rätt när man väl tar det
35
steget så känns det som att… de e… rätt. Det är mer, mer.. oft.. vanligt att det
känns rätt än det känns fel.”
Utifrån citatet kan vi tyda att när steget för att göra en anmälan väl har tagits
känner behandlarna att de oftast gjort ett korrekt beslut men som tidigare nämnt
kan intervjupersonernas svar tänkas vara ett sätt för medlemmarna att skydda sig
själva och organisationen från samhället och andra aktörer. Det kan vara så att
majoriteten av intervjupersonerna faktiskt inte har ångrat att de gjort en anmälan,
samtidigt som det även är troligt att det är ett sätt för dem att visa och övertala
patienterna och andra organisationer att de är säkra i sina bedömningar
(Christensen m fl, 2005; Keyton, 2011). Detta är av vikt för organisationen
eftersom det är en del i deras dagliga arbete, att göra bedömningar för att hjälpa
barn och unga och deras familjer. Naturligtvis är det då viktigt att visa att de är
säkra på sin sak och i sina bedömningar.
Det som intervjupersonerna säger sig kämpa mest med är när de står i valet av att
göra eller inte göra en anmälan. Intervjupersonerna berättade att det ibland kan
vara svårt att veta var gränserna går för vad som är okej eller för vad som ska
anmälas men framförallt kämpar de med alliansen med sina patienter. Trots att
Madeleine generellt säger att hon tycker det känns rätt att anmäla när hon väl har
bestämt sig för det sade hon också: ”Man tar ju också en risk i
behandlingskontakten”, vilket känns igen i samtliga intervjuer. Detta visar på vad
Sundell (1997) menar med ett konsekvenstänkande hos personalen. Trots
misstankar eller oro väljer behandlarna ibland att vänta med att göra en anmälan
eller inte göra någon alls eftersom de funderar över vilka eventuella konsekvenser
som kan komma av att göra en anmälan.
Något annat som uppdagades under intervjuerna var att samarbetet med
socialtjänsten ibland kan ha betydelse för hur behandlarna väljer att agera vid
misstankar om ett barn som far illa. Det fanns en generell misstro till somliga
socialtjänster som behandlarna har kontakt med i sitt arbete, vilket vi kan se i
följande citat från Anna:
”Vi har ju upplevt olika gott samarbete med olika socialförvaltningar
å det är klart att ehh, om jag ehh tror att det inte händer nått med
anmälan [...] och att man tänker att man tappar bort familjen så
kanske man väljer att försöka jobba lite till ehh...”
Att Anna överväger att det kanske inte händer något med anmälan säger hon
bland annat grundar sig i hennes tidigare erfarenheter, där hon gjort flera
anmälningar gällande samma familj och där det från socialtjänstens sida inte hänt
något. I Cocozzas m fl (2007) uppföljningsstudie som visade att 45 % av barnen
som fem år tidigare varit aktuella hos socialtjänsten återkom i systemet och att en
av anledningarna till att professionella inte anmäler är att socialtjänsten inte gör en
liknande bedömning som den professionella och beslutar att inte ingripa (Sundell
1997). Utifrån intervjun med Anna kan vi se att hon tappat lite av sin tilltro till
socialtjänsten och därmed ibland gör aktiva val att i vissa fall inte göra en
anmälan även om hon känner att hon kanske borde. Som Cocozza m fl (2007)
påpekar fallerar syftet och tanken med anmälningsplikten om de olika aktörerna
inte kan lita på varandra och om socialtjänstens bedömningar brister.
36
Ett bättre samarbete med socialtjänsterna är något som är önskvärt från samtliga
intervjupersoner. Intervjupersonerna berättar att de upplever att det känns enklare
att göra en anmälan om det finns ett gott samarbete mellan de två aktörerna.
Anders säger att han uppskattar när det finns ett gott samarbete med den aktuella
socialtjänsten och säger att han tycker att upplevelsen av att göra en anmälan
känns lättare om han får en möjlighet att prata med dem och beskriva det specifika
ärendet. Däremot har han varit med om anmälningar som inte tagits emot på vad
han anser vara ett bra sätt av socialtjänsten som har gjort att han i vissa fall känner
att det inte kommer något gott ut av att anmäla. Anna ser det också som en fördel
att kunna diskutera och dra ärendet anonymt för en socialsekreterare men säger
också att hon upplevt olika bra samarbete med de socialtjänster hon varit i kontakt
med. Madeleine säger sig uppleva att det fungerade mycket bättre förr. Hon tycker
att samarbetet krackelerar allt mer och är besviken över hur socialtjänsten hanterar
återkopplingen efter att en anmälan gjorts.
Intervjupersonernas resonerande kan grunda sig i vad Christensen m fl (2005)
kallar för matchningar. Det är tydligt att intervjupersonerna uppskattar ett gott
samarbete med socialtjänsterna och att de snabbt känner av när det enligt dem inte
fungerar. Genom att göra matchningar kommer intervjupersonerna ihåg hur det är
när samarbetet fungerar på ett för dem önskvärt sätt men det blir än tydligare för
dem när samarbetet inte fungerar. När samarbetet inte fungerar och
intervjupersonernas förväntningar av en gjord anmälan inte tillgodoses av
socialtjänsten byggs det upp en besvikelse som resulterar i att behandlarna vid
nästa tillfälle för en anmälan överväger om det ska eller inte ska göra en anmälan
utifrån socialtjänsten roll i ärendet. Samtidigt kan frågan ställas om det faktiskt är
att det är något hos socialtjänsten som ändrats och som bidragit till att samarbetet
fungerar sämre eller om det kan vara att det finns något inom BUP och Första
linjen som kan vara orsaken till att samarbetet upplevs som mindre bra. Några av
intervjupersonerna berättade att de ibland väntade att göra anmälningar för att de
inte trodde att det skulle hända något med dem när de kom till socialtjänsten när
det egentligen enbart är en känsla de har och inte något de kan vara säkra på.
Eftersom flera av intervjupersonerna resonerade på liknande sätt kan det tänkas att
det blivit en informell norm (a a; Keyton, 2011) som etablerat sig inom
organisationen, att behandlarna lägger över en viss del av ansvaret på
socialtjänsten för att ursäkta och bortförklara att de i vissa situationer har svårt att
avgöra om en anmälan ska göras eller inte. Egentligen kan det tänkas handla om
otydligheten i lagstiftningen och att lagen brister i sin beskrivning om när en
anmälan ska göras. Problematiken kring lagen och att den inte definierar
exempelvis oro försvaras med att det kan vara till mer skada än nytta för barnet
(prop.2012/13:20). Det är givetvis svårt att spekulera om eftersom det inte har
prövats att definiera begreppet tydligare. Våra intervjupersoner påpekar flera
gånger att det är problematiskt att veta när anmälan ska göras eftersom det inte är
tydligt vad begreppet oro innebär. Fungerar då inte samarbetet mellan BUP eller
Första linjen och socialtjänsten försvårar det processen ytterligare. Som den
tidigare forskningen visar (Cocozzas m fl, 2007) gör socialtjänsten för få
utredningar då nästan hälften av anmälningarna återkommer till socialtjänsten
inom 5 år, vilket kan ses vara en av grunderna för att BUP och Första linjen
känner att en anmälan till socialtjänsten inte gör någon skillnad för barnet.
Två förhållningssätt
Backlund m fl (2012) tar upp två olika förhållningssätt som kan ses i samband till
anmälningsplikten, resonerande och formellt förhållningssätt. Det är ett sätt att
37
förstå vad det är som avgör om en anmälan görs eller inte. Vi har i våra intervjuer
fått exempel på båda förhållningsätten även om det bara var en som verkade ha ett
formellt resonerande. Anna beskriver sitt förhållningssätt till anmälningsplikten
och när en anmälan ska göras som följande: ”den gränsen är ju inte alltid
knivskarp och då kan det vara svårt naturligtvis att veta när... kommer den
gränsen.” Anna tycker ibland det är svårt att veta när hon ska anmäla och kan
sägas ha ett resonerande förhållningssätt som innebär att hon ofta vill få fram lite
mer konkreta bevis för att barnet far illa innan hon gör en anmälan. Madeleine har
ett liknande förhållningssätt som återspeglas i följande citat:
”Det är frågan..  För egentligen ska man anmäla när det finns oro så
är det, det är lite svårt att dra gränser va, för det kan ju finnas en oro
som jag har i magen.. Ehh på nått som inte riktigt är uttalat eller så
va, så jag tänker att oftast kanske man ändå har något konkret innan
man anmäler, man.. Det räcker inte med magkänslan, oftast.. Utan det
behövs nått konkret.”
Anders beskriver också hur svårt det kan vara att veta exakt när en anmälan ska
göras. Han säger att det blir svårare ju längre man arbetar eftersom han ofta ser
svår problematik och att det finns en risk att han som behandlare då skjuter fram
gränsen för när han tycker att en anmälan ska göras. Han säger att det finns en risk
för att han och andra erfarna behandlare ”... bagatelliserar sådant som man inte
borde bagatellisera för man har sett det så många gånger”. Anders säger att han
tror att en nyanställd och yngre kollega troligen skulle sett det med andra ögon
och gjort en anmälan fortare. Detta visar att det finns risker för att
intervjupersonerna inte gör anmälan direkt när de känner oro, vilket representerar
det resonerande förhållningsättet (Backlund m fl, 2012) och tyder även på att
organisationsmedlemmarna inte alltid följer sin skyldighet att anmäla vid oro. De
ovanstående resonemangen visar att intervjupersonerna kämpar mer med
anmälningsplikten än vad de till en början utgav sig för att göra. Det styrker
Keytons (2011) och Christensens m fl (2005) idéer om att kulturen och de
informella normerna är djupt förankrade i medlemmarna, vilket de själva oftast
inte är medvetna om, och att intervjupersonerna kan tänkas bli blinda för hur det
egentligen ser ut. Det kan också vara omedvetet som medvetet undanhållande
gentemot intervjuare och omgivningen för att inte visa några brister. Att de tar
upp några svårigheter kring valet av att göra anmälningar kan vara att de inte vill
att patienter och andra aktörer ska tro att de anmäler hela tiden. Precis som att
deras resonemang om att det oftast känns rätt när de gjort en anmälan kan tyda på
att de vill visa att de gör rätt bedömningar men även att de inte vill utge sig för att
de aldrig anmäler. Det hade inte varit bra för organisationens rykte eftersom de är
skyldiga att göra anmälningar. Men detta kan även vara att lagstiftningen är
otydlig vilket gör det svårt för de enskilda medlemmarna att veta när oro för att
barnet far illa infaller och det är en anmälan som ska göras. Då kan det vara lättare
att vänta tills det går att styrka att barnet far illa för då är det större chans att
socialtjänsten verkligen gör en utredning och att anmälan blir till något som bidrar
till en förbättring för barnet.
Hans ger intryck av ett mer formellt förhållningssätt till anmälningsplikten ”Jag
tycker nog generellt att det är rätt att kanske anmäla en gång för mycket.” Han
säger även ”Anmälningsskyldigheten är där för att jag inte ska behöva fatta
sådana beslut liksom”. Däremot säger han att han i vissa ärenden kan börja tänka
på konsekvenserna för patienten och att det finns en risk för att patienten kommer
38
må sämre om han gör en anmälan. Samtidigt säger Hans att han tycker att
anmälningsplikten finns där av en anledning och att han i sin yrkesroll inte är
befogad att ta vissa beslut, utan det är socialtjänstens ansvar.
Utifrån intervjupersonernas resonerande kan vi se att fyra av fem har ett
resonerande förhållningssätt, det vill säga att de många gånger kan avvakta med
att göra en anmälan, medan en har ett formellt förhållningssätt och säger att han
anmäler direkt när han har en misstanke om att barnet far illa. Hans sätt att
resonera kan tänkas bero på att han inte har jobbat på arbetsplatsen lika länge som
de andra och Hans är dessutom yngst av de vi intervjuade. Det stärker Corvellecs
(2010) idé om att det tar tid för nya medlemmar att socialiseras in i organisationen
och kan ta del av alla de informella normer som finns. Bakka (2006) beskriver
även socialiseringsprocessen för en ny anställd som innebär att medlemmarna
med tiden blir inprogrammerad med de normer och regler som gäller på
arbetsplatsen. Vissa av de informella normerna kan ha varit en del av
organisationen sedan den startade och har därför blivit en del av medlemmarnas
verklighet, vilket gör att de kanske inte ens själva är medvetna om varför de pratar
och agerar som de gör när det kommer till anmälningsplikten (Abrahamsson &
Andersen, 2000; Christensen m fl, 2005). Det kan också visa på varför Hans,
åtminstone inte än, resonerar på samma sätt som de andra intervjupersonerna som
varit på BUP och Första linjen en längre tid. Det kan även tänkas att Hans har
med sig sättet att resonera från sina tidigare arbetsplatser (Christensen m fl, 2005;
Hatch, 2002) där det formella förhållningssättet varit det som ansetts vara rätt. Det
kan även vara att Hans, eftersom han är relativt ny på arbetsplatsen, vill visa en
stark front och därför åtminstone utåt sett visa att han och de andra
organisationsmedlemmarna är säkra i sina bedömningar och vet hur de ska gå
tillväga vid anmälningar. Oron för att patienterna ska må sämre är troligen genuin
och något han kämpar med i vissa ärenden samtidigt som det kan visa på att han
kanske ibland väntar med att göra anmälningar och att han utåt sett också vill visa
att han och BUP inte anmäler i tid och otid.
Organisationens påverkan
Vi bad samtliga intervjupersoner redogöra för sina upplever om det finns något
som kan påverka dem i valet av att göra eller inte göra en anmälan. Något alla
intervjupersoner tog upp i frågan är att de ofta väljer att prata med och rådfråga
sina kollegor, speciellt när behandlaren känner en tveksamhet inför situationen.
Madeleine ger exempel på detta i följande citat: ”Ibland är det inte självklart att
man ska anmäla och då kanske man pratar med sin kollega som man har ärendet
med.”
Anders säger att han gärna rådfrågar kollegor som har funnits på arbetsplatsen
länge och tycker att den möjligheten kan göra processen enklare för honom. Han
säger också att möjligheten att fråga sina kollegor om råd skapar en trygghet för
medlemmarna i organisationen och att det är bra att kunna få ”stöd och hjälp av
varandra”. Anders tror att en sammansvetsad grupp och organisation är
avgörande för hur anmälningsplikten tillämpas. Även Hans säger att han tycker
det är bra att kunna fråga sina kollegor om råd vilket han visar i följande citat:
”Jag kan ju prata med nån klok kollega eller min chef tillexempel om jag själv är
tveksam.” Det intervjupersonerna tar upp i diskussionerna med sina kollegor kan
sammanfattas med ett citat från Anders: ”Ska vi göra en anmälan, ska vi inte göra
en anmälan, och i de samtalen […] där bollar man med sina kollegor.” I ett citat
39
från Pia blir det också tydligt vilken inverkan kollegorna på arbetsplatsen kan ha
på varandra. Hon säger:
”Dialogen förs ju ofta och tillexempel på en behandlingskonferens så
om vi funderar på det så brukar vi bolla med varandra och så där och
kanske säger till varandra också när nån tar, men det där kanske du
skulle anmäla.” 
Att samtliga intervjupersoner framhäver att de gärna rådfrågar och diskuterar hur
vida de ska göra en anmälan eller inte med sina kollegor kan tyda på den
övergripande organisationskulturen. Enligt Abrahamsson & Andersen (2000) kan
detta grunda sig i ursprungskulturen som etablerades under organisationens första
år och som sedan blivit en informell norm bland medlemmarna. Att diskutera och
rådfråga sina kollegor kan vara något som anses vara viktigt för organisationen
och därmed kan det vara att medlemmarna redan vid anställningsintervjun börjar
ta del av den informella normen och därefter fortsätter socialiseringsprocessen (a
a; Christensen m fl, 2005). Det kan också vara ett sätt för medlemmarna att söka
gemenskap utifrån Hatchs (2002) resonemang om subkulturer. Att olika
medlemmar föredrar att bolla sina tankar kring anmälningar med kollegor kan
bero på att de inom BUP oftast jobbar i team och att de på grund av detta
medvetet som omedvetet söker sig till varandra. Det kan också leda till att en
subkultur eller subgrupp bildas och att det sedan blir subgruppens informella
norm att alltid prata med sina kollegor, som också ingår i subgruppen, vid
tveksamhet av anmälningar (a a). Det visar också att behandlarna kanske inte är
lika säkra i sina bedömningar som de tror eller som de åtminstone utger sig för att
vara. Det kan också vara ett sätt för behandlarna att skjuta ifrån sig eller
åtminstone få en chans att dela på ansvaret av bedömningen och av anmälan. Att
de rådfrågar kollegor lyfte de fram som något positivt och som en trygghet men
det går inte att undvika att undra om det till viss del handlar om osäkerhet bland
behandlarna. Finns det en osäkerhet i förhållande till anmälningsplikten och när
en anmälan kan göras är det förståeligt att medlemmarna söker gemenskap och
tillflykt hos varandra (a a). Inför svåra beslut söker de flesta människor stöd hos
andra. Att göra en anmälan om en misstanke eller kännedom om att ett barn far
illa, är troligen ingen enkel sak som intervjupersonerna i början av intervjuerna
beskriver, utan det är beslut som kan vara svåra att ta. Lagstiftaren har gett stort
utrymme för egen tolkning när det gäller gränsen för när en anmälan ska göras
och att söka stöd hos andra för att känna att beslutet att anmäla är rätt kan vara
tryggt för personalen. Tolkningsutrymmet kan tänkas skapa både oro och
osäkerhet för medlemmarna och att de söker sig till varandra kan enkelt handla
om att personalgruppen tillsammans resonerar fram var gränsen går för att
anmäla. Det kan även tänkas att medlemmarna fokuserar på vad kulturen säger
om anmälningsplikten och inte lika mycket på vad lagstiftningen säger, vilket
också kan förklara varför medlemmarna gärna vill diskutera ärendena med
varandra.
Andra påverkansfaktorer
Andra faktorer som verkar kunna påverka intervjupersonernas överväganden
kring anmälningar är hur behandlarna känner inför barnet och familjen. Hans
nämnde att han vet att många av hans patienter mår sämre om han gör en anmälan
och Anders sade att han tycker det kan kännas ”tufft och svårt” att göra en
anmälan när han har en god kontakt med barnet och/eller familjen. Anna väljer i
vissa fall att själv fortsätta behandlingen och arbetet med familjen istället för att
40
göra en anmälan, i hopp om att oron ska försvinna. Intervjupersonernas
tankegångar, framförallt Annas, stärker Killens (1999) resonemang om
överidentifikation. Att Anna ibland väljer att själv fortsätta arbetet med familjen
kan bero på att hon föreställer sig att föräldrarna har större förmåga att ta hand om
sitt barn än vad de egentligen har. Anna riskerar att missa signaler från familjen
som egentligen hade kunnat stärka eller till och med öka hennes oro för hur
förhållandena är inom familjen (a a).
Som ovan nämnt framkommer det under intervjuerna att intervjupersonerna
tycker det kan vara problematiskt att göra en anmälan när de har en pågående
kontakt med patienten. Detta stärker även Killens (1999) resonemang om att den
professionella kan känna ångest och fundera mycket på vilka konsekvenserna blir
vid en anmälan. Fokus på barnets perspektiv försvinner och andra parametrar som
exempelvis socialtjänstens agerande och konsekvenser för familjen tar större
plats. Pia ger exempel på detta i sitt citat:
”Det är sagt att man ska anmäla så fort man är orolig men samtidigt
orolig kan man nästan vara för alla barn, mer eller mindre. […]
tyvärr tänker jag många gånger vilken hjälp kommer de att få och är
det lönt, och så ska man ju inte resonera men den dyker upp där.”
Det finns en dubbelsidighet i Pias resonemang ovan. Å ena sidan ifrågasätter hon
socialtjänstens roll å andra sidan sig själv. Tvetydigheten i citatet kan grunda sig i
att Pia påverkas av organisationens informella normer som handlar om den
bristande tilltron till socialtjänsten. Utifrån intervjuerna är den hackig och osäker
vilket innebär att det kan finnas en informell norm (Christensen m fl, 2005) om att
det inte alltid går att lita på socialtjänstens beslut och agerande. Samtidigt kommer
den generella osäkerheten fram i Pias citat som vi också kunnat se hos de andra
intervjupersonerna. Frågan är om det handlar om socialtjänstens arbete eller om
det handlar om en osäkerhet i behandlarnas bedömningar, eller eventuellt att båda
organisationerna brister i sitt samarbete. Det vill säga att de kanske inte känner
sig säkra i vad som ska anmälas eller inte anmälas och lägger över ansvaret på
socialtjänsten för att de inte vill visa några svagheter eller osäkerhet inför
omgivningen för att inte mista sin tilltro från patienter och andra organisationer.
Självklart vill behandlarna visa sin kompetens och så mycket som möjligt undvika
att visa sina eventuella svårigheter och brister. Troligtvis finns det informella
normer som avgör vad som är bra respektive dåligt arbete och det kan inte tänkas
att det räknas till att göra ett bra arbete om behandlarna inte visar en trygghet i sitt
arbete och i sina bedömningar (Abrahamsson & Andersen, 2000; Backlund m fl,
2012).
Faktorer som underlättar och/eller försvårar
Våra intervjupersoner har berättat om flera olika faktorer som de tycker kan
underlätta eller försvåra vid en anmälan. Madeleine ger exempel på något som
underlättar. ”Om det är väldigt tydligt att barn far illa eh eh så underlättar
naturligtvis det, att man ser att så här kan man inte ha det.” Det är lättare för
Madeleine att anmäla när det är tydligt för henne att barnet far illa. Anders
beskriver en liknande situation där ett barn berätta om att det varit utsatt för
sexuella övergrepp. ”Där kan man inte se genom fingrarna…” Anders säger att
det i dessa fall inte finns någon tvekan om att en anmälan ska göras. Hans
beskriver även att det underlättar om det är två personal som gör anmälan istället
för att man är själv. Att gärna vara två i beslutet om en anmälan är det inte bara
41
Hans som föredrar utan även de andra intervjupersonerna tar upp det som något
de tycker underlättar och är bra. Utifrån deras resonemang kan det tänkas vara en
informell norm inom organisationen (Christensen m fl, 2005) att det är bra att vara
två vid anmälningar samtidigt som det innebär att det är två som delar på ansvaret
och två som står för bedömningen att barnet kanske far illa. Det kan tänkas handla
om både inre organisatoriska krav från ledningen till att handla om enskilda
medlemmar som söker gemenskap och stöd från sina kollegor (a a; Abrahamsson
& Andersen, 2000). Utifrån vårt empiriska material verkar det vara något
behandlarna kämpar med i förhållande till anmälningsplikten, att de gärna vill
vara säkra i sina bedömningar om att barnet behöver uppmärksammas av
socialtjänsten.
Ovanstående resonemang från intervjupersonerna stärker även Backlunds m fl
(2012) förslag om vilka faktorer som är tydliga för professionella i frågan om en
anmälan ska göras. Backlund m fl (2012) beskriver att personal oftare anmäler när
det är väldigt tydligt att barnet far illa, exempelvis vid fysiskt våld som Anders
ger exempel på. Personalen vet då i stort sätt att barnet far illa och det blir mer än
endast en oro. Det kan tänkas att när det är mer tydligt att ett barn far illa, det vill
säga genom att det utifrån intervjupersonernas och Backlunds m fl (2012)
resonemang finns synliga fysiska och kanske psykiska spår, vill behandlarna
agera på ett annat sätt eftersom det även kan vara synligt för fler än dem. Det blir
troligen mer påtagligt för behandlarna när det finns ett klara bevis för hur
förhållandena kring barnet ser ut och framförallt när de vet att andra kan
uppmärksamma det och bli oroliga för barnet. Skulle behandlarna inte agera i
dessa situationer och göra anmälningar hade tilltron till behandlarna och
organisationen så småningom antagligen brustit och omgivningen hade troligen
ifrågasatt organisationens kompetens och arbete (Christensen m fl, 2005).
Madeleine beskriver nedan att hon tycker att ett bättre samarbete med
socialtjänsten skulle underlätta vid en anmälan.
”Ja alltså underlätta är, skulle, i organisationen, skulle ju va om
organisationen hade ett bättre samarbete med de olika
socialtjänsterna förvaltningarna på i de olika kommunerna. Ju bättre
det samarbetet är rent organisatoriskt så underlättar det ju också i
såna här situationer, absolut.”
Det Madeleine gör är att lägga över en del av ansvaret över anmälningar på en
organisatorisk nivå. Hon har som tidigare nämnt erfarenheter av att samarbetet
mellan organisationerna fungerat bättre och säger att hon tycker att det försämrade
samarbetet har betydelse för om anmälningar blir gjorda eller inte. Detta kan ses i
förhållande till Killens (1999) resonemang om att tidigare erfarenheter spelar in i
medlemmarnas beslutsfattande, i detta fall när det handlar om att en anmälan ska
göras eller inte. Madeleine vet hur samarbetet kan se ut och är besviken över hur
det har blivit vilket också bidrar till, vad vi kan se utifrån intervjun med henne, en
bristande tillit till socialtjänsten som till viss del bidrar till en slags otrygghet i att
göra anmälningar.
Anna och Anders är överens om att anmälningsprocessen försvårar om de tror att
familjen kommer avbryta sin behandling. Hans beskriver en oro för att patienten
ska må sämre om en anmälan görs och Pia tycker det försvårar om barnet själv
inte vill göra en anmälan. Försvårar kan det också göra för Anders om han
42
diskuterat ärendet med sina kollegor och de tycker annorlunda jämfört med
honom själv. Tidigare citat visar på problematiken vid anmälningar till
socialtjänsten och även tilltron till deras arbete. Hatch (2002) menar att personalen
tar med sina erfarenheter, i detta fall av ett inte så väl fungerande samarbete med
socialtjänsten som då påverkar dem till att inte anmäla i vissa situationer. Vad
som är bra och dåligt konstrueras av personalen då deras normer och värderingar
blir att ett bättre fungerande samarbete med socialtjänsten skulle sannolik göra att
fler anmälningar görs. Pias resonemang kan kopplas till Killens (1999) studie och
det faktum att personal kan identifiera sig med barnet. Även om Pia kanske
reagerar och blir arg över vad barnet berättat för henne om sina föräldrar finns en
risk för att Pia bagatelliserar barnets problem och väljer att inte göra en anmälan
för att barnet inte vill att hon ska göra det. Barn i dessa situationer har troligen,
som Killen (1999) beskriver det, ångest över hur förhållandet till föräldrarna ser
ut. Barnet kan uppleva en stor dubbelsidighet i sin relation till föräldrarna, där
barnet både vill bort från dem och vara hos dem.
Flera av intervjupersonerna har varit tydliga med att de helst vill kommunicera
med familjen när en anmälan ska göras. Intervjupersonerna vill bjuda in till samtal
om den kommande anmälningen och den oron som behandlaren känner.
Intervjupersonerna uttrycker att de vill försöka få familjerna att förstå hur de ser
på saken och få med dem för att de inte ska avsluta sin behandling. Den enda
gången de inte pratar med familjen om att en anmälan ska göras är när de måste se
till skyddsaspekten för barnet. En av anledningarna till att intervjupersonerna
gärna vill prata med familjen innan de gör en anmälan kan utifrån Sundells (1997)
resonemang vara att behandlaren har en nära relation till familjen och risken är då
att det kan upplevas som kränkande att göra en anmälan. Killen (1999) beskriver
att det ibland sker en överidentifikation med föräldrarna, där personalen ger
föräldrarna mer förmåga att ta hand om sina barn än vad de i verkligheten har. Det
kan också tänkas vara en kulturell norm inom organisationen (Christensen m fl,
2005), att behandlarna ska prata med barnet och/eller familjen innan en anmälan
görs och att det är därför behandlarna gör det.
Resonemangen från våra intervjupersoner om att patienten skulle må sämre eller
att familjen skulle avbryta sin behandling är svårt för dem att egentligen veta.
Personalen gör där en viss bedömning att det är bättre att fortsätta behandlingen
hos dem än att det går vidare till socialtjänsten. Organisationen med sina
medlemmar skapar här enligt Abrahamsson & Andersen (2000) en egen kultur
som blir en del av deras vardagliga arbete. De olika normerna som skapas inom
kulturen blir som koder för vad som anses vara rätt eller fel, bra eller dåligt
(Hatch, 2002). BUP arbetar idag med barn som är i en redan utsatt situation, de är
där för att de sökt hjälp för sina psykiska besvär eller för att någon annan instans
ansett att de behöver hjälp. Att dessa barn blir sedda och om det finns en oro för
att de far illa är det ytterst viktigt att det uppmärksammas. Det kan vara ett av de
få ställena som barnen har en vuxen som de kan prata med utanför sin familj,
någon som kan uppmärksamma tecken på att något är fel. Det är då av vikt att
behandlarna inte bagatelliserar barnets situation och att det finns ett tydligt fokus
på att skydda barnet (Sundell, 1997). Som en av intervjupersonerna sa finns
anmälningsplikten för att de inte ska behöva fatta några sådana beslut och för att
det inte hör till deras uppgifter att göra utredningar. Samtidigt har det genom
lagstiftningen lagts ett ansvar på varje enskild anställd att göra bedömningar och
fatta beslut om när ett barn anses fara illa. När dessa beslut fattas gör
medlemmarna sin egen tolkning av lagen som grundar sig i deras intryck men
43
även i vad organisationskulturen säger om anmälningsplikten och vad som anses
räknas till att ett barn far illa. Det är alltså organisationerna och medlemmarna
som utgör grunden till vad som inkluderas i begreppet barn som far illa eftersom
lagstiftningen inte definierar det.
DISKUSSION
Utifrån vårt empiriska material ser vi att intervjupersonerna berättar att deras
upplevelse av att göra anmälningar varierar beroende på hur förhållandena runt
omkring ser ut vilket också framkommer i den tidigare forskning vi har studerat. I
våra intervjuer kan vi se att personalen helst vill ha belägg för sin oro och sina
misstankar innan de gör en anmälan till socialtjänsten. Vi ser tendenser till att
personalen söker efter, för dem, tydliga tecken på att barnet far illa och känner sig
först då helt trygga och säkra i sina beslut om att anmäla. Vi anser att det visar på
att personalen har en viss osäkerhet i förhållande till anmälningsplikten och att
deras skyldighet inte är lika självklar för dem som de till en början gav intryck
av.
Vårt material visar även att personalen på BUP och Första linjen pratar med
varandra och med största sannolikhet påverkar varandra i besluten om att anmäla
eller inte anmäla till socialtjänsten. Det visar vilken påverkan
organisationskulturen kan ha på varje enskild medlem. Vi kan också se att
behandlingskontakten och förhållandet till socialtjänsten påverkar personalen i
deras beslut om anmälan vilket även framgår och styrks i den tidigare forskningen
vi studerat. Det framgår i våra intervjuer att personalen har en bristande tilltro till
socialtjänsten och att det påverkar deras syn på socialtjänstens kapacitet. Det blir
tydligt att personalen väljer att inte göra anmälningar för att de många gånger inte
tror att socialtjänsten kommer ingripa eller att de inte kan bidra till någon positiv
skillnad för barnet. Vi kan se att personalen istället anser att deras egen
behandling kan göra större skillnad för barnet och/eller familjen än om de skulle
fått insatser från socialtjänsten. Detta bortsett från om det för behandlarna finns
tydliga tecken på att barnet far illa, vilket utifrån vår empiri framförallt innebär
fysiskt våld, sexuella övergrepp eller när föräldrarna saknar förståelse för sin roll
gentemot barnet. Risken med den generella misstron som framkommit i vårt
empiriska material och tidigare forskning är att antalet barn som kommer till
socialtjänstens kännedom blir färre, vilket också innebär att barn kan fara illa utan
att uppmärksammas och utan att deras levnadsförhållanden utreds. Risken är
också att behandlare på BUP och Första linjen får en för hög tilltro till sin egen
behandling, när förtroendet till socialtjänstens arbete och insatser är låga, och
därmed själva missar att uppmärksamma barn som faktiskt far illa.
Som ovan nämnt kan vi, utifrån vårt empiriska material och den tidigare forskning
vi studerat, dra slutsatsen att ett resonerande förhållningssätt är vanligt
förekommande i förhållande till anmälningsplikten. Med andra ord är det inte
ovanligt att personalen med säkerhet vill veta att barnet faktiskt far illa innan de
gör en anmälan till socialtjänsten. Det kan innebära att personalen fortsätter sin
behandling i hopp om att oron ska försvinna eller väntar till att anmäla tills de
finner konkreta bevis för att barnet far illa. Utifrån vårt empiriska material och vår
tidigare forskning anser vi att det finns tendenser som visar att personalen lägger
över mycket av sitt eget ansvar på socialtjänsten och ursäktar sina bedömningar
om en anmälan ska göras eller inte med argument som berör socialtjänstens roll
44
och arbete och hur samarbetet med socialtjänsten ser ut. Det går inte att undvika
frågan om det verkligen inte grundar sig i att behandlarna i somliga fall inte vill ta
beslutet att anmäla, om det handlar om att de vill fortsätta sin behandling eller om
de tror att deras agerande ska göra att patienten mår sämre. Samtidigt kan
socialtjänsterna i de olika kommunerna göra bristfälliga bedömningar som gör att
utredningar inte görs som vi ser i den tidigare forskningen och även i vår empiri.
Då kan det tänkas vara svårt för de anställda att ha någon större tilltro till
socialtjänsten och att en anmälan gör någon skillnad.
Det resultat som framkommit av vår studie bekräftar den tidigare forskningen som
finns angående att det finns en rad olika faktorer som spelar in och påverkar
anmälningsplikten och anmälningsprocessen i det praktiska arbetet. Det finns en
generell problematik när det kommer till anmälningsplikten som grundar sig i
frågor kring vad oro är, var gränserna går och vilka konsekvenserna kan bli för
barnet, familjen och den professionella om en anmälan görs. Även den
organisationskulturella bilden av anmälningsplikten och vad som ska anmälas ser
vi utifrån vårt empiriska material ha betydelse och även bilden av socialtjänsten
som nämnts tidigare. Utifrån vårt empiriska material och teori ser vi även vilken
påverkan kollegor kan ha på varandra i beslutsfattande om en anmälan ska eller
inte ska göras och det framkommer även att personalen gärna vill vara två
behandlare i beslutet av anmälan för att inte behöva stå för beslutet själva. Detta
får oss att å ena sidan fundera på personalens eget ansvar inom en organisation
och om de som enskilda behandlare känner sig trygga i att själva fatta beslut om
en anmälan ska göras eller inte. Att behandlarna vill prata med varandra i ärende
där en anmälan eventuellt är aktuell är å andra sidan förståeligt då lagstiftaren
lämnar de anställda ensamma i sina bedömningar eftersom det inte finns en
tydlighet i lagen om exakt när en anmälan ska göras. Det är den enskilda
medlemmen som äger oron och tvingas göra en bedömning utifrån sin subjektiva
känsla. Vi anser att det finns brister i lagstiftningen som bör förtydligas för att den
enskilda personalen inte ska lämnas helt ensamma i att dra gränserna för när en
anmälan ska göras. Samtidigt vet vi att argumentet till varför oro inte definieras
närmare i lagstiftningen är att det anses att det snarare skulle vara ett hinder för de
professionella i sin tolkning och bedömning av när en anmälan ska göras som i
slutändan drabbar de utsatta barnen. Vi tror även, med grund i vår studie och
tidigare erfarenheter, att det finns en viss otillräcklighet i kunskapen, både i
samhället och bland yrkesverksamma som arbetar med barn, när det kommer till
att möta behoven hos utsatta barn.
Avslutningsvis kan nämnas att då vår studie endast riktat sig mot två
verksamheter inom samma område är våra resultat svåra att generalisera.
Samtidigt har vi kunnat styrka majoriteten av intervjupersonernas resonemang
med hjälp av vår tidigare forskning vilket tyder på att intervjupersonernas
resonemang och upplevda svårigheter kring anmälningsplikten existerar bland
andra professionella. Vi anser därför att vårt resultat är tillförlitligt. En fråga som
däremot uppstått för oss är om resultaten blivit annorlunda om vi intervjuat
personal som är verksamma inom barnoch ungdomspsykiatrin men i en annan
kommun eller del i landet. Det har också fått oss att undra vad vårt resultat blivit
om vi istället hade intervjuat en annan arbetsplats där organisationskulturen ser
annorlunda ut och hur det i så fall kunnat påverka förhållandena kring
anmälningsplikten. Det finns även en problematik i att undersöka någon annans
upplevelse. Det finns alltid en risk att vi tolkat annorlunda än vad de menade eller
missat vissa ord för att vi har våra egna tolkningsramar. Våra tolkningar grundar
45
sig på det vi har upplevt i våra liv och våra intervjupersoner har sina egna
tolkningsramar.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis är studiens slutsatser att personalens upplevelser av att göra
en anmälan påverkas av förhållanden runt omkring. Resultaten visar även att det
finns faktorer som kan påverka personalen i valet av att göra eller inte göra en
anmälan precis som det finns faktorer som kan underlätta respektive försvåra
processen. Utifrån vårt empiriska material kan vi dra slutsatsen att det många
gånger inte är helt oproblematiskt att göra anmälningar enligt 14 kap. 1 § SoL och
trots medvetenhet och kunskap om anmälningsplikten finns det generella
svårigheter som berör personal som har en skyldighet att göra anmälningar vid oro
för att ett barn far illa. Utifrån vår tidigare forskning kan vi se att personalen inom
barnoch ungdomspsykiatrin inte är de enda som kämpar med vad oro egentligen
är, var gränserna går och de eventuella konsekvenser som kan komma av en
anmälan, utan det verkar vara utspritt bland flertalet professionella som har
anmälningsskyldighet. Vår teoretiska utgångspunkt gjorde det möjligt för oss att
se vilken påverkan organisationen kan ha på den enskilda medlemmen och hur
kulturen på arbetsplatsen kan influera varje medlem till att resonera och agera på
ett visst sätt.
FRAMÅTBLICK
Vårt examensarbete har gjort det möjligt för oss att få en, om än liten, inblick i
professionellas verklighet när det kommer till anmälningsplikten och vad den
innebär i praktiken. För oss som studenter kan lagen ibland kännas som en
självklarhet och bedömningarna som uppenbara men utifrån den mediala bilden
har vi sett att det inte alltid är lika självklart och enkelt i det praktiska arbetet,
vilket vi nu också fått bekräftat genom vår egen studie. Att anmälningsplikten är
viktig och betydelsefull för att kunna skydda och hjälpa barn i samhället är inte
detsamma som att det inte finns tveksamhet eller att det inte kan innebära
svårigheter när det kommer till anmälningsplikten och att göra en anmälan.
Vårt examensarbete och det ämnet som vi valt att lyfta fram har öppnat upp för ett
nytt sätt att tänka kring den plikt som vi troligen snart själva kommer att omfattas
av eller på något sätt möta. Genom den tidigare forskning vi studerat och vår
empiri sammankopplat med den teoretiska utgångspunkt vi haft kan vi se en
mängd olika påverkansfaktorer och hur professionella kämpar med var och en av
dem. Det finns ingenting som är lätt, enkelt eller självklart när det kommer till
anmälningsplikten och det kan kännas både tragiskt och plågsamt att förstå att ett
barn far illa.
Framtida forskning
Vårt förslag till framtida forskning är att göra mer omfattande studier vad gäller
organisationer och personal som omfattas av anmälningsplikten i 14 kap. 1 § SoL.
Studier som undersöker samtliga organisationer och yrkesverksamma, inklusive
socialtjänsten och socialsekreterare, är ett förslag för att verkligen lyfta fram den
problematik som finns gällande anmälningsplikten och för att kanske kunna finna
en lösning eller hjälpmedel för den problematik som finns.
46
Ytterligare ett förslag är vidare studier på ovanstående förslag, där fokus ligger på
den upplevda problematiken som uppdagats i vår och andras studier hos
yrkesverksamma med anmälningsplikt. Vad är grundproblemet? Är det lagtexten
eller är det okunskap, både och eller är det något annat? Och vad behövs för att
problemen kring anmälningsplikten ska försvinna? Alla av våra intervjupersoner
har själv gjort flera anmälningar och för oss verkar det som att BUP och Första
linjen har en vana och rutiner av att anmäla och för hur det ska gå till. Det vi
funderar över och som känns skrämmande är att det med största sannolikhet finns
arbetsplatser där det görs väldigt lite anmälningar, som troligen bland annat
grundar sig i att det finns bristande kunskap, rutiner och information. Vår tidigare
forskning lyfter exempelvis fram hur lite anmälningar det görs på förskolor än vad
det borde göras. Detta bidrar till att det finns många barn som inte
uppmärksammas även om de far illa och därför anser vi att det är viktigt att
diskutera anmälningsplikten och få fram en tydlig lagstiftning. Vagheten i lagen är
något som många professionella verkar kämpa med och vi är av åsikten att det är
något lagstiftaren borde ta på allvar och försöka utreda och bemöta. Framförallt
för att all personal ska kunna få tydlig information, tydliga rutiner och kunskap för
att barn som far illa ska kunna uppmärksammas och inte missas.
En större fråga som vi funderat över mer efter arbetets gång, och som vi inte har
några svar på, är om anmälningsplikten är det enda alternativet för att nå
problematiken kring barn som far illa. Det hade varit intressant att i framtiden
kunna läsa och se mer forskning angående om det finns några alternativ till
anmälningsplikten, som skulle kunna vara aktuella och fungera bra.
Vi anser att det för framtida forskning är av vikt att belysa dessa förhållanden,
utifrån samtliga professionellas synvinkel som omfattas av och jobbar med
anmälningsplikten, för att kunna lyfta problemen och jobba för att åtgärda dem.
För att vi ska kunna skydda barnen i samhället krävs det kunskap, insikt och
samarbete men framförallt vuxna som vågar se och som vågar agera. Det ska inte
handla om de professionella/personalen eller samarbetet i/mellan
organisationerna, det ska handla om att sätta barnet i första rummet.
47
REFERENSER
Abrahamsson B, Andersen A J, (2000) Organisation: att beskriva och förstå̊
organisationer. Malmö, Liber.
  
Backlund Å, Wiklund S, Östberg F, (2012) När man misstänker att barn far illa.
En studie av hur professionella inom BVC, förskola och skola förhåller sig till
anmälningsplikten. Rädda Barnen.
   
Bakka J F, (2006) Organisationsteori: struktur, kultur, processer. Malmö, Liber.
 
Bibbi Norlund (2015) BUP Skåne spädbarnsverksamhet.
>https://www.skane.se/sv/Webbplatser/Psykiatri-Skane/Barn-Ungdomspsykiatri/0-4-ar/< (2015-04-28 08:40)
Bryman A, (2011) Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö, Liber.
Christensen T, Lagreid P, Roness P G, Rövik K A, (2005) Organisationsteori för
offentlig sektor. Malmö, Liber.
  
Cocozza M, Gustafsson P, Sydsjö G (2007) Who suspects and reports child
maltreatment to Social Services in Sweden? Is there a reliable mandatory
reporting process?: Hur fungerar anmälningsplikten i Sverige? Vem anmäler, vad
anmäls och vilket utfall får anmälningarna? European Journal of Social Work,
vol. 10, no. 2, pp. 209-223.
  
Corvellec H, (2010) Organisationers vardag: sett underifrån. Malmö, Liber
ekonomi.
  
Forsman B, (1997) Forskningsetik: en introduktion. Lund, Studentlitteratur.
SFS 1949:381. Föräldrabalk.
Grønmo S, (2006) Metoder i samhällsvetenskap. Malmö, Liber.
Hatch M J, (2002) Organisationsteori: moderna, symboliska och postmoderna
perspektiv. Lund, Studentlitteratur.
Hindberg B, (2001) När omsorgen sviktar: om barns utsatthet och samhällets
ansvar. Stockholm, Rädda Barnen.
 
Keyton J, (2011) Communication & organizational culture: A key to
understanding work experiences. Thousand Oaks; London, SAGE.
  
Killen K, (1999) Svikna barn. Om bristande omsorg och vårt ansvar för de utsatta
barnen. Oslo, Kommuneforlaget AS.
  
Kvale S, (2009) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund, Studentlitteratur.
SFS 2003:460. Lag om etikprövning av forskning som avser människor.
 
48
Malmö högskola (2015) Etikrådet. >http://www.mah.se/Om-Malmohogskola/Om-HS/Etikradet/< (2015-05-06 13:53)
Maria Eklind (2014) Vår verksamhet.
>https://www.skane.se/sv/Webbplatser/Psykiatri-Skane/Barn-Ungdomspsykiatri/Vad-ar-BUP1/Var-verksamhet/< (2015-04-28 08:35)
Offentlighets- och sekretesslag, 2009:400.
Office of the High Commissioner for Human Rights, (2015) Convention on the
Rights of the Child.
>http://www.ohchr.org/en/professionalinterest/pages/crc.aspx< (2015-04-08
15:15)
Proposition 2002/03:53. Stärkt skydd för barn i utsatta situationer. Stockholm:
Socialdepartementet.
Proposition 2012/13:10. Stärkt stöd och skydd för barn och unga. Stockholm:
Socialdepartementet.
   
Psykiatri Skåne (2014) Första linjen - för barn och ungas psykiska hälsa.
>http://www.skane.se/webbplatser/psykiatri-skane/barn-ungdomspsykiatri/forstalinjen/< (2015-04-28 08:47)
Sjögren PA, (2010) Bonniers svenska ordbok: 4000 nya ord, praktiska skrivråd.
Stockholm, Bonnier Fakta.
Socialstyrelsen (2013) Psykisk ohälsa bland unga. Underlagsrapport till Barns
och ungas hälsa, vård och omsorg.
>http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19109/2013-543.pdf< (2015-05-14 11:27)
SFS 2001:453. Socialtjänstlag.
Sundell K, (1997) Child-Care Personnel's Failure to Report Child Maltreatment:
Some Swedish Evidence. Child Abuse and Neglect, vol. 21, no. 1, pp. 93-105.
  
Sundell K, Colbiörnsen M, (1999) Samarbete kring barn i riskzonen. FoU-rapport
1999:24. Stockholm, Forsknings- och utvecklingsenheten.
unicef (2015) Barnkonventionen. >https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten<
(2015-04-24 08:48)
World Health Organization (2015) Health topics: Child maletreatment.
>http://www.who.int/topics/child_abuse/en/< (2015-04-13 10:39)  
49
BILAGA
Intervjufrågor
Allmänt
Hur gammal är du?
Vad har du för utbildning?
Hur ser din arbetslivserfarenhet ut? Vad har du arbetat med tidigare?
Hur länge har du arbetat på BUP/Första Linjen?
Hur länge har du arbetat på den aktuella arbetsplatsen?
Hur ser en arbetsdag ut för dig?
Varför valde du att söka dig till barnoch ungdomspsykiatrin?
Vad tycker du är bra med ditt arbete?
Finns det något som du tycker är negativt?
Anmälningsplikt
Hur ska man gå tillväga när ett barn far illa?
Har ni haft utbildningar på arbetsplatsen angående anmälningsplikten?
Diskuteras anmälningsplikten på din arbetsplats?
Om ja, var diskuteras det? (fikarummet o.s.v.)
På vilket sätt pratas det om anmälningsplikten på din arbetsplats?
Tas ämnet upp frivilligt?
Tas ämnet upp på obligatoriska möten o.s.v.?
Vad tycker du själv om anmälningsplikten?
Tillvägagångssätt vid anmälan
Finns det någon särskild policy på hur ni ska gå till väga vid en anmälan på din
arbetsplats?
Känner du att du vet hur du ska gå till väga vid en anmälan?
Om ja, kan du ge exempel?
Har du någon gång själv gjort en anmälan?
Om du inte själv gjort en anmälan, har du varit om att någon annan gjort det på
din arbetsplats?
Upplevde du att det kändes rätt eller fel att anmäla då?
OM intervjupersonen gjort anmälan
Har det någon gång känts rätt att anmäla?
Om ja, utveckla.
Finns det någon gång som det har känts fel att anmäla?
Om ja, utveckla.
Finns det faktorer som du upplever underlättar processen vid en anmälan?
Finns det faktorer som du upplever försvårar processen vid en anmälan?
Har du någon gång upplevt svårigheter efter du gjort en anmälan?
Upplever du organisationen som ett stöd när det kommer till anmälningar?
Har du någon gång inte gjort en anmälan men där du i efterhand känt att det borde
gjorts?
Påverkan
Upplever du att det finns något som kan påverka dig vid valet att göra eller inte
göra en anmälan?
Om ja, vad?
På vilket sätt?
50

ATT ANMÄLA ELLER INTE ANMÄLA

Transcription

Similar documents

Dokumentation för utförare inom socialtjänsten – barn & unga

Barns brukarmedverkan i den sociala barnavården

(Microsoft PowerPoint - Stefan Kling [Skrivskyddad] [Kompatibilitetsl

Avdelningsnytt mars 2015

Läs artikel som PDF

Är du mellan 15-21 år och misstänkt för ett brott?

Taxa enligt miljöbalken - bilaga 2015