docNy bok: Från vision till verkstad - RISE Research Institutes of Sweden
download 
Report Transcription
Ny bok: Från vision till verkstad - RISE Research Institutes of Sweden
Från vision till verkstad En antologi om Sveriges framtid som innovationsnation och om institutens roll i ett framgångsrikt innovationssystem 3 4 INNEHÅLL Inledning 6 Anders Ferbe Sverige behöver en ny industrialisering 12 Sverker Sörlin Den viktigaste innovationspolitiken är utbildning 18 Charlotte Andersdotter Vi kan inte luta oss mot gamla meriter 26 Peter Heydebreck Mörka moln på horisonten trots Sveriges framgångar 34 Göran Roos 16 punkter för ett bättre bidrag till innovationssystemet från universitet, högskolor och forskningsinstitut 42 Tuula Teeri Universiteten måste antingen bli smalare eller färre 48 Dan Hjalmarsson De svenska industriforskningsinstituten har en unik potential 54 Lars Öjefors, m fl Det finns skäl att ifrågasätta den akademiska sektorn som företagsgenererande plantskola 62 Nicklas Lundblad Tre punkter 70 Om RISE 76 5 inför förra forsknings- och innovationspropositionen – 2011 års forskningsproposition – publicerade RISE en antologi med titeln ”Myt och verklighet i forskningspolitiken”. Titeln valdes utifrån ett tema, som flertalet medverkande valde att lägga tonvikt vid: frågan om forskningspolitiken måste hantera en trade-off mellan innovation och akademisk forskning. Återkommande var påpekandet att innovation och forskning hänger ihop och att de berikar varandra. De positiva sambanden löper åt båda håll. Grundforskning av världsklass krävs för att innovation i världsklass ska kunna komma till stånd och stärka Sveriges konkurrenskraft som industrination. Och omvänt: grundforskning, påpekades det i antologin, har allt att vinna på nära kontakt med näringsliv och tillämpning. Då vinner även grundforskningen i kvalitet. Sett i detta perspektiv har instituten en central roll att spela som brygga mellan forskarvärlden och företagen. När RISE nu ger ut en uppföljande antologi inför nästa stora beslut – forskningspropositionen 2016 – kan vi av inläggen konstatera att ovanstående syn fortfarande är aktuell. 6 Men samtidigt vidgas perspektivet. I år handlar många av inläggen om det svenska innovationssystemet och hur det ska kunna stå fortsatt starkt i ett globalt perspektiv. Flertalet skribenter har speciella förutsättningar att bedöma detta: De har sin hemvist, eller har varit verksamma i, andra länder än Sverige och involverade i respektive länders innovationssystem utifrån olika roller. Frågeställningen, både i denna bok och i den allmänna debatten, tycks ha flyttat från hur vi ska fördela medel mellan forskning och innovation till hur vi ska stärka gemensamma system av forskning och innovation, och där lärosätena, samhällsinstitutionerna, företagen och instituten är lika viktiga delar som måste samspela med varandra. Flera av inläggen präglas om inte av oro, så åtminstone av stundens allvar. Sedan 2011 har vi upplevt den allt starkare globala konkurrensen om var näringslivet ska göra sina forsknings- och utvecklingsinvesteringar. Exempel är Astras flytt av laboratorier från Södertälje. På senare tid har vi upplevt hur Ericsson på liknande sätt gjort neddragningar. Det gäller alltså i dagsläget inte förflyttning av produktion utan förflyttning av verksamhet med hög andel ”value added”, på områden där vi borde vara konkurrenskraftiga. Sverige har en stolt historia av världsledande industrier och avancerad forskning. Men vi kan inte vila på lagrarna. Den kraftfulla uppbyggnaden av kompetens vid sidan av produktionen i Sydostasien måste mötas. Hur man uttrycker behovet varierar – från regeringens sida talas om behovet av nyindustrialisering. 7 När perspektivet vidgas till att lägga en tydligare tonvikt vid innovationssystem vidgas även institutens roll. Ett dynamiskt innovationssystem handlar om gränsöverskridande och samverkan i en rad dimensioner. Mellan akademi och näringsliv. Mellan större och mindre företag. Mellan större och mindre lärosäten. Över nationsgränser – i Europa och världen. Instituten ska fortsätta vara bryggan mellan akademi och industri. Till detta kommer den allt viktigare rollen att erbjuda innovativa mötesplatser och fungera som pådrivande kugge i samspelet mellan en rad olika aktörer, till gagn för det svenska innovationssystemets dynamik. Effektiva innovationssystem innebär att varje aktör har sin tydliga roll (flera av inläggen handlar om hur dessa roller måste förtydligas) men också att de präglas av öppenhet och förmåga till gränsöverskridande. Och det är här instituten kan komma till sin rätt: som en plats för samverkan samtidigt som man är en plats för industrinära forskning av högsta internationella kvalitet. RISE och dess institut har inte stått stilla sedan 2011. Vi har kunnat visa viktiga framgångar i vår forskning som dokumenterats i rapporter, böcker, seminarier och i RISE-TV på webben – och i ökad framgång för kunder. Ett förbättringsarbete tvärs instituten, tillsammans med våra delägare, pågår för att öka bl. a. vår effektivitet genom bättre samverkan internt, mer sammanhållen organisation och förstärkt varumärke. Så kan kundvärdet av institutens verksamhet öka ytterligare. Målet är att stärka RISE-institutens konkurrenskraft, för även vi utsätts för en allt mer påtaglig internationell konkurrens. 8 Inte minst gäller det från institut i länder, där det satsas betydligt mer än i Sverige på institutssektorn. Vi stärker basen, samtidigt som vi vill erbjuda mer. Det handlar om hur vi kan ge bättre stöd till de mindre och medelstora företagen. Hur vi kan understödja den ökade personrörlighet mellan t ex akademi, institut och industri som diskuteras i andra delar av denna antologi. Hur vi ännu bättre kan använda våra erfarenheter av hur man når framgång internationellt – i EU-sammanhang – till nytta för våra samverkanspartners och kunder. När ribban höjs för Sverige som kunskapsnation ställs också ökade krav på institutssektorn och RISE. Det är en utmaning vi gärna möter. Olof Sandén, VD RISE Research Institutes of Sweden AB Stockholm i juni 2015 9 Sverige behöver en ny industrialisering ANDERS FERBE 10 Mer än en halv miljon människor som arbetar i den svenska industrin, tillsammans med tjänster och andra verksamheter i industrins försörjningssystem, utgör Sverige ekonomiska ryggrad. De är en förutsättning för välfärd och levnadsvillkor i vårt land. Sverige behöver en ny industrialisering – en som bygger vidare på styrkor i befintliga företag och branscher och som drar nytta av den kunskapsutveckling som hela tiden sker. IF Metall har länge engagerat sig i institutens utveckling. Deras stöd till företagen är en viktig del i att skapa trygga arbeten för våra medlemmar som arbetar inom industrin. Vi var med i arbetet som skapade den så kallade ”Fyrklövern” och vi har inom Industrirådet verkat för att öka institutens resurser. För oss är det naturligt att arbeta vidare med detta. De globalt verksamma och erfarna företagen har varit en motor med stor förmåga att dra med sig andra mindre och medelstora företag i utveckling av teknik och produktion. De har varit en utvecklingsverkstad och en informationsbank om hur man exporterar varor till andra länder som det svenska industrisystemet lutat sig emot. De mindre företagen har kunnat åka med på de större företagens framgångar. De större företagen är dock inte på samma sätt nationella längre. I dag lokaliseras nyckelverksamheter som utveckling och forskning till platser (snarare än länder) där de särskilda kompetenser och andra förutsättningar som företaget är i behov av, finns. Vi kan se att valet då inte alltid faller på Sverige. Det gäller också verksamheter där Sverige kan ha 11 en stark miljö för forskning och utveckling. Den svenska läkemedelsindustrin har det senaste decenniet i stort sett halverats i Sverige. Det här är en utveckling Sverige är tvunget att hantera. Vi kan säkert inte vara bäst på allt men vi behöver göra klart var vi har våra styrkeområden och se till att befästa dessa ytterligare, samtidigt som vi tillför teknologier och kunskaper som växer fram i anslutning till dessa. Den potential som finns i att korskoppla våra starka industrier inom till exempel fordon, industriteknik, material, med utvecklingen inom informationsteknik och bioteknik, behöver utnyttjas bättre. Staten kan skapa förutsättningar för strategiska utvecklingsprogram där företag, institut, universitet, utbildning med flera kan mobiliseras tillsammans. Staten är huvudman för flera av dessa resurser och behöver driva på så att samordning kan etableras. Staten bör verka för att finansiering och stöd ges för entreprenörskap kopplade till sådana projekt. Vilka områden som är de rätta måste lösas genom dialog med branscher och företag och kan då stöttas genom en ny funktion hos industriforskningsinstituten. Industriforskningsinstituten behöver utveckla ett partnerskap där företag och institut kompletterar varandra och tillsammans skapar en miljö där kvalificerade forskare, ingenjörer och andra, samarbetar och även går mellan systemen. I en del fall kan det handla om att utvecklingsverksamhet, som annars riskerar att lämna landet vid en omstrukturering, kan få en hemvist 12 inom instituten. Det är viktigt att sådana lösningar fokuserar på sådant som också är strategiskt viktigt för företagen och som stärker deras band till Sverige och utvecklingsmiljön här. Internationaliseringen har skapat andra verkligheter för företagen och instituten behöver därför stärka sitt internationella arbete. Det handlar dels om ett mer målinriktat arbete för att dra nytta av EU:s forsknings- och innovationsfinansiering, dels om att ha förmågan att hämta in den kunskapsutveckling som finns utanför Sverige. Instituten behöver bli effektivare på detta område med bättre samordning, de behöver avsätta resurser och utveckla kompetenser för detta. Svensk industri består till mer än 90 procent av mindre företag, med bristande resurser, på mindre orter och med svårigheter att rekrytera de bästa kompetenserna. De är trots det viktiga för den ekonomiska utvecklingen och sysselsättningen i sin respektive region och de skapar tillsammans förutsättningar för utveckling av hela Sverige. De är inte minst viktiga länkar i storföretagens värdekedjor. Utvecklingsbehoven är stora men de har svårt att komma förbi sin egen ”litenhet”. Instituten skulle här kunna spela en mycket större roll som utvecklingspartner. Erfarenheten visar att stöttning för att utveckla produkter, processer och affärsmodeller gör skillnad. Att kunna vidareutbilda anställda inom specialiserade områden, som nya material eller andra tillämpningar, etablera kontakt med de bästa forskarna och så vidare är ett utvecklingsstöd som de flesta av dessa företag inte kan organisera på egen hand. Att vidga kretsen av 13 företag som drar nytta av instituten är en av de verkliga huvuduppgifterna i en nyindustrialiseringsstrategi. De här företagen skulle med ett stärkt samarbete med instituten bli en ännu viktigare del i den industriella miljön. Instituten har inte bara en renodlat teknisk sida. Eller, idag är teknik i allra högsta grad inflätad med hur vi organiserar den mänskliga arbetsinsatsen. Maskiner/teknik blir allt vassare på att ta över moment som tidigare utförts av människan i produktionen. En del menar att vi kommer att få se en industri i framtiden i stort sett utan människor. Det kan kanske vara så i vissa fall, men jag tror egentligen att det är en felaktig bild av framtidens industri. Även om den tekniska utvecklingen går snabbt menar jag att människor och deras kunskaper och förmågor kommer att vara en viktig del av framtidens industriproduktion. Människor har flera fördelar framför ”maskiner”, inte minst att vi är mer flexibla och, om vi är rätt tränade, kan hantera nya och oväntade händelser. En industriproduktion som generellt blir mer kundanpassad och specialiserad behöver människor som hanterar den nya tekniken. Att organisera arbetet på ett sätt som tillvaratar människors bästa förmågor och som gör industriarbetet attraktivt och lockande för unga är en av de viktigaste uppgifterna för att göra svensk industri mera konkurrenskraftig. Instituten arbetar redan idag med frågeställningar kopplade till människan i fabriken men det är ett arbete jag vill se ännu mera utvecklat framöver. Det gäller både i delar som direkt rör IF Metalls medlemmar i industrin och det som handlar om management och ledning på alla nivåer i företagen. 14 Avslutningsvis: Industriforskningsinstituten är bland de främsta insatserna vi gemensamt har för att stötta svensk industri. Både stora och små företag kan dra nytta av denna resurs och jag hoppas att den insikten finns hos alla aktörer i det svenska innovationssystemet. En strategi för att gynna ny industrialisering av Sverige måste ha industriforskningsinstituten som en av sina grundpelare. Anders Ferbe Förbundsordförande, IF Metall 15 Den viktigaste innovationspolitiken är utbildning SVERKER SÖRLIN 16 Det fanns en tid när svensk näringspolitik betydde att skapa goda villkor för ett antal helsvenska företag som alla svenskar kunde namnet på och som regel funnits länge. Nu är det annorlunda. Företag växer och krymper – omväxlande, på skilda platser. Deras anställda blir ibland fler utomlands och färre i Sverige. Men utländska företag får också fler anställda här hos oss. Vår svenska sjukdom, att små företag inte växer till stora, bekymrar oss inte längre lika mycket. Robotisering och smart, men också brutal, effektivisering pågår i allt fler sektorer. Här uppstår vinster men också utslagning. Jobbskapandet och utvecklingen av samhällsekonomin är inte längre isolerat till några nischer, några företagstyper, några branscher. Innovation är lika vanlig i gamla branscher och teknologier som i helt nya. Innovation förekommer lika mycket i offentlig sektor som i privat. Innovation finns i vården, skolan, omsorgen, på daghem och flygplatser, i försvaret och hemtjänsten, i försäkringsbolagen och konsultbranschen. Vi deltar alla, genom att bara finnas till. Inte minst på nätet; från 2011 till 2014 ökade den svenska nättrafiken med över 600 procent. Huvuddelen av det vi idag ser och hör i mobiler och på skärmar fanns inte 2011. Det skapas varje dag: appar, musik, kulturprodukter, programvara, humor, texter. Mer än 20 timmar i veckan, en halv arbetsvecka, tillbringar en genomsnittlig person i Sverige på nätet (en stor del givetvis på arbetet). TV, radio, tryckta medier kommer därutöver. 17 Hur ser en innovationspolitik ut för en värld med sådana egenskaper? Den som tror att man kan skräddarsy en politik för alla de idéer, företag och organisationer som ska leva och frodas i denna verklighet måste vara blind och döv. Visst flyttar Ericsson och Volvo ibland jobb utomlands och visst har Saab i Trollhättan upphört och visst har svensk farmakologisk industri kraftigt decimerats. När sådant sker tar, begripligt nog, gamla näringspolitiska impulser överhanden och stödpaket utdelas, inte sällan med inslag av forskning. Några ropade rentav, mest under det förra årtiondet, att lösningen ligger i att göra hela högskolan till en näringspolitisk filial – det ”entreprenöriella” universitetet. Men vi kan knappast kalla det en framtidsinriktad innovationspolitik. Och det vore ett trist öde för universiteten och särskilt deras studenter och lärare. Den värld och de ekonomier som växer fram kräver en innovationspolitik som är djupare integrerad i många och breda och delvis oförutsägbara skeenden. Det är ingen ny insikt, men den blir bara mer och mer sann för varje dag som går. Det gör på sätt och vis näringspolitiken allt mindre speciell och avskild. Precis som med andra politikområden, inte minst miljöpolitiken, upptäcker de politiskt ansvariga att de inte riktigt vet vilka redskap de ska använda. Vitaliteten och kraften i den ekonomi de ska utveckla är beroende av så många och vitt skilda händer att enskilda åtgärder inte verkar träffa. En mer integrativ kunskapspolitik – vad är det och hur skulle den kunna se ut? Den är framförallt djupt förbunden med enskilda människor. Den viktigaste innovationspolitiken är därför utbildning. De långsiktiga hoten mot svensk välfärd finns i ett 18 utbildningssystem som inte förmår ge människor i alla åldrar, men förstås främst de unga, grundläggande färdigheter och djupa, aktuella och engagerande kunskaper. Där ser vi som bekant orosmoln, från grundskolan hela vägen upp till högskolans längsta utbildningar. Sveriges långvariga kräftgång i skolan är välbekant. Men utbildnings- och forskningspolitiken har också den drivit alltför länge i en desintegrerande riktning. Den differentiering som är nödvändig – att högskolor och universitet av olika slag bör och måste arbeta med olika profiler och tyngdpunkt – har tyvärr mer och mer förväxlats med att forskning och utbildning har separerats. Högskolan har blivit alltmer sluten och ogenomskinlig, fått exklusiva öar som vuxit i tron att den sakta sjunkande forskningskvaliteten i Sverige ska kunna höjas (kanske med något nobelpris här och var…), medan studenterna lämnats kvar på allt ödsligare grundutbildningsinstitutioner. Resurser till forskning har sällan saknats under det senaste årtiondet – vi ser en massiv ökning från 2005 års forskningsproposition över propositionerna 2008 och 2012. Vi ser stora nya centra och laboratorier växa upp. Men var ser vi innovation i grundutbildningarna? De storskaliga satsningarna på framtida generationer? En integrativ innovationspolitik måste först och främst vara en integrativ utbildningspolitik, som återförenar sambanden mellan forskning och utbildning. Det är och förblir den fundamentala nyckeln till ett vitalt samhälle. Dessutom råkar det vara så väl att den passar också i en annan viktig dörr: den som leder till självständiga individer som får rikare möjligheter att forma sina liv i frihet och värdighet. Demokrati är 1900-talets främ- 19 sta innovation – byggd på en två tusen år gammal idé – men vi kan inte ta för givet att den ska bestå. Ett öppet samhälle byggs med kunskap hos många. Svikna människor utan arbete och utan hopp är sällan innovativa. Det karakteristiska för den integrativa kunskapsekonomin är inte bara att dess nyskapande är spritt mellan många människor och företag och tvärs över nationella och regionala gränser. Den är också, eller bör i alla fall vara, en kraft som hanterar världens stora utmaningar. Innovation och välfärd hotas på lång sikt av samma krafter som traditionellt byggt upp den: industriell expansion, ökad rörlighet, ökat materiellt välstånd. Sambandet mellan tillväxt och belastning på jordens försörjningssystem är inte brutet: växer ekonomierna tar jorden skada. Den innovation som krävs för att hantera detta samband är monumental och djupgående, den handlar om hela samhällens sätt att fungera, våra grundläggande drivkrafter, vår moral, vår föreställning om vad ett gott liv är. Sådant som näringsdepartement och innovationsmyndigheter ganska sällan funderar på – men som morgondagens integrativa innovationspolitik måste bära högt i famnen och aldrig släppa. Den som är duktig på sådant har en värld att vinna och kommer att vara med och definiera framtidens välfärd, som inte kommer att ha samma innehåll som gårdagens. Den integrativa innovationspolitiken kommer därför att behöva en bredare kompetensbas. På samma sätt som de framväxande kunskapsekonomierna har sitt värde i innehållet, i de tjänster och produkter som fyller människornas liv med mening, kommer sådan kunskap som svarar för innehåll 20 att vara behövd. Den kunskapen saknar i princip gräns. Innovationspolitikens kompetensbas är inte längre bara eller ens främst teknisk, den omfattar kultur, design, estetik, kommunikation, hälsa, den räcker bakåt i tiden och ut över världen och inåt mot tro och andlighet. Den är framförallt oförutsägbar. Den behöver alla universitetens fakulteter. Några länder har redan insett detta. Danmark började redan för tio år sedan att integrera humaniora med ekonomi och en ny tjänstesektor. På senare år har rapporterna duggat tätt, främst från USA, om hur humanistisk kunskap gör handelsstudenter mer användbara samtidigt som de får högre lön. Inget tyder heller på att de har tråkigare eller lever sämre liv. Implikationerna för innovationspolitiken av denna integrativa syn på kunskap och samhällsförändring är att mycket måste förändras. Vi behöver omdefiniera vad innovation är och hur den åstadkoms i vår tids samhällen. Vi behöver också fundera över hur innovation främjas och av vilka. Mångfald är och förblir ett nyckelord. På samma sätt som forskningsmyndigheterna och särskilt Vinnova behöver fundera över sin repertoar behöver politiken fundera över vilka instrument den faktiskt har att spela med. Positivt i universitetens utveckling har varit att samverkan blivit ett alltmer självklart inslag och att det drivs med erkännande från ledning och personal. Men precis som i Vinnova är innovationsbegreppet ännu snävt definierat till industri och teknik. Stora delar av samhället omfattas inte och därför hamnar mycket av värdeskapandet under radarn. Mångfald behövs också för att åstadkomma många kontaktytor. En brett skapande ekonomi har behov av kvalificerat kunskapsstöd i olika led. Det förblir svårare för mindre och 21 medelstora företag att komma åt universitetens kunskaper, där samarbeten gärna är långsiktiga och mer krävande, och kanske fungerar bäst just så. Mindre institut, vitala kunskapsnoder med bred spridning i samhället och i den regionala geografin är ett viktigt komplement. Näringsinriktade institut med koppling till universitet finns tyvärr ännu bara i storstadsområdena. De skulle kunna finnas på fler platser. Mångfald handlar också om karriärvägar för de forskarutbildade. På det sättet kan vi ta vara på entreprenörskapet där det kan komma mest till sin rätt – ibland innanför universitetens väggar, men minst lika ofta utanför, på väg ut i hela det samhälle där det ska verka. Sverker Sörlin Professor i miljöhistoria, KTH 22 Effektivt innovationssystem 23 Vi kan inte luta oss mot gamla meriter CHARLOTTE ANDERSDOTTER 24 Häromdagen åt jag lunch med några kollegor. En av dem berättade att hon just varit i Kina och hälsat på sonen som studerade vid Pekings universitet. Hon berättade om hur tydligt de enorma investeringarna märks som görs i Kina för att utbilda ungdomar och utveckla samhället med hjälp av toppmodern teknik. Då vi alla jobbar med europeisk forskning och innovation kom samtalet osökt in på hur Europa står sig i den globala konkurrensen och de satsningar som görs här. Inte minst genom ramprogrammet Horisont 2020 som just ska stärka det europeiska forsknings- och innovationssystemet. Vi var alla överens om att ambitionen är god men lite mer osäkra kring om det är nog för att kunna matcha satsningar i andra delar av världen och kunna skapa en hållbar tillväxt i Europa baserad på forskning och innovation. Känslan är att vi fortfarande står och stampar och att det går väldigt trögt att verkligen fokusera på att innovation ska leda utvecklingen i Europa. När jag gick ifrån lunchen funderade jag på vad som behöver stärkas i Europa och kring Sveriges roll i det europeiska forsknings- och innovationssystemet. Vilka frågor driver vi och vilket avtryck gör vi i den vardagliga debatten? Sedan finanskrisen 2008 har Kommissionen och medlemsstaterna lagt fram en rad olika förslag till åtgärder för att få ekonomin i balans. 2010 lanserade Kommissionen Innovationsunionen, Europas strategi för att skapa ett hållbart och konkurrenskraftigt forsknings- och innovationssystem som en del av Unionens tillväxtstrategi, Europa 2020. För att lyckas med målen måste medlemsstaterna ta fram egna, nationella strategier i linje med Innovationsunionen. 25 Fem år senare är det få medlemsstater som tagit ansvar på hemmaplan och tagit fram strategier med konkreta handlingsplaner för hur man tänker utveckla sitt innovationsekosystem och säkerställa konkurrenskraften; Sverige inkluderat. Men det finns undantag. Några av de länder som vi gärna jämför oss med har utvecklat nationella strategier med konkreta handlingsplaner som baseras på de behov som företagen ser nödvändiga för sin konkurrenskraft och för att kunna stanna kvar i landet. Ett mycket uppmärksammat exempel är det tyska ”framtidsprojektet” Industrie 4.0, och den satsning som görs för att stödja industrins förnyelse. Industrie 4.0 är i sig en del av en mer omfattande tysk strategi, ”High Tech Strategy”, som följts upp med en handlingsplan där tio ”framtidsprojekt” med fokus på forskning och innovation lyfts fram. Planen är ett resultat av en samverkan mellan nyckelaktörer inom forskning och innovation för att bibehålla och stärka Tysklands konkurrenskraft. Storbritannien är ett annat exempel där man för två år sedan tog fram en industristrategi för att stärka landets konkurrenskraft och spetskompetens. En strategi där ett ökat samarbete mellan näringsliv, forsknings- och utbildningsaktörer är centralt för att lyckas. Tyskland och Storbritannien visar på vikten av att fokusera på ett begränsat antal områden som man anser ha stor potential att bli eller fortsätta vara globalt ledande, att söka lösningar på de stora samhällsutmaningarna som en drivkraft för inno- 26 vation och att stärka innovationsekosystemet genom ökad samverkan mellan aktörer. Ytterligare en gemensam nämnare mellan Storbritannien och Tyskland är industriforskningsinstitutens centrala roll att bidra till ett välfungerande innovationsekosystem. Fraunhoferinstituten i Tyskland är Europas största applikationsorienterade forskningsorganisation med en lång tradition av forskningssamverkan med näringslivet. Fraunhofer är dessutom ett av de ledande instituten inom europeisk forskning och innovationssamverkan, och ligger nästan alltid i topp vad gäller deltagandet i transnationella projekt. I Storbritannien har man inom ramen för industristrategin byggt upp en struktur av teknik- och innovationscenter, Catapulter, där landets ledande företag, bästa forskare, ingenjörer och andra expertkompetenser kan arbeta tillsammans för att utveckla nya innovationer. Catapulter finns inom ett begränsat antal områden där man bedömer att landet har störst möjligheter att nå en världsledande nivå, på sin forskning så väl som hos företagens konkurrenskraft. Även i Nederländerna och Finland har instituten en viktig nyckelfunktion för att stödja företags kunskaps- och teknikutveckling. Vad kan då Sverige göra för att bidra till att Europa utvecklas till att bli den smarta, hållbara och inkluderande union som vi önskar? Sverige är ett litet land men med mycket goda förutsättningar att fortsätta vara en stark forsknings- och innovationsnation 27 med globalt ledande forskning och företag. Men vi kan inte luta oss mot gamla meriter! Från mitt Brysselperspektiv så ser jag framför allt två saker som Sverige bör göra för att fortsättningsvis ligga i innovationsligans elitserie och säkra vår välfärd. Det ena är att ta fram en vision och tydlig strategi för hur vi vill att vårt innovationsekosystem ska bli världsledande, med fortsatt stark forskning och fler hållbart konkurrenskraftiga företag. Strategin behöver sedan omsättas i en handlingsplan med konkreta aktiviteter, tydliga mål och uppföljning och med en adekvat resurstilldelning för att kunna genomföra planen. Vi behöver en unik forsknings- och innovationsstrategi, väl i linje med Innovationsunionen och med en finansieringsmodell som är strukturerad efter EU:s ramprogram Horisont 2020, det vill säga Spetskompetens, Samhällsutmaningar och Industriellt ledarskap. Modellen skulle då stärka tre grundläggande områden för en god samhällsutveckling och samtidigt integrera den europeiska dimensionen på ett naturligt sätt. Strategin bör inkludera en rad andra politikområden, som exempelvis skatter, arbetsmarknad och utbildning. Om exempelvis ett förslag kring skattereformer läggs fram bör man först ha tänkt igenom hur ett sådant förslag kommer att påverka innovationskraften i Sverige. Regeringen har etablerat ett Innovationsråd vilket är välkommet, men jag skulle helst sett att detta Innovationsråd ingick i de tre framtidsgrupper som nyligen tillsats av Framtidsministern med fokus på bland annat jobb och miljö. Forskning och innovation bör ju ändå vara drivkrafterna för nya jobb och att söka lösningar på miljöfrågorna. 28 Sverige behöver fokusera på ett antal områden där vi är eller har potential att bli världsledande för att sedan kraftsamla kring dessa. Jag skulle vilja se att Sverige lyfte fram digitalisering och tjänster, avancerad tillverkning, skogens roll för bioekonomin samt nya material som områden strategiskt viktiga för landet. Dessa områden integrerar en rad svenska styrkor, inte bara tekniska utan även inom andra områden som blir allt mer viktiga för att ta fram nya, attraktiva produkter och tjänster. Sverige har världsledande kompetens inom exempelvis design, miljö och hållbarhet, vi är kreativa och har en god förmåga att se utmaningar ur ett systemperspektiv. Det här gör att vi har alla möjligheter att fortsätta utveckla världsledande företag och möjligheter till nya exportframgångar. Här har industriforskningsinstitutens en nyckelroll som behöver lyftas fram och stärkas. Instituten kan exempelvis bidra med värdefulla internationella nätverk och stödja företag att komma med i transnationella projekt som i sin tur ger tillgång till ny kunskap och nya marknader. För att de svenska instituten ska kunna spela en motsvarande roll som exempelvis i Tyskland och Storbritannien så behöver de ges resursmässiga förutsättningar och varumärket behöver ytterligare stärkas. Det andra som jag gärna ser att Sverige gör är att ta en tydligare och ledande roll kring innovationspolitik i Europa som samtidigt skulle gynna våra egna forskare och företag. Med en tydlig nationell strategi och handlingsplan som utgångspunkt har vi alla möjligheter att driva en innovationspolitik på Europanivå som skulle gynna både våra egna aktörer och bidra till att nå Unionens gemensamma mål. De områden som jag ser att Sverige har mycket goda förutsättningar att bli ledande inom 29 är frågan om industrins förnyelse och framför allt digitalisering och tjänster. Just digitalisering och tjänster är ett område där vi har global spetskompetens och många väldigt framgångsrika företag. Jag tänker både på storföretag som Volvo och Ericsson, liksom på nya företag som Skype, Klarna eller Mojang. Jag ser med viss frustration att vi inte riktigt tar steget och faktiskt driver frågor där vi har alla möjligheter att ta ledartröjan och sätta agendan. Vi står mitt i en tid av stora förändringar, en massa utmaningar men med precis lika många, ja kanske fler, möjligheter. Sverige har ett gyllene tillfälle att nyttja alla dessa möjligheter och bygga ett hållbart innovationsekosystem som skapar nya, hållbara jobb, konkurrenskraftiga företag och vi löser flera av utmaningarna i samhället. På så sätt bidrar Sverige till att skapa ett Europa som är alldeles fantastiskt att leva i. Charlotte Andersdotter Senior rådgivare, RISE Brysselrepresentant 30 31 Mörka moln på horisonten trots Sveriges framgångar PETER HEYDEBRECK 32 Hälsovarning: Följande text är baserad på författarens personliga erfarenheter och ger uttryck för hans åsikter på ett rättframt tyskt vis. Det är inte en akademisk text. Den svenska ekonomin är stark och här är livskvaliteten väldigt hög i en internationell jämförelse. Sverige drar fördel av rika naturresurser och en industri som förädlar dessa till exporterbara insatsvaror eller högkvalitativa konsumtionsvaror. Arbetskraften är välutbildad och samhället är väldigt innovationsbenäget. Det svenska samhället har också välfungerande mekanismer för att identifiera kritiska framtidsutmaningar och prioriterar forskningsbudgetar därefter. Detta har lett till en position och en global bild av Sverige som ett land som inte bara befinner sig i framkant vad gäller industriell forskning utan även kunskap om hållbar miljö, jämställdhet, säkerhet, utbildning och hälsa. För utlänningar är det därför väldigt attraktivt att bo i Sverige och förlägga sina forskningsinstitutioner här. En studie fann nyligen att nästan 40 procent av svenska forskare i spetsforskning bodde utomlands vid 18 års ålder. (www.insidehighered.com/news/2012/05/15/study-examinesmigration-patterns-scientists). Bland huvudförklaringarna till Sveriges framgångar inom innovationsområdet märks: •Ett ramverk där tillit mellan individer och tillit till systemets opartiskhet har möjliggjort överföring av nyckelinformation mellan olika partners på ett väldigt tidigt stadium, dvs. transparens, effektiv kommunikation och låga transaktionskostnader. ”Vi träffar alltid på varandra igen” har varit en ledande princip, dvs. Sverige är ett litet och till viss del slutet system. 33 • Ett historiskt sett starkt fokus på utbildning och kunskap kan iakttagas i de offentliga budgetar som syftar till att inte en enda medborgare på grund av ekonomiska skäl ska förvägras möjligheten till högkvalitativ utbildning. Men denna tillsynes positiva situation är (eller borde) vara alarmerande då den fostrat en svensk självgodhet och givit upphov till en bedräglig säkerhet i en trygghetszon som inte längre existerar. Det finns mörka moln på horisonten trots Sveriges alla framgångar. De flesta av Sveriges mer lovande teknik-startups, såsom Skype och Spotify, och väletablerade industrigiganter, som Astra och Scania, har eller håller på att köpas upp av utländskt kapital. Även om utländskt ägarskap i sig inte är dåligt så måste man vara medveten om att utländskt ägda företag har en lång tradition av att lämna Sverige, särskilt när det kommer till företagens forsknings- och utvecklingsavdelningar. I grund och botten så är det min uppfattning att ett starkt fokus på att finansiera en kunskapsgeneration, med ett otydligt antagande om att det i längden kommer att leda till något bra, helt enkelt inte är en konkurrensmässig strategi längre. Den här strategin var bara hållbar så länge som ingen annan hade samma strävan och kunskapen som skapades i Sverige endast utnyttjades av inhemskt ägda företag. Idag har länder över hela världen ett starkt fokus på högre utveckling, forskning och utveckling. 34 Ett illustrerande exempel är den aggressiva kinesiska telekomleverantören Huawei, ett företag som inte existerande för 20 år sedan men som idag är världens näst största telekomleverantör. Idag utgör Huawei det största hotet mot Ericsson – världens ledande telekomföretag. Om Ericsson dukar under mot denna konkurrent så kommer 10 procent av Sveriges börskapital att raderas, liksom 1 procent av samtliga jobb i Sverige. Ett antal globala megatrender har gjort den här modellen, med dess överbetoning på kunskapsskapande, förlegad. De viktigaste av dessa är: •Strävan efter innovationsbaserade konkurrensfördelar har blivit det överordnade politiska målet i mer eller mindre alla länder. Det är inte längre en särskiljande faktor. Därför räcker det inte längre att forska och producera relevant kunskap för att sedan bara ha en from förhoppning att ett regionalt eller inhemskt företag kommer ta till sig den nya kunskapen förr eller senare. •Teknologisk omvärldsbevakning och globala förvärv inom industri- och tjänstesektorn. Företagens förvärvsstrategier har förändrats till att numera värdera förvärvsobjektets kunskapsöverföringspotential lika högt som dess sakinnehåll. Förvärvarna letar efter IP-portföljer som dels är rätt sammansatta med tydliga synergier, dels vilar på stabil juridisk grund med globala rättigheter. Allt detta kan endast professionella valoriserings-/kommersialiseringsagenter garantera – och inte enskilda uppfinnare. 35 Författaren ser att det finns en överhängande fara i att Sverige är på väg att enbart bli en leverantör av den nya råvaran “forskningsresultat” istället för att addera ett substantiellt värde innan denna vara exporteras. Precis som i en rad andra länder så tycks Sverige sakna en tydlig policy som specificerar och kräver avkastning på skattebetalarnas investering i forskningen och skapandet av kunskap. Denna avkastning kan vara i form av alltifrån ökade skatteintäkter och nya jobb till en renare miljö. Problemet är alltså att kravet på avkastning inte finns formulerat som ett mål. Avkastningen är inte heller något som följs upp, kontrolleras. Vidare saknas det tydliga incitament för att stimulera till kommersialisering och avkastning på forskningsresultaten för såväl den enskilde forskaren som för den akademiska ledningen. Istället verkar det som att politiker, forskare och media betraktar kunskap som ett egenvärde och forskning som det mest lämpliga medlet för att uppnå det. Ännu mer alarmerade är att kostnaderna för att skapa sådan kunskap också anses ha ett egenvärde, dvs. ju högre utgifter i statsbudgeten man lägger på forskning och utveckling, desto bättre – oberoende av utfall. Alltså, att enbart veta hur man på bästa sätt gör saker är inte tillräckligt för att upprätthålla en tätposition på den globala marknaden. Vad som nu krävs av Sverige är ett nytt förhållningssätt som för samman kunskapsgeneration och kunskapsvalorisering i en sammanhållen strategi. Några steg har Sverige redan tagit mot en ökad kunskapsvalorisering, bland annat genom beslut om: 36 •att göra det lättare för innovationssystemet att uppnå kritisk massa genom att främja skapandet av större regioner, •ökad konkurrens för att uppmuntra målorienterade innovationssystem (Vinnväxt, SIO), •ökande, om än alltför små, budgetar som är öronmärkta för kommersialisering vid universiteten (t.ex. innovationskontoren), •delaktighet i internationella nätverk som syftar till att skapa hållbara innovationsgemenskaper, t.ex. KIC:er, där svenska institutioner är kärnpartners i samtliga fem aktiva KIC. Detta är dock långt ifrån tillräckligt. För att kunna basera ett lands välmående på en liten del av statsbudgeten, dvs den del som inte går till konsumtion och investeringar, är det avgörande att den som investerar skattebetalarnas pengar utvecklar och implementerar en strategi som säkerställer maximal ekonomisk återbäring på investeringar i kunskapsskapande. Det betyder bland annat att strategin: •driver på kommersialiseringsframgångar baserade på nya forskningsresultat på bekostnad av forskning som ett egenvärde eller forskning som endast syftar till att öka redan befintliga uppfinningars teknologiska mognad, •har en kristallklar definition av vad målet med den offentlig finansieringen är, även uttryckt i relevanta och mätbara termer, •möjliggör och ställer krav på att universiteten fyller sin samhälleliga innovationsroll i samma utsträckning som de fyller sin utbildnings- och forskningsroll, 37 •stärker institutssektorn, vilken är alltför underdimensionerad och stödjer den fortsatta uppbyggnaden av RISE-familjen. Fördelarna med en sådan systematiserad gruppering av kompetenser återfinns Tyskland i utvecklingen av exempelvis Fraunhofer, Helmholtz, Max Planck och Leibnizinstituten, •tillhandahåller rätt incitament till att kommersialisera forskningen på både individ- och institutionsnivå. Exempelvis borde institut för högre utbildning starkt uppmuntras att främja entreprenörskap, investera i spinnoffer och interagera med företag generellt, istället för att enbart driva holdingbolag (om ens det), •stödjer skapandet av kritisk massa för kommersialisering – inklusive etablering av relevanta IP-portföljer och kommersialiseringskompetens, vilket bland annat innebär att ta bort lärarundantaget. Kritisk massa för både forskningskompetens och valoriseringskompetens är avgörande för att uppnå internationell synlighet och ryktbarhet. Partnerskap mellan offentliga forskningsinstitutioner och privata kommersialiseringspartners har visat sig vara väldigt effektiva och främjas systematiskt av exempelvis Tysklands federala utbildningsoch forskningsdepartement, •ger rätt incitament till en intensifierad samarbetskultur mellan universitet och forskningsinstitut. Peter Heydebreck Prof dr, grundare av Inno AG 38 39 lärarundantaget. Kritisk massa för både forskningskompetens och valoriseringskompetens är avgörande för att uppnå internationell synlighet och ryktbarhet. Partnerskap mellan offentliga forskningsinstitutioner och privata kommersialiseringspartners har visat sig vara väldigt effektiva och främjas systematiskt av exempelvis Tysklands federala utbildnings- och forskningsdepartement, • ger rätt incitament till en intensifierad samarbetskultur mellan universitet och forskningsinstitut. 16 punkter för ett bättre Peter Heydebreck bidrag till innovationssystemet Prof dr, grundare av Inno AG från universitet, högskolor och forskningsinstitut GÖRAN ROOS 40 Universitet och högskolor är tillsammans med forskningsinstitutssektorn en stor källa till ny kompetens och nya idéer. Globalt finns ett ökande politiskt fokus på att stärka universitets- och högskolesektorns roll i den lokala, regionala och nationella ekonomiska utvecklingen. Som en konsekvens av detta ökar trycket på universitets- och högskolesektorn att öka både volymen och effektiviteten av sin teknologiöverföring. Men universitetens roll är ofta överdriven. Exempelvis har bara en liten del av alla nystartade företag sitt ursprung i universitet och högskolor. Men trots att denna roll överdrivs så är tekniköverföring från universitet, högskolor och forskningsinstitut ett viktigt bidrag till den ekonomiska utvecklingen. Samarbetet mellan företag och forskningsinstitutssektorn, samt mellan företag och universitets- och högskolesektorn är mycket viktig för tekniköverföring. Både forskningsinstitutssektorns och universitets- och högskolesektorns forskningssystem är djupt sammanflätat med det övergripande innovationssystemet och dessa två sektorer är också viktiga aktörer i innovationssystemet. Universitets- och högskolesektorn kan inte ensam garantera framgångsrika innovationer. Som forskarna J.R. Betts och C.W.B Lee formulerat det: ”Även i den bästa av alla världar ... kan en region utan högteknologisk verksamhet investera i universiteten ... bara för att upptäcka att den lokala högteknologiska företagstillväxten förblir dystert låg. För att tala klarspråk så finns det en tendens i litteraturen att överskatta universitetens roll och att underskatta den privata sektorns roll i att generera innovativa teknikkluster.” 41 Många studier har försökt att identifiera samhällets avkastning på universitetsforskning. De resulterande värdena av denna trettioåriga ansträngning tycks ligga runt 30 %. Detta indikerar att investering i universitets- och högskolebaserad forskning har god avkastning. Detta ska sedan jämföras med den, visserligen mycket mindre, komponent i innovationssystemet som också bidrar till innovationer på företagsnivå – nämligen forskningsinstitutssektorn, där offentligt finansierad tillämpad forskning visar en avkastning som är en faktor tio högre. Detta verkar främst bero på att resultaten från tillämpad forskning utförd i institutssektorn gagnar ett mycket bredare spektrum av företag. Det ska dock noteras att tillämpad forskning inte är möjlig utan tillgång till grundforskning och grundforskningsresultat. Den svenska universitets- och högskolesektorn måste förbättras betydligt vad gäller kvalitet, relevans och forskningsproduktivitet. Även den svenska institutssektorn behöver förbättras och förstärkas avsevärt. Jag ansluter mig till de rekommendationer som framförs av Öquist och Benner, som med mina modifikationer och tillägg kan sammanfattas i följande 16 punkter för ett bättre bidrag till innovationssystemet från universitet, högskolor och forskningsinstitut: 1. Forskningspolitiska beslut och avtalsmässiga regleringar med betydelse för universiteten ska vägledas av målet att höja kvalitén på svensk forskning. 2. Stärkt nationell finansiering av individer med nya, djärva idéer för att skapa en bättre balans med strategiska satsningar. 3. Betona särskilt betydelsen av ett akademiskt ledarskap som, 42 på alla nivåer, präglas av hög akademisk legitimitet och djärva visioner. 4. Tillämpa ett styrsystem med hög transparens och tydligt ansvar där externt dominerade styrelser hanterar ramvillkoren medan akademiska senater fungerar som beslutsfora för inomakademiska angelägenheter. 5. Återinför ett system med fakultetstjänster för professorer och lektorer med full lön och med basfinansiering som möjliggör riskfylld, långsiktig forskning (här borde de två stiftelseuniversiteten Chalmers och Jönköping kunna ta ledningen). Ett första steg är att identifiera fakultetens ledande forskare och genom kontrakt ge dem denna status. Fakultetstjänster inrättas inom de områden där universiteten vill vara forskningsledande och vid nyrekrytering söks tjänsterna i konkurrens. 6. Etablera ett ”tenure-track”-system för unga forskare med basfinansiering på en för ämnet relevant nivå. Den höga angelägenhetsgraden motiverar inledningsvis ett nationellt system som sköts av Vetenskapsrådet i samverkan med universiteten, förslagsvis efter holländsk modell. 7. Rekrytera med internationell öppenhet till fakultetstjänster oavsett nivå. För att nå framgång är det angeläget att de villkor som erbjuds är internationellt konkurrenskraftiga. Lägg vikt vid att genom rekrytering skapa miljöer med komplementära kompetenser. Lägg också vikt vid mobilitet för att motverka vetenskaplig inavel och undvik att rekrytera egna doktorandstudenter till fasta tjänster omedelbart efter disputation. 43 8. Använd ”peer review” för regelbunden kvalitetskontroll (förslagsvis vart femte år) på institutionsnivå och som vägledning vid fördelning av individuella basresurser för forskning till dem som har tillsvidareförordnanden på fakultetstjänst (professor/lektor). 9. Forskningsråden upphör med att på projektbasis bevilja lönemedel till fakultetens karriärtjänster och fakultetsprofessorer/fakultetslektorer. 10. Externa finansiärer förväntas ta hela löneansvaret för de forskare som inte har fakultetstjänster erhållna i konkurrens. 11.Det sammanhållna universitetssystemet måste brytas upp för att möjliggöra forskningsintensiva universitet som håller högsta internationella standard och som är finansierade och styrda för att göra detta möjligt. Sådana universitet ska kunna ge ett tillräckligt basstöd för forskning, vilket kompletteras med medel sökta i konkurrens hos forskningsråd och stiftelser och även hos industrin i syfte att skapa internationellt attraktiva miljöer. 12.Dessa forskningsintensiva universitet bör bilda en förening efter modell av den brittiska organisationen ”The Russell Group” för att verka för bästa möjliga villkor för genombrottsforskning i Sverige. 13.Forskningsutvärderingen bör omfatta inte enbart forskningens spetskompetensnivå utan också forskningens relevans i enlighet med det förslag som utarbetats av den Australiensiska ingenjörsvetenskapsakademin (ATSE). 14.Den svenska institutssektorn måste kraftfullt förstärkas. 44 Målbilden bör vara ett kombinerat institut i storleken 6000 personer med en kombination av det bästa inspirerat av Fraunhofer, CSIRO, A*STAR, CSIRO, TNO, SINTEF, GTS och VTT. 15.För att nå en position med personalansvar inom institutssektorn ska det förutsättas minst fem års erfarenhet från FoU-relaterad position med personalansvar inom den privata sektorn. Det ska med andra ord vara omöjligt att göra karriär endast med en bakgrund i universitites- och institutsvärlden. 16.Institutssektorn ska ha en statlig grundfinansiering omfattande ca 30% av driftskostnaderna. Göran Roos Ordförande i South Australia’s Economic Development Board’s Värdeskapnings- och Industritillväxtkommitté. Adjungerad professor vid bland annat Adelaide University’s Entrepreneurship, Commercialisation & Innovation Centre. 45 Universiteten måste antingen bli smalare eller färre TUULA TEERI 46 Frågan hur vi ska få vår investering i forskning och utbildning att omsättas i innovationer är en utmaning som Sverige delar med resten av världen. Samma diskussion har förts i Finland, där vi nyligen genomfört en analys av hur vi ska hantera den internationella konkurrensen och bli bättre på att omvandla toppforskning till banbrytande innovation. Det absolut viktigaste är att ha forskning i världsklass. Från att ha haft en traditionellt sett stark ställning som forskarland har Sverige börjat tappa mark. Det handlar inte så mycket om att forskningskvaliteten har blivit sämre utan att andra länder har utvecklats mycket fortare. Konkurrensen från Asien, särskilt Kina, Sydkorea och Singapore är något som Sverige inte behövt ta hänsyn till tidigare. En annan sak som präglar de nordiska förhållandena är att vi inte anpassat oss till den internationella utvecklingen i den utsträckning som vi borde ha gjort. De nordiska universiteten har betydligt färre internationella professorer jämfört med världens bästa universitet. Som tidigare prorektor för KTH i Stockholm och numera rektor på Aaltouniversitetet i Helsingfors kan jag se likheter och skillnader mellan Sverige och Finland. Ska Sverige och Finland kunna hävda sig i konkurrensen från andra länder i samma storleksordning, som till exempel Nederländerna eller Schweiz, och locka till sig internationella forskare måste vi höja ribban när det gäller förutsättningar för toppforskningen. En av de viktigaste åtgärderna handlar om ökad internationalisering för att öka forskningskvaliteten. För Sveriges del innebär det bland annat om att i större omfattning än idag använda sig av internationella utvärderare vid bedömning av ansökningar 47 om forskningsanslag. Jag har förstått att alla svenska forskningsråd inte gör det idag. I ett litet land är det svårt att hitta tillräckligt med inhemska utvärderare som har gedigen erfarenhet inom alla de forskningsområden som ska granskas. Det heter ofta att Sverige och Finland har svårt att rekrytera utländska toppforskare på grund av vårt klimat eller språket. På Aaltouniversitetet har vi märkt att goda förutsättningar för forskning och utveckling faktiskt ger en bra grund för att attrahera duktiga internationella forskare. Vad det handlar om är stabilitet i finansiering, bra infrastruktur och långsiktighet i karriären. Aaltouniversitetet har utvecklat ett för Finland nytt karriärsystem som vi kallar tenure track. Det nya systemet erbjuder unga forskare en längre meriteringsperiod varefter de som lyckas med sitt arbete och klarar av en krävande utvärdering kan befordras till professorer. Genom att rekrytera tidigt i karriären har vi kunnat locka fler kvinnor till en professurskarriär än tidigare. Vi ser också att det nya karriärsystemet lockar fler utländska forskare: Idag kommer 70 procent av dem som söker en professur från ett land utanför Finland och 30 procent av dem vi har rekryterat kommer från ett annat land. Sverige klarar sig fortfarande väldigt bra, men senare utvärderingar av innovationskapacitet visar att både Sverige och Finland tappar mark medan länder som Schweiz och Danmark tycks behålla sin ställning. Det som tycks skilja Danmark från sina nordiska grannar är att landet konsoliderat sin sektor för högre utbildning. En stark forskning kräver tillräckliga och långsiktiga resurser för basforskningen. Går det inte att öka 48 investeringarna så måste man skapa färre men bättre enheter. Min slutsats är därför att universiteten antingen måste bli smalare eller färre. Man bruka säga att det krävs ett underlag på en miljon invånare för att upprätthålla ett universitet. Enligt Universitetskanslersämbetet har Sverige sammanlagt 50 universitet, högskolor och enskilda utbildningssamordnare, varav 14 är statliga universitet. Danmark, med 5,6 miljoner invånare har åtta universitet och ett fåtal högskolor. Det betyder inte att man inte kan ha universitet i landets olika delar, men de universitet som upprätthålls måste ha jämförbara resurser med sina konkurrenter för att klara av den stenhårda internationella konkurrensen. Små och underfinansierade universitet har nämligen svårt att bygga upp de förutsättningar som krävs att locka till sig de bästa internationella forskarna eller de bästa studenterna. En fjärde viktig faktor för ett framgångsrikt forskningsklimat, speciellt inom naturvetenskap, teknik och medicin, är omfattningen av investeringar i infrastruktur, det vill säga teknisk utrustning, teknisk kompetens och specialbyggda utrymmen som behövs för experimentell forskning. Här har Sverige länge varit väl framme med bra stöd för investeringar av både forskningsråden och olika stiftelser. Tyvärr har stora stiftelser nyligen ändrat fokus och beviljar inte längre anslag för infrastruktur. Kan inte de andra finansiärerna snabbt kompensera denna förlust är risken stor att det påverkar forskningskvaliteten. Till sist, framgångsrika innovationssystem präglas av nära samarbete och långvariga nätverk mellan akademiska forskare och industri. En förutsättning för detta är att det finns en gemen- 49 sam insikt om att interaktion mellan näringslivets experter och akademiska forskare är berikande för båda parter. Ur basforskning föds nya innovationer och arbetet med industrins utmaningar inspirerar nya forskningsfrågor. Gemensamma projekt är det bästa sättet att lära tillsammans. Det är viktigt även för utbildningen att ge studenterna insyn i de utmaningar som finns i det ”verkliga livet”. På Aaltouniversitetet finns goda erfarenheter av att ge experter från näringslivet deltidsanställning som lärare. På det sättet får studenterna, utöver gedigen akademisk utbildning, en realistisk bild av vad som krävs när de kommer ut i samhället. Sammanfattningsvis kan man säga att Sverige måste satsa på kvalitet. För det krävs internationella utvärderingar, rekrytering av de bästa forskarna, infrastruktursatsningar och att resurserna styrs åt rätt håll. Utan kvalitet har forskningen ingen relevans. Tuula Teeri Rektor Aaltouniversitetet, Helsingfors 50 51 De svenska industriforskningsinstituten har en unik potential DAN HJALMARSSON 52 Under de senaste två decennierna har Sverige förändrats radikalt. Det är inte bara genom den ökade internationaliseringen: Svenska företag idag har 1,3 miljoner anställda utomlands och utländska företag har 0,6 miljoner anställda i Sverige. Den verkligt stora förändringen hänger samman med digitaliseringen och de nya internationella handelspolitiska spelreglerna som möjliggjort en alltmer sammanflätad produktion i globala värdekedjor. Detta har skapat helt nya villkor för stora och små företag. Det som tidigare gjordes internt i företagen görs nu av fristående leverantörer, i Sverige och utomlands. Fastighetsskötsel, insatsvaror och tjänster köps på marknaden. På senare år har det också blivit allt vanligare att avancerat forsknings- och utvecklingsarbete läggs ut på externa tjänsteleverantörer eller fristående forskningsinstitutioner. Suzanne Berger vid MIT i Boston visar i ett omfattande forskningsprojekt att inte ens de stora amerikanska företagen anser sig ha råd att bedriva egen forskningsbaserad utveckling, utan litar mer om mer till externa leverantörer eller till förvärv av forskningsföretag för att tillgodose utvecklingskraven. Och när företagen inte längre kan finansiera egen intern forskning behövs enligt Berger särskilda statliga insatser. Hon drar därför den övergripande slutsatsen att amerikansk industri kommer att förlora i den globala konkurrensen om man inte på hemmaplan får tillgång till forskningsinstitut av det slag som finns i Europa och inte minst i Sverige. Svenska företag har alltså ett försprång här. De har sedan länge utnyttjat möjligheterna att köpa in insatsvaror och tjänster på öppna globala marknader och har samtidigt en lång tradition av att samarbeta med svenska forskningsinstitut. Transportmedelsindustrin är ett av 53 flera exempel: Här köps och säljs insatsvaror och tjänster över alla bransch- och nationsgränser. Tre fjärdedelar av alla arbetade timmar som ingår i den svenska exporten av till exempel lastbilar utförs i ett annat land. Bara en fjärdedel av timmarna är svenska. Men det glädjande för svensk del är dessa timmar har en så hög kompetensnivå att de ”betalas” med halva förädlingsvärdet. Vi ligger alltså högt upp i värdekedjan och kan ta så bra betalt att vi kan unna oss en hög privat konsumtion och en väl utbyggd välfärdssektor. I denna nya verklighet blir instituten en allt viktigare näringspolitisk aktör. Hur dessa och andra näringspolitiska aktörer ska agera diskuterades inom ramen en arbetsgrupp vid OECD på temat ”Bortom industripolitiken”. Gruppen kom bland annat fram till att näringspolitiken i högre grad än tidigare måste vila på ett dynamiskt samspel mellan privata och offentliga aktörer; Public-private partnerships, PPP-lösningar. Detta är också utgångspunkten i den följande diskussionen om hur staten, företagen och akademin ska kunna mötas i en kreativ utvecklingsprocess; där instituten fungerar som en arena för denna utveckling. En av slutsatserna från OECD var att det i stort sett saknas praktiska erfarenheterna från denna typ av PPP-insatser. Men det man vet är att det många gånger kan vara svårt att orkestrera detta dynamiska samspel därför att intressenterna har vitt skilda mål. Det finns således alltid en risk för att: 1. akademins ambitioner dominerar 2. företagen tar över eller 3. staten planerar och försöker plocka vinnare. 54 Bland alla dessa olika viljor blir den grundläggande utmaningen för institutssektorn att, liksom som för Odysses under hans färder, kunna navigera mellan dessa olika intressen. Låt oss titta närmare på dessa tre risker. Vi börjar med den första risken, att akademiens ambitioner dominerar. Inom akademin finansieras en betydande del av forskningen genom särskilda forskningsanslag som söks i konkurrens. Om instituten utnyttjas för akademisk forskning, finns en viss risk att pengar till företagsnära aktiviteter i själva verket användas för vetenskapliga publiceringar. Men frågan är då om detta verkligen är ett problem? Är det istället så att forskningen tjänar på en nära koppling till företagen och samhället i stort och att forskningen blir bättre – även med inomvetenskapliga mått mätt – om frågeställningarna är förankrade utanför själva akademin. Om så är fallet torde akademin ha ett betydande egenintresse av att delta i denna typ av PPP-aktiviteter. Detta synsätt – att samspelet med företagen kan ge fördelar – får också stöd i en studie av Mälardalens högskola och den funktionella samverkansmiljö som utvecklats kring automation: den så kallade Robotdalen. Rapporten indikerar att företagen inte vill ha ”tillämpad forskning” utan den bästa akademiska forskningen. En av de intervjuade från ABB beskrev förutsättningarna för en effektiv samverkan som att: ”Vi inom ABB ligger i teknikfronten och vet vad som kan fungera på marknaden. Vi vill att Högskolan ska ligga i forskningsfronten. Det är när forskningsfronten möter teknikfronten på en kreativ arena som det blir riktigt bra”. 55 Utvecklingsprojekt – exempelvis via olika Europeiska forskningsfinansiärer – samfinansieras. Detta är en av fördelarna med institutsverksamheten då denna ”korskoppling” mellan företagens marknadsbedömningar och akademins granskning ger den nödvändiga förutsättningen för en dynamisk navigering mellan företagens behov och forskningens inomvetenskapliga krav. Den andra risken då, att företagen tar över? Konkurrensen om de bästa och mest lönsamma positionerna i de globala värdekedjorna hårdnar. Vinstmarginalerna pressas och utrymmet för eget utvecklingsarbete krymper. Samspelet med forskningsinstitut blir då, som redan nämnts, allt viktigare. Samtidigt ställs krav på att företagens utvecklingsarbete snabbt kan omsättas i kommersiellt gångbara produkter och tjänster på gamla och nya marknader. Denna marknadsdrivna kortsiktighet kan komma att påverka institutens verksamhet på flera olika sätt: För det första: Företag drivs till att söka omedelbara lösningar, vilket riskerar att i sin tur leda institutens verksamhet i en riktning mot sådant som kan betraktas som normalt företagsinternt utvecklingsarbete. Företag ser helt enkelt möjligheten att få en del av kostnaden för sitt utvecklingsarbete betald av staten. Här gäller det att se upp så att verksamheten vid instituten inte utvecklas till något som kan uppfattas som statsstöd, det vill säga att staten subventionerar företagen på ett otillåtet sätt. Sverige har som ett litet och internationellt beroende land mycket att förlora på detta. Vi har helt enkelt inte – mot bakgrund av vårt stora internationella beroende och att vi kraftigt gynnas av den ökade frihandeln – råd att ta upp en konkurrens baserad på statliga subventioner. 56 För det andra: Om instituten driver en allt för företagsnära serviceverksamhet riskerar detta att tränga undan privata tjänsteföretag. Som nämndes ovan har det i globala värdekedjornas kölvatten utvecklats en global tjänstesektor, som på kommersiella villkor erbjuder avancerade forsknings- och utvecklingstjänster. Denna sektor svarar redan idag för en betydande del av tillväxten i den svenska ekonomin och har samtidigt i sig själv blivit en viktig svensk exportnäring. Samtidigt visar erfarenheten att risken för att företagen ska ta över är liten. Det är mer sannolikt att företagen i för liten omfattning tar aktiv del i institutens arbete. I själva verket är företagens finansiering – att man går in med friska pengar – ett tydligt kvitto på att företagen tror på satsningen och att man ser att det finns en kommersialiseringspotential. Denna ”marknadskoppling” är helt avgörande för att instituten på lång sikt ska kunna vara relevanta. Den tredje risken så – att staten planerar och försöker locka vinnare. I praktiken har det visat sig mycket svårt att planera fram forsknings- och utvecklingsverksamhet av den typ som instituten ska härbärgera. En fara med alltför mycket av myndighetsstyrning är det till syvende och sist blir frågan om att försöka locka vinnare, det vill säga peka ut vad man tror kan vara gångbart på marknaderna. OECD och många andra bedömare ser detta som en återvändsgränd. Detta innebär naturligtvis inte att staten ska avhålla sig från att sjösätta angelägna samhällsprojekt på basis av tydliga politiska ställningstaganden. Det kan till exempel handla om att staten via medel till instituten finansierar (ny-) utveckling 57 av viss infrastruktur, projekt med direkt bäring på klimatproblematiken eller sådant som rör frågor inom sjukvårdens område. Men detta är något annat än att plocka vinnare på globala marknader. Den statliga basfinansieringen är en helt avgörande förutsättning för institutens verksamhet. Det finns ingen privat aktör som långsiktigt har möjlighet att finansiera den typ av utvecklingsarenor som instituten erbjuder. Hur ska då staten kunna skapa ännu bättre förutsättningar för instituten att navigera mellan dessa olika viljor? Hur ska en kreativ avvägning mellan olika legitima intressen kunna åstadkommas i en hållbar organisatorisk form? En viktig grundprincip är att det i det privata, publika partnerskapet vi diskuterat ovan inte blir frågan om att en gång för alla staka ut en definitiv färdväg. Framgången ligger istället i att kunna orkestrera en experimentell process där strategin och verksamheten utvecklas successivt under resans gång. Instituten måste kunna utforma ett navigationssystem som likt Odysseus förmår styra mellan Skylla och Karybdis. Utmaningen är att på kreativa och öppna arenor, genom löpande och dynamiska förhandlingar mellan olika intressenter, lotsa instituten framåt mot ökad konkurrensförmåga i de globala värdekedjorna. De svenska industriforskningsinstituten har en unik potential att tjäna som arena för en dynamisk interaktion med stat, 58 akademi och företag med syfte att utveckla konkurrenskraftiga produkter, tjänster och processer i en allt mer globaliserad värld. Dan Hjalmarsson Ekonomie doktor, generaldirektör Tillväxtanalys 2009-2015 59 Det finns skäl att ifrågasätta den akademiska sektorn som företagsgenererande plantskola LARS ÖJEFORS M.FL. 60 Denna text handlar om dagens miljö för tillämpad forskning och innovation på svenska högskolor och universitet samt hur den finansieras. Det handlar inte om grundforskningens ställning eller akademisk frihet. Sverige anses vara världsledande när det gäller antal stora högteknologiska företag per capita, vilket hänförs till teknisk kreativitet, gott entreprenörskap och förmåga att globalt marknadsföra produkterna. Utvecklingen har dock inneburit att många av de framgångsrika företagen under senare tid halverat andelen anställda i Sverige. Samtidigt har de företag som vuxit mer karakteriserats av logistiska och organisatoriska innovationer än hög teknologi (till exempel IKEA, HM, Securitas, Skanska, EF). Dessutom har många företag inom till exempel läkemedel och IT fått utländska ägare, med utflyttning av ledning och FoU som följd. För att motverka denna utveckling fördubblades under tiden 1995–2009 anslagen till forskning vid svenska universitet och högskolor (SCB 2011). Detta innebär att Sverige är i täten vad gäller satsningar på FoU, vilka 2010 uppgick till 3,7 % av BNP (SCB 2011). Av detta finansierades ca 2,6 procentenheter av näringslivet, där endast en tiondel utfördes av företag med mindre än 100 anställda (SCB 2011), trots att denna sektor förväntas generera flertalet nya arbetstillfällen. Med tanke på att Sveriges BNP år 2013 uppgick till 3640 MRD SEK är det frågan om mycket stora belopp och viktigt att utvärdera effekterna. Trots att Sverige är ledande vad gäller ”input” i FoU ger European Innovation Scoreboard 61 Sverige låg ranking vad gäller ”output”, innebärande att det fortfarande finns fog för begreppet ”Den svenska paradoxen” som myntades 1991. Trots de stora och ökande offentliga stöden till våra universitet och högskolor kommer endast ca 20 % av de patenterbara uppfinningarna från denna sektor (Hedner, Sandström, Fölster 2014) medan 33 % kommer från fristående uppfinnare och resten från företag. En hög andel av de företag som genereras inom den akademiska sektorn misslyckas och få av dem som överlever har mer än fyra anställda (IVA 2012, Åstebro, Bazzazian 2010) samtidigt som de ofta stannar kvar i den akademiska miljön. Det låga utfallet beror sannolikt på svag marknads-/behovskoppling och brist på affärsmässighet. Eftersom det finns politiskt intresse att ytterligare öka de offentliga satsningarna för att motverka den olyckliga utvecklingen, finns skäl att diskutera orsakerna till det svaga utfallet. Enligt vår uppfattning finns flera orsaker till denna situation, av vilka följande, där Sverige skiljer sig från jämförbara länder, kan nämnas: Fokus på tidiga utvecklingsstadier Det finns en övertro på den första fasen (idégenereringen) i innovationsprocessen samt avsaknad av genuin förståelse för den kompetens och de finansiella resurser som krävs för att utveckla och kommersialisera en produkt. Få affärsänglar Beroende på vårt skattesystem, lågt sparande samt avsaknad av incitament, som t ex riskkapitalavdrag liknande de i jäm- 62 förbara länder, finns få affärsänglar i Sverige. Dessa investerare, i regel framgångsrika entreprenörer, har stor betydelse för utveckling av företag eftersom de satsar egna pengar samt sitt kunnande och kontaktnät. I Sverige saknar vi detta ”kompetenta kapital” – något som inte kan kompenseras med offentliga pengar och tjänstemän med begränsad affärserfarenhet. Det är stor skillnad på att hantera egna och andras pengar. Mjuka affärsmässigt kravlösa pengar För att kompensera bristen på affärsänglar och marknadsmässigt riskkapital i tidiga utvecklingsstadier erbjuds offentligt stöttad finansiering utan de krav på affärsmässighet som kommersiella investerare ställer. Detta blir tydligt när företagen senare behöver attrahera marknadsmässigt kapital för den kommersiella expansionsfasen. Många företag klarar inte detta ”klimatombyte” innebärande att samhällets investering ej får någon avkastning i Sverige. Detta står i motsats till den modell MISTRA (Stiftelsen för miljöstrategisk forskning) tillämpar för att styra FoU-projekt, vilken har visat sig framgångsrik både vad gäller samarbete mellan olika svenska akademiska institutioner och engagemang från näringslivet. Ett annat exempel på behovsstyrd forskning är VINNEXC. Utbudsinitiering Affärsutveckling innebär i regel tidig identifiering av ett behov på marknaden, för vilket en kostnadseffektiv och säker lösning utvecklas och marknadsförs. Detta kräver nära marknadskontakt under hela processen. 63 Den svenska modellen – där forskare förväntas generera innovationer – är i realiteten utbudsinitierad i stället för efterfrågestyrd, eftersom de finansierar sin forskning genom att ansöka om forskningsmedel från forskningsfinansiärer med främst vetenskapliga kriterier. Få och små branschforskningsinstitut Många med Sverige jämförbara länder har stora industriforskningsinstitut, vilka gemensamt finansieras av näringslivet och staten, med efterfrågestyrd forskning. De svenska industriforskningsinstitutens verksamhet uppgår till endast 0,13 % av vår BNP, vilket kan jämföras med 0,4 % för Tyskland, 0,33 för Nederländerna och 0,26 % för Finland (RISE 2015). Statens stöd till de svenska forskningsinstituten mer än halverades mellan 1982/83 och 2005 samtidigt som högskolornas fakultetsanslag ökade med mer än 200 %, räknat i fasta priser (Vinnova och Ireco). Även om viss förändring skett på senare tid har forskningen i Sverige kraftigt förskjutits mot universitet och högskolor – en utveckling vi tror oss ha kompenserat genom att tilldela våra universitet och högskolor den Tredje Uppgiften vid sidan av utbildning och forskning. Det är tveksamt och omtvistat om universitet och högskolor kan fylla denna roll. Endast Sverige bland jämförbara industrinationer har valt denna väg. Lärarundantaget Lärarundantaget, som är nästan unikt för Sverige, innebär att akademiska forskare och lärare får full äganderätt till resultaten av sin offentligt finansierade forskning. Ofta bildas 64 företag, med forskarkollegor i styrelsen och fortsatt offentligt stöd, för att kommersialisera forskningsresultaten. Beroende på bristande affärserfarenhet samt fokus på egen forskning och akademisk karriär får företagen som regel svag tillväxt. Undantaget är även en olägenhet för forskningsuppdrag, innebärande att även vid högskolor som KTH, Chalmers och Karolinska Institutet ligger den näringslivsfinansierade andelen av forskningen under 10 % (Sörlin 2006). Sveriges jämförelsevis stora satsningar på akademisk FoU genererar inte förväntad mängd tillväxtföretag och skäl finns att ifrågasätta fokuseringen på den akademiska miljön som företagsgenererande ”plantskola”. Situationen kan liknas vid att vi försöker använda vår akademiska värld som skapare av nya företag, men dess miljö saknar kontakt med och kunskap om den omvärld, vars behov ska tillgodoses. När så inte är fallet får företagen svårt att klara ”omplanteringen” till verkligheten utanför. Alternativt kan företagen stanna kvar med en tynande tillvaro – ofta som konsulter – parallellt med ägarnas akademiska karriär. Den akademiska karriären kräver för meriteringen kontinuerliga prestationer, bland annat publicering, vilka är svårt att kombinera med utveckling av företag – både arbets- och sekretessmässigt – och miljön är alltför avvikande för den dominerande delen av innovationsprocessen beroende på bland annat: 65 Akademisk miljö Kommersiell miljö Inkomstkälla (kund) Forskningsfinansiär Öppen marknad Verksamhetsmål Meritering, teknisk-vetenskaplig höjd Kundnytta som förutsättning för lönsamhet Samverkan med kund Följa regelverk Affärsutveckling Affärsutveckling Utbud av forskningsresultat Efterfrågan från marknad, dvs konsumenter, företag och samhälle Verksamhetsambition Kombination med forskning Lönsamhet och tillväxt Marknadskontakt Begränsad Omfattande Det är viktigt av flera skäl, bland annat för att tillgodose behovet av kvalificerad personal till industrin och näringslivet i övrigt, att vi inom landet har en framstående forskning vid våra universitet och högskolor. Däremot finns inga belägg för att grundforskningen direkt genererar eller utvecklar produkter eller företag. Tillämpad forskning, till exempel vid industriforskningsinstitut, har däremot andra och betydligt bättre förutsättningar, förutsatt tydlig affärs- och behovsorientering, att stödja utvecklingen av det svenska näringslivet. Att effektivisera satsningarna i Sverige för att skapa nya högteknologiska tillväxtföretag är ett långsiktigt arbete, samtidigt som stabila och bra förutsättningar för den fria grundläggande forskningen är viktigt. Detta kräver ett antal åtgärder, bland annat: • Etablera klarare distinktion mellan fri grundläggande forskning och behovsrelaterad. Respektive gren får anpassade lednings- och styrsystem. • Ställ tydliga affärsmässiga krav för behovsrelaterad forskning och i tillämpliga fall låta en ”styrelse” enligt MISTRAmodellen med affärsmässig kompetens ha en styrande funktion och övergripande ansvar. 66 • Öka andelen näringslivsfinansierad forskning vid våra universitet och högskolor tillsammans med bättre möjligheter till behovsorienterad inriktning. • Underlätta personalutbyte mellan industri och akademi. Modifiera den akademiska meritvärderingen så att näringslivserfarenhet värderas högre. • Ge högteknologiska SME stöd för att finansiera FoU uppdrag vid våra universitet och högskolor. • Ställ krav på att företag med offentligt ekonomiskt stöd har styrelser med affärsmässig och ekonomisk kompetens. Högre krav på medfinansiering från delägare och marknad. • Om akademin inte förmår driva behovsrelaterad forskning bör tillämpliga delar föras över till industriforskningsinstituten. • Öka antalet svenska affärsänglar genom olika incitament, till exempel riktiga riskkapitalavdrag. Vi anser att den forskning som bedrivs vid våra universitet och högskolor inte ger förväntade resultat i form av nya produkter och företag. Nuvarande svenska system med tillämpad forskning i akademisk miljö bör omprövas och ställas emot de som finns i jämförbara länder. Dan Brändström, Jan Olof Carlsson, Måns Collin, Stefan Fölster, Lennart Karlsson, Töive Kivikas, Sven Löfquist, Göran A Persson, Dag Sigurd, Bengt Rydén och Lars Öjefors undertecknarna är ledamöter av kungl. ingenjörsvetenskapsakademien (iva) och har lång erfarenhet från de frågor som behandlats. 67 Tre punkter NICKLAS LUNDBLAD 68 När man blir ombedd att ha en åsikt om något är det alltid klokt att hålla sig till tre punkter. Det är något som är bra att hålla i minnet när man ska skriva om de svenska innovationssystemen, eftersom det finns så mycket att säga om dem. Inte för att de är dåliga, utan för att de är så avgörande för framtiden för ett land som Sverige. Sverige var ett nätverksland innan vi ens visste att den termen fanns – vi hade inget val! En liten befolkning, men en stor potential för innovation och – kanske viktigast av allt – en nyfikenhet i världsklass. Vi har en stark grund att bygga vidare på. Nu är ju förbättringar alltid intressantare än det som redan är gjort, så låt oss titta på tre förslag som jag tror skulle kunna stärka de svenska systemen för innovationer betydligt. Först av allt bör vi skapa en starkare berättelse. Ett innovationssystem behöver eller, vilket är ännu bättre, har redan en historia värd att berätta, en egen berättelse. Det är som Carl von Clausewitz sa om arméer, alla länder har en – sin egen eller någon annans. Samma sak gäller för innovationssystem. Antingen har de en historia som vi kan enas om, eller så ersätts de av svagare berättelser som utgår från industripolitik, forskning och utveckling eller utbildning. Vi borde enas om en stark framtida berättelse om Sveriges innovationssystem, och landets forskningsinstitut erbjuder exakt den struktur som behövs för det. Våra forskningsinstitut borde organiseras för att lösa riktigt stora, centrala problem som vi som samhälle anser att det är värt att lägga ner arbete på, och där vi tror att en lösning verkligen förändrar saker och ting i grunden upphöjt till tio, det vill säga förbättrar vår kunskap och förmåga tiofalt. Det finns många sätt att göra det – men ett av 69 de sätt som kanske har störst genomslagskraft är att fastställa ett antal kanoniska problem och koncentrera arbetet på att lösa dem. Det var vad David Hilbert gjorde för matematiken när han i början av 1900-talet skapade Hilbertproblemen, och det gav matematiken ett enormt fokus och en stark historia. De här problemen behöver lösas, noterade han, för att vi ska ha en grund att stå på – och hur mycket starkare kan en historia bli än den om ett hus som är på väg att rasa, när alla som lyssnar på berättelserna inser att de befinner sig i just det huset? Eller tänk på tävlingen om att hinna först till månen, eller Manhattanprojektet! Historierna som ligger till grund för dessa forskningsprogram handlade om överlevnad och global politisk konkurrens. För oss tror jag nog att en något mer optimistisk historia skulle passa bättre – vi skulle kunna välja ut ett antal riktigt svåra problem inom bioteknik, nanoteknik, alla spjutspetsvetenskaper, och säga att om vi lyckas lösa dem har vi avancerat en generation, och skapat en ny teknologibas som vi kan bygga nya industrier och entreprenörsföretag på. Det skulle verkligen vara väl värt tidsåtgången att omsorgsfullt välja ut sådana problem och bygga upp institutioner runt de lösningar vi tar fram. Sverige med sina forskningsinstitut skulle ha en unik ställning för att göra det. Historien om ett sådant kliv – vi skulle kunna kalla det Dalénklivet efter den svenske uppfinnaren Gustaf Dalén – och omvandlingen av den berättelsen till ett forskningsfokus och ett målinriktat forskningsarbete tjänar ett par viktiga syften. Det gör det möjligt för oss att verkligen ta oss an problemen på djupet och på ett samordnat sätt, vilket gör vetenskapen mer spännande och intressantare för studenterna (det finns inget som griper tag i oss mer än 70 en bra historia) och det lockar till sig internationella forskare och talanger. Vetskapen om att problemet jag jobbar med är något som ett helt lands innovationssystem har inriktat sig på att lösa kommer utan tvivel att locka till sig de främsta forskarna från hela världen. Det här kan göras på ett bra eller på ett slarvigt sätt – och ett varningens ord är på sin plats: en dålig berättelse kan orsaka lika stor skada som de goda effekterna av en bra historia. Det innebär att det här är något man gör helhjärtat eller inte alls. En historia och dess värde är svårt att bedöma – men däremot går det att bedöma värdet av att locka till sig internationella talanger och av att koncentrera arbetsinsatsen. (Men inte alltför smalt, vilket är något vi återkommer till längre fram. Nischade innovationssystem har ingen framtid). För det andra är ett svenskt innovationssystem i sig en motsägelse. Det finns inget annat sätt att uttrycka det. Ett litet land med en stark bas som vårt, behöver ingå i ett globalt forskningsnätverk och ett globalt innovationssystem. Det behöver ta emot ansökningar till forskningsprogram globalt, och se till att det lockar till sig internationella talanger – inte bara rent geografiskt (även om det vore trevligt, eftersom det har så många positiva effekter) utan till institutionerna. Sverige har ett synnerligen gott anseende i fråga om vetenskap – inte minst tack vare Nobelprisen, förstås – och borde använda sig av det för att bygga det bästa globala innovationssystem som världen någonsin har skådat. Själva föreställningen om ett nationellt innovationssystem, eller nationell innovationsexpertis, strider egentligen mot verkligheten vad gäller både Sveriges ekonomiska beroende och storlek. De trista seminarierna där 71 man frågar sig hur ”Sverige kan bli nummer 1” är fruktansvärda misstag, sprungna ur en atavistisk syn på länder som viktiga enheter för att förstå det universella mänskliga projektet för forskning och innovation. Ett mått på framgångarna för ett svenskt innovationssystem borde vara det antal länder där det återfinns, och dess mångfald. Om Sverige om en miljon år inte längre är namnet på ett stycke mark, utan ett livaktigt och utmärkt forskningssamhälle, har vi lyckats väl. Det är inte lätt, men det är helt avgörande att det görs på rätt sätt. Reda siffror talar för att det enda alternativet är att försöka vara riktigt bra på en eller två saker och hoppas att resten av världen uppskattar den här nischkompetensen i all evighet. En högst osannolik tanke, minst sagt. Om man i stället blir känd som en kultur, ett nätverk av innovation med global räckvidd mellan olika expertnoder, då kan man upprätthålla innovation som en kärnpraxis under en lång tidsperiod. För det tredje är det mycket viktigt att ta sig bortom de traditionella forskningsgemenskaperna. Till skillnad från vad många forskare tycks tro handlar det inte om välgörenhet när man väljer att involvera och engagera medborgarna. Det är helt nödvändigt för att verkligen ta tillvara på viktiga resurser, på mänsklig genialitet och kreativitet. Här har, återigen, forskningsinstituten visat vägen, men de kan gå mycket längre. Forskningsinstituten erbjuder en mötesplats för den akademiska världen, industrin och myndigheterna. Men medborgarna är misstänkt frånvarande i den ekvationen – ändå vet vi att vi mycket väl skulle kunna vara på väg in i medborgarforskarens gyllene ålder, att vi i själva verket borde slå ett slag för detta och göra människor mer delaktiga på djupet vad gäller forskning och innovation. Och det gäller för alla 72 grupper i samhället. Det är en fruktansvärd tragedi att vi inte engagerar tillräckligt många kvinnor och invandrare i innovationssystemet, att de här systemen i vissa fall verkar mer uteslutande än samhället i stort. Vi vet, när vi tittar på blinda system, som de många innovationspriser som finns (innocentive.com är ett exempel), att deltagarantalet för kvinnor och invandrare är högre i blinda innovationssystem och att resultaten är lika bra om inte bättre än de som produceras av de gamla vanliga grupperna. Det betyder inte att vi borde tillämpa kvoter eller alibin, det är inte en fråga om att justera marginalerna – vi måste hitta ett sätt att konstruera innovationssystem som är inkluderande och blinda. Även här kan vi mäta framgångarna på området: ett innovationssystem borde bedömas utifrån hur många medborgare som deltar på olika sätt: det spelar ingen roll om det handlar om att hela eller delar av innovationssystemet gräsrotsfinansieras (eng. crowdfunding), eller om det handlar om antalet deltagare i innovationstävlingar. Antalet delaktiga i ett innovationssystem kommer att vara ett avgörande mått på dess förmåga att dra nytta av nyligen upptäckta resurser inom mänsklig genialitet och kreativitet som den nätverkande eran förser oss med. Medborgarforskaren och medborgarinnovatören kommer snabbt att bli en viktig beståndsdel i alla innovationssystem. För att få till det krävs det ett långsiktigt engagemang i våra innovationssystem, och jag tror att det i själva verket leder oss vidare till en annan ganska viktig fråga, och det är frågan om den övergripande synen på framtiden för ett innovationssystem. Det här ligger på en mer abstrakt nivå än de inledande tre praktiska rekommendationerna, men det är ändå en viktig aspekt som jag inte tror att vi kan kosta på oss att 73 bortse från. Ett innovationssystem byggs upp kring ett antal outtalade antaganden om framtiden, och bör ha en optimistisk grundinställning. Alla innovationssystem ska byggas upp utifrån antagandet om en långsiktig framtid, och när vi säger långsiktig menar vi inte en som sträcker sig bara hundra år, utan kanske tusentals eller miljontals år. Innovationssystem är betydligt mer, eller borde vara betydligt mer, än bara motorer för forskning och utveckling. De är de främsta väktarna av vissa grundläggande värderingar om rationalism, optimism och långsiktighet. Att bygga ut den visionen och ge den en uttalad roll i innovationssystemet, att göra det tydligt att vårt innovationssystem är nyckeln till att vi kan vara tryggt optimistiska när det gäller en ljus framtid för mänskligheten, skulle vara ett avgörande drag i att säkerställa att vi kan fortsätta att utvecklas i framtiden och att vår strävan sträcker sig längre än enbart till morgondagens värld. Och om det innebär att vi beskylls för att vara naiva? Då ska vi bara vara stolta över det! Nicklas Lundblad Samhällspolitisk Europachef på Google och adjungerad professor i innovation, KTH 74 75 RISE Research Institutes of Sweden är en grupp forskningsinstitut som med forskningsexcellens och framsynthet skapar nytta och konkurrenskraft i både små och stora företag. RISE-gruppens innovationer driver tillväxt och stödjer omställningen till hållbar utveckling i näringslivet och hela samhället. FORSKNINGSOMRÅDEN 76 Automation och industriella processer Massa, papper och förpackning Bioraffinaderi, bioenergi och nya biomaterial Materialvetenskap Samhällsbyggnad Risk och säkerhet e-Hälsa Produkt- och produktionsteknik Energi Transport ICT Utbildning Life science Provning och certifiering 2400 RISE-GRUPPENS TOTALA OMSÄTTNING 2952 I Ö ANSTÄLLDAKNING MILJONER KRONOR 2014 Belopp i KSEK SP Swedish ICT Swerea Innventia RISE ÄGARANDEL Totalt inkl. RISE AB 100 % 60 % 43 % 29 % 2 951 854 1 487 872 448 837 676 644 297 763 51 160 31 848 16 042 2 889 130 539 217 219 292 111 949 123 292 63 684 Medeltal anställda 2 407 1 308 358 523 211 Kvinnor/män % 35/65 35/65 27/73 34/66 49/51 VD Olof Sandén Maria Khorsand Hans Hentzell Göran Carlsson Birgitta Sundblad Ordförande Pia Sandvik Jan-Eric Sundgren Ulf Wahlberg Peter Samuelsson Mikael Hannus Omsättning Rörelseresultat Tilldelade SK-medel Läs mer på www.ri.se och följ oss på Twitter: @RISEsweden och Youtube: risesweden 77 VÄCK BILDEN TILL LIV MED AURASMAS GRATISAPP 78 Vad säger Mikael Damberg? Vi bad Närings- och innovationsminister Mikael Damberg ge regeringens syn på Sveriges utmaningar som innovationsnation. Han beskriver också förväntningarna på forskningsinstituten i innovationssystemet. Intervjun gjordes inför RISE-dagen 2015 som ägde rum den 23 april i Stockholm. VÄCK BILDEN TILL LIV Så här gör du: VÄCK MED AURASMAS GRATISAPP 1.Ladda ner den kostnadsfria appen Aurasma BILDEN TILL LIV från Appstore eller Google Play. MED AURASMAS GRATISAPP längst ner. 2. Välj -loggan 3. För att kunna se filmen behöver du följa RISE i Aurasma. Gå till förstoringsglaset och sök ”RISE-AR” Välj ”Follow”. 4. Klicka på fyrkanten Läs in bilden med mobilen. 79 Inför 2011 års forskningsproposition publicerade RISE en antologi där flera författare behandlade frågan om forskningspolitiken måste hantera en trade-off mellan innovation och akademisk forskning. När vi nu ger ut en uppföljande antologi inför forskningspropositionen 2016 så tycks frågeställningen ha flyttat från hur vi ska fördela medel mellan forskning och innovation till hur vi ska stärka gemensamma system av forskning och innovation där lärosätena, samhällsinstitutionerna, företagen och instituten är lika viktiga delar som måste samspela med varandra. Många inlägg i denna bok handlar om hur det svenska innovationssystemet ska kunna stå fortsatt starkt globalt. Flertalet skribenter har speciella förutsättningar att bedöma detta: de har sin hemvist, eller har varit verksamma i, andra länder än Sverige och involverade i respektive länders innovationssystem. När perspektivet vidgas till att lägga en tydligare tonvikt vid innovationssystem vidgas även institutens roll. Instituten ska fortsätta vara bryggan mellan akademi och industri. Till detta kommer den allt viktigare rollen att erbjuda innovativa mötesplatser och fungera som pådrivande kugge i samspelet mellan en rad olika aktörer. Ett dynamiskt innovationssystem handlar om gränsöverskridande och samverkan i en rad dimensioner. Mellan akademi och näringsliv. Mellan större och mindre företag. Mellan större och mindre lärosäten. Över nationsgränser – i Europa och världen. 80
