Svensk Neuropsykologi 2003 Nr 3-4

Transcription

4/03
MEDLEMSTIDNING FÖR SVERIGES NEUROPSYKOLOGERS FÖRENING ÅRG 15 NR 3-4/03
Tema:
Psykologihistoria
Konferens om ADHD.Specialistutbildningen.Minneskurs i Grekland
Svensk Neuropsykologi 3-4/03
39079 Neuro01
1
1
03-09-30, 08.04
Innehåll
Utlottning av nyutgiven bok om hjärnan..... 3
KONFERENS OM
PSYKOLOGIHISTORIA............................4
History and Psychology...........................6
The History of Mnenonics and the
Psychology of Memory..........................10
Ambivalence towards history in the
social science.........................................14
Genes, instincts and social
interaction............................................ 16
Edgar Rubin and the Archemedian
Tradition in Danish...............................18
Toward a gestalt switch in our understanding of Poppers and Kuhns debt
to psychology.........................................24
Electronic Resources in the History of
Psychology..................................................28
Individualism och utanförskapen idéhistorisk essä om psykologrollen........30
NEUROPSYKOLOGIN I NORDEN:
Noen trekk fra norsk nevropsykologi..........36
Neuropsykologi i Danmark- før, nu og i
fremtiden....................................................37
Neuropsykologin i Sverige...........................40
A brief history of neuropsychology
in Finland...................................................42
Sommarkurs i Grekland..............................44
Referat från European Congress
on ADHD and Comorbidities in Adults.....46
Specialistutbildningen- igår, idag och
imorgon?.....................................................48
Avhandling..................................................50
Kalendarium...............................................54
Tack /Thanks!:
Åke Hallberg, Sveriges Psykologihistoriska
sällskap, Studentlitteratur, Natur och Kultur,
Christoffer Green, Margit Nilsson och Bengt
Svensson på Jämtlands läns museum, Rom Harré,
Kurt Danziger, Brigitte Nehrlich, Ian Jarvie, Arne
F. Petersen, Steve Fuller, Anne-Lise Christensen,
Randi Starrfelt, BengtSonesson, Taina Nybo,
Laura Hokkanen, Ivar Reinvang, Anders Gade,
Hysse Forchheimer, Anders Degn Petersen,
Hård Fossum.
3-4/03 Årgång 15
Medlemstidning för Sveriges Neuropsykologers
Förening
Chefredaktör:
E-post:
Adress:
Ansvarig
utgivare:
Hemsida:
Webredaktör:
E-post:
Tryck:
Katarina M. Franck,
063-51 54 24
[email protected]
Sollidenvägen 67,
831 43 Östersund
Katarina Frank
www.neuropsykologi.org
Vera Denvall
[email protected]
Prinfo Team Offset & Media,
Malmö, 2003
Ledare
I
början av september höll SNPF:s
styrelse konferens för att diskutera
föreningsfrågor. En av de viktigare
denna gång gällde vår tidning. Vi tycker
det är mycket roligt att den utvecklas så
positivt men känner viss oro för den
långsiktiga stabiliteten. Med ett kort
undantag har föreningens tidning under
alla år varit en persons ansvar. Det har
gått väldigt bra långa perioder men har
också visat sig vara en skör organisation.
Nu är tidningen större och det finns en
annan förväntan att den ska komma
regelbundet, inte minst då vi i flera
nummer samarbetar med övriga nordiska
länder. Därför tycker vi att det är helt
nödvändigt att det bildas en redaktion för
tidningen som delar på ansvaret för
innehåll, distribution och ekonomi.
Redaktionen behöver kontakt med
medlemmar som skriver i första hand
men även de som håller på med bilder
(tecknar, fotograferar och annat som
lämpar sig för tryckning). I redaktionen
blir det naturligt att web-redaktören ingår
eftersom en del material är lika för
tidningen och hemsidan. Tidningen
kostar nu mer än tidigare. Det är främst
tryckkostnaderna som ökar i takt med
färgbilder och fler sidor. Eftersom hela
medlemsavgiften går till tidningen har vi
beslutat att föreslå årsmötet en höjning av
medlemsavgiften. Andra sätt är att få
intäkter, t ex via annonser. Eftersom
tidningen sprids i relativt liten upplaga
(800 ex) och till en begränsad krets är det
inte helt enkelt att sälja annonser. Man
kan också tänka sig att det finns ett visst
intresse för prenumerationer.
En angelägen sak är våra
”Arbetsgrupper i särskilda frågor”. Två av
de första grupperna har rott i land sina
uppdrag. Två grupper har lagts ner. Just
nu finns tre aktiva grupper; en om
utlåtanden och dokumentation, en om
dyslexi och en om test och normer.
Grupperna arbetar på olika sätt. Det finns
många områden där ett sådant arbetssätt
främjar utvecklingen av
neuropsykologiskt kliniskt arbete.
Det nordiska samarbetet finns, även
om det är lågmält. Fr a när det gäller
tidningen gör det sig påmint. År 2004 är
det dags för 8:e Nordiska mötet och det
sker den 26-29 augusti i Åbo, Finland.
Det finns även krafter som verkar för ökat
europeiskt samarbete men av det finns
ännu inte något mer påtagligt resultat.
Med hjälp av elektroniken skulle vi
kunna göra fler saker i föreningen och
även göra vissa saker billigare. Sedan
Katarina Frank, President of the Swedish
Neuropsychological Society
tidigare har vi diskuterat en
nätverksbaserad matrikel. Den skulle
kunna kombineras med elektroniska
utskick till de medlemmar som så önskar
istället för med kuvert och porto. Det
finns också funderingar på olika
diskussionsforum, antingen via mailgrupper eller via hemsidan.
Ja, det var en del av det som upptar
styrelsen just nu.
Väl mött på riksstämma och årsmöte i
Malmö 12 - 14 november!
Katarina Frank, ordförande i SNPF
Detta nummer
är ett
samarbete mellan Sveriges, Norges,
Danmarks och Finlands
neuropsykologiska föreningar samt
Sveriges Psykologihistoriska
sällskap.
Numret är ett dubbelnummer och
det kommer alltså inte ut något
mer nummer i år. Nästa nummer
blir Nr 1 2004 som kommer ut i
januari. För uppdateringar av
kalendarium och annan
information se hemsidan
Nästa manusstopp:24 november
Distribution av Nr 1-04 : Januari 2004
2
Omslagsbild:
Gunilla Göransson
ISSN 1402-6
39079 Neuro01
2
03-09-30, 08.05
4/03
Editorial
W
hy should a clinical
neurophysiologist or
researcher care about the
history of psychology? How is this history
narrated and who should write it?
This and other questions were the
scope of an immensely interesting
conference that took place in
Helsingborg, Sweden this summer. Some
of the renowned researchers in the history
of psychology gave us attendees a
kaleidoscopical view of the subject
”History of the Social Sciences with
Special Focus on Psychology”. Rom
Harré, Kurt Danziger, Brigitte Nehrlich,
Ian Jarvie, James Good, Arne F. Petersen,
Carl-Martin Allwood, Lars-Göran
Nilsson and Steve Fuller were the
lecturers and most of them were kind
enough to provide a summary of their
lectures in this issue. Read, enjoy and let
there words inspire you!
Who’s history should be written?
When one is talking about the history of
psychology it is easy to get the impression
that one unspokenly is referring to
experimental psychology. During the
preparation of this issue, when contacting
Journals, searching literature and different
historical sites on the web, the overwhelming impression was consistent.
Clinical psychology is not on the agenda
so to speak. So in that sense, one could
strongly question in what way we should
care about the already written history.
One could infer that if the experimental
psychology is relatively new as a science
and thus difficult to historicize, then the
history of the clinical neuropsychology
must be truly impossible to narrate due to
its youth. In an enlightening conversation
with Kurt Danziger, he used the game of
football (soccer) as an analogy to describe
the difficulty in acquiring the whole
picture and the outcome of the game/
historical events until it’s over and the
referee has blown the whistle. This
however, does not imply that it isn’t
interesting to have the picture and reports
during the game. He took Fouceault’s
view of history as an example of how one
could write the contemporary history.
Fouceault used the term genealogical
research to describe his historical method,
which simply and frankly means that you
start to narrate in the present now and
then search backwards for the history.
Do we have blurred historical
glasses?
The genealogical perspective could also
prevent us from putting our own
prejudiced preconceptions on another
culture and time. World-famous in
Sweden is the skeleton found in an
unusually distinguished stone age grave in
the south of Sweden (Bäckaskog). It was
found in the 1930s and was considered a
male with high status. The archeologists
come to this conclusion because of the
fancy grave and the fact that the skeleton
was buried with a knife. This was the
unquestioned view until an osteologist in
the 1980s made a scientific investigation
and found out that the man had been
giving birth to about eight children and
therefore obviously had to be a woman
(Bäckaskogskvinnan). Would this jump
to conclusions have been more easily
prevented with a genealogic approach to
history? In the case of psychology, similar
false conclusions could obviously be
made, and to historicize could make us
painfully aware of potentially biased
assumptions. Both Danziger and Ian
Jarvie discuss this subject in their
summaries.
Who should write the history?
James Good thinks that it is important
that the historian of psychology is
working within the psychological
institutes. One of his reasons is there has
been little interest in the topic and if the
history chairs are separated from the
psychological institutes the interest
decreases even more.
So in summary, history should and
could be interesting for psychologists, and
one should write it yourself (an interest
for both historians and psychologists) and
not only the history of ”great names” but
its role in society, the view of man and
ideological implications. Danziger claims
that it is an assignment for both
historians and the psychologist to write
the history of psychology. As a remedy of
the lack of narrated clinical history of
neuropsychology I suggest you to read the
book Pathways to Prominence in
Neuropsychology (2002, Ed. Anthony
Stringer, Eileen Cooley and Anne-Lise
Christensen)
Further more, you will in this issue get a
presentation of the history of
neuropsychology from each of the Nordic
societies. An essay about the role of the
neuropsychologist in a viewpoint out of
history of ideas and science is also
included.
Katarina Franck, editor
Who cares in hundred years?
Who knows who cares in hundred years?
Perhaps the second question is the more
optimistic. So you male and female
colleagues out in the workshops of life go
to your pulpit and write about your work,
and write preferably to this Journal!
Someone definitely cares now, but most
of all, this could be very interesting for
psychologists and researchers in hundred
years.
Katarina Franck, Editor
Svara på enkät
och delta i
utlottning av
bok!
Svara på vår enkät och delta i
utlottningen av Elkhonon
Goldbergs nyöversatta och
mycket läsvärda bok
Den civiliserade hjärnan.
Svara kort på följande tre frågor:
•
•
•
Skicka in ditt svar senast den 24
november 2003 på e-postadress:
[email protected]
39079 Neuro01
3
Vad vill du läsa mer om
i tidningen?
Vad vill du läsa mindre
om i tidningen?
Kan du tänka dig att delta
i tidningsarbetet ?
3
03-09-30, 08.05
History of Social Science with
Special Focus on Psychology
Annual Meeting of the Swedish Association of the History of Psychology.
June 18th-19th 2003 at College of Communication, Campus Helsingborg,
Lund University, Sweden
June 18th, 2003:
The Relevance of History for the Social
Sciences.
June 19th, 2003:
Psychology and Its History: Memory and
Methods.
Steve Fuller, University of Warwick:
Toward a Gestalt Switch in Assessing Kuhn’s Debt to
Psychology
Carl Martin Allwood, Lund University:
Indigenized psychologies: development and some
problems
Brigitte Nerlich, University of Nottingham:
Genes, instincts and symbolic interactionism
Ian C. Jarvie, York University:
Anthropology and its history
James Good, Durham University:
Why Psychology Should care about its history
Rom Harré, Oxford University:
The Relevance of History to Psychology
Kurt Danziger, York University:
The History of Mnemonics and the Psychology of
Memory
Arne F. Petersen, Copenhagen University:
Edgar Rubin and the Archimedean Tradition in
Danish Experimental Psychology
Lars-Göran Nilsson, Stockholm University:
Concepts on Learning and Memory
Rom Harré:
Methods and Memory: Comments on the Papers
and General discussion.
4
39079 Neuro01
4
03-09-30, 08.05
4/03
The contributors
Kurt Danziger is Professor Emeritus in Psychology at York University, Toronto, Canada. He is
one of the leading scholars in History of Psychology. His book Constructing the Subject (1990)
is highly regarded. He is a specialist on W. Wundt and has lately published in the area of history
of memory research.
Steve Fuller is Professor of Sociology at Warwick University, England and has published a
large number of articles and books discussing the role of the sciences in society, especially the
politics of big science. His latest book Thomas Kuhn: A Philosophical History for Our Times
is an international bestseller.
James Good is Professor of Psychology at Durham University, England and editor for the
international journal The History of the Human Science. He has done research in the areas of
Social Psychology and the History of Psychology.
Rom Harré is professor of Philosophy at Oxford University and in Psychology at Georegetown
University, USA. He has written a large amount of books and articles in the Philosophy of
Science as well as on conceptual and methodological issues in psychology. His research in
psychology focuses on the social and cultural nature of psychology and he has coined the
expression ”The Second Cognitive Revolution”.
Ian C. Jarvie is Distinguished Research Professor at York University, Toronto, Canada and a
Guest Professor at College of Communication, Lund University. He is an internationally wellknown Philosopher of Science and editor for one of the leading international journals in the area
Philosophy of the Social Sciences. He is also an international specialist on Anthropology and Film
Studies, and has published many books in these areas.
Brigitte Nerlich is Professor of Psychology and works at the Institute of Genetics, Biorisks,
and Society at University of Nottingham. She has published in the area of Lingusitics,
especially its historical development and also in the History of Psychology. She has among
other things studied the psychology of W. Wundt, H. Mead and K. Buehler.
Lars-Göran Nilsson is Professor of Psychology at Stockholm University. He has published
extensively in the area of cognitive psychology and especially in the field of memory research.
He has been the editor of Scandinavian Journal of Psychology and the European Journal of
Cognitive Psychology. He is an adjunct member of the Nobel committee for economics.
Arne Petersen is Professor of Psychology at Copenhagen University and is a specialist on
Ethology and Psychology, the History of Danish Psychology and more general topics in the
History and Philosophy of Psychology. He has published in all these areas.
39079 Neuro01
5
5
03-09-30, 08.06
History and Psychology
Rom Harré
Introduction
The domain of ‘psychology’ is a historical
phenomenon since there are changing
clusters of disciplines, that ways of
reflecting on thinking, feeling, acting,
seeing, hearing etc. and the interplay
between them. One leading question for
the history of psychology must concern
the degree to which current concepts
concerning content of method are
projectible to the past. Complementary to
the first order problem is the question of
how far our ways of reflecting on these
activities are projectible.
To undertake historical studies at
all we must make one of two
assumptions:
1. That the phenomena are stable over
time, and that psychology has developed
like physics, as a way of reducing our
uncertainty as to the nature and origin of
the phenomena.
2.
That changes in the historical
forms of reflection on thinking, feeling,
acting and perceiving reflect changes in
the phenomena themselves.
One way history could have any relevance
to psychology, could be because the
psychological phenomena and the
relevant cognitive processes of modern
people in those regions of the world
where empirical psychology is practiced
are not universally projectible on other
members of the species homo sapiens, in
particular past members of societies in
historical continuity with ours. But this
requires reflection of the question of how
is it possible for there to be anyone who is
psychologically ‘other’ to us? Moreover, if
this is possible, how might we come to
have any grasp of the thought-ways of
such ‘others?
We can usefully distinguish
between ‘history of psychology’, that is of
ways of trying to represent and understand the thinking, feeling, acting and
perceiving of ‘others’, and ‘history in
psychology’, the use of historical studies
of the phenomena to which the putative
discipline of ‘psychology’ could be
addressed. Part of the fascination of this
field is the continuous change in both the
cluster of disciplines and the material to
which the then current version of
reflection on human life ways was
directed.
The historical ‘other’
History can be looked on as anthropology
rotated through 900 so that the past becomes
a region of strange tribes the psychologies
of which are problematic. However, the
hermeneutical problem is more
multidimensional than it is in anthropology.
In the latter encountering the other can be
deepened by personal relationships and
discussions, through which an alien can
enter in, at least in some measure, to the
thoughts, feelings, ways of perceiving and
ways of acting of ‘others’. For example, the
work of Catherine Lutz (1988) on the
emotions of the Ifaluk is an outstanding
example of penetrating deeply into the
minds of cultural others. Her method
involved a thorough comparative study of
the relevant vocabulary of this culture,
integrated into a detailed ethnography.
Everything she thought she had learned
could be checked against the way the Ifaluk
managed their lives, in the here and now.
However, the historical other can be
psychologically encountered only through
documents and artifacts which have the
character of documents, that is display or
manifest intentionality in one way or another. This leads directly to the problems
sketched out above.
A problematic for history in
psychology
There seem to be three questions to
which such a study might be addressed.
a. Do modes of thinking, feeling,
acting and perceiving change? If new
modes come into being, the recognition
of their ‘newness’ requires that we have
identified the customs and practices
which these new practices superceded.
The appearance of ‘romantic love’ as a
way of managing sexual relations in the
12th century nevertheless required
cognitive skills like ours.
b. Do the boundaries between
acceptable and unacceptable forms of the
activities we take to be ‘psychological’
change? For example, the ways depression
was treated in the 16th century involved
atra bilis and candida bilis, bad and good
forms of melancholy. (Cf. also the current
debates on the role of bipolar disorder in
the work of great innovators).
c. What is the status of the
presuppositions that studies of these
phenomena be possible and genuinely
revelatory of historical differences?
Artifacts as ways of entry into the
psychology of the historical other
Just as anthropologists need an anchor to
link themselves to the life-ways of the
people they study, so too do historical
psychologists. In assessing any attempt to
interpret evidence in the form of artifacts,
nothing whatever can be achieved unless
some presumptions about commonality
can be presumed. If we presume too
much we fall into the vice of anachronism
(for instance the use of Freudian theory to
understand the behaviour of politicians of
the past). If we presume too little we are
faced by the opacity or indeterminacy of
alien thought ways. It will be useful to
look at two examples of psychological
interpretations of artifacts from the
remote Paleolithic past: the change in the
character of the debris in stone tool
factories at a certain moment in the past,
and the recent re-interpretation of the
cave paintings of Southern France. Both
studies have merit, and both depend on
well-articulated presumptions of
commonality of psychological style over
tens of thousands of years.
At a certain fairly well defined moment in
prehistory, the debris in Paleolithic tool
6
39079 Neuro01
6
03-09-30, 08.06
4/03
Rom Harré lectures at the conference about the history of psychology, in Helsingborg, Sweden, summer 2003
factories shows a sharp discontinuity.
Before the break, there are chippings only,
no discarded imperfect tools. After the
break, there are faulty efforts among the
discards. It has been argued that this
change reflects a change in mode of
consciousness among the tool makers,
illustrative of a new found capacity to
stand back from the immediate work in
hand (any sharp edge will do) to critically
examine the product according to ideal
standards. The break came about, so it is
argued, because of a development in the
structure of the human brain, for which
the phenomena observed in the quarries
is evidence.
The recently published Mind in the
Cave suggests that the sympathetic magic
interpretation of cave paintings as ways of
attracting animals to be hunted does not
fit either the style or the location of these
works. Instead, it is suggested that a
neurological development in brain
anatomy brought fantasy and dreaming to
the fore, amplified by the use of
psychoactive drugs, opening up a richer
domain of consciousness that heretofore
available to hominids. Experiences that
seemed to be of events and beings other
than those of everyday consciousness, was
taken to reveal a world behind the veil of
appearance. The paintings present
significant occupants of that world, as
they come through into the range of
human experience, no longer confined to
the here and now.
The argument is presented through
analyses of the paintings interwoven with
speculations concerning the evolution of
brain structures capable of recovering the
content of dreams in the waking life.
Plainly from one point of view, the whole
argument of the book is circular. The
paintings make sense if the human brain
is endowed with a new capability. The
evidence for the appearance of a new
capability id the interpretation of the cave
paintings as representations of the
content of dreams and psychedelic
hallucinations. A more sympathetic image
than the circle is the bootstrap. The
correspondence theory of truth cannot be
applied to this problem, since the reality
to which the account applies is gone for
ever. Bootstrapping involves an everexpanding domain of mutual supporting
hypotheses, around the artifacts that have
survived.
Note that both these analyses depend on
a limited projection of psychological
features of existing cultures onto the past.
The stone tools inference reflects the
modern dominance of the ideal over the
actual, as standards of good work and
quality control. The cave paintings
inference reflects what we know about
recent and contemporary survivals of
shamanistic cults, and our own
uncertainty on occasion of the status of
vivid dreams.
Documents as ways of entry into
the psychology of the historical
other
Plays, diaries, court reports and so on are
repositories of material that might be
reasoning which seem outlandish, of
social practices that make no sense to us.
To enter into such material we need
methods, techniques of analysis.
Again, the key question is the
39079 Neuro01
7
7
03-09-30, 08.06
>>>
Concentrated audience during the
conference in Helsingborg.
>>>
development of effective and plausible
analytical tools. ‘Positioning theory’, a
mode of analysis of discourse that focuses
on the shifting pattern of rights and
duties to make use of certain categories of
social acts, allows an analyst to use such
grammatical matters as the distribution of
pronouns to follow very subtle social
psychological phenomena, that resemble
but are not identical with those our own
culture exhibits. For example, a recent
study of Shakespeare’s Loves Labours Lost
gives us an insight into the way social
relations between men and women were
managed in the Elizabethan era. At that
time, English had two pairs of second
person pronouns, ‘T’ form ‘thee’ and
‘thou’, and a ‘V’ form, ‘ye’ and ‘you’. The
‘T’ form expressed intimacy and strong
feeling, and was used both by enemies
and lovers. The ‘V’ form was not only
polite and formal, but also indicative of a
cool emotional climate. In Shakespeare’s
play the shifting relations between the
women and the men are displayed in the
ways the pronouns serve as a resource for
managing gender as a socially significant
category (Adams & Harré, 2002).
Peter Stearns (1988) has coined
the term ‘emotionology’ for the pattern of
use of words for emotions in a past era.
Using a wide range of documents, he has
shown how many of the common emotion terms in English have changed their
referents over the last four hundred years,
demonstrating, so he argues, a profound
change in the phenomena which they are
used to describe. For example, ‘anger’
Pictures to the right:
Above: Christina Erneling, one of the organizers is
welcoming the attendees to the conference
Below: Rom Harré
used to be used to refer to the display of
annoyance alone, without reference to the
accompanying bodily feelings. In the late
eighteenth century, feelings began to be
included in the domain of reference of
many common emotion words hitherto
used exclusively for displays. This shift of
meaning has continued until in the
twenty first century some emotion words,
such as ‘anger’, are now used almost
exclusively for feelings. The emotions of
the historical ‘other’ are different
phenomena from those that we understand by the catch-all term. Stearns has
shown how there can be continuity in the
course of a profound transformation.
Wittgenstein’s warning
In his Remarks on Frazer’s Golden Bough
Wittgenstein (1991) argued that it is a
mistake to assume that prior cultures, even
those in historical continuity with our own,
display primitive versions of our more
sophisticated cultural practices. He had in
mind particularly the idea that magic is
primitive science, the leit motif of Frazer’s
analyses of surviving folk customs. These
people, argues Wittgenstein, were fully
committed to what they were doing, as they
saw it. They were not in some muddle
headed way doing what we do. Interpretation should recover a plausible account of
such practices as the Beltane Cake, with the
one fatal nob among the many. Nor should
we take contemporary ways the Beltane
Cake is used as survivals of Neolithic
customs. We have our way, they have their’s.
This warning is particularly pertinent to
studies in the psychology of the past. The
presumptions discussed in the case of
Paleolithic projections need to be carefully
examined and kept in state of suspension,
ready to be revised when something else
turns up. Yet, as they say, it’s the only game
in town.
References
Adams. J. & Harré, R. (2002) ‘Gender
positioning: a sixteenth/seventeenth
century example’. J. for the Theory of
Social Behaviour 32 367 - 372.
Lewis-Williams, D. (2002) The Mind in
the Cave. London: Thames and Hudson.
Lutz, C. (1988). Unnatural Emotions.
Chicago: Chicago University Press.
Stearns, P. N. and Stearns C. Z. (1988).
Emotions and Social Change New York:
Holmes and Meier.
Wittgenstein, L. (1991). Remarks on
Frazer’s Golden Bough. Trans. A. C.
Miles,Denton: Brymill.
8
39079 Neuro01
Ψ
8
03-09-30, 08.07
4/03
The Themes of the Meeting
Contrasting view of the history of any science (Fuller):
Continuous uncertainty (Popper) and
discontinuous uncertainty (Kuhn).
Presupposes that representations and what is
represented are independent, that is presupposes
Realism.
Project of science is to decrease uncertainty of the
merit of representations.
How independent are psychological phenomena
and their representations?
Critical History
Its role could be recovering abandoned, ignored
or neglected methods of enquiry and conceptual
systems for identifying and creating
representations (Good).
Raises the question of the cultural specificity of
the categories and methods (Danziger, Allwood).
Projects
Redoing a research project (Freeman/Mead;
Weiner/Malinowski) (Jarvie).
Redoing methodology for better cultural fit
(Allwood).
Recovering neglected high quality work –
mnemonics (Danziger).
Recovering useful methods – graphical
representations and algebraic functions (Petersen).
Non-independence of method and
phenomena
Psychology brings into focus phenomena that
predated the research (Harré)
Psychology brings into existence phenomena that
did not previously exist (Moscovici on Freud) Or
deletes some that did exist (Danziger).
Presuming Realism, what are the conditions for
reducing uncertainty about psychological
phenomena of the past?
Lexical access via continuity of changing
vocabulary (Harré, Nillsen)
Stability of neural endowments against change in
psychological practices over time (Nillsen,
Nerlich).
39079 Neuro01
9
9
03-09-30, 08.07
The History of Mnemonics and the
Psychology of Memory
Kurt Danziger
York University, Canada and
University of Cape Town, South
Africa
I
f it is accepted that human memory
processes are a product of biological
adaptation they must also have
undergone considerable development in
historical time. To mention only the most
obvious example, all of us rely constantly
on memory for printed textual material,
but this capacity cannot be simply the
result of evolutionary selection- the time
during which printed, or even written,
texts have been part of the human
environment is far too short. The specific
abilities involved in the effective retention
and retrieval of written information must
be the result of specialized development
in the course of recorded history.
Evidence for historical changes in
the operation of human memory comes
from the rich history of mnemonics, i.e.
technologies for memory improvement
that relied on the methodical application
of purely mental procedures as well as
artifacts designed for the mnemonically
effective presentation of information.
These sources extend from antiquity to
the present.
The earliest known forms of
mnemonics were developed for oral
performance in a preliterate context. The
most important aspect of the transition
from oral to literate mnemonics involves
the discovery of a distinction between
words and what words represent. Entirely
different mnemonic techniques would
would have to be used, depending on
whether the task was to remember verbatim, as in reciting poetry for example, or
to remember a conceptual content that
had been communicated verbally, as in
reproducing a legal or philosophical argument. Historical and ethnografic studies
strongly suggest that this kind of
distinction is an outcome of literacy.
For remembering extensive bodies
of written information the method
recommended for many centuries was socalled local memory. One was advised
first to establish in one’s mind a set of
interconnected spatial locations, perhaps
a house divided into various rooms, or a
street containing various houses. Then
one was to place at these locations visual
images representing the things to be
remembered. In order to retrieve information stored in this way one was to
imagine oneself entering the location
containing one’s memory images at a
certain point and then making one´s way
from image to image. As one reached
each image the appropriate memory content would become available.
In former times belief in the
mnemonic effectiveness of spatial
localization was pervasive, whereas in
more recent times that belief has largely
evaporated. This suggests a change in
people’s relative sense of comfort in handling memory tasks that involved spatial
localization versus tasks that involved
abstract verbal content. What has
changed , is probably not our biologically
based proficiency in remembering spatial
Attendees, from left to right: Carl-Martin Allwood,.., Rom Harré, Franz Luttenberger, Steve Fuller, James Good, Margot Bengtsson
and one of the officials.
10
39079 Neuro01
10
03-09-30, 08.07
4/03
locations but our facility in handling
memory for abstract information
conveyed in written form. With the
dvelopment of better skills for processing
texts people no longer needed local
memory to give them a sense of security
when faced with complex verbal memory
tasks.
In the 18th and 19th centuries a
new kind of mnemonics became popular.
Instead of using spatial localization and
iconic imagery to facilitate memory,
reliance was now placed on the manipulation of verbal tokens in written form, that
is to say, letters and syllables. The new
methods were part of a new memory
culture which valued the exact
reproduction of some precisely defined
informational input, historical dates,
geographical facts, physical
measurements, and so on. In ancient
times mnemonics had formed part of
rhetoric nad in the Middle Ages it served
the goal of spiritual enlightenment
through absorption in sacred texts. But in
the 19th century it found a home in an
educational system that emphasized the
accurate reproduction of textual content
lacking in personal interest or significance
for the learner. In a rhetorical context
mnemonics had been employed to
facilitate the composition of persuasive
speeches and arguments, but in modern
pedagogical mnemonics the elements of
persuasion and composition disappear.
The content to be remembered is
assumed to be in the form of discrete
items, and the purpose of mnemonics is
to make lists of such items memorable.
Memory experiments differ from
mnemonics in their goal, but they
resemble mnemonics in making ”natural”
memory the target of planned and
methodical interventions which focus on
the memory component in complex
cognitive tasks. This kind of focus has
always been accompanied by the
Kurt Danziger, on the history of menmonics.
temptation to reify memory as though it
were a thing, often a discrete store or
repository, rather than a transaction
between a person and an environment
Mnemonics and memory experiments
both pick out a certain aspect of cognitive
processing for special attention and
thereby provide a basis for theories that
pertain to this aspect in isolation.
Theoretical questions then become
questions about the nature of memory.
The memory phenomena we
observe in our own day reflect the historical development of memory technology
and memory culture. Contemporary
adults arrive in psychological laboratories
already trained in skills of memory
organization, encoding and retrieval that
were not available to their ancestors a few
centuries ago. They also share currently
prevailing mnemonic values with
psychological experimenters. This sharing
of a common, historically evolved,
memory culture limits the forms of experimental memory tasks to what is
presently culturally acceptable,
comprehensible, and valuable.
One example must suffice here. A
striking feature of the first century of
scientifiv memory research was the
ubiquitos use of verbal stimulus material
presented in written form. But a concentration on written verbal materials was
already a feature of the mnemonic
systems that were popular around the
time experimental memory research made
its appearance. Both were primarily
interested in the achievment of verbatim
accuracy in the reproduction of written
material presented in the form of discrete
items of information. In other words,
they expressed the same mnemonic
values, the same specifically modern
memory culture.
The history of menmonics
indicates that within recorded time there
have been changes in what is experienced
as easy to remember and what is
experienced as hard to remember. There
have also been changes in the kind of
remembering that is culturally most
valued. One should therefor reflect
carefully before tracing reductive
speculative links between currently
observed memory phenomena and their
biological basis. Many of these
phenomena depend on individuals’
familiarity with technologies and
mnemonic values that have only existed
for a relatively brief period. The specific
capacities on which they depend were
developed in historical time, not in
biological time. Of course, these specific
capacities ultimately depend on certain
given possibilities, but to equate the two
will prvent us from asking the crucial
question of how these possibilities were
converted into the specific forms of
memory performance that can be
observed now.
>>>
39079 Neuro01
11
11
03-09-30, 08.08
A discussion during Kurt Danzigers lecture, From the left to right: Lars-Göran Nilsson, Ingvar Lundberg,Gunilla Torell, Inga sanner and
Bengt Göransson.
>>>
Bibliography
Bower, G.H. (2000) A brief history of
memory research.In Tulving, E. &
Craik, F. I. M. (Eds.)The Oxford
handbook of memory (pp.3-32).
New York: Oxford University Press.
Brockmeier, J. (2002). Searching for
cultural memory. Culture &
Psychology, 8, 5-14.
Carruthers, M. (1990). The book of
memory: A study of memory in medieval culture.Cambridge: Cambridge
University Press.
Carruthers, M. (1998). The craft of
thougt: Meditation, rhetoric, and the
making of images 400-1200. Cambridge: Cambridge University Press.
Carruthers, M. and Ziolkowski, J.M.
(2002). The medieval craft of
memory: An anthology of texts and
pictures. Philadelphia: University of
Pennsylvania Press.
Coleman, J. (1992). Ancient and medie
val memories: Studies in the
reconstruction of the past.
Cambridge: Cambridge University
Press.
Donald, M. (1991). Origins of the modern mind: Three stages in the evolu
tion of culture and cognition. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.
Donald, M. (1999). Preconditions for the
evolution of protolanguages. In M.C.
Corballis and S.E.G. Lea (Eds.), The
descent of mind: Psychological
perspectives on human evolution
(pp. 138-154). New York: Oxford
University Press.
Goody, J. (1998). Memory in oral tradition. In P. Fara and K. Pattersson (Eds.),
Memory (pp. 73-94)
Grey, R. (1841/1730). Memoria
Technica or method of artificial
memory applied to and exemplified
in chronology, history, geography,
astronomy, also Jewish, Grecian, and
Roman coins, weights, measures, etc.
Oxford: Vincent.
llich, I. (1993). In the vineyard of the
text. Chicago: University of Chicago
Press.
Lord, A.B. (1964). The singer of tales.
Cambridge, Mass.: Harvard University
Press.
Neisser, U. (1982) (Ed.). Memory
observed: Remembering in natural
contexts. New York: W.H. Freeman.
Norman, D.A. (1993). Things that
make us smart: Defending human
attributes in the age of the machine.
Reading,Mass.: Addison-Wesley.
Parry, M. (1971). The making of
Homeric verse. Oxford: Oxford
University Press.
Quintillian (1922). Institutio Oratoria.
H.E. Butler transl. Cambridge, Mass.:
Harvard University Press.
Rubin, D.C. (1995). Memory in oral
traditions: The cognitive psychology
of epic, ballads, and counting-out
rhymes. New York: Oxford University
Press.
Sherry, D.F., and Schacter, D.L. (1987).
The evolution of multiple memory
systems. Psychological Review, 94,
439-454.
Small, J.P. (1997). Wax tablets of the
mind: Cognitive studies of memory
and literacy in classical antiquity.
London: Routledge.
Snodgrass, G. (1997). The memory
trainers. In R.L. Solso (Ed.), Mind and
brain sciences in the 21st century
(pp. 199-233). Cambridge, Mass.: MIT
Press.
Weldon, M.S. (1999). The memory chop
shop: issues in the serch for memory
systems. In J.K. Foster and M. Jelicic
(Eds.), Memory: Systems, process or
function? (pp. 162-204). Oxford: Ox
ford University Press.
Willis, J. (1973/1621). The art of
memory as it dependth upon places
and ideas. New York: Da Capo Press.
Yates, F.A. (1966). The art of memory.
Chicago: University of Chicago Press.
1 Summary of a talk given at Helsinborg,
June 2003
12
39079 Neuro01
Ψ
12
03-09-30, 08.08
4/03
Steve Fuller and Thomas Basbøl, Copenhagen, Denmark.
Alf Bång, one of the organizers of the conference.
The crew during a well deserved break
Lars-Göran Nilsson
Carl-Martin Allwood and Karl-Erik Wärneryd in conversation
during a break.
39079 Neuro01
13
Carl-Martin Allwood talks about indeginized
psychologies.
13
03-09-30, 08.08
Ambivalence towards history in the
social science
I.C. Jarvie
York University, Toronto
T
wo theses: The negative thesis is
that neglect of history hinders the
progress of science. The positive
thesis is that the study of history is fruitful
for the progress of science. Both those
who neglect history and those who take an
interest in it need to take account of just
how sophisticated an enterprise it is.
Two reasons for rejecting history are
well known. What, it might rhetorically
be asked, is the value of an history of
error? Studying the history of a science is
not just time stolen from real research, it
actually forces one to study ideas known
to be false and practices known to be
misleading. A second well-known reason
for objecting to the study of history in
science is that the past does not explain
the present. Since the past does not
explain the present, to grasp the present,
to know how to proceed, one has to stay
in the moment.
Ian Jarvie
A third argument claims that, for many
sciences, the history is short and the prehistory is long and daunting. There is
economic, sociological, anthropological,
and psychological thinking in Plato and
Aristotle, though not always under those
names or their Greek equivalent and not
following the lines of classification and
organization of the modern period. But
that thinking scarcely resembles what we
would call the scientific. There is little we
would recognize as empirical research.
There are no statistics. There is no sense
of the modern problematic. These
features of what we take to be the
scientific phase of the study of society
emerge only in the modern period, and
only under the shadow of natural science
and its success.
Something like this point, that longterm history of science no longer studies
science, is also to be found in Kuhn.
Kuhn places much of science on a very
shallow timeline. The scientific
revolutions that he claims mark the inauguration of each science (as well as the
sea-changes within established sciences)
are all in the modern period. He
mentions the revolutions associated with
the names Newton, Lavoisier, Darwin,
Einstein, quantum theory, and so on.
There was no science in Democritus’s
time, on Kuhn’s model. To some, the fact
that Kuhn sees no science there is to be
taken as authoritative. But if we are going to rely on Kuhn we may find his arguments hard to control. He sets up social
conditions for an inquiry to become
scientific that are only fulfilled in the
modern era. This makes a total hash of
any attempt at the longer-term history of
science; in fact it would seem that there
cannot be any long-term history of science. Science becomes strictly modern.
Before trying to mute the force of
the arguments already enumerated, I am
going to add to them. Besides the three
general arguments reviewed above, social
and cultural anthropology had an even
more specific set of arguments against
history which I will illustrate from two
examples. The first is the diversity of
kinshop systems. Why had these different systems developed? The historical
method postulated that history was linear
and that each system must have evolved
out of one of the others. The question of
the correct sequence was much debated,
with a consensus developing in the
nineteenth century around the idea that
matrilineal systems must be the oldest on
the grounds that the tie of mothers to
children is directly observable and
concrete and so the reckoning of kinship
through females was the simplest.
The anti-historical attack on this
consensus pointed out that there was no
historical evidence for the priority of
matrilineal systems other than that one
had to be prior. Hence the explanations
were circular. Neither the necessity of
any priority, nor the fact of a particular
priority could be tested; hence the
explanations were speculative, not
scientific. Furthermore, even if one system of kinship did develop out of another
that did not explain why this had
happened and why the newly emerged
system was viable, how it worked.
The alternative approach was to study the
diverse kinship systems as different
solutions to the problems of social
organization. Yet the original question
remains. Why did different kinship
systems develop? The anti-history response was that the question was
probably unanswerable and so it was
more fruitful to concentrate on
functionality. Whether or not a question
is answerable may be a function of time
and context. Questions that seem
impossible to answer in one generation
can develop into research programmes in
the next.
The linear view of history which
viewed matrilineal kinship systems the
14
39079 Neuro01
14
03-09-30, 08.08
4/03
earliest, was usually embedded in a
progressive world view that took it that
earlier societies were in some way inferior,
or more primitive, or “simpler”. The
master narrative governing much protoanthropological thought was to
reconstruct the triumphant upward
march of humanity towards civilization or
at least “complexity”. In its worst forms
this progressivism was mixed with
theories of racial as well as social and
cultural superiority. By the time of Boas,
however, there was good reason to doubt
whether science could be used to rank
humanity into the inferior and superior.
Only a kind of methodological relativism
was appropriate: find out how their society works. The errors that constitute the
history and pre-history of anthropology,
then, were not just factual or theoretical,
they were also moral. To avoid history
was to command the moral high ground.
One can sympathise: After all, the parts
that alchemy and of astrology played were
carefully erased from many histories of
science until quite recently, as was the role
of eugenics from the history of biology.
In not wanting to confront their past
from the purified viewpoint of their present anthropologists behave like normal
scientists.
My points are also borne out in the
so-called Freeman-Mead controversy of
the last quarter of the twentieth century.
Freeman’s argument was that Mead
simply got Samoan ethnography wrong
on the matters at issue. Hence the major
thesis of her book Coming of Age in
Samoa, that adolescence was a cultural
rather than a developmental category
(nurture rather than nature), a
vindication of Boasian culturalism, was
rendered moot.
Freeman argued step by step how Mead
had, with the best intentions, come to
mistaken conclusions. This was fateful
because her task had been to vindicate
culturalism, the doctrine that most hu-
man variation in due to
culture and not to nature.
She thus assisted in the
effort to treat most past
anthropology as a history of
error, even egregious error.
But if she was mistaken then
no such conclusion could be
drawn. It seems to me that
much of the energy of the
controversy came from the
realization that if Freeman
was right the history of
cultural anthropology was
shown to be a history of a
blundering wrong turn rather than a history of the
turn towards the light. The
Ian Jarvie answering some of the questions.
resistance to his work was a
refusal to admit deep error.
This refusal was, in turn, linked to the
herself. Third, honest mistakes are not
failure to grasp that the discovery of error
culpable; from each corrected mistake we
is the principal means by which we gain
learn something. What we learn is more
knowledge.
about the problematics of our subject.
The history of our errors about
We learn to deepen our grasp of the
kinship, the history of our errors about
problems at hand, their interrelation, and
adolescence, are means to develop a sense
their tendency to develop into whole
of the problematics of the subject we are
disciplines.
studying. They tell us which roads have
Psychology and anthropology have a
been followed, which lines of thought
number of things in common, most notaexplored and debated, and so we know if,
bly in this context, some degree of
and why, we follow different roads and
embarrassment towards, and apologetics
lines. History is what gives us a sense of
for, ideas and practices that were in the
what we are doing and its significance.
past held to be warranted by science. But
That is its role in progressive science.
whereas anthropologists still resist doing
My position assumes that we want to
their own history, there being only a
know where we are and the significance
couple of dozen major works published,
of what we are doing. In Kuhn’s model
in psychology things are not so
that is unnecessary and even distracting.
impoverished. True, many in the profesThe social organization of teaching and
sion evince no interest in learning their
research is sufficient guide for the normal
own history. Still, psychology is a large
scientist.
and diverse area of endeavour and, if one
What is the value of the history of
goes by books published, journals, and
error? First of all, it is the real history: we
societies, the study of its history is
all have made mistakes and will go on
flourishing.
making them. Secondly, it shows just
how convincing and plausible errors can
be. Truth is not manifest, alas, but hides
39079 Neuro01
15
15
03-09-30, 08.08
Genes, instincts and social interaction
Robert Dingwall & Brigitte Nehrlich
Institute for the Study of Genetics,
Biorisks and Society
University of Nottingham, UK
IGBiS is a programme supported by The
Leverhulme Trust
Note: A longer version of this paper will
be published in the journal Symbolic
Interaction (in press 2003).
T
his article contributes another
chapter to the history of the
intersection between
physiological and social psychology. Its
impetus was a report by Caspi et al.
published in Science which claimed that
some criminal behavior had a biological
basis, arising from childhood experiences
of maltreatment. This is a powerful
reminder of the extent to which many
people are receptive to a kind of
‘biological imperialism’, however naïve its
understanding of the social and cultural
dimensions of the problem being
addressed. If this is to be avoided, we
argue that symbolic interaction must
rediscover the engagement with biology
that was a consistent theme in the work
of Mead and his contemporaries.
The popular media tend to
present behavioral genetics in what
Plomin (1994) has called OGOD (One
Gene, One Disease) terms. This may
make biological arguments easier to
follow but leads to serious distortions. In
fact, most current biological accounts are
much more subtle than OGOD. Genes
are now routinely understood by
researchers to have both multiple targets
and effects and to be regulated by their
‘environments’. The research by Caspi et
al. (2002) was a case in point. Although
this research was reported in the media as
the discovery of an OGOD gene for
crime, the paper was actually much more
subtle and refers to genetic as well as
environmental factors.
The research reported by Caspi et al. is a
combination of molecular biology and
longitudinal data that considers the
interaction between certain genotypes,
maltreatment and anti-social behavior.
However, despite its recognition of
environmental factors, many social
scientists would find it unconvincing.
This is because its molecular focus has
reduced complicated social processes to
an undifferentiated blur. Caspi et al.
conflate different kinds of objects when
they try to integrate problematic elements
of the social world, such as ‘maltreatment’
and ‘anti-social behavior’, with less
problematic elements of the natural
world, such as enzymes. ‘Maltreatment’
is ultimately a label applied by an
observer to a set of acts. Categories, such
as ‘maltreatment’ or ‘crime’ are the
contextual product of social processes by
which behaviors are defined rather than
Aristotelian forms, where meanings are
inherent in acts. We do not know what
murder is when we see it, in the way that
biologists know what an enzyme is. The
problem with the biological explanation
of crime is that it attempts to cross from
one kind of object to another without
recognizing the need to confront the
epistemological challenges that arise in
the process.
The difficulties involved have
been well recognized by social scientists
since the differentiation of biology,
psychology and sociology between 1880
and 1920. At the beginning of this
period, Herbert Spencer could write
authoritatively about all three. By the
end, they are institutionally distinct
disciplines. In the process of moving
from the undifferentiated homogeneity of
the sciences to the distinct heterogeneity
that we recognize today, however, there
was a willingness to engage in direct
arguments that has since largely
disappeared.
WI Thomas (1896), for
example, discusses the limited progress
made by European ‘psycho-physics’. He
rejected the attempt to ground
psychology in biological structures, like
brain weight or cranial measurement,
while retaining a notion of drive or
instinct, particularly in relation to food
and sex. The expression of these drives
was, though, environmentally
determined. For a period, there was a
flurry of interest in trying to define
human instincts as the drivers for
behavior.
By 1921, however, Faris and
Bernard were pointing to the dire
confusion that had resulted. Faris notes
that instinct has most usually been
explained by ‘the so-called genetic
method’ (p.198). By this he means a
Lamarckian process, where previously
advantageous behaviors are impressed on
the human organism in an enduring
fashion (see also Bernard 1921: 108).
The most usual explanation of instinct
has relied upon the so-called genetic
method and assumes that these social
customs what are observed among
civilized people, are the result of the
stamping in, through age-long experience,
of some reaction which was inherited by
each succeeding generation. Thus Patrick
derived the love of baseball from the
activities of prehistoric savages, “Man in
the primitive world had to run, throw,
and strike.” And baseball actually
reproduces the very attitude of the
caveman with his club. The question
arises however, as to why Russian boys or
the French or Chinese do not play
baseball. It is to be presumed that
American boys are not alone in having
descended from primitive man. (Faris,
1921: 189)
Faris acknowledges the role of
instinct in animals and possibly in respect
of simple acts by very young children.
However, he sees no conclusive evidence
that humans have any specific instinctive
patterns. The ‘genetic psychologist’
assumes that which he or she should
make a hypothesis. An instinct must be
capable of universal expression.
Ethnology, or as we would now say social
anthropology, consistently falsifies any
such claims. However, he does open an
interesting possibility, namely the study of
temperament. Where instinct deals with
humans in the aggregate, temperament
16
39079 Neuro01
16
03-09-30, 08.09
4/03
Brigitte Nehrlich lectures on genes,
instincts and social interaction
would deal with them on the basis of
individual differences. He insists that
temperament is as much a hypothesis as
instinct but that it may be more
profitable to pursue, even if only because
it has received less investigation, at least as
of 1921.
Although an interest in biology
continued among sociologists for a while
after the attack by Faris and Bernard,
there is no doubt that this topic went into
a decline from which it has never fully
recovered. A good index is the
historiography of writing about George
Herbert Mead, who has probably had the
most enduring influence of the scholars
working at the boundary between
philosophy, psychology and sociology
before the First World War. Mead
himself had a considerable interest in the
embodiment of humans. His first book
(Mead 2001), apparently intended for
publication in 1910 but never returned to
the printer, devotes roughly a third of its
length to a discussion of the field of social
psychology and its relationship to
physiological psychology. This remains a
recurrent theme of the
lecture course on Mind,
Self and Society published
by his students in 1934
after his death (Mead
1962). However, Mead’s
leading interpreters,
Herbert Blumer (1969)
and Anselm Strauss (1977)
both discarded this
dimension of his work.
The core of Mead’s social
psychology is his
explication of the basis on
which acts acquire
meaning.
Mead (1962)
begins from a critique of
JB Watson’s (1925)
behaviorism and Darwin’s
(1872) writing on
emotions. Both, he
argues, have misconceived
the relationship between physical states
and behavior in humans by
overgeneralizing from studies of lower
animals. Lower animals communicate in
an automatic fashion by means of
gestures and responses. Human
communication is, however, selective and
symbolic. We do not have an
undifferentiated response to
environmental stimuli. Our responses to
our environments are selected and
organized through our ability to use
symbols. Unlike animal communication,
symbols provide for intervening processes
between gesture and response and for the
entry of the social into these processes.
The most important symbols are those of
language, which is a shared and collective
experience. Language is intersubjective or
it is nothing. The particular mental
processes that Mead proposed may no
longer justify much discussion. However,
his analysis of the centrality of language
remains central. Because we cannot know
what is in another person’s mind, we can
only infer this from their behavior and
from the observation of their response to
our inferences. The meaning of our
actions is not to be found in our
intentions – which are inaccessible – but
in others’ responses.
This analysis is at the heart of the
social scientists’ difficulties with the idea
of biological accounts of human behavior.
The idea of a ‘gene for violence’
presupposes that we know what violence
is. Violence is actually a label that
observers apply to behavior as the
outcome of their application of a set of
ideas current in a culture and which they
then respond to on the basis of that
culture’s notions about what to do about
violent acts and how those notions might
assemble into some idea of a ‘violent
person’. …We learn how to be well and
how to be sick (Dingwall 2001).
What conclusions can we draw
from this brief excursion into the history
of social psychology? First, biologists
must recognize that objects in the natural
and social world are fundamentally
different. The realism that they take as a
self-evident part of molecular biology
cannot be sustained in sociological
research. The second (related) point is
that biologists need a greater degree of
specificity in the linkage between biology
and behavior. The contrast between the
precision with which genotypes and their
physiological consequences are described
and the looseness with which the social
consequences are matched to them is
striking. Caspi’s paper makes a leap of
inference from a set of indicators that
suggest some people are more
troublesome than others to be around in
an Australasian context to claiming a
potentially universal connection to
violence. The latter, however, is a
definition founded in local culture and
applied in particular contexts by
particular observers. Third and finally, it
is equally important for social scientists to
take biology more seriously. The
dismissive fashion in which it has been
treated since World War II does not do
>>>
justice to the scale and subtlety of the
39079 Neuro01
17
17
03-09-30, 08.09
>>>
body of work involved. The insistence of
Mead and Cooley (1922)on the
parallelism of social and physiological
psychologyshould be guide us.
References:
Bernard, L. L. (1921) ‘The misuse of
instinct in the social sciences’,
Psychological Review 28: 96-119
Blumer, H. (1969) Symbolic
Interactionism: Perspective and Method,
Berkeley, CA: University of California
Press
Caspi, A., McClay, J., Moffitt, Terrie E.,
Mill, J., Martin, J., Craig, Ian W., Taylor,
A. and Poulton, R. (2002) ‘Role of
genotype in the cycle of violence in
maltreated children’, Science 297: 851-4
Cooley, C.H. (1922) Human Nature and
the Social Order, New York: Charles
Scribner’s Sons
Darwin, C. (1872) The Expression of The
Emotions in Man and Animals, London:
John Murray
Dingwall, R. (2001) Aspects of Illness,
Ashgate, Aldershot. [First published
1976]
Faris, E. (1921) ‘Are instincts data or
hypotheses?’ American Journal of Sociology
27: 184-96.
Mead, G.H. (1909) ‘Social Psychology as
Counterpart to Physiological Psychology’,
Psychological Bulletin 6: 401- 408
Mead, G.H. (1962) Mind, Self and Society
from the Standpoint of a Social Behaviorist,
Chicago: University of Chicago Press
Mead, G. H. (2001) Essays in Social
Psychology, New Brunswick, NJ:
Transaction Publishers.
Patrick, G. T W. (1916). The Psychology of
Relaxation, Houghton, Mifflin.
Plomin, R. (1994) ‘The genetic basis of
complex human behaviors’, Science 264:
1733-39
Thomas, W.I. (1896) ‘The scope and
method of folk-psychology’, American
Journal of Sociology 1: 434-45.
Thomas, W.I. (1901) ‘The gaming
instinct’, American Journal of Sociology 6:
750-63.
Watson, J.B. (1925) Behaviorism London:
Kegan Paul, Trench, Trubner.
Henri Matisse
18
39079 Neuro01
18
03-09-30, 08.09
4/03
Edgar Rubin and the Archemedian
Tradition in Danish Experimental
Psychology
Arne Friemuth Petersen
University of Copenhagen
T
he Archimedean tradition is a
most successful means of research
which goes partly back to the 2nd
Century mathematician and engineer
from Syracuse who, by employing
mathematics, discovered the law of water
buoyancy named after him, determined the
center of gravity of homogenous objects,
and calculated for the first time, and
partly goes back to the Greco-Egyptian
cosmological idea that everything in the
universe is ruled by numbers and
equations, as the Pythagoreans thought, or
by
geometrical
elements
and
configurations, as taught by Plato and
Euclid.
Throughout history mathematics has
been used to a varying degree, mostly by
the exact sciences, physics and astronomy,
and in tempo with the translations from
the Ancient Greek into Latin the
arithmetico-geometrical and Archimedean
achievements were renewed by the time of
the Renaissance, and later. Thus Galileo
stressed that the Book of Nature is written
in the language of mathematics when he
said: ’The language of the universe is
written in mathematical language, and its
letters are triangles, circles, and other
geometrical figures without which it is
impossible to understand one single word
of it.’ Leonardo, artist and researcher,
expressed a similar point of view when on
top of his anatomical manuscripts he wrote
his famous dictum, ’Let no one who is not
a mathematician read the principles of my
science’, and he also applied mathematics
to his art, both as general guidelines for
composition and to account for, say, face
muscles generating a smile. We can only
regret that he did not leave us with the
Arne F Petersen during his lecture. Edgar Rubin on the overhead in the
background.
>>>
39079 Neuro01
19
19
03-09-30, 08.09
Fig 1. Figure- and- ground motives presenting two ways of perceiving and
remembering a given visual field (Rubin, 1915)
>>>
formula behind Mona Lisa’s enigmatic smile
as such applications could have accelerated
the use of mathematics in psychology and
other ’soft’ sciences.
(1) As we now know mathematics only
came into use in psychology when the
experimental psychology of Fechner,
Wundt, Lotze, G.E. Müller and other
German-speaking psychologists appeared
around 1850. When Fechner formulated
and tested the first psycho-physical law
which, by the formula S = k log R, specifies
the relationship between an increase in a
stimulus and the corresponding sensorial
impression, he laid down the groundwork
for a science of psychophysics.
The fact that bold hypotheses like
Fechner’s could result in mathematical laws
for psychic phenomena had a sensational
effect upon humanists, and philosophers
especially placed great hopes in this new
’Archimedean psychology’ - as we may call
it - for solving some of their much-debated,
old problems such as ’the body-mind
problem’, the problems of ’psychic energy’,
’free will’ and others. Fechner’s and Wundt’s
works were therefore widely read and it is
no exaggeration to say that they had a
magnetic effect on intellectuals at the time.
For reasons yet to be explained the
intellectual climate in Denmark was also
prepared for psychophysics itself as can be
seen from the early work of Alfred Lehmann
who, after studying with Wundt in Leipzig
1885-86, founded the world’s second
laboratory of psychophysics in
Copenhagen, and the work of Edgar Rubin
who maintained the international
reputation of Danish psychology during the
first part of the 20th Century.
(2) Rubin had a degree in philosophy, with
an orientation towards psychology and, like
his predecessor, had spent some years in
Germany learning psychophysics with G.
E. Müller in Göttingen. Rubin’s doctoral
dissertation (1915) explored a number of
phenomena of importance to our
perception and recognition of the world,
such as figure and ground (Fig. 1). After
its German translation in 1921 a great
number of figure-and-ground studies
appeared demonstrating the general
importance of this phenomenon for
perception and cognition in everyday life
and art.
Rubin’s phenomenological method was
inspired by the immanentist philosopher
Hans Cornelius (1897) who taught that
psychology - like any other empirical science
- may arrive at formulating general laws only
if all kinds of preconceptions are abandoned
(Archimedes) and the phenomenological
reports of the individual subjects are
analysed as elements of experience tied
together by the then newly-discovered
Gestalt-qualities (Mach). Rubin did not
agree with Cornelius about the Gestalts and
he replaced his phenomenalist doctrine with
a strict dividing line between the physical
side and the psychological side of the
phenomena under investigation.
Before and after Göttingen Rubin
carried out a great number of studies from
this ’aspectual’ point of view - on the
perception of temperature, touch,
movement, and that of rectiliniarity (1922)
where he showed that the reason why it is
impossible to draw 2 straight, parallel lines
between 2 points is due to the fact that the
threshold for seeing a line as straight is of
the same magnitude as the threshold for
seeing 2 lines as separate from one another;
had this not been the case, Rubin suggests,
Euclid might never have come upon his
axiom.
Rubin’s successor, Edgar Tranekjær
Rasmussen, went on to work on the visual
perception of parallelity (1933; 1986), for
example with lines on a surface other than
a plane, where it could be demonstrated that
the geometrically straightest line (the
geodetic line) is quite different from that
which visually appears to be the straightest
one. More generally, the results
demonstrated the hypothetical nature of
perception long before the concept of
’perceptual hypothesis’ was introduced by
Richard Gregory, influenced by Ernst
Gombrich and Karl Popper.
Tranekjær’s study was also inspired by
his teacher Professor Johannes Hjelmslev’s
descriptive geometry, or ’real geometry’
(’virkelighedsgeometri’), and Tranekjær seems
never to have given up hope that
phenomena of a great variety could be
represented by the special ’psychological
geometry’ which the research of Rubin and
Fig. 2 Two figures apparently incompatible
with geometry (Rubin, 1950)
20
39079 Neuro01
20
03-09-30, 08.10
4/03
himself had shown to exist. In his later years
Tranekjær (1980, pp. 5f.) worked on a ’light
geometry’ to account for the neural
communication between experienced
entities, which he called ’psychons’, much
like the physiologist John Eccles. Though
fascinated by geometry, Rubin did not share
Tranekjær’s conviction that it could bring
order to all kinds of phenomena, and when
he came back to Copenhagen from Sweden
where he had spent the war years, Rubin
continued exploring a number of figures
(Fig. 2) which do not conform to geometry.
(3) Most testing problems that the
Laboratory of Psychology was asked to solve
after the 2nd World War were supervised
in one way or another by the mathematician
Georg Rasch who, after studying statistics
with R.A. Fischer in London 1935-36, had
started to develop new mathematical
models to account for a great variety of
phenomena and processes - inorganic and
organic alike - based on graphical methods
for assessing data, interacting factors, etc.
Factor analysis and Gaussian statistiscs were,
according to Rasch, superficial, if not
untenable, and were to be replaced by his
’bridge-building’ models, based on a theory
of ’specific objectivity’ (1977), which enabled
independent estimations of parameters for
the individual agent and the stimulus
situation.
Iven Reventlow was one of the aspiring
young psychologists, who had the courage
and patience to work with Rasch to find
satisfactory ways of analysing and
representing data relating to motivational
changes underlying the behaviour of
animals and humans. For over a decade
Rasch developed, in collaboration with
Reventlow, a mathematical model like the
following,
(1)
which was continually tested on time
observations of different behaviours in nestbuilding fish; t denotes the time during
which a fish performs some activity either
by its nest or away from its nest; T is an
arbitrarily chosen period of time; ___=
1.513 was estimated to be a common
constant for all individuals relating to
species-typical motivational processes
during a particular period of their
reproductive cycle; the parameter _ varies
between individuals and from one situation
to another - it may, however, in principle
be split into a composite individual
parameter and a composite situation
Figur 3. US-USSR verbal conflict system 1966-78 presented in graphical
form as intensity curves (Damgaard Petersen, 1987).
parameter using the mentioned ’bridgebuilding’ procedure (Reventlow, 1970, pp.
128f.).
When Reventlow’s doctoral dissertation
appeared it attracted much attention, and
researchers from different humanistic
disciplines began to apply a similar
methodology to their phenomena. One of
those was Ib Damgaard Petersen, a historian
and specialist in science politique, who
applied similar models to ’event data’
concerning the Cold War conflicts between
the USA and Soviet Russia, obtaining
intensity curves (Fig. 3) which could predict
future political tension or détente, with the
final aim of preventing conflicts from
escalating (Petersen, 1987). In their
empirical approach to literature Cay
Dollerup et al. (2002) have recently
obtained quantitative measures for crosscultural reader responses to the same
folktales and, in collaboration with
Reventlow, Dollerup (1971) had attempted
earlier to identify tension markers in short
stories on the basis of reader responses from
large populations of readers.
(4) For Rubin, a main aim of psychology
was to unravel and study the subjective
conditions of experience thereby
contributing to replace our everyday naive
realism by an enlightened view of the world,
and in working with perceptual
phenomena, he had often encountered the
pitfalls of attention and its poor explanatory
power. His short provocative paper on the
non-existence of attention (1926) declared
the searchlight analogy invalid and in need
of replacement by a dynamism of
attentional processes, focal as well as
peripheral, which work in a variety of ways
depending on the goals set by the organism >>>
and the conditions of the environment.
39079 Neuro01
21
21
03-09-30, 08.10
Some sixty years later, Claus Bundesen (1990) proposed
a theory of visual attention (TVA) in which a race-model
was to account for such dynamic functioning. TVA departs
from the idea that visual attention and recognition consist
in making categorisations of the form ’x belongs to i ’, in
which x is an element in the visual field (e.g. inanimate or
animate perceptual unit) and i is a perceptual category (e.g.
shape, colour, or location categories). As a given category j
may be more important to a subject than others at a particular
moment, a pertinence value j has to be attached to it as a
measure of the actual importance of attending to elements
that belong to category j. For every element x in the visual
field, the attentional weight of x is then assumed to be given
by the formula:
(2)
Arne F. Petersen
wherein R is the set of all perceptual categories, _(x, j) is the
strength of the sensory evidence that element x belongs to
category j , and j is the pertinence value of category j.
Competition between different categorisations of the same
element is resolved in favour of the first-completing
categorisation which then enters the visual short term
memory.
Bundesen stresses (op.cit., p. 523) that even though TVA
does not discard the notion that attentional selection is
controlled by an intelligent agent, an attempt is made ’to
relieve the burden of the agent by placing a powerful
mechanism at its disposal’. Apart from its great theoretical
interest TVA has given rise to new tests, which have been
successful in tracing attention deficits in patients with brain
lesions (Habekost et al. 2003).
Kurt Danziger in discussion with Arne F. Petersen
The audience
(5) Rubin considered empirical psychology an important
antecedent to the theory of knowledge; as he once said,
’Knowledge about how we know, perceive and experience
the world must be a necessary condition for pursuing
epistemology’. His long and profound preoccupation with
perceptual analysis can thus be seen as a preparatory step for
the effort he made late in life to understand how the different
aspects of phenomena come to constitute coherent inmates
of the world. Being sceptical about the Gestalt-psychologists’
understanding of the ’part-whole’ relationship, Rubin
preferred to address the problem of synthesis as a question of
relation in general, and he set out to study relation and
relationship both empirical and logical.
He seems to have left only a few notes on the topic which
we published on the occasion of the bicentenary of our
Laboratory (1986). It appears that he had long abandoned
the positivist idea that experiential units are the only evidence
to build on, and that we have to study the network of relations
in order to find out how the different ’aspects’ can unite to
constitute the objects and beings we know from everyday
life. Rubin knew fairly well that after his cousin Niels Bohr
had described the structure of the atom, the classical view of
the importance of geometry could no longer be maintained;
here he had advanced much compared to Ernst Mach who
denied the existence of atoms, since they could neither be
sensed nor represented geometrically.
22
39079 Neuro01
22
03-09-30, 08.10
4/03
Although a great connoisseur of Kant’s philosophy Rubin did
not seem to have been ready himself to admit that even followers
of Archimedes and Cornelius must start out from a little
hypothetical knowledge regarding the nature of the phenomena
they wish to analyse. He preferred to start from everyday life
situations armed with logic and the instrospective tools of
phenomenology, while keeping physical and biological knowledge
strictly apart. However, like his friend, the philosopher Harald
Høffding, he acknowledged that our search for laws of nature is an
unended quest, as Kant before them had realised.
References
Bundesen, C. (1990) A Theory of Visual Attention, Psychological
Review, vol. 97, pp. 523-547.
Cornelius, H. (1897) Psychologie als Erfahrungswissenschaft,
B.G. Teubner, Leipzig.
Dollerup, C. (1971) The Concepts of ’Tension’, ’Intensity’, and
’Suspense’ in Short-Story Theory, Orbis Litterarum, XXVI, pp.
314-337.
Dollerup, C. Reventlow, I. & Hansen, C.R. (2002) Changes in
the perception of characters in reading,
www.arts.ualberta.ca/igel/igelconf.htm.
Habekost, T. & Bundesen, C. (2003) Patient assessment based on
a theory of visual attention (TVA): subtle deficits after a right
frontal-subcortical lesion, Neuropsychologia, vol. 41,
pp. 1171-1188.
Petersen, I.D. (1987) The Weibull Distribution in the Study of
International Conflict, In: Bennett, P.G. Analysing conflict and
its resolution: some mathematical Contributions, Clarendon Press,
Oxford, pp. 177-191.
Rasch, G. (1977) On Specific Objectivity: An Attempt at
Formalizing the Request for Generality and Validity of Specific
Statements, DanishYearbook of Philosophy, vol. 14, pp. 58-94.
Rasmussen, E.T. (1980) Om emners fremtræden og om forståelse
som særligt emne, Psykologisk Laboratorium, Københavns
Universitet.
Rasmussen, E.T. & Vejleskov, H. (1933; 1986) Visually experienced
parallelity, In: Moustgaard, I.K. & Petersen, A.F. (eds.) Vision
og illusion: Udvalgte perceptionspsykologiske undersøgelser, Dansk
psykologisk Forlag, København, pp. 107-129.
Reventlow, I. (1970) Studier af komplicerede psykobiologiske
fænomener, Munksgaard, København.
Rubin, E. (1915) Synsoplevede Figurer, Nordisk Forlag, København
& Kristiania.
Rubin, E. (1922) Zur Psychophysik der Geradheit, Zeitschrift für
Psychologie, Bd. 90, pp. 67-105.
Rubin, E. (1926) Die Nichtexistenz der Aufmerksamkeit,
IX Kongress für eksperimentelle Psychologie, Jena 1926.
Rubin, E. (1950) Visual Figures Apparently Incompatible with
Geometry, Acta Psychologica, vol. 7, pp. 365-387.
Rubin, E. (1986) Om relationer - Udkast til afhandling om
relationer, In: Moustgaard, I.K. & Petersen, A.F. (eds.), Vision
og illusion, pp. 131-136.
39079 Neuro01
23
23
03-09-30, 08.10
Toward a gestalt switch in our
understanding of Poppers and Kuhns
debt to psychology
Steve Fuller
K
arl Popper and Thomas Kuhn
may turn out to have been the
most influential theorists of
science of the 20th century. Those
superficially acquainted with the
development of their work would
characterize their relationship to
psychology in the following fashion. On
the one hand, Popper expressly defined
his normative philosophical standpoint
against what he called ‘psychologism’,
though later in life he seemed to embrace
a version of evolutionary epistemology
that presupposed a quasi-Lamarckian
collective psychology. On the other hand,
Kuhn blurred the boundary between the
philosophy and psychology of science,
initially drawing on the work of Piaget
and the Gestalt psychologists and later
updating his views in light of recent
developments in cognitive science. Of our
two theorists, Kuhn would thus appear to
have the more respectful and respectable
view of psychology. Yet, as usual,
appearances deceive, especially once we
recall that Popper took his doctorate in
pedagogy under Karl Bühler, the
professor of psychology at the University
of Vienna when Sigmund Freud’s private
sector rival, psychoanalysis, was at the
peak of its popularity.
‘Psychologism’ was an all-purpose
term of abuse among German-speaking
philosophers from 1866 to 1930 (Kusch
1995). That great connoisseur of AustroGerman thought, Bertrand Russell,
enabled the term to acquire equally
pejorative connotations in English. But
what exactly was the nature of the abuse?
What philosophical sin had psychologists
committed? In a nutshell, the sin consists
of what Tversky and Kahneman (1974)
call the ‘availability heuristic’. The
availability heuristic is the mental
tendency to take the immediacy or
vividness of a thought as indicative of its
representativeness of reality. In a sense,
the heuristic merely restates the
fundamental premise of classical
empiricism and associationism. It
presupposes that an idea would not stick
in one’s mind, especially as a response to a
specific stimulus or problem, unless it was
grounded in the reality of the situation.
The supposed general reliability of the
heuristic inspired the early experimental
psychologists to develop the method of
trained introspection. Later psychologists,
following Egon Brunswik, have
hypothesized that we are ‘intuitive
statisticians’ who refine our thoughts by
acquiring better samples of the
environment. In any case, behind trust in
the heuristic lies an uncritical belief in the
epistemic value of sheer experience. Kuhn
stood with and Popper against those
wedded to ‘psychologism’ in this sense.
Given Popper’s own academic
training, the question that begs to be
asked here is what would it mean to be an
‘anti-psychologistic psychologist’. The
glib but not incorrect answer is: a
philosopher! Specifically, the psychologist
would conceptualise the human mind as
consisting of at least two independent and
potentially countervailing tendencies: one
that relies on the availability heuristic and
another that overrides the heuristic in
various ways – e.g. by discounting or
avoiding first impressions, by
distinguishing one’s own viewpoint from
what one perceives to be prevalent or
expected (even given one’s own
experience), and more generally by
hesitating before responding to a
stimulus.
Steve Fuller contributes to a discussion during the conference
24
39079 Neuro02
24
03-09-30, 08.23
4/03
As it turns out, Popper’s mentor,
Bühler, had been trained by Oswald
Külpe, whose Würzburg School
deliberately broke from mainstream
introspective psychology by claiming to
have demonstrated just such a second tier
of ‘imageless thought’ that is responsible
for ‘judgement’, a mental function that
cannot be reduced to induction from past
experience. This tendency provided the
subject with what Bühler (1930) himself
called ‘degrees of freedom’ in theorizing
an inherently underdetermined world. To
be sure, external media for the expression
of thought — language most generally
but writing especially — have historically
helped to stabilize the contexts in which
certain stimuli have elicited certain
responses. But these are ultimately social
conventions whose cognitive focus is
purchased by limiting the subject’s
degrees of freedom.
Bühler had based this claim on his
observation that the improved linguistic
ability of children brought their artwork
in line with commonly accepted norms of
representation. Unlike his contemporary,
Jean Piaget, on whom Kuhn relied for
inspiration, Bühler saw the ‘development’
of the child as more a matter of
eliminating options than approximating a
goal. This may have had something to do
with their differing appreciation of the
‘relativistic’ revolution in early 20th
century physics. Bühler may have been
influenced by self-consciously ‘nonrepresentational’ modern painters who
felt they had to ‘unlearn’, or deconstruct,
the techniques acquired in art school to
be able to see like Einstein. In contrast,
Piaget was clearly influenced by Emile
Meyerson and other historians of science
who saw in Einstein’s theory the maximal
generalization of the
conservation principles to
which previous physicists had
aspired (Fuller 2000: 392-7).
Piaget’s and Bühler’s
different takes on child
psychology reverse the normal
understanding of the
relationship between Kuhn
and Popper. Kuhn is usually
seen as having proposed an
open-ended, even nonprogressive vision of science,
whereas Popper appears to
Steve Fuller signs one of his books.
have portrayed science as
drawn, through endless selfOne might say that, in terms of a classic
correction, toward some unitary truth.
‘gestalt switch’ experiments, Popper
However, these contrasting images apply
adopted the standpoint of the
only to science’s overall direction but not
experimenter who can alter the stimulus
its day-to-day activity and
conditions to facilitate one or another
institutionalisation. It is the latter that
response, whereas Kuhn adopted that of
provides the context for the influence of
the subject who is presented with the
Bühler and Piaget. For Popper, the
stimulus already framed toward eliciting a
acquisition of a scientific discipline
particular response (Fuller 2000: 273, fn
amounts to an act of self-restraint that
25). Indeed, I would argue that this
always involves lost opportunities that
distinction in standpoint is more
may create blind spots that are only much
fundamental for understanding the
later revealed through the confounding of
history of scientific psychology than, say,
an expectation. In contrast, for Kuhn, the
the difference between the use of
very same act of self-restraint does not
‘introspective’ and ‘extraspective’ methods
carry the same sense of regret and so
to study the human mind. In sum, the
unsurprisingly anomalies are deferred
deep division concerns whether
until the last possible moment and then
deliberation (and its behavioral correlate,
quickly resolved with an eye toward
hesitancy) or automation (and its
erasing their occurrence from the
behavioral correlate, efficiency) is taken to
discipline’s collective memory.
be the paradigm of thought, in terms of
Popper would have the scientist
which the other is regarded as defective
brood over alternative theories and
and hence in need of remediation.
encourage changes in perspective in light
Let me interject a metascientific
of experience. Kuhn, in contrast, would
aside: Behaviorism may have declined as a
have the scientists maximize their
research program in psychology, but its
problem-solving effectiveness, in
vision of the history of psychology
accordance with the dominant paradigm.
>>>
39079 Neuro02
25
25
03-09-30, 08.23
>>>
continues to exert a subtle but deep
influence. In particular, too much is made
of the brain as a boundary object for
defining different schools of psychology –
as if the processes transpiring exclusively
within the brain are ontologically
different from those transpiring outside
it. When latter-day behaviorists following
B.F. Skinner speak of ‘black boxing the
mind’, they unwittingly update this
misplaced intuition. In a sense, they do
not realize that they have already won the
war, since everything — both inside and
outside — the brain is now ‘behavior’,
largely as a result of advances in
experimental technique and technology,
much of which the behaviorists
themselves had failed to anticipate.
The historically more profound issue
is how response times have been made the
basis for judgements of ignorance or
intelligence. For example, among the
animal psychologists who are often
regarded as proto-behaviorists – perhaps
most notably T.H. Huxley’s student, C.
Lloyd Morgan – there was concern that
turning automaticity into an unqualified
virtue would obscure the distinctive
virtues of deliberative thought (a.k.a.
‘rationality’) that rendered homo fully
sapiens. Nevertheless, this did not prevent
the development and mass administration
of timed intelligence tests, for which
students predictably would be trained to
complete as quickly and accurately as
possible.
However, it is often overlooked that
a parallel version of the same issue
plagued the more ‘mentalistic’ side of
psychology. Specifically, the Würzburg
School criticized the Gestalt psychologists
for reducing cognition to ‘problemsolving’ in the simple sense of arriving at
an appropriate means for achieving a preexistent ends. The subject would not
select the problem herself. Instead the
Gestaltists focused on whether the subject
already had what, after Kuhn, would be
called a ‘paradigm’ for solving the
problem. The main Gestaltist targeted in
this criticism, Otto Selz, explicitly
modelled the process of ‘completing the
Gestalt’ on solving for the value of a
variable in a mathematical equation
(Berkson & Wettersten 1984: chaps. 1,
5). This move turned out to be quite
influential in analytic philosophy, via
Carnap and Quine, and especially
enabled Herbert Simon in the 1950s to
construct his distinctive approach to the
‘logic of scientific discovery’. However, it
removed the subject from any
responsibility for the second-order task of
setting the problem. That remained
squarely in the experimenter’s hands, a
product of the division of labour between
subject and experimenter about which
Würzburgers, as Wundtian offspring,
always had misgivings.
In this respect, Popper remained a
Würzburger, being more concerned with
the metalanguages in which scientific
hypotheses can be demonstrably true or
false than in the procedure by which such
a hypothesis is demonstrated to be true or
false. Whereas the logical positivists had
addressed both questions, Popper –
probably because of his psychology
background – saw clearly how the two
questions differed. In the balance lay the
moral element of cognition: To what
extent is the subject a full-fledged agent
or a mere respondent? The existence of
the two options had become very vivid
with the rise of ‘collective psychology’ in
the late 19th century, which suggested the
existence of a ‘social mind’ that saddled
individuals with what Alfred Binet called
‘double consciousness’, i.e. a largely
residual unconscious in which socially
significant sentiment is deposited and a
hard-earned rational consciousness that
asserts itself against those default
unconscious tendencies (Valsiner & van
der Veer 2000). (This distinction was also
vivid in sociology, especially via Vilfredo
Pareto’s claim that sociology differed from
philosophy in dealing with the ‘non-
logical’ aspects of the human condition –
which for him was most of it.)
In this context, it was important that
experimental psychology did not simply
encourage subjects in default responses
that tapped into their animal, but not
their distinctly human, natures. William
James’s notorious advocacy of ‘the will to
believe’ in the face of ambiguous or
contrary evidence should be understood
in this light, especially given that some
philosophers – following the lead of
mathematician W.K. Clifford’s ‘ethics of
belief ’ – had begun to argue, on
evolutionary grounds, that people should
not assert more than what is compelled
by the evidence (otherwise they might not
survive). The James-Clifford debate is
nowadays taken to be about making room
for religion in a world of science.
However, it is better seen as a general
defense of hypothesis-making as a mark
of humanity that can be too easily
obscured by a Darwinian world-view that
reduces cognition to adaptive responses to
proximal stimuli that are then
methodologically glorified as ‘induction’.
Popper and Kuhn are, respectively, latterday versions of James and Clifford.
Jerome Bruner provides the linchpin
between Clifford and Kuhn in the ‘dedeliberation’ of cognition. In many
respects, Bruner et al. (1956), which so
influenced Kuhn’s account of scientific
change, was Gestalt psychology carried to
what the Würzburgers would regard as
nightmare proportions. Bruner had
reduced ‘conceptualisation’ to quick and
subliminal responses to ambiguous
stimuli in the environment (e.g.
anomalous features of playing cards like
the wrong colours on card suits). In this
context, ‘decisions’ was a fancy word for
responses that presuppose a fixed range of
options over which the subject has no
control. ‘Theory-laden observation’ was
nothing more than pattern recognition,
which is to say, the reduction of
theorizing to sheer observation (Fuller
2003: chap. 11). The only
26
39079 Neuro02
26
03-09-30, 08.23
4/03
methodological difference between
Bruner and a radical behaviorist like his
Harvard colleague B.F. Skinner was that
the latter would simply try to eliminate,
through conditioning, whatever
hesitation, confusion, or anxiety subjects
experience in the face of ambiguous
stimuli, whereas Bruner would first
speculate about the source of such
inefficiencies. However, both would treat
these signature qualities of deliberative
thought as worthy of elimination over
time.
In effect, Bruner treated his human
subjects as less intelligent than one of the
original Gestalt psychologists, Wolfgang
Koehler, had treated the apes of the
Canary Islands in his famed insight
experiments. Whereas Koehler’s apes had
to discover the problem he had set for
them, Bruner simply informed his
subjects of the task that lay before them.
A ‘smart environment’ consisting of an
informative experimenter thus preempted the subject’s ability to
demonstrate what might be otherwise
regarded as a distinctly human form of
intelligence. As it turns out, in addition
to his Gestalt roots, Bruner had been
influenced by the ethologist Niko
Tinbergen and his teacher, Jakob von
Uexküll, both of whom had promoted –
under the rubric of Umwelt – the idea
that organisms are born pre-adapted to
their likely environments (Bruner 1983:
chap. 6). Humans differ only in that the
relevant front-loading (a.k.a. paradigm
acquisition) typically occurs after birth
through indoctrination. It was the only
sociological process to which Kuhn ever
gave any serious attention.
References
Berkson, William and John Wettersten
(1984). Learning from Error: Karl
Popper’s Psychology of Learning. La Salle
IL: Open Court.
Bruner, Jerome. (1983). In Search of
Mind: Essays in Autobiography. New
York: Harper & Row.
Bruner, Jerome, Jacqueline Goodnow,
George Austin (1956). A Study of
Thinking. New York: John & Wiley &
Sons.
Bühler, Karl. (1930 [1919]). The Mental
Development of the Child. New York:
Harcourt, Brace & Company.
Fuller, Steve. (2000). Thomas Kuhn: A
Philosophical Study for Our Times.
Chicago: University of Chicago Press.
Fuller, Steve. (2003). Kuhn vs Popper: The
Struggle for the Soul of Science.
Cambridge UK: Iconbooks.
Kusch, Martin. (1995). Psychologism.
London: Routledge
Tversky, Amos and Daniel Kahneman.
(1974). ‘Judgment under Uncertainty:
Heuristics and Biases’. Science 185:
1124-31.
Valsiner, Jan and Jan van der Veer.(2000).
The Social Mind. Cambridge:
Cambridge University Press.
39079 Neuro02
27
27
03-09-30, 08.24
Electronic Resources in the History of
Psychology
@
Christopher D. Green
York University
Toronto, Canada
I
have spent some of my time over the
past several years exploring ways in
which the internet can benefit
learning and research in the history of
psychology. It began in the autumn of
1995 when I set up listservers and
websites for Cheiron: The International
Society for the History of Behavioral and
Social Sciences, the History Division of
the American Psychological Association,
and the History & Philosophy Section of
the Canadian Psychological Association.
Now, almost a decade later, this is
commonplace for scholarly societies, but
then it seemed revolutionary because it
brought the membership together for
ongoing discussion between the annual
conventions as we had never seen before,
making the organizations stronger.
Over the Christmas holiday in 1997,
frustrated with my periodic efforts to get
campus printshops to correctly and
affordably reproduce copies of readings
for my history of psychology courses, I
decided to post a few primary source
documents on a website myself, so that
my students could access them
conveniently at no cost. This little project
soon grew into the ”Classics in the
History of Psychology” (CHP) website
(psychclassics.yorku.ca), once I realized
the potential it had to bring difficult-tofind original works not only to my own
students, but to people all over the world,
especially those whose local libraries do
not carry the materials to which I have
ready access in Toronto. CHP now holds
over 200 articles, chapters, and books, as
well as links to over 200 more at other
websites. It has received more than five
million page hits from over 100 countries
in the five years of its existence.
Sometime in 2000 I became aware of
open-access electronic archives for
scientific research, especially the one
Stevan Harnad’s set up for cognitive
science called CogPrints
(cogprints.ecs.soton.ac.uk). In February
2001 I attended a conference for the
Open Archives Initiative conference in
Washington DC, where I learned that
CogPrints was implemented on a freelyavailable software package called Eprints
(a play on the phrase ”electronic
preprint”). The Eprints program allows
anyone (who is a bit of a ”UNIX-head”)
to setup an electronic archive suited to
one’s own intellectual predilections. Since
mine were concerned with the history
and theory of psychology, I used Eprints
to (convince my local computer gurus to)
found the History and Theory of
Psychology Eprint Archive (HTP Prints,
htpprints.yorku.ca), which was launched
in the summer of 2001.
HTP Prints turned out to be quite
different from my earlier web ventures
because I now had to convince others to
supply the content for the site rather than
doing it all myself (with the help of
editorial assistants, of course, to whom I
am eternally grateful!). To my surprise,
many of my colleagues apparently
regarded electronic publication —
especially when not done under the
watchful, time-consuming, and expensive
eye of a corporate publisher — as a
frightening prospect. Surely, I thought,
the deal scholars had struck with
publishers back in the mists of time in
order to create academic journals was a
mere bargain of convenience — ”they”
had the printing machines and ”we”
needed access to them. Now that the
internet had freed ”us” from our
dependence on ”their” machines, ”we”
were no longer hamstrung by the
(typically economically-driven)
constraints ”they” imposed. But a little
like victims of Stockholm syndrome,
many of my colleagues seemed to have
acquired a kind of affection for their
intellectual ”captors,” and so balked at
the new opportunity, expressing all sorts
of unexpected arcane concerns.
Sometimes it seemed as though the very
idea of having their work available to the
whole wide world rather than to only an
exclusive cadre of a few thousand with
privileged access to academic journals
sparked a kind of giddy fear, as though I
had invited them to strip naked in public.
For about a year the number of
submissions to HTP Prints was smaller
than I had hoped for — about one every
10 days. The amount of use by readers of
the site, however, steadily increased.
Clearly there was demand, if only people
would supply the desired product. By the
beginning of 2003, however, it was
becoming too obvious to too many that
much larger audiences could be reached
by posting one’s research on the web than
by publishing it in an academic journal
alone. As a result, the number of
submissions to HTP Prints rose sharply
and, in response, the number of users
began to explode, from fewer than 8000
page hits in January 2003 to more than
16,000 in May. I expect that the HTP
Prints site will receive nearly 200,000
page hits in total this year alone.
We have only just begun, however. Next,
I aim to use electronic technology to
move beyond the boundaries of books
and journal article as formats for the
presentation of scholarly research. For
instance, I have just produced a digital
video documentary on the public
controversy surrounding the hiring of the
developmental psychologist James Mark
Baldwin at Toronto in 1889 (http://
www.yorku.ca/christo/papers/
pubs.htm#video). More significantly,
however, I am now working to embed
this documentary within a website-like
interface that includes not just mere
references, but also full transcripts of
primary source documents relevant to the
topic, reprints of previously-published
journal articles on related topics, and
possibly photos and additional video
28
39079 Neuro02
28
03-09-30, 08.24
4/03
@
@
shorts — a kind of ”scholarly complex”
that goes far beyond the capacities of the
article or the book. I hope soon to bring
this kind of multimedia approach to a
topic of somewhat wider appeal — the
founding of American Functionalism
(e.g., Dewey, Angell, Cattell, Thorndike,
etc.) in the 1890s.
I encourage everyone to attempt
innovations like this on their own. The
journal article was invented essentially to
address problems inherent in the
reproduction and circulation of letters,
the main way in which scholars and
scientists communicated with each other
up to that time. Useful as it has been
over the past couple of centuries, the
journal article format is not some sort of
ideal. It was dictated by the particular
needs and constraints of a particular
historical era. That era is now over. The
need for breadth of dissemination and for
richness of expression is now greater, and
the technological constraints on achieving
these goals are now fewer. The technology
currently available to almost all scholars
and scientists enables us to develop and
transmit our work to our colleagues and
to the public at large in ways that those
who invented the scholarly journal could
not have imagined. It is incumbent upon
to take up this new challenge.
@
@
@
Christopher Greens webtips:
Classics in the History of Psychology
http://psychclassics.yorku.ca/ , http://psychclassics.asu.edu/
The full texts of 200+ historically-significant articles, chapter, and books from
psychology’s past, and that of allied disciplines. Also includes 20+ short introductions
and/or commentaries by experts in the field to some of the most popular of the primary
documents. Great for assigning original materials to your students without having to
deal with those nasty, expensive, unreliable print shops that inhabit most campuses.
(My apologies in advance to those of you lucky enough to have cheerful, efficient,
reasonably-priced print shops on your campus. ”Classics” is still cheaper and easier!)
Over 5 million page hits in the past 5 years!
History & Theory of Psychology Electronic Question & Answer Forum
http://hv.greenspun.com/bboard/q-anda.tcl?topic=History%20%26%20Theory%20of%20Psychology
(but it’s easier just to use the link at the top of the ”Classics” page.)
A place where students (and their teachers) can post questions and receive answer from
other users of the site, some of whom are top experts in the field. Over 2300 questions
and answers in the past 2.5 years!
History & Philosophy of Psychology Web Resources
http://www.psych.yorku.ca/orgs/resource.htm
Links to over 200 websites relevant to the history and theory of psychology.
History & Theory of Psychology Eprint Archive (HTP Prints)
http://htpprints.yorku.ca/
A free, open-access electronic repository of original scholarship on the history & theory
of psychology. Over 80 documents — some previously published in journals, some
original to HTP Prints. Over 100,000 page hits this year alone!
Tre psykologihistoriska föreningar
Society for the History of Psychology (APA Div. 26) —
http://www.psych.yorku.ca/orgs/apa26/
Cheiron: The International Society for the History of Behavioral and Social Sciences —
http://www.psych.yorku.ca/orgs/cheiron/
Canadian Psychological Association, History & Philosophy of Psychology Section —
http://www.psych.yorku.ca/orgs/cpahpp/
39079 Neuro02
29
29
03-09-30, 08.24
Individualism och utanförskap
En idéhistorisk essä om psykologrollen
Katarina Franck
Essän skrevs som en del av proffesionskursen i den svenska specialistutbildningen i neuropsykologi, år 2000.
Prolog
Tänk dig att du befinner dig på en helt
vanlig psykologexpedition, i en ordinär
medelstor svensk stad, där den alldagliga
psykologen träffar en lite ovanlig patient:
Måhända kan man ifrågasätta denna
psykologs professionalism som under en
neuropsykologisk utredning närgånget
börjar granska patientens överdådiga
ögonbryn. Detta samtidigt som hon med
en smått ekvilibristisk säkerhet utför en
avancerad granskning av personens
testbeteende medan han utför ClaessonDahls minnesprov. Nästan automatiserat
försiggår en inre dialog om hur olika
variabler samverkar, såsom vilken
problemlösande strategi som används,
huruvida det föreligger en proaktiv
interferens, om det störande ljudet från
de flamsande läkarna i korridoren utanför
dörren påverkar testprestationen, hur
koncentrationsförmågan är och så
vidare… Samtidigt med denna
abstraktionsmässigt högtstående aktivitet,
försiggår således långt gående planer på
att ansa den intet ont anande patientens
buskiga små.
Är detta ett tecken på ett avancerat fall av
avvikande personlighet hos psykologen
eller är det månne ett osedvanligt gott
exempel på den av erfarenhet grundade
fritt flytande uppmärksamhet, vad
somliga kreativitetsforskare populärt
skulle kalla ”flow”? Jag lämnar frågan
öppen till läsaren, men ber om tålamod
och avvakta med att fälla bilan till slutet
av texten.
Inledning
Psykologen Steinar Kvale, professor på
Aarhus universitet, framkastar det
medvetet provokativa påståendet att
psykologin är vår tids religion (muntlig
kommunikation, International Congress
of Psychology (ICP), 2000).
Det intrycket fick även jag under det
första året på grundutbildningen till
psykolog i mitten av 80-talet. Efter ett års
kritisk idéanalys på Institutionen för idéoch lärdomshistoria vid Göteborgs
universitet godtog jag inte omedelbart
den med trons frenesi presenterade
dominanta teorin, som vid denna tid och
psykologiska institution var den
psykodynamiska. För kroppsvätskornas
balans hade det kanske varit rimligare att
ta sin bildning i omvänd ordning, d.v.s.
först ett bad i trons självfullkomlighet och
sedan fram med den Ockhamska rakkniven1 .
Rakkniv troligtvis från 1930-talet. Ägare
var Johan Edblad som enligt uppgift
rakade sig varje söndag morgon. Jamtli
museum. Östersund
Jag formades under utbildningen, men
dock fanns konflikten kvar och jag fick
söka mig annorstädes än till psykologin
för att få tillgång till en metateori. För vår
del kom detta mer kritiskt vetenskapliga
förhållningssätt från sociologin och
pedagogiken, men framförallt från de
nydanande teoretiker som de senaste
årtiondena vanligtvis befunnit sig inom
genusforskningen2 (Lindgren, 1992,
1985; Haavind, 1982; Ethelberg, 1985).
Maktperspektiv med avseende på klass
och kön saknades ofta. Tiderna förändras
kanske- vi som startade en studentgrupp
för att arbeta för ett könsperspektiv på
teori och praktik rönte en del motstånd
och psykoanalytiska tolkningar av våra
bevekelsegrunder, medan man nu kan se
att genusperspektivet är mer självklart än
tidigare. Sedan kan man fråga sig om
denna utveckling haft inomdisciplinära
drivkrafter eller om psykologin varit
tvungen att assimilera tidens samhälleliga
och politiska utveckling.
Jag vill beskriva och diskutera några
centrala idéhistoriska traditioner inom
psykologin som vetenskap och tillämp-
ning, vilka utgör en ideologisk och
vetenskaplig grund för vår etik och
professionsutveckling. Jag önskar således
undersöka några av rötterna till de olika
diskurser3 som en forskande och praktiserande psykolog använder. Jag pendlar
mellan flera olika abstraktionsnivåer individuell, mellanmänsklig, organisatorisk och samhällelig.
Min utgångspunkt är att psykologin och
dess tillämpning är präglad av ett antal
vetenskapsteoretiska traditioner (Liedman, 1972, 1985, 1978; Nilsson 1978,
1981) och således ett flertal diskurser.
Inte minst märkte man detta under
världskongressen i psykologi i Stockholm
år 2000. En kliniker kallar sig ofta
eklektiker och finner gott bruk av denna
breda teoretiska och metodologiska
arsenal i praktiken. Men denna mångfald/
splittring kan skapa ett diffust intryck hos
avnämarna i form av klienter, arbetsgivare
och samhälle men kanske även hos oss
själva. Är vi humanister, samhällsvetare
eller naturvetare? Om man granskar
kursinnehållet från psykologprogrammet
skulle man kunna påstå att vi är allt detta.
Vidare antar jag att om man inomprofessionellt kan bära den eventuella
ångest som denna splittring eller mångfald innebär finns det förutsättningar för
att psykologin skulle ha möjlighet att bli
en än mer forskningsmässigt och ekologiskt valid vetenskap. Exemplet
psykosomatik kommer att diskuteras.
Ett sista antagande är att psykologin tål
kritiken. Psykologi som forskning och
tillämpning är många gånger god vetenskap, den transcenderar och immanerar4 i
god kombination.
Tro och vetande
”Psykologi är ett modernt projekt, som
ersätter den premoderna Guden med en
inre människa som universums centrum”,
säger Steinar Kvale (muntlig kommunikation, ICP 2000). Det han uttrycker
uppfattar jag som bl.a. två saker. För det
första att professionen psykolog behövs i
ett samhälle där yttre värderingar bytts ut
mot en inre kontroll och disciplinering.
Idéhistorikerna Fouceault (1983) och
30
39079 Neuro02
30
03-09-30, 08.24
4/03
Elias (1939/1978) beskriver denna
historiska process där den yttre styrningen
av människor via Gud, kungamakt och
andra auktoriteter successivt ersätts av en
internaliserad kontroll och disciplinering
som visar sig i så skilda företeelser som
psykiatrisk vård, regler för gott uppförande och hygien. Poängen är att de
orimliga kraven på kontroll hos barnet
gör att det far illa. Därför behövs en
Freud (1932) för att reda ut vad detta
stränga överjag ställer till med. Det finns
så klart flera och mer djuplodande
Skulptur vid St Eustache, Les Halles, Paris.
faktorer, både vetenskapliga och samhälleliga, som var betydelsefulla för vår
professions utveckling. En samhällelig
sådan är att yrket i Sverige växte fram
under en utvecklingsoptimistisk period i
mitten av 1900-talet då man med hjälp av
vetenskap och politik ville skapa ett
folkhem för alla.
Det andra som Kvale tangerar under sina
seminarier på världskongressen är att
synen på människan som universums
centrum också pekar på en individualism
som antagligen är ett uttryck för tids-
andan, men också är ett bärande tema i
psykologins diskurs. Kanske skulle man
kunna kalla psykologens professionalisering för ett postmodernt5 projekt.
Postmodern individualism
Individualism på många plan kännetecknar psykologisk utbildning, teori och
klinisk verksamhet. Att människan i
grunden är en självständigt väljande
individ på gott och ont, vars integritet är
det viktigaste att värna, genomsyrar
psykologprofessionen. Den ses som så
grundläggande att den utgör den första av
de yrkesetiska principerna: ”Psykologen
respekterar och främjar utvecklingen av
varje människas grundläggande rättigheter, värdighet och värde. Han/hon
respekterar individens rätt till privatliv,
förtrolighet, självbestämmande och
autonomi i överensstämmelse med
psykologens andra professionella skyldigheter och enligt gällande lag” (Yrkesetiska
principer för psykologer i Norden, 1998).
Intressant nog hamnar denna princip om
respekt för individens rättigheter och
värdighet först som fjärde princip i den
amerikanska motsvarigheten till de
yrkesetiska principerna (American
Psychologist, 1992). För dem kommer
kompetensen först. Man undrar huruvida
detta är ett uttryck för kulturella skillnader i värderingarna.
Idéhistoriskt finns det starka kopplingar
till existentialism (de Beauvoir, 1949/
1972) vars utgångspunkt är individens
valfrihet. Jag minns en studie som gjordes
under utbildningstiden där man jämförde
studenter på olika utbildningar bl.a. med
avseende på hur nöjda de var med sin
livssituation. Läraren som refererade
studien (som jag tyvärr inte kan hitta
någon referens till) var märkbart imponerad över att psykologstudenterna i så hög
grad upplevde att de var direktörerna i sitt
liv, och inte nog med det, denna upplevelse ökade under utbildningens gång. En
hypotes skulle vara att man faktiskt lär sig
detta under grundutbildningens år, med
dess starka personliga påverkan i form av
egenterapi och annan socialisation. Sartre
( Marc-Wogau, 1984) menar att valfrihe>>>
ten är en källa till ångest. Ett annat
39079 Neuro02
31
31
03-09-30, 08.25
>>>
särdrag i socialisationen av psykologer är
faktiskt hög ångesttolerans, vilket kan
behövas, kan jag inte låta bli att tillägga.
Individualism i form av en icke-moraliserande hållning anser jag kan härledas bl.a.
ur den psykoanalytiska traditionen (Freud
1940, sv. 1980). Ett sådant förhållningssätt kan motiveras både utifrån positivistiska och humanistiska utgångspunkter och
är även ett kännetecken på professionalitet som de flesta psykologer vill leva
upp till i sitt arbete. Därmed hamnar
kanske även den ovan beskrivna fantiserande prologpsykologen i en ljusare
dager?
Även om psykologin i sig inte entydigt
kan beskrivas som postmodern, passar
den ändå med sin eklektism och individualism väl in i ett sådant ”projekt”.
Psykologi som förklaring, förståelse och kritik
Den initierade läsaren noterar att rubriken är lånad från Fhanérs utmärkta
introduktion till psykologins vetenskapsteori (Fhanér, 1978). Vilken typ av
vetenskap är då psykologin? Så här
beskrivs psykologin i en lärobok för unga
medicinstudenter på 1960-talet: ”Få
forskningsgrenar kan som psykologin, ej
minst den medicinska, dra nytta av andra
vetenskapers resultat och aspekter, detta
väl delvis genom dess nyckelposition
mellan humaniora och naturforskning./
…./ Här aktualiseras ämnets dubbla
aspekt, dess integration av humaniora och
naturvetenskap. Härav kommer också
svårigheten att nå en enhetlig och
vederhäftig metodik i psykologisk
forskning.” (Skoog, 1969). I denna bok
betraktas psykologin som en hjälpvetenskap till medicinen, men samtidigt är det
fascinerande att se vilken för dåtiden
rimlig introduktion till vår disciplin
medicinaren kunde få.
För enkelhetens skull delar jag också upp
de huvudsakliga vetenskapsteoretiska och
metodologiska influenserna i en naturvetenskaplig/positivistisk och en humanvetenskaplig/hermeneutisk. Med positivism menar jag de filosofiska riktningar
som avvisar metafysik och teologisk
spekulation och hävdar att vetenskapen är
begränsad till den ”positiva erfarenheten”,
d.v.s. till det erfarenhetsmässigt givna.
Naturvetenskapen anses vara idealet för
alla typer av vetenskap och man tror på
objektivitet. Man är vidare ute efter att
förklara olika fenomen (Liedman, 1981).
En neuropsykologisk utredning liknande
den i prologen kan sägas ha tydliga
positivistiska element när det gäller bl.a.
normering och standardisering av
testinstrumenten. Även metoden att utgå
från olika hypoteser som skall underkastas
prövning präglas av positivistiskt tänkande.
Den mer humanvetenskapligt präglade
hermeneutiken, eller tolkningsläran ( av
grek. Hermene’vein- tolka), använder
tolkning som metod att förstå en företeelse och uppenbara mening i t.ex. en text,
ett konstverk eller en människas upplevelse. I äldre teologisk hermeneutik skilde
man mellan upphöjd förmåga att förstå,
tolka och tillämpa. Översatt till en
psykologs praktik innebär detta att
tolkningen av en patients berättelse
förutsätter förståelse av den och leder
till tillämpning av den. Man tänker sig
också att tolkningsprocessen föregås av
en ofullständig förståelse, s.k. ”förförståelse” utan vilken ingen tolkning
kan påbörjas. Tolkningen sägs leda till
en förståelse av det tolkades mening.
Man förstår en symbols innebörd i en
dröm eller hjärnskadans betydelse för
den skadades känsla av identitet, Det
är förståelsen som är metoden inom
hermeneutiken. Den hermeneutiska
cirkeln, enligt Dilthey, innebär att man
måste förstå helheten innan man kan
förstå delarna. ”Delarna som bestäms
utifrån helheten bestämmer i sin tur
denna helhet”, menar Gadamer
(Marc-Wogau, 1984).
Psykoanalysen använder en humanvetenskaplig metod för att uppnå kunskap. Man går till källan som utgörs av
texten eller patientens berättelse. Det
intressanta i sig är inte sanningen utan
begreppen, upplevelsen och insikten. Det
är på många sätt en essens i den kliniska
psykologens vardag oavsett teoretisk eller
klinisk inriktning, att man i praktiken
använder både positivistiska och hermeneutiska element i sitt arbete. Man kan
även använda filosofen Windelbands
distinktion mellan olika forskningstyper,
där den ”nomothetiska”, vilken söker
efter allmängiltiga lagar, skiljs från den
”idiografiska”, vilken ägnar sig åt unika,
individuella företeelser, åt det egenartade
och djupast personliga. ”Båda dessa principer sammantagna och införlivade med
varandra måste leda till den säkraste kunskapen om människan. I vardagens kliniska arbete är en sådan integration så
självklar att den merendels förblir omedveten”, avslutar Skoog (1969).
Ett gemensamt språk
Olika diskurser innebär förstås skilda
begrepp och språkbruk inom vår mångfacetterade disciplin. I denna aspekt är psykologerna som profession betraktat under
utveckling. Poängen är dock att jag upplever att man trots det utbredda ensamarbetet, trots teoretisk och praktisk individualism samt olika specialiteter har en
kärna och referensram gemensam, som
också märks i språket. Detta gäller både
teoretisk kunskap, men framförallt den
praktiska, som inte alls är så tyst som man
ibland vill göra gällande. Jag tror t.o.m.
att psykologer är ovanligt skickliga i att
formulera sin erfarenhetskunskap (Josef-
32
39079 Neuro02
32
03-09-30, 08.25
4/03
son, 1991) både för sig själva och till andra genom t.ex. handledning. Sedan är
det en annan femma att det av olika skäl
inte kommer på pränt i vetenskapliga
studier eller debattartiklar. Jag tänker inte
utveckla denna del av resonemanget mer,
även om det vore intressant.
Däremot vill jag återkomma till
psykosomatik som exempel på ett vetenskapligt fält där nuvarande medicinskabiologiska paradigm inte är tillräckligt för
att förstå, förklara eller bota symtom,
sjukdomar och företeelser.
Kropp och själ- gamla och nya
dikotomier
Tillståndet långvarig smärta och stressreaktioner har delvis varit medicinska
anomalier, där bl.a. psykologer bidragit
till ökad kunskap och bättre livskvalitet
för de drabbade (Carlsson & Hallberg,
1996; Frankenhaeuser, 1994). Detta har
man åstadkommit genom att för det första ta patientens upplevelse på allvar och
för det andra sökt skapa multifaktoriella
förståelse- och förklaringsmodeller som
gjort att man kommit flera steg längre
teoretiskt och metodologiskt. Det finns
flera goda exempel på att man inte låst sig
vid en favoriserad vetenskaplig metod,
som exempelvis en positivistisk präglad
kvantitativ sådan, utan man har anpassat
metoden efter vilken problemformulering
och frågeställning man har ( se t.ex. Hellström, 1996).
Inom stress- och smärtforskning är man
medveten om vikten av att lägga ned tid
och forskningsmöda på att formulera
problemet. En anledning är att det saknas
begrepp som förenar kropp och själ
(Damasio, sv. 1999). Psykologer är långt
framme även på detta plan, vilket kan
bero på att psykologen med sin teoretiska
och metodologiska arsenal kan syntetisera
kunskaper och vetande av skilda slag.
Denna syntes av olika typer av kunskap
som vi är tränade att praktisera, en förening av positivistiska och hermeneutiska,
natur- och humanvetenskapliga element
är säkerligen en utomordentligt god gro-
grund för ny kunskap. Risken i framtiden är möjligtvis,
enligt Kvale, att psykologer i forskande
verksamhet hellre
definierar sig som
naturvetare eftersom
det är där forskningsresurserna läggs. Då
blir det om möjligt
ännu svårare för
kliniker att verka i
forskarvärlden.
Vi är specialister på själen, men som psykolog inom kroppssjukvården är det inte
alltid säkert att du självständigt utövar
och äger din kunskap. En optimistisk
tolkning av denna företeelse är att vi i just
denna diskurs eller detta lands kontext är
före vår tid. Psykologi ses som allmängods
samtidigt som specialisten psykologen
ibland betraktas som avvikare. På min
beskrivning låter det som en grupp med
lite strukturell makt och som därmed lätt
kan bli utdefinierad. Samtidigt är
psykologutbildningen en av de mest attraktiva och behovet av psykologiskt vetande är stort. En sann paradox kan det
tyckas.
Gamla och nya hierarkier
Naturvetenskap har sedan den vetenskapliga revolutionen varit idealet för vetenskapen- man har hävdat denna vetenskaps
neutralitet och objektivitet, vilket
hermeneutiker med rätta ifrågasatt. Det
rationella, positivistiska och ”manliga”
tänkandet har högst status i vår kultur.
Psykologi som profession betraktas som
mjuk, diffus och nästan amatörisk i Schöns beskrivning av psykologers etik och
professionalisering (1995). Alltså någon
slags motsats till det rationella och objektiva. Redogörelsen hittills tycker jag har
visat att detta inte är en entydig bild av
verkligheten, varken som den är eller bör
vara. Det finns heller ingen anledning att
som, enligt Kuhns6 tankegångar, låta
potentiellt revolutionära vetenskapare
dväljas i det
utanförskap
som, måhända
inte mänskligt,
men dock professionellt ibland råder i en
strikt hierarkisk,
ensidigt
positivistiskt
inriktad organi-
sation. Likaledes anser jag inte att man
skall svälja de könsbaserade fördomar som
råder angående kvinnodominerade yrken
som psykologyrket t.ex. vad gäller lönesättning och ambitioner professionellt.
Inom många områden har vi banbrytande
kvinnliga forskare och praktiker som vi
”yngre” i yrket har som förebilder. Att
inte ha ett klass- och genusperspektiv på
vårt vetenskapande som forskare eller
praktiker, leder till att användningen och
utformningen av teorierna blir skev
(Magnusson, 1992; Fredelius, 1982).
Psykologer som problemformulerare och problemlösare
Psykologen som problemformulerare
(Schön, 1995) lämpar sig alltså väl för att
inte endast komplettera de biologiska
förklaringsmodellerna, utan även för att
skapa helt nya modeller för förståelse och
förklaring. Många psykologer ser gärna
sin egen profession som problemformulerande, man hjälper en organisation eller
en individ att formulera ett problem, men
det är inte psykologens roll att tala om
hur t.ex. den smärtlidande individen skall
leva sitt liv eller lösa sina problem. Psykologen ser sig på sin höjd som en katalysator i individens, gruppens eller organisationens förändringsprocess. Bakom detta
förhållningssätt finns den psykologiska
kunskapen att verkliga och djupgående
förändringar måste vara integrerade i och
styrda av den person eller grupp det gäller
för att vara hållbara över tid. Naturligtvis
uppstår det kulturkrockar mellan det
psykologiska och medicinska
förhållningssättet. På en somatisk sjukhusavdelning förväntar man sig ofta att
den överordnade auktoriteten t.ex. läkaren skall diagnostisera symtomen och
sedan sätta in rätt behandling för att ”få”
patienten frisk eller mindre lidande. I en
bantad organisation finns det även mindre utrymme för dialog. När psykologen i
teamet börjar ställa frågor som är början
till att formulera ett problem istället för
att omedelbart redovisa symtom och diag-
39079 Neuro02
33
33
03-09-30, 08.25
>>>
>>>
nos, uppfattas man ibland som diffus och
osäker. Rent konkret uppstår en krock
mellan paradigm, professionella språk,
men också människosyn. Men psykologer
kan också utveckla sin förmåga att ”översätta” sin kunskap till vardagen och göra
den praktiskt användbar och därmed
möta förväntningarna på halva vägen. I
samarbete med klient och andra
professioner löser man på så sätt problem.
Psykologi som hantverk och konst
”Clinical psychology is an applied science,
therefore partly an art”, menar Paul E.
Meehl (Peterson, 2000). I teoriers möte
med erfarenheten händer det oväntade
saker. Tillvaron är fylld av oregelbundenheter och avvikelser, vi får inte glömma
att detta är ett ganska naturligt tillstånd.
Prologen visar med all önskvärd tydlighet
detta. Det är i en sådan situation som ny
kunskap kan uppstå eller läggas på hyllan.
Prologpsykologen kanske inte blir en
visare människa, men hon befinner sig i
ett tillstånd av fritt flytande uppmärksamhet där hon både kan vara rationell- d.v.s.
testa och förklara enligt konstens alla
regler- och vara intuitiv, m.a.o. känna sig
skapande. Nästa gång hon tillåter sig att
erfara en okontrollerad impuls, kanske
den leder till något nytt och värdefullt i
relationen till subjektet.
Ett hantverk innebär att någon form av
hantverk hanteras. Psykologer har både
immateriella - sig själva och samtalet och konkreta sådana - utredningsmaterialet och rummet. Det tar tid och erfarenhet att lära sig använda dem på ett
otvunget sätt. Det går knappt att föreställa sig hur ovanstående psykolog skulle
ha skuggan av en chans att uppmärksamma patientens utseende om hon använde testmaterialet för första gången.
Psykologer i fronten för nytt paradigm
Många kliniskt verksamma psykologer ger
sig själva epitetet eklektiker- man låter sig
inspireras av flera olika teorier och metoder som man anser vara användbara och
ökar förståelsen i praktiken.
När vi tillämpar vår vetenskap behöver vi
nämligen vara både vetenskapare och
hantverkare, positivist och hermeneutiker
om man så vill. De tudelade och konstlade hierarkiseringar som akademin lär ut
är inte direkt tillämpbar i psykologvardagen, men utgör förstås en grund till
den erfarenhetskunskap som formas i
mötet med subjektet.
Det har nog framgått på ett tydligt sätt att
jag i denna essä som glatt hoppande
käpphäst framför att psykologen i mötet
med andra diskurser tenderar att bli marginaliserad, men inte på grund av att vår
kunskap är oviktig eller irrelevant. Snarare
kan det tvärtom vara så att psykologen i
det positivistiska och postmoderna västerlandet syntetiserar synsätt, teorier och
metoder som i flera avseenden skulle
kunna bidra till förändrade diskurser likt i
det Kuhn benämner som vetenskaplig
revolution. Som psykolog inom sjukvården är det märkbart att psykologens begrepp, förhållningssätt och praktik är
användbar både på ett problemformulerande och problemlösande sätt. De inte
bara kompletterar de atomistiska och
biologiskt reduktionistiska modellerna
utan verkar bidra till att begreppsligt och
förståelsemässigt överbrygga den
cartesianska tudelningen av människan.
Kan det vara så att vår kunskap är så långt
framskriden att den skulle kunna bidra
till ett paradigmskifte?
Man föds inte till psykolog, man
blir det
Denna travesti på de Beauvoirs talesätt,
som lakoniskt sammanfattade kvinnans
existens, får utgöra en milt optimistisk
slutkläm. Något som är i vardande, som
hela tiden utvecklas, går också att påverka
och förändra. För psykologer som är en
förhållandevis ny profession är detta ett
faktiskt skeende. Hur kan vi göra vår
kunskap använd i hela sin bredd och hur
kan vi påverka rådande strukturer - vi
som är vana vid att anpassa oss till det
rådande organisationerna eller samhället
– för att ha förutsättningarna att göra oss
nyttiga?
En central tanke hos Aristoteles är teleologin, d.v.s. föreställningen att all materia
är besjälad och har ett inbyggt ändamål
(Aristoteles, sv. 1982). Han ger själv exemplet på det lilla ekollonet som bär på
möjligheten och strävar mot målet att bli
ett fullvuxet träd. På samma sätt undrar
jag vilken målinriktning psykologprofessionen bär på och vad vi som psykologer bidrar med för att nå våra gemensamma och individuella mål. Som vetenskap, tillämpad eller ej, bör psykologins
metateori och metoder granskas kritiskt
för att kunna utvecklas och praktiken bli
tydliggjord för såväl avnämare som oss
själva.
Epilog
Hur gick det då för vår i tanken distanslösa psykolog? Men framförallt frågar vi
oss hur vår ludne vän klarade sig undan
förverkligandet av utredarens fantasier.
Det faller sig naturligt att först avlämna
ett stycke brasklapp:
Är det inte så att även en psykolog har
rätt att tänka, fantisera och känna vad
hon vill så länge hon inte, som i detta
fall, rent konkret tar fram stora ullsaxen
och överskrider patientens ludna integritet? Skulle inte den välvillige läsaren fälla
en tår om inte den mest seriöse psykolog
finge ett visst lekutrymme i andanom?
Följande utspelade sig i den helt vanliga
psykologexpeditionen:
Vår patient visade sig ha oanade talanger
även på andra områden. Det blev dags att
utvärdera den visuella detaljuppmärksamheten via en bildkompletteringsuppgift i ett av våra vanligaste testbatterier. Uppgiften är att identifiera saknade detaljer på några bilder.
Svårighetsgraden i föreliggande uppgift är
ökande och det är faktiskt få personer
som klarar av att identifiera vad som
fattas den kvinna med 40-talsfrisyr som
visas i profil, i avsaknad av en för utseendet ganska väsentlig detalj, nämligen
ögonbrynet. Det behöver väl knappast
nämnas att vår vän klarade uppgiften
galant och dessutom med ett härligt
rabelaiskt7 praktgarv på sina läppar.
Ullsax, Jamtli museum, Östersund.
34
39079 Neuro02
34
03-09-30, 08.25
4/03
Litteratur
Aristoteles, 384-322 f.Kr. (sv. 1982). Om
himmelen. Metafysik. Statsläran. I:
Idéhistorisk läsebok. Sthm: Rabén och
Sjögren.
Bachtin, M. (1940, sv. övers. 1986).
Rabelais och skrattets historia.François
Rabelais' verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen
Gråbo:Anthropos.
De Beauvoir, S. (1949, sv. 1973).
Det andra könet. Sthm. Awe/Gebers.
Elias, N. (1939/sv. 1989). Civilisationsteori..
Stockholm: Atlantis.
Ethelberg, E. Självkänsla kontra realitet.
KVT, 1985:3.
Foucault, M. (1983). Vansinnets historia
under den klassiska epoken. Lund.
Fhanér, S. (1978). Psykologi som förklaring, förståelse och kritik.Stockholm:
Bonnier.
Frankenhaeuser, M. (1994). Kvinnligt,
manligt och stressigt. Wiken.
Fredelius, G. (1982). Freuds syn på
kvinnlig personlighetsutveckling.
Svenska Föreningen för Psykisk
Hälsovård.Monografiserie nr 16.
Freud, S. (sv.1932). Vi vantrivas i kulturen. Stockholm: Bonnier.
Freud, S. (Sv. 1980, org. 1940). Orientering i psykoanalysen. Sthm:Natur &
Kultur.
Haavind, H. (1982). Makt och kjærlighet
i eketnskapet. I: Kvinneforskning.
Bidrag till samfunnsteori. Red.
Hauka et.al. Oslo:Universitetsforlaget.
Hallberg, L. & Carlsson,S, (1996).
Psychosocial vulnerability and
maintaining forces related to
fibromyalgia. In depth interviews with
22 female patients. (forskningsartikel).
Institutionen för psykologi. Göteborgs
universitet.
Hellström, C. (1996). Subjective Time
and Temporality in Condition of
Pain. Institutionen för psykologi, Göteborgs universitet. Avhandling.
Hirdman, Y. Genussystemet-reflexioner
kring kvinnors sociala underordning.
Kvinnovetenskaplig Tidskrift, 1988:3.
Josefson, I. (1991). Kunskapens former.
Det reflekterande yrkeskunnandet.
Sthm:Carlssons.
Kuhn, T.. (1962, sv.1981). De vetenskapliga revolutionernas struktur.
Lund:Doxa.
Lindgren, G. (1985). Kamrater, kollegor
och kvinnor. R.R. Sociologiska institu
tionen, Umeå universitet.
Lindgren, G. (1992). Doktorer, systrar
och flickor. Sthm: Carlssons.
Magnusson, E. Kvinnor och män i
psykologins förhistoria och nutida psy
kologi. Tips-rapport. Nr 40, 1992.
Institutionen för tillämpad psykologi.
Umeå universitet.
Marc-Wogau, K. (1984). Filosofisk uppslagsbok. Lund:Doxa.
Nilsson, I. (1978). Själen i laboratoriet
. Vetenskapsideal och människosyn i den
experimentella psykologins framväxt
. Lund. Doxa.
Nilsson, I. Psykologins historia i Sverige.
Kritisk psykologi. Nr 1, 1981, Årg.
36. Stockholm.
Liedman, S-E. (1981). Positivism och
marxism.Stockholm:Norstedts.
Liedman, S-E. (1978). Humanistiska
forskningstraditioner i Sverige. Kritiska
och historiska perspektiv. I: Humaniora
på undantag? Humanistiska
forskningstraditioner i Sverige. Red.
Tomas Forser. Stockholm:Bokförlaget
Pan/Norstedt.
Peterson, Donald. R.. ScientistPractitioner or Scientific Practitioner?.
American Psychologist, Vol. 55, No. 2,
252-253.
Rabelais, F. (org. 1532, sv. 1982). Den
store Gargantuas förskräckliga leverne.
I: Idéhistorisk läsebok. Sthm:Rabén
och Sjögren.
Sveriges psykologförbund. (1998). Yrkesetiska principer för psykologer i Norden.
Schön, D.A. (1995). The Reflective
Practitioner: How Professionals Think
in Action. Aldershot: Arena.
Skoog, Gunnar. (1969). Medicinsk psykologi. Göteborg:Scandinavian Uni
versity Books.
Noter
1 Ockham, Wilhelm (1285-1349), filosof och teolog, företrädare för senskolastiken som kritiserade 1200-talets ortodoxa av Aristoteles influerade teologi.
Den berömda rakkniven innebär den
vetenskapliga principen att en enklare
förklaring är att föredraga framför en
mera komplicerad eller med Ockhams
ord: ”en mångfald bör inte antas utan
tvingande nödvändighet”.
2 Se Kvinnovetenskaplig tidskrift (KVT)
1988:3 för en sammanfattning av begreppet genus. Hirdmans artikel är för övrigt
en av de första i Sverige där begreppet
lyftes in i svensk könsteoretisk debatt och
forskning.
3 Begreppet är diffust därför att det har
många olika betydelser. Jag använder
begreppet i betydelsen begreppssystem
och språk som vi förstår vår verklighet
genom.
4 Filosofen Simone de Beauvoir (1949,
sv. 1973) myntade begreppen transcendens och immanens för att beskriva den
socialt konstruerade olikheten i mäns och
kvinnors livsöden. Transcendens innebär
subjektets förmåga att skrida utanför sig
själv på ett målinriktat och sökande sätt,
något som mannen i vår kultur uppmunt-
ras till. Medan immanens innebär att vara
i relatera för andras skull, att reproducera
både sig själv och kulturen, vanligen som
ett objekt. Detta är förväntningar som i
stor utsträckning ställs på kvinnan i vår
kultur. Jmf även Freuds libido- och
aggressionsbegrepp samt
relationsteoretikernas relaterande själv
respektive framåtskridande själv
(Fredelius, 1982). När jag använder dessa
begrepp för att beskriva psykologisk tillämpad vetenskap av god kvalitet, menar
jag att den kan sägas präglas av en tillfredställande kombination av att söka inåt
och verka utåt, att framåtskrida på ett
självreflekterande sätt.
5 Med postmodernitet avses här att man
betraktar vår era: ”som en tid då inga
metafysiska system, ingen religion, eller
ideologi längre vinner någon allmän tilltro. Under postmoderna villkor finns bara
partiella, subjektiva och individuella sanningar. Det innebär också att tron på ”det
moderna projektet”, d.v.s. på mänsklighetens frigörelse genom framsteg i fråga om
vetenskap, teknik och rationalitet, gått
förlorad och efterträtts av satsning på mer
begränsade och personliga projekt. Enligt
många av sina teoretiker utmärks postmodernism av mångkulturalism och
eklektism.” (Nationalencyklopedin,
1991)
6 Kuhn (1962) menar att den vetenskapliga kunskapen utvecklas språngartat,
vilket föregås av att det s.k. normalvetenskapliga tillståndet rubbas av
anomalier som utmanar de allmänt accepterade teorierna och metoderna (det rådande paradigmet inom en vetenskap).
Nya förklaringsmodeller krävs och till slut
förändras den gemensamma verklighetsuppfattningen på ett sådant radikalt sätt
att ett paradigmskifte kan sägas ha uppstått.
7 Francois Rabelais (1495-1553) blev
berömd när han i humanismens anda,
med frustande humor och språkligt blixtrande satir skrev en krönika om den
förskräcklige jätten Gargantuas hejdlösa
leverne. I Gargantuas stad Théléme råder
full frihet under mottot: ”Gör vad du
vill!”. Detta var en uppgörelse med tidens
prästvälde, förstockade moral och kvinnosyn. Den ryske litteraturvetaren Bachtin
beskriver i sin bok ”Rabelais och skrattets
historia” (1940, sv. 1986) hur Rabelais
influerades av medeltida karnevalstradition. Under karnevalstiden rådde
upp och nedvända världen då påvar och
kardinaler bl.a. fick stå ut med att bokstavligen bli kastade skit på.
39079 Neuro02
35
35
03-09-30, 08.25
Noen trekk fra norsk nevropsykologis
historie
Ivar Reinvang
Professor i klinisk
nevropsykologi
Universitet i Oslo
Foto: Anders Gade
Några norska neuropsykologer, från vänster: Hallgrim Kløve, Grete Bryhn,
Kenneth Hugdahl...
K
linisk nevropsykologi har i dag
en sterk faglig posisjon i Norge,
i og med at det finnes en
spesialistutdannelse som fører til offentlig
godkjenning, det finnes takster som gir
grunnlag for refusjon av utgifter til
nevropsykologisk under-søkelse, og det
finnes en nevro-psykologisk forening
som er en interesseforening innenfor
Norsk Psykologforening.
Ved opprettelsen av en spesialitet i
klinisk nevropsykologi i 1987 valgte man
å gjøre den til en sub-spesialitet innen
den overordnede spesialiteten i klinisk
psykologi, der spesialiseringen i nevropsykologi utgjør 3 år av et i alt 5 årig
program. Spesialiteten har tiltrukket seg
mange kandidater og det er i dag over
100 godkjente spesialister i Norge.
Nevropsykologisk forening, som ble
opprettet i 1996, har vært et forum for
fagutvikling og gjort det mulig for oss å
ta ansvar for arrangementer som den
nordisk konferansen i 2001.
Det er etablert akademiske stillinger
innen klinisk nevropsykologi ved alle de
4 norske universitetene, det vil si i Oslo,
Bergen, Trondheim og Tromsø.
I historisk sammenheng er det bare Oslo
og Bergen som har en historie av noen
varighet, og som derfor omtales her.
Denne fremstillingen er preget av mitt
personlige kjennskap til historien, og den
er derfor ingen fullstendig redegjørelse.
Jeg unngår også stort sett å nevne navn,
det blir ellers vanskelig å begrunne hvem
som skal trekkes fram.
Institutt for klinisk nevropsykologi
ved Universitetet i Bergen ble opprettet
på begynnelsen av 1970-tallet da
psykolog-utdannelsen ble etablert i
Bergen. Halgrim Kløve kom fra USA og
ledet oppbyggingen og utviklingen av
insti-tuttet, som etter hvert ble en
seksjon ved Institutt for biologisk og
medisinsk psykologi. Seksjon for klinisk
nevropsykologi i Bergen har i alle år
drevet en betydelig klinisk virksomhet,
der nevropsykologisk utredning av både
barn og voksne har vært ivaretatt. Man
har også drevet en betydelig
undervisnings- og veiledningsvirksomhet
overfor psykologer i spesialistutdanning.
Den faglige tilnærmingen har vært
dominert av Halstead-Reitan batteriet
som metodisk redskap for nevropsykologisk utredning. Den senere tid er
det tatt i bruk en mer fleksibel tilnærming
til bruk av testredskap, men fortsatt er
Halstead-Reitan batteriet fremtredende i
klinikk og undervisning. Det har også
utviklet seg et betydelig bredere
samarbeid mellom Seksjon for klinisk
nevropsykologi og de andre seksjonene
ved Institutt for biologisk og medisinsk
psykologi, spesielt med forskningsmiljøet
i kognitiv nevrovitenskap ledet av prof.
Kenneth Hugdahl og prof. Helge Nordby.
Klinisk nevropsykologi i Oslo har
utviklet seg etter litt andre linjer både ved
universitetets psykologiske institutt og
ved de store sykehusene i regionen.
Utviklingen har gjennomgått flere faser,
som startet på 1950-60 tallet da stillinger
ble etablert ved flere av de store sykehusene i Oslo, som Rikshospitalet og
Ullevål sykehus (hovedsykehuset for Oslo
kommune). Klinisk nevrpsykologi ble
først etablert med full tyngde på
Universitet i Oslo på 1990-tallet.
Problemstillinger knyttet til spesielle
pasientgrupper har spilt en stor rolle for
utviklingen i Oslo. Norske leger som
kjente arbeidet med preoperativ
utredning av epilepsi i Montreal så
betydningen av psykologenes bidrag og
fikk opprettet stillinger, først tilknyttet
nevrokirurgisk avdeling, Ullevål sykehus,
på 1960-tallet og senere ved Spesialsykehuset for epilepsi. Det sistnevnte har
utviklet seg til et stort fagmiljø.
Behovet for rehabilitering av pasienter
med hjerneskade førte også til opprettelse
av nevropsykolog- stillinger ved landets
største spesialsykehus for rehabilitering,
Sunnaas sykehus utenfor Oslo. Dette
skjedde omkring midten av 1970-tallet,
og det har vært en stor vekst i dette
miljøet. Kliniske forskning med fokus på
hemisfæresyndromer (afasi, apraksi) og
senere på hodeskader har vært markante
bidrag.
Ved Universitetet i Oslo, Psykologisk
institutt fantes det fra tidlig på 1980-tallet
bistillinger for nevropsykologer med
hovedstilling ved sykehus i regionen.
Først i 1993 ble det opprettet et
professorat i klinisk nevropsykologi, som
innehas av Ivar Reinvang som har sin
bakgrunn fra Sunnaas sykehus og Rikshospitalet. Hovedvekten her har vært på
oppbygging av et forskningsmiljø og på å
tilby et grunnkurs i klinisk
nevropsykologi til alle studenter. Oslo har
til enhver tid 400-450 studenter i
profesjonsutdanningen i psykologi og
uteksaminerer årlig ca. 80 kandidater.
Psykologisk institutt har en nevropsykologisk klinikk, men virksomheten er
begrenset til det som anses nødvendig for
forskning og undervisning. Et satsningsområde på 1990-tallet har vært oppbygging av laboratorier for fysiologisk
registrering av hjerneaktivitet, der
elektrofysiologi (event related potentials –
ERP) har vært vårt valg. Andre metoder
som PET of fMRI har vært lite utviklet i
Oslo fram til nå, men det er utsikter til
bedring.
Tilnærmingen til klinisk
nevropsykologi i Oslo har vært preget av
det amerikanerne kaller en ”flexible
36
39079 Neuro03
36
03-09-30, 08.51
4/03
Neuropsykologi i
Danmark- før, nu og i
fremtiden
af Hysse Birgitte Forchhammer, formand for DNS
og Anders Degn Pedersen, bestyrelsesmedlem
Foto: Anders Gade
... och artikelförfattaren
Ivar Reinvang
battery approach”. Det vil si at man har
en kjerne av tester som dekker de sentrale
nevro-psykologiske funksjonsområder
(oppmerksomhet, hukommelse etc.) og
velger i tillegg metoder i forhold til
pasientgruppe og problemstilling (Landrø
et al 1999). Tilnærmingen er kvantitativ,
men med sympati for prosess-orienterte
forståelsesmodeller.
Vi har de senere årene sett en vekst i
interessen for relativt nye temaområder
der vi tror klinisk nevropsykologi er
sentral som del av en bred nevrovitenskapelig tilnærming. Ett slikt område
er utredning av alvorlige psykiske lidelser
som schizofreni og depresjon. Det ble på
slutten av 1990-tallet satt igang
samarbeidsprosjekter Oslo-Bergen med
utredning av grupper med disse lidelsene
og undersøkt både psykiatrisk,
nevropsykologisk og med utdypende
metoder (fMRI, eksperimentell kognitiv
psykologi). Prosjektet har resultert i en
rekke doktorgrader og bidrar til en endret
forståelse i det norske fagmiljøet av
nevropsykologiens betydning for
utredning av kjernesymptomer hos disse
pasientene.
Den økte internasjonale interesse for
aldring og tegn på begynnende demens
(”mild cognitive impairment”- lett
kognitiv svikt) har også gjort inntrykk
hos oss. Vi har de siste 3 år samlet data
med MRI, ERP og nevropsykologi om
kognitiv aldring i et vidt aldersspekter.
Dette følges nå opp i et nytt Oslo-Bergen
samarbeidsprosjekt der også genetikk
trekkes inn i undersøkelsene.
Landrø, N.I., Sundet, K., Reinvang, I
(1999) Psykologisk testing innen klinisk
nevropsykologi. Tidsskrift for norsk
D
anmark har gennem de seneste
ca. 15 år oplevet en betydelig
udvidelse af det
neuropsykologiske arbejdsmarked, og en
dansk postgraduate neuropsykologisk
specialistuddannelse er realiseret. Det er
særligt indenfor neuropsykologisk
rehabilitering, at den store udvidelse af
arbejdsmarkedet har fundet sted, men
også indenfor hospitalssektoren, særlig i
forbindelse med oprettelse af
demensklinikker og apopleksiafsnit, er der
kommet nye stillinger til.
Det vides ikke nøjagtigt hvor mange
neuropsykologer, der er i Danmark, men
239 ud af de i alt 5400 danske psykologer
er medlemmer af Selskabet Danske
Neuropsykologer. Man skal beskæftiget
indenfor det neuropsykologiske eller
tilgrænsende arbejdsområder for at blive
medlem af selskabet. Neuropsykologer
inden for børneområdet har deres eget
selskab.
Forhistorien
Den første spæde interesse for det
neuropsykologiske fagområde sås i
Danmark allerede i første halvdel af
forrige århundrede, hvor enkelte
neurologer og psykiatere, bl.a. via
kontakter i USA, England og Tyskland,
begyndte at interessere sig for
sammenhængen mellem hjerneprocesser
og adfærd.
Vi skal imidlertid helt frem til
60´erne og 70’erne før de første
neurologiske hospitalsafdelinger ansatte
psykologer. Det neuropsykologiske
arbejdsområde udvikledes først og
fremmest i forbindelse med
demensdiagnostik og enkelte steder også i
relation til klinisk forskning, men i 70erne begyndte enkelte psykologer også at
eksperimentere med genoptræning af
neurologiske patienter.
I 1985 åbnede Center for Hjerneskade i
København, under ledelse af Anne Lise
Christensen. Centret tilbød som de første
i Danmark et intensivt, tværfagligt og
helhedsorienteret genoptræningsforløb for
senhjerneskadede patienter. Teoretisk var
centret både inspireret af A.R. Lurias
neuropsykologi og den mere pragmatisk
og dynamisk orienterede amerikanske
genoptræningstradition, repræsenteret ved
navne som G. Prigatano, Yehuda BenYishay og D.W. Ellis. I dag findes der 7
genoptræningscentre i Danmark, som
helt eller delvist bygger på denne
tradition. Også indenfor den
hospitalsbaserede neurorehabillitering har
neuropsykologerne fundet fodfæste, og
der er i dag ansat adskillige på de to
landsdelsdækkende
rehabilliteringshospitaler.
Den psykiatriske forbindelse
Historisk har danske patienter med
neuropsykologiske problemstillinger været
behandlet både i psykiatrisk og
neurologisk regi.
Interessen for neuropsykologi blandt
psykologer i psykiatrien har, særligt i
tidligere generationer af psykologer, været
udbredt. Således har en række større
psykiatriske afdelinger tradition for at
beskæftige sig med neuropsykologisk
testning, og på enkelte psykiatriske
afdelinger er der også tradition for at
arbejde med egentlig genoptræning. Da
den neuro-biologisk orienterede psykiatri
fik et opsving internationalt i 1990’erne,
opstod der endvidere større interesse for
at inddrage neuropsykologiske
perspektiver bl.a. i skizofreni- og
depressionsforskningen, og den stigende
interesse for kognitive terapiformer har
skabt nogle nye teoretiske og praktiske
Psykologforening, 36, 747-755.
39079 Neuro03
37
37
03-09-30, 08.51
>>>
>>>
berøringsflader mellem det
neuropsykologiske og det psykiatriske felt
Neuropsykologisk Selskab i
samarbejde med Dansk
Psykolog Forening en
Uddannelse og forskning
neuropsykologisk
Først i 60’erne opbyggedes en
postgraduat
professionsorienteret
specialistuddannelse, og
universitetsuddannelse af psykologer i
samme år blev de første
Danmark. Tidligere var psykologisk
psykologer godkendt. Der er
arbejde i Danmark primært varetaget af
i dag over 40 godkendte
skolelærere med en psykologisk
specialister i voksenalderens
efteruddannelse. Psykologuddannelsen
neuropsykologi i Danmark.
har været reformeret flere gange siden da,
Den neuropsykologiske
Vejlefjord, 1990. Under en 10-årsperiod träffades
men det er i dag ikke muligt at foretage
specialistuddannelse er en
danska neuropsykolgers förening här för årsmöte
en egentlig specialiseringen indenfor det
del af Dansk Psykolog
baggrund end dansk været et centralt
neuropsykologiske område på præForenings interne
graduat niveau. Interessen for det
specialistuddannelsessystem, men ingen af tema, og der er afholdt en række
konferencer og møder med emnet.
neuropsykologiske speciale blandt
disse uddannelser er formelt godkendt af
En problemstilling, som har præget
forskere og studerende har aldrig været
nogen offentlig instans. Uddannelsen
den neuropsykologiske debat gennem
overvældende stor på de danske
indeholder et ansættelses krav, krav om
årene, er spørgsmålet om standardisering
universiteter, men der blev dog i 1972
supervision og krav deltagelse i kurser eller
og udvikling af normer for
udnævnt en professor indenfor det
anden godkendt uddannelsesaktivitet.
neuropsykologiske test. I 70’erne og
neuropsykologiske fagområde i
Endelig afsluttes med et videnskabeligt
80’erne var debatten langt mere
København (Rolf Willanger) og senere
arbejde. Godkendte specialister skal
konfrontatorisk end i dag, og specielt
udnævntes en adjungeret professor i
dokumentere aktivitet og fortsat
spørgsmålet om evt. neuropsykologiske
rehabilitering (Anne-Lise Christensen).
dygtiggørelse i følge en række
forstyrrelser efter
Den danske neuropsykologisk
vedligeholdelses krav.
opløsningsmiddeleksponering udløste den
forskning er langsomt udviklet siden
gang en intens debat om validiteten af
50’erne, og vandt for alvor frem i 90’erne,
Selskabet Danske
neuropsykologisk test. Også
hvor bl.a. igangsættelsen af en række
Neuropsykologer
modsætninger mellem forskellige
neuropsykologiske Ph.d.- projekter har
I slutningen af 1970’erne begyndte
testtraditioners var den gang mere
markeret en betydelig vækst indenfor
danske neuropsykologer at mødes
markant. I dag er holdningerne mindre
forskningen. Neuropsykologisk forskning
omkring forskellige faglige aktiviteter,
skarpt markerede, men der er fortsat et
har typisk været etableret som
men Selskabet blev først formelt dannet i
udbredt ønske om at videreudvikle de
delprojekter ved større medicinske
1988. Selskabet har en valgt bestyrelse og
neuropsykologiske test- og
forskningsprojekter f.eks. indenfor
afholder kvartalsmøder, generalforsamling
undersøgelsesmetoder, og bl.a. Selskabet
områder som apopleksi, sklerose, demens,
og ét fagligt årsmøde forskellige steder i
er involveret i forskellige aktiviteter på
neurokirurgisk behandling, epilepsi,
landet, og udgiver derudover et
dette vanskelige, tids- og
hjertekirurgi, depression og skizofreni,
nyhedsbrev til medlemmerne. Endvidere
ressourcekrævende område.
men også mere grundvidenskabelige
har foreningen taget initiativ til at udgive
forskningsområder har været dyrket, bl.a.
en række informerende pjecer om
Fremtidsperspektiver
hukommelse, det visuelle system og
neuropsykologisk testning. I de senere år
Væksten indenfor det neuropsykologiske
personlighedsforstyrrelser.
har spørgsmålet om neuropsykologisk
arbejdsmarked er sandsynligvis toppet.
I 1993 beskrev Dansk
indsats over for borgere med anden etnisk
Dog synes området revalidering og
arbejdsintegration fortsat at være et
2001 arrangerade danska föreningen det nordiska mötet i Sønderborg.
potentielt vækstområde. I 1990’erne
startede en udvikling, hvor fokus indenfor
revalidering flyttede sig fra den
traditionelle arbejdsprøvning i lukkede
værksteder, mod mere differentieret og
individuelt tilrettelagt arbejdsintegration.
Man kan derfor forudse en udvikling af
arbejdsintegration, kombineret med
specialiseret neuropsykologisk
genoptræning.
Indenfor social- og sundhedssektoren har vi i Danmark i de senere år
oplevet en generel tendens til større
tværsektorielt samarbejde og mere fokus
på behandling og træning i patientens
eget hjem. Denne udvikling vil
sandsynligvis også påvirke organiseringen
38
39079 Neuro03
38
03-09-30, 08.51
4/03
af den neuropsykologiske genoptræning
fremover, så vi i stigende grad vil se, at
genoptræning flyttes fra institutionerne til
mere hverdagsnære sammenhænge.
Neuropsykologer vil derudover
forhåbentligt få en større rolle at spille i
planlægningen og realiseringen af de
varige og blivende tilbud til den enkelte
hjerneskadede, når den specialiserede
genoptræning er afsluttet, og der er i flere
amter oprettet koordinerende instanser på
hjerneskadeområdet, hvor
neuropsykologer naturligt har en central
placering.
Indenfor dansk psykiatri ses en
stigende interesse for de neuropsykologiske aspekter ved psykiatrisk
sygdom, og på sigt kan denne teoretiske
interesse føre til ansættelse af neuropsykologer i psykiatrien.
På det teoretiske og forskningsmæssige område har der været en stigende
interesse for den kognitive neuropsykologi, men der er også en nødvendig
og frugtbar udvikling i gang, der relaterer
og inddrager psykologiske emner, der
traditionelt ikke har været behandlet i
neuropsykologien - bl.a. fra social- og
personlighedspsykologien og den kliniske
psykologi - i den neuropsykologiske
praksis og forskning med gensidig
berigelse til følge.
Referencer
”Neuropsychology in Denmark”, Anne –
Lise Christensen and Rolf Willanger,
Neuropsychology Review Vol.4., No.4.,
1994
Dansk Neuropsykologisk Selskabs
hjemmeside: www.neuropsykologi.dk På
denne hjemmeside findes også links til
artikler og afhandlinger skrevet af danske
neuropsykologer.
Några välbekanta neuropsykologer från Danmark. Från Anders Gades fotogalleri.
Ivan Davic undervisade på de första egentliga
vidareutbildningskurserna för neuropsykologer i
Danmark. Kurserna behandlade neurofysiologi och
neurokemi.
Anders Gade med råtta på huvudet, 1972.
Anne-Lise Christensen, 1970.
Gunilla Öberg, 1972.
39079 Neuro03
39
39
03-09-30, 08.52
Neuropsykologin i Sverige
Katarina Frank
Ordförande i Sveriges Neuropsykologers Förening
S
veriges Neuropsykologers förening
är en ideell förening som i första
hand engagerar psykologer med
neuropsykologisk inriktning. Även andra
yrkeskategorier med intresse för neuropsykologi är välkomna, men eftersom vi
är en yrkesförening inom Sveriges
Psykologförbund kan endast psykologer
som är anslutna dit bli medlemmar med
rösträtt, medan andra är stödmedlemmar. All information, alla utskick
och alla arrangemang är tillgängliga för
alla. Inom både forskning och den kliniska verksamheten faller det sig både
naturligt och nödvändigt att samarbeta
med andra yrkeskategorier och vi är
glada för att läkare, arbetsterapeuter,
sjukgymnaster, logopeder och kuratorer
vill vara med i föreningen.
På 50-talet började psykologer komma
igång med neuropsykologiska undersökningar av ”hjärnskadefall”. Neurologer
och psykiater med ansvar för patienter
där de ”högre intellektuella funktionerna” drabbats hade ett behov av att
symtomen utreddes. Psykologer började
intressera sig för hjärnans betydelse för
beteendet. Man utvecklade och standardiserade många olika testmetoder för att
göra dessa utredningar allt bättre. Ivern
och tilltron till test var måhända överdriven, under 60- och 70-talet växte kritiken mot test och i vissa stycken var nog
detta befogat. Tyvärr slängdes ”barnet ut
med badvattnet” och kunskap om test
och testmetodik försvann under den
period som följde. Under 80-talet vaknade intresset för neuropsykologi igen.
Detta kan ha varit en konsekvens av att
psykologer stadigt utökat sitt arbetsfält
och att man i kontakten med nya patientkategorier med stroke, hjärntumörer och
traumatiska skallskador insåg att man inte
kunde bidra till deras tillfrisknande med
enbart psykodynamiskt kunnande, kunskap om deras intakta och skadade funktioner var också nödvändig. Under en tid
fanns en motsättning mellan biologiska
förklaringar till beteendestörningar och
psykoanalysens förklaringsmodell. Sedan
SNPF:s riksstämma i Växjö 1999 med
temat ”I själ och hjärna” är denna polarisering inte längre aktuell. Den dikotomi
som funnits mellan kropp och själ sedan
Descartes är upphävd, det går inte att
skilja kroppen från själen.
Föreningens huvudsakliga aktivitet sker
i de fyra regionerna Norra, Östra, Västra
och Södra regionen. I Lund, Göteborg
och Stockholm anordnar man fortlöpande seminarier där alla medlemmar och
stödmedlemmar är välkomna. I övriga
delar av landet anordnas mer sporadiskt
föreläsningar och seminarier, beroende på
de personliga och ekonomiska resurser
som står till buds. SNPF:s största evenemang är den årliga riksstämman. Den
anordnas på olika platser i landet. Vi håller vårt årsmöte då, men fram för allt är
det en konferens där det bjuds på många
intressanta föreläsningar med anknytning
till neuropsykologi. Innehållet i konferensen har förändrats från att de första åren
varit mer allmän till att innehålla nyheter
inom olika områden för att de senare åren
utgå från ett tema. I Östersund 2000 ville
man ta ett större perspektiv genom att
sammanfatta förra seklets kunskapsexplosion, belysa forskningens frontlinjer
och ge ett hum om neuropsykologin inför
2000-talet. Riksstämman 2001 hälls i
Göteborg kring temat kemisk-toxisk
påverkan på CNS. Man behandlade vad
vi vet om hur vår hjärna påverkas av alla
de ämnen den utsätts för, från miljögifter,
läkemedel, droger till egna hormoner i
obalans. År 2002 hölls INS sommarkonferens i Stockholm och SNPF arrangerade det hela. Det året ersattes riksstämman med en studiedag i Örebro som
handlade om bilkörning efter hjärnskada
och körkortsbedömningar. I år 2003 hälls
riksstämman i Lund under titeln
”Hjärnstimulans på gott och ont” och
den behandlar hur stess och stimulans
påverkar hjärnan.
Ursprunget till föreningen var flera
informella grupper av neuropsykologiskt
intresserade. I Stockholm hade professor
Daisy Schalling arbetat med dessa frågor
sedan 40 - 50 -talet och samlat en grupp
av både forskningsintresserade och kliniska psykologer. Runt om i landet bildades efter hand andra grupper som ibland
var knutna till forskning, som i Lund och
Stockholm, ibland till klinisk verksamhet
inom neurologi och neurokirurgi,
demensvård och geriatrik, barnpsykiatri,
barn- och vuxenhabilitering, psykiatri och
rehabilitering. Inom AMI fanns också ett
växande intresset för dessa frågor. I början
av 80-talet togs initiativet till en seminarieserie om neuropsykologi vid Karolinska sjukhuset i Stockholm. Seminarierna
blev med tiden allt populärare och mer
regelbundna och resulterade i ett konstituerande föreningsmöte i maj 1989. Föreningens syfte var att skapa kontakter
mellan de som arbetade med neuropsykologi på olika håll i landet , att höja
40
39079 Neuro03
40
03-09-30, 08.52
4/03
den neuropsykologiska kompetensen och att få neuropsykologin
erkänd som en specialité inom den egna yrkeskåren. Detta har
föreningen lyckats bra med. Vi har idag kring 700 betalande
medlemmar. Som psykolog kan man sedan 1995 bli specialist i
neuropsykologi, det finns nu ett hundratal. I föreningens regi
ordnas seminarier och konferenser. Den som så önskar kan genom att delta i föreningens arrangemang och med hjälp av
medlemsmatrikeln få kontakt med psykologer och andra som
arbetar inom området. Vi har vi startat flera ”arbetsgrupper i
särskilda frågor”. Den första gruppen har avslutat sitt arbete
vilket resulterade i Nr 1 i en monografiserie; ”Neuropsykologiska
utredningar av barn med ADHD/DAMP och autismspektrumstörningar”. Den kan beställas via Psykologiförlaget i Sverige och
Norge. Under hösten blir andra gruppen klar och den handlar
om ”Kognitiva bedömningar vid körkortsutredningar”. Ambitionen med arbetsgrupperna är att samla det kunnande och den
praxis som finns för att förhoppningsvis nå konsensus angående
grundläggande inslag. Föreningens tidning heter Svensk Neuropsykologi och den kommer ut fyra gånger om året. Där kan man
läsa om föreningens verksamhet samt en del aktuellt om forskning och klinisk neuropsykologi. Vi har också en hemsida där
man kan få ytterligare information om föreningen och hur man
blir medlem. Där finns också ett aktuellt kalendarium.
Jarl Risberg, Daisy Schalling, David Ingvar och Aki Johansson är
välbekanta inom svensk neuropsykologi. Fotot lånat från Center
for Hjerneskader, København.
Katarina Frank, ordförande i Sveriges Neuropsykologers Förening.
Neuropsykolog vid Geriatrik & Rehab, Sunderby sjukhus, Luleå.
Referenser:
Nyman H, Bartfai A. (1995). Historik och framtidsutsikter.
Svensk Neuropsykologi 1995:4.
Schalling, D. Neuropsykologins utveckling i Sverige i ett internationellt perspektiv. Svensk Neuropsykologi 1997:3.
39079 Neuro03
41
41
03-09-30, 08.52
A brief history of clinical
neuropsychology in Finland
Taina Nybo & Laura Hokkanen
Original text from Kuikka P, Pulliainen V
& Hänninen R. Neuropsykologian
historia ja nykypäivä in Kliininen
Neuropsykologia, WS Bookwell OY:
Porvoo 2001. Translated, abridged and
modified by L.Hokkanen & T.Nybo.
Neuropsychology as a science
The roots of clinical neuropsychology in
Finland are within the 19th century
neurology. Ernst Alexander Homén
(1851-1926), who is considered the
founder of neurology in Finland,
published an article on speech
impairment and rehabilitation in 1887.
Harald August Fabritius (1877-1948) was
another early neurologist to publish
articles on aphasia. In the 1920s and
1930s he also studies emotional changes
related to brain trauma as well as changes
in consciousness and attention following
focal brain lesions.
In the 1920s psychology was not an
independent discipline but considered a
part of theoretical philosophy. Eino Kaila
(1890-1958) was teaching psychology as a
part of philosophy in Turku and Helsinki,
and he is considered the founder of
experimental psychology in Finland. He
aimed at turning psychology into a
biology based natural science, and thus he
was interested in the effects of brain
trauma on psychological functions.
Kaila followed closely the German
research tradition and visited neurological
institutions there. His interest on brain
trauma was also conveyed to his students,
and one of them, Niilo Mäki (19021968) spent several years in the late 1920s
in Frankfurt am Main studying in a
research and rehabilitation institution
lead by neurologist Kurt Goldstein.
After the Winter War, in 1944, it
became evident that systematic research as
well as rehabilitation of psychological
functions of the brain injured war
veterans was necessary in Finland. Niilo
Mäki was then asked to organise a unit
for psychological research and
rehabilitation within the Rehabilitaion
Institute for Brain Injured Veterans in
Finland. Mäki himself took part in the
rehabilitation of some 500 aphasic
patients. His ideas of rehabilitation were
very much up-to-date. He emphasised the
importance of careful analysis of the basic
disorder and that the rehabilitation
process should be based on the
unimpaired functional properties of the
patient’s preserved capacity. Also, he
pointed out that other possible comorbid
cognitive and psychiatric disturbances
should be diagnosed, premorbid
personality considered and the
rehabilitation exercises planned in the
way that they were meaningful to the
patients in order to maximise motivation.
Additionally he wrote several articles on
speech impairments and reading
impediments. He was also very interested
in left-handedness and it was much to his
credit that the Finnish schools were
instructed already in 1931 not to compel
the left-handed children to use their right
hand.
For a long time the Hospital for
Brain Injured Veterans was the only
institute with neuropsychological
expertise in Finland and it still continues
to function as the Kauniala Hospital for
Disabled War Veterans. In the 1940s and
50s there were no rehabilitation centres
for civilians with brain damage. A part of
the neurological patients were treated in
hospitals of internal medicine, part in
mental hospitals.
At the late 1950s The Finnish
Institute of Occupational Health took on
a project to develop methods to assess and
Niilo Mäki (right) is assessing the
patients’ ability to understand what
he reads (= ’show your tongue’) in
the mid 1940s in the Hospital for Brain
Injured Veterans.
The picture: Kauniala Hospital for
Disabled War Veterans.
rehabilitate psychological functioning of
brain injured individuals. The project was
led by Johan Weckroth and it carried on
up till the mid 60s. Hundreds of patients
with varied neurological conditions were
included and a battery of tests known as
WAT was developed. The battery
consisted of 18 subtests, measuring
intelligence, memory, perception and
speed. Led by psychologist Helena
Hänninen, The Institute of Occupational
Health later specialised into
toxicopsychology and became a world
leading institute to evaluate the
psychological effects of organic solvents
and other substances affecting the central
nervous system.
In the mid 60s neurology was
separated from psychiatry and became a
discipline of its own. Departments of
Neurology were founded in the
University hospitals all over Finland.
42
39079 Neuro03
42
03-09-30, 08.52
Psychologists were recruited to assess the
effects of brain damage. Raija Portin
started in Turku in 1965 and Anna-Riitta
Putkonen in Helsinki a year later. By the
end of 1970s nearly all central hospitals
had psychologists working in departments
of neurology.
Despite of the remarkable and
internationally known work of Professor
Mäki as early as the 1940s and later his
follower psychologist Risto Lehtonen,
there was a gap in the development of
rehabilitation programs for civilian
patients. Since 1979 the Helsinki
University Hospital has had a special
outpatient/rehabilitation clinic for stroke
patients and the Käpylä Rehabilitation
Centre has specialised in the
rehabilitation of TBI patients. For both of
these rehabilitation units and the
development of rehabilitation programs,
Ritva Laaksonen, the Honorary President
of the Finnish Neuropsychological
Society, has had a great influence.
Education in clinical
neuropsychology
In the beginning, psychologists specialised
in clinical neuropsychology by
exchanging ideas, sharing experiences and
reading literature. In the 1970s M.
Maruszewski from Poland (a student of
Luria) and Arthur Benton from USA
came to Finland to give courses on
clinical neuropsychology and Finnish
neuropsychologists visited Poland, France
and Soviet Union to acquire knowledge.
Especially the soviet neuropsychologists
L.S. Tsvetkova and E.D. Homskaya
influenced the development of
neuropsychological rehabilitation
tradition in Finland. Similarly, L.Diller,
Y.Ben-Yishay and George Prigatano have
had an enormous influence on the
rehabilitation methods in Finland.
39079 Neuro03
43
By the end of 1970s, clinical
neuropsychology had established its
position in Finland and in 1979 The
Finnish Neuropsychological Society was
founded. There were 35 participants in
the first meeting and 52 at 1980. By the
end of last year 2002, there were 301
members (all psychologists or psychology
students).
In the beginning the Society’s main
objective was to organise systematic
training in clinical neuropsychology. The
first four-year specialisation program was
launched in 1983-1987. The program
was adopted by the universities in 1996
and is now run solely by Psykonet, the
joined network of all departments of
psychology in Finland. However, the
Society still has two representatives in the
present board for specialisation in
neuropsychology in Psykonet, standing
for the clinical expertise in the planning
of the program. The specialisation
program has become a credited postgraduate program, leading into licentiate
degree.
By the beginning of 2001, 133 psychologists had finished the specialisation
program, 78 of them working with
adults, 55 with children. Most of the
specialised neuropsychologists work in
Marit Korkman
the departments of neurology, some in
neurological rehabilitation units or other
special institutes. Several neuropsychologists
also have their private practice.
Lately, Finnish clinical
neuropsychologists have participated
actively in international seminars and
scientific congresses. At the same time they
have started to produce research articles and
doctoral theses. Finnish Neuropsychological
Society arranged the 11th mid-year meeting
of the International Neuropsychological
Society in 1988. Ritva Laaksonen is
currently a board member in INS.
The tradition of Nordic Meetings in
neuropsychology was kicked off in 1982
with the first meeting held in Helsinki,
Finland. Helsinki hosted the Nordic
Meeting also in 1991, and the next meeting
in 2004 will be held in Turku, Finland. The
year 2004 will also mark the 25th
anniversary of the Finnish
Neuropsychological Society. In the
beginning of the New Millennium,
neuropsychology has established an eminent
position both in clinical settings and
scientific research in Finland.
Ritva Laksonen
Foto: Anders Gade
4/03
Picture to the right: The Finnish group in the INS Mid-Year
Meeting in Durban, South Africa 1999. From the left Juhani
Vilkki, Erja Poutiainen, Pekka Räsänen, Taina Nybo, the
Mayor of Durban, Laura Hokkanen and Tuuli Räsänen.
43
03-09-30, 08.53
The Vivien Smith Advanced Studies
Institute in Neuropsychology-2003
Eller, The social behaviour of young neuropsychologists in Greece
T
he Vivian Smith Advanced
Studies Summer Institute in
Neuropsychology blev i år
afholdt for anden gang. Instituttet blev
oprettet af Professor Andrew
Papanicolaou i 2002, med støtte fra The
Vivian Smith Foundation for
Neurological research. Det afholdes hver
sommer i Xylocastro, Grækenland, og
hvert år er der et nyt tema. I 2002 var
emnet Language and the Brain, i 2003
Memory and the Amnesias. Instituttets
formål, er at sprede neuropsykologisk
viden til yngre forskere og klinikere, ved
at arrangere kurser med ledende forskere
indenfor feltet. Man ønsker at give de
studerende mulighed til at møde andre
indefor sit fagfelt, samt at personlig
komme i kontakt med og lære fra
autoriteter i faget. Instituttet er et ungt
projekt, der stadig har nogle
startvanskeligheder. Man skal derfor ikke
forvente at alt går efter planen, eller at
strukturen svarer til hvad man er vant til
fra universitetet. Dog kan man godt
forvente masser af faglig input og nye
kontakter fra hele verden. Undertegnede
deltog på det første sommerinstitut i
2002, og har også deltaget i år.
Undertitlen blev foreslået af en
australsk ph.d. studerende - en
bemærkning til mine observationer af
hvordan forholdet mellem de studerende
ved instituttet syntes at udvikle sig på
dem samme måde, gennem de samme
stadier, som sommeren før. Fra det
overfladiske, let nysgerrige faglige til det
nølende personlige og politiske til vi den
sidste aften faldt hinanden grædende om
halsen og ikke kunne tro på – ikke ville
tro – at vor tilmålte tid sammen allerede
var gået.
Ja – man kan komme ind i paradiset to
gange !
Jeg blev optaget på sommer-instituttet
igen !
Og da jeg åbnede døren til mit værelse på
hotel Miramare havde jeg ingen følelse af
nogensinde at have forladt det. En
skandinavisk vinter visket væk på et
øjeblik, mit forhold til tid og rutiner igen
sat på sidelinien, mine tre-fire sprog
anvendt hver dag.
Forelæsningsrækken så imponerende
ud, listen over studerende ligeså. Og jeg, i
min skandinaviskhed, troede jeg vidste
hvad jeg havde i vente. Så hurtig kan man
glemme at græskhed er det samme som
uforudsigelighed og omtrentlighed: når
forelæsningen skal starte klokken 14,
betyder det mellem 13.45. og 14.30, når
man bestiller to cola og en græsk salat, får
man serveret en cola, en salat og en
tzatziki. ”Don’t worry, it will be OK.
Don’t hurry, we have time.” Heldigvis
tager det ikke lang tid at tilvende sig
denne indstilling til livet – at huske den
igen.
Ja huske – det var dette vi var der for at
lære om; Memory and the amnesias;
semantisk hukommelse, episodisk
hukommelse, ingen hukommelse, forkert
hukommelse, rigtig hukommelse - og nu
er der bare minderne tilbage.
Et langsomt luntende tempo – ingen
planer ingen struktur. Forelæsninger blev
aflyst, flyttet, sat op ekstraordinært, og
man fik det at vide via jungletelegrafen.
Hvis man på vedkommende dag
tilfældigvis spiste sin morgenmad alene,
forblev man også uden viden om
ændringer i dagens program. En søndag
benyttede jeg min tid på stranden til at
læse artikler til Kinsbournes kursus der
skulle starte mandag. Tre timer senere
kom beskeden min vej; vedkommende
professor kommer alligevel ikke... Men så
havde jeg da i det mindste læst om, hvad
han mente om hukommelse og
bevdisthed.
Nogle kurser blev dog afholdt efter
planen. Der blev tilbudt tre forelæsninger
à 2,5 timer hver dag med god tid
indimellem til siesta, sol og strand. 75
studerende blev optaget, men nogle måtte
blive hjemme, blandt andet studerende og
en forelæser der kom fra lande hvor SARS
har hærget. Til sidst var vi godt 60 stykker
der deltog. Neuropsykologer, neurologer
og psykiatere, de fleste i gang med sine
Andy Papanicolau och Frank Wood som
Platon och Aristoteles
44
39079 Neuro03
44
03-09-30, 08.53
4/03
ph.d. studier. Faktisk var der ikke mange
klinikere udover os skandinaver, uden at
det gjorde den store forskel.
Den faglige kvalitet, det faglige
niveau og hvad man forventede af de
studerende, varierede mellem kurserne.
Og vores forudsætninger for at deltage var
måske så forskellige at det var uundgåeligt
? Og dog; skulle man brokke sig over
noget, når man har fået en måned i
himmelen, så var det måske den lidt
fraværende lydhørhed overfor vore
forudsætninger og forventninger. Men lad
os ikke brokke os: Nogle klasser blev da
også rigtige intellektuelle workshops.
Det bedste akademiske minde ? Jeg
er ikke et øjeblik i tvivl: Frank Wood
inviterede Andy Papanicolaou
(Instituttets grundlægger) til debat om
Platon og Aristoteles’ syn på perception
og tænkning, og paralleller til dagens
neuroscience. De havde diskuteret temaet
over en græsk middag, og blev enige om
at det kunne være interessant for flere end
dem selv. De iscenesatte en klassisk debat
for os, og de gjorde det godt ! Dagen
inden var der en, der spurgte
Papanicolaou; ”Which one are you going
to be – Plato or Aristotle ?” Svaret kom
kontant: ”It doesn’t matter, I can do
both!” Og det kunne formentlig
Dr.Wood også.
Den samme Dr.Wood var min personlige
favorit blandt forelæserne. Uden en
overhead, en powerpoint, uden et synlig
manuskript, trak han de store linier
gennem den menneskelige evolution og
tækningens historie, til vor tids
neuropsykologi. Han belyste
hukommelsens neuropsykologi gennem
eksempler fra udviklingsforstyrrelser,
psykopatologi og hjerneskader, og havde
samtidig den historiske udvikling med.
Han er en dygtig videnskabsmand, men
viste at han også er en (efter min ringe
vurdering) klassisk akademiker, en
”scholar” af en type man ikke længere ser
så tit. At høre ham tale og tænke højt, var
et priviliegium !
Det bedste personlige minde ? Det
er sværere. Når man har oplevet så meget.
Når man en måned har levet så tæt
sammen med mennesker fra store dele af
verden. Har hørt dem tale om sit fag og
sine interesser, spildt fodbold med dem og
spist lange lange aftensmåltider sammen
med dem. Har ligget udstrakt på en
strand, mens der blev snakket om sol,
sommer og studier på fem sprog rundt
om en.
Men måske dette: Halvtreds mennesker
fra halvt så mange land er samlet på
Deltagarna på INS neuropsykologiska sommarkurs i Grekland, 2003.
Pefkias strand med mad, vin og livsglæde.
Solen går ned og brandmændene slukker
vore stearinlys. (Skoven er byens stolthed,
og den har engang i fordums tid brændt
ned...) Vi kender knapt hinandens
ansigter, langt mindre hinandens
stemmer, og alligevel sidder vi der med
vore glas og deler vore betragtninger om
livet, natten og neuropsykologien med
vore sidemennesker – uden rigtig at vide,
hvem de er. En israeler fortæller mig om
hans syn på verden og menneskene, om
religion og historie – om hvad der former
vor sandhed. Jeg lytter og tænker at der er
noget betryggende i, at genkende tanker
man selv har gjort sig hos et menneske
der lever i en helt anden hverdag end en
selv. Var det han som nævnte Kant, eller
var det jeg ?
Tredje gang er lykkens gang, siges
det. Vil det sige, at jeg også næste sommer
befinder mig i Xylocastro, Grækenland ?
Jeg har min tvivl. Men andre interesserede
vil måske have gavn af at vide at temaet
for Instituttet i 2004 vil være The frontal
lobes and executive functions. Så gad vide
om der ikke også bliver nogle gode
forelæsninger at vælge imellem der ?
Information herom kommer på
hjemmesiden: http://www.uth.tmc.edu/
clinicalneuro/institute/
Her finder man også information,
historier og billeder fra Instituttet i 2002
og 2003. Ansøgningsfristen har været i
december-januar, og det er den nok også
denne gang.
Og lad der ikke være nogen tvivl: Jeg
anbefaler Instituttet på det varmeste !
København, juli 2003
Randi Starrfelt
[email protected]
Artikelförfattaren Randi Starrfelt
39079 Neuro03
45
45
03-09-30, 08.53
Referat
Referat fra European Conference on
ADHD and Comorbidities in Adults:
Challenges in Clinical Practice
Hård Fossum
D
en første europeiske
konferansen om ADHD og
komorbide tilstander hos
voksne ble avholdt i Oslo 27-29. august
2003. Konferansen ble arrangert i et
samarbeid mellom Nasjonalt
Kompetansesenter for AD/HD,
Torurettes Syndrom og Narkolepsi,
ADHD - foreningen og Sakkyndig team
ved Ullevål sykehus. Forskning og
bevisstgjøring om ADHD tilstander hos
voksne har de senere årene vært i sterk
utvikling. Denne konferansen ville vært
umulig å arrangere for bare få år siden. En
rekke internasjonalt kjente forelesere og
forskere var representert på konferansen.
Det var også gledelig å se at flere fra
Norge også formidlet vesentlige og
interessante bidrag til konferansen,
representert ved Geir Øgrim, Pål Zeiner,
Knut Halvard Bronder, Olav Espegren,
Nils Olav Aanonsen og Terje Sagvolden.
Første dag av konferansen var viet en
mer generell oversikt over fagfeltets status,
representert ved forelesninger fra
Christopher Gillberg og Francisco Xavier
Castellanos. Gillberg betraktet ADHD
som en av de viktigste tilstander
(disorders) i samfunnet i dag, men som
hos voksne i stor grad er
underdiagnostisert. Spesielt gjelder dette
for gruppen med overveiende
oppmerksomhetsvansker. Det ble gitt en
gjennomgang av ulike følgetilstander. Det
ble videre spesielt fokusert på situasjonen
i Europa, hvor det synes å være et langt
mindre enhetlig syn på tilstanden, enn
f.eks i USA. Castellanos fokuserte i sin
forelesning spesielt på mulige kausale
mekanismer ved ADHD knyttet til
studier av hjerneatanomi, “functional
imaging” og genetikk. Forskningen innen
hjernevolumstudier viste at selv om det
var signifikante forskjeller på gruppenivå,
kan data ikke brukes for å diagnostisere i
det enkelte tilfellet. Michael Huss fra
Tyskland avsluttet første dag med å belyse
sammenhengen mellom ADHD og
rusmisbruk og berørte spesielt spørsmålet
om medikamentell behandling av ADHD
kan ha betydning for senere rusmisbruk.
Gjennom flere studier synes det nå å være
dokumentert at medikamentbehandling
av ADHD tvert imot er forebyggende for
senere utvikling av rusmisbruk.
Andre dag omhandlet i større grad
kliniske perspektiver. Gillberg begynte
dagen med å belyse komorbiditet samt gi
en systematisk gjennomgang av slike
tilstander. Han anså at hos voksne ville
det tilnærmet være 100 % komorbiditet
ved ADHD, slik at det er meget sjelden
man i klinisk praksis treffer «rene»
ADHD tilstander. Det ble fokusert på
tilstander som DCD (developmental
coordination disorder), ODD/
atferdsforstyrrelser, affektive lidelser,
bipolare lidelser, lese og skrivevansker,
ASD (autism spectrum disorders), tics,
misbruksproblematikk m.m. ADHD
tilstander der det foreligger primær
oppmerksomhetssvikt eller overveiende
hyperaktivitet synes også å kunne være
assosiert med forskjellige typer av
ledsagertilstander. Gillberg berørte videre
spørsmålet om lavt evnenivå (IQ 70-85)
ved enkelte tilfeller kunne medføre at
diagnosen ble feilaktig stilt, og han anså
det vanlig at lavt evnenivå ofte ikke fanges
opp ved ADHD. Ulike
kartleggingsmetoder for komorbide
tilstander ble gjennomgått.
De senere årene har det vært økende
fokusering på jenter/kvinner med ADHD
og Doris Ryffel-Rawak, bidro i stor grad
gjennom sine kasusbeskrivelser og
erfaringer fra egen psykoterapeutisk
praksis til å gi en forståelse av hvordan det
er å leve med ADHD i hverdagen. Etter
dette gav Michael Finkel en oversiktlig
fremstilling av ulike nevrologiske
tilstander assosiert med ADHD. Det ble
fokusert på tics og Tourette syndrom,
men også tilstander som «restless leg
syndrome» og smertetilstander som
migrene og «irritable bowel syndrome»
m.m. Geir Øgrim gav en oversiktlig og
engasjert fremstilling av nevropsykologisk
funksjonskartlegging ved ADHD. (Se
egen artikkel).
I løpet av den siste tiden er det
kommet flere nye medisiner på markedet
med lengre virkningstid og det har også i
større grad vært utviklet andre grupper
medisiner enn stimulanter. Pål Zeiner
gav en oversikt over dette området og
fokuserte spesielt på erfaringer knyttet til
Atomoxetine (Strattera) som virker på
andre typer nevrotransmittere enn
stimulanter, og spesielt bidrar til økt
noradrenalin aktivitet. F. Xavier
Castellanos avsluttet dagen med å fortelle
hva vi vet om ADHD hos begavede
studenter. Forelesningen er basert på en
fremstilling som kan leses på følgende
nettadresse: http://www.sp.uconn.edu/
~nrcgt/news/fall00/fall004.htm.
Det ble stilt spørsmål ved om
begavede studenter kan falle ut av
undervisningsprogrammer som ikke
samsvarer med evnemessige
forutsetninger, og således av den grunn
viser trekk som kan tolkes i retning av
ADHD. Det ble påpekt at gode evner
også kan bidra til å skjule en ADHD
tilstand i tidlige skoleår, spesielt ADD.
Interessante kasusbeskrivelser ble
formidlet som viste hvordan begavede
studenter kan klare seg godt de første
skoleårene med hardt arbeid og tendens
til perfeksjonisme, men der det samtidig
foreligger stor grad av sårbarhet ved
motgang og økende krav utover i
skoleårene, ofte med påfølgende klare
fungeringsvansker. Egen opplevelse av
medisinering ble berørt som et interessant
tema der flere av de som får medisiner
tilskriver endringer til ytre omgivelser og
ikke som en indre forandring. Dette kan
kanskje relateres til Gillbergs tidligere
forelesning der det fremkom at alderen
15-21 kan være spesielt vanskelig når det
gjelder selvrapportering av symptomer.
Tredje dag av konferansen fokuserte på
behandlingsmessige sider ved ADHD.
Knut Halvard Bronder presenterte sider
ved det arbeidet som gjøres av ADHD -
46
39079 Neuro03
46
03-09-30, 08.53
4/03
foreningen med kurstilbud for ektefeller
der en (eller begge) har ADHD. Hvilken
rolle ektefellen ofte får, og hvordan han/
hun opplever den andre med ADHD ble
berørt på en interessant måte. Videre
nevnte han et 3-årig prosjekt for kvinner,
som nok med den treffende tittelen
«Chaos in the Kitchen», vil tale for seg
selv. Olav Espegren formidlet deretter
erfaringer fra et pågående prosjekt i
Kristiansand med behandling av
rusmisbrukere med ADHD. Dette
representer på mange måter et
imponerende stykke arbeid med en svært
tung målgruppe som det er vanskelig å gi
et tilbud til. Nils Olav Anonsen gav
bakgrunnsinformasjon for etableringen av
Sakkyndige team i Norge og en
beskrivelse av hvordan teamene har
arbeidet frem til nå. Det foreligger en stor
mengde data fra et systematisk arbeid
gjort ved de sakkyndige teamene, og flere
data vil være tilgjengelige i løpet av
senhøsten som vil danne grunnlaget for
den videre organiseringen av
sentralstimulerende behandling av
personer med ADHD i Norge. Michael
Finkel gav en strukturert fremstilling av
medisinsk behandling ved ADHD. Ulike
metylfenidat-produkter og såkalte «slow
release produkter» ved siden av produkter
som bl.a. atomoxetine og Buproprion ble
gjennomgått på en oversiktlig og
forståelig måte. Virkningsgraden for ulike
langtidsvirkende medikamenter vil også
representere forskjellige tidsvariasjoner i
virkningsgrad som kan tilpasses den
enkelte. Doris Ryffel - Rawak gav en
fremstilling av en mer helhetlig
behandlingsmodell basert på medisinsk
behandling, psykoterapi og «coaching».
Hennes innlegg for begge dagene er
gjengitt i sin fulle form i
kongressmateriellet. Siste dag ble avsluttet
med innlegg fra F. Xavier Castellanos og
deretter Terje Sagvolden. Castellanos gav
en oversikt over hva vi vet om behandling
av rusmisbrukere med ADHD basert på
tilgjengelige studier. Gjennom hele
konferansen ble den sterke
sammenhengen mellom
rusmisbruk og ADHD i
voksen alder dokumentert.
I følge Castellanos
eksisterer det imidlertid
kun et fåtall av artikler om
behandling av kombinert
ADHD og rusmisbruk, og
han gjennomgikk i denne
sammenheng disse
artiklene. (Se for eksempel:
Aviram RB, Rhum M,
Levin FR. Psychotherapy of
adults with comorbid
attention-deficit/
hyperactivity disorder and psychoactive
substance use disorder. J Psychother Pract
Res. 2001 Summer; 10(3):179-86. Denne
finnes i full-tekstversjon på nettet). Terje
Sagvolden avsluttet den faglige delen av
konferanse med å presentere en dynamisk
utviklingsmessig teori basert på
«hypofunctioning dopamin systems» og
hvordan dette har betydning for hvordan
reaksjoner og omgivelser virker inn på
styring av atferden hos personer med
ADHD. Hovedtrekket i modellen er bl.a.
at svikt i dopaminsystemer medfører at
atferd (responser) har en kortere
tidsramme for når de er påvirkbare for
ytre forsterkning. Dette medfører også at
stimuluskontroll blir vanskeligere å
etablere, og kan også sees i sammenheng
med en endring av betingelser for
ekstinksjon av atferd hos personer med
ADHD.
Konferansen dekket et bredt spekter
av områder knyttet til ADHD, både
innen grunnforsking og behandling. Man
søkte ved dette nok å gå noe mer i
bredden enn i dybden, men mange tema
ble likevel berørt på en relativt utdypende
måte, f.eks medisinering av ADHD
tilstander og langtidsvirkninger av
medisinering. Kliniske eksempler og
kasus beskrivelser bidro også til å øke den
kliniske nytteverdien av konferansen og
formidlet på en viktig måte forståelsen av
ADHD i den kliniske hverdagen. Ulike
følgetilstander ble gjennomgått på en
systematisk måte, men kanskje lite i
dybden når deg gjaldt psykiske lidelser/
personlighetsforstyrrelser. Det kunne ved
en konferanse som denne med fokus på
ADHD og komorbiditet hos voksne, være
av spesiell interesse å fokusere ytterligere
på personlighetsforstyrrelser og affektive/
bipolare lidelser hos voksne i forhold til
differensialdiagnostiske vurderinger og
komorbiditet. Konferansen ble
gjennomført på en utmerket måte med
engasjerte og spørrelystne deltagere og det
er sjelden å se at iveren etter å stille
spørsmål er såpass stor i en forsamling
med nærmere 300 deltagere. Dette er et
signal om at konferansen engasjerte i stor
grad.
Overhead og konferanseheftet vil bli lagt
ut på konferansens nettsted.
www.adultadhd.no og på
www.nasjkomp.no .
E-mail: [email protected]
39079 Neuro03
47
47
03-09-30, 08.53
Utbildning
Specialistutbildningenigår, idag och imorgon?
Bengt Sonesson
S
pecialistutbildningen för psykologer har nu funnits i drygt
ett decennium. Från att i början ha ifrågasatts är den nu en
väletablerad del av psykologers vidareutbildning och
kompetensut-veckling. Alla erinrar sig nog den upprörda debatt
som en gång fördes på Psykologtidningens sidor där många
kolleger gav uttryck för ett intensivt motstånd mot att behöva
höja sin kompetens ytterligare för att vinna erkänsla och respekt.
Nog var psykologer redan välutbildade och specialister inom sitt
område utan att behöva bygga på sin kunskap ytterligare!
Samtidigt som debatten rasade kunde man i omvärlden
konstatera att andra yrkesgrupper vidareutbildade sig och höjde
sin kompetens - inte minst inom den offentliga sektorn - och
psykologer riskerade faktiskt att bli förbisprungna av andra.
Lyckligtvis ebbade denna statiska attityd ut så småningom och
man anpassade sig till det faktum att ingen kunskap är evig.
Tidigare ekvivaleringsbestämmelser och övergångsbestämmelser tillhör nu specialistordningens historia. Vid
kongressen 2001 fastslogs det regelverk som gäller och tillämpas
idag för nya sökande. Inom ämnesområdet neuropsykologi har
idag ett drygt hundratal kolleger fått sin specialistbehörighet.
Dock resterar alltjämt många sökande som fått
kompletteringsbesked enligt de tidigare förfaringssätten och då
gällande bestämmelser. Förhoppningsvis kommer även de i en
inte alltför avlägsen framtid att bli klara att få ut sina
specialistbehörigheter. Till kongressen 2001 la förbundsstyrelsen
fram en proposition om att korta ned karenstiden för sökande
till tre år i stället för fem, men detta förslag röstades ned av
kongressen. Tiden från legitimation till färdig specialist kommer
därför även fortsättningsvis att vara åtta år i bästa fall för den
som börjar från grunden.
Utbildningen idag
I stora drag är förfaringssättet när du söker tillträde till
specialistutbildningen detsamma som tidigare.
Ansökningshandlingar och anvisningar finns att tillgå på
Psykologförbundets kansli.
Dessutom kan du numera själv ladda ned alla blanketter du
behöver i form av .pdf filer från Psykologförbundets hemsida.
Gå in på www.psykologforbundet.se / Medlemssidor /
Utbildning & Forskning / Specialistutbildning.
Från legitimationsdatum måste det således förflyta fem år
innan du är behörig att söka. De formella krav som måste vara
uppfyllda innan du så småningom får din behörighet utgörs av
sex valfria och examinerade specialistkurser vardera motsvarande
ca 5 poäng, en funktionskurs, en professionskurs och deltagande
i ett specialistkollegium under 120 timmar i en grupp om 6-8
deltagare. Därutöver måste du skriva ett publiceringsbart
vetenskapligt arbete. Då din ansökan behandlats i
neuropsykologiska utskottet och du formellt antagits till
utbildningen efter beslut i Specialistrådet, upprättas en personlig
studieplan tillsammans med dig. Specialistutbildningens
reglemente finns likaså att tillgå på internetadressen ovan.
Kollegierna
Erfarenhetsmässigt kan det vara svårt att få till stånd
specialistkollegier som passar in i varje psykologs tilltänkta
studieplan. Dessa svårigheter kan bottna dels i tidpunkten för
påbörjandet av specialistkollegiet enligt studieplanen, dels i
svårigheter att samla ett erforderligt antal deltagare inom ett visst
geografiskt område vid en viss tidpunkt etc. Därför har
Specialistrådet efter övervägande beslutat om ett visst mått av
flexibilitet när det gäller valideringen av sådan verksamhet som
kan ha karaktär av specialistkollegium. Sådan validering måste
dock göras helt på individuell basis med särskilt beaktande av
övriga deltagares yrkestillhörighet, ledarens yrkestillhörighet och
kompetens, varaktighet av kollegiet m.m. Se mer information på
Specialistrådets hemsida. Länkar dit finner du via adressen till
Psykologförbundet ovan.
Det vetenskapliga arbetet
Det vetenskapliga arbetet utgör en länk i överföringen av
kunskapstraditionen från psykologer till psykologer. Författandet
av ett vetenskapligt arbete utgör dock ett svåröverstigligt hinder
för många. För neuropsykologer förefaller det kanske vara något
mindre problematiskt, möjligen p.g.a. att ämnets karaktär är
sådant att det relativt lätt lånar sig till empiriska designer. Många
frågar hur man kan få vägledning när man skriver ett
vetenskapligt arbete och det finns naturligtvis inget enkelt svar
på en sådan fråga. Att se hur andra har gjort är alltid informativt
i den mån man har tillgång till vetenskapliga tidskrifter. En
stunds reflektion kring metod och design kan i sådana
sammanhang lösa många knutar. Principiella anvisningar för
utformningen av det vetenskapliga arbetet finns även i
Specialistordningens reglemente. När det gäller själva
utformningen av rapporteringen kan det vara vägledande att
följa ett etablerat regelverk, t.ex. den struktur som
rekommenderas av American Psychological Association (APA)
och som många vetenskapliga tidskrifter följer. Universiteten i
åtminstone Göteborg och Lund samt IHPU har gett och ger
också kurser i forskningsrapportering.
48
39079 Neuro03
48
03-09-30, 08.54
4/03
Kurserna
I och med karenstiden på fem år efter legitimation väcks ofta
frågan om man måste avstå från att utbilda sig till dess man är
antagen till specialistutbildningen. Man vågar inte riskera att
kurser man kanske vill gå och sedan använda för sin
specialistutbildning inte blir godkända. Ur allmän
kompetenssynvinkel kan det ju också tyckas egendomligt att
avstå från att vidareutbilda sig under de närmaste åren efter
legitimationen. Det finns emellertid inte någon vedertagen gräns
för hur många genomgångna och examinerade kurser under
karensåren som man kan tillgodoräkna sig. En allmän
vägledning är dock att de valda valfria kurserna bör återspegla en
linje och tankegång i den personliga utbildningsplanen/
studieplanen, de måste vara av specialistutbildningskaraktär och
de bör väljas på sådant vis att de också tillgodoser kravet på
grundläggande kunskaper inom ämnesområdet neuropsykologi.
En blandning av sådana grundläggande kurser och
fördjupningskurser inom ett valt specialiseringsområde kan
således vara en värdefull kombination. Studieplanen som
upprättas förväntas då ge den struktur som krävs för att utskott
och råd skall få en uppfattning om specialistutbildningens
tilltänkta innehåll.
Tyvärr innebär den långa karenstiden även att yngre och relativt
nylegitimerade kolleger som vill vidareutveckla sina kunskaper
väljer den vidareutbildning som är tillgänglig för dem redan ett
år efter legitimationen, dvs psykoterapeututbildningen, varefter
det ligger närmare till hands att så småningom söka
specialistbehörighet inom det kliniska fältet till förfång för de
andra specialiseringsområdena.
En annan vanlig fråga rör vilka valfria kurser som är
godkända specialistkurser. Psykolog-förbundets medlemmar har
på internetadressen ovan också möjligheter att hämta hem
information om godkända kurser i Specialistrådets kurskatalog.
Att märka är dock att förteckningen inte är tidsmässigt
uppdaterad. Det innebär att man lämpligen bör ta en personlig
kontakt med utbildningsgivarna för att informera sig om de
aktuella förhållandena.
Ψ
smal specialisering skulle också motverka sitt syfte och försvåra
en rörlighet över de traditionella verksamhetsgränserna. Den
administrativa hanteringen med nya specialistutskott – och
därmed motsvarande kostnader – för smala specialistområden
skulle även vara svår att för-svara. Ett specialiseringsområde bör
vila på att både avnämare av specialistkunskaperna och
psykologerna själva uppfattar specialiseringsområdet som relativt
unikt och skilt från övriga specialistområden.
När det gäller själva kursernas innehåll och utformning
förekommer ständigt dialoger med olika utbildningsgivare. Man
kan konstatera att kursarrangörer i allt större utsträckning har
specialistordningens modell i åtanke när man utformar sina
utbildningar och gärna använder sig av Råd och utskott som
samtalspartners inför skilda kursupplägg. Detta faktum
återspeglar en glädjande strävan också från utbildningsgivarna,
framförallt universiteten, att bygga broar mellan den akademiska
psykologin och den praktiska tillämpningen på fältet.
Specialistordningens legitimitet i avnämarnas ögon är även
en väsentlig fråga för framtiden.. Psykologförbundets
ursprungliga intention har varit att huvudmannaskapet för
specialist-ordningen och dess grundstruktur skall ligga i andra
händer för att undvika att den betraktas som ett utslag av
skråtänkande. Förbundet likväl som Specialistrådet har alltjämt
denna strävan och frågan är lika aktuell idag som när
specialistutbildningen sjösattes för drygt tio år sedan.
Bengt Sonesson
Ordf neuropsykologiska
utskottet
Ledamot av
Specialistrådet
Framtiden
Idag finns fem specialiseringsområden som vardera representerar
ett eget kunskapsområde. Diskussioner har under åren
förekommit om att utvidga antalet områden. Mot detta har talat
att man då skulle röra sig i riktning mot en tillstängning,
dvs.områdena blir för smala, exklu-derande och skulle
åtminstone i en del fall sakna en egen kunskapstradition. En
39079 Neuro03
49
49
03-09-30, 08.54
Avhandling
Vi gratulerar medlemmen Catarina Lundberg till avlagd doktorsexamen
5 september 2003 !
Äldre förare med oupptäckt demens
kan utgöra trafikfara
Vissa äldre körkortshavare med
demenssjukdom i mycket tidig fas
kan ha så svårt att hantera krävande
situationer i trafiken att det leder till
en olycka. Den intellektuella
nedsättningen kan ofta ha varit
obemärkt av omgivningen. Det visar
resultaten i en aktuell avhandling
från Karolinska Institutet.
De äldre utgör en ökande andel av
den bilkörande befolkningen och
förekomsten av sjukdomar som
demens, stroke och hjärtsjukdomar
ökar med stigande ålder. Vid demens
och stroke påverkas högre mentala
(kognitiva) funktioner som
rumsuppfattning, uppmärksamhet,
tempo och beslutsfattande, vilka är
avgörande för en säker bilkörning.
Andra vanligt förekommande
medicinska tillstånd som kan leda till
en smygande kognitiv påverkan är
obehandlat högt blodtryck och
diabetes.
I psykolog Catarina Lundbergs
avhandlingsarbete studerades bilförare
som var 65 år och äldre och som
avlidit vid trafikolycka.
Undersökningar gjordes med
avseende på förändringar i
hjärnvävnaden och av anhörigas
uppgifter om t ex vardagligt
fungerande och minne. En fjärdedel
av bilförarna hade sjukliga
förändringar i hjärnan av den typ som
är ett tydligt tecken på förekomst av
Alzheimers sjukdom. Dessa
förändringar hade inget samband med
om anhöriga rapporterat någon
märkbar intellektuell påverkan.
Deltagarna i en andra delstudie
var bilförare över 65 år som hade fått
körkortet återkallat på grund av en
trafikförseelse. Resultaten visar att de
som fått körkortet återkallat p g a
kollision presterade sämre än en
kontrollgrupp med avseende på
spatial förmåga, psykomotoriskt
tempo, samt verbalt och spatialt
minne. Resultaten stödjer därmed
antagandet att kognitiv påverkan hos
äldre bilförare bidrar till
kollisionsolyckor.
I en uppföljande studie efter tre
år gjordes en hälsoundersökning
alternativt besvarades ett
frågeformulär om hälsotillstånd och
körvanor. Skillnaderna var
signifikanta då det gäller förekomsten
av kognitiv svikt/demens. Gruppen
med tidigare kollisionsolycka
presterade sämre på samtliga
neuropsykologiska test än både
kontroller och förare med tidigare
körkortsåterkallelse utan kollision.
Försämringen över tid var också
mycket mera uttalad. Resultaten tyder
på att många äldre förare med
riskbeteende i trafiken kan ha en
demenssjukdom i preklinisk fas eller
någon annan allvarlig sjukdom.
Sammanfattningsvis visar den
aktuella avhandlingen att äldre
bilförare kan ha en förhöjd olycksrisk
utan att detta uppmärksammats av
närstående eller inom sjukvården. I
äldrebefolkningen finns personer som
på sikt kommer att utveckla en
demenssjukdom, och vars intellekt är
påverkat flera år innan diagnos kan
ställas. Sjukvården bör därför
uppmärksamma frågan om
körlämplighet hos alla äldre patienter
med sjukdomar som kan medföra
påverkan av olika intellektuella
funktioner. Det är också angeläget att
undersöka äldre körkortshavare med
trafikförseelser speciellt avseende
spatial förmåga, psykomotoriskt
tempo, uppmärksamhet, samt minne.
Författare:
Catarina Lundberg,
Institutionen Neurotec,
Karolinska Institutet
Disputation:
Fredag 5 september 2003,
kl. 10.00, sal R64, Huddinge
Universitetssjukhus.
Hela avhandlingen (pdf) och
abstract finns på:
http://diss.kib.ki.se/2003/
91-7349-590-5/
50
39079 Neuro03
Avhandlingens titel:
Older drivers with cognitive
impairments, issues of
detection and assessment
50
03-09-30, 08.54
4/03
Notiser i korthet
UNGA MÅR ALLT SÄMRE
Allt fler skolungdomar har
sömnsvårigheter, dålig aptit och magont.
Det visar nya resultat ur studien Ung i
Värmland vid Karlstads universitet.
INTRESSE STYR VAD MÄN OCH
KVINNOR MINNS?
Det är inte bara fysiskt som kvinnor och
män är olika utan även när det gäller
intellektuella funktioner, som minnet.
http://193.10.44.180/
publicIndex.asp?page=3&fromPage=public&PRID=2356
www.expertsvar.se 1 juni 2003-06-01
http://193.10.44.180/
BÄTTRE KÄNSEL EFTER
NERVSKADOR
Med en resorberbar nervprotes fylld med
tillväxtfaktorer kan man få bättre
nervläkning än med nervtransplantat från
den egna kroppen. Det visar en
avhandling som försvaras vid Umeå
universitet av den blivande handkirurgen
Andrew McKay Hart.
http://193.10.44.180/
MS KARTLAGT I VÄSTERBOTTENS
LÄN
Nästan hälften (45%) av alla personer
med sjukdomen multipel skleros (MS) i
åldern 18-64 år var helt sjukskrivna och
bara en tredjedel arbetade heltid. Det
visar en kartläggning av sjukdomen i
Västerbottens län i en avhandling som
neurologen Peter Sundström försvarar vid
Umeå universitet den 7 juni.
http://193.10.44.180/
www.expertsvar.se 1 juni
SEXUALITET OCH KÄRLEK BLAND
UNGA MED
UTVECKLINGSSTÖRNING
Hur ser unga med utvecklingsstörning på
sina möjligheter till kärlek och sexualitet?
Vilken betydelse har omgivningens
inställning? Det här är några av de frågor
som undersöks i en avhandling som den 6
juni läggs fram vid institutionen för
socialt arbete, Göteborgs universitet.
http://193.10.44.180/
9 juni
DEPÅNEUROLEPTIKA PÅ GOTT
OCH ONT
Psykospatienters funktionsförmåga och
självkänsla ökar när patienten och
sjuksköterskan är med och fattar beslut
om medicin och behandling även om
behandlingen kan medföra obehag och
besvärande biverkningar. Detta visar
resultat som bygger på registerdata samt
intervjuer med patienter och
sjuksköterskor.
http://193.10.44.180/
9 juni
VAR TREDJE KVINNA HAR
UPPLEVT ÖVERGREPP
Mer än en tredjedel av svenska kvinnor
har någon gång i livet utsatts för fysiska
övergrepp. 16—17 procent har drabbats
av sexuella övergrepp och 17—21
procent av emotionella övergrepp.
Dessutom har 14—20 procent av
kvinnorna upplevt kränkningar i
sjukvården.
TÄVLING
MED
FINT
BOKPRIS
http://193.10.44.180/
9 juni
SYNTETISKA ANSIKTEN HJÄLPER
HÖRSELSKADADE
Med hjälp av datoranimerade ansikten
kan hörselskadade snart läsa på läpparna
genom telefonen. Kraftfullare datorer och
bättre metoder för animeringen gör
uttryck och rörelser hos syntetiska
ansikten så naturliga att de kan användas
för läppavläsning. Kvaliteten skiljer sig
bara marginellt från videofilmade
naturliga ansikten, visar forskning på
KTH.
http://193.10.44.180/
16 juni
SMÅ DETALJER VIKTIGA FÖR ATT
FÖRSTÅ HUR VÅR HJÄRNA
FUNGERAR
En hjärncell har inte tillräckligt med
intelligens för att kunna räkna ut
additionen av 1+1. Däremot har ett
nätverk av neuronala celler förmågan att
hitta denna lösning. För att dessa celler
ska kunna kommunicera med varandra
sänder de ut små signaleringsmolekyler
till varandra i en process som kallas för
exocytos. Ann-Sofie Cans som nyligen
disputerat vid Göteborgs universitet
presenterar i sin avhandling nya tekniker
och modeller för att studera exocytos, en
specifik process inom neurovetenskapen.
http://193.10.44.180/
16 juni
Vad föreställer objektet
på bilden??
Bland de rätta svaren på
ovanstående fråga lottar vi ut
boken Psykologins historia
av Per Saugstad, Natur och
Kultur.
Skicka in ditt svar senast
24 november 2003 till
e-postadress:
[email protected]
39079 Neuro03
51
51
03-09-30, 08.54
Notiser i korthet
TRAUMASALEN – RUMMET MELLAN LIV OCH DÖD
Trauma är den i Sverige vanligaste dödsorsaken före 45 års ålder.
Det är framförallt unga och aktiva människor som drabbas av
svåra olyckor och skador. Enligt den senaste statistiken utgör mer
än sextio procent av alla traumafall av olika former av
trafikolyckor. Förra året sågs en lavinartad ökning bland MColyckorna. I år ses samma trend bland cyklisterna. Under 2000talet har antalet cykelolyckor ökat med närmare tjugo procent.
http://193.10.44.180/publicIndex.asp?page=3&fromPage=public&PRID=2457
16 juni-03
NYA VÄGAR MOT SMÄRTLINDRING
Kronisk smärta är ett stort och växande problem. Det drabbar
dels den enskilde patienten, men också samhället, med ökade
kostnader för behandling, sjukfrånvaro och rehabilitering.
Kroppen har flera sinnrika inbygga system för att lindra smärta
och i en aktuell avhandling från Karolinska Institutet studeras
några av dessa system.
22 juni-03
ATT LEVA MED PARKINSONS SJUKDOM
Miljöns och personliga strategiers betydelse för personer med
Parkinsons sjukdom blir belysta i en ny avhandling från
Karolinska Institutet.
22 juni-03
20 MILJONER TILL HJÄRNTUMÖRFORSKNING I
LUND
Den engelska stiftelsen The Märit and Hans Rausing Charitable
Foundation har anslagit 20 miljoner svenska kronor över fem år
till en forskargrupp vid medicinska fakulteten i Lund. Gruppen
driver det s k BRIGTT-projektet (BRain Immuno Gene Tumour
Therapy) som i laboratoriearbete och klinisk forskning försöker
hitta nya behandlingsmetoder mot elakartade hjärntumörer.
29 juni-03
KÄRLRELATERADE HJÄRNSJUKDOMAR DRABBAR 250
000 SVENSKAR
FÖRSTA INTERNATIONELLA KONFERENSEN
ARRANGERAS I GÖTEBORG
Närmare 250 000 svenskar är drabbade av kärlrelaterade
sjukdomar, som leder till störningar i högre mentala (så kallade
kognitiva) funktioner - Senare års forskning har visat att
kärlsjukdomar och riskfaktorer såsom hypertoni, övervikt och
höga blodfetter kan leda till blodkärlsdemens, Alzheimers
sjukdom och depression. I Sverige beräknas mer än 250 000
svenskar i åldrarna över 65 år drabbas av dessa sjukdomar, säger
Anders Wallin och Ingmar Skoog, professorer vid Institutionen
för klinisk neurovetenskap vid Sahlgrenska akademin.
OVÄNTAT SÄTT FÖR NERVCELLERS
KOMMUNIKATION UPPTÄCKT
Ett nytt sätt för signalämnet GDNF att förmedla
kommunikation mellan nervceller beskrivs av forskare från
Karolinska Institutet i veckans nummer av den vetenskapliga
tidskriften Cell. Substansen GDNF prövas redan idag kliniskt
för behandling av Parkinsons sjukdom. De nya resultaten kan ha
betydelse för utvecklingen av dessa läkemedel och även för
behandling av skador i perifera nerver.
NY REKTOR OCH PROREKTOR VID STOCKHOLMS
UNIVERSITET
Vetenskaplighet, internationalisering och miljöarbete – det är tre
områden Stockholms universitets nya rektor Gunnel Engwall
och prorektor Henning Rodhe kommer att prioritera under
perioden 1 juli – 31 december.
TIDIG INLÄRNING AV SMÄRTREAKTIONER REDAN I
LIVMODERN
Våra smärtreaktioner lärs in redan i livmodern. Det visar
neurofysiologen Per Petersson i en avhandling från Lunds
universitet. Genom en avancerad matematisk modell visar han
hur fostret, genom att röra på sig, ställer in och finjusterar sina
smärtreflexer. Hans arbete, som kan ha stor betydelse för
ryggmärgsskadade och inom smärtlindringens område, har väckt
internationell uppmärksamhet och publiceras nu i den ansedda
tidskriften Nature.
ARGA ANSIKTEN FÅNGAR UPPMÄRKSAMHETEN MER
Ansiktet är centralt i människans sociala samspel och ordlösa
kommunikation. Trots att ansikten är oerhört komplexa
informationskällor visar forskningen att bearbetning av ansikten,
såsom igenkänning av emotionella uttryck, sker oerhört fort.
Reaktioner knutna till hotfulla ansiktsuttryck har visat sig
särskilt snabb jämfört med annan emotionell information.
http://193.10.44.180/
27 juli 2003
MÅLKONFLIKTER VID REKRYTERING AV
ARBETSHANDIKAPPADE TILL SAMHALL
Samhall är ett statligt företag som sysselsätter personer med
fysiska och psykiska handikapp. Staten har formulerat ett antal
kvantitativa mål för verksamheten. Personer med intellektuella,
psykiska och multipla handikapp ska prioriteras. Företaget ska
också vara lönsamt och en viss andel av personalen ska varje år
övergå till sysselsättning utanför Samhall. Detta kan leda till
målkonflikter. Personer med svåra arbetshandikapp kan dels
förväntas vara mindre produktiva än andra och dels ha större
svårigheter att få jobb utanför Samhall, vilket minskar lönsamhet
och personalomsättning. Målen rörande lönsamhet och
personalomsättning kan alltså medföra att Samhall väljer att
anställa personer med små eller inga handikapp.
3 augusti 2003
STAMCELLSCENTRUM I LUND INVIGS
Den 4 september invigs Lund Strategic Research Center for
Stem Cell Biology and Cell Therapy, på svenska Lunds
Stamcellscentrum. Bakom Stamcellscentrum står Stiftelsen för
strategisk forskning, som i juni 2002 beslöt att inrätta ett
strategiskt forskningscentrum för stamcellsbiologi och cellterapi i
Lund. Stamcellscentrum är en av sex nationella strategiska
forskningscentra på livsvetenskapernas område, och det enda
inom sitt fält i landet.
7 september 2003
29 juni-03
52
39079 Neuro03
52
03-09-30, 08.55
4/03
Platsannonser
Rehab Station Stockholm
söker
neuropsykolog till vårdkedjeprojektet för barn/ungdomar med
förvärvade hjärnskador.
Vi söker Dig som vill arbeta 30-50% med start
snarast. Tjänsten är en projektanställning som inleds
med 6 månaders provtjänstgöring. Projektet beräknas
löpa till december 2004.
Vi söker dig som;
• vill arbeta i ett interdisciplinärt team
• vill tänka nytt kring såväl rehabinnehåll som
arbetssätt
• tycker det är spännande att jobba med barn
och ungdomar
• prioriterar behandlingsarbete framför
utredning
• har förmåga att beskriva behandlingsstrategier
för andra
I ditt uppdrag ingår att ge kognitiv behandling såväl
enskilt som i grupp, att upprätta generella
behandlingsstrategier samt att ge info och stöd till
närstående, skolpersonal och personliga assistenter.
Dessutom är du med och utvecklar en ny verksamhet.
Du är legitimerad psykolog med dokumenterad
neuropsykologisk kompetens och kunskap i kognitiv
beteendeterapi. Kunskaper och erfarenhet av
neurologiskt och psykiatriskt arbete med barn och
ungdomar är meriterande.
Ansökan lämnas skriftligt till Gunilla Alm,
Rehab Station Stockholm, Frösundaviks Allé 13,
169 89 Solna, senast måndagen den 24 oktober
2003.
Vill du veta mer om ovanstående tjänst? Kontakta
Rita Ehrenfors på tel 08-555 44 015 eller 08-524 83
665 alternativt e-mail: [email protected]
Dags att börja tänka på
ansökan till 2004 års
stipendier!
V
F
i måste ha din ansökan senast 30 april 2004. Det
finns c:a 15 000 kronor att fördela nästa år.
ör detta stipendium gäller att huvudsökande
skall ha varit medlem i föreningen i 3 år. Ansökan
skall innehålla en redogörelse för projektet, hur
stipendiesumman skall användas och vem som är
huvudsökande, dvs vem som ska genomföra projektet.
S
tipendiet delas ut i samband med föreningens
årsmöte under hösten 2004. Din ansökan skickas
i fem exemplar (eller på internet) till stipendiekommitténs sekreterare.
Gunilla Thorsson
Neurologisk dagrehabilitering
Stiftelsen Stora Sköndal
128 85 Sköndal
[email protected]
39079 Neuro03
53
53
03-09-30, 08.55
Kalendarium
Konferenser
th
25 International Epilepsy Congress
Tunis, Tunisien, 12-16 okt 2003
Hemsida: www.epilepsytunis2003.org
128th Annual Meeting of the American
Neurological Society (ANA)
San Fransisco, USA, 19-22 okt 2003
E-post: [email protected]
Hemsida: www.aneuroa.org
5th Conference of the European Child
Neurology Society (EPNS)
Taormina, Italien, 22-25 okt 2003
Hemsida: www.epns.it
8th World Congress Biological
Psychiatry (WCBP)
Buenos Aires, Arg., 26-31 okt 2003
E-post:
[email protected]
Hemsida: www.congresosint.com.ar
16th Annual Epilepsy Update
Scottsdale, Arizona, USA, 7-8 nov 2003
Neuroscience 2003
33d Annual Meeting , Society of
Neuroscience
New Orleans, USA, 8-13 nov 2003
2004 San Diego, CA, Oct. 23-27
2005 Washington, DC, Nov. 12-16
Parkinson Parkinsonism Dementia
Pescara, Italien, 19-21 nov 2003
International Conference on
Neuropsychology
Hong Kong, Kina, 9 dec 2003
Hemsida: www.psy.cuhk.edu.hk/
~neuropsy_conf/2003
2004
Int Conference Application of
Neuroimaging to Alcoholism (ICANA)
New Haven, CT, USA, 17-19 jan 2004
http://info.med.yale.edu/ctna/icana/html
The European Association of
Psychological assessment
Málaga, Spain, 1 - 4 april 2004.
Hemsida: www.uma.es/petra/eapa2004/
index2.html
International Neuropsychological
Society Meetings INS
4-7 feb 2004, Baltimore, Maryland,
U.S.A.
7-10 juli 2004, Brisbane, Australia,
Online abstract submission: Deadline
November 1, 2003
2-6 feb 2005, St. Louis, Missouri, U.S.A.
6-9 juli 2005, Dublin, Ireland
1-5 feb 2006, Boston, Massachusetts,
U.S.A.
E-post:
[email protected]
Hemsida:
www.osu.edu/ins/meetinfo.html
8:e Nordiska
Mötet i
neuropsykologi
26-29 augusti 2003
Congress - Spahotell Caribia
Åbo, Finland
The European Association of
Psychological assessment
organiserar sin sjunde europeiska
konferens i Málaga 1 - 4 april 2004. De
officiella språken kommer att vara
engelska och spanska.
http://www.uma.es/petra/eapa2004/
index2.html
First announcement finns på websidan
http://congress.utu.fi/neuro2004
Bilkörning
efter
förvärvad
hjärnskada
Annual Meeting American Society of
Addiction Medicine (ASAM)
Washington DC, USA, 22-25 apr 2004
Hemsida: www.asam.org
56th Annual Meeting & Exhibit of
American Academy of Neurology
(AAN)
San Fransisco, 24 apr-1 maj 2004
Hemsida: www.aan.com
ett trafikmedicinskt
seminarium i Sandviken
10 november 2003
World Parkinson Disease Day
Wien, Österrike, april 2004
Hemsida: www.shef.ac.uk
13th European Stroke Conference
Mannheim, Tyskland, 12-15 maj 2004
38th Meeting Canadian Congress
Neurological Science
Calgary, Kanada, 8-12 jun 2004
Hemsida: www.ccsn.org
24th Collegium Internationela NeuroPsychopharmacologicu
Paris, Frankrike, 20-24 juni 2004
”Begränsade körkort, lag och
tillämpning”, Chefsläkare Lars Englund,
Vägverket Borlänge.
”Handbok för körkortbedömningar”,
Leg. psykolog/specialist i neuropsykologi
Katarina Frank, Sunderby sjukhus.
”Bilkörning efter förvärvad hjärnskada”,
Överläkare Birgitta Norell-Kågström,
Länskliniken för rehabiliteringsmedicin,
Sandvikens sjukhus, mfl.
Visning av handikappanpassade bilar.
Plats: Samlingssalen, Sandvikens sjukhus
Tid: 9.30 – 16.00
Pris: 400 kronor (exkl. moms)
Sista anmälningsdag: 21 oktober 2003
(begränsat antal platser)
Information: [email protected]
Anmälan: [email protected] eller tfn:
026-278446
54
39079 Neuro03
54
03-09-30, 08.56
4/03
Nya medlemmar Regionerna
Följande medlemmar och
stödmedlemmar hälsas varmt
välkomna:
Medlem:
Marith Biverstedt
Gun-Britt Cederström
Inga Eldblom
Susanna Grund
Eva Hallberg
Flory Hasselgren
Ibolya Ke´ri
Henrik Olofsson
Irene Jansson
Sara Johannesson
Cornelia Larsson
Natalia Lind
Liria Ortiz
Christian Oldenburg
Lars Robert Mikael Persson
Marie-Louise Pettersson
Ritva Reed
Christina Selander
Ola Ståhlberg
Gunilla Svensson
Regional representant:
Rigmor Brännström (se adress hö.)
STYRELSE
ÖSTSIDAN
Margareta Gotthard (se adress hö.)
26 sept
WAIS , ett modernt instrument för
neuropsykologiska utredningar?
Håkan Nyman, KS.
Danderyds sjukhus, Aulan, 14.30-16.00
17 oktober
Språket- en brygga till omvärlden. Om
blindfödda barns utveckling och
kommunikationens betydelse.
Agneta Thorén, Erica stiftelsen
Danderyds sjukhus, hus 18, plan 5, sal 3,
14.30-16.00
5 december
”Utredning av neuropsykiatriska
funktionshinder hos vuxna” (titeln i
utskick till östra är alltså ändrad enligt
ovan)
Tatja Hirvikoski, Neuropsykiatriska
Enheten, Psykiatricentrum, KS.
Danderyds sjukhus, hus 18, plan 5, sal 3,
14.30-16.00
Stödmedlem:
Charlotte Carlsson
Karin Fredriksson
Dagrehab
Kristiana Haapala
Marie Hagnell
Catrin Johannesson
Barbro Moberg
Ann-Margreth Persson
Birgitta Swegmark
Irene Vestlund
Kristiina Westberg
Inga-Lill Nöjd
Ulrika Vikbladh
Anneli Thelin
VÄSTSIDAN
Mikael Scharin (se adress höger)
Marianne Frankenhaeuser
Lecture:
Dr. Antonio R.
Damasio
Department of Neurology,
University of Iowa,
and Salk Institute for Biological Studies,
La Jolla, California.
”On the Neurobiology
of Emotion and
Feeling.”
Onsdagen 12 november 2003,
Kl 17-18.
Lokal: Aula Magna,
Stockholms universitet
39079 Neuro03
NORRSIDAN
Sveriges Neuropsykologers
Förening Verksamhetsåret 2003
Styrelsen, valberedningen
och fondstyrelsen
55
SYDSIDAN
Regionala representant:
Vera Denvall (se adress höger)
24 september
Den 24 september klockan 15:00 – 16:30
kommer Magnus Tideman att föreläsa
över temat ”Normalitet och avvikelse i
skolan - med särskild tonvikt på särskolans elevökning”. Plats: Stora
föreläsningssalen, Psykiatriska kliniken i
Lund.
12-14 november
Region Syd arrangerar årets Riksstämma.
Se sista sidan samt utskick och nr 2-03.
12-14 november, Slakthuset, Malmö
Hjärnstimulans på gott och ont
Se sista sidan samt utskick och nr 2-03.
Katarina Frank, ordförande
Geriatrik & Rehab, Sunderby sjukhus, 971 80 LULEÅ
Tel: 0920-28 37 09, Fax: 0920-28 36 95
Birgitta Böhm, vice ordförande
Astrid Lindgrens barnsjukhus, Karolinska sjukhuset
171 76 STOCKHOLM
Tel: 08 - 517 775 37, Fax: 08 - 517 775 44
Roger Carlsson, kassör
Rehab med. klin., Rehabcentrum, Box 1223, 351 12 VÄXJÖ
Tel: 0470-58 62 13, Fax: 0470-58 61 50
0470-58 76 67, Fax: 0470-58 76 61
Roger Jonsson, medlemssekreterare
Remontagen, Östersunds rehabcentrum, Box 2102
831 02 ÖSTERSUND
Tel: 063-15 37 41, Fax: 063-15 45 26
Agneta Nydén, sekreterare,
BNK, Box 171 13, 402 61 GÖTEBORG
Tel: 031 - 343 52 64, Fax: 031 25 90 67
Vera Denvall, regional representant för Södra regionen
Geriatriskt utveckingscentrum,Universitetssjukhuset MAS,
Ing. 59 A, plan 2, 205 02 MALMÖ
Tel.: 040- 33 76 97
Mikael Scharin, regional representant för Västra regionen
Psykiatrisk öppenvårdsmottagning,
Lergöksgatan 12, 421 50 Västra Frölunda
Tel: 031- 342 10 00, Fax: 031- 342 53 53
Margareta Gotthard, regional representant för Östra regionen
Neuropediatrik/Neuropsykiatri, Q6, plan 5
Astrid Lindgrens barnsjukhus,
Karolinska sjukhuset, 171 76 Stockholm
Tel: 08- 517 77 532, Fax: 08- 517 77 544
Rigmor Brännström, regional representant för Norra regionen
Stresskliniken, Yrkes- och miljömedicin,
Norrlands Universitets Sjukhus, 901 85 UMEÅ
Tel: 090- 785 33 74, Fax: 090 -77 96 30
FONDSTYRELSE
Gunilla Thorsson
Neurologkliniken, Stora Sköndals sjukhus, 128 85 SKÖNDAL
Tel: 08-605 08 31, Fax: 08 - 605 08 35 eller 605 07 72
VALBEREDNING
Helena Jacobeaus
Rehabiliteringsmedicinska kliniken, Danderyds sjukhus
182 88 STOCKHOLM, Tel.: 08- 655 53 21
UTBILDNINGSGRUPP
Helena Jacobaeus, se adress ovan
55
03-09-30, 08.56
Posttidning B Returadress: Sollidenvägen 67, 831 43 Östersund
Porto
B
betalt
i
Sverige
Information: Åsa Eklund, tel: 046-2863660, e-mail:[email protected]
Se även hemsidan: www.neuropsykologi.org
39079 Neuro03
56
03-09-30, 08.57

Svensk Neuropsykologi 2003 Nr 3-4

Transcription

Similar documents

Eksamen PSY1101/PSY1101P/PSYC1204 Innføring i

NåR KREATIVE TEAM MANGLER KREATIVITET f

MS-syke May Rita har fått et bed re liv med nytt ko st hold

Arbeidsminnetrening

Nå kan jeg en de lig be gyn ne å leve!

KØBENHAVN (VG) Barn ble kvitt diagnoser og fikk

www.fedon.no/barnemat for hjernen Mat for hjernen

Alternativer til medisiner ved atferdsdiagnoser

Thomas Kuhn (1922-1996)

Kuhn GMD lift control .pdf

Indholdsliste til Grundfag B, AO

Karl Seglem NyeSongar.no

Vapenbilden 60:2004

HANNE LYDIA OPHEIM KRISTOFFERSEN • BELONGING

Les hele erfaringsrapporten her

Museologi och krishantering

Vossingen Mai 1950

Nr. 1 2006

Corten – visst kan rost vara vackert CE

Brugsanvisning 2 Käyttöohje 15 Bruksanvisning 28 Bruksanvisning

Sovjetiske krigsfanger i Norge

The war and a big memorable year.