I lInneland

Vardagsrummet med
spiraltrappa upp till
arbetsrummet. Den
nyuppmurade spisen är en
av husets 11 eldstäder,
gråslammad och stram.
Betonggolvet är slipat och
såpskurat, och på väggarna
har grålumpspapp i rivna
ark fästs med tapetklister.
Soffa från Norrgavel, bord
från Hay, och matta,­
Matt­mäklar­na. Barnens
fåtöljer är tillverkade av
Hannas morfar och
omklädda i tyg från
Växbo lin.
I linneland
Vi levde på euforin över vårt nya liv, berättar
Hanna och Jacob Bruce som spontanköpte linneväveriet
Växbo lin och på nätterna renoverade sitt nya hus.
Arr: PER WENNBERG Text: DAN GORDAN Foto: JOHAN CARLSON
Den tidigare matplatsen
i köket intill den öppna
spisen. Skåpet köpte Hanna
för 15 år sedan i Bollnäs
– för 25 kronor. Stolen är
inhandlad på Akantus
i Visby. Tapet Näskotts
hembygdsgård från
Handtryckta tapeter.
110
.
6 2012
.
6 2012
111
»Jacob är mer stram i sin ­estetik och intresserad
av ny design, medan jag är m
­ urrig till min natur«
Köket med specialinredning
i gammal stil. Bakom
stänkskyddet i härdat glas
syns tapeten Näskotts
hembygdsgård från
Handtryckta tapeter.
På golvet en gammaldags
allmogebonad köpt på
nätauktion.
Två vackra
Hälsinge­gårdar har
länkats samman
med en ny glasad
förbindelse.
Det ursprungliga,
bortre, huset
rymmer bland
annat familjens
sovrum. Timmer­
huset närmast är
från 1700-talet men
var nedplockat,
först häromåret
restes det på sin
nuvarande plats.
112
.
6 2012
A
Växbo lin är en länk i en traditionskedja, men en ganska ny
bsolut inte trendiga, definitivt tidlösa. Är man trendig
sådan. Företaget startade 1990 i en tid då de sista resterna av
en dag är man ute den nästa.
Filosofin för Växbo lin, spinneri och väveri i hjär­ svensk textilindustri flyttade utomlands. Inledningsvis var
tat av Hälsingland, är långsiktig och bortom dagsländans man leverantör av linnegarn, men efter några år köpes egna
vävstolar in och en liten produktion sattes igång.
korta, fladdrande liv.
För sex år sedan tog paret Bruce över. Hanna berättar hur
Men, poängterar unga vd:n Hanna Bruce som äger och driver
det gick till:
företaget tillsammans med maken Jacob Bruce:
– Vi firade vår bröllopsdag i Dalarna, och på en restaurang
– Vi ska alltid vara med vår tid, någon att räkna med. Det är
en balansgång. Att fylla varumärket med innehåll, att visa och träffade vi ägaren av Växbo lin. Jag gick fram till honom och
förklara vilken hantverksmässig produktion som sker här uppe. frågade: ”Ska du sälja din fabrik någon gång kan du ringa
80 000 besökare kommer varje sommar till den lilla byn mig. Jag är intresserad.” Han blev lite förolämpad och svarade
att hon inte skulle tro, att det var någon lek
Växbo för att vandra runt i fabriken och ta
att driva fabrik. Men Hanna kunde kontra:
en promenad ner till Växbo kvarn och Troll­
”Nej jag vet det, för av ren nyfikenhet har
dalen som förr var ett centrum för linhante­
jag beställt dina bokslut för de senaste
ring. I århundraden var Hälsingland känt
åren!” ”Spionerar du på mig, jänta?” svara­
för sitt lin – och linblomman är förstås land­
de han, men sedan tittade han på mig igen
skapsblomma.
och sade: ”Konstigt att du säger det här just
Kunderna är i de flesta fall privatperso­
nu, för i bilen hit sade jag till min fru, att
ner som vill kunna duka vackert eller kan­
­eftersom jag är 64 år nu, så är det kanske
ske njuta av en tunn badhandduk med för­
dags att hitta någon som kan driva Växbo lin
vånansvärd
vattenuppsugningsförmåga.
vidare.”
Men också inredare av offentliga utrymmen
Sex år efter vad de kallar för sitt livs bästa
är en viktig grupp att nå. På Regeringskans­
spontanköp, har både personalstyrkan och
liet i Stockholm hänger 2 000 meter linne­
omsättningen fördubblats. Vilket i dag be­
gardiner från Växbo lin, och i 1700-talskyr­
tyder 14 personer och en omsättning på över
kan i Røros, en av Norges främsta arkitekto­
13 miljoner kronor. Och kurvorna ­
pekar
niskt sett, hänger också gardiner från
uppåt.
­Hälsingland – skira och fina. För att nämna
Jacob och Hanna hemma
i arbetsrummet.
I fabriken visar Jacob Bruce runt:
två exempel.
.
6 2012
113
Badrummet är som ett litet
spa med nedsänkt badkar,
120 x 140 cm. Kakelugnen blir
en färgklick i badrummet
där rå betong, vitt kakel och
på väggen grålumpspapp
i rivna ark, i övrigt sätter
stilen. Bakom glasväggen,
som syns som en blå linje
i bilden, finns en rymlig
bastu.
Badrummet är som en
hel spa-avdelning med
nedsänkt minibassäng
– Linet är från Frankrike och Belgien där det skördats och
gått igenom de första stegen i bearbetning fram till häckling.
Nu ligger de mjuka, glänsande blanka linbanden i väntan
på nästa steg, spinningen som sker i Växbo. Det är en maski­
nell process där linet kammas och sträcks i flera steg. Orena
och korta fibrer samt stjälkdelar kammas bort. Av 20 ton
­linband som varje år importeras försvinner ett ton som säljs
och blir till rörtätningsmaterial, isolering mellan timmerstockar
och tomteskägg.
– Vi är det enda linspinneriet med eget väveri i hela norra
Europa. Andra väverier köper färdigt garn. Vi skulle gärna ar­
beta med de första stegen i processen också, men det finns
inga bönder som odlar lin för textilproduktion längre. Linet
med sina vackra blå blommor som syns på sina håll runt om
i Sverige är odlingar med oljelin som används för linolja.
Nästa steg är varpning där de längsgående trådar som ska in
i väven samlas upp på en trumma. En stor varp – som en duk
på 160 cm bredd – kan innehålla 4 000 trådar i de finaste, tätaste
kvalitéerna.
Formgivaren av Växbo lins hela kollektion heter Ing­
ela Berntsson. Hennes intrikata mönsterritningar översätts på
fabriken till hålkortsremsor, vilka i sin tur styr skyttlarnas
framfart i maskinerna.
– Att sätta upp en väv är komplicerat och inget som sker
i brådrasket, förklarar Jacob. För de bredaste vävarna krävs
två personers arbete i två veckor.
På Växbo lin väver man endast hellinne, vilket betyder lin­
tråd både i varp och inslag. Ett tjugotal vävstolar dunkar och
114
.
6 2012
Förbindelsegången
mellan de två
timmerhusen blev
till ett stort rum,
i dag husets hjärta,
och både matplats
och lekutrymme för
de tre barnen.
På bordet ligger
nymanglade duken
Nova. Änglarna
i mässing köpte
Hanna av en smed
i Pakistan när hon
arbetade där för
Rädda Barnen.
I skåpen ryms bland
annat tvätt­
sortering och
ovanpå ligger en
rejäl zinkplåt,
perfekt för buffé.
Lingarn i Växbo lins
egen färgskala.
.
6 2012
115
»Växbo lin är vårt livs
bästa spontanköp«
Märtas utdragssäng med norska koftor
på rad, specialbeställda från Oleana.
I sovrummet är
överkastet gjort av en
duk, Våga, med insytt
servettyg, sänggavel
från Denny’s home och
kuddar från Pakistan.
Trasmattorna
i ­Reng­sjö­mönster är
vävda av Hannas
mormor. Till höger
hänger finkläder på
rad. Kaminen togs
fram av SJ under
kriget, tänkt för
uppvärmning av
tågvagnar i händelse
av invasion, och
fyndad på nätet.
slamrar. Om ljudnivån i fabriken är öronbedövande hög är
takten med vilken tygerna matas ut ur maskinerna desto lägre.
Ingen expressfart här. Processen är tvärtom omständlig och
människan hela tiden närvarande. Hantverk med maskiners
hjälp är en sannare beskrivning än ren industriproduktion.
I fabriksbutiken – uppfräschad nu till sommaren – finns alla
produkter att beskåda. Fållade och försedda med etiketter,
tvättade och nymanglade – dukar, löpare, servetter och hand­
dukar. Flera stilfulla dukningar ger inspiration och visar lin­
nets kvaliteter i närbild. Här finns också en rad klädesplagg,
både för män och kvinnor, uppsydda av de vävda tygerna:
västar, herrskjortor, klänningar, koftor, byxor …
– Vi kan bara konkurrera med kvalitet, inte med pris, kon­
staterar Jacob. De företag som säljer billigare linneprodukter
väver eller syr upp i Baltikum och Kina. Vi gör allt här på fabri­
ken och med viss sömnadshjälp av kvinnor runt om i bygden.
För Hanna och Jacob är detta en grundbult i verksamheten,
att endast arbeta med, och stötta, svensk industri.
116
.
6 2012
– Kanske att inte så många bryr sig, om handduken är sydd
här eller där, men vi gör vad som känns bra för oss, säger Jacob.
Några kilometer bort från Växbo, i byn Rengsjö, ligger p
­ aret
Bruces faluröda hem. ”Målars” står det på en handmålad skylt
på gaveln.
– Målars, eftersom det under 1800-talet bodde en schablon­
målare i huset som for runt i byarna och dekorerade på beställ­
ning.
Ovanför en dörr i huset har han målat in årtalet 1823 och
därmed länkat sig till den rad av människor som haft huset till
låns och som tillsammans bidragit till dess historia.
Huset består av två sammanbundna huskroppar. Dels den
ursprungliga som Hanna och Jacob – med god hjälp av Jacobs
pappa – renoverat i grunden. Skrapat bort gamla tapetlager,
lyft ut golvtiljor på backen och lyft in igen, plockat isär ved­
spis och murat upp på nytt, och på övervåningen lyft tak för
att få mer luft och utrymme.
– Vi renoverade på kvällar och nätter. Levde på euforin över
vårt nya liv, säger Hanna.
I den här huskroppen finns entrén, en matsal som sällan
används, kök, och på övervåningen familjens tre sovrum.
– Jag älskar att bygga, konstaterar Jacob. Men efter de två senaste
barnen har vi insett fördelen med att också anlita hantverkare.
Den andra huskroppen är också den ett gammalt timmerhus,
daterat till 1700-talet, som Hanna och Jacob köpte billigt för tio
år sedan och som nedplockat bidade sin tid fram tills häromåret.
Inne i den bastanta stommen är känslan modernare med
gjutet, slipat betonggolv som bidrar till den lite råa touch de
önskat. En medveten kontrast till allmogemöbler och annan
folkloristisk inredning som de håller högt, och till all den rus­
tika känsla som finns inbyggd i ett gammalt timmerhus.
En annan sådan kontrast är spiraltrappan i gjutjärn som från
tv-rummet leder upp till det stora arbetsrummet. Den fyndade
de genom radioprogrammet Sök & finn i P 4 Gävleborg och den
var just så flagad och ruff som Hanna och Jacob fantiserat om.
Arbetet i fabriken
innebär både
hantverksliknande
moment vid gamla
trotjänare och
vävning med
modern industriell
teknik.
.
6 2012
117
De förhäcklade linbanden kommer i balar från Belgien och
Frankrike och kammas sedan ytterligare i flera olika steg på
fabriken i Växbo. En meter har vid slutstationen dragits ut till hela
64 meter. Den här spinningen är man ensam om i norra Europa.
»Det finns inget bättre material, linne
blir bara bättre med åren«
På väggarna sitter upplimmad grålumpspapp, köpt i fär­
digrivna ark genom Gysinge centrum för byggnadsvård. På
1800-talet, före rulltapeternas tid, tätade pappen mot väder
och vind och fungerade ofta som underlag för målning och
schablontryck. Här ger den i all sin grafiska enkelhet ett
samtida, spännande intryck.
Modern design och allmoge går hand i hand genom hela huset.
– Jacob är mer stram i sin estetik och intresserad av ny
design, medan jag är murrig till min natur, förklarar Hanna.
Som barn släpades jag runt på auktioner, och intresset för
gamla möbler sitter i. Men i dag är vi samsynta, den här in­
redningsmixen passar oss båda.
Det nyuppförda timmerhuset rymmer tv-rum med
en nymurad öppen spis, och intill ligger badrummet som en
hel liten spa-avdelning med nedsänkt badkar som en mini­
bassäng mitt i golvet. Och bakom en glasvägg finns bastun.
Då huset fått växa på längden med en garage- och förråds­
del ryms ett enormt arbetsrum på övervåningen. Det an­
vänds mer än man kan tro i en småbarnsfamilj.
– I princip varje kväll från åtta, när barnen lagt sig, fram till
tolv eller senare, jobbar vi där, säger Hanna. Vi sköter mycket
118
.
6 2012
av administrationen hemifrån, vilket känns ganska lyxigt.
De två timmerhusen är sammanlänkade, men det som ur­
sprungligen var tänkt som en enklare förbindelsegång växte
under resans gång till ett rejält rum med glasade väggar och
rart grästak ovanpå. Länken är i dag husets hjärta, både mat­
rum och lekrum för de tre barnen.
Hanna dukar det stora matbordet inför kvällens måltid.
Duken hon använder heter Våga och är framtagen av Ingela
Berntsson som häromåret fick uppdraget att konstruera en
linnetextil som varken krävde mangling och strykning –
som de övriga, vackert glänsande textilierna gör. Resultatet
blev över förväntan och Hanna har på morgonen tagit ut
duken direkt ur tvättmaskinen och lagt den, fortfarande fuk­
tig, på det gamla slagbordet. Nu ligger den där, torr och
alldeles slät.
– Det finns inget bättre material, varken ur miljösynpunkt
eller hållbarhet. Linne blir bara bättre med åren. Det är häf­
tigt att man kan använda en blomstjälk för att tillverka ett
slitstarkt tyg som håller i generationer, och det utan att till­
sätta några kemikalier. Man bara hamrar på det, kammar det
och tvinnar ihop tråden i varmvatten. Det finns där i sig
självt, säger Hanna.
I vardagen tar barnen sin tid. Arbetet med fabriken likaså.
Och huset, fast det mesta i dag är färdigbyggt och inrett.
– Nu finns tid för smått, säger de. Som att laga en gammal
lampa eller klä om en fåtölj. Lyxsaker helt enkelt.
n