Långfredagspredikan i Gräshagskyrkan

Comments

Transcription

Långfredagspredikan i Gräshagskyrkan
Långfredag
Predikan på Långfredagen 2014
i Gräshagskyrkan,
Jönköping (SvK).
Kära bröder och systrar i Kristus Jesus,
För oss alla är det viktigt att inte se Långfredagen som den mörkaste,
mest smärtsamma och sorgesamma dagen under kyrkoåret.
De fyra evangelisterna återger alla Jesu övergång från liv till
död, men med skillnader i beskrivningen. Hos Lukas ropar Jesus med
hög röst: ”’Fader, i dina händer lämnar jag min ande’. När han sagt
detta slutade han att andas” (Luk 23:46; jfr Matt 27:50; Mk 15:37; Joh
19:30). Hos de andra dör Jesus på korset, men själva
dödsögonblicket återges olika.
Kan vi trots detta ändå uppleva denna lidandets minnesdag
med glädje? Jag tror faktiskt att vi till och med är skyldiga vår Herre
en sådan grundinställning. Men vi kan inte förhålla oss till
Långfredagen på det sättet utan vidare. Till denna dag hör
oundvikligen det mest smärtsamma mänskliga lidande vi kan
föreställa oss: Jesu nio timmar långa lidande, de sörjande kvinnorna
från Jerusalem utmed korsvägen, den heliga Veronika som torkar
Jesu blodiga ansikte och Guds Moder själv: ”Ja, också genom din egen
själ skall det gå ett svärd”, hade ju redan Symeon i templet förutsagt
(Luk 2:35). Hon som burit den evige Faderns Son i sitt jungfruliga
sköte fick vid korsets fot ta emot hans döda kropp i sin moderliga
famn. Vem kan ens ana hennes djupa smärta?
Nej, vi måste alla erkänna att, om vi söker en bild av
mänskligt lidande så finns ingen mer talande bild än just
Långfredagen. Ingen av oss kan vara oberörd av det vi ser för vår inre
blick, ingen kan be ivrigare om förskoning och lindring i alla plågor än
just under denna dag som också slutade i ett väldigt mörker från
horisont till horisont: ”Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela
jorden och varade till nionde timmen”, skriver Markus (15:33).
Ändå är det glädjen som skall uppfylla oss kristna i dag, vi
som har tagit emot apostlarnas vittnesbörd och trott på det med
hjälp av Guds överflödande nåd. ”Död, var är din udd”, frågade den
helige Paulus (1 Kor 15:55)? ”Döden är uppslukad och segern
vunnen!” (1 Kor 15:54) svarar han. Denna seger uppenbarade den
helige Ande för Paulus och det är denna seger som förvandlar hela
hans personlighet och gör honom till en hedningarnas apostel och
slutligen martyr för tron på Jesus Kristus. Skulle Paulus nu sörja eller
skulle han glädja sig?
Otaliga är de vittnesbörd som talar om evangeliets glädje
som har sin källa i denna seger över döden, döden, den som Skriften
säger ”är syndens lön”. ”Stå därför fasta och orubbliga, mina kära
bröder”, säger Paulus i Korinth, ”och ge ut er helt i arbetet för
Herren!” (1 Kor 15:58).
Det är detta uppdrag som Herren ger oss att sprida
evangeliet, att ”utge oss i arbetet för Herren”, som låter smärtan och
sorgen övergå till en ännu djupare erfarenhet av glädje. Långfredagen
får sin förklaring på Påskdagen. Det är det firandet som är det
verkliga firandet av Långfredagen. Det är då Jesus kommer tillbaka till
oss livs levande, uppstånden, förklarad, ännu inte uppstigen till sin
Fader i himmeln.
Men i dag är det fortfarande dödens verklighet som anger
tonen: tungt slår kyrkans klocka, allvarlig är sången, ödmjuk är
bönen. Kyrkan är en grav, det är tomt och övergivet. Ni firar inte
nattvarden. Inte heller vi firar församlingsmässan. Livets bröd har
stigit ned i dödsriket.
Vi kristna vördar korset, vi ropar till Gud om barmhärtighet.
Vi vandrar korsets väg i ödmjukhet och besinnar oss: var det för vår
skull Du genomled allt detta, Herre? Var det för min synds skull du
ville ge Ditt eget oskyldiga liv? Ja, Herre, jag är Dig oändligt och evigt
tacksam. Du är min glädjes upphov!
Jesus anförtror oss varje annan dag än denna dag
eukaristin som en Kyrkans dagliga åminnelse av Påskens händelse.
”Glädjen i att sprida evangeliets budskap kommer fram ur en tacksam
åminnelse. Tacksamhet över Herrens lidande. Det är en nåd vi hela
tiden behöver be om”, säger påven Franciskus i en uppmaning förra
året.
Apostlarna skulle aldrig glömma det ögonblick då Jesus
rörde vid deras hjärtan då ”det var sent på eftermiddagen”, skriver
Johannes (Joh 1:39). Med minnet av detta, och tillsammans med
Jesus, får vi stå i närvaro av ”en sky av vittnen”, skriver Paulus (jfr Heb
12:1).”Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er”,
uppmanar han i Hebreerbrevet (Heb 13:7).
Ja, vi har sannerligen alltid andra kristna att tacka för ett
verkligt trons vittnesbörd. Det var glädjen bortom sorg och smärta
som på ett hemlighetsfullt sätt berörde oss.
Så visar det sig att tiden efter Långfredagen går i ljusets
tecken: ljust och glatt ljuder kyrkans klockor, glad är sången, jublande
bönen. Graven är tom, korset undangömt men väntar alltid på oss.
Påskljuset skingrar mörkret.
Under sitt lidandes dag undervisar Jesus hela tiden om den
gudomliga barmhärtigheten. Det glömmer vi kanske ibland, men det
är mycket viktigt. Ty vad är det han säger när soldaterna och folket
hånar honom, stöter honom i sidan och dömer med hårda ord. Han
säger: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Vilka
ord riktar han till rövaren som visade ånger och insåg sin skuld:
”Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i Paradiset” (Luk
23:43).
Och till slut anbefaller han hela mänskligheten i sin moders
tröstande famn: ”Kvinna, där är din son” (Joh 19:26). Och till
lärjungen: ”Där är din mor.”(Joh 19:27). Han är i hela Långfredagens
lidande en förkunnare av den gudomliga barmhärtigheten. Amen.

Similar documents