Ladda ner - Arbetarhistoria

Transcription

Ladda ner - Arbetarhistoria
ARBETARHISTORIA
2011:2–3 [138–139]
A HARD DAY’S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA KONFLIKTER
ARBETARHISTORIA 2011:2–3 [138–139]
03 göran salmonsson: Har kunskap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet?
54 ulf jönson: Arbetarrörelsens minne – minnet
av arbetarrörelsen. Anteckningar från den 46:e
konferensen i Linz
A HARD DAY’S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA
NYHETER FRÅN ARAB
KONFLIKTER
59 lâle svensson: Nordiskt samarbete, agitation
och en gammal skandal. Nytt arkivmaterial på
ARAB 2010
64 hans larsson: Filosofer och maoister och en
del annat. Om 2010 års nyförvärv till biblioteket
LEDARE
06 stefan nyzell: Det kollektiva våldets gränser.
Möllevångskravallerna i Malmö 1926
12 lars ekdahl: Makten och människovärdet.
Gruvstrejken 1969 som samhällskritik
18 eva schmitz: »Kan de strejka i Norge kan väl
vi också.» ASAB-städerskornas strejker under
1974 och 1975
27 verity burgmann: Med betongen som argument. De australiensiska byggnadsarbetarna
samhällsengagerade verksamhet
33 anders kjellberg: Storkonflikten 1980 och
andra stora arbetskonflikter i Sverige
41 tommy öberg: Storkonflikten i historiens
backspegel
45 linda briskin: Att kartlägga sjuksköterskornas militans. Politiseringen av vården, det
offentliga stödet och strejkerna
ARBETARHISTORIA
2011:2–3 [138–139]
RECENSIONER
69 klaus misgeld: Välkommen – men ändå
inte – Zeki Yalcin, Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik
1946–2009
72 ulf jönson: Nordiska barndomar – en bokanmälan – Astri Andresen (m.fl.), Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska barndomar 1900–2000
DOKUMENTET
72 lars gogman: En människojakt förbereds
i Sverige
18
A HARD DAY’S FIGHT: STREJKER OCH SOCIALA KONFLIKTER
Några ledamöter från LO:s
Landssekretariat 1980. Gunnar
Nilsson, Rune Molin, Stig Malm,
Bert Lundin och Sigvard Marjasin. Foto: A-bild.
12 45
INLEDNING
Har kunskap om historien någon
betydelse i det fackliga arbetet?
den 14 april 2011 medverkade jag i ett seminarium som
rörelsens historia har varit frågan: Och hur går vi vidare?
Det är i dessa lägen det är viktigt att ha en klar bild av den
anordnades för att hedra Kjersti Bosdotters mångåriga arbete
för att göra kultur och historia till en del av arbetarrörelsens historiska partsavsikten. Vilken problemanalys och vilka mål
kamp, och frågan som jag hade fått var rakt på sak: Har kun- ledde oss till den lösning, som för ögonblicket utgör den
rådande ordningen? Endast på en sådan grund kan man
skap om historien någon betydelse i det fackliga arbetet?
bedöma om man behöver revidera sin problemanalys, eller om
På ett praktiskt plan är svaret självklart ja. I det fackliga varman behöver justera sina målsättningar,
dagsarbetet räcker det många gånger
eller om dessa båda i grunden står
inte att veta att det finns en regel eller
orubbade, men det behövs nya tekniska
en bestämmelse, man behöver också
lösningar för att nå målen.
veta varför den finns. Tillämpningen av
Med andra ord, kunskapen om histokollektivavtal och andra överenskomrien gör det möjligt att arbeta utifrån sin
melser förutsätter att man minns varför
egen analys och sina egna mål. Utan
bestämmelserna tillkom. Vilket prodenna förankring finns det en fara att
blem ville vi komma till rätta med? Vad
man får diskutera aktuella frågor på
ville vi uppnå? Kort och gott, vilken var
någon annans premisser. Och det är lätt
partsavsikten?
att glida in i en sådan situation utan att
Måhända är detta lite i uppenbaraste
man märkte hur eller när det skedde. Det
laget, och det var nog inte riktigt detta,
praktiska livets debatter handlar föga försom seminariearrangörerna tänkte på,
vånande om praktiska lösningar, men
när de ställde sin fråga. Men jag tror att
varje lösning bygger på en uppfattning
samma princip är giltig även i ett vidare
om vad som är problemet. I det ständiga
perspektiv. Oavsett om det handlar om
flödet av förslag att bedöma och bemöta
uttolkningen av en protokollsanteckkan det ske en mer eller mindre osynlig
ning eller uppbyggnaden av en föromvandling av underliggande analyser
handlingsordning, måste man komma
och synsätt. I små steg sker en avdrift
ihåg vilka problem man ville lösa och
från den egna kursen in på vägar som
vad man ville uppnå när anteckningen
inte är fackföreningsrörelsens egna. Jag
eller ordningen tillkom. I det vardag- Numera godtas inte tanken på ofrånkomlig
liga fackliga arbetet är det en ganska farlighet i arbetsmiljön. Affisch utgiven av LO, skall försöka illustrera dessa något
TCO, Arbetsgivarna och staten, Lantarbetarens
abstrakta tankar med tre exempel.
given sak att hålla reda på avsikten
arkiv.
bakom olika förhandlingslösningar.
När det gäller de mer övergripande frågorna är det däremot A-kassan
lätt hänt att de ursprungliga avsikterna försvinner ur blick- Det första exemplet handlar om a-kassan, där hela problemfånget när dagsaktuella problem avhandlas.
formuleringen verkar ha förskjutits. Det andra handlar om
Det ligger en fara i detta. Fackföreningsrörelsen riskerar lön, där idén om vad en lön är verkar vara i förändring. Det
hamna i situationer, där inte längre dess egna problemformutredje handlar om arbetsmiljö, där blicken mot historien skärleringar styr debatterna om centrala fackliga frågor. Därför per blicken för vad vi lämnat, förhoppningsvis för gott.
tror jag att det är viktigt att låta historien vara en levande del
Idag tycks alla veta att a-kassan är en »omställningsförsäkav de fackliga organisationernas arbete. Inte för att hålla fast ring». Det är premissen för det mesta av debatten. Men vad
vid gamla lösningar, utan för att kunna möta framtidens utma- var idén när fackföreningarna började bilda arbetslöshetskasningar på sina egna villkor.
sor (eller reshjälps- och arbetslöshetskassor)? Självfallet fanns
Precis som alla andra verkar fackföreningsrörelsen i ett fören brutal kännedom om vilken belägenhet man kunde försätänderligt samhälle. Så har det alltid varit. Mycket har vunnits tas i om man blev utan arbete och försörjning, liksom en idé
och det finns mycket att slå vakt om. Men det räcker inte att om hur man genom inbördes hjälp och solidaritet kunde
bevaka och förvalta det som uppnåtts, och det har man heller underlätta tillvaron för varandra och därmed för sig själv.
inte gjort. En nästan ständig följeslagare genom fackföreningsMen detta var inte allt. Fackföreningarna visste också att
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 3
Nådehjon eller ordnad arbetslöshetsförsäkring? Socialdemokratisk valaffisch 1924
Ingen skall behöva ta anställning på sämre villkor än vad den fackliga organisationen godkänner. Bild från Arbetsförmedling under 1930-talet. Foto: TH Modin,
Norrskensflammans arkiv.
löner och arbetsvillkor påverkades av hur hård konkurrensen
om arbetsplatserna var. Utblottade arbetslösa kamrater satte
en press på arbetsvillkoren för alla. Stödet till de arbetslösa var
därför ett stöd för alla. En del yrken tog ytterligare ett steg.
Med reshjälps- och arbetslöshetskassan i ryggen behövde
ingen ta anställning till sämre villkor än vad den fackliga organisationen satt som minimum. Kassorna var alltså en del av
den fackliga kampen och en av dess poänger var att medlemmarna inte skulle vara tvungna att ta arbete på villkor, som
satte press på nivån för alla.
Med »omställningsförsäkringen» har det blivit närmast
tvärtom. Experter uttalar sig om problemet att försäkringen
förlänger tiden i arbetslöshet. Ingen vill att någon skall behöva
gå arbetslös, så en problembeskrivning som tar sikte på att
korta ner tiden i arbetslöshet låter självfallet inte så tokig. Men
lösningarna består i att skapa ett tryck på den enskilde att ta
arbete. Senare års förändringar av finansieringen av arbetslöshetsförsäkring har haft det uttalade syftet att hög arbetslöshet skall sätta press på lönebildningen. Vi är mycket långt
från avsikterna hos dem som ursprungligen skapade kassorna.
Har samhällsekonomin förändrats på ett sådant sätt, att syftet
med a-kassorna bör förändras i denna riktning? Är det resultat av ny analys och en ny avsikt inom de medlemsföreningar,
som a-kassorna alltjämt är? Om inte, hur hamnade vi i denna
problemformulering? Och vad betyder det för fackföreningsrörelsens verksamhetsbetingelser?
Löner
Det andra exemplet handlar om löner. Arbetsmarknaden har
fått ett växande inslag av individuell lönesättning. På många
områden tar det sig formen av förhandlingar på förbundsnivå
om ramar för löneökningsutrymmet, följt av lokal fördelning
4 • Arbetarhistoria 2011:2–3
genom individuell lönesättning. Man kan anlägga många synpunkter på för- och nackdelar med olika system för lönebildning, men jag tror att vi med denna senaste trend också anar
en förskjutning i uppfattningen av vad en lön är. Fackföreningar bildades för att arbetarna kollektivt skulle förhandla
om bland annat priset för den arbetskraft de sålde. Genom att
agera kollektivt kunde man väga upp det underläge i makt,
som en enskild anställd hade gentemot ett bolag. I många fall
mötte man egentligen ett kollektiv av ägare, representerat av
företrädare för bolaget, men det är ytterst sällan situationen
beskrivs på ett sådant sätt.
Formerna för lönebildningen har genomgått många förändringar, men höll sig länge inom ramen för ett system, där
två parter gjorde upp om ett pris. Med den individuella lönesättningen har det kommit in ett annat element. Lönen är inte
längre primärt ett resultat av en förhandling, utan av en fördelning gjord efter arbetsgivarens bedömning av hur man
uppfyllt lönekriterier. Har man varit duktig får man mer i lön.
De flesta är förmodligen benägna att hålla med om, att den
som är duktig och gör ett bra jobb skall ha bra betalt. Uttryckt
på så sätt väcker systemet sällan invändningar. Men detta döljer den stora underliggande förskjutningen. Det blir en omsvängning i perspektivet, i synen på vad lönen är och ytterst –
naturligtvis – i maktrelationer. Lönen är inte längre resultatet
av vad två (formellt) jämlika parter kommit överens om.
Lönen blir istället den belöning, som chefen delar ut till den
som varit duktig (eller måhända behaglig). Som anställda blir
vi inte längre avlönade utan belönade – eller förväntas i alla
ßfall sträva efter att bli det. Och ett system där den ena parten
kan belöna och den andra kan sträva efter att bli belönad bygger på helt andra maktrelationer än ett system där två parter
förhandlar med varandra.
Lön som belöning från arbetsgivaren eller en överenskommelse mellan jämlika parter? demonstrationsbild från 1945. Foto:
ej angivet, ARAB Fotosamling.
Det är långt ifrån den ordning fackföreningarna en gång
strävade efter att skapa. När anträddes vägen i den nya riktningen? Var det resultatet av en förnyad problemanalys? Eller
en omprövning av vilka mål strävan skall riktas mot? Är det
ens fackföreningsrörelsens egna mål? Svaren kan nog förväntas variera mellan olika grenar av rörelsen, men kunskaper om
det mera långsiktiga historiska förloppet borde kunna ge en
grund för envar, att på sina egna premisser besvara frågan: Hur
går vi vidare härifrån?
Arbetsmiljö
Det tredje exemplet handlar om arbetsmiljö och börjar med
frågan: Finns det farliga arbeten? Frågan kan verka dum. Fortfarande dör och skadas människor i arbetsplatsolyckor och
fortfarande finns det gott om jobb som sakta men säkert sliter
ner kropp och hälsa för dem som utför arbetet. Sett i ett lite
annorlunda perspektiv tror jag ändå det har skett en djupgående förändring under 1900-talet, så att man i seklets början
utan vidare skulle svara ja på frågan om det finns farliga arbeten, medan man under den senare delen av seklet skulle svara
nej. Det räcker att formulera om frågan lite grand för att se
detta. Finns det arbeten som i sig är farliga? Håller vi oss till
1900-talets tidigare delar bleve svaret ja. Vissa arbeten är till
sin natur farliga. Ibland kunde det kompenseras med en högre
lön. Slipare och smärglare, till exempel, dog ofta unga som en
följd av det damm de dagligen inandades. En högre lön var
oundgänglig för att ha något för den sista tiden, då man var
arbetsoduglig, och för de efterlevande. Håkan Boström skildrar i sin roman Första striden den rädsla, som en slipares begynnande hosta kunde utlösa, i det här fallet Järn- och metallarbetareförbundets blivande kassör, Petrus Sparring.
Fler exempel kunde nämnas, men poängen är att arbetet till
sin natur ansågs vara farligt och det som ligger i sakens natur
kan inte förändras, endast – i bästa fall – kompenseras. Härvidlag har synsättet förändrats markant när vi vänder blicken mot
1900-talets senare del. Farligheten hos ett arbete ligger då inte
i dess natur, utan i att man ännu inte gjort tillräckligt för att
motverka skaderisker. Förvisso är detta en renodling, som inte
får skymma de nonchalerade arbetsmiljöproblem vi alltjämt
dras med. Likväl tror jag att själva grundsynen på vad som gör
ett arbete farligt har förändrats på ett fundamentalt sätt. Utsiktspunkten har flyttats. I normalfallet godtas inte tanken på en
ofrånkomlig farlighet. Hur mycket det än kan finnas kvar att
göra på arbetsmiljöområdet är utgångspunkten att arbetsmiljön och dess risker är just vad man gör den till. Historien visar
oss en tydlig kontrast, som borde kunna hjälpa till att bibehålla
rätt kurs, när fackföreningsrörelsens ständige följeslagare dyker
upp, det vill säga frågan: Hur går vi vidare härifrån?
så visst svarar jag obetingat ja på frågan om kunskap om
historien har någon betydelse i det fackliga arbetet. Poängen
med att knyta nära band mellan dessa två är då inte fackförningsrörelsen skall hålla fast vid det gamla. Tvärtom. Poängen
är att få den nödvändiga, kontinuerliga förnyelsen att fortsätta
söka lösningar på problemen så som de ser ut från fackliga
utsiktspunkter. Det ligger en stor fara i att genom de små stegens avdrifter försättas i en situation, där man nödgas föra diskussioner på underliggande premisser, som man själv egentligen inte skulle gå med på – om de uttalades. Kunskapen om
historien hjälper rörelsen att utgå från sina egna premisser och
avsikter. Endast så kan fackföreningsrörelsen fortsätta att vara
relevant för nuvarande och kommande medlemmar.
GÖRAN SALMONSSON
är ekonomhistoriker verksam vid Uppsala universitet
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 5
Det kollektiva våldets gränser
Möllevångskravallerna i Malmö 1926 1
Arbetskonflikten vid A W Nilssons fabriker i Malmö
1926–1928 och det våld som utspelades i samband med denna är ett av flera exempel på det inte
sällan våldsamma klimatet på den svenska arbetsmarknaden under mellankrigstiden. I artikeln diskuteras denna konflikt i syfte att problematisera bilden av
ett samförståndets och kompromissernas svenska
1900-tal.
AV STEFAN NYZELL
Möllevångskvarteren i Malmö var under några dagar
i november 1926 skådeplatsen för dramatiska kravaller
mellan demonstrerande arbetare och poliser. Uppgifterna om antalet deltagare i demonstrationerna varierar. Från polisens uppskattning på mellan 5 000 och
6 000 personer, till såväl vänster som högerpressen i
Malmö som uppgav antalet till uppemot 15 000 när kravallerna nådde sin kulmen. Det handlade till stor del om
en kamp om rummet. Demonstranterna samlades på
gatorna kring ett fabrikskomplex i hörnet av Möllevångsgatan och Parkgatan i arbetarstadsdelen Möllevången. Polisen agerade för att med våldsmakt driva
demonstranterna bort från dessa gator. Den bakomliggande orsaken till dessa oroligheter var en arbetskonflikt som brutit ut vid fabriken ifråga, A W Nilssons
barnvagns- och korgmöbelsfabrik , efter strandade avtalsförhandlingar mellan fackföreningarna (träarbetare
och korgmakare) och fabriksledningen under försommaren samma år. Arbetarnas strejk, blockad och bojkott,
hade följts av fabriksledningens lockout och införskaffande av arbetsvilligt folk, det vill säga strejkbrytare.2
När de första strejkbrytarna började anlända till
fabriken någon vecka efter att strejken brutit ut, inleddes de första av en lång rad konfrontationer mellan
dessa och de strejkande arbetarna. Från konfliktens första början kom det närmast dagligen att samlas något
hundratal personer utanför fabrikslokalerna för att
demonstrera sitt missnöje gentemot strejkbryteriet.
Från arbetarparten riktades flera olika former av kollektiva aktioner gentemot strejkbrytarna. I tidningen
Arbetet hängdes strejkbrytarnas namn och adress ut till
allmän beskådning i de fall dessa var kända. Även affärsidkare som utförde tjänster eller sålde varor till fabrikens logement eller dess inhysta hängdes ut, med uppmaningar att bojkotta dem. Det fåtal strejkbrytare som
inte var inlogerade inne på fabriken fann att några av de
strejkande stod och väntade utanför porten till deras hus
på morgonen när de skulle till arbetet. De följdes under
spott och spe hela vägen till fabriken, och det hela upp6 • Arbetarhistoria 2011:2–3
repades på vägen hem från arbetet efter arbetsdagens
slut. Dessa så kallade hemföljningar var en av fackföreningsrörelsen sanktionerad metod att utöva tryck gentemot strejkbrytarna. Det inkluderade såväl verbala som
direkt fysiska inslag av hot och våld, som att spotta, kasta
hundskit, samt att utdela slag och sparkar då möjlighet
gavs. Inom kort hade strejkbrytarna poliseskort till och
från arbetet. I de fall polisen ingrep och anhöll någon av
hemföljarna, gavs dessa ovillkorligen rättsligt stöd från
stadens fackliga arbetarrörelse. Åkarpslagen, med dess
förbud att förhindra arbete, det vill säga strejkbryteri,
fanns hela tiden ängsligt i bakhuvudet på de fackliga
företrädarna, vilket syns i mötesprotokollen.3
Utanför fabriken kom polisen att ha patruller under
dygnets alla timmar för att förhindra direkta och våldsamma konfrontationer mellan strejkbrytare och
demonstranter. Trots det ägde under sommaren och
hösten 1926 åtskilliga sådana konfrontationer rum. Den
kritiska tidpunkten på dygnet var kvällen då antalet
demonstranter var som störst, och då strejkbrytare av en
eller annan anledning antingen skulle lämna eller
anlända till fabriken. Slagsmål uppstod vid flera tillfällen utanför fabriken. Strejkbrytarna å sin sida svarade
med att beväpna sig med batonger, knivar och revolvrar. Från demonstranterna kastades sten mot fabrikens
fönster. Strejkbrytarna svarade i sin tur med att kasta
sten och tombuteljer ut mot de församlade demonstranterna. I det dagliga mötet mellan arbetskonfliktens
fotfolk fanns således det kollektiva våldet ständigt närvarande som både hot och verklighet.4
En segrarnas historia
Arbetskonflikten vid A W Nilssons skiljde sig så långt
inte på något avgörande sätt från det stora flertalet av
liknande stridigheter på arbetsmarknaden som pågick
vid samma tid. Inte heller var detta den enda arbetskonflikt som pågick i Malmö vid samma tidpunkt. Sverige var under 1920-talet världsledande vad gällde antalet arbetskonflikter. De senare var inte heller de institutionaliserade konflikter, med hög grad av reglering och
lagstiftning, som vi tänker oss arbetskonflikten idag.
Denna reglering var under uppbyggande. Processen var
allt annat än det uttryck av kompromisser och samförstånd, som det i skenet av Saltsjöbadsavtalet 1938 och
de åtföljande årtiondena av förhållandevis arbetsfred är
lätt att föreställa sig. Strejken och dessa tillhörande konfliktåtgärder var på väg att förvandlas från den olagliga
form av konflikt det varit, till en allt mer accepterad
form, inom arbetskonfliktens repertoar. Med tiden
egen historieskrivning, liksom det inflytande denna har
fått på bilden av modern svensk historia över huvud
taget.6 1900-talets Sverige präglas i så hög grad av det
socialdemokratiska maktinnehavet, att dess historia i
mångt och mycket kan karaktäriseras med folkhemmets
välfärdssamhälle. Inte utan anledning. Men för dem som
på allvar har funderat över hur denna bild av modern
svensk historia har växt fram och vilka konsekvenser
denna har fått, har det hela även tett sig problematiskt.
Det är en segrarnas historia. Och därmed har en mängd
krokar och avtagsvägar i det förflutna samtidigt försvunnit från denna bild. Det går att hävda att ett av de
konkreta resultaten av bilden har varit att forskningen
många gånger har gått ut på att förklara denna svenska
särväg, och därmed förstärkt bilden av kompromissernas
Sverige. Detta medan konflikter – för att inte tala om
våldsamma sådana – tvärtom tonats ned.7 Det är i grund
och botten problematiskt att det finns så lite forskning
kring socialt och politiskt våld i modern svensk historia.
Det finns av den orsaken alla skäl till att lyfta fram och
diskutera Sveriges bråkiga 1800- och 1900-tal.8
Våldets gränser
Arbetet den 29 november 1926.
skulle arbetskonflikten omges med det regelverk som
idag styr den som konfliktvapen. Men där var inte Sverige under det tidiga 1900-talet. Det var konfliktfyllt på
arbetsmarknaden. Och det var våldsamt. Tidsperioden
från det tidiga 1900-talet fram till det sena 1930-talet
kan snarast sägas ha varit präglat av synnerligen hårda
konflikter på arbetsmarknaden. Kollektiva aktioner,
med inslag av hot och fysiskt våld, var en närmast ofrånkomlig del av arbetskonflikten, i de fall företagsledningar mötte strejker med strejkbryteri. Det var heller
ingen som förnekade detta, vare sig från fackföreningsrörelsen eller från arbetsgivarorganisationerna. Inte i
samtiden i varje fall.5
Det ska nu genast sägas att det inte är syftet med
denna artikel att försöka ersätta bilden av kompromissernas och samförståndets med konflikternas och våldets Sverige. Snarare är syftet att problematisera och
nyansera den förra bilden. Sedan det tidiga 2000-talet
har en rad artiklar och avhandlingar lyft fram och problematiserat den socialdemokratiska arbetarrörelsens
Det är utifrån ett sådant perspektiv som våldet i samband
med konflikten vid A W Nilssons i Malmö åren 1926
–1928 blir intressanta att studera. Malmö är en socialdemokratisk stad där SAP kom till makten redan före den
allmänna rösträttens införande. Det är även en stad där
vänstern under mellankrigstiden tedde sig helt marginaliserad till förmån för SAP. Malmö kunde liknas vid ett
tvåpartisystem där SAP innehade den politiska makten
och Högerpartiet utgjorde den ständiga oppositionen.9
Det har även hävdats att själva tanken på den svenska
modellen, med dess karaktäristiska drag av kompromissvilja och samförståndsanda, inte så lite hade sitt ursprung
i Malmö, i kretsen kring den fackliga ledaren, stadsfullmäktigeledamoten och riksdagsmannen, Nils Persson.10
Hur hanterar socialdemokratin i en sådan stad det våld
som uppstår i samband med arbetskonflikter som den vid
A W Nilssons? Är det i någon mening rätt att ge en
strejkbrytare en smäll på käften? Det som vidare gör just
den nilssonska arbetskonflikten så intressant är att det
småskaliga våld som hela tiden skaver mellan kontrahenterna utanför fabriken under sommaren och hösten 1926.
Ett våld som under senhösten samma år övergår till storskaligt sådant i form av kravaller mellan demonstranter
och polis. Var dras våldets gränser?11
Korgmakarens död
Det som fick det småskaliga våldet att övergå till kravaller, var ett tillsynes obetydligt handgemäng en natt i
november. Slagsmål mellan strejkbrytare och strejkvakter hade ägt rum vid en mängd tillfällen under sommaren och hösten. Det senare inte bara i den nilssonska
konflikten, utan vid flera andra i Malmö samtidigt pågående strejker där arbetsgivare hade kallat in strejkbryArbetarhistoria 2011:2–3 • 7
Första maj-demonstration i Malmö i slutet av 1920-talet. Foto: Otto Ohm
8 • Arbetarhistoria 2011:2–3
tare. Vid flera tillfällen hade kollektiva aktioner från arbetarhåll
gentemot strejkbrytare lett fram till handgripligheter. Och de
senare gav svar på tal. Smockan låg i luften. Såväl höger- som vänsterpressen stod partipolitiskt solidariska i rapporteringen av våldet.
Båda sidor var överens om att det förekom våld, dock var de inte
lika överens om vems fel det var. I debatten fanns även minnet av
de bittra arbetskonflikterna i Sundsvall och Kalmar det föregående
året. Båda dessa hade resulterat i hårda konfrontationer mellan
strejk-brytare och strejkande. I ett fall med dödlig utgång för en av
de strejkande. I båda fallen följt av oroligheter, där demonstranter
mot strejkbryteriet drabbat samman med polis. Arbetsmarknaden
var arenan för kampen mellan arbete och kapital, och naturligtvis
slöt båda sidor upp bakom sitt stridande fotfolk. Därmed fick även
det småskaliga våldet legitimitet. Det var så att säga rätt att slå en
strejkbrytare på käften, var arbetarrörelsens indirekta hållning, i
alla fall så länge det skedde med måtta. Inom arbetarrörelsen målades detta upp som ett självförsvar. Strejkbrytarna var inte bara
klassförrädare. Den bild som målades upp av dem i arbetarpressen
var att det handlade om småkriminella, amoraliska bråkstakar. Den
värsta sortens strejkbrytare var yrkesstrejkbrytaren, medlem i någon
av arbetsgivarorganisationernas strejkbrytarorganisationer. Dessa
sågs stundtals som rena legoknektar, som i ett läge av hotande revolution skulle ställa sig bakom kapitalet i form av paramilitära frikårer. De senare liknande dem som slagit ned de revolutionära rörelserna i Tyskland i krigsslutet. Våldshandlingar mot sådana individer var att betrakta som självförsvar, det var inget konstigt med det
menade man.12
Mårtensafton i november hölls en bal i Malmö Folkets hus.
Ändamålet var att samla in pengar till förmån för de strejkande på
AW Nilssons. På natten efter balens slut befann sig en av de strejkande, en korgmakare vid namn Wilhelm Jönsson, ensam på plats
utanför fabriken med de förhatliga strejkbrytarna. Där mötte han
en av strejkbrytarna på väg hem i natten. Ordväxling ledde till ett
knytnävsslag utdelat av strejkbrytaren som träffade korgmakaren i
ansiktet, fick dennes pipa att tränga ned i halsen, där den förorsakade ett elakt om än inte dödande sår. De båda kontrahenterna skiljdes, strejkbrytaren in i fabriken, den strejkande hem till sin familj.
Den följande dagen insjuknade den senare hastigt i en hjärnblödning och fördes till stadens sjukhus. En vecka senare var han död,
men inte innan han kunnat namnge sin baneman. För honom själv,
liksom arbetarrörelsens medlemmar, framstod det självklart att det
utdelade knytnävsslaget varit orsaken till sjukdomen. Det fanns
vidare vittnen till handgemänget. Och när tidningen Arbetet, samma
kväll som korgmakare Jönsson avlidit, på förstasidan namngav den
utpekade strejkbrytaren, föll den senare till föga. Denne överlämnade sig skyndsamt i polisens förvar och erkände det hela. När
nyheten nått arbetarpressens förstasidor ökade demonstrationerna
utanför den nilssonska fabriken. När sedan obduktionen inte entydigt visade på ett samband mellan det utdelade slaget och dödsfallet, och det stod klart att strejkbrytaren därmed säkerligen skulle
komma lindrigt undan vid en rättegång, ökade dessa dramatiskt,
från några hundratal till många tusen deltagare.13
Kravaller
I flera dagar fortsatte demonstrationerna och växte kontinuerligt.
Polisens närvaro ökade stadigt, inne på fabriken satt strejkbrytarna
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 9
i säkerhet och bidade sin tid. Det omedelbara målet för
demonstranternas ilska blev istället de kontorsanställda, som
i direkt mening inte var inblandade i konflikten. Dessa hotades, bespottades, samt fick utstå knuffar, krokben och slag när
de skulle till och från arbetet. De fick undsättas av polis med
dragna sablar. När polismästaren efter ett par dagar till slut
fick nog och gav ordern att rensa gatorna närmast fabriken på
demonstranter övergick det hela till kravaller. I tre dagar slogs
demonstranterna med polisen om rätten att få visa sitt missnöje med strejkbryteriet. Det senare genom att demonstrera
utanför fabriken på Möllevångsgatan. Demonstranterna mötte
polisens sablar och batonger med stenkastning.14
Nu agerade även stadens socialdemokrati på de tilltagande
våldsamheterna. Det var en sak att slå en strejkbrytare på käften. Det här var någonting helt annat än det småskaliga våld
som fram till denna tidpunkt präglat konflikten, och mer problematiskt för de socialdemokratiska makthavarna. Inom stadens Arbetarkommun och Fackliga Centralorganisation,
FCO, började olika grupperingar agera. På den tredje dagen
av kravaller höll FCO ett dramatiskt möte på Folkets hus med
anledning av den allt mer våldsamma utvecklingen. På mötet
kom ständiga rapporter om händelserna på gatorna utanför
Folkets hus. Några av uppgiftslämnarna visade upp blödande
sår och blessyrer efter hugg av polissablar. Mötet handlade till
stor del om vilken linje fackföreningsrörelsen i staden skulle ta.
Tre grupperingar fanns. Den första menade att kampen måste
utkämpas med alla till buds stående medel. En lokal storstrejk
borde utlysas. Den andra menade att kampen visserligen måste
utkämpas, men att det måste ske med måtta. Fackföreningsrörelsen borde sanktionera och hålla i demonstrationer mot
NOTER – DET KOLLEKTIVA VÅLDETS
GRÄNSER
1 Huvuddelen av denna artikel bygger
på författarens avhandling i historia: Stefan Nyzell, »Striden ägde rum i Malmö» –
Möllevångskravallerna 1926: en studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige,
Malmö 2009. En liknande diskussion återfinns även i: Stefan Nyzell, »Sweden,
Country of Consensus – A Teleological
History? An Essay on Social and Political
Collective Violence in Swedish History»,
Lars Edgren & Magnus Olofsson (red),
Political Outsiders in Swedish History, 18481932, Newcastle 2009.
2 Nyzell, 2009, s. 75-98. Det källmaterial som huvudsakligen använts i avhandlingen är: förlikningsmannens rapporter,
fackliga och politiska protokoll, polisrapporter, tidskrifter (viktigast här Fackföreningsrörelsen och Träarbetaren), lokal och
rikspress (viktigast här är tidningarna Arbetet och Sydsvenska Dagbladet Snällposten),
arbetsgivar- och strejkbrytarmaterial. Viktigast här årsrapporterna från Arbetsbyrån
för oorganiserade, en av de strejkbrytar-
10 • Arbetarhistoria 2011:2–3
strejkbryteriet. Men med villkoret att tillstånd i vederbörlig
ordning först erhölls av polisen. Den tredje menade att all
kraft måste läggas på att få ett slut på kravallerna. Demonstrationerna var kontraproduktiva. Kampen ska vinnas vid förhandlingsbordet, inte på gatan. FCO borde utse en delegation
för att förhandla med polismästaren om vad man gemensamt
kunde göra för att få ett slut på våldsamheterna på Möllevången. Debatten var högljudd och infekterad. Den tredje
grupperingen, här fanns de flesta av stadens ledande socialdemokrater, såväl fackligt som poliskt samlade, stod till slut som
segrare. En delegation sändes mycket riktigt ut att möta polismästaren, och den senare fick se sig stå ansikte mot ansikte
med stadens socialdemokratiska makthavare. I denna delikata
situation nåddes snart en kompromiss i sann samförståndsanda. Polisen stod inte under stadens direkta kontroll, men
en polismästare visste mycket väl att dessa makthavare, med
deras majoritet i stadsfullmäktige, kunde göra livet mycket
besvärligt för polisen om de så önskade. Polismästaren lovade
att minska polisens synliga närvaro på Möllevången kommande dag. Den socialdemokratiska delegationen lovade att
agera för att demonstrationerna skulle upphöra.15
Följande dag uppmanade Arbetet alla arbetare i Malmö att
hålla sig hemma och sluta demonstrera. Samma kväll var det
tyst i Möllevången. Dagar av demonstrationer och kravaller
övergick med ens till en demonstrativ tystnad. Högertidningen Sydsvenska Dagbladet antydde visserligen att det snarast var polisens resoluta agerande samt det regntunga omslaget vädret, som slutligen fått demonstranterna på Möllevången att slutligen tappa stridslusten. Men trots allt är det på
många sätt imponerande vilken partidisciplin som fanns bland
organisationer som bistod A W Nilssons
med strejkbrytare under konflikten 19261928, samt intervjuer, ett tiotal intervjuer
har genomförts med informanter som
unga var med om de dramatiska händelserna på Möllevången i november 1926.
3 Nyzell, 2009: II, s. 75-98.
4 Nyzell, 2009: II, s. 75-98, 123-127,
148-167.
5 Nyzell, 2009: II, s. 14-55, 350-397.
6 Roger Johansson, Kampen om historien – Ådalen 1931: sociala konflikter, historiemedvetande och historiebruk 1931-2000,
Stockholm 2001; Ulf Zander, Fornstora
dagar, moderna tider: bruk av och debatter
om svensk historia från sekelskifte till sekelskifte, Lund 2001; Åsa Linderborg, Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892-2000,
Stockholm 2001; Mary Hilson, »Labour
Politics in a Naval Dockyard: The Case of
Karlskrona, Sweden, c 1880-1925», i International Review of Social History, 2001:3;
Lars Berggren, »Går det att skriva arbetarhistoriska synteser?», i Historisk
tidskrift, 2003:2; Victor Lundberg, »’Den
siste af de typiske 1848 års män i Sverige’:
anteckningar om Julius Mankell och den
svenska demokratins förhistoria», i Historisk tidskrift 2005:3; Lars Edgren & Magnus Olofsson, »Introduction», Edgren &
Olofsson (red), 2009; Nyzell, 2009: I; Nyzell, 2009: II.
7 Johansson 2001; Hilson 2001; Berggren 2003; Lundberg 2005; Edgren &
Olofsson 2009; Nyzell 2009: I; Nyzell
2009: II. Kritiken är egentligen inte ny.
Rolf Karlbom skrev flera monografier under 1960-1980-talen där han kritiskt satte
socialt och politiskt kollektivt våld i det
moderna Sverige under lupp. Han menade att den socialdemokratiska normen
som fanns i svensk historieskrivning var
problematisk. Karlboms kritiska röst möttes mig veterligen med tystnad. Se exempelvis: Rolf Karlbom, Hungerupplopp och
strejker: en studie i den svenska arbetarrörelsens uppkomst, Lund 1967; Rolf Karlbom,
Revolution eller reformer: Studier i SAP:s
historia 1899-1902, Göteborg 1985.
8 Andrés Brink Pinto & Magnus
Olofsson (red), Det stora elefantupploppet
de demonstrerande. Nu återstod dock problemet att hantera
situationen som följde. Fortsatta demonstrationer måste till
varje pris förhindras för att inte förlora den moraliska segern.
I Arbetet gick ledare och artiklar över en natt från att ha visat
de demonstrerande arbetarna sitt kompakta stöd i deras möten
med polisen, till att delegitimera såväl demonstranterna som
deras kollektiva agerande. Det var inte längre arbetare i kamp,
utan ungdomsligister och fruntimmer som inte visste bättre,
som utgjort demonstranternas stora andel, menade tidningens skribenter nu. För att kanalisera den uppdämda ilska som
fanns bland stadens arbetare gjordes begravningen av den
avlidne korgmakaren till en mäktig manifestation. Talen under
begravningen, framförda av fackliga och politiska ledare i staden, kretsade i det stora hela kring vikten av att behålla lugnet
och låta strejken ha sitt förlopp. Det senare med förvissning
om att segern till slut med all säkerhet skulle gå till arbetarparten.16
Småskaligt och storskaligt våld
Våldets gränser gick således vid de storskaliga kravallerna.
Men det riktigt intressanta är det småskaliga våld som fram till
dess varit sanktionerat av den socialdemokratiska arbetarrörelsen i staden. Det var vidare ett våld som ingalunda upphörde efter det att kravallerna i november ebbat ut. Arbetskonflikten vid A W Nilssons varade i två år till, med mängder
av konfrontationer i form av handgripligheter i mötena mellan strejkbrytarna, de strejkande, och de senares sympatisörer.
Det var med andra ord rätt att slå en strejkbrytare, om det hela
skedde med måtta vill säga.17
I minnesprocessen av arbetskonflikten och kravallerna
och andra berättelser från Sveriges bråkiga
1800-tal, Riga 2011. Förutom dramatiska
berättelser i form av närläsningar av upplopp och uppror i 1800-talets Sverige
finns här även ett mer problematiserande
kapitel om hur sådana har betraktats i historieskrivningen. Andrés Brink Pinto,
Stefan Nyzell & Magnus Olofsson, »Sveriges bråkiga 1800-tal», i Brink Pinto &
Olofsson (red), Det stora elefantupploppeet
och andra berättelser från Sveriges bråkiga
1800-tal, Lund 2011.
9 Nyzell 2009: II, s. 99-167.
10 Peter Billing, Mikael Stigendal &
Lars Olsson, »’Malmö – vår stad’: Om socialdemokratisk lokalpolitik», Klaus Misgeld, Karl Modin, Klas Åmark (red), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år, Kristianstad 1989, s. 117-143.
11 Nyzell 2009: II, s. 14-48.
12 Nyzell 2009: II, s. 128-167. För en
diskussion om strejkbryteriet i mellankrigstiden, se: Fackföreningsrörelsen,
1931:25, s. 621-628. För exempel på hur
arbetarpressen kunde legitimera våld mot
strejkbrytare, se: Arbetet, 23/7 1926. Men
under dess första år har den socialdemokratiska historieskrivningen helt kommit att dominera. I denna historieskrivning
har det småskaliga våldet tonats ned för att bli närmast obefintligt. Skulden för det våld som trots allt förekom under
novemberdagarna tillskrivs arbetsgivarpartens oförsonlighet,
strejkbrytarnas våldsbenägenhet, och polisens övervåld. Den
klart dominerande dramaturgiska poängen i bilden av händelserna, är tidpunkten då stadens ansvarsfulla socialdemokrati genom samförståndsuppgörelsen med polismästaren fick
kravallerna att upphöra. Händelserna blir i själva verket ett
viktigt steg i riktning mot »den svenska modellen».18 Och visst
ligger det mycket i ett sådant resonemang. Men det är samtidigt en segrarnas historia, och som sådan blundar den för det
som skaver och inte riktigt passar in i bilden. Kompromissen
blir belyst medan konflikten ligger i dunkel. Och här återfinns
också problemets kärna. Varken det småskaliga eller det storskaliga våldet i samband med konflikten vid A W Nilssons är
någonting unikt i svensk mellankrigstid. Storskaligt våld förekom som redan nämnts året innan i Sundsvall och Kalmar.
Händelserna i Malmö 1926 följdes av Halmstad och Ådalen
1931, samt av Sandarne och Clemensnäs 1932. Helt klart är
att mellankrigstiden inte utgjorde någon given utveckling mot
folkhem och en svensk modell. Det är att läsa historien baklänges istället för framlänges. Och det småskaliga våldet? Svaret är kort och gott att det inte finns något enkelt svar eftersom en historiens tystnad råder här. Men ingenting tyder på
att det skulle ha varit särskilt våldsamt på detta småskaliga vis
i just Malmö. Strejkbrytaren? Han dömdes till 100 kronor i
böter för misshandeln i form av det utdelade knytnävsslaget
gentemot korgmakare Wilhelm Jönsson.19
det fanns även motargument, se: Fackföreningsrörelsen, 1931:2, s. 194.
13 Nyzell 2009: II, s. 181-218.
14 Nyzell 2009: II, s. 196-236.
15 Nyzell 2009: II, s. 237-279.
16 Nyzell 2009: II, s. 280-329.
17 Nyzell 2009: II, s. 330-349.
18 Axel Uhlén, Facklig kamp i Malmö
under sju decennier, Malmö 1949, s. 363372; Axel Uhlén, Vi i träindustri: facklig
krönika 1924-1948, Stockholm 1958, s.
212-228. Se även: Oscar Karlén, »Den
pågående agitationen» (talarfilm), Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
19 Nyzell 2009: II, s. 350-397.
SUMMARY
During a few days at the end of November 1926, the Möllevången neighborhood in Malmö was the scene of violent
confrontations between thousands of demonstrators and a large part of the city
police force. Behind these demonstrations
lay an industrial conflict, begun early in
July that year at A W Nilsson factory.
The workers went on strike, and a week
or so later the factory owner employed a
local recruiter of strike-breakers. From
the very first, trouble arose whenever
there was an encounter between the
strike-breakers and the striking workers.
In November large scale demonstration
against strike-breaking led into the Möllevången riots. The strike at A W Nilsson
factory was not the only conflict in
Malmö at this time where the employer
used strike-breakers, the encounters between these and the striking workers causing violent confrontations. Nor did such
confrontations occur only in Malmö during the interwar period. The purpose of
this article is to discuss the boundaries of
violent contention within industrial
conflict in inter-war Sweden.
STEFAN NYZELL
är historiker verksam vid Malmö högskola. Han disputerade 2010 på avhandlingen »Striden ägde rum i Malmö» – Möllevångskravallerna 1926: en studie av politiskt våld i mellankrigstidens Sverige.
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 11
Makten och människovärdet
Gruvstrejken 1969 som samhällskritik
Mellan december 1969 och februari 1970 ägde en
strejk rum som omfattade cirka 5000 gruvarbetare
i Kiruna, Luleå, Malmberget och Svappavaara.
I Januari 2010 arrangerade ABF Västerbergslagen
och IF Metall seminariet »Gruvstrejken 40 år» där
författaren höll ett föredrag som vi publicerar i lätt
bearbetad version.
AV LARS EKDAHL
Det finns arbetsmarknadskonflikter som på ett mer
djupgående sätt skakar om samhället, inte minst för att
de blottlägger maktförhållanden i samhälle och arbetsliv och ställer utmanande frågor kring samhällsutvecklingen. En sådan var 1909 års storkonflikt då industrin
med SAF i spetsen sökte försvaga den framväxande fackliga rörelsen och begränsa dess krav på inflytande över
arbetsliv och samhällsutveckling. En annan bröt ut i de
norrbottniska malmfältens gruvor vid det statligt ägda
LKAB sextio år senare.
Plötsligt protesterade gruvarbetarna mot de mer eller
mindre olidliga arbetsförhållandena och reste krav på,
som det stod på demonstrationernas plakat, ”människovärdet tillbaka” och att inte bli behandlade som
”maskiner”. Strejken var också en långtgående kritik av
en alltmer maktfullkomlig företagsledning men även av
den egna fackliga organisationen som inte förmådde
värna medlemmarnas intressen. Med media på plats var
det en strejk som långt utanför gruvsamhällena i Norrbotten reste frågor kring förhållandena i arbetslivet och
maktförhållandena i samhället. Snart skramlade insamlingsbössorna på många håll i landet och vittnade om
det breda och omfattande stöd som strejken av olika skäl
fick bland olika grupper i samhället.
Folkhemsbyggets pris
Detta breda stöd var ett viktigt inslag i strejken som vittnade om att den också rörde vidare frågor kring samhällsutvecklingen. I själva verket var det en konflikt som
skakade om arbetarrörelsens folkhemsbygge mitt under
den svenska modellens glansdagar. Uppenbarligen varierade motiven bakom det breda stödet starkt mellan
olika grupper och intressen. Det hängde i sin tur samman med alla de olika och under strejkens gång förändrade uppfattningarna om vad den egentligen handlade
om. På en punkt fanns det dock en ganska stor samstämmighet: strejken handlade om så mycket mer än om
situationen i gruvorna i Malmfälten. Det breda stödet,
men också själva strejken, kan därför bland annat ses
som ett uttryck för en djupgående legitimitetskris för
efterkrigstidens svenska samhällsmodell. Under 196012 • Arbetarhistoria 2011:2–3
talet hade frågor mer öppet börjat ställas om vilket pris
som måste betalas för det alltmer utvecklade välfärdssamhället som hade sin förutsättning i en ständigt ökad
tillväxt. Och vem eller vilka var det som i första hand
fick stå för kostnaderna? Ytterst fanns den mer grundläggande frågan om vem eller vilka det var som egentligen hade makten över denna samhällsutveckling, vem
eller vilka det var som bestämde vilket pris som måste
betalas och hur kostnaderna skulle fördelas. Gruvstrejken bidrog på ett avgörande sätt till att dessa frågor nu
ställdes på sin spets.
Det kan därför vara motiverat att diskutera strejken
utifrån ett historiskt perspektiv och försöka peka på
några trådar som blev en del av den väv som bildade
bakgrund till strejken och det breda stöd som den fick.
Men det kan också finnas anledning att fråga sig vilka
spår som strejken avsatte i den fortsatta samhällsutvecklingen. Vad blev det av med det människovärde som
de strejkande krävde tillbaka för fyrtio år sedan? Och
vad blev det av den då uppblossande diskussionen om
maktförhållandena i arbetsliv och samhälle?
En legitimitetskris?
Det går naturligtvis att anlägga olika perspektiv på det
1960-tal som föregick gruvstrejken. En sådan möjlighet
är, som sagt, att se strejken och det omfattande stöd den
fick som ett uttryck för en legitimitetskris för den
svenska modell som nu hade sin gyllene period. Enkelt
uttryckt finns det två klara argument för det:
För det första pekade under 1960-talet de flesta ekonomiska kurvor rätt: arbetslösheten var låg liksom inflationen medan tillväxten var hög och därmed möjligheterna att bygga ut välfärdssamhället. Under 1950-talet
hade modellen kommit på plats, bland annat hade
Rehn-Meidnermodellen blivit en ledstjärna för den ekonomiska politiken och för den fackliga solidariska lönepolitiken. Välfärspolitiken hade också fått sin juvel i kronan med ATP-systemet. I början av 1960-talet konstaterade LO-ekonomen Rudolf Meidner att nu hade arbetarrörelsen utvecklat de politiska och fackliga instrument som krävdes för att både förhindra en återgång till
1930-talets kriser och för att driva på en snabb ekonomisk och industriell utveckling. Vid samma tid förklarade finansminister Gunnar Sträng att nu återstod det
endast smärre putsningar på välfärdssamhällets fasad.
Optimismen var påtaglig inte minst inom arbetarrörelsen: den ekonomisk och industriella utveckling var
snabb, de ekonomisk-politiska instrumenten hade utvecklats för att hålla de kapitalistiska kriserna stången
och välfärdssamhället var snart på plats.
Harry Holmlund leder strejkmötet
i Kiruna stadshus den 16 december1969. Foto: Tommy Mardell.
Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
För det andra kan det trots detta hävdas att 1960-talet
innebar en livaktig diskussion kring, ja, på många håll
ett öppet ifrågasättande av framträdande drag i den
svenska modellens samhälle. På ett helt annat sätt än
under det föregående decenniet blev samhället genomlyst, utrett och diskuterat i statliga utredningar, inom
forskningen och i en rad rapportböcker. Även om de
ekonomiska och industriella hjulen snurrade som aldrig
förr, det fanns arbete åt alla, plånböckerna blev tjockare
efter varje löneförhandling och folkhemmets sociala förmåner blev allt fler, så blev det allt vanligare att ställa
samhället under debatt. Om 1960-talet inleddes med en
förtröstan om att de flesta problem var identifierade och
hade sin lösning, så avslutades decenniet med att en rad
problem pekades ut som krävde andra lösningar. Den
svenska modellen hade sina avigsidor som på vissa håll
uppfattades som så allvarliga att modellens legitimitet
började ifrågasättas. Några av dem tillhörde uppenbarligen bakgrunden till strejken och den uppmärksamhet
som den väckte.
Maktkoncentration eller demokrati?
Det kan på goda grunder hävdas att flera av 1960-talets
diskussioner och konflikter i hög grad handlade om
makt- och demokratifrågor, om makten över samhällsutvecklingen och makten i och över arbetslivet. Mest
besvärande blev det för arbetarrörelsen som hade satt
sin prägel på den svenska modell som nu visade sig ha
sin baksida i en fortgående makt- och förmögenhetskoncentration i samhället. Trots modellens alla fördelar
gick det inte längre att dölja att den på olika sätt med-
verkade till en koncentration av det privata ägande som
utövade en allt mer vidsträckt makt inte bara över
arbetslivet utan även över samhällsutvecklingen.
Detta visades inom forskningen, i rapporter och statliga utredningar. I början av decenniet hade CH Hermansson myntat begreppet De 15 familjerna och snart
kunde en statlig koncentrationsutredning bekräfta den
bild han gett: i Sverige hade koncentrationen av ägande
och makt gått längre än i något annat jämförbart land. I
andra änden av skalan visade Låginkomstutredningen
att det fanns betydande grupper i samhället som närmast var marginaliserade. Så konstaterade LO:s ordförande Arne Geijer på den socialdemokratiska partikongressen 1967 att det var en myt att vi inte längre levde i
ett klassamhälle. Inom den fackliga rörelsen fördes samtidigt en alltmer intensiv diskussion om på vilket sätt
den solidariska lönepolitiken bidrog till maktkoncentrationen i samhället. Det hette att den solidariska lönepolitiken hade sin baksida i en osolidarisk vinstpolitik
som just skärpte denna koncentration. Den fackliga solidariteten hade uppnåtts till priset av en oönskad
maktförskjutning i samhället. Den fackliga lönepolitikens legitimitet började därför ifrågasättas. Just detta
tillhörde bakgrunden till konflikten i Malmfälten. Den
innebar bland annat ett ifrågasättande av den solidariska
lönepolitiken som tolkades ha varit negativ för gruvarbetarna men också för maktförhållandena i samhället.
Mot denna bakgrund fördes alltmer öppna politiska
diskussioner om konsekvenserna av denna alltmer långtgående makt- och förmögenhetskoncentration. Till dels
handlade den faktiskt om den politiska demokratin. Var
De strejkande i Malmberget demonstrerade utanför chefernas bostäder
den 18 december 1969. Foto Tommy Linell. Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
14 • Arbetarhistoria 2011:2–3
Solidaritetsmöte för de strejkande gruvarbetarna i Örebro.
Foto: ej angivet. Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
det inte ändå så att den privata maktkoncentrationen
satte upp bestämda gränser för det demokratiska politiska beslutsfattandet över samhällsutvecklingen? Även
den politiska borgerligheten oroade sig. Inte minst folkpartiet började nu ventilera olika idéer om ett mer spritt
ägande, kanske någon form av vinstdelning, måhända
till och med kollektiv. Men den politiska borgerligheten
hade även tagit upp frågan om arbetslivets demokratisering, om att skapa bättre möjligheter för de anställda
att få ett inflytande över sitt arbete. Det fördes i slutet av
1960-talet också en helt ny facklig diskussion i dessa frågor. Omsvängningen under några år är påtaglig. På
Metalls kongress 1969 förespråkades sålunda att APfonderna skulle användas som ett politiskt instrument
för att mer direkt påverka den industriella utvecklingen.
Här krävdes att arbetslivet skulle demokratiseras lagstiftningsvägen, vilket blev ett led på vägen mot 1970talets nya arbetsrätt, och här ventilerades idéer som
under samma decennium skulle bli till löntagarfondsfrågan. I slutet av 1960-talet gjorde också socialdemokratin ett försök att utveckla en aktiv industripolitik. Och när Olof Palme tillträdde som partiordförande
och statsminister 1969 talade han om att det var dags för
arbetarrörelsen att ta det tredje steget i samhällets
demokratisering: efter den politiska och sociala demokratin skulle nu den ekonomiska följa.
Med andra ord är det uppenbart att den svenska
modellen under 1960-talet alltmer kom under debatt.
Vissa centrala inslag i den och följder av den började
alltmer ifrågasättas vilket i sin tur aktualiserade mer
grundläggande frågor kring demokratin och maktförhållandena i samhället. När gruvstrejken närmade sig
var det en diskussion som inte minst fördes inom den
fackliga rörelsen. Det har sagts att 1960-talet var radikalt med hänvisning till studentvänstern. Men den verkliga radikalismen utvecklades inom den fackliga rörelsen. Här fördes en mer konkret diskussion om problemen med den svenska modellen och kring olika vägar
att komma till rätta med dem. Ytterst var det en kritik av
den kapitalism som inte bara innebar oacceptabla
maktförhållandena i arbetslivet. Nu ifrågasattes dess
förmåga att utan politisk styrning kunna garantera ett
av arbetarrörelsens grundläggande mål i form den fulla
sysselsättningen. Som det formulerades hade kapitalismen blivit alltför »lat och slö» och alltmer benägen att
spekulera i stället för att investera i ny sysselsättning.
Gruvarbetarna säger ja till fortsatt strejk den 9 januari 1970. Foto: Reportagebild. Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 15
Spända och allvarliga arbetare på bussen till gruvan 24 februari 1970.
Foto: Reportagebild, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
Mot den bakgrunden restes frågan vad som kunde göras
för att öka den demokratiska politiska styrningen av
kapitalet.
Tillbaka till Malmfälten
Denna politiska och fackliga diskussion kring demokratin och maktförhållandena i samhället tillhörde uppenbarligen bakgrunden till strejken i Malmfälten. Samtidigt bidrog utan tvekan den senare till att ställa dessa
frågor och behovet av förändringar på sin spets. Men till
bakgrunden hörde även andra förhållanden som mer
direkt rörde situationen i gruvorna. Här, liksom på allt
fler andra håll, fanns det ett uttalat missnöje med de
anställdas bristande inflytande över sitt eget arbete. Den
tidigare kritiken mot 1946 års företagsnämndsavtal hade
på intet sätt dämpats av 1966 års omförhandling av avtalet. Inom gruvindustrin, inte minst inom LKAB, innebar åren före strejken långtgående omstruktureringar
och rationaliseringar av arbetet som alltmer intensifierades och effektiviserades. Det var en utveckling som
gruvarbetarna i stort sett saknade inflytande över. Företagsnämndsavtalets löfte om en ökad industriell demokrati hade inte kunnat dölja erfarenheterna av vanmakt
inför förändringar som genomdrevs av en maktfullkomlig företagsledning.
Denna vanmakt var också ett utslag av tilltagande
problem i den lokala fackliga verksamheten. Flera
tecken tyder på att denna verksamhet på olika sätt hade
börjat utarmas under 1960-talet och lett till en minskad
lokal facklig mobilisering. Löneförhandlingarna hade
blivit alltmer centraliserade samtidigt som ackordsystemen blivit alltmer komplicerade vilket försvårade bredare diskussion bland medlemmarna. Till detta kom att
en rad tidigare lokala fackliga frågor hade ”förstatligats”.
Med välfärdsstatens framväxt kom frågor kring till
exempel semester, arbetstid, pension och så vidare att
16 • Arbetarhistoria 2011:2–3
inte längre höra hemma på den lokala fackliga dagordningen. Långsiktigt var det därför svårt att hålla den
lokala fackliga aktiviteten uppe vilket uppenbarligen
också gällde i Malmfälten. Till missnöjet över det bristande inflytandet över arbetet och dess organisering
hörde därför också en kritik mot den egna fackliga organisationen.
Till detta kom att LKAB ägdes av staten. Inom den
fackliga rörelsen fanns det en gammal diskussion om
staten och kommunerna som mönsterarbetsgivare. Närmast sedan arbetarrörelsens barndom hade det funnits
förhoppningar om att det skulle utvecklas mer demokratiska företagsledningsstrategier inom stat och kommun som sedan skulle kunna bli förebilder för utvecklingen inom de privata företagen. Till viss del fanns
uppenbarligen sådana förhoppningar också i Malmfälten när staten i slutet av 1950-talet tog över LKAB. Ett
decennium senare var det dock förhoppningar som i hög
grad hade kommit på skam. Istället fördes vid den tiden
en politisk diskussion om statens oförmåga att utveckla
den industriella verksamhet där den var ägare vilket
användes som ett argument för att staten skulle sälja ut
sina företag. Detta bidrog uppenbarligen till att när försök gjordes till ett mer aktivt statligt ägarskap kom företagsledningsmodellerna helt att hämtas från den privata
sidan. Detta var ju LKAB vid tiden för strejken ett närmast övertydligt exempel på. När dessa ledningsstrategier började användas för att driva på rationaliseringarna och effektiviseringarna hade den fackliga sidan
svårt att på något avgörande sätt påverka utvecklingen.
Detta utgjorde utan tvekan en avgörande grund för
strejken.
Och sedan?
Strejken i Malmfälten blev en del av en mer omfattande
strejkrörelse under de följande åren, där flera strejker
Förhandlingarna måste slutföras i dag. Gruvarbetarnas förhandlingsdelegation 17 juni 1970.
Foto: T. Lindgren, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
inte bara handlade om löner och arbetsvillkor utan även
om arbetet och dess organisering. Självklart var detta en
viktig bakgrund till 1970-talets nya arbetsrättsliga lagstiftning. Till det sammanhanget hörde en vitaliserad
lokal facklig aktivitet som trots allt stärktes av den nya
arbetsrätten. Nu blev det på ett helt annat sätt än tidigare möjligt och legitimt att driva krav på förändringar
av arbetets innehåll. För lokalt mobiliserade fackliga
organisationer kunde MBL, LAS och Lagen om förtroendemans ställning till viss del ge bättre förutsättningar
för strävandena att nå ett ökat inflytande över arbetet
och dess organisering. Så betraktat kom gruvstrejken,
åtminstone kortsiktigt, att få en påtaglig betydelse för
utvecklingen i arbetslivet långt utanför LKAB och
Malmfälten.
Men historien tog ju inte slut på 1970-talet. Frågan
idag är snarast vilka de långsiktiga konsekvenserna blev
för maktförhållandena och villkoren i arbetslivet. Och
vad blev det av diskussionen kring demokratin och makten över samhällsutvecklingen som hämtade inspiration
från inte bara gruvstrejken utan även den långtgående
privata makt- och förmögenhetskoncentrationen i samhället?
Till svaret på de frågorna hör naturligtvis att de problem som gruvstrejken bidrog till att aktualisera kring
maktförhållandena i arbetslivet och makten över samhällsutvecklingen i hög grad stärkts under de senaste
decennierna. Betraktat ur arbetarrörelsens perspektiv
ligger det närmast något paradoxalt över detta. Intrycket
är nämligen starkt att dessa problem har hamnat allt
längre ner på, för att inte säga i det närmaste helt försvunnit från de politiska och fackliga dagordningarna. I
takt med att makt- och förmögenhetskoncentrationen
ytterligare stegrats och de anställdas inflytande i arbetslivet alltmer förbytts i en ny vanmakt har arbetarrörelsen alltmer gett upp strävandena att demokratisera
arbetsliv och samhälle. Det demokratiska projekt som
Olof Palme talade om under tiden för gruvstrejken där
den politiska demokratin skulle följas av en social och
ekonomisk tillhör inte längre ens arbetarrörelsens retorik. Är det till och med så att den tiden är förbi när det
betraktades tillhöra arbetarrörelsens uppdrag att vara
samhällskritisk och med Ernst Wigforss ord söka formulera en provisorisk utopi för den framtida samhällsutvecklingen?
Och vad blev det av människovärdet? Måhända det
måste till en ny arbetsmarknadskonflikt i gruvstrejkens
efterföljd för att det återigen skall hamna på dagordningen, en konflikt som skakar om samhället, blottlägger dess maktförhållanden och ställer utmanande frågor
kring arbetsliv och samhällsutveckling.
LARS EKDAHL
är historiker verksam vid Södertörns högskola och har
tidigare bland annat skrivit en biogrfai över Rudolf Meidner och Kommunalarbetareförbundets historia.
ABSTRACT
In December 1969 the workers at the state-owned mining company LKAB in the north of Sweden went on
strike. Starting as a conflict about wages and working
conditions in the mines, the strike posed more general
questions concerning the distribution of power in working life and in society. Ultimately, the strike could be
seen as challenge to vital aspects of the Swedish model,
which at the time was widely celebrated. The strike articulated a critique not only of centrally coordinated wage
negotiations, solidaristic wage policy and the concentration of power and ownership in Swedish industry, but also
of the intensification of work and the powerlessness of
employees in the workplace. The article, which is a revised version of a lecture, is an attempt to put the strike in a
historical perspective.
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 17
»Tänk, aldrig kunde man väl som en vanlig undanskuffad städkärring ens drömma om att det fanns så mycken
solidaritet och en så stark opinion för de förtryckta i der här landet.» Städerskestrejken i Borlänge, på bild Ella
Eriksson. Foto: Kjell Jansson, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
»Kan de strejka i Norge
kan väl vi också»
ASAB-städerskornas strejker under 1974 och 1975
ASAB städerskornas strejk i Borlänge i november 1974
utlöste en rad strejker i Sverige. Stödet kom såväl från andra städerskor som från männen på arbetsplatser på orten. Artikeln visar hur kvinnor mobiliserades och hur protestvågen bland städerskorna spred sig över Sverige.
AV EVA SCHMITZ
Innan vi började strejka hörde vi – nej, fruntimmer ska inte
protestera, dom klara sig aldrig. – Dom skrattade åt oss: men
så bevisade vi att kvinnor också kunde göra något – efter
strejken kände man sig verkligen glad – vi hade verkligen
gjort något. Dessutom tror jag att strejken har väckt många
andra kvinnor som går på låglönejobb – till exempel daghemspersonal, hemsamariter. – ASAB-städerska i Borlänge 1
Tänk, aldrig kunde man väl som en vanlig undanskuffad
städkärring ens drömma om att det trots allt fanns så
mycken solidaritet och en så stark opinion för de förtryckta
i det här landet. Ingen kan beskriva hur det stärkt oss och
hjälpt oss att hålla ut. – ASAB-städerska i Borlänge 2
18 • Arbetarhistoria 2011:2–3
Städerskestrejken åren 1974 och 1975 är ett historiskt exempel på en unik kvinnosolidaritet i en kontext av intensifierad
arbetar- och kvinnoradikalisering. Strejken bröt ut fem år efter
gruvstrejken. Denna artikel är en skildring av dessa kvinnors
kamp för högre lön och ett människovärde. Syftet är att visa
vilka strategier de använde sig av och hur denna kvinnosolidaritet växte fram.
Artikeln bygger på ett antal intervjuer som jag gjorde med
städerskor i Borlänge, Malmfälten och Skövde åren 2001–02.
Förloppet kring strejken är sammanställt framför allt utifrån
en rad dags- och kvällstidningar.3
ASAB, Allmänna Svenska Städnings AB, var det största privata städbolaget med 8 000 anställda, därav 7 000 deltidsanställda. 80 procent var kvinnor och 30 procent utländska medborgare. När ASAB övertog städningen i början av 1970-talet
på en rad orter i landet försämrades arbetsvillkoren kraftigt.
Städerskorna upplevde att de inte hann med sina beting. Samtidigt ökade ASAB sin vinst med 44 procent år 1973.4
Städerskorna tillhörde Fastighetsanställdas Förbund och
när strejkerna bröt ut var ungefär 50 procent organiserade.
Utanför ASAB:s kontor sjöng
strejkande städerskorna sin
egen text till internationalen
»Upp kvinnor ni som skurar,
städar oss träldomsbojor
lagts uppå. Nu vågar vi oss
börja strejka för att bättre
löner få. Störta kvinnolönen
uti gruset. Upp till kamp emot
ASAB där lönestriden sker.»
Foto: Tommy Tommie,
Norrskensflammans arkiv.
Möte i Malmberget under mottot »städerskornas kamp visar vägen». Foto: ej angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
Karl Henry Nilsson, ombudsman på Fastighets, förklarade i
DN den låga organiseringen med att många städerskor arbetade natt, många såg städerskeyrket som ett genomgångsyrke,
en stor grupp var invandrare med dåliga språkkunskaper och
att dessa inte hade någon facklig tradition.5 Kvinnobulletinen,
Grupp 8:s tidning, menade istället att det var främst kvinnors
dubbelarbete (hem och arbetsliv) och brist på barnomsorg som
gjorde det svårt för många att orka engagera sig fackligt. Fastighets kritiserades också för att inte ge de utländskt födda städerskorna information på deras eget språk.
Det började i Borlänge
ASAB meddelade att de var beredda att förhandla men det
skulle snart visa sig att de löften som gavs vid förhandlingarna
i Stockholm, en övergång från beting till fasta timlöner, innebar att städerskorna skulle få en minskad arbetstid. Fackklubben ringde runt och informerade. Den 19 november satte sig
cirka 25 städerskor vid porten till Domnarvets Jernverk.
Dagen efter strejkade ytterligare 80 städerskor från såväl Jernverket som andra arbetsplatser i kommunen. Städerskestrejken blev början till en lång konflikt med ASAB.
Städerskorna fick omedelbart stöd från arbetarna på Domnarvet och Metall-avdelningen i Borlänge som organiserade
en insamling till deras strejkkassa. Den nybildade Kvinno-
Vi talade om hur dåligt vi tjänade och då bemöttes vi av ett
hånskratt. Han sa att om du tycker att du tjänar så dåligt så
tycker jag att du ska sluta. De orden glömmer jag aldrig –
och jag tänkte att detta ska vara facket.
Dessa ord från Inez Arnesson i Borlänge kan man säga blev
början till städerskornas eget agerande. En fackklubb bildades
hösten 1974, men endast två kvinnor var beredda att ställa
upp, en av dem var Inez. Det hindrade dem inte från att försöka involvera och engagera sina arbetskamrater i en lönekamp. Ledamöterna gick runt med namnlistor med krav på
fast timlön, från 9:37 till 14 kronor i timmen, till de arbetsplatser där ASAB-städerskor arbetade. De flesta skrev på och
namnlistorna lämnades till ASAB. Fackklubben kallade sedan
till ett möte där en majoritet av städerskorna uttalade att de
var beredda att gå ut i strejk för att få igenom sina krav. I förbundstidningen Fastighetsfolket hade de läst om städerskornas
strejk bland annat i Norge och tänkte »kan dom strejka i
Norge kan väl vi också».
20 • Arbetarhistoria 2011:2–3
Strejkande städerskor i Malmberget diskuterar med Sven Olof
Andersson, distriktschef för ASAB i Övre Norrland. Foto: ej
angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
Strejkvakter utanför industrivakten vid LKAB i Kiruna. Foto: ej angivet, Norrskensflammans arkiv.
gruppen i Borlänge och den socialdemokratiska kvinnoföreningen organiserade likaså insamlingar. Många av städerskorna var ensamstående och oroliga för hur de skulle klara
sig ekonomiskt.
Under strejken hade städerskorna två till tre möten varje
dag. Pressen var mycket stor från såväl ASAB som Fastighets
som försökte få dem att återgå. Städerskorna upplevde det
stundtals som hotfullt. Detta övervägdes dock av det stora stödet de fick. Det här var den första kvinnostrejken sedan 1930talet och dags- och kvällstidningarna följde strejken varje dag,
flera journalister stod på städerskornas sida.
Strejkens framgång kan främst förklaras av fackklubbens
konsekventa agerande för städerskornas intressen och en medvetenhet om att hålla ihop hela gruppen mot alla splittringsförsök. Städerskekollektivet utgjordes av svenska och finska
kvinnor, några grekiska. En finsk kvinna berättar i Kvinnobulletinen att de slöt upp bakom strejken även om de förstod lite
svenska. Fackklubben såg också till att det fanns pengar till en
finsk tolk vid deras möten och som Inez Arnesson berättar:
»det var viktigt att vi höll ihop allihop. De hade en väldig
styrka, även de».
Efter en knapp vecka presenterade ASAB ett förslag som
innebar att städerskorna skulle få behålla 90 procent av betingstiden som timtid. Förbundsordförande Roland Larsson argumenterade på ett stormöte för att städerskorna skulle anta förslaget, vilket gjordes med handuppräckning. Facklubben var
tveksam till den faktiska innebörden av uppgörelsen och utlyste
inom några timmar ett nytt möte. Då fick de även beskedet att
städerskorna i Malmberget beslutat att gå ut i sympatistrejk
dagen efter. Det blev avgörande för att fortsätta strejken.
Dagen efter kom ASAB med ett slutbud till städerskorna.
De skulle själva få ange sina arbetstider och få cirka 5 kronor
mer i timmen. Villkoret var omedelbar återgång till arbetet.
Den 26 november avblåstes strejken.
Strejkens spridning – Malmfälten
I Malmberget utvidgades sympatistrejken till hela Malmfälten. I Kiruna strejkade 70 kvinnor, i Svappavaara 20 och i
Malmberget cirka 45. De krävde bland annat fem kronor mer
i timmen och att ingen skulle dras inför Arbetsdomstolen, AD.
Man organiserade sig omedelbart i strejkkommittéer på
respektive ort.
Städerskorna fick direkt stöd från gruvarbetarna. Ledningen för gruvarbetarnas stridsfond sammankallade till stormöten vid de olika orterna där beslut togs att bevilja bidrag så
länge konflikten pågick. Städerskorna drog lärdomar från
gruvstrejken som banat vägen för en annan mera kampinriktad och framgångsrik linje. Strejkkommittéerna skötte förhandlingarna med ASAB och Fastighets men besluten togs på
stormötena där alla städerskor deltog.
De dagliga stormötena blev också viktiga för att slå tillbaka
olika splittringsförsök från såväl ASAB som Fastighets.
Genom massmedia försökte dessa säga att kvinnorna inte var
eniga, städerskorna i Kiruna spelades ut mot städerskorna i
Malmfälten. Men städerskorna använde sig också av massmedia för att sprida information om strejken och vilka beslut som
tagits. Gurli-Inger Isaksson, ordförande i Malmbergets strejkkommitté, hävdade i Norrbottens-Kuriren att »de 150 strejkande städerskorna står idag som en enda kvinna. Vi är så
eniga vi kan i vår strejk» i polemik mot att facket påstod att de
börjat tröttna.
Den 9 december stämdes städerskorna inför AD av ASAB
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 21
Hotelledningen begärde polishjälp men Skövdepolisen svarade att de inte ville ingripa i en facklig fråga. Strejkande städerskor
utan för konferenshotellet Billinge Hus i Skövde december 1974. Foto: ej angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
och SAF med motiveringen att nedsmutsningen gått så långt
att det skulle bli nödvändigt för yrkesinspektionen att när som
helst stänga en del lokaler. Efter tio dagars strejk tvingades
LKAB stänga toaletter, matsalar vid de olika gruvorna och risken för ett produktionsstopp närmades. Massmedia hade stora
rubriker och bilder på smutshögar och ostädade utrymmen i
gruvområdet.
ASAB:s försökte få in strejkbrytare att städa. Under Lucianatten fick städerskorna larm från gruvarbetarna i Leveäniemi-gruvan i Svappavaara att ASAB var på väg dit med ett
antal arbetsledare som under natten skulle städa manskapshuset. Städerskor från Kiruna och Malmberget körde dit mitt i
natten och blockerade den stora infarten för att förhindra dem
att komma in. Ett antal gruvarbetare stöttade också innanför
stängslet. Resultatet blev att ASAB i bil med strejkbrytare fick
vända.
Dagen efter blev dock utrymmena städade av ASAB under
ledning av LKAB:s platschef i Kiruna. Yrkesinspektionen
kunde med lagens hjälp förhindra driftstopp i gruvan. Under
tiden demonstrerade städerskorna genom Kiruna med plakat
med texter som: »Vi kämpar till sista trasan, Städerskor är
också människor». Utanför ASAB:s kontor sjöng de sin speciella kampsång, en travestering av Internationalen:
Upp kvinnor ni som skurar, städar – oss träldomsbojor lagts
uppå. Nu vågar vi oss börja strejka för att bättre löner få.
Störta kvinnolönen uti gruset… Upp till kamp emot ASAB
där lönestriden det är…6
En av kvinnorna i strejkkommittén läste upp sympatitelegram
som kommit från hela landet.
22 • Arbetarhistoria 2011:2–3
Strejkens spridning – Billingehus i Skövde
Den 11 december gick tolv ASAB-städerskor vid konferenshotellet Billingehus i Skövde ut i strejk i solidaritet med Malmfältens städerskor och krav på 16 kronor i timmen. Den lokala
facklubben upplöstes omedelbart och dagen efter blev de fackliga ledamöterna Britt-Mari Johansson och Ragnhild Andersson
avskedade. ASAB-chefen anförde att de låg bakom strejken.
Den första tiden barrikaderade städerskorna sig framför
linneförrådet och städskrubbarna för att förhindra att städningen genomfördes av ASAB:s blixtinkallade städledare.
Hotelledningen begärde polishjälp men Skövdepolisen svarade att de inte ville ingripa i en facklig fråga. Till slut lyckades ASAB bryta kvinnornas strejkvakt genom att lura dem till
utlovade förhandlingar i fackföreningens lokal. Väl där visade
det sig att facket lånat ut lokalen till ASAB. Under tiden hade
ASAB placerat batongbeväpnade vakter utanför hotellet.7 Städerskorna fortsatte då att stå utanför hotellentrén med plakat
med texter som »Vägra ta in på hotellet så länge strejkbryteri
pågår». Under julhelgen blev ytterligare åtta städerskor avskedade men en dryg vecka senare erbjöds de tillbaka sina arbeten. Städerskorna svarade att de inte går tillbaks förrän samtliga återanställs.
Uppgörelsen i Malmfälten
I Malmfälten kom strejken in i ett avgörande skede veckan före
julledigheten. Den 16 december skulle Kirunagruvan inspekteras av hälsovårdsinspektör och två skyddsombud. De skulle
då avgöra om matsalen och hälsohuset med läkare- och tandläkaremottagning skulle stängas. Det skulle betyda stängning
av hela gruvan. Samma dag lyckades ASAB-chefen Winje med
Sympatistrejk för Skövdestäderskorna på Arlanda. »Vi börjar inte jobba fören samtliga flickor
där återanställs av ASAB», februari 1975. Foto: Hans Bovin, Folket i bild/Kulturfronts arkiv
tre städledare ta sig förbi strejkvaktarna och fick hälsohuset
städat. När de kom ut hejdades de av uppretade städerskor
som bildade en kedja runt bilarna. I drygt en timme satt de
instängda och de ilskna städerskorna skrek i korus »Strejkbrytare och skurkar». Städerskorna gav sig inte ens när polis kom
till platsen för att skingra dem:
Vi släpper dem inte förrän vi hunnit ordna strejkvakter vid
matsalen i Luossavaara. De är på väg dit för att städa, skrek
de uppretade städerskorna till polismännen.8
De lyckades bilda strejkvakt och hindra städningen av den
stora matsalen för 1 600 man. De visste att Hälsovårdsnämnden troligtvis skulle tvingas stänga den mitt i veckan, vilket
skulle underlätta för en uppgörelse före julhelgen. Om ASAB
skulle klara den så kallade skyddsstädningen hotade strejken
mer eller mindre att rinna ut i sanden.
Efter 22 dagars strejk i Kiruna backade ASAB. Den 18
december 1974 gav de besked om löneförhöjning på fem till
sex kronor i timmen och en garanterad minimitid på minst
fyra timmar per dag. Avgörandet kom sedan LKAB gripit in i
konflikten och ställt sig som garant för de extra kostnaderna
som städerskornas nya löner skulle innebära för ASAB. De
vågade inte riskera en långvarig strejk som skulle få svåra följder för produktionen.9 Städerskorna hade till slut tvingat fram
eftergifter från kapitalets sida.
Däremot tog ASAB inte tillbaka stämningen till AD för de
107 städerskorna. Denna fråga innebar en splittring mellan
strejkkommittéerna. Istället för gemensamma överläggningar
hade strejkkommittén i Kiruna gått steget före och accepterat
budet. Man sa att frågan skulle drivas vidare under kommande
förhandlingar. Massmedia visade bilder av glada städerskor
från Kiruna som hissade varandra i luften. Strejkkommittéen
i Malmberget var inte lika entusiastiska.
»Återanställ Skövdestäderskorna»
Efter helgerna var Ragnhild Andersson, Britt-Marie Johansson och Annikki Ranikko från Skövde inbjudna till ett stormöte
arrangerat av städerskorna i Malmberget. Frågan gällde nu hur
man skulle agera för att få ASAB att återanställa samtliga Skövdestäderskor. Mötet beslöt om en sympatistrejk med början
den 14 januari och ett telegram skickades till ASAB med krav
på allas återanställning. Skövdestäderskorna åkte därefter till
Svappavaara och Kiruna för att få stöd. Här ville man dock
avvakta utvecklingen man gick ut i strejk på nytt. Skrämd inför
en ny strejk skickade ASAB ett expressbrev natten till den 14
januari till de 50 städerskorna i Malmberget att förhandlingar
om de två avskedade städerskorna i Skövde återupptagits. Därmed var hotet om en ny strejk i Malmfälten avstyrt. Istället gick
80 ASAB-anställda städerskor på Arlanda ut i en sympatistrejk
den 16 januari med hotet: »Vi börjar inte jobba förrän samtliga flickor där återanställs av ASAB.»10 Strejken avblåstes några
dagar senare efter löfte om att förhandlingar om Skövdestäderskorna skulle återupptas och att ASAB inte skulle vidta
några rättsliga åtgärder mot de strejkande på Arlanda.
Samtidigt gick cirka 130 städerskor (av cirka 200 ASABanställda) i Umeå ut i sympatistrejk och krävde fem kronor
mer i timlön. En strejkkommitté tillsattes. Med lärdom från
Skövdestrejken och med rädsla för repressalier från ASAB valdes ingen ordförande, »de kan utpeka den som pratar för
mycket som strejkledare».11 I Umeå blev studenterna det stöd
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 23
som gruvarbetarna var i Malmfälten. Bland annat blockerade
500 studenter dörren till deras matsal för att hindra strejkbrytare att komma in. De strejkande var utspridda på VolvoUmeåverken, Universitetet, Tempo och hotell vilket försvårade en sammanhållning. ASAB försökte övertala en och en
att återgå till arbetet samtidigt som de påstod att andra börjat
arbeta. Pressen blev för stor och flera avbröt strejken efterhand. Umeåstäderskorna fick igenom en löneförhöjning men
ett antal fortsatte strejka i solidaritet med Skövdestäderskorna.
Kvinnosolidariteten får en ny vändning.
Stärkt av Arlanda och Umeåstäderskornas sympatistrejk beslöt
Doris Björkman, Ruth Eriksson och Ann-Christin Isaksson
från Malmberget åter gå ut i strejk den 3 februari.
För oss – eller för ASAB – kan det inte bli fråga om någon
arbetsfred förrän samtliga Skövdestäderskorna får gå tillbaka till arbetet.12
ASAB: s förhandlingar med Skövdestäderskorna i slutet av
januari hade inte nått en lösning. En LO- respektive SAFjurist kom fram till en uppgörelse som innebar att de sju avskedade städerskorna skulle få tillbaka sina arbeten och att den
rättsliga prövningen av de två första avskedanden skulle fortsätta. Skövdestäderskorna vägrade acceptera budet och sa:
Vi står på oss…Vi sviker inte varandra. Har vi kämpat i
snart två månader så kan vi kämpa vidare... Vi har hela Sverige bakom oss.13
Förhandlingar i AD sköts på framtiden på parternas begäran.
Städerskornas upplevelse att de hade ett omfattade stöd
visades inte minst med den mängd av pengar och stöduttalan-
den som fackliga, parti och kvinnopolitiska organisationer från
olika delar i landet skickade. Enskilda personer skrev brev och
telegram.
Initiativ till det första solidaritetsmötet kom från Svenska
Hamnarbetarförbundets avdelning 4 i Göteborg. Det blev
»ett möte som nästan sprängde väggarna i Folkets Hus, folk
satt på golvet, många kom inte in i lokalen som har 700 platser». Sara Lidman höll ett »lidelsefullt» tal där hon bland
annat sa »Yrkesstoltheten, när den tas ifrån den som vill sköta
sitt jobb, vad har man kvar då?»14 Stödkommittéer bildades
och solidaritetsmöten hölls på en mängd orter i landet. Vid
dessa var städerskorna från Malmberget, Skövde och Umeå
huvudtalare.
Arbetsdomstolen den 3 april – domen den 21 maj
Den 3 april inleddes slutuppgörelsen mellan städerskorna
i Skövde och deras arbetsgivare ASAB. Tusen personer
demonstrerade på kvällen i Stockholm under parollerna
»Wallenbergs profit bygger på kvinnoslit», »Återanställ städerskorna» och »Kamp mot klasslagstiftning och svartlistning,
ned med arbetsdomstolen». Längst fram gick städerskorna.
Samtidigt hölls appellmöten över hela landet för Skövdestäderskorna och mot §32.
I AD framkom att ASAB redan på strejkens andra dag fått
avskedsblanketter från SAF. DN skrev att SAF var kanske ute
efter att statuera exempel för att få slut på städerskestrejkerna
och valde då att slå till på den minsta och ofarligaste arbetsplatsen.15 Britt-Marie Johansson och Ragnhild Andersson
krävde upprättelse för att de fått sparken utan att arbetsgivaren haft något giltigt skäl till det.
Den 21 maj kom domen som slog fast att Johansson och
»Vi står på oss… Vi sviker inte varandra. Vi har kämpat i snart 2 månader så vi kan kämpa vidare…
Vi har hela Sverige bakom oss». Foto: ej angivet, Folket i bild/Kulturfronts arkiv
24 • Arbetarhistoria 2011:2–3
Andersson inte var några strejkledare och att det var fel av
ASAB att avskeda dem. De fick tillbaka arbetet och ASAB
tvingades betala både skadestånd och uteblivna löner. Däremot ansåg AD att de andra städerskorna brutit mot avtalet och
att ASAB därför hade rätt att avskeda dem. De dömdes till ett
skadestånd på 200 kronor vardera samt 830 kronor vardera i
rättegångskostnaderna till bolaget. Dagen efter meddelade
dock ASAB via Rapport att samtliga avskedade städerskor
erbjöds återanställning. Opinionen för städerskorna hade blivit så omfattande att ASAB troligtvis inte såg någon annan
möjlighet.
Själva domen betydde emellertid att arbetsgivaren kunde
avskeda arbetare när de anser det lämpligt vid en vild strejk.
Ragnhild kommenterade domen i en nyårskrönika i TV:
Vi vann ingenting i arbetsdomstolen, men däremot vann vi
något som är mycket väsentligt, en medvetenhet och en
solidaritet som är fantastisk.
Folke Schmidt, professor i juridik, undrade i ett inlägg i DN
vad hon menade och tolkade att hon syftade på att »arbetsdomstolen, manssamhällets organ, inte förstod att strejken
rörde kvinnornas solidaritet». Alltså Malmbergsstäderskorna
som började med att sympatistrejka för Borlängstäderskorna
vilket resulterade i att städerskor runt om i Sverige skakade
om grundvalarna i samhället för en period. Och som Schmidt
säger vidare, de visade »mod att stå emot samhällets tryck och
fackets övertalningar samtidigt som de riskerade förlust av
arbete, skadestånd och dryga rättegångskostnader».16
Slutord
Städerskestrejken är ett exempel på en unik kvinnosolidaritet
men där stödet och solidariteten från de manliga arbetargrupperna också spelade en stor roll för strejkens utveckling. Strejken belyser vidare vad som händer när kvinnor kommer samman som ett starkt kollektiv. Vid tiden för strejken hade kvinnorörelsen fått ett stort genomslag runt om i landet, vars idé
var just nödvändigheten att organisera starka kvinnokollektiv
för att kunna bekämpa köns- och klassorättvisorna i samhället.
Medan kvinnorörelsen främst rekryterade kvinnor från mellanskiktsyrken, kom städerskorna inspirera och bana vägen för
andra lågavlönade kvinnors kamp för sina villkor. De visade
genom sin självständiga organisering med strejkkommittéer
och stormöten att en annan facklig strategi var möjlig. Regelbundna möten innebar ett större engagemang och involvering
som i sig betydde ett ökat självförtroende. Faktorer som var
avgörande för att skapa den enighet som var nödvändig för att
stå emot splittringsförsöken från ASAB och Fastighets.
Jag menar att kvinnosolidariteten var en sådan självklarhet
hos städerskekollektiven på de olika orterna och att det också
fanns en medveten strategi att försöka hålla ihop svenska
respektive finska städerskor. I kampen skapades således en
medvetenhet om att klass, kön och etnicitet inte kan separeras
från varandra.17
Städerskekollektivens strategi på de olika orterna kan sammanfattas som en »solidaritet i kamp» istället för en »solidaritet i återhållsamhet» som Sven E Olsson och Göran Ther-
Jessika Grahm och Klas Johansson intervjuade strejkande
städerskor i Malmfälten och Skövde under tiden januari–maj
1975. Boken gavs ut på förlaget Barrikaden.
born uttrycker det.18 Den senare avser LO:s solidariska lönepolitik. En politik som innebär att en del arbetargrupper ska
hålla igen sina krav till förmån för andra lågavlönade. Men där
den solidariska lönepolitiken snarare uttrycker en solidaritet
med arbetsköparna menar författarna vidare. En erfarenhet
som en av städerskorna beskriver träffande:
I förbundstoppen sitter bara en massa karlar som aldrig
tagit i en hink eller skurborste. Hur ska de kunna företräda
våra intressen.
Deras ombudsmän betraktade inte städerskorna som jämlika
kamrater utan snarare präglades deras bemötande av en traditionell kvinnosyn som hade sitt ursprung i synen på kvinnor
som ett problem för den fackliga organisationen.19
Städerskestrejken handlade om kvinnans rätt till ekonomisk
självständighet, ett av samtida kvinnorörelsens främsta krav.
Som en av städerskorna sa inför ett solidaritetsmöte:
Det är viktigt att vi kvinnor också får en lön. Vi ska inte
be våra män om vartenda öre utan kunna försörja oss
själva.20
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 25
Den ideologiska föreställningen om mannen som huvudförsörjare och kvinnors arbete som något tillfälligt eller som ett
bidrag till försörjningen fanns hos ASAB och Fastighets, trots
flera decenniers kamp hos kvinor inom arbetarrörelsen att
deras arbetskrafts värde ska vara lika med männens.21 ASAB
kunde göra stora vinster på städerskornas arbete så länge
de förblev tysta och splittrade. Men i kampen bröt de uppfattningar vad kvinnor kan och inte kan. Inez Arnesson berättar:
Strejken betydde ett uppvaknande om hur lågavlönade kvinnor behandlades i dåtida Sverige. En grupp kvinnliga arbetare,
som stod längst ner på arbetsmarknadens hierarki, reste sig
modiga, starka och krävde att bli behandlade som människor.
De höjde sina röster och krävde ett erkännande av deras arbete
som städerskorna på Arlanda uttryckte det:
Texten från en av de första kvinnosångerna – »Vi måste höja
våra röster för att höras» – som blev drivkraften för tusentals
kvinnor att börja agera, hade fått genomslag även hos städerskorna.
Städerskestrejken ger också en mer komplex bild av arbetarrörelsens stöd för kvinnliga arbetares rättigheter. Här gick
de manliga arbetarnas klassintressen före deras könsintresse.24
När hygienutrymmen och matsalarna var överhopade av
smuts agerade gruvarbetarna, både enskilda och deras fackförbund, solidariskt vilket underlättade för städerskorna att
fortsätta strejka tills de fått igenom sina krav. Det var också ett
»manligt» fackförbund, Hamnarbetarförbundet, som tog initiativ till det första solidaritetsmöte.
För städerskorna var deras strejk lika mycket en klasskamp
som kvinnokamp. Kvinnorna stred mot både kapitalets exploatering av deras arbetskraft som mot patriarkala föreställningar
om kvinnors sekundära ställning i samhället. I den kollektiva
kampen utvecklades en kvinnocentrerad medvetenhet,25 och
en förändrad kvinnoroll där jag låter Rut Eriksson, från Malmfälten, avsluta:
När flygplanen landar står vi på flygmattan och väntar med
våra trasor och hinkar. Men vi syns inte. Vi är som osynliga
för passagerarna och besättningen. Vi ska finnas, men inte
synas. Nu vill vi ropa högt så att folk fattar: Ni får inte
trampa på oss! Vi vill ha ett människovärde.23
Nu behöver man inte skämmas för att man är städerska…
Under strejken insåg vi att vårt arbete är betydelsefullt.
Man var inte så oviktig som man trott… När något är fel
kan vi rätta till det genom att slå näven i bordet. Vi känner
att vi fått lite makt i alla fall.26
…statusen för oss var att vi var lite halvtokiga, halvdumma
kärringar som inte var att räkna med…att vi stod på oss det
hade de nog inte räknat med.22
NOTER – »KAN DE STREJKA I NORGE»
1 Kvinnobulletinen nr 1 1975.
2 Aftonbladet, 22 april 1975.
3 Artikeln är en redigerad version från ett kapitel in min avhandling Systerskap som politisk handling. Kvinnors organisering i
Sverige åren 1968 till 1982, Lund 2007.
4 Anita Göransson, »Om dom låser fabriken? Då låser vi upp»,
i: Suzanne Giese & författargruppen, Sida vid Sida, Kvinnokamp
på fabrik & kontor, Stockholm 1979.
5 Dagens Nyheter 25 januari 1975.
6 Norrbottens-Kuriren 14 december 1974.
7 Göteborgs Tidningen 20 januari 1975.
8 Aftonbladet 17 december 1974.
9 Aftonbladet 19 december 1974.
10 Arbetet 19 januari 1975.
11 Arbetet 21 januari 1975.
12 Norrbottens-Kuriren 4 februari 1975.
13 Aftonbladet 28 januari 1975.
14 Aftonbladet 26 januari 1975.
15 Dagens Nyheter 6 april 1975.
16 Dagens Nyheter 16 mars 1976.
17 Myra Marx Ferree & Silke Roth, »Gender, class, and the
interaction between social movements: A strike of West Berlin
day care workers», Gender & Society nr 12 1998.
18 Sven E Olsson & Göran Therborn, »Stuvarstrejk Ådalen
70»; i Zenit, nr 19 1970.
19 Berit Gonegai & Birgitta Thorsell, Kvinnorna och facket. En
studie om facklig aktivitet bland kvinnor i Svenska Kommunalarbetarförbundet, Göteborg 1985.
26 • Arbetarhistoria 2011:2–3
20 Arbetet 27 januari 1975.
21 Se bl.a. min licentiatavhandling Arbetarkvinnors mobilisering
i arbetarrörelsens barndom. En studie av arbetarkvinnors strejkaktiviteter och dess inflytande på den svenska arbetarrörelsen. Lunds Universitet 1999.
22 Filmen Skitigt, uppkäftigt och självklart av Brita Landoff från
2002.
23 Dagens Nyheter 19 januari 1975.
24 Se bl.a. Ruth Milkman, »Gender and Trade Unionism in
Historical Perspective», i: Louise A. Tilly & Patricia Gurin (red),
Women, Politics and Change. New York 1990.
25 Guida West & Rhoda Blumberg (red.), Women and Social
Protest, Oxford 1990.
26 Dagens Nyheter 6 maj 1976.
EVA SCHMITZ
är sociolog verksam vid Högskolan i Halmstad och har skrivit
en rad böcker om kvinnorörelsen. Hennes avhandling handlar om
kvinnors organisering mellan 1968 och 1982.
Med betongen som argument
Australiensiska byggnadsarbetare med samhällspolitisk agenda
Mellan 1971 och 1975 organiserade medlemmarna i New
South Wales-avdelningen av Byggnadsarbetarförbundet,
strejker för att förhindra ekologiskt skadlig exploatering
och till stöd för andra radikala ändamål, som kvinnofrigörelse, homosexuellas frigörelse och urbefolkningens rättigheter. Med principdeklarationer om »fackets samhällsansvar» blev detta förbund särskilt känt för sina »green bans»
som stoppade enorma byggprojekt. Förbundet förebådar
utvecklingen av »fackligt samhällsansvar» från 1990-talet.
AV VERITY BURGMANN
Termen »social-movement unionism», som betyder ungefär
samhällsengagerat fack, myntades 1988 av Peter Waterman 1
men populariserades av Kim Moodys Workers in a lean World,
som behandlar uppkomsten av samhällsengagerad facklig
verksamhet på 1990-talet i Nord- och Sydamerika, Sydafrika
och Sydkorea och de mer industrialiserade delarna av Tredje
världen. Moody argumenterar att denna mer klassmedvetna
fackliga verksamhet växte fram ur de nya materiella förhållanden som de globaliserade bolagen medfört. Verksamheten
karaktäriseras av militans, intern demokrati, en agenda för
radikal social och ekonomisk förändring, en beslutsamhet att
inkludera arbetarklassens olikheter för att övervinna dess fragmentisering och en förmåga att appellera bortom dess medlemskap genom att använda den fackliga kraften för att »leda
kampen för allt som påverkar det arbetande folket i deras samhällen och i landet».2 Andra studier, som Andrew Vanderbergs
undersökning av tvisten 1995 vid Toßys »R» Us i Sverige har
givit oss exempel på samhällsengagerad facklig verksamhet.3
Samhällsengagerad facklig verksamhet är enligt dessa texter ett fenomen som uppstår i slutet av nittonhundratalet. Det
är därför intressant att rikta uppmärksamheten mot ett viktigt
exempel från den första halvan av 1970-talet: det australiensiska byggnadsarbetarfackets avdelning i New South Wales.
Detta förbund registrerades först under New South Wales
Trade Union Act 1881 som Australian Builders’ Laborers’
Federation, N.S.W. Branch. New South Wales, med Sydney
som sin huvudstad, är den äldsta och mest folkrika av de sex
kolonier som bildade det australiensiska samväldet 1901. Det
har funnits inkonsekvenser i förbundets namn. Ibland var de
»Labourers», andra gånger »Laborers»; ibland fanns det en
apostrof efter »Builders» men inte på 1970-talet när förbundet tog bort apostrofen i protest mot en möjlig tolkning att
arbetarna tillhörde »the Builders».
Under 1990-talet slog man ihop Australian Builders
Labourers’ Federation med andra förbund för att bilda Construction, Forestry, Mining and Energy Union, CFMEU.
Tidigt på 1970-talet hade Australian Builders Labourers’
Federation, BLF, 30 000 medlemmar i hela landet. Bland dem
fanns outbildad arbetskraft och vissa kategorier av utbildade
arbetare anställda på byggarbetsplatser: kranförare, riggare,
byggnadsställningsarbetare, sprängare, hissförare och armerare. Dessa byggnadsarbetare brukar kallas »BLs». Byggnadsindustrin hade en boom vid den tidpunkten och det hade
också förbundet. Mellan 1969 och 1971 ökade medlemsantalet för BLF med 136 procent. 1973 hade NSWBLF 11 000
medlemmar och hade mer än fördubblat sitt medlemskap
sedan sent 60-tal och täckte därmed in en mycket stor andel av
dem som arbetade inom industrin.
Medlemmarna leddes av många hängivna ombudsmän som
var starkt påverkade av den nya vänstern med dess betoning
på jämlikhet, deltagande demokrati och direkt aktion. Jack
Munday, Joe Owens och Bob Pringle var särskilt framstående
ledare för förbundet. Mundey och Owens var medlemmar av
det radikala anti-stalinistiska australiensiska kommunistpartiet, som hade kritiserat invasionen i Tjeckoslovakien 1968;
Pringle var medlem av vänsterfalangen av det australiensiska
Labour Party.
NSWBLF hade engagerat sig för »fackets samhällsansvar»: Argumentet var att det var arbetarnas rätt att kräva att
deras arbete inte användes på något skadligt sätt och att den
organiserade arbetarrörelsen skulle engagera sig i alla sorters
sociala och politiska frågor. Organisationen blev känd på
1970-talet för att den fullföljde denna princip genom att utlysa
blockader, eller så kallade bans: att dra tillbaka arbetarna eller
att vägra börja ett arbete. I enlighet med Moodys definitioner
kan NSWBLF under denna period ses som en prototyp för
den samhällsengagerade fackliga verksamheten på 1990-talet,
eftersom den utmärktes av samma framträdande drag: militans, intern demokrati, en agenda för radikal, social och ekonomisk förändring, en beslutsamhet att omfatta hela den
mångskiftande arbetarklassen för att övervinna fragmentisering, en förmåga att appellera bortom medlemskapet genom
att använda facklig makt för att leda samhällsbaserade strider.
Vart och ett av dessa kännetecken kommer att undersökas i tur
och ordning för att berätta historien om detta fackförbund
som var före sin tid.
1. Militans
Detta förbund drev kontinuerliga, framgångsrika lönerörelser från 1970 till 1974, som resulterade i betydande reella
löneökningar. Förbundet satte också obeveklig press på arbetsgivarna att ordna bästa möjliga arbetsförhållanden. Ett förbundscirkulär till organisatörer förespråkade att beslut om
standard måste göras av de berörda arbetarna: »Låt inte förmannen bestämma för dig». Arbetare skulle vägra att arbeta i
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 27
extrem hetta eller i regn – och facket såg till att de fick full lön
ändå.4
Mundey hävdade att bara en militant hållning kunde förbättra arbetarnas villkor.5 När en Labourregering valdes i
december 1972, efter 32 år av konservativt styre, sade han att
det var en risk att facket skulle bli »alltför samarbetsvilligt»
med den nya regeringen och betonade det fortsatta behovet
av att arbetarna genomför direktaktioner för att kräva »en
större andel av kakan och ökad social välfärd för arbetarna».6
1978 gjorde Mundey en bedömning av förbundets framgångar. »Vi såg till att frågorna kom upp till arbetsgivarna. Vi
har förändrats som förbund.»7
Förbundet var redo att vid behov genomföra industriellt
sabotage. Under en lång strejk 1970 engagerade sig de vanliga
medlemmarna i en spontan rivning av arbete utfört av
strejkbrytare. Om en arbetsgivare vägrade att gå med på arbetarnas krav var det inte ovanligt att arbetarna avbröt en
betonggjutning – eller hotade att göra det. En felaktig gjutning får katastrofala följder på ett bygge. En facklig ledare,
Tony O’Beirne beskrev hur snabbt taktiken spred sig tillsammans med insikten om den makt detta gav till BL:s: »att
avbryta betonggjutningar... sade vi ’det är det mest fascinerande som någonsin hänt’».8
En annan taktik var att förstöra utrustning. När till exempel ett företag i centrala Sydney började gräva på en byggarbetsplats där det varken fanns toaletter eller tvättställ för arbetarna, slungade arbetarna en kompressor ner i det djupa hål
som grävts i marken. När arbetarna anlände nästa dag hittade
de tre fullt utrustade byggbaracker, tre toaletter och en hel rad
med tvättställ.9
Ett välkänt talesätt inom NSWBLF löd: »Ät aldrig förmannens lunch, såvida du inte ockuperar arbetsplatsen och
hittar den på hans skrivbord.» NSWBLF utvecklade viktiga
strategier för att inskränka företagsledningens rättigheter.10
I en nationell TV-debatt med ledaren för Upper Clyde Shipyards, Jimmy Reid, betonade Munday den 20 maj 1975 att
de flesta »work-ins», alltså arbetsplatsockupationer, var protester mot nedskärningar, medan NSWBLF:s work-ins ofta
var offensiva, med arbetare som krävde att få bättre kontroll
över sina arbetsplatser. Till exempel trappades en 35-timmars
kampanj vid operahuset i Sydney upp och kulminerade i att
arbetarna inte gav ledningen tillträde till byggarbetsplatsen
och de fortsatte i stället att arbeta under egen ledning från den
8 april till den 15 maj 1972. Två av organisatörerna, John Wallace och Joe Owens skrev en informell redogörelse om erfarenheterna. De drar sig till minnes dag två då man »fullständigt struntade i» företagets förmän och arbetarna sade till dem
att »de inte behövs där och kunde gå och sätta sig på kontoret, åka hem eller slänga sig i hamnen, bara de höll sig ur
vägen». De hävdar att det sätt som 35-dagarsveckan vanns och
det sätt den har fungerat på »väsentligt ökade den verkliga
kontrollen över produktionen för arbetarna. I slutänden hade
arbetarna nästan all makt över arbetsprocessen.»11
NSWBLF:s militanta hållning underlättades av enastående
goda villkoren för byggindustrin. Byggherrarna behövde
snabba färdigställanden av spekulativa projekt, finansierade av
28 • Arbetarhistoria 2011:2–3
riskkapital med höga räntor. Emellertid var inte byggindustrins hantverkare, som också hade kommunistiska ledare, lika
militant. Viktigare än själva boomen för att förklara
NSWBLF:s militanta hållning var det faktum att BLs främjades mer av de tekniska förändringar som följde på boomen, än
hantverkarna. De nya konstruktionsmetoderna krävde storskaliga rivningar och utgrävningar, utförda av BL:s, ökad
användning av prefabricerade byggelement som fraktades dit
av BL:s, ökad användning av betong, som sköttes av BL:s och
ökad användning av kranskötare i höghuskonstruktioner.
Dessa faktorer ökade BL:s makt avsevärt vid produktionsplatsen. Den fackliga ledaren Kevin Cook noterade: »chefen var
egentligen inte chef längre, vi visste det och han visste att vi
visste.12
2. Intern demokrati
Enligt den radikala journalisten Pete Thomas var grunden för
fackets militanta styrka »de vanliga medlemmarnas demokratiska kontroll»: genom att de fackliga representanternas mandatperioder var begränsade och genom att de 11 000 medlemmarna regelbundet utövade sin makt och sitt initiativ i
arbetsplatskommittéer och protestmöten.13
NSWBLF-ledarna var ovanliga i sin vilja att öka den inre
fackliga demokratin och minska skillnaden mellan ledare och
ledda, genom att överföra makt från sig själva till de fackliga
medlemmar som valt dem. Förbundets organisationsprinciper
förebådade den fackliga sociala rörelsen på 1990-talet i sin
betoning på intern demokrati och medlemsengagemang.
Munday skrev i den fackliga tidningen: »Ledarskapet syftar
till medlemmarnas ’fullständiga engagemang’ i beslutsfattandet. Vi är emot ’topp’-beslut som tas utan medlemmarnas
hörande.»14 NSWBLF:s policy uppmuntrade särskilt medlemmarna att ta initiativ i arbetskonflikter.15 Tom Hogan, så
kallad city organiser, drog sig till minnes att »en arbetsnedläggelse genomfördes och man kunde upptäcka ett par timmar senare att den upphört. En gång var jag på sju arbetsnedläggelser på samma dag. Det togs en otrolig mängd initiativ
av männen på arbetsplatserna».16
Till skillnad från de flesta andra fackliga organisationer fick
NSWBLF:s funktionärer samma lön som sina medlemmar,
även under strejkperioder. De flesta funktionärerna hade arbetat länge inom industrin. Organisationens policy var att alla
anställda, även ombudsmän och redaktörer för publikationerna, måste komma från verkstadsgolvet. Den inre kretsen
av valda funktionärer kompletterades med tillfälliga organisatörer för speciella områden under en begränsad tid; dessa tillfälliga anställningar måste godkännas vid branschmöten.17
Den mest anmärkningsvärda innovationen var de tidsbegränsade anställningstiderna: man höll fast vid att funktionärerna måste återvända till sina jobb som byggnadsarbetare
efter högst sex år. Munday förklarade: »Drivkraften som fick
mig att föreslå tidsbegränsningen var min egen erfarenhet av
en modern samtida facklig verksamhet och behovet av en
inbyggd garanti för begränsad makt och inbyggd förnyelse.18
Munday föreslog i en nationell TV-sändning i september 1971
att en sådan regel skulle vara bra för hela den fackliga rörel-
Jack Munday (längst fram i kavaj) i The Rocks, ett av Sydneys arbetarkvarter med hus där de första
brittiska bosättarna bodde. NSWBLF hade lagt en så kallad green ban på området som skulle rivas.
sen.19 Han tillämpade själv principen, i efterhand, så när hans
sex år var slut återgick han till sitt jobb som grovarbetare i början av 1974.20
3. En radikal agenda för social
och ekonomisk förändring
Moody noterar att en social facklig rörelse »använder de starkaste av samhällets förtryckta och exploaterade, vanligtvis
organiserade arbetare, för att mobilisera dem som inte har
samma förmåga att upprätthålla en självmobilisering».21
Pringle uttryckte också NSWBLF:s synpunkt på liknande sätt:
»De starka måste stödja de svaga i frågor som angår alla.»22
Munday framhöll att NSWBLF »känner starkt för facket och
hela arbetarrörelsen och för att engagera dem djupare i alla
politiska moraliska och sociala frågor som påverkar vanligt
folk.»23 Owens ansåg att arbetare skulle utmana exploatering
»inte bara på arbetsplatsen utan överallt».24
Förbundet var starkt engagerat i urinvånarnas, aboriginernas, rättigheter. Fackföreningsmedlemmar häng-de till exempel banderoller under demonstrationer för urinvånarnas rättigheter från lyftkranarnas armar, runt om i city i juli 1972. De
donerade ofta till aborigina ändamål. Aborogin-aktivisten Lyn
Thompson skrev till förbundet den 16 augusti att »med det
moraliska och finansiella stödet från byggfacket kommer vi
snart att ha löst många av våra problem». Framförallt utfärdade förbundet en »black ban», det vill säga arbetsförbud för
medlemmar, vid rivningen av hus där det bodde aboriginer i
närförorten Redfern. En storbyggmästare hade köpt de flesta
husen för att lyxrenovera dem och vräka aboriginerna. Denna
blockad var till god hjälp för motståndet mot byggherren och
ledde till sist till att regeringen köpte husen från byggbolaget
och säkrade området för aboriginerna i mars 1973, som ett
bostadsprojekt under kontroll av aboriginer. Redfern Aboriginal Community Housing projektet med 65 hus sköttes av en
vald samarbetskommitté som stolt deklarerade att de var de
första som framgångsrikt lyckats kräva landrättigheter i
Australien.25
I juni 1973 utlyste facket ett »pink ban» vid byggandet av
Macquarieuniversitetet. Jimmy Fisher, skattmästare i universitetets Gay Liberation klubb hade bott på ett av universitets
colleges tills dess föreståndare upptäckte Fishers roll som gayaktivist. Föreståndaren krävde att Fisher skulle lämna college,
såvida han inte såg till att hans »perversion» botades. Fisher
vägrade och blev utestängd. Studenterna vid Macquarieuniversitetet tog kontakt med NSWBLF som rekommenderade
blockad av arbetsplatsen, vilket antogs enigt av de byggnadsarbetare som arbetade på campusområdet. »Universitet är
ställen där folk ska studera – de ska inte diskriminera individer» förklarade Munday för pressen. »Blockaden gäller till
universitetsledningen tillåter homosexuella att studera där
som alla andra.» Blockaden stoppade byggnaden av en föreläsningssal, utbyggnaden av idrottshallen, en underhållsdepå
och ett vetenskapligt laboratorium. Universitetskanslern gav
order om att Fisher skulle återinsättas och blockaden hävdes.26
Pringle förklarade senare för reportrar från gayrörelsen: »Som
organisation anser vi att det under alla omständigheter är förmätet av samhället att agera moraldomare för en individs sexuella läggning.»27 Förbundet stödde en motion till dess federala konferens 1973: »Konferensen uppmanar alla delar av
regeringen att förändra den nuvarande lagstiftningen och tilArbetarhistoria 2011:2–3 • 29
NSWBLF samarbetade med National Trust och lade green bans på områden för att av sociala eller miljömässiga
skäl förhindra rivning eller nybyggen. Bilden visar en demonstration från början av 1970-talet.
lerkänna homosexuella samma rätt till privatliv som heterosexuella och att de fortsättningsvis inte ska underkastas laglig
kontroll.» Också 1973 lade de fram en motion till Labour
Party State Conference där de krävde legalisering av homosexuella relationer och ett slut på diskrimineringen.28 Den
nationella konferensen för homosexuella i augusti 1975
nämnde »det direkta materiella stödet till NSW Gay Lib. som
givits av det progressiva ledarskapet och medlemmarna i BL:s»
som ett exempel på varför homosexuella kvinnor och män
skulle stödja fackförbund som arbetade för samhällsförändring.29
Förbundet visade sitt stöd för kvinnornas frigörelse på
många sätt, som att demonstrera på kvinnodagen och att
donera pengar till annonser för rätt till abort. Dess mest spektakulära stödaktion ägde rum i juni 1973 när ämneskommittén
[Professorial Board ] vid Sydneys universitet inlade veto mot
en föreslagen kurs i kvinnovetenskapliga studier vid filosofiska
fakulteten. Munday bedömde beslutet som »sexistiskt» och
efter att ha kontaktats av oroade studenter bannlyste han allt
fortsatt byggarbete på universitetet, inklusive en byggnad för
den medicinska fakulteten och ett teaterkomplex. Munday förklarade att förbundet hade ett socialt samvete – och ansåg att
universitetet borde visa sitt:
I dessa dagar av social upplysning och reform borde arbete
mot diskriminering börja vid universiteten. Nu ser vi att
diskriminering främjas vid universiteten. Blockaden kommer att gälla alla byggnadsarbeten till dess att besluten har
ändrats.30
Munday bekräftade blockaden inför ett möte med 2500 studenter som strejkade till stöd för den föreslagna kursen den
30 • Arbetarhistoria 2011:2–3
29 juni. Eftersom man på universitetet var angelägna att få
vissa byggnader färdigställda löstes tvisten och blockaden hävdes.31 Kursen startade 1974 och var en av de första av sitt slag
i världen.
4. Att omfatta hela den mångskiftande
arbetarklassen för att övervinna dess
fragmentisering
Samhällsengagerad facklig verksamhet erkänner, enligt
Moody, behovet att motarbeta det sätt på vilket kapitalismen
fragmentiserar arbetarna efter nationalitet, ras, etnicitet, kön,
sexualitet och handikapp och använder sig av fördomar för att
öka sin profit.32 I november 1971 noterade NSWBLF i en
motion till BLF:s federala konferens att några fackliga företrädare under den gångna perioden av arbetslöshet hade
»lurats in i att stödja högerpolitik för att hjälpa kapitalismen i
dess självförvållade kris, genom att inskränka kvinnors rätt att
arbeta, särskilt gifta kvinnor, genom jobbdelning med lägre
lön och främjandet av invandrarfientliga och rasistiska attityder mot andra arbetare.»33
Förbundet ökade andelen arbetare från icke-engelsktalande
bakgrund genom att anlita tolkar vid möten, översätta fackliga publikationer till olika språk och genom att uppmuntra
nya invandrare att ställa upp i val av funktionärer och som
fackliga representanter. På liknande sätt stödde NSWBLF de
medlemmar som var aboriginier. En av förbundets ledare,
Kevin Cook var en respekterad ledare inom den lokala svarta
rörelsen, vilket underlättade för förbundet att etablera ickerasistiska strukturer, uppmuntra anti-rasistiska attityder bland
medlemmarna och upprätthålla meningsfulla relationer med
Sydneys svarta befolkning.
En ovanlig åtgärd var att NSWBLF stödde kvinnornas rätt
att arbeta inom byggnadsindustrin som byggnadsarbetare på
lika villkor som männen. Som föregångare för socialt engagerad facklig verksamhet försökte de, inifrån den manliga bastion som den australiensiska byggindustrin utgjorde, övervinna en könsbaserad fragmentering av arbetarklassen. I slutet av 1971 hade BLF nio kvinnliga medlemmar. Under 1972
hölls flera strejker för att förmå förmännen att acceptera
kvinnliga arbetare. Frågan om kvinnors rättigheter blev nära
förknippad med frågan om kontroll över arbetet; och detta var
ett återkommande tema. Genom strejker och protestaktioner
till stöd för kvinnornas rätt att arbeta som byggnadsarbetare
konfronterades arbetsgivarnas könsdiskriminering och gav
yttryck för en genuint jämställd atmosfär som skapats inom
unionen. Många av incidenterna fick uppmärksamhet i pressen, så det blev vida känt att byggjobb var en ny möjlighet för
kvinnor som inte ville »vara instängda på ett kontor» som
många kvinnliga BL uttryckte det – och som gav bättre lön än
vad andra kvinnor fick för kroppsarbete.34
1974 hade förbundet 80 kvinnliga medlemmar och uppmuntrade aktivt kvinnorna att ställa upp för fackliga förtroendeuppdrag. Ett policydokument från medlemskommittén
vid valen 1973 krävde »inte bara kvinnors rätt att arbeta som
byggarbetare utan också ett maximalt stöd för kvinnornas
kamp för full social och politisk frigörelse i vårt samhälle.» Vid
1973 års federala konferens för BLF uppmanade NSWBLF
varje delstat att »omedelbart agera för kvinnornas rätt att
arbeta inom industrin». År 1974 inkluderade agendan både
rätt till ledighet vid abort och föräldraledighet, för såväl pappor som mammor. 1974 försökte avdelningen också uppnå ett
beslut i arbetsdomstolen »att kvinnors rätt till arbete inom
byggindustrin ska erkännas utan diskriminering.» Ett nummer av On Site 1974 som utgavs av BL noterade: »Byggarbetarfacket har tagit principiell ställning till frågan om kvinnor
inom byggindustrin. Bittra strider har utkämpats av medlemmarna för att få in kvinnor på byggarbetsplatserna och de är ett
föredöme för alla.»35
5. Att få uppmärksamhet för samhällskampen
Moody beskriver hur samhällsengagerad facklig verksamhet
stärker klassmedvetandet genom att öka arbetarklassens makt.
Den samhällsengagerade fackliga verksamheten kan förmå
stora grupper till radikala aktioner, något som underlättas av
dess »klassvision och innehåll».36
Unionens »green ban » från 1971 till 1975 demonstrerar
tydligt fackets förmåga att få stöd långt utanför medlemskretsen för att leda en samhällskamp. På grund av fackets sociala
ansvarstagande vägrade NSWBLF- medlemmar att arbeta på
byggen som var olämpliga miljömässigt eller socialt. Blockader utfärdades på begäran av lokala aktionsgrupper eller
National Trust (motsvarande Riksantikvarieämbetet); en viktig social rörelse utvecklades för att stödja dessa blockader,
som räddade Sydney från mycket av den förstörelse som
annars skulle ha åstadkommits av byggherrarna.
Owens argumenterar att facket hade möjlighet att hålla tillbaka bolagen och förmå regeringen att ompröva dåraktiga
beslut och därför måste ägna sig åt »viktiga samhällsfrågor»
och »bli mer aktiva i motståndet mot miljöförstöring och
plundringen av naturresurser.»37 Mundey betonade folk från
arbetarklassen hade ett särskilt intresse i miljöskydd eftersom
de led mest av miljöförstöring. I februari 1973 myntade han
begreppet »green bans» för att skilja dem från traditionella
»black bans». Han hävdade att termen grön uttryckte förbundets vilja att bevara öppna ytor och värdefulla byggnader
och säkerställa att människor i alla samhällen hade en talan i
det som påverkade deras liv. Som den första aktionen i världen av detta slag fick blockaderna och den »gröna» terminologin förgreningar internationellt. Petra Kellys val av partinamnet Die Grünen motiverades av hennes erfarenhet av
dessa blockader när hon besökte Australien i mitten av 1970talet och blev inspirerad av sättet de sammanförde de boende,
miljöaktivister och facket.38
De gröna blockaderna var huvudsakligen av tre slag: för att
skydda öppna områden från olika former av exploatering, att
skydda befintliga hus från rivning för att ge väg åt trafikleder
eller höghus och för att hindra att byggnader med historisk,
arkitektonisk eller kulturell betydelse ersattes med kontorskomplex eller shoppingcentra.
Miljö, kulturarv och samhällsfrågor var sammanflätade,
som när gentrifieringen av Sydneys närförorter innebar att
exploatörer hotade låginkomsttagare med evakuering, angelägna om att utveckla mer lönande marknader. The Rocks var
till exempel både ett arbetarklassområde och den plats där de
NOTER – MED BETONGEN SOM ARGUMENT
1 Peter Waterman, »Social Movement Unionism: A New
Model for a New World Order», Review 16, 3, 1993, s. 245-78.
2 Kim Moody, Workers in a Lean World: Unions in the International Economy, London och New York 1997, s. 269, 271.
3 Andrew Vandenberg, »Social-Movement Unionism in
Theory and in Sweden», Social Movement Studies 5, 2, september
2006, s. 182-184.
4 Meredith Burgmann och Verity Burgmann, Green Bans, Red
Union: Environmental Activism and the New South Wales Builders
Labourers’ Federation, Sydney 1998, s. 81-90, 106-108.
5 Jack Mundey, »Towards new union militancy», Australian
Left Review 26, augusti-september 1970, s. 3, 4-5.
6 I Sydney Morning Herald, 11 december 1972.
7 Jack Mundey, intervju med Meredith Burgmann, 30 mars
1978.
8 Tony O’Beirne, intervju med Meredith Burgmann, 2 mars
1978.
9 Tom Hogan, intervju med Meredith Burgmann, 28 oktober
1977.
10 PeteThomas, Taming the Concrete Jungle: The Builders Laborers’ Story, Sydney 1973, s. 133. Jack Mundey, »Job Activity the
Key», Builders Labourer, december 1968, s. 7.
11 John Wallace and Joe Owens, Workers Call the Tune at
Opera House, Sydney 1973, s. 6, 18.
12 Kevin Cook, Interview with Meredith Burgmann, 1 december 1976.
13 Newcastle Morning Herald, 6 september 1973.
14 Jack Mundey, »Our strike proves they fear workers’ action
most», Builders Labourer, juli 1970, s. 3.
15 Jack Mundey, »Job Activity the Key», Builders Labourer,
december 1968, s. 7.
16 Hogan Interview.
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 31
första bofasta britterna slog sig ner. Trots dess historiska betydelse var det bara genom en grön blockad som man förhindrade att de äldsta husen i landet ersattes med höghuskvarter
med kontor och lyxlägenheter.
Vid andra tillfällen var fackets gröna blockader kopplade
till skyddet av arbetarbostäder och fackets motstånd mot
motorvägsbyggen, som skulle ta resurser från allmänna kommunikationer.
1975 hade mer än 40 gröna blockader hejdat byggnadsarbeten för fem miljarder dollar, räknat i priser vid 1970-talets
mitt. Ungefär hälften av dessa ledde till att olika byggnader
eller grönytor inte förstördes. Den andra halvan hindrade
utvecklingsprojekt som berörde betydligt större områden.
Munday hävdar att den politiska betydelsen av den gröna
blockad-rörelsen var att den skapade en »vinnande allians»
mellan miljöaktivister och facket.39 Blockaderna hade en viktig långtidsverkan på miljölagstiftningen, stadsplaneringen
och allmänhetens inställning. Genom den makt som byggnadsarbetarna fick inom branschen och genom de gröna
17 Bob Pringle and Joe Owens, »Rank and File Decisionmaking in the Builders Labourers», Leaflet, 1973.
18 Mundey Interview.
19 Rapporterad i Tribune, 6 oktober 1971.
20 Australian, 2 februari 1974; Sydney Morning Herald,
5 februari 1974.
21 Moody, Workers in a Lean World, s. 276.
22 Citerad i Anne Coombs, Sex and Anarchy. The Life and
Death of the Sydney Push, Melbourne 1996, s. 292.
23 Builders Labourer, odaterad [mid-1972], s. 1.
24 Joe Owens, intervju med Meredith Burgmann, 29 september 1977.
25 Wollongong Mercury, 30 december 1972; Grafton Examiner,
30 december 1972; Daily Mirror, 21 mars 1973; Builders Labourer,
1973, s. 33-35; Tom Hogan, »Strengthen that grip», Mereki 1, 1,
15 november 1974, s. 13.
26 Sydney Morning Herald, 21 juni 1973; Age, 28 juni 1973;
Daily Mirror, 3 juli 1973; Denise Thompson, Flaws in the Social
Fabric. Homosexuals and Society in Sydney, Sydney 1985, s. 50.
27 »blf on women & gays», Gay Liberation Press 3, September
1974, s. 13.; Terry Batterham & Graeme Tubbenhauer, »Interview with Bob Pringle», Gay Liberation Press 3 september 1974,
s. 14.
28 NSWBLF, »Agenda Items for Federal Conference, 1973»,
Item 33; Batterham & Tubbenhauer, »Interview with Bob
Pringle», s. 14; »blf on women & gays», s. 13.
29 Tribune, 26 augusti 1975.
30 Age, 28 juni 1973.
31 Walter Crouch, »Some black among the BLF green», Sydney Morning Herald, 2 november 1974; Jack Mundey, Green Bans
& Beyond, Sydney 1981, s. 106.
32 Moody, Workers in a Lean World, s. 269, 271, 290, 309.
33 Tribune, 1 september 1971, 8 september 1971.
34 Glenys Page, intervju med Meredith Burgmann, 24 januari
1978, Wendy Stringer, intervju med Meredith Burgmann, 5 mars
1978; Robyn Williams, intervju med Meredith Burgmann, 20
april 1978.
32 • Arbetarhistoria 2011:2–3
blockadernas popularitet tvingades regeringen möta utmaningen från facket. På både federal och delstatlig nivå initierade eller förbättrade regeringarna lagstiftningen för att säkerställa en planering och utveckling som var mer lyhörd för samhällskrav och mer miljömässigt ansvarsfull.40
***
Forskningen om samhällsengagerad facklig verksamhet belyser arbetarrörelsens förmåga att åstadkomma samhällsförändringar just på grund av sin maktställning i produktionen.
Den skildrar också den samhällsengagerade fackliga verksamheten som en aspekt av arbetarrörelsens förnyelse och vitalisering, som utmanar föreställningen om facket som förutbestämt att försvagas. Den samhällsengagerade fackliga verksamheten har tydligt identifierats som ett millenieskiftesfenomen: ett skede såväl som en rörelse. Dock svarar NSWBLF
på det tidiga 1970-talet mot alla Moodys kriterier för samhällsengagerat fack, vilket innebär att de var ett kvartssekel
före sin tid.
35 Tribune, 1 october 1974; Age, 23 May 1974; Builders Labourer, augusti 1973; On Site, odaterad [1974], s. 2.
36 Moody, Workers in a Lean World, s. 309.
37 Canberra Times, 2 mars 1973.
38 Mundey, Green Bans & Beyond, s. 105.
39 Mundey, Green Bans & Beyond, s. 148.
40 Burgmann and Burgmann, Green Bans, Red Union, s. 27886.
VERITY BURGMANN
är statsvetare verksam vid universitetet i Melbourne. Hon har
skrivit en rad publikationer om arbetarrörelsehistoria och politik,
proteströrelser, radikala ideologier och miljöpolitik. Hennes pågående bokprojekt handlar om klimatrörelsepolitik och arbetarrörelsemotstånd mot globaliseringen.
ABSTRACT
Between 1971 and 1975, construction workers in Australia organised in the New South Wales branch of the Builders Labourers’ Federation engaged in strikes (»bans» in Australian industrial terminology) to prevent ecologically damaging development
and in support of other radical causes, such as women’s liberation,
homosexual liberation and indigenous rights. Proclaiming the
principle of »the social responsibility of labour», this union became especially famous for its »green bans» that halted huge development projects. This union prefigures the development of
»social-movement unionism» from the 1990s onwards in its militancy, ultra-democratic forms of organisation, its agenda for radical social and economic change, its determination to overcome
working-class fragmentation and its capacity to lead community
struggles.
Marcus Wallenberg anländer till Alfa-Lavals bolagsstämma i Tumba där han möts
av strejkande arbetare. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
Storkonflikten 1980
och andra stora arbetskonflikter i Sverige
Tre svenska arbetskonflikter framstår som särskilt stora
och avgörande, Storstrejken 1909, Metallarbetarstrejken
1945 och Storkonflikten 1980. De ägde rum med ungefär
35 års mellanrum och det är den senaste som här står i fokus och jämförs med de övriga när det gäller omfattning,
parternas strategier och syften och vilka följder konflikterna fick.
AV ANDERS KJELLBERG
Storkonflikten 1980 är den största arbetskonflikt som ägt rum
i Sverige om man ser till antalet direkt berörda arbetstagare.
Framför allt har ingen storlockout varit av den omfattningen:
nära 700 000 arbetare lockoutades av SAF och drygt 100 000
privatanställda LO-medlemmar var uttagna i punktstrejker.
Dessutom strejkade 14 000 offentliganställda arbetare och
tjänstemän medan 12 000 var lockoutade. Många strejkande
var samtidigt lockoutade. Sammanlagt var 717 000 anställda
direkt indragna i konflikten, varav 689 000 i privat sektor och
28 000 i offentlig.1
Även om 1980 års storkonflikt omfattade unikt många
arbetstagare är den ändå inte störst i svensk historia om man
utgår från antalet förlorade arbetsdagar. Såväl den stora strejken och lockouten 1909 som verkstadskonflikten 1945 var i
detta avseende ”större” än 1980 års storkonflikt. Framför allt
pågick de under avsevärt längre tid.
En av avsikterna med denna artikel är att diskutera olika
mått på vad som är en riktigt stor arbetsmarknadskonflikt och
hur de tre nämnda konflikterna här skiljer sig åt. Förutom om
33 • Arbetarhistoria 2011:2–3
längd och antal deltagare kan man tala om en konflikts bredd
– hur stor del av näringslivet och samhället i övrigt som den
omfattar. Dessa dimensioner på en konflikt har emellertid ett
intresse långt utöver att tjäna som storleksmått. De kan också
ligga till grund för olika parters strategiska överväganden och
få ett avgörande inflytande på själva förloppet och utgången
av en konflikt.
När upptrappning sker till en storkonflikt är det inte alltid
i första hand motparten som man försöker påverka utan istället staten. Till den svenska kollektivavtalsmodellen hör att staten i hög grad avstått från ingripanden och istället överlämnat
till arbetsmarknadens parter att själva ansvara för lönebildningen och hantera konflikter. Det hindrade inte att LO:s strategi 1909 och SAF:s 1980 syftade till att framkalla statliga
ingripanden genom att utvidga pågående konflikter till storkonflikter. I inget av fallen såg man någon framkomlig alternativ handlingsväg. Ett av syftena med artikeln är att belysa
varför man hamnade i en sådan situation och varför 1909 års
storstrejk och 1980 års storlockout slutade med nederlag för
den sida som allra mest trappade upp konflikten.
För att förmå staten att gripa in fordras att en strejk eller
lockout är av viss omfattning eller på något sätt hotar vitala
samhällsintressen. Så var det uppenbarligen 1934 då regeringen under hot om lagstiftning pressade LO att göra slut på
en utdragen byggnadskonflikt och 1971 då riksdagen tillgrep
tvångslagstiftning sedan Saco och SR tagit ut statsanställda i
strejk och ännu fler lockoutats av Avtalsverket. Trots omfattningen av konflikterna 1909 och 1945 intog staten en passiv
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 33
Svenska Arbetsgivarföreningens ordförande Curt Nicolin såg storlockouten
som en investering i framtiden. Foto: Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
hållning. Vid de tillfällen då regeringen agerade under 1980
års storkonflikt infriades inte förväntningarna varken från
fackligt håll eller från SAF. Varför det blev så är en fråga som
uppmärksammas i artikeln.
Ännu en fråga att besvara är varför parterna hamnade på så
kraftig kollisionskurs att mycket stora konflikter utbröt på den
svenska arbetsmarknaden 1909, 1945 och 1980. Att det inträffade med nästan exakt 35 års mellanrum var naturligtvis en
slump. Samtidigt inbjuder de vitt skilda tidpunkterna till jämförelser mellan konflikter som ägde rum i ett samhälle som
förändrats starkt under de mellanliggande decennierna. Framför allt uppmärksammas orsakerna till storkonflikten 1980
samt samspelet – och bristen på samspel – mellan de olika parterna och varför utgången blev som den blev.
Två extremt långa konflikter och en mycket kort
Storstrejken 1909 omfattade, inklusive dem som berördes av
den stora lockouten, 286 000 arbetare under drygt en månad.
Enbart storstrejken svarade för ca 220 000 medan de lockouter som föranledde LO att utlösa strejken berörde 66 000
arbetare.2 Strejken fortsatte ytterligare en månad i de SAFanslutna företagen sedan den avblåsts i företagen som inte tillhörde föreningen. Vid järnbruken upphävdes inte lockouten
förrän i mitten av november, det vill säga mer än tre och en
halv månader efter storlockoutens utbrott i slutet av juli. Det
var betydligt längre än storkonflikten 1980 som i praktiken
inskränkte sig till veckan mellan den 5 och den 11 maj – de
flesta hade arbetat in fredagen den 2 maj då konflikten bröt ut.
Antalet förlorade arbetsdagar var följaktligen betydligt större
34 • Arbetarhistoria 2011:2–3
1909 än 1980, närmare bestämt 11,25 miljoner 3 respektive 4,2
miljoner.4 Under 1945 års metallarbetarstrejk förlorades ännu
fler arbetsdagar – 13,5 miljoner – under de drygt fem månader som de 123 000 verkstadsarbetarna och gjutarna strejkade.5 En konsekvens blev att Metalls strejkkassa helt tömdes
och stora lån fick tas upp. Redan vid inledningen av 1909 års
storstrejk var fackföreningarnas tillgångar så begränsade att
knappast något understöd alls var att räkna med.
Arbetsgivarna var betydligt bättre rustade. Särskilt 1909 var
skillnaden i ekonomiska resurser avsevärd. Vid en långvarig
konflikt 1980 skulle däremot fackens tillgångar ha räckt längre
än arbetsgivarnas, men till skillnad från 1909 tolererade samhället inte någon utdragen konflikt av den bredd som det nu
var fråga om. Visserligen var storstrejken 1909 också mycket
bred, men berörde huvudsakligen industrin i ett samhälle som
fortfarande dominerades av jordbruket. Metallstrejken 1945
omfattade »endast» verkstadsindustrin; bland annat stålverken stod utanför. Den var således betydligt »smalare» än 1909
och 1980 års konflikter, varför förleden »stor» reserveras för
de senare. Även om metallstrejken lamslog hela verkstadsindustrin omfattade den inte mer än fem procent av alla arbetare eller knappt 14 procent av alla industriarbetare. Det var
avsevärt mindre än 1909 då var fjärde arbetare berördes. Om
man undantar jord- och skogsbruket och de anställda i husligt
arbete, enligt 1910 års folkräkning, rörde det sig 1909 om 40
procent av alla arbetare. Mätt i andelen av samtliga fackmedlemmar var konflikten 1909 klart större än den 1980 även om
cirka 30 procent av dem som deltog 1909 inte var med i
facket.6
11 maj 1980 Gunnar Nilsson rödögd och trött, men övertygat om att avtalet klarar
reallönen för viktiga låglönegrupper. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
Långvariga konflikter: stridsberedda medlemmar
och uthålliga arbetsgivare
Den viktigaste orsaken till att det blev så extremt långa konflikter 1909 och 1945 är att arbetsgivarna hade synnerligen goda
möjligheter att hålla ut länge utan alltför stora risker att förlora
marknadsandelar. Så var det under andra världskrigets slutskede
då de utländska konkurrenterna hade svårt att göra sig gällande.
Under lågkonjunkturåret 1909 var företagens lager välfyllda.
Genom att järnvägarna undantogs från strejken och strejkbryteriet i hamnarna kunde en betydande del av järn-, trä- och pappersmasseexporten upprätthållas.7 Till bilden hörde också att
arbetsgivarna både 1909 och 1945 intog en i det närmaste
orubblig position. I det första fallet ville man genom riksavtal
åstadkomma enhetliga löner »nedåt», vilket riktade sig mot
fackföreningarnas försök att höja lönerna företag för företag
och den vägen få upp den allmänna lönenivån inom en bransch.8
Arbetsgivarna tvekade inte att använda sig av storlockout för att
under lågkonjunkturen driva igenom sin politik. År 1945 ville
Verkstadsföreningen till varje pris slå vakt om lönestoppet och
motsatte sig bestämt att höja minimilönerna.9
Varför valde facken då att ge sig in i omfattande konflikter
1909 och 1945 trots att oddsen för framgång var så dåliga? I
båda fallen var trycket underifrån – från medlemmarna – så
starkt att LO:s respektive Metalls ledning trots starka betänkligheter kände sig tvingade till omfattande stridsåtgärder mot
arbetsgivare som uppfattades som mycket omedgörliga. I båda
fallen förekom en uttalad opposition inom fackföreningsrörelsen: 1909 från ungsocialistiskt håll som drog nytta av den
under de föregående åren ihärdiga propagandan för stor-
strejksidén från det socialdemokratiska partiets sida, 1945 från
kommunistiskt håll mot bakgrund av dels krigsårens löneåterhållsamhetspolitik som medfört reallönesänkningar, dels de
opinionsmässiga framgångar som kommunisterna hade under
senare delen av kriget.10
Men framför allt var det fråga om ett utbrett missnöje och
en sällan skådad stridsberedskap inom de djupa medlemsleden, inte minst 1909 11, men även 1945. Trots ett av bägge parter undertecknat medlingsförslag röstade en majoritet av metallarbetarna så sent som i juli 1945 för att fortsätta strejken.
Den hade då pågått i fem månader. Efter SAF:s lockouthot
använde förbundsledningen sin vetorätt för att avblåsa konflikten. Dessförinnan hade kommunisterna för andra gången
förgäves vädjat till regeringen att ingripa. Medverkande till att
strejken inte blev någon framgång var också splittringen i socialdemokrater och kommunister samt att LO inte ville försvåra
regeringens ekonomiska stabiliseringspolitik.12
Konflikter riktade mot staten: 1909 och 1980
Storkonflikten 1909 var främst en storstrejk i och med att LO
bemötte en storlockout med en ännu mer omfattande strejk,
medan storkonflikten 1980 dominerades av en storlockout. Ett
gemensamt drag var att båda riktade sig mot staten. LO ville
1909 framtvinga ett statsingripande för att få SAF att gå med
på en för arbetarna godtagbar uppgörelse.13 För att inte utmana staten och den borgerliga opinionen togs därför inga
statsanställda ut i strejk. Järnvägarna fungerade som vanligt
och också mycket annat i ett land som ännu dominerades av
jordbruket. Fackens konfliktfonder var till skillnad från 1980
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 35
helt otillräckliga för en längre konflikt. Strategin gick därför
ut på en kort men omfattande strejk som skulle få staten att
gripa in. Därför uttogs inte bara LO-medlemmarna i SAFanslutna företag utan också verkstadsarbetarna, Verkstadsföreningen gick inte med i SAF förrän 1917. Att regeringen, aldrig grep in får ses mot bakgrund av att den var en ren högerregering som stod SAF nära. För det andra tog den borgerliga
opinionen alltmer avstånd från de strejkande. När LO besvarade storlockouten med en storstrejk tog de liberala tidningarna ett steg mot höger och betraktade strejken som ett hot
mot samhället trots att såväl sjukvård och djurskötsel som el-,
vatten- och renhållningsverk var undantagna.14 Sedan Typografförbundet, som liksom Järnvägsmannaförbundet stod
utanför LO, anslutit sig till strejken ansåg även liberala tidningar som Dagens Nyheter och Handelstidningen att storstrejken måste misslyckas innan något statligt ingripande kunde
bli aktuellt. För första gången hade arbetarrörelsen »en närmast enhällig borgerlig opinion» emot sig.15 Från socialdemokratiskt håll hade man helst sett att även järnvägspersonalen gått med i strejken, men så blev det alltså inte.16 Storstrejken var för smal för att tvinga fram ett regeringsingripande,
men tillräckligt bred för att de strejkande skulle få den borgerliga opinionen mot sig.17 Med pengar till högst en veckas
understöd gick de strejkande trots imponerande uthållighet
och internationellt stöd mot ett mer eller mindre oundvikligt
nederlag.
Storkonflikten 1980 skiljer sig från 1909 och 1945 års konflikter genom att det nu var arbetsgivarna som stod för den
stora upptrappningen. I 1980 års konflikt kristalliserades de
många spänningar som under 1970-talet byggts upp i en ekonomi och på en arbetsmarknad som alltmer avvek från den
svenska modellens glansdagar under 1950- och 60-talen. Hit
hörde oljeprischocker och framträdandet av nya fackliga konstellationer av tjänstemän och offentliganställda vid sidan av
det traditionella paret LO-SAF. Storkonflikten 1980 kan framför allt tolkas som ett försök av SAF att med militanta medel
lösa de växande problem som man ansåg sig stå inför. Även om
1980 års konflikt ofta förknippas med offentligfackens framträdande roll befann sig det överväldigande flertalet av dem
som direkt berördes av storlockouten och strejkerna på SAFLO-området. Mer än varannan privatanställd LO-medlem var
lockoutad eller uttagen i strejk, men sju av tio privatanställda
löntagare var inte indragna i konflikten. Bland annat alla privatanställda tjänstemän stod utanför. Trots den framträdande
roll som »de fyras gäng» spelade deltog knappt två procent av
de offentliganställda i strejker eller var lockoutade. De fyras
gäng utgjordes förutom av Kommunal och Statsanställdas förbund inom LO, av TCO:s förhandlingskarteller för kommunal- och statsanställda. Precis som 1909 hade Sverige en borgerlig regering, men nu var det inte LO utan SAF som tog till
storsläggan för att tvinga fram ett regeringsingripande.
Upptakten till storkonflikten 1980
På frågan varför storkonflikten 1980 bröt ut finns inget enkelt
svar eftersom ett antal omständigheter tillsammans ledde fram
till konflikten. Flera av dem hade sina rötter i utvecklingen
36 • Arbetarhistoria 2011:2–3
under 1970-talet. Oljekriserna 1973 och 1979 innebar chockhöjningar av oljepriset och en kraftig inflation som späddes på
genom betydande nominella lönehöjningar. Till löne-prisspiralen bidrog också så kallade följsamhetsklausuler i avtalen,
som innebar att löntagargrupper med mindre positiv löneutveckling tillförsäkrades kompensation för grupper som fått
mer. Tvåårsavtalen 1975-76 medförde lönekostnadsökningar
på ca 30 procent (inkl. löneglidning) vartill kom höjd arbetsgivaravgift med nära 7 procent.18 Angående arbetsgivaravgifterna hävdade SAF-ordföranden Curt Nicolin våren 1979 att
dessa under perioden 1968–78 »ensamma konsumerat den
totala produktionsökningen i näringslivet» och att »dagens
kris har i väsentlig grad orsakats av detta förhållande».19
De under 1970-talet frekventa vilda strejkerna – 35 000 deltagare med 343 000 förlorade arbetsdagar enbart 1975 20 – spelade en inte oväsentlig roll för den höga löneglidningen: 7,5
procent hos industriarbetarna 1975.21 Facken å sin sida agerade för att kompensera medlemmarna för prishöjningarna:
importpriserna steg 1974 med 37 procent och exportpriserna
med 28 procent. Men resultatet blev snart reallönesänkningar
och att exportindustrin förlorade marknadsandelar. Industriarbetarnas reallön (lön efter skatt i fasta priser) steg 1973–76
för att sedan fram till 1982 sjunka tillbaka till 1973 års nivå.22
Efter åren av »övervinster» som den solidariska lönepolitiken
medverkade till under högkonjunkturåren 1973–74 genom att
lönerna hölls tillbaka i de mest lönsamma företagen drabbades
industrin från 1975–76 av en allmän strukturkris och en ökad
känsla av otrygghet bland de anställda.
År 1976 skedde två maktskiften av stor betydelse för den
följande utvecklingen. En mer militant ledning under Aseadirektören Curt Nicolin tog över i SAF och Sverige fick för
första gången på 44 år en borgerlig regering. Det senare
väckte förhoppningar hos den nya SAF-ledningen om en mer
arbetsgivarvänlig regeringspolitik. Historikern Hans De Geer
hävdar att det var de borgerligas erövring av regeringsmakten
1976 som fick SAF att avstå från att redan då försöka decentralisera löneförhandlingarna för att den vägen motverka fortsatta kostnadsexplosioner.23 Istället knöts förhoppningarna till
den nya regeringen och att få till stånd en förändring på central nivå.
En annan aspekt av den offensiva handlingslinjen var att
SAF alltmer satsade på opinionsbildning och som ett led i
detta höll sina första kongresser 1977 och 1980. Sture Eskilsson, som inom SAF ansvarade för att vända den allmänna opinionen till arbetsgivarnas favör, betecknar 1980 som en vändpunkt då det så kallade problemformuleringsprivilegiet erövrades. Hädanefter kunde arbetsgivarnas agenda till stor del
styra »vad debatten skulle handla om».24 Året dessförinnan
drevs bland annat den till ungdomar riktade kampanjen »Satsa
på dig själv», som fick stort genomslag i media. Opinionsbildning var i och för sig inget nytt i SAF:s historia. Det nya
var att man sedan slutet av 1960-talet satsade på ekonomisk
information direkt till arbetstagarna för att dämpa förväntningarna inför avtalsrörelserna. I 1980 års avtalsrörelse försökte SAF genom en annonskampanj i dagspressen utveckla
ett krismedvetande bland fackmedlemmarna, men man miss-
Under 1980 års konflikt kristalliserades många spänningar som hade byggts upp under 1970-talet. Ekonomin och arbetsmarknaden hade förändrats sedan den svenska modellens glansdagar. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
lyckades med att för allmänheten förklara organisationens
noll-bud.25 De ledande organen i LO ansågs ha en likartad syn
på Sveriges ekonomiska situation som SAF; problemet låg i
att den enskilde löntagaren tänkte annorlunda resonerade man
inom SAF.26 Det upplevdes också som ett problem att de fackligt förtroendevalda ute på arbetsplatserna – och även centralt
– utsattes för ett starkt tryck underifrån på lönehöjningar. En
blandning av missnöje och höga förväntningar låg bakom de
vilda strejkerna, som också de betraktades som ett stort problem.
Sämre än med opinionsbildningen på ett allmänt plan gick
det för arbetsgivarna på avtalsfronten. Inför avtalsrörelsen
1977/78 menade SAF att generella löneökningar bara ökade
på inflationen. Man var också kritisk mot fortsatta låglönesatsningar. Det var istället statens uppgift att omfördela mellan olika befolkningsgrupper.27 Den borgerliga regeringens
skatteomläggningar var dock mindre ägnade att fungera som
ett alternativ till LO:s solidariska lönepolitik. Enligt LO missgynnades de lågavlönade av den förda politiken. De borgerliga regeringarna från och med 1976 försökte, till skillnad från
den föregående socialdemokratiska regeringen, inte heller få
stöd för sin skattepolitik genom att samråda med arbetsmarknadens parter.28 Så var det även 1980. SAF önskade 1978 ett
flerårigt stabiliseringsavtal och ansåg det vara regeringens
uppgift att hålla tillbaka inflationen. Samtidigt började man
inventera vilka alternativa konfliktåtgärder som stod till buds
för att bemöta begränsade men kännbara fackliga stridsmedel
som övertidsblockader. Det hela slutade med en tvåårig kompromissuppgörelse med LO, inklusive en låglönesatsning, och
ett separat avtal med PTK. Vid de kompletterande förhandlingar som följde hösten 1979 sedan prisstegringarna till följd
av oljekrisen utlöst prisindexgarantin i de 1978 träffade avtalen var meningarna delade bland SAF-förbunden om det var
dags att sätta klackarna i backen och besvara LO:s och PTK:s
övertidsblockad med en lockout eller om man skulle vänta
med att sätta hårt mot hårt till 1980 års avtalsrörelse.29 Nicolin hotade redan i dessa så kallade ventilförhandlingar med att
avgå om SAF inte sade nej till medlingskommissionens bud,
men förgäves.30 Endast Verkstadsföreningen och några mindre
förbund ansåg tidpunkten vara den rätta att ta strid för att radikalt förändra förhandlingsklimatet och att för regeringen och
svenska folket klarlägga att det nu var allvar. Att ta strid var
således i hög grad en fråga om opinionsbildning. Regeringen
hade redan uppvaktats om att minskade offentliga utgifter och
skattesänkningar av SAF betraktades som den enda framkomliga vägen att förhindra minskade reallöner, men det gällde
enligt Nicolin också att sätta kraft bakom orden.
»En investering i framtiden»
Redan inom någon månad började emellertid uppladdningen
inför 1980 års avtalsrörelse. Nicolin var påtagligt besviken
över att politikerna inte visat samma ansvar som parterna gjort
när de slöt 1978 års avtal. Istället hade riksdag och regering
spätt på inflationen och ökat de offentliga utgifterna. Genom
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 37
att inta en kompromisslös hållning skulle arbetsgivarna tvinga
politikerna att handla var strategin som Nicolin skisserade upp
i SAF:s stora förhandlingsdelegation i början av 1980. Därför
skulle man undvika reguljära avtalsförhandlingar och medling
och istället vara beredd på att tillgripa »allomfattande lockouter» och att acceptera »allomfattande strejker» för att förverkliga organisationens mål.31 Nicolin menade att SAF:s
verkliga motpart inte var LO eller PTK utan regering och
riksdag. Det krävdes därför mer än en vanlig medlingskommission och att staten utlovade »någon favör, förmodligen till
löntagarna». SAF:s VD Olof Ljunggren förtydligade att det
fanns två alternativa framgångsvägar, antingen genom ett samhällskontrakt eller genom att SAF förhandlade på egen hand,
vilket i slutskedet kunde medföra att staten grep in. SAF föreslog att en regeringsdelegation tillsammans med arbetsmarknadens parter skulle utreda nedskärningar av den offentliga
sektorn. Tanken var att besparingarna skulle komma löntagarna tillgodo genom skattesänkningar.32 SAF:s bud i övrigt
var noll kronor i löneökning.
LO var inte med på något av detta, särskilt inte sedan
offentligfacken 29 februari krävt 12-procentiga löneökningar.
Den 17 mars varslade LO om övertidsblockad och kritiserade
regeringen för att inte göra tillräckligt för att underlätta avtalsrörelsen. Gång på gång hade LO tidigare till SAF framfört att
man ansåg regeringen vara handlingsförlamad och att den
borde förmås att göra något.33 Men situationen var minst sagt
låst eftersom LO vägrade att tillsammans med SAF och PTK
uppvakta en regering som man ansåg missgynna LO-grupperna samtidigt som regeringen vägrade agera om inte parterna gemensamt infann sig. Vid ett informellt möte mellan
LO:s och SAF:s chefsförhandlare i mitten av februari kritiserades SAF för att inte ha medverkat till att avtalsförhandlingarna långt tidigare kommit igång på allvar; vidare uppmanades
SAF att övertala regeringen att erbjuda löntagarna fler skattesänkningar för att på så sätt underlätta avtalsrörelsen.34
Sent omsider tillsatte regeringen den 26 mars två medlingskommissioner, en för vardera privat och offentlig sektor,
och presenterade dagen därpå ett åtgärdspaket som förutsatte
avtal på i stort sett oförändrade villkor. LO var kritiskt eftersom man menade att paketet kom för sent och var både otillräckligt och orealistiskt. Dessförinnan hade statminister Thorbjörn Fälldin övervägt tvångslagstiftning om förlängning av
avtalen, vilket avvisats inte bara av LO, PTK, och offentligfacken samt oppositionen utan också av folkpartiet. Att avtalsrörelsen hamnade i långbänk kan förutom regeringens senfärdighet tillskrivas den fördröjande effekt som kärnkraftsomröstningen den 23 mars 1980 hade. Sedan LO vägrat att
dra tillbaka sin övertidsblockad som trätt i kraft den 27 mars
varslade SAF den 2 april om veckolång lockout av 750 000
LO-medlemmar, enligt en beräkning vid denna tidpunkt.
Nicolin benämnde storlockouten »en investering i framtiden». Sedan LO dragit tillbaka övertidsblockaden sköt SAF
själva lockouten på framtiden men bara temporärt.
Redan hösten 1979 hade Nicolin inför SAF:s styrelse framhållit att en lockout på 1–2 veckor knappast kunde vara lönsam
i det korta perspektivet, men däremot på längre sikt:
38 • Arbetarhistoria 2011:2–3
Ur såväl arbetsgivar- som löntagarperspektiv gick det mesta
snett 1980. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
Om vi ska värdera en lockout i ljuset av om det lönar sig att
tjäna 0,5% i ett avtal är svaret på förhand givet: det lönar sig
icke. Om vi emellertid frågar oss om det är rimligt att
genomföra en lockout vart 25e år och förutser vilka effekter detta kan få för förhandlingarna under 25 år, blir svaret
radikalt annorlunda.35
De fyras gäng
Av väsentlig betydelse för fortsättningen blev att den fackliga
sidan var mycket mer splittrad än i gamla dagar då LO och
SAF helt dominerade scenen. LO förhandlade endast för arbetarna i privat sektor, men med tiden hade både privattjänstemännen och de offentliganställdas numerär och fackliga styrka
vuxit avsevärt. Till skillnad från under den föregående avtalsrörelsen sprack samordningen mellan LO och PTK. Ännu
viktigare var att LO- och TCO-facken inom offentlig sektor
vuxit sig starka och nu utgjorde ett samlat block – de fyras gäng
– som nu för första gången samordnade sig. På den kommunala sidan var det fråga om Kommunal, som passerat Metall
som LO:s största förbund, och KTK, Kommunaltjänstemannakartellen i TCO, och inom staten Statsanställdas förbund
som tillhörde LO och TCO-S. När SAF i mitten av april gav
upp sin noll-linje och det således fanns något substantiellt att
förhandla om på förbundsnivå hade det gått tre månader sedan
SAF, LO och PTK påbörjade sina diskussioner. Och nu hade
de offentliganställda tröttnat på att vänta ytterligare på att LO
och SAF skulle slutföra sina förhandlingar. De offentliga
arbetsgivarna hade i denna avtalsrörelse utökat sitt samarbete
med SAF och i realiteten vägrat att förhandla ända tills offentligfacken tillgrep konfliktvapnet. SAF:s utspel om att skära i
den offentliga sektorn ökade naturligtvis medlemmarnas
stridsvilja. De fyras gäng, som hade varit först ut med sina
lönekrav – minst 12 procents lönelyft – varslade den 11 april
om övertidsblockad och om att ta ut ca 14 000 medlemmar i
strejk från den 25 april. De offentliga arbetsgivarna svarade
med lockoutvarsel omfattande 12 000 anställda. Nu blev det
svårt för LO att gentemot SAF acceptera ett medlingsbud som
låg klart under denna nivå. LO återupptog övertidsblockaden
och lade nya varsel om punktstrejker. SAF svarade med storlockout. Från den 2 maj var 700 000 lockoutade på SAF-LOområdet, nu utsträckt till två veckor, medan 100 000 strejkade
inom samma område. PTK deltog inte i konflikten.
Att LO knappast kunde nöja sig med mycket mindre än
offentligfacken var man inom SAF mycket medveten om långt
tidigare. SAF:s VD Olof Ljunggren avslöjade på ett styrelsemöte i februari att LO och PTK ansåg att om de offentliganställda med TCO-S i spetsen kom med lönekrav om 13-15
procent kunde man tvingas ställa motsvarande krav gentemot
SAF.36 Även om LO-facken för offentliganställda ingick i LO:s
stora förhandlingsdelegation bedömde Ljunggren det som att
»I verkligheten synes LO emellertid ha små möjligheter att
påverka utvecklingen.»
Sedan förhandlingarna på regeringens initiativ återupptagits på det statliga området presenterade medlingskommissionerna för den privata respektive offentliga sektorn den 9
maj sina slutbud på 7,5 respektive 6,8 procent. Både LO och
offentligfacken svarade ja. Arbetsgivarna inom SAF var splittrade. Nicolin ansåg budet helt oantagbart och hotade med att
avgå om man svarade ja. I det läget kom regeringen med en
allvarlig vädjan till SAF om att anta budet. Därigenom kunde
SAF med Nicolin i spetsen rädda ansiktet och avbryta lockouten.
Det mesta gick snett
Ur både ett arbetsgivar- och ett löntagarperspektiv – för att inte
tala om regeringen – gick det mesta snett 1980. SAF:s strategi
att erbjuda noll kronor i löneökningar och överlåta ansvaret på
den borgerliga regeringen hade ingen framgång. Utspelet om
nedskärningar av den offentliga sektorn utmanade de offentliganställda som nu för första gången bildade enad front. Och
regeringen var inte beredd att justera skatteskalorna på ett
sådant sätt att det kunde tillgodose LO:s prioritering av de lågavlönade. TCO-S – den mest militanta organisationen i de
fyras gäng – menade att 1980 års skatteomläggningar missgynnade stora medlemsgrupper.37 LO försattes vidare i en närmast omöjlig situation sedan offentligfacken gått ut med sina
lönekrav. Till det kom oenighet mellan de politiska blocken
och även inom regeringen. Svante Nycander framhåller att
»ingen avtalsrörelse har varit så politiskt infekterad som den
1980».38 Allt detta medverkade till att SAF misslyckades med
strategin att ersätta reguljära avtalsförhandlingar och sedvanligt medlingsförfarande med statlig politik och trepartsöverenskommelser stat – arbetsgivare – fack för att på så sätt växla
ned löneökningstakten. SKF-chefen Lennart Johansson
uttryckte i maj 1980 sin besvikelse över att regeringen inte velat
delta i några förhandlingar eller hjälpa arbetsgivarna ”att skapa
en låglöneprofil baserad på skattepaket” för att tillmötesgå
LO.39 Vid samma tillfälle framhöll SAF-ekonomen Karl-Olof
Faxén att LO-medlemmarnas reallöner endast kunde förbättras genom ekonomisk-politiska åtgärder.
De offentliga arbetsgivarnas och SAF:s gemensamma linje
att låta de offentliganställda vänta i avvaktan på den privata sektorn slutade med att exportindustrin förlorade sin löneledande
roll till den offentliga sektorn. Det var ett nederlag även för LO
som på det hela taget hade samma syn på exportindustrins och
landets ekonomiska situation som arbetsgivarna. När SAF övergav sin noll-linje och utlöste storlockouten var det redan för
sent för arbetsgivarna att återta initiativet. Man riskerade dessutom att förlora de framtida positiva effekter som lockouten
kunde medföra då LO med sina ekonomiska resurser bedömdes
kunna hålla ut längre än SAF.40 I detta avseende var situationen
radikalt annorlunda än 1909. Nu gällde det närmast för SAF att
befria sig från ansvaret för den kommande uppgörelsen och
överlåta det på regeringen, annars kunde man lika väl »förvandla föreningen till en svarsapparat som säger ja till alla
inkommande samtal».41 Nicolin hotade att avgå om majoriteten
inte ställde sig bakom en sådan lösning, vilket innebar att säga
nej till medlarnas bud och först efter en vädjan från regeringen
acceptera det.42 Så blev också fallet.
Spelreglerna på arbetsmarknaden
Storkonflikten 1980 kan ses som ett försök från arbetsgivarnas (och regeringens) sida att förändra spelreglerna på den
svenska arbetsmarknaden.43 För det första ville SAF ersätta
traditionell medling och löneförhandlingar med en kommission som skulle undersöka hur nedskärningar i offentlig sektor skulle kunna skapa utrymme för skattesänkningar och därigenom säkra reallönerna utan att lönekostnaderna steg. När
det inte blev av tillsattes medlare som utrustades med mandat
att ta utgångspunkt i den samhällsekonomiska situationen. För
det tredje övervägde regeringen att genom tvångsingripande
avbryta avtalsförhandlingarna och införa en lag om oförändrade löner. Dessa försök att 1980 förändra spelreglerna misslyckades eller förverkligades aldrig, men på sikt väntade förändringar i form av det tidiga 1990-talets stabiliseringsavtal,
Industriavtalet 1997 och ett nytt, förstärkt medlingsinstitut.
Även 1909 var ett av arbetsgivarnas viktigaste mål att förändra spelreglerna på den svenska arbetsmarknaden. SAF:s
villkor för en uppgörelse var ett huvudavtal med 1899 års
danska Septemberforlig som förebild. Ett sådant avtal hade
förutsatt någorlunda jämbördiga parter. Verkligheten var en
helt annan genom den fackliga sidans totala nederlag i den
stora strejken. Först sedan styrkeförhållandena under 1930talet utjämnats fick Sverige sitt första huvudavtal, 1938 års
Saltsjöbadsavtal. Till det bidrog att Sverige nu hade en socialdemokratisk regering. Efter flera decennier av talrika arbetskonflikter blev arbetsfred och ekonomisk tillväxt nu värden
som sattes högt av inte bara av regeringen utan också av
arbetsmarknadens parter.
Utgången av metallarbetarstrejken 1945 försvagade på ett
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 39
avgörande sätt kommunisternas ställning inom fackföreningsrörelsen. Det har hävdats att det säkrade arbetsfreden
och den svenska samarbetsmodellen – eller om man så vill
Saltsjöbadsandan – under de närmaste decennierna.44
Under 1970-talet utsattes den traditionella svenska arbetsmarknadsmodellen för allvarliga påfrestningar, inte minst
genom oljeprischockerna. Avtalsförhandlingarna blev mer
komplicerade när paret LO-SAF inte dominerade på samma
sätt som tidigare: 1973 bildades PTK och offentligfacken växte
sig starka. Precis som inför storstrejken 1909 och metallstrejken 1945 tilltog missnöjet ute bland medlemmarna, nu i form
av vilda strejker. Den borgerliga regeringen visade sig varken
beredd att tillmötesgå SAF:s krav eller medverka till en lösning som kunde accepteras av LO. Till skillnad från 1909 hade
REFERENSER – STORKONFLIKTEN 1980
1 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1982–1983, Stockholm 1983,
s. 116.
2 Arbetsinställelser 1909. Arbetsstatistik E:3, Stockholm 1911,
s. 15f.
3 Varav 7,4 miljoner enbart på storstrejken och 3,85 miljoner på
de med storstrejken sammanhängande lockouterna.
4 Arbetsinställelser 1909, s. 42; Arbetsmarknadsstatisk årsbok
1982-1983, s. 116.
5 Arbetsmarknadsstriden II. SOU 1984:19 Stockholm, s. 35,
175.
6 LO hade vid 1909 års ingång 162 000 medlemmar. Med de
fristående arbetarfacken medtagna – av dem var Järnvägsmannaförbundet störst – uppgick antalet fackmedlemmar till 213 000.
Sifferuppgifter och grafiska framställningar 1888–1912, Stockholm
1915; Sigfrid Hansson, Minnesskrift Landsorganisationens första
kvartssekel 1898–1923 Stockholm 1923, s. 160f. Ungefär var fjärde
fackmedlem strejkade eller var lockoutad under 1980 års storkonflikt.
7 Bernt Schiller, Storstrejken 1909, Göteborg 1967, s. 128.
8 Schiller 1967, s. 62f, 134f, 204–206.
9 Pär-Erik Back, Svenska Metallindustriarbetareförbundets historia
1940–1956, Stockholm 1977, s. 234f.
10 Jörgen Westerståhl, Svensk fackföreningsrörelse, Stockholm
1945, s. 144; Back 1977, s. 217–277, 326–334.
11 Westerståhl 1945, s. 147–150.
12 Back 1977, s. 264, 268.
13 Bernt Schiller, ”Storstrejken 1909 och storkonflikten 1980 –
en jämförelse” Anders Broström (red.), Storkonflikten 1980, Stockholm 1981, s. 252; Schiller 1967, s. 256–260.
14 Schiller 1967, s. 243.
15 Schiller 1967, s. 247; Schiller 1981, s. 253.
16 Schiller 1967, s. 255f, 260.
17 Schiller 1967, s. 260.
18 Nils Elvander, Den svenska modellen, Stockholm 1988, s. 49.
19 SAF:s styrelseprotokoll 17/5 1979, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) / Svenskt Näringsliv (SN), Centrum för Näringslivshistoria (CfN).
20 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1982–1983, s. 116.
21 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1984, Stockholm 1984, s. 214.
22 Arbetsmarknadsstatistisk årsbok 1984, s. 253.
23 Hans De Geer, Arbetsgivarna: SAF i tio decennier. Stockholm
1992, s. 142; Hans De Geer, I vänstervind och högervåg: SAF under
1970-talet. Stockholm 1989, s. 350f.
24 Sture Eskilsson, Från folkhem till nytt klassamhälle, Rimbo
2005, s. 241.
40 • Arbetarhistoria 2011:2–3
regeringen bland sina väljare stora fackligt organiserade tjänstemannagrupper att ta hänsyn till. Arbetar- och tjänstemannafacken hade olika uppfattningar om hur skatteskalorna
skulle justeras. Det kan förklara varför en borgerlig regering
hade svårt att underlätta avtalsrörelsen genom ett skattepaket
med låglöneprofil. Resultatet blev att staten inte lyckades tillfredsställa någon i 1980 års avtalsrörelse. Den stora skillnaden
jämfört med 1909 var att regeringen ändå ingrep för att bringa
storkonflikten till ett snabbt slut. De samhälleliga konsekvenserna hotade att bli så stora att regeringen i praktiken tvingade SAF att avblåsa konflikten. Det hade varit mycket svårt att
fortsätta efter regeringens vädjanden att acceptera det medlingsbud som facken redan sagt ja till, särskilt som den allmänna opinionen riskerade att vändas mot arbetsgivarna.
25 SAF:s styrelseprotokoll 14/11 1980, SAF, CfN; SAF:s förbundsdirektörskonferens 10-11/11 1980, SAF, CfN.
26 SAF:s styrelseprotokoll 24/4 1980, SAF, CfN.
27 De Geer 1989, s. 236.
28 Elvander 1988, s. 288.
29 De Geer 1989, s. 251–253.
30 SAF:s stora förhandlingsdelegation 5/12 1979, SAF, CfN.
31 SAF:s stora förhandlingsdelegation 9/1 1980, SAF, CfN.
32 SAF:s förbundsdirektörskonferens 15/10 1979, SAF, CfN.
33 SAF:s stora förhandlingsdelegation 26/2 1980, SAF, CfN.
34 Referat av lunchsamtal 19/2 1980 mellan SAF:s förhandlingschef Lars-Gunnar Albåge och LO:s avtalssekreterare Harry
Fjällström, SAF, CfN.
35 SAF:s styrelseprotokoll 20/9 1979, SAF, CfN.
36 SAF:s styrelseprotokoll 21/2 1980.
37 Hans Hellers, »Konflikten – en strid om de offentliganställdas förhandlingsrätt», i Anders Broström (red.) 1981, s 96.
38 Svante Nycander, Makten över arbetsmarknaden, Stockholm
2002, s.191.
39 SAF:s stora förhandlingsdelegation 8/5 1980, SAF, CfN.
40 SAF:s stora förhandlingsdelegation 8/5 1980.
41 SAF:s stora förhandlingsdelegation 9/5 1980.
42 SAF:s stora förhandlingsdelegation 11/5 1980.
43 Torgeir Aarvaag Stokke, Lønnsforhandlinger og konfliktløsning,
Oslo 1998, s. 491–495.
44 Back 1977, s. 333f; Nycander 2002, s. 112–115.
ANDERS KJELLBERG
är sociolog verksam vid Lunds universitet. Han har sedan 1980talet publicerat en mängd arbeten om facklig organisering och
partsrelationer ur ett historiskt och internationellt perspektiv.
Han tilldelades 1998 Rudolf Meidner-priset för forskning i fackföreningsrörelsens historia.
ABSTRACT
The Great Conflict of 1980 and other major labour conflicts in
Sweden
Depending on how they are measured, either the great conflict
of 1980, the general strike of 1909 or the 1945 metalworkers’
strike could lay claim to be the largest labour conflict in Sweden.
The 1909 LO strike and the 1980 SAF lockout both aimed at
pressing the government to act, but failed. The SAF 1980 proposals for a wage freeze and a downsized public sector were conspiscuous components of a strategy to change the rules of collective bargaining. After the 1980 failure, SAF adopted decentralized
wage formation as a means to radically gear down wage increases.
Storkonflikten i historiens
backspegel
Den senaste verkligt stora konflikten på svensk arbetsmarknad har hos många redan fallit i glömska.
Och dess betydelse uppmärksammas sällan. Samhällsförändringar och maktförskjutningar på arbetsmarknaden har oftare betraktats och förklarats i ljuset av andra händelser. Men storkonflikten våren
1980 förtjänar uppmärksamhet.
AV TOMMY ÖBERG
Storkonflikten var en modern vattendelare: Före härskade den modell för förhandlingar och umgänge som
hade sina rötter i Saltsjöbadsavtalet och som fick sin
centralistiska form under 1950-talet. Efter 1980 växte,
om än långsamt, en ny ordning fram. Det gällde inte
minst lönebildningen och parternas inbördes relationer.
30 års utveckling med oändligt många tvära kast och
förändringar av samhället i allmänhet och arbetsmarknaden i synnerhet innebär att betydelsen av storkonflikten 1980 är lätt att negligera. Det är ju så mycket
annat som spelat in och påverkat utvecklingen. Så varför hänga upp sig på några stormiga vårveckor 1980 då
850 000 svenskar var direkt indragna i konflikten och
näst intill hela samhället påverkades? Det kanske
främsta skälet att uppmärksamma och skärskåda storkonflikten 1980 är att många av senare tiders förändringar av arbetsmarknaden fanns eller skymtade redan
före den stora konflikten. Konflikten som ett uttryck för
en ny tid, en arbetsgivarvärld med nya förtecken och
som ett tecken på förestående förändring, var emellertid svår att se och korrekt värdera i ögonblicket. Efter
ett decennium som dominerats av vänstervind var
arbetsgivarnas massiva lockout överraskande, men också
ett mycket tydligt tecken på en ny uppkäftighet eller
självförtroende som inte synts under lång tid. SAF:s
dåvarande ordförande, Curt Nicolins, berömda uttalande om storlockouten som en investering för framtiden signalerade dock att lockouten handlade om mer än
ett svar på ett lönekrav som egentligen inte avvek dramatiskt från tidigare förhandlingsomgångar. Storlockouten skvallrade om någonting annat, någonting mer
epokgörande.
Att omedelbart sätta samman alla pusselbitar och se
det större mönstret i det som pågick var självklart omöjligt. Stridens larm och rop överröstade alla försök till
djupare analys av vad konflikten förebådade och föregåtts av. För att se tydligare på 1980 års konflikt och vad
den innebar och förebådade måste blicken därför söka
sig ännu en bit bakåt, till det tidiga 1970-talet. Det var
en tid då samhället som helhet, inte minst arbetsmark-
naden, präglades starkt av krav på delaktighet, ekonomisk demokrati, krav på ett rikare arbetsinnehåll och
grupparbete – bort från det hårt styckade arbetet. Att
det var en tid då arbetsgivarna kände sig pressade är i
efterhand inte särskilt svårt att inse. Idémässigt befann
de sig i underläge. Att de ändå orkade lansera en storsatsning som i dag, nära 40 år senare, vuxit till ett brett
spektrum av tankesmedjor, utredningsinstitut och
intresseorganisationer är imponerande.
Den idémässiga grunden för det värderingsskifte som
har präglat samhällsutvecklingen under de senaste
20–30 åren skapades till stor del av det opinionsbildningsarbete arbetsgivarorganisationerna inledde på
1970-talet. Det viktigaste bidraget kom från Sture
Eskilsson som inför SAF:s styrelse presenterade huvuddragen i det som kom att utgöra en arbetsgivaroffensiv
av sällan skådat slag. Hans De Geer beskriver i sin bok
Arbetsgivarna att arbetsgivarnas nyorientering 1980 var
som att SAF kom tillbaka till politiken, till den miljö där
organisationen en gång fötts. Och återkomsten var
ingen impulshandling utan hade föreberetts under ett
antal år. Det tidigare stukade självförtroendet hade sakta
men säkert återvunnits.
SAF:s informationsverksamhet
med individen i fokus
I en debattartikel sommaren 2010 beräknade en kvintett debattörer, representerande en rad tankesmedjor
och utredningsinstitut på vänsterkanten, investeringarna i arbetsgivarnas nytänkande till 300 miljoner kronor under ett enskilt år på 2000-talet. Att arbetsgivarna
låter tusen blommor blomma är därför ingen överdrift.
Bland de olika, men ändå lika rösterna märks Företagarna, Företagarförbundet, Timbro, Ratio, Institutet
för näringslivsforskning, SNS, Centrum för Rättvisa,
Captus, Handelns utredningsinstitut, Skattebetalarnas
förening, Den nya välfärden, Fores och Eudoxa samt
tidskrifterna Axess och Neo samt två tankesmedjor på
europeisk nivå. Mot denna kanonad av olikstämda röster, men ändå likformiga står i dag en försvagad arbetarrörelse som lämnat »walk over» på en rad publika arenor under de senaste decennierna. Att samhället förändrats liksom allmänna värderingar i arbetsgivarnas
önskade riktning är därför inte ett dugg överraskande.
Motsatsen vore istället närmast sensationell.
Den röda tråd som går att följa från tidigt 1970-tal,
över storkonflikten 1980 och fram till i dag kan därför
sägas inledas med Sture Eskilssons rapport om Informationsverksamheten som SAF:s styrelse diskuterade
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 41
Inger Ohlsson, stridbar facklig ledare, framför en kampanjbuss mot löntagarfonder. Med tiden skulle hon bli
ordförande för både Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund och TCO. Foto: Lars G Säfström,
Norrskensflammans arkiv
och antog 1971. Behovet och betydelsen av en offensiv
där företagsamhetens värderingar och satsningen på
individen sköts i förgrunden betonades och inte minst
den teoretiska debattens långsiktiga betydelse underströks. Så här skrev Sture Eskilsson i sitt dokument:
Den kvalificerade debatten som drivs på en hög teoretisk nivå har en utomordentlig betydelse för opinionsbildningen i stort. Det visar inte minst exemplet från den vänstervåg som svept fram de senaste
åren. Den skulle knappast varit möjlig utan de insatser som gruppen »Unga Filosofer» gjorde för ungefär fem år sedan (1966 och framåt). Det spelar ingen
roll om en sådan ideologisk primärdebatt omfattas
endast av ett mindre antal personer. Den är nödvändig för att idéerna skall utvecklas och få den rätta formuleringen. En teoretisk högtstående diskussion av
detta slag är också nödvändig för att kunna attrahera
den ideologiskt intresserade ungdomen. Med någon
dramatisering skulle jag vilja hävda att det svenska
samhället i dag längtar efter ett positivt utformat
ideologiskt alternativ till den marxistiska socialismen.
Också skolans betydelse uppmärksammades i SAFdokumentet om Informationsverksamhet och skolan
utmålades som det kanske viktigaste slagfältet under det
tidiga 1970-talet. »Vänstervågen har nått läroböcker,
skolradioprogram, åtskilliga lärare och givetvis på det
sättet att eleverna drabbas av massmedia och de organiserade politiska aktiviteterna», skrev Sture Eskilsson och
föreslog motåtgärder. Det budskap som SAF ville föra
fram handlade konsekvent om att sätta individen i cen42 • Arbetarhistoria 2011:2–3
trum. SAF beslöt att på ett mer genomgående sätt hävda
detta synsätts fördelar för alla människor i samhället.
Trots den vid den här tidpunkten rådande strävan att
lösa skilda problem i kollektiva former anade Sture
Eskilsson fröet till en motreaktion i samhället. Och det
var den som skulle fångas upp.
Samtidigt som maktapparaten, socialdemokratin –
fackföreningsrörelsen, arbetar efter allt mer kollektivistiska, centralistiska former är det uppenbart att
denna politik har fött en motreaktion bland stora
medborgargrupper som är ännu ganska vildvuxen
och oartikulerad. Det gäller för oss att visa fram den
modell för decentraliserat beslutsfattande som det
enskilda näringslivet representerar.
Den uteblivna motreaktionen
I detta skede var fackföreningsrörelsens så säker och trygg
i sin ohotade maktställning att den brydde sig föga om de
utmaningar arbetsgivarna reste och försökte lansera.
Världens starkaste fackföreningsrörelse uppträdde lätt
däst och föreföll ointresserad av att tänka nytt, vara på tå
och lyhörd inför stämningar och förändringar i samhällsdebatten och i arbetslivet. Att utvecklingen skulle
kunna få betydelse för LO och PTK borde emellertid ha
varit uppenbart. Men lite eller ingenting gjordes för att
förbereda organisationerna på ett helt nytt läge där det
förhandlande uppdraget var borta och motparten hårdsatsade på att vrida samhällsutvecklingen i egen önskad
riktning genom arbete på en rad nya arenor.
Någon motoffensiv lanserades inte utan arbetsgivarna kunde på flera områden ostört ompröva, vässa och
Arbetare från verkstadsklubben Standard Radio demonstrerar utanför SAF-huset på
Blasieholmen under storkonflikten. Foto: Gnistan, Folket i bild/Kulturfronts arkiv.
slipa sina argument. Det skedde inte alltid i djup samstämmighet. Det gick stundtals hett till i arbetsgivarvärlden. Men den huvudinriktning som pekades ut, inte
minst av Teknikföretagen, mot mer av branschfrihet och
lokal frihet inom lönebildningen och mindre centralism,
vann långsamt gehör i en allt större krets. SAF:s tidigare
ohotade mandat att företräda samtliga privata arbetsgivare i avtalsförhandlingarna med LO och PTK var
emellertid inte längre lika självklart.
Förhandlingsformerna på högkant
Redan före 1980 hade frågan om förhandlingsformerna
varit på högkant, men det avgörande beslutet som skulle
bryta SAF-LO-samordningen och skaka om arbetsmarknaden hade inte fattats. Kanske var en viktig förklaring att regeringen Fälldin tagit över i Sverige 1976.
Den avgörande frågan för arbetsgivarna, vid sidan av
det långsiktiga opinionsarbetet, var som alltid kostnadskontroll och hur den mest effektivt kunde upprätthållas. Sedan mitten av 1950-talet hade de centrala
avtalsförhandlingarna tjänat arbetsgivarna bäst. De hade
inletts på begäran av arbetsgivarna, medan facken på 50talet varit tveksamma eller rent av kritiska till den centrala samordningen. Men uppgörelserna i mitten av
1970-talet där lönekostnaderna steg med 40 procent på
två år signalerade problem. Inte minst dåtidens Verkstadsförening, i dag Teknikföretagen, krävde förändringar av förhandlingsmodellen. De tongivande företagen på svensk arbetsmarknad fanns inom VF och där
var tonen skarp visavi den egna centralorganisationen
och den förhärskande ordningen. Förhandlingar på
branschplanet och på sikt på företagsplanet var redan då
det mål som de stora verkstadsföretagen satt upp och
strävade mot. Redan före den stora konflikten 1980
hade diskussionerna varit heta inom arbetsgivarvärlden
om SAF skulle få mandat att företräda alla branscher i
löneförhandlingar med LO och PTK. Verkstadsföretagen tvekade, men fogade sig. Storkonflikten 1980 kan i
efterhand därför sägas ha varit en tydlig signal om vad
som var att vänta de närmaste decennierna. Tonen hårdnade gradvis mellan parterna, samsynen var borta eller
åtminstone avsevärt mycket mindre. Den svenska
modellen som vi kände den vid den här tiden var på väg
att stöpas om.
Löntagarfonderna
Förutom den era av lagstiftning som svepte över Sverige under stora delar av 1970-talet kom så löntagarfonderna, närmast som en skänk från ovan för arbetsgivare som sökte sammanhållning. Ett starkare kitt för
arbetsgivarvärlden är i efterhand svårt att tänka sig.
Inför storkonflikten 1980 spelade förslaget om löntagarfonder en mindre framträdande roll, men det hade
haft effekt. Direktörerna som så ofta månade om sitt
eget fögderi manades till att hålla samman och se »socialiseringsplanerna» som ett generalangrepp på dem alla.
De ivrigaste arkitekterna bakom omdaningen var
verkstadsföretagen med AB Volvo i spetsen. Dåvarande
VD Pehr G Gyllenhammar argumenterade kraftfullt för
branschvisa förhandlingar och på sikt ett större inslag
av lokal lönebildning. För att underlätta branschvisa förhandlingar krävde dåvarande volvochefen långtgående
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 43
förändringar av SAF:s stadga. Den viktigaste förändringen var, enligt Pehr G Gyllenhammar, att stadgans
första paragraf skulle slå fast att SAF inte förhandlade
om löner. Dessutom krävde verkstadsföretagen rätten
att på egen hand besluta om lockout och disponera konfliktmedel. Reaktionerna lät inte vänta på sig i arbetsgivarvärlden, men trots hårda mothugg framhärdade
verkstadsföretagen och normalstadgan ändrades. Inte så
att ändamålsparagrafen skrevs om, men i övrigt ökade
friheten för branscherna i förhållande till SAF.
Beslutet om stadgeförändring togs 1982, men diskussionen hade funnits under fem-sex år och var mycket
nära ett avgörande redan före storkonflikten. Högst på
arbetsgivarnas agenda stod kamp mot den solidariska
lönepolitiken. Mer av marknad och mindre av utjämning var arbetsgivarnas stridsrop för en restaurerad
lönebildning.
Mot en decentraliserad och marknadsanpassad lönebildning
Uppbrottet från den modell för förhandlingar och
umgänge som präglat Sverige i decennier sker dock inte
över en natt. Snarare i tre steg under 1980-talet med
finalerna 1990 och 1991. Den 2 februari 1990 beslöt SAF
att inte längre förhandla om löner och allmänna anställningsvillkor på LO-området. Kampen för en ny ordning
inom lönebildningen hade lyckats. Arbetsgivarna hade
tagit första steget mot en mer decentraliserad och marknadsanpassad lönebildning. Ett år senare beslöt SAF att
också lämna alla styrelseuppdrag i statliga styrelser.
Undantagen från regeln gällde Arbetsdomstolen och
Försäkringsöverdomstolen. Och till en början gällde
arbetsgivarnas uttåg inte heller AP-fondernas styrelser.
Bakom beslutet att lämna styrelser fanns ingen intern
arbetsgivarkritik mot de beslut myndigheterna tagit
under åren med SAF:s representanter i styrelserna. Det
var snarare så att flera representanter inom SAF såg med
skepsis på att lämna styrelserna. Men de ideologiskt renläriga var i majoritet och ville bryta den korporativa medverkan. Organisationen strävade efter att stå fri. Att
beslutet att dra tillbaka de egna representanterna dessutom satte press på LO och TCO:s representanter var en
bonus. SAF-beslutet underminerade fackens auktoritet
och det var viktigt i sig.
Första verkliga steget bort från samordning med LO
och SAF vid rodret kom redan 1983, året efter stadgeförändringen inom SAF. Att det var verkstadsföretagen
som vägrade ge SAF mandat att företräda dem i förhandlingar var logiskt. Det mest överraskande var därför inte Verkstadsföreningens agerande visavi SAF. Det
var istället Metalls avhopp från samordningen på LOsidan. För första gången sprack den fackliga fronten.
Och reaktionerna blev mycket häftiga inom LO. Det
växlades hårda ord om det som uppfattades som ett svek.
Materiellt skiljde sig emellertid inte VF–Metall-uppgörelsen mer än marginellt från den uppgörelse som
44 • Arbetarhistoria 2011:2–3
övriga LO-förbund träffade med SAF. Men symbolvärdet var betydande. Den evighetslånga raden av centrala
förhandlingar var bruten. Tidigare skeptiker inom
arbetsgivarvärlden såg nu att det fanns alternativ till
SAF-LO-överenskommelser och den vetskapen eller
kunskapen kom att utgöra fonden till de allt intensivare
diskussioner som följde under resten av 1980-talet om
just förhandlingsformerna.
Efter 1983 års branschuppgörelse mellan Verkstadsföreningen och Metall skedde ingen omedelbar övergång till branschvisa förhandlingar över hela linjen. Avtalsförhandlingarna böljade fram och åter under 1980talet mellan SAF-LO-samordning och branschvisa
överläggningar. Först 1990 med beslutet att upphöra
med förhandlingsverksamheten visavi LO och LO:s förbund tas det definitiva steget – det som legat i korten allt
sedan andra hälften av 1970-talet.Och den lönebildning
och dess former som mejslats ut sedan dess har sin
grund i den process som bröt sönder den centrala samordningsmodellen med SAF, LO och PTK som de tyngsta och mest inflytelserika aktörerna.
Till slut
För att förstå dagens förhandlingar och partsrelationer
måste också den särskilda förhandlargruppen på 1990talet, industriavtalet från 1997 och dess uppsägning
2010 beaktas och analyseras på djupet.
Sett över hela perioden sedan 1980 och framåt så har
arbetsgivarnas strategi varit verkningsfull. Det är deras
val av förhandlingsmodell som kommit att gälla. Och
deras idoga kampanj för decentralisering och individualisering har resulterat i betydande kliv i arbetsgivarnas
önskade riktning. Självfallet går det inte att härleda allt
bakåt till storkonflikten eller åren före densamma. Men
som en markör, en sammandrabbning då det gamla systemet krockar med nya tankar är den fortsatt intressant.
Och en mer lyhörd fackföreningsrörelse hade tvivelsutan
kunnat förbereda sig inför den förestående förändringen
på ett annat, bättre sätt än vad som nu blev fallet. Överraskningsmomentet var betydande när SAF reste sig från
förhandlingsbordet ett decennium efter storkonflikten.
Detta trots att signalerna om en avgörande förändring
hade varit tydliga allt sedan dess.
När detta skrivs finns ett restaurerat industri-avtal
framförhandlat och klart för underskrift. Nervositeten
är trots det betydande hos både fack och arbetsgivare
inför avtalsrörelsen som inleds redan hösten 2011 då
industrins parter förhandlar om lönerna för de kommande åren.
Utan ett nytt drivankare som alla accepterar och förlitar sig på hotar en besvärlig avtalsrörelse 2011 och
2012. Nu liksom tidigare står marknadslösningar mot
mer eller mindre centraliserade förhandlingsmodeller.
TOMMY ÖBERG
är verksam som journalist på LO-Tidningen där han tidigare också har varit chefredaktör.
Att kartlägga sjuksköterskors
militans
Politiseringen av vården, det offentliga stödet och strejkerna
De senaste decennierna har många sjuksköterskor gått i
strejk i en rad länder. Det verkar som om sköterskor i allmänhet har radikaliserats1, även vid strejken i Sverige
2008, som representerade ett gräsrotsuppror mot de
fackliga ledarna.2 Sköterskor har också använt andra innovativa motståndsmetoder, som massuppsägelser, vilket
varit mest framgångsrikt i Finland. Denna studie av sköterskestrejker avslöjar en något undanskymd historia om
militans som ofta har »retuscherats bort i traditionella redovisningar».3
AV LINDA BRISKIN
Det är en bra tidpunkt att studera sköterskestrejker just nu när
arbetare och samhälle är under avsevärd attack: från kraftiga
nedskärningar av den sociala servicen, särskilt inom sjukvården, privatiseringar och samverkan mellan den privata och
offentliga sektorn, förändringar inom arbetsliv och arbetsmarknad, det ökande utnyttjandet av ras- och könsskillnader
och det neoliberala bruket av patriarkala och individualistiska
värden på arbetsplatsen och i hemmet.
Tre referenspunkter dominerar diskussioner om sköterskeyrket: Först har vi proletariseringen och konfrontationen
med den neoliberala strukturomvandlingen av sjukvården.
Proletariseringen handlar om »det ofrånkomliga intrånget av
kapital och industriella metoder på omsorgsområdet genom
rationaliseringar av arbetsprocessen, intensifieringen av arbetstakten och den strikta hierarkiska uppdelningen av arbetskraften»;4 samt också omvandlingen av en betydande andel av
vårdarbetet från relativt säkra heltidsanställningar till deltid
och till tillfälliga och till och med osäkra jobb.
För det andra betonar professionalismen den kunskap,
expertis, skicklighet och det ansvar som förknippas med sköterskeyrket och strävar mot ett självreglerande yrkesliv med
arbetsplatsautonomi.5 För det tredje utpekas sjuksköterskor av
patriarkala diskurser och praktiker som omhändertagande,
moderliga och essentiellt feminina. Faktum är att professionaliseringskrav har mötts av genusbaserade föreställningar, det
vill säga föreställningar om kön som strukturerar hierarkier,
diskurser och praktiker. »Att uppnå en professionell status har
visat sig vara en svår uppgift för sjuksköterskor. Eftersom sköterskorna traditionellt var kvinnor, ansågs deras arbete vara
baserat på kvinnliga egenskaper och som grupp saknade de
makt i samhället.»6
De fullständigt sammanflätade stråken av proletarisering,
professionalism och patriarkal praktik har haft stort inflytande
på sköterskornas arbete, medvetenhet och militans och de har
skapat en yrkesrelaterad form av motstånd.7
Könsdiskriminering, professionalism och neoliberal omstrukturering av sjukvården framträder som teman i följande
korta berättelser om militans.
Kanadensiska sköterskor i strejk
Under 19 dagar 1988 gick mer än 11 000 sköterskor ut i en
illegal strejk i den kanadensiska provinsen Alberta och de möttes med mycket kraftiga vedergällningsaktioner både från
arbetsgivarna och från staten. Organisationen Edmonton
Working Women kommenterade strejken:
De trotsade lagen för att försvara sina egna demokratiska
rättigheter och för att motsätta sig den erosion av arbetarnas rättigheter på alla områden... [och för att] slåss för patienternas rätt till offentligt finansierad sjukvård av god kvalitet.8
År 1999 uppnådde sjuksköterskorna i Alberta en uppgörelse,
på randen till vad som kunde ha blivit ytterligare en illegal
strejk.
År 1999, efter strejkerna 1988 och 1991 trotsade sköterskor
i Saskatchewan den lagstiftning som skulle tvinga dem tillbaka
till jobbet i tio dagar. Nancy Syles från Saskatchewan talade
inför kanadensiska Labour Congress:
Där fanns sjuksköterskor som var strejkvakter, som berättade
för mig: »Jag har inte ens fått fortkörningsböter.» Men du
ska veta att de aldrig tvekade. De var beredda att stanna kvar
som strejkvakter och kanske till och med att sitta i fängelse...
Allt vi önskar som sköterskor är att ge säker vård av hög kvalitet...Vi kan inte göra det med de arbetsvillkor vi har nu.9
Debra McPherson, skattmästare i det nationella sköterskeförbundet intervjuades i The Star Poenix:
Regeringen [har] inte förstått att de flesta sköterskor är
medelålders kvinnor med lång livserfarenhet och att de inte
kuschas så lätt... Om herr Romanow [premiärminister i Saskatchewans New Democratic-regering] tror att dessa 8000
kvinnor kommer att ge upp är det bäst att han tar sitt testosteronstinna utbrott och stoppar upp det. Han visar ingen
respekt för kvinnorna.10
Hon förklarade att hennes motvilja härstammade från det faktum att regeringar överallt var beredda att sänka eller frysa
lönerna för offentliganställda, varav de flesta är kvinnor.
Under 1999 inleddes en två dagar lång strejk genomförd av
47 000 sköterskor i Quebec som inledde en längre olaglig strejk.
De hade tidigare hade genomfört en veckolång strejk 1989.
Sköterskorna möttes av två drakoniska lagar som Michèle
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 45
”Lika lön det handlar om att vilja”. Ordföranden for de danska sjuksköterskorna,
Connie Kruckow ledde den stora demonstrationen den 17 april 2008. Foto: Soren
Svendsen.
46 • Arbetarhistoria 2011:2–3
Biscay, viceordförande för Quebecs sköterskeförbund ansåg att
regeringen använde för att försöka »förgöra facket».11 Sköterskorna stod emot hoten både från Förordning 160, som stadgade om böter (mer är tio miljoner dollar vid strejkens slut),
indragna fackliga ersättningar och två dagars löneavdrag för
varje frånvarodag från jobbet (vilket kostade varje sköterska
ungefär 7000 dollar) och Förordning 72, en återvänd-tillarbetet-lagstiftning som riktade sig till de fackliga företrädarna.
Fem dagar efter att Förordning 72 hade antagits röstade 93 procent av sköterskorna för en fortsatt illegal strejk.12
Danska sköterskor i strejk
Våren 2008 ägde en åttaveckorsstrejk rum i Danmark, med
70 000 sjuksköterskor, medlemmar av Dansk Sygeplejeråd,
DSR, som »aktionens spjutspetsar».13 Även om strejken delvis
handlade om arbetsförhållanden, centrerades den kring löner,
utifrån ett krav på 15-procentiga löneökningar. Särskild uppmärksamhet ägnades frågan om de lägre kvinnolönerna med
krav på »manslöner för kvinnojobb».14 De strejkande sköterskorna använde olika metoder för att dra uppmärksamhet till
lönefrågan. Kvinnorna i Holstebro delade ut brödrecept med
ett paket jäst och talade med människor, öga mot öga.
På samma sätt som jästen höjer brödet måste våra löner
höjas, till männens lönenivåer så att vi kan ha råd att äta
bröd och så att vi kan vårda och ta hand om era gamla, barn
och sjuka familjemedlemmar, släktingar och vänner.15
Massuppsägningar och icke-strejk-taktik
Även om denna artikel främst fokuserar på strejker, både lagliga och olagliga, utgår den inte från att strejker är den enda
formen av arbetsplatsmilitans. Som andra arbetare har sköterskor varit engagerade i många former av motstånd genom
decennier. Några exempel: År 1975 sjukanmälde sig sköterskor i New Brunswick, Kanada, för att stärka sina krav på
omförhandling av avtalet. Aktionen kallades the »blue flue»
när 700 sköterskor på 15 sjukhus sjukanmälde sig fösta
dagen.16 År 1976 införde sköterskor i New South Wales,
Australien, stopp för »övertid, köks-, hushålls- och kontorsarbete som inte är relaterat till vården, icke-akuta operationer
och inskrivning; De höll möten, marscherade på gatorna,
brände upp sina sköterskemössor och höll jobb-stopp-möten
som symboliska protester för att uppnå löneökningar.»17 Vid
ett sjukhus och traumacenter med 2000 sängplatser i södra
Kalifornien iscensatte sköterskor en tvådagars sjukskrivningskampanj 1987.18 I British Columbia, Kanada, vägrade sköterskorna 1989 att »utföra ’icke-vårduppgifter’, som städning,
hushållsarbete, vaktmästarjobb, kartläggning av utskrivna patienter, genom att sätta ett stopp för övertid».19 Eftersom det
finns förbud mot strejker och krav på grundläggande service
för nödlägen har sköterskor ofta tvingats söka alternativa former för motstånd och militans.
Mest intressant är kanske det som kan ses som en yrkesspecifik taktik: användandet av massuppsägningar, något som
används sedan länge. Innan det fanns rättigheter knutna till
kollektivförhandlingar erbjöd massuppsägningar ett kollektivt
redskap för motstånd.20 En tidig kanadensisk konflikt ägde
rum i oktober 1950 vid Toronto General Hospital:
73 utbildade sköterskor från sjukhusets sju våningar, BB,
stödpersonal och blodbank lämnade en petition till sjukhuschefen och styrelsen...[med] utfästelse att de 73 undertecknarna skulle säga upp sig från den 23 november om inte
sjukhuset tillmötesgick sköterskornas krav. Deras 11punktsprogram för förändring innehöll specificeringar om
arbetstider, antalet patienter som de kunde anförtros, antal
sköterskor i tjänst, semesterns längd, dagliga vilopauser och
grundlönens nivå.21
Två andra kanadensiska exempel är värda att notera. Förhandlingarna mellan sköterskorna och hotelledningen i New
Brunswick bröt samman 1969. Eftersom »sköterskorna var
förhindrade att strejka förlitade de sig på direktaktion i stället
och sade upp sig en masse»:
Uppmuntrade av det kanadensiska sköterskefackets nationella kampanj för att förbättra sköterskornas löner och
möta deras frustration, tillkännagav 1400, eller hälften av
Brunswicks registrerade sköterskor, vid en presskonferens
den 15 juli att de skulle säga upp sig. Hot om att sköterskorna skulle förlora sina ackumulerade pensionsrättigheter, sjukledighet och senioritet om de sade upp sig, stärkte
bara sköterskornas beslutsamhet. Efter nio dagars förhandlingar löstes konflikten och ett huvudavtal...ratificerades. Lönerna förbättrades avsevärt och de som hade extra
utbildningskvalifikationer fick ytterligare ett påslag.22
I juni 2001 blev frågan om Nova Scotias sjukvårdspersonals
rätt att strejka den centrala tvistepunkten i en inflammerad diskussion. Sjukvårdsarbetarna inom Nova Scotias offentliganställdas fackförbund, Nova Scotia Government Employees
Union, NSGEU, hade redan ordnat strejkvakterna när provinsregeringen antog en ny lag som tog bort deras strejkrätt
och hotade med dryga böter. De 1600 sköterskor som skulle
ha gått i strejk inom några dagar sade upp sig. Fay MacNeil,
en hjärtsjuksköterska, sade »Om jag förlorar mitt jobb bryr
jag mig inte. Jag har inte skrivit ett sköterskekontrakt för att
göra ett slavjobb. Jag skrev inte på för att förlora mina rättigheter.»23 En åskådare noterade:
Jag befann mig i ett kvavt rum på NSGEU:s strejkhögkvarter, fyllt med engagerade sköterskor, var och en redo
att säga upp sig och var och en fast besluten att riskera sin
karriär för det som är rätt... Jag stod bakpå en lastbil som
var parkerad bredvid dörrarna till legislaturen och hjälpte
sköterskor klättra upp för att signera sina uppsägningar
med stora svarta markeringspennor, offentligt inför alla, så
hela världen kunde se. Många med darrande hand och ögonen fulla av tårar. Men alla redo att göra vad som måste
göras.»24
Genom det växande stödet för sköterskorna »backade regeringen och slöt en överenskommelse med facket och de sjukvårdsanställda om att de skulle presentera sina olika krav för
ett ’val av slutbud’. Medlaren valde fackets förslag för legitiArbetarhistoria 2011:2–3 • 47
merade sköterskor»25 och gav dem 70 procent mer än de
erbjudits från början.26
Taktiken med massuppsägelser har använts i många länder.27 Den kanske mest framgångsrika användningen av massuppsägelse på senaste tid var de finska sköterskornas mobilisering. I oktober och november 2007 fanns det en betydande
stridbarhet i Finland när det gällde sköterskornas löner, som
en del av den pågående striden om lönenivåer för offentliganställda inom sjukvården. Förbundet för sjukvårdsanställda och
socialarbetare, TEHY, ville ha 24 procent nästan dubbelt så
mycket som de erbjöds, för att justera orimligt låga löner för
sköterskor. TEHY införde övertidsblockad och tillkännagav
att »13 000 sköterskor var redo att lämna in sina uppsägningar.»28 Enligt Jaana Laitinen-Pesola, ordförande för
TEHY måste förbundet »ta till det extrema hotet om massuppsägningar för att säkra sjukvårdens framtid och kvalificerad personal.»29
Som motåtgärd införde regeringen en helt ny sorts lag,
Lagen om patientsäkerhet (16 november 2007), som kunde
tvinga sjukvårdspersonal att fortsätta arbeta med sådana
arbetsuppgifter som betraktades som oumbärliga för patientsäkerheten, även om de hade sagt upp sig. Regeringen hävdade också att »varje individ var juridiskt ansvarig om en patient blev handikappad eller dog på grund av uppsägning.»30
Gensvaret på denna lagstiftning blev att ännu fler sköterskor
anslöt sig till massuppsägningskampanjen, totalt 16 000.31
I det finska sammanhanget användes strategin med massuppsägningar för att hindra att man åberopade principer om
oumbärliga tjänster, som tidigare hade undergrävt de sjukvårdsanställdas, och särskilt sköterskornas, möjligheter att förbättra sina löner och arbetsvillkor.
Senaste gången som en arbetsmarknadskonflikt med TEHY
trappades upp till kampåtgärder undergrävdes strejkens
genomslag av kravet på att facket skulle tillåta några av sina
medlemmar att upprätthålla en miniminivå med anställda på
sjukhusen. Denna gång hade TEHY valt den ovanliga strategin med massuppsägningar, i stället för strejk.32
Den 19 november lämnade sköterskorna sina jobb. Arbetsdomstolen slog fast att »de fast anställda TEHY-medlemmarnas massuppsägningar var olagliga». Domstolen dömde förbundet att betala höga böter och gav arbetsgivaren rätt att
börja anställa ersättare.33 Trots alla dessa hot och repressalier
och expertutlåtanden att TEHY inte skulle lyckas,34 gav sig
sköterskorna inte. Den 19 november, den dag då de första
uppsägningarna skulle ha trätt i kraft, undertecknades ett nytt
kollektivavtal som gav sjuksköterskorna löneökningar på
22–28 procent under den fyraåriga avtalsperioden. Denna
framgångsrika förhandling blev en referenspunkt för de
danska och svenska sköterskestrejkerna under 2008.
Politiseringen av vården och allmänintresset
Jag tror att sköterskorna ... protesterar mot systemet och
dess ineffektivitet... Det är patienternas vård som är i farozonen och det är därför sköterskorna strejkar. Men jag vet
att medierna kommer att säga att det handlar om pengar...
48 • Arbetarhistoria 2011:2–3
men jag tror inte för ett ögonblick att det enbart är en fråga
om pengar...Ni kämpar för patienternas vård hela tiden. –
Strejkande irländska sköterska 1999.35
Det här handlar egentligen om sköterskebristen, som... har
lett till vidriga och otrygga arbetsförhållanden och kompromisser när det gäller patientvården... Vi tar ställning för
människor i Saskatchewan: dig, mig, våra familjer, som de
vårdgivare och patientförsvarare som vi är. – Laurie Swift,
strejkande sköterska i Saskatchewan (Kanada), 1999.36
Det faktum att sköterskornas vårdarbete huvudsakligen äger
rum inom den offentliga sektorn är utan tvivel viktigt för deras
medvetande, deras taktik och strategier, den politiska diskurs
som de tillämpar och för strejkernas genomslag. Många kvinnor som har direkt kontakt med klientgrupper är kluvna när
det gäller att ställa krav på löner eller arbetsförhållanden och
att engagera sig i offentliga protester. Faktum är att kvinnors
ansvar för vårduppgifter har aktivt mobiliserats för att
avskräcka dem från att strejka:
Kvinnor är fostrade att känna ansvar för de människor som
de ansvarar för vare sig det är i hemmet eller på jobbet.
Följaktligen får de lätt skuldkänslor om de vägrar att
vårda... Och när de strejkar händer det att media skildrar
dem som »hjärtlösa och okänsliga».37
Alla internationella redogörelser för sjuksköterskestrejker
anspelar på konflikten mellan strejk och vårduppgifter.38
Denna forskning tyder på att sköterskornas engagemang i
vårdarbetet de senaste årtiondena snarare uppmuntrar dem –
i stället för att hindra dem – från att strejka. Sköterskornas
yrkesmässiga engagemang i vården har konfronterats med
omstrukturering av sjukvården, sköterskebrist, intensifiering
av arbetet, otrygga anställningar och könsbaserade hierarkier
med en militant diskurs kring allmänhetens intresse och en
rekonstruktion och reformering av vårdarbete, det som jag
kallar politiseringen av vård. Strejkande sköterskor har genomgående gjort kopplingar mellan de försämrade villkoren för
vårdarbete och patienternas rätt till vård av god kvalitet och
därmed också åberopat ett allmänintresse.
Politiseringen av vården har givit stöd åt ett nytt etiskt synsätt när det gäller strejker. Frågan är »inte om aktionen är etisk
utan om det är oetiskt att inte gå till aktion».39 Brown et al fann
i sin studie om den irländska sköterskestrejken 1999 att »själva
strejkaktionen är en försvarshandling».40 I november 2002 började det som skulle bli USA:s längsta sköterskestrejk – över två
år – vid Northern Michigan Hospital i Petoskey, Michigan.
Sjuksköterskorna »ville ha ett ord med i laget om hur patientvården utfördes och i frågor om patientsäkerhet, med hänvisning till den ökade arbetsbördan... Att sköterskornas strejk
varade så länge, trots erbjudanden om högre löner, är en stark
indikator att inflytande över vårdens utförande var viktigare för
dem än pengar. Sköterskorna hade blivit korsfarare, kämpar för
patientsäkerhet och för sköterskeyrkets framtid.»41
Den omfattande mobiliseringen av sköterskor och kvinnor
inom vårdyrken och de diskurser som omger denna militans
stöder anspråk på en politisering av vården, det vill säga: ett
erkännande av det kollektiva ansvaret för vården och den effekt
på kvalitativ vård som försämrade villkor inom sköterskeyrket
har; avvisandet av essentialistiska anspråk på att kvinnor är
ansvariga för vård enbart på grund av att de är kvinnor; kraven
att de färdigheter som krävs inom vårdyrken ska erkännas och
belönas; och beredskapen att mobilisera kollektivt för dessa mål.
Stöd från allmänheten
Många kanadensiska sköterskestrejker har karaktäriserats av
att de åtnjutit starkt folkligt stöd, att andra fackförbund varit
aktivt engagerade liksom samhället, allmänheten kvinnoorganisationer och andra progressiva krafter. Faktum är att sköterskorna, trots arton uppmärksammade sköterskestrejker
under 1998 och 1999, fick den högsta förtroendeplaceringen
av alla yrken i en mätning år 2000. Med sina 72 procent låg de
betydligt högre än präster (32 procent), poliser (42 procent),
lärare (50 procent) och, betecknande nog, läkare (52 procent).
Politiker, fackliga ledare och offentliga tjänstemän hamnade
på ensiffriga tal.42 En gallup i USA år 2004 visade att sköterskor har ett mycket gott anseende hos allmänheten, vilket gör
dem till en formidabel politisk kraft.43 Konvergensen mellan
professionaliseringen, omsorgen om allmänhetens intressen
och kampanjer med en bred bas av och med sköterskor har
skapat förutsättningarna för ett starkt stöd från allmänheten
när de går ut i strejk. Ett exempel är sköterskestrejken i England 1988, då en nationell opinionsmätning visade att 85 procent stödde en betydande löneökning för sköterskorna och en
majoritet stödde deras strejk för högre lön.44 »Uppmuntrade
av ’styrkan och känslan och ett fantastiskt stöd från allmänheten’... planerade vårdfacken... en nationell dag för demonstrationer... Mellan 43 000 och 100 000 personer demonstrerade
tillsammans i London, med 50 000 i Glasgow och stora skaror
på andra platser.»45
Allmänhetens stöd till kraven på rimliga löner för sköterskorna är värt att notera. I den danska sköterskestrejken 2008
visade en opinionsundersökning att 80 procent av befolkningen stödde kravet på en löneökning på minst 15 procent.46
I de finska sköterskornas kamp 2007, med massuppsägningar,
ansåg 66 procent att sköterskornas lönekrav var acceptabla. 61
procent av befolkningen uppgav att de sympatiserade med
TEHY:s planerade massuppsägelse.47
I Polen uppstod 2007 en omfattande protest kring sjukvården, som gällde både läkare och sjuksköterskor, där de senare
krävde kraftiga löneökningar. Efter att premiärministern vägrat träffa sköterskornas representanter inledde fyra sköterskor
en åtta dagar lång sittstrejk. Utanför campade stora skaror
sjuksköterskor under fyra veckor i något som kom att kallas
»den vita byn» och som »drog till sig stor uppmärksamhet
från media och allmänhet.»48 Enligt en opinionsundersökning
stödde 75 procent av befolkningen kraven från läkare och sköterskor. Sköterskor inom protestlägret rapporterade att vilt
främmande människor kom med mat och dryck. När polisen
skulle skingra en sköterskeprotest med våld, kom gruvarbetare och järnvägsarbetare resande till Warszawa för att skydda
sköterskorna mot polisvåld.49
Den kanske mest långdragna sköterskestriden inträffade i
Könsdiskriminering, professionalism och neoliberal strukturering av sjukvården gav förutsättningar för sjuksköterskornas
militans, skriver Linda Briskin. Foto: Sven-Åke Nordlöv.
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 49
Japan – en intensiv kamp som fördes av Japans fackförbund för
Medical Workers (Nihon Ironen), kallad The Nurse Wave –
sköterskevågen. Den började 1989 och pågick i tre år. Sköterskornas krav omfattade »fler sköterskor, reglering av nattskiften, införandet av femdagarsvecka för alla, en rättvis värdering av sköterskornas arbete, bättre yrkesutbildning.» Kampen
»kombinerade sköterskornas engagemang för bättre arbetsvillkor och status med allmänhetens krav på bättre sjukvård
[och] vann ökande folkligt stöd och spred sig till hela landet».
Under det första året av kamp var det gatudemonstrationer
och möten med sköterskor i vitt i varje prefektur... Befolkningens stöd för sköterskerörelsen växte... Tredje året...
bytte rörelsen fokus till krav på ... en nationell policy för
den växande gruppen sjukvårdspersonal... Med tidningarnas och TV-kanalernas rapportering om sköterskekampen,
nästan varje dag, växte allmänhetens intresse och stödet
spred sig i hela landet och satte press på regeringen att stifta
en lag om tillgång till fler sköterskor... Inom loppet av tio
månader samlades 5,4 miljoner namnteckningar från hela
landet. Efter tre års kamp uppnådde de att en lag antogs om
att säkerställa att sköterskepersonalen var tillräcklig.50
Även när sköterskornas strejker varit illegala eller när de brutit mot lagen på andra sätt har allmänhetens stöd varit tålmodigt och ibland till och med passionerat, som följande exempel från Kanada antyder. Under den illegala strejken 1988 i
Alberta rapporterar Rebecca Coulter om »omfattande stöd».
Faktum är att
mer än 500 000 dollar samlades in i mindre och större
donationer. Pensionärer gav den dollar eller två som de
hade råd med, en grupp anställda på McDonald's i Kalifornien skickade runt en hatt på jobbet till strejkfonden...[Strejken] satte igång alla slags människors fantasi och
stöd... Kvinnogrupper och fackliga organisationer samlades kring frågan... och satte press på delstatsregeringen att
skaffa fram pengar till en uppgörelse.51
Quebecksköterskornas långa illegala strejk 1999 samlade
omfattande stöd från allmänheten; 72 procent ansåg att sköterskornas lönekrav var rimliga.52
Eftersom de inte kunde få slut på strejken med befintlig lagstiftning tog den Quebecbaserade regeringen bort strejkrätten helt och hållet och höjde straffsatserna. Men fackföreningsmedlemmarna fortsatte sina arbetsnedläggelser och
möttes av en våg av sympati från allmänheten, inklusive opinionsundersökningar som visade att en majoritet stod bakom
dem, samt 120 000 underskrifter på en petition.53
I en protestaktion i Nova Scotia 2001 trotsade två hundra sköterskor regeringen och bröt mot lagen.
De satte sig i den hårdast trafikerade korsningen i Halifax.
Trafiken blockerades i flera kvarter. Busschauffören längst
fram i trafikstockningen rörde sig inte. »Jag är också med i
facket», sade han. Inga passagerare klagade. Människorna
på trottoarerna hurrade. Polisen stod bara och såg på.54
50 • Arbetarhistoria 2011:2–3
Sjuksköterskan och avdelningsföreståndaren
Elisabeth Rundberg tog strid för att bevara Saltsjöbadens sjukhus. Foto: Markko Björkman.
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 51
Det råder inget tvivel om att sköterskorna är värda uppmärksamhet, inte minst för sin anmärkningsvärda förmåga att
mobilisera stöd från allmänheten och att bygga koalitioner
över fackliga gränser, med andra grupper i samhället och med
progressiva rörelser.
Slutsats: kvinnors militans
Huvuddragen i [blussömmerskornas] strejk var lika
anmärkningsvärda som gensvaret från trettio tusen oorganiserade arbetare, det orubbliga och kompromisslösa sinnelaget hos de strejkande. Detta berodde inte bara på nationalitet utan också på det kön som dominerade...[V]i har nu
en facklig truism att »kvinnor är bäst på att strejka» ...Blussömmerskornas strejk utmärktes av... fullständig hängivenhet till ett mål, känslomässig uthållighet, oräddhet och en
beredskap att möta fara och lidande.
Helen Marot (1911) i Kvinnornas fackförbund i New York
City om blussömmerskestrejken 1909.55
Trots Ruth Milkmans varning att återupptäckten av kvinnlig
aktivism kan leda till naivt romantiserande 56 måste varje diskussion om kvinnlig militans börja med att betona den omfattande, om än ofta osynliga berättelsen om kvinnors engagemang i militanta strejker. Vittnesmålen belyser förvisso uthålligheten och »oräddheten» hos sköterskor i strejk, ofta trots
höga insatser och utmanar allmänna föreställningar om att
»kvinnor är mer passiva och undviker konflikt.»57
Kvinnornas fackliga militans utmanar inte bara vanföreställningar om kvinnliga arbetare utan också maskulinistiska
antaganden som fortfarande är djupt förankrade i den fackliga
kulturen. Genom att fokusera på kvinnornas militans problematiseras också kopplingarna mellan militans, maskulinitet
och manlighet.58 Strejker som genomförs av kvinnor gör också
allmänheten medveten om genusaspekter genom att störa den
traditionella kopplingen mellan facklig militans och arbetarklassens män. I sin berättelse om den femtio dagar långa sköterskestrejken i Victoria, Australien visar Judith Bessant vilken vikt som lagts vid genusaspekter i denna kamp.
I australiensisk arbetarhistoria skulle det vara svårt att hitta
en motsvarande händelse där stora grupper kvinnor utmanar en mansdominerad regering, ett mansdominerat system för arbetsmarknadsrelationer, ett manligt dominerat
fackligt ledarskap. Det blev en konflikt som dominerades
av deltagarnas könstillhörighet.59
Sköterskornas militans utmanar sist och slutligen inte bara
kopplingen mellan militans och män utan också marginaliseringen och den ökande kriminaliseringen av militans. Genom
sin förmåga att bygga upp allmänhetens stöd underlättar sköterskornas militans en normalisering och legitimering av själva
militansen.
Sköterskornas militans och koalitionsbygge ingår i en lång
tradition inom de fackliga kvinnornas organisering och motstånd, något som skulle kunna erbjuda en outnyttjad potential
för att värna offentliga tjänster, skydda arbetarnas rättigheter
och stärka den fackliga förnyelsen.
52 • Arbetarhistoria 2011:2–3
NOTER – ATT KARTLÄGGA SJUKSKÖTERSKORS MILITANS
1 Linda Briskin, »The Militancy of Nurses and Union Renewal», i Transfer: European Review of Labour and Research, utkommer 2011.
2 David Landes, »Striking Nurses Make for Striking Debate», i The Local: Sweden’s News In English 25 april 2008
http://www.thelocal.se/11354/20080425/; Jordan Shilton,
»Health Care Strikes in Scandinavia,» World Socialist Web Site,
2 maj 2008 http://www.wsws.org/articles/2008/may2008/scanm02.shtml
3 Mick McKeown, »Alliances in Action: opportunities and
Threats to Solidarity between Workers and Service Users in
Health and Social Care Disputes», i Social Theory & Health 7 (2),
2009, s. 149.
4 Kathryn McPherson, Bedside Matters: The Transformation of
Canadian Nursing, 1900-1990, Toronto: Oxford 1996, s. 8.
5 Carol McDonald, »Issues of Gender and Power: the Significance Attributed to Nurses’ Work», i Marjorie McIntyre &
Carol McDonald (red.), Realities of Canadian Nursing: Professional, Practice and Power Issues 3rd edition, Philadelphia: Walters
Kluwer 2010, s. 355-368.
6 Glenda Strachan, »Not Just a Labour of Love: industrial
Action by Nurses in Australia», i Nursing Ethics 4 (4), 1997,
s. 297.
7 Linda Briskin, »‘Sleeping Giants:’ nurses on Strike», paper
presenterat under konferensen Strikes and Social Conflicts in
the Twentieth Century, Lisbon, 2011.
8 Rebecca Coulter, »Alberta Nurses and the ‘Illegal’ Strike of
1988», i Linda Briskin & Patricia McDermott (red.), Women
Challenging Unions: Feminism, Democracy and Militancy, Toronto:
University of Toronto Press 1993, citerad på s. 56.
9 Globe and Mail 13 juli 1999.
10 15 april 1999.
11 Globe and Mail 6 juli 1999.
12 Globe and Mail 26 juli 1999.
13 »Danish Nurses’ Strike Enters Second Week», Agence
France-Presse 23 april 2008.
14 Carsten Jørgensen, »Longest Strike in Public Sector Ends
with Pay Settlement», The European Industrial Relations Observatory (EIRO) Online 29 september 2008 http://www.eurofound.europa.eu/eiro/2008/04/articles/DK0804029I.htm
15 Callum Laggan, »Danish Nurses' Strike», New Worker
Features 3 maj 2008 http://newworkerfeatures.blogspot.com/
2008/05/danish-nurses-strike.html
16 Linda Kealey, »No More ‘Yes Girls’: labour Activism
among New Brunswick Nurses, 1964-1981», i Acadiensis 37 (2),
2008, s. 10.
17 Strachan 1997, s. 300f.
18 Richard Kravitz, Barbara Leake & Bruce Zawacki, »Nurses’ Views of a Public Hospital Nurses’ Strike», i Western Journal
of Nursing Research 14 (5), 1992, s. 645-661.
19 Larry Haiven, »The State and Nursing Industrial Relations: the Case of Four Western Canadian Nurses’ Strikes»,
opublicerad uppsats, 1991, s. 18-19.
20 Judith M. Hibberd, »Strikes by Nurses», i Alice Baumart
& Jenniece Larsen (eds.), Canadian Nursing Faces the Future 2nd
red., St. Louis, Mo: Mosby 1992, s. 577.
21 McPherson 1996, s. 243f.
22 Kealey 2008, s. 9-10f.
23 Times-Colonist [Victoria, BC] 29 June 2001.
24 Skip Hambling, »Hearts and Minds: a Response to Tom
O’Brien’s ‘Targeting Tories’ Article», i Our Times 21 (4), 2002,
s. 13-14.
25 Larry Haiven & Judy Haiven, »The Right to Strike and
the Provision of Emergency Services in Canadian Health Care»,
i Rapport från Canadian Centre for Policy Alternatives, 2002, s. 5
http://www.policyalternatives.ca/publications/reports/rightstrike-and-provision-emergency-services-canadian-health-care
26 Tom O'Brien, »Targeting Tories: how the Nova Scotia
Nurses Won», i Our Times 21 (3), 2002, s. 22.
27 See Joni Ketter, »Nurses and Strikes: a Perspective from
the United States», i Nursing Ethics 4 (4), 1997, s. 323-329; och
om Australia, se Strachan 1997.
28 Pertti Jokivuori, »Nurses’ Union Rejects Pay Offer and
Calls for Industrial Action», The European Industrial Relations
Observatory (EIRO) Online, 12 november 2007 http://www.eurofound.europa.eu/eiro/2007/10/articles/fi0710039i.htm
29 »TEHY tillkännager krav, hotar med massuppsägning», 9
okt 2007 YLE: (finska public service-kanalen) http://www.yle.fi/
uutiset/news/
30 Pertti Jokivuori, »Controversy over Law Restricting Right
to Strike in Healthcare Sector», The European Industrial Relations Observatory (EIRO) Online 14 january 2008a http://
www.eurofound.europa.eu/eiro/2007/12/articles/fi0712039i.htm
31 »Nurses Union Announces More Resignations», 12 nov
2007. YLE: (Finnish Broadcasting Company) http://www.yle.fi/
uutiset/news/
32 »Labour market experts doubt nurses will get pay hikes
they want», 22 oct 2007. Helsingin Sanomat (HS) www.helsinginsanomat.fi/english
33 Pertti Jokivuori, »Nurses’ Dispute in Settlement Talks»,
The European Industrial Relations Observatory (EIRO) Online
21 januari 2008b http://www.eurofound.europa.eu/eiro/2007/
11/articles/fi0711019i.htm
34 ibid.
35 Gary D. Brown, Anna-Marie Greaney, Mary E KellyFitzgibbon, & Jane McCarthy, »The 1999 Irish Nurses’ Strike:
nursing Versions of the Strike and Self-Identity in a General
Hospital», i Journal of Advanced Nursing 56 (2), 2006, s. 205.
36 Regina Leader-Post 7 maj 1999.
37 Judy Darcy & Catherine Lauzon, »The Right to Strike»,
i Linda Briskin & Lynda Yanz (red.), Union Sisters, Toronto: The
Women's Press 1983, s. 175.
38 Brown et al. 2006, s.206f.
39 Karen Jennings & Glenda Western, »A Right to Strike?»,
i Nursing Ethics 4 (4), 1997, s. 281.
40 Brown et al 2006, s. 205f.
41 Lisa Hayes, »Nurses on Strike», i Aaron Brenner, Benjamin Day, & Immanuel Ness (red.), The Encyclopedia of Strikes in
American History, Armonk, NY: M.E. Sharpe 2009, s. 712-3.
42 Paul Clark & Darlene Clark, »Union Strategies for Improving Patient Care: the Key to Nurse Unionism», i Labor Studies
Journal 31 (1), 2006, s. 63.
43 Paul Clark & Darlene Clark, »Union Strategies for Improving Patient Care: the Key to Nurse Unionism», i Labor Studies
Journal 31 (1), 2006, s. 63.
44 Sarah Hayward & Elizabeth Fee, »More in Sorrow Than in
Anger: the British Nurses’ Strike of 1988», i International Journal
of Health Services 22 (3), 1992, s. 404.
45 ibid
46 Frederik Ohsten, »Denmark: 100,000 Public Sector Workers on Strike», i Internat©ional Marxist Tendency 29 april 2008
http://www.marxist.com/denmark-public-sector-workersstrike.htm
47 Jokivuori 2007.
48 Jan Czarzasty, »Pay Disputes in Public Health Sector Escalate», The European Industrial Relations Observatory (EIRO)
Online, 20 August 2007 http://www.eurofound.europa.eu/eiro/
2007/07/articles/pl0707019i.htm
49 Marius Heuser, »The Way Forward in the Polish Doctors
and Nurses Strike» , World Socialist Web Site 19 juli 2007
http://www.wsws.org/articles/2007/jul2007/pola-j19.shtml
50 Seishi Katsuragi, (1997) »Better Working Conditions Won
by ‘Nurse Wave’ Action: Japanese Nurses’ Experience of Getting
a New Law by their Militant Campaign», i Nursing Ethics 4 (4),
1997, s. 316-17.
51 Coulter 1993, s. 55f.
52 Globe and Mail, 28 juni 1999.
53 Haiven and Haiven 2002, s. 7f
54 Hambling 2002, s. 12f.
55 Helen Marot, »A Woman's Strike - An Appreciation of the
Shirtwaist Makers of New York,» i Henry Mussey (red.), Proceedings of the Academy of Political Science in the City of New York,
1910-11, s. 124 och 128.
56 Ruth Milkman, »Editor’s Preface», i Ruth Milkman (red.),
Women, Work and Protest: A Century of Women's Labor History,
Boston: Routledge och Kegan Paul 1985, s. xii.
57 Charlotte Yates, »Challenging Misconceptions about Organizing Women into Unions», i Gender, Work, and Organization 13
(6), 2006, s. 565.
58 Linda Briskin, »Gendering Labour Militancies», uppsats
presenterad vid Gender, Work and Organization Konferens, Keele
University, UK, 2007.
Judith Bessant, »‘Good Women and Good Nurses’ Conflicting Identities in the Victorian Nurses Strikes, 1985-6», i Labour
History 63, 1992, s. 168.
LINDA BRISKIN
är verksam vid Social Science Department and School of Women’s Studies, York University, Toronto, Canada. Hon har bland
annat forskat om kvinnor i fackliga organisationer och kvinnors
organisering i Kanada och Sverige.
ABSTRACT
In recent decades, nurses have gone on strike in large numbers
and in many countries. They have also used innovative non-strike
tactics of resistance such as mass resignations. This article explores nurse militancy through strike narratives. It argues that in recent decades, the professional commitments of nurses to the provision of care have confronted health care restructuring, nursing
shortages, intensification of work, precarious employment and
gendered hierarchies with a militant discourse around the public
interest, and a reconstitution and reclamation of caring work,
what I call the politicization of caring. This research suggests that
nurses’ dedication to caring work may now encourage rather than
dissuade them from going on strike. It also highlights the widespread public support for nurses, even when they go on strike
illegally.
Finally, nurse militancy challenges commonsense misconceptions that women workers are passive and unlikely to strike. It
problematizes the associations of militancy with men, masculinity
and manliness. In fact, in its capacity to build public support,
nurse militancy helps to mainstream and legitimize militancy itself. Nurse militancy and coalition-building are part of a long tradition of union women’s organizing and resistance which may
provide untapped potential to defend public services, protect
workers’ rights, and invigorate the union renewal project.
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 53
Arbetarrörelsens minne
– minnet av arbetarrörelsen
Anteckningar från den 46:e konferensen i Linz
Man kan börja med några talesätt och citat: »Det är segrarna
som skriver historien», »historia är den lögn man kommit
överens om», »historien kommer att vara snäll mot mig, för
jag tänker skriva den», »inget förgyller det förflutna så mycket
som ett dåligt minne». Allt detta är exempel på att inträffade
händelser eller förflutna förhållanden är en sak och berättelsen, historien, om dem är en annan. Den 46:e ITH-konferensen i Linz, Österrike, hade rubriken »The memory of
Labour» och hade historiekultur och historiebruk som tema.
Med memory - minne - avsågs dels hur arbetarrörelsen och
även andra sociala rörelser själv förhåller sig till sitt förflutna,
men också vilken plats arbetarrörelsen och dess historia har i
det kollektiva historiska minnet i länder och världsdelar.
Med 2010 års konferens inleddes en ny treårig konferenscykel under temat Arbetarrörelsen och andra sociala rörelser
som aktörer vid samhällsförändringar, en rubrik som synes
kunna täcka ganska mycket, men som alltså för året var konkret inriktat på det som kallas »memory politics», »Geschichtspolitik» eller »historiebruk», det vill säga hur det kollektiva
minnet av händelser och fenomen skapas av olika intressen och
fyller olika funktioner, och den konkreta frågan under konferensen var vilken roll arbetarrörelsen har spelat och spelar i
detta sammanhang. Och eftersom minnespolitik ofta rör kontroversiella ting och dramatiska händelseförlopp kan man lika
ofta tala om glömskepolitik, med andra ord: vad synes viktigt
att komma ihåg och vad synes viktigt att glömma bort i ett
samhälle? Och på vilket sätt skall historien kommas ihåg, om
den skall kommas ihåg?
ersattes dessutom med attacken mot Twin Towers i New York.
Offret, som ju hela tiden funnits och haft en plats i historien,
fick nu enligt Traverso den helt centrala och allt annat nästan
överskuggande rollen.
Det är alltså under de senaste årtiondena, hävdar Traverso,
som detta har hänt: minnet av Gulag utraderade minnet av
revolutionen, minnet av Förintelsen ersatte minnet av antifascismen och minnet av slaveriet ersatte minnet av antikolonialismen och det synes som om hågkomsten av dessa offer
inte kan existera parallellt med dessas kamp, segrar och nederlag. En särskild betydelse får minnet av Förintelsen, vars plats
i våra historiska framställningar tycks växa i takt med att själva
händelserna blir allt mer avlägsna i tid, särskilt i Västeuropa
och Förenta staterna, där Traverso manade fram bilden av
Förintelsen som en »civil religion», vars uppgift är att göra de
liberala demokratiernas värden heliga: pluralism, tolerans,
mänskliga rättigheter. Genom en sekulär minnesliturgi försvaras och förmedlas dessa värden.
Traverso framhöll särskilt hur detta skett i Tyskland: samtidigt som plikten att minnas Förintelsen skulle förena medborgarna i det nya Tyskland och synagogor återuppbyggdes
och ett minnesmonument upprättades mitt i Berlin så revs
allt som skulle påminna om DDR ned – Palast der Republik,
monument och annat - och därigenom också minnena av antifascismen. En liknande process ägde rum i Italien. På detta
sätt reduceras 1900-talets historia till en bipolär historia av
offer och förövare, enligt Traverso.
Från hopp till ansvar
Minnet av arbetarrörelsen i den
europeiska historiekulturen
Inledningsanförandet hölls av Enzo Traverso, Université de
Picardie. Han började med att slå fast att mänskligheten gått
in i det 21 århundradet utan utopier och att det är något unikt
i förhållande till de senaste tvåhundra åren. Vid 1800-talets
början hade den franska revolutionen just skapat ett brott mot
det gamla samhället och framstod som ett löfte om kommande
omdaningar. Och drygt hundra år senare hade den ryska revolutionen skapat förhoppningar om en frigörelse för miljoner
människor världen över. Övergången till det 21 århundradet
sammanföll med en omvandling från »hoppets princip» till
»ansvarets princip», som en följd dels av kommunismens sammanbrott och övergången till en föreställning om liberalism
och marknadsekonomi som den självklara värld vi är »dömda»
att leva i å ena sidan och medvetenheten om klimathotet och
ansvaret inför kommande generationer å den andra. Symbolen för omvälvningarna, de brutala händelserna i hoppets
tecken (stormningen av Bastiljen respektive Vinterpalatset),
Jürgen Kocka, fram till sin pensionering verksam vid Freie
Universität Berlin höll ett föredrag om vilken plats arbetarrörelsen haft i det allmänna historiemedvetandet under 1900talet och hur arbetarrörelsen själv försökt prägla bilden av sin
insats. Detta har sett olika ut under olika perioder, och det bör
väl tilläggas att Kockas beskrivning i första hand inriktades på
den tyska arbetarrörelsen och hur dessa förhållanden sett ut
under olika perioder under seklet. Just nu befinner vi oss i en
process, hävdade Kocka, där studier och hyllandet av det förflutna fått en allt mer central roll. Och i vår egen tids kollektiva minnen har arbetarrörelsens roll minskat. Dess historia
har inte skjutits åt sidan, snarare har annat trängt sig fram. Ett
exempel är hur de europeiska minneskulturerna kommit att
kretsa kring katastrofer och i denna diskurs har arbetarrörelsens minnen ingen plats. Orsakerna är, menade Kocka, »Marx
fall», Sovjets fall, kapitalismens seger och förlusten av utopier.
I resten av världen kan arbetarrörelsen fortfarande vara kon-
54 • Arbetarhistoria 2011:2–3
Överst på bilden Ulla Manns, nedan Berthold Molden (i mitten).
Foto: Winfried Garscha.
troversiell, men i Europa är den inte längre det: man minns
den med respekt men dess historia är knappast spännande i
skuggan av religionens renässans och de överhängande klimathoten. Till det nämnda katastroftemat hör också en stark
fokusering på historiens offer och här har inte arbetarrörelsens minnen någon plats. För trots att den led under diktaturerna under seklets mitt så är arbetarrörelsens historia i
Europa i huvudsak en historia om framgång.
Men arbetarrörelsens minnen borde ha betydelse i det allmänna historiemedvetandet framhöll Kocka och anger två skäl
till detta. För det första har arbetarrörelsen varit en central
drivkraft i civilisations- och framstegsprocessen i världen
genom sin kamp för mänskliga rättigheter och rättvisa och för
det andra är det viktigt att studera kommunismens roll i historien, både som offer och som förövare.
Minnet av motstånd
Bruno Groppo och Filippo Focardi från Centre National de
la Recherche Scientifique, Paris respektive University of
Padua, berättade om hur motståndsrörelserna i Italien och
Frankrike, och framför allt deras minnen från kriget, kommit
att få både lika och olika funktioner i de båda länderna under
efterkrigstiden.
I båda länderna har motståndsrörelsens minnen av kriget
varit utgångspunkt för de nationella minnena av kriget, och i
båda fallen skapades motståndsrörelsens minnen som utgångs-
punkt i nationella frågor. Detta motsvarade omedelbara behov
i länderna men något olika beroende på det närmaste förflutna: I Italien, som var en av axelmakterna och därför en av
de besegrade staterna, blev motståndsrörelsens erfarenheter
viktiga för att bygga upp en ny stat, för att distansera landets
öde från fascismens öde och för att distansera italienarna från
fascisternas förbrytelser. Här kom italienarna att framstå som
fascismens offer i stället, förenade i opposition mot fascismen.
I Frankrike däremot, kom sammanbrottet 1940 i och med den
tyska ockupationen och den förödmjukelse och det nationella
trauma som denna innebar. Motståndsrörelsen var en nationell resning mot såväl ockupationsmakt som franska kollaboratörer. Efter kriget fanns ett behov av att stärka Frankrikes
ställning internationellt och bilden av Frankrike som en av
segrarmakterna. Att kanalisera de nationella minnena av kriget genom motståndsrörelsens minnen blev ett sätt att tona
ned eller negligera det franska etablissemangets roll i brotten
under ockupationen.
Följden av denna minnespolitik blev i båda fallen att andra
minnen av kriget marginaliserades, minnen av förföljelser och
deportation av judar och minnen av massakrer på civila som
genomfördes av de tyska trupperna och detta försvårar en kritisk bedömning av kriget, motståndsrörelsen och de båda
nationernas historia.
Dessa nationella självbilder stod sig länge under efterkrigstiden, och framemot 1960- och 1970-talens radikalism
uppdaterades motståndsrörelserna till revolutionära myter. Så
småningom har utvecklingen gått isär i de båda länderna. I
Frankrike har visserligen en mer balanserad bild av motståndsrörelsen växt fram från 1970-talet och framåt, men det
finns ingen politisk kraft att räkna med som på allvar utmanat
bilden av den. I Italien däremot, där det politiska landskapet
förändrades under 1990-talet försvann de gamla dominerande
partierna ut i marginalen och med dem minnet av motståndsrörelsen. In kom Forza Italia och Berlusconi. De nya italienska
högerkrafterna använde sig aktivt av minnespolitik och avvisade de nationella myterna kring motståndsrörelsen. I Italien
är därför motståndsrörelsens minne som en del av den nationella självbilden undanträngt, medan det i Frankrike fortfarande är centralt.
Minnet av kommunism och kamratskap
Mario Kessler, Universität Potsdam beskrev hur året 1989
inneburit en vändpunkt i synen på arbetarrörelsens roll i historien och bilden av den i det kollektiva minnet. Samtidigt
med den fysiska utrensningen av Leninstatyer och andra synbara uttryck från de forna diktaturerna i öst har kommunismen reducerats till sin despotiska praktik. Arbetarrörelsen är
dock en del av den internationella sociala rörelse som kämpat
för förbättrade levnadsvillkor och hade inte minst betydelse
när det gällde att underbygga de demokratiska samhällen som
växte fram. Arbetarrörelsen måste dock efter 1989 avstå från
sin historiska mission. Men så länge som det återstår att lösa
de sociala frågor som låg bakom arbetarrörelsens uppkomst så
kommer också den världsomfattande rörelse att bestå, som är
inriktad på att rätta till dessa problem och i detta sammanhang
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 55
2010 års ITH konferens i Linz. Foto: Winfried Garscha.
förblir arbetarrörelsens minnen som historisk erfarenhet av
betydelse, menade Kessler.
Nick Dyrenfurth, University of Sydney, diskuterade
begreppet »mateship» och hur den australiensiska arbetarrörelsen försökte »kapa» detta begrepp i början av det förra
århundradet. »Mateship» bör översättas till »vänskap» och det
finns, enligt Dyrenfurth, ingenting som tyder på att denna är
något annat i Australien än på andra håll i världen. Begreppet
har dock särskilda konnotationer i den Australiensiska historien och har kommit att bli bärare av nationella minnen och
politiska laddningar. I tidig australiensisk litteratur finns
många referenser till ordet »mate» som före 1890-talet
hängde samman med landets koloniala förflutna och stod för
ett särskilt sorts kamratskap mellan vita män som arbetade på
plantager och i bushen. Med tiden kom »mateship» att få en
speciell innebörd och koppling till den australiensiska nationen, ungefär på samma sätt som »the frontier spirit» i USA
och därmed fick det också betydelse som politisk valuta under
perioden från 1890 till 1914, då både den australiensiska nationalismen och den australiensiska arbetarrörelsen växte fram.
Fackföreningsrörelsen sökte skapa en klassidentitet där facklig solidaritet och »mateship» var ett och detsamma. »Socialism is being mates», som rubriken på Dyrenfurths anförande
hette. Detta sätt att tillägna sig ett så attraktivt begrepp var
dock inte ohotat. Under Första världskriget, då Australien deltog i den brittiska krigföringen, försökte konservativa krafter
ge begreppet renodlat nationalistiska övertoner. Oavsett hur
begreppet har exploaterats och av vilka har det dock alltid varit
kontroversiellt och kritiserats för att med sin koppling till
gemenskapen mellan vita män vara exkluderande.
Minnet av arbetarrörelsen i det Globala Syd
Andreas Eckert, Humboldt Universität, Berlin, diskuterade
arbetarrörelsens roll i Afrika eller, snarare, varför arbetarrörelsen inte synes spela någon roll i Afrikas historieskrivning.
Kontinenten, som Eckert tog ett stort grepp över, har åtminstone på flera håll drabbats av arbetsmarknadskonflikter. Det
gällde till exempel ett flertal strejker i depressionens kölvat56 • Arbetarhistoria 2011:2–3
ten under 1930-talet, bland annat en hamnarbetarstrejk i
Mombasa, Kenya, år 1934. De förhoppningar om en nyordning för Afrika som fanns efter Andra världskriget förbyttes
snabbt i besvikelse och denna låg bakom de flesta strejkerna
på 1940-talet och framåt. Det handlade ofta om generalstrejker som drabbade nyckelindustrier av olika slag. Centrala figurer i 1960-talets frigörelse hade ofta varit aktiva i dessa strejker. Ett exempel är Seko Touré i Guinea. Motståndet i arbetsmarknadskonflikterna gällde ofta att de arbetsregimer som tilllämpades på arbetsplatserna, till exempel den franska Code du
travail, saknade relevans i den afrikanska kontexten. Kampen
för förbättrade arbetsvillkor handlade om att svarta arbetare
skulle likställas med vita. Motståndet mot arbetsgivare smälte
därför samman med motståndet mot kolonialismen i sig. Afrikansk enhet är att bekämpa imperialismen, menade Touré, de
olika klasserna i Afrika kan inte separeras från varandra. Av
fackföreningarna krävdes därför att de måste förändras för att
inte motverka frigörelsen. Detta har lett till att man inte finner några referenser till arbetarrörelsen i den afrikanska minneskulturen, hävdade Eckert.
Gerardo Leibner, Tel Aviv University, tog ett likartat grepp
över Latinamerika, även om hans undersökningar främst varit
inriktade på Uruguay. Här har arbetarrörelsen haft en framträdande roll i det allmänna medvetandet, och i centrum för
den latinamerikanska befrielsen finns en stark arbetarsymbolik parad med en romantisering av martyrer och liknande.
Från vänster Jürgen Mittag, Jürgen Kocka och Bruno Gruppo på podiet. Foto: Winfried Garscha.
Leibner lyfter på detta sätt fram det komplexa förhållandet
mellan arbetarrörelsens och den revolutionära rörelsens minnen i Latinamerika. För hundra år sedan spelade europeiskt
inspirerade anarkister en viss roll i det latinamerikanska idélivet. Men under 1940- och 1950-talen tillämpade de kubanska
fackliga organisationerna relativt passiva strategier trots att en
revolutionär elit samtidigt höll på att växa fram. Romantiseringen av den kubanska revolutionen från 1959 och framåt
påverkade andra och stimulerade marxistiska angreppssätt och
visioner om revolutionen som arbetarnas befrielse. Detta fick
inte minst betydelse under 1960-talets latinamerikanska studentkult. Under de senaste årtiondena, från 1980-talet och
framåt, har arbetarrörelsens minne dock överskuggats av frågor som rör medborgerliga rättigheter i allmänhet och förlorat i betydelse till följd av diktaturer och olika neoliberala
reformers framgång. Och när arbetarledare blickar tillbaka är
de visserligen stolta över sitt revolutionära förflutna, men få
vill kännas vid kommunistpartiets beväpnade organisationer
och förberedelser för motkupper.
Minnet av Arbetarrörelsen i Asien
En särskild fallstudie kring fenomenet minnespolitik stod
Hyun Back Chung från Sungkyunkwan University, Seoul, för.
Chun Tae-il var en 22-årig textilarbetare som 1970 tände eld
på sig själv i protest mot de omänskliga arbetsförhållandena i
Seouls små textilfabriker. Händelsen innebar dels ett uppvaknande för landets intellektuella som dittills stridit för demokratisering och mot diktaturen och dels en nystart för den
koreanska arbetarrörelsen, som varit helt förbjuden enligt de
antikommunistlagar som funnits sedan landets delning 1945.
Chun Tae-ils mor vägrade låta honom begravas innan hans
krav tillgodosetts och åren 1970-71 ökade antalet arbetarprotester i Sydkorea. Efter landets övergång till demokrati från
mitten av 1980-talet har Chun Tae-il vävts in i det nationella
minnet, till följd av en intensiv minneskamp under de senaste
20 åren, en kamp som å ena sidan inneburit att han hedrats
med en staty, omkring 4000 olika kopparplåtar runt om i Sydkorea, en biografi som sålts i en miljon exemplar och en film
om hans liv med en titel som Hyun Back Chung översatte till
engelska: »A Beautiful Youth». Å andra sidan har detta minne
som antytts snarare lyfts ur sitt ursprungliga sammanhang och
in i den nationella symboliken, något som gjort att det konservativa partiets ledare år 1995 kunde delta då 25-årsminnet
av händelsen högtidlighölls. Chungs redogörelse påminner på
många sätt om de minnesstrider som utspelats kring Amalthea- eller Ådalshändelserna i Sverige.
Antikolonialismens historiepolitik
Berthold Molden, Universität Wien talade om »antikolonialismens historiepolitik» och lyfte fram de två olika ramverk
inom vilka han anser att kolonialism och antikolonialism har
diskuterats. I det ena fallet framhålls antikolonialismens marxistiska arv, i synnerhet kopplat till den Tredje internationalen,
det vill säga att analysen av de globala ojämlikheterna, såväl
när det gäller ekonomi som kunskapsproduktion, bygger på
marxistisk anti-imperialism. En klassisk titel i detta sammanhang är Walter Rodneys How Europe Underdeveloped Africa.
Kritiker av denna inriktning har anklagat den för en sorts historicism, som i detta sammanhang innebär att man ser utvecklingen som enkelspårig, där vissa länder kommit längre än
andra som i stället befinner sig på ett historiens sidospår eller
väntrum. Det andra synsättet observerar antikolonialismens
associationer till Förintelsen. Först från och med 1960-talet,
menade Molden, har minnena av Förintelsen börjat få den
hegemoni och omätbarhet som gjort att varje försök till jämförelse besvaras med förfäran och anklagelser om revisionism.
Tidigare, under åren efter Andra världskriget, fanns det exempel på författare som såg förintelsen som ett moment i en kontinuitet av europeiska förbrytelser, inte minst i kolonierna.
Molden anser att båda dessa förklaringsmodeller både dominerat och begränsat studiet av antikolonialismens och postkolonialismens argument och tankemönster.
Kvinnoorganisationers historiekultur
Ulla Manns, Södertörns högskola berättade om ett ännu pågående forskningsprojekt kring minnets och den historiska
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 57
berättelsens betydelse i skapandet av 1800-talets feminism.
Med utgångspunkt i bland annat Eric Hobsbawms arbeten
kring begreppet »inventing tradition» undersöker hon hur
den tidiga kvinnorörelsen i Skandinavien, den första vågens
feminister under 1800-talet, använt historieskrivningen som
ett verktyg för att definiera sig själva och därigenom definiera
vad som ingår i denna rörelse och vad som inte ingår. Medvetandet om historieskrivningens betydelse föddes redan i samtiden av det omgivande samhällets negativa skriverier om
kvinnorörelsen. Pionjärerna, och Manns utgick i första hand
från dem inom Fredrika Bremerförbundet, var angelägna om
att beskriva sin rörelse som en naturlig och logisk följd av luthersk kristendom och idéer som redan var etablerade i samhället men som ännu inte nått kvinnorna. Historieskrivningen
riktades såväl utåt, mot omgivningen, som inåt, där den avsåg
definiera och skapa den ideala feministen. Lydia Wahlström,
aktivist och historiker liksom andra beskrev den egna historien som en linjär utveckling av stegvisa framsteg, präglad av
konsensus, såväl internt som med männen. På så vis utdefinierade man andra feministiska inriktningar, inte minst marxistiska, sexualradikala och liknande. Studiet av mekanismerna
för identitetsformering, minnesproduktion och emancipatoriska strategier är mycket tacksamt på denna typ av material,
som återfinns överallt där kvinnorörelsen avser komma ihåg
sig själv, både i Skandinavien och utomlands. Exempel på minneskulturer är vad Manns kallade »ritualiserat minne» manifesterat genom årsdagar, traditioner och ikonografi och »fruset minne», det vill säga olika sätt att materialisera hågkomster, genom statyer, gatunamn, frimärken och symboler av olika
slag.
Nationella minnen av historisk förändring
Om fackföreningen Solidaritets väg in i det polska offentliga
minnet berättade Tomasz Kozlowski från The Institute of
National Remembrance, Warszawa. Utgångspunkten var
enkätundersökningar som gjorts bland polacker under en
längre period. Solidaritets betydelse uppfattas som positiv av
majoriteten av polackerna oavsett politisk åskådning i övrigt
och oavsett ålder. Att även människor som inte var födda i början på 1980-talet har denna uppfattning visar att Solidaritet
tagit sig in i Polens gemensamma minne, hävdade Kozlowski.
Solidaritets roll har förändrats från 1980-talet och fram till nu.
Från att för 30 år sedan ha verkat för hela nationens frigörelse
58 • Arbetarhistoria 2011:2–3
till att numera endast vara en traditionell fackförening för
medlemmarna. Detta förhållande har uppfattats av dem som
svarat på enkäterna, och den tidigare rollen underskattas inte:
44 procent av de svarande ansåg att Solidaritet hade betydelse
för kommunistblockets sammanbrott och 38 procent tilldelade den dåvarande påven, polacken Johannes Paulus II en lika
viktig roll i skeendet. Ett intressant faktum, menade Kozlowski, är att den bästa boken om Solidaritets historia utkom
1983. Efter Murens fall 1989 fanns däremot inget intresse för
denna då den ansågs vara alltför näraliggande i tid. Aktivister
var inte intresserade och flera av dem höll på att göra politisk
karriär i olika läger. Först i samband med Solidaritets 20-årsjubileum ökade intresset för historieskrivning vid olika centra
med olika inriktning. På senare år har debatten rört dokumentation om polisagenter inom rörelsen, till följd av öppnade arkiv och detta är visserligen viktigt, fastslog Kozlowski
men han menade samtidigt att det sensationella i detta drar
intresset från seriös akademisk forskning kring rörelsen och
händelserna.
Minne och minnet av
Den 46:e ITH-konferensen i Linz hade alltså en tudelad uppgift som dels handlade om arbetarrörelsens eget historiebruk
och dels om vilken plats arbetarrörelsen har tilldelats i såväl
internationella som transnationella minneskulturer. I den
avslutande diskussionen infann sig snart ett lite dystert stämningsläge som nog hade att göra med att många av deltagarna
inte bara hade arbetarrörelsen som forskningsobjekt utan även
hade sitt hjärta där. Det förhållandet att arbetarrörelsen sällan har fått en plats i den europeiska minnesrepertoaren, som
kan ta sig många olika uttryck, till exempel i högtidlighållandet av datum och andra ritualer, i litteratur, medier, filmer,
monument och så vidare förklarades med att arbetarrörelsen
inte längre förfogar över medierna. Denna glidning ned i det
desillusionerade dike som rör arbetarrörelsens nutid och framtid hade uppenbarligen mer med åhörarna än med föredragen
att göra och kom därför att på ett olyckligt sätt överskugga
intrycket av en mängd både viktiga och tankeväckande föredrag om politik och historiskt minne. En fullständig rapport
från denna konferens är att vänta i september 2011.
För mer information om ITH se www.ith.or.at.
ULF JÖNSON
är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
NYHETER FRÅN ARAB
Nordiskt samarbete, agitation
och en gammal skandal
Nytt arkivmaterial på ARAB 2010
Förra årets accessioner blev totalt 62 stycken och uppskattningsvis 210 hyllmeter med blandat material, 23
fanor och ett plåtskåp med fotografier. Jag vill här lyfta
fram två helt olika material som får utgöra exempel på
skillnader i höjd, bredd, omfång och innehåll ur det rika
stoff som förvaras i våra magasin.
Politiskt och fackligt samarbete i Norden
Den senaste leveransen av SAMAK-material med tio
stora flyttkartonger var den fjärde i raden av tillägg till
arkivet. Med de levererade pappershandlingarna följde
också ett usb-minne innehållande samtliga egenproducerade dokument i digital form eller enligt den avgående
generalsekreteraren Peter Palshöj »en kopi af SAMAKs
elektroniske arkiv 2000–2010». SAMAK har haft ett
mellan medlemsländerna ambulerande sekretariat och
vid årsskiftet 2000/2001 i samband med att det övergick
från Finland till Danmark bestämdes att hela SAMAK:s
arkiv hädanefter ska bevaras på ARAB.
Arbetarrörelsens nordiska samarbetskommitté,
SAMAK, bildades 1932. Traditionen av internationellt
samarbete och nordiskt samarbete i synnerhet har sin
början långt tidigare. Kommitténs sammansättning med
de nordiska socialdemokratiska partierna och fackföreningsrörelsen grundar sig i de nordiska arbetarkongresserna som hade sitt första möte i Göteborg den 27-29
augusti 1886. Där fördes diskussioner om arbetstider,
konfliktstöd mellan länderna och allmän rösträtt. Redan
1912 konstituerades »Kommittén för skandinaviska arbetarrörelsens samarbete», men händelser i världen såsom
Det Norske Arbeiderpartis anslutning till kommunistiska
internationalen och två världskrig kom att splittra det
utstakade systematiska samarbetet. Först efter andra
världskriget stabiliserades kommitténs arbete och handlingarna i arkivet utvisar åter en kontinuitet.1
När samarbetskommittén hade sitt första möte den
10 augusti 1932 var Sverige representerat av Edv.
Johansson, Per Bergman från LO, Per Albin Hansson
och Gustav Möller från SAP, Finland av A. Åhlström
SAP, Edv. Huttunen från finska LO, Danmark av Vilh.
Nygaard, Chri. Jensen, Knud V. Jensen från De samvirkende Fagforbund och Thorvald Stauning, Alsing
Andersen, Fr. Andersen och Hans Hansen från Social-
demokratisk Forbund. Norge återkom till samarbetet
1934 och därefter har antalet anslutna länder ökat. 2002
var SAMAK:s medlemsländer Danmark, Färöarna, Finland, Grönland, Island, Norge, Sverige och Åland.2
Samarbetet upprätthålls genom förbestämda möten i
olika konstellationer, kongresser/seminarier i samband
med dessa samt där rapporter produceras som därefter
sprids inom medlemsländerna. De nordiska arbetarkongresserna (NAK) hålls ungefär var fjärde år, däremellan hålls årsmöten och var fjärde år träffas också
arbetarrörelsen från Östersjöländerna. SAMAK-ordföranden från varje land träffas 1-2 gånger om året och
den löpande styrelsen under året utgörs av den så kallade PLO-gruppen, det vill säga parti- och LO-sekreterarna från varje organisation. Det är också PLO-gruppen som väljer SAMAK:s generalsekreterare.
Innehållet i verksamheten bedrivs i de grupper som
formerats under årens lopp. Dessa har varierat men kan
exempelvis vara Energi- och miljöpolitiska arbetsgruppen, Globaliseringsgruppen, Valanalysgruppen, Välfärdsgruppen och Utrikes- och säkerhetsgruppen och
Östersjögruppen.
Hösten 2000 presenterade SAMAK:s valanalysgrupp
rapporten »Arbejdsnotat fra SAMAK:s Valganalysegruppe 2000». Gruppens uppdrag var att gå igenom
grundläggande trender i valutvecklingen under 1990talet både rörande valdeltagande men också faktiska valresultat och kampanjerfarenheter från de socialdemokratiska partierna i Norden. Resultatet sammanfattas i
13 punkter och fyra rapporter från Sverige, Finland,
Norge och Danmark, nedan illustrerat under kategorierna väljarna, valdeltagandet, politiker och politiken.
Väljarna: Man kom fram till att många fler väljare
bestämmer sig i sista sekund och att de osäkra efterlyser
tydligare politiska skiljelinjer. Väljare byter också parti
från val till val. Sakfrågorna blir avgörande, det vill säga
det parti som får »sin sak» på dagordningen får störst
gehör. Väljarna är mer intresserade av politiska vägval
än personval. Det är stora skillnader mellan väljare med
olika utbildning. Trender i Norge och Danmark visar
att många som valde främlingsfientliga partier hör till
gruppen lågutbildade.
Valdeltagandet: Valdeltagandet sjunker vid lokalval
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 59
NYHETER FRÅN ARAB
men är stabilt i parlamentsval och det är också lågt i
områden med vissa sociala grupperingar och invandrartäta, utsatta storstadsområden. Ökande skillnad mellan
vilka frågor som avgör hur kvinnor och män väljer.
Politiker och politiken: Socialdemokraterna är bäst i
frågor om ledningsförmåga, ansvar och regeringsval men
deras slutspurt i kampanjen kommer för sent och väljarna
»hinner inte» med att smittas av engagemanget. Det är
också svårt att tackla löften såsom »Vård, skola, omsorg»
i valkampen. Ändå är det så att politikerföraktet inte har
ökat men väljarna kritiserar den dåliga gräsrotskontakten. Väljarna vill gärna att politiker ska vara närvarande i
deras vardag, på arbets- och offentliga platser.
Resultaten diskuterades sedan internt i de olika medlemsländerna och lärdomarna utmynnade i tillsättandet
av en ny grupp vid årsmötet 2002, Demokratigruppen,
som skulle »undersöka och analysera frågor med
anknytning till valdeltagande, delaktighet och integration i Norden».
Demokratigruppen utgick från Valanalysgruppens
rapport och SAMAK:s manifest från 2000 och presenterade sedan sin rapport »Folkstyret inför framtiden»
vid årsmötet 17–18 januari 2002. En av de viktigaste
slutsatserna från Demokratigruppens undersökning var
medvetenhet om att arbetarrörelsen har en viktig roll
att spela när det gäller att utveckla demokratin. Man
konstaterade att arbetarrörelsen har ett särskilt ansvar
att identifiera, analysera och föreslå förändringar till
demokratiska problem.
De riktlinjer som man kom fram till var att SAMAK:s
medlemsländer ska arbeta för att de nordiska länderna
ska genomföra genomgripande förändringar i sina styressystem. Valanalysgruppen visade ju att personval inte
skapar högre valdeltagande varför man istället bör
arbeta med att öka integrationen inom de sociala områdena. I Finland där man hade satsat allra mest på personval hade valdeltagandet varit allra lägst. Den nordiska arbetarrörelsen måste även hålla levande »visionen om det goda arbetet, med inflytande och möjlighet
till personlig utveckling». SAMAK ville enligt detta att
partierna på ett tydligare sätt ska visa vad de står för och
visa skillnaderna i politiken. Ett viktigt led i detta är
också samarbete utanför de egna gränserna i form av
solidaritetsarbete, fackligt stöd och medverka till att förbättra den sociala fördelningen i andra länder. De nordiska samhällena måste satsa mycket på utbildning med
tanke på utvecklingen från industrisamhälle till kunskapssamhälle. Under rubriken »Individ och kollektiv»
konstaterar rapporten att arbetarrörelsen måste lära sig
bli bättre på att möta individer och inte bara som tidigare grupper av människor. Politiker och fackligt för60 • Arbetarhistoria 2011:2–3
troendevalda måste ge sig ut och möta och lyssna på
människor och bland annat på det sättet öka yttrandefriheten. Rapporten fokuserar även på massmediernas
roll och hur arbetarrörelsen måste stärkas på mediemarknaden. Slutligen poängteras att den etniska mångfalden måste ökas och att »beslutande församlingar och
styrelser bör avspegla den etniska sammansättningen i
organisationen och samhället». Demokratigruppen var
sammansatt av personer från Danmark, Finland, Norge,
Sverige och ordförande var Britta Lejon.
Sverige tog över sekretariatet och Inger Segelström
blev SAMAK:s generalsekreterare den 16 augusti 2010.
I samband med att hon blev utsedd generalsekreterare
deklarerade hon sina framtida ambitioner med uppdraget:
Med min erfarenhet från riksdag, EU-parlament och
S-kvinnor anser jag att det är dags att de nordiska
länderna tar större plats i Europapolitiken och i
framtidsdebatten om jobben och om hållbar utveckling och jämställdhet […] Vi i den nordiska arbetarrörelsen har lösningar och erfarenhet. Men vi måste
bli tuffare och höja våra röster. Det är det jag ser som
mitt uppdrag.
Tio vykort från agitationsresor i Sverige
Anarkistiska propagandaförbundet hade sedan länge
pratat om att genomföra agitationsturnéer på cykel och
sommaren 1934 blev det till slut av. Man inhandlade ett
par billiga men bra cyklar och två agitatorer, Axel Öster
och Bror Engström, påbörjade sina respektive resor till
Dalarna. Bror Engström skrev under de båda somrar
han åkte på agitationsresor vykort till Ebba Lissén.3 En
tredje resa planerades sommaren 1936 men blev inte
genomförd. Några av Engströms vykort med excerperad text finns på sidan intill.
Den 27 maj 1936 träffades Anarkistiska propagandaförbundets verkställande utskott och Bror Engström i
möteslokalen på Gröndalsvägen 13. Man hade drygt ett
och ett halvt år tidigare flyttat hit då tryckeriet hade gått
i konkurs och hyresvärden sagt upp lokalen där expeditionen hade sitt säte.
Bror Engström rapporterade att Anders Hallvarsson
i Kiruna bett honom genomföra en turné i Luleådalen
kommande juli månad. Resan skulle bekostas av Kirunaklubben och av insamlingar. Engström hade också
meddelat Hallvarsson att förbundet inte skulle kunna
bidra till resan. Rapporten blev godkänd och det bestämdes att Engström skulle ge sig ut på Luleåturné.
Under nästkommande möte den 3 juni 1936 var Engström inte närvarande men meddelade genom Hjalmar
NYHETER FRÅN ARAB
Ramnäs torsdag em (datum oläsligt)
Hej Lillan! Idag är det åter sol och humöret stiger
– sakta men säkert. Trampar nu iväg till Seglingsberg.
Solskenshälsningar till er alla från Bosse
Motala onsdag em 29-5-35
Käraste! Får inte tid att skriva idag. Skall på (oläsligt)
resa till Ljungsbro och Borensberg. Två föredrag utom
turnén. Skriver från Askersund om söndag. Min adr. är
nu PR Örebro. Hälsningar från Bossepojken.
Trysil Norge den 19 Juli -34
Sänder Dig mina varmaste hälsningar från de Norska
fjällen vännen Bror Engström
Borensberg fredag 31.5-35
Hej Lillan. Har idag cyklat ett par mil på kanalbanken
hit till Borensberg, en smal slingrande stig, underbart
vackert. Här har blivit vinter igen. Hälsningar Bosse
Nyköping den 15 Maj -35
Lillan! Har trots (oläsligt) och rusk tagit mig fram hit.
Skall nu ut på stan och leta rätt på någon kamrat att
ställa bagaget hos. Skriver brev i kväll. Hälsningar till
Dig och övriga. Bosse.
Poststämpel 1935-06-16
På tåget till Tillberga (söndag). Hej Lillan! Det regnar
och åskar. Kan inte cykla. Kommer till Tomtebo i morgon
måndag om allt går väl. De bästa hälsn till er alla. Bosse
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 61
NYHETER FRÅN ARAB
Brands expedition i Gröndal 1936. På bilden Sven Mattsson och Bror Engström (stående), Knut Ström, C.J. Björklund,
Emil Karlsson, Josef Ström, Adrian Persson och Hjalmar Karlsson (sittande). Foto: ej angivet.
Karlsson att resplanerna hade fortskridit. Hallvarsson i Kiruna hade
meddelat att ett tjugotal platser hade
kontaktats där man blev uppmanad att
ordna möten där Engström skulle
tala. De rubriker under vilka Engström hade tänkt tala var »Bombplan i
stället för bröd», »Ungdomen och
kriget», »Arbetarrörelsen och staten»
och »Vad är och vad vill anarkismen?».
När verkställande utskottet träffades nästa gång den 10 juni 1936 hade
paragrafen 3 följande lydelse:
P.3
Meddelades att
T.F. Expiditören för Brand o. Förlaget
Bror Hjalmar Engström
avlidit i sitt hem Sigtunagatan 8. n.b.
i Sthlm. tisdagen den 9 juni 1936
Beskedet hade lämnats under dagen av Engströms mor
som samtidigt undrade om förbundets representanter
hade för avsikt att närvara vid begravningen. Under
62 • Arbetarhistoria 2011:2–3
mötet diskuterades och beslutades att
C.J. Björklund skulle tala vid begravningen och att en krans skulle inhandlas för 15 kr. Några rader ner i samma
protokoll kan man följa en trevande diskussion om den ekonomiska situationen för tidningen och förbundet och den i dagarna förestående
revisionsberättelsen. Samtalet leddes
snart in på att Engström som varit
förbundets kassör faktiskt på ett
»otillständigt sätt» tagit ut höga summor i arvode till sig själv. Nästa protokoll den 15 juni 1936 består av två
paragrafer. Paragraf 2 lyder:
P.2.
På förekommen anledning beslöts att upphäva förut
fattat beslut om krans till, och representation vid
Bror Engströms bår.
Det visade sig att Engström – som hade begått självmord – verkligen hade försnillat en stor summa pengar
från förbundet. Hans mor återbetalade en stor del av det
stulna beloppet i efterhand.4
NYHETER FRÅN ARAB
Brunnsvik, Chile, amerikanska desertörer
och övriga leveranser
Ny- och tilläggsleveranserna till arkivet består som
exemplen ovan av arkivalier såväl från personer som
stora och små organisationer. Männen dominerar oftast
i kategorin personarkiv och under 2010 lämnades det in
arkiv efter Jan Ungersson, Pierre Schori, Roger Hällhag, Anders Stendalen, Göran Persson, Zeth Höglund
och Gunhild Höglund, Anders Isaksson, Leif Björk och
Klas-Erik Nyberg. Bland de större organisationerna kan
nämnas en leverans från Olof Palmes internationella
center på cirka sju hyllmeter och material från Brunnsvik/LO-skolan om 24 hyllmeter. Under detta år kom
också en del material från Archivo y Biblioteca – Chile
en Suecia. Tre små kartonger innehållande tidskrifterna
Partido Comunista de Chile – Boletin del exterior, Partido Socialista de Chile – Boletin informe/Venceremos och
OPINION – Politico Cultural. Initiativtagaren Germán
Perotti (se Arbetarhistoria nr 134–135) berättade att det
finns mycket mer material utspritt bland de många personer med chilensk bakgrund som sedan 1970-talet
finns och skapar här i Sverige. Tidskrifterna som omfattar sju volymer är införlivade i arkivets Chile-samling
och är sökbara via ARAB:s nya arkivkatalog. Vi ser fram
emot att samlingen utökas med resten av det arkivmaterial från föreningar och personer med Chile-anknytning som finns här i landet.
Material som lämnas in till arkivet tas om hand så fort
personalen har möjlighet till det. Ibland dröjer det
längre men ibland hinner det knappt läggas upp på
accessionshyllorna förrän det ordnas upp och skickas till
en permanent plats i något av våra magasin.
Ett sådant exempel som lämnades in under året är en
speciell samling som i huvudsak innehåller tidningsklipp
om amerikanska desertörer från Vietnamkriget sammanställd av Jim Walch. Accessionen ordnades upp
direkt av praktikanten Henrik Saxenius. Läs hans artikel
om materialet på vår webbplats »Jim Walchs desertörsamling», www.arbark.se.
Varje år lämnas också minst en men ofta fler acces-
sioner från en lokal socialdemokratisk förening. Ofta
innehåller de ett fåtal pärmar med protokoll och utgående meddelanden. Om man ger sig tid att »lyssna» på
dessa styrelse- och årsmötessamtal och kallelser till valsamtal inser man att det är här som politiken utövas så
att säga på riktigt. Under de fem åren 1987 till 1991 som
Gärdets socialdemokratiska förening existerade självständigt engagerade sig personerna i lokala frågor såsom
trafikproblemen på Värtavägen och Tegeluddsvägen, de
förestående ryttartävlingarna på Gärdet och Djurgården samt finlandsbåtarnas miljöförstöring. Till partiets
kongress motionerade man bland annat om krav på upprustning av Hedvig Eleonora skola, Nej till entréavgift
till Djurgården och förlängning av tunnelbanan från
Kungsträdgården till Nacka. Föreningen engagerade sig
också i frågor utanför sitt närområde. Hösten 1987 samlade man in pengar till gruvarbetarna i Sydafrika, Palestinafrågan diskuterades 28 augusti 1989 vid ett föreningsmöte med gästföreläsaren från ABF Lorens Axelson och den 17 maj 1990 deltog man i en demonstration mot »slavskeppet» Black Prince vid Stadsgården.
Såsom många föreningar byggde även denna förenings
överlevnad på frivilligt engagemang och när styrelsen
efter upprepade försök inte lyckats rekrytera medlemmar till förtroendeuppdrag beslutade man 1991 att anta
ett erbjudande från Östermalms socialdemokratiska förening att gå ihop till en gemensam förening.
LÂLE SVENSSON
är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
REFERENSER
1 SAMAK De nordiska arbetarekongresserna under 100 år
– arbetarrörelsens framväxt och utveckling i de nordiska länderna, Jönköping 1986.
2 SAMAK, SE/ARAB 1213/A/1/1
3 Fragmentsamlingen SE/ARAB 1945/1/1
4 Anarkistiska propagandaförbundet, SE/ARAB 1210/6
samt Karl Fernström, Ungsocialismen en krönika, Stockholm 1950.
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 63
NYHETER FRÅN ARAB
Filosofer och maoister
och en del annat
Om 2010 års nyförvärv till biblioteket
I don’t know why I told this story. I could just as well
have told another. – Samuel Beckett 1
Hitta hem?
Att gå vilse är att hitta hem. Eller möjligtvis tvärtom: Att
hitta hem är att gå vilse. Vet inte riktigt vad detta innebär, eller vad det skulle kunna tänkas innebära, men
av olika anledningar tycker jag att det låter bra, sympatiskt. Att det således skulle finnas något produktivt i att
gå vilse. Framför allt om man skulle räkna med att
»hem» inte är något konstant, inte något för en enda
gång givet …
Ett sätt att gå vilse (och kanske hitta hem) är att läsa
den franske filosofen Gilles Deleuze (1925–1995). Men
det kan vara en fördel att i så fall ta en omväg över Claire
Colebrooks introduktion till hans tänkande, översatt
från engelskan och utgiven av Bokförlaget Korpen.
Boken, som föga förvånande bär titeln Gilles Deleuze,
kan sägas vara en hyllning av det intellektuella, av läsandet, skrivandet, tänkandet. Allt är i rörelse och det finns
inget fixt att anpassa sig till. »Det är inte så att det finns
en värld och sedan vår representation av den», skriver
Colebrook. »Talande, skrivande och tänkande är händelser inom livet som producerar världens innebörd,
som låter livet förändras och bli till.» (s. 77). Vi måste
själva hålla oss i rörelse för att fortsätta producera
mening och innehåll istället för att enbart konsumera
andras produkter:
I samma stund som vi väljer ut en viss röst som föredömlig har vi upphöjt ett visst sätt att tänka och tala
till allmän förebild. Vi har då upphört att tänka. (s.
131)
Problematisering av det uppenbara, av det vi vant oss
vid, av det vi tror oss veta. En misstänksamhet gentemot
»det sunda förnuftet». En stor skepsis gentemot tänkesätt som blivit dominerande på grund av maktförhållanden. Att välja förändring framför anpassning och inte
stanna vid en förändring som påtvingas av ett ekonomiskt eller politiskt system och således är en anpassning
till detta. Att välja det heterogena framför det homogena, skillnaden framför detsamma. Att se människan
64 • Arbetarhistoria 2011:2–3
som en kreatör av liv istället för en konsument av liv.
Överskridande framför konformitet.
Vi kan lätt finna liknande tankar och tongångar hos
en lång rad filosofer (och andra) samtida med Deleuze,
inte minst i Frankrike. För de allra flesta av dessa utgör
majrevolten 1968 och de därpå närmast följande åren
och händelserna en ytterligt betydelsefull skärningspunkt och inspirationskälla.
Vincennes
Efter maj 68 vidtog en reformering och omstrukturering av Frankrikes högre utbildning. Ett resultat av
denna omstrukturering utgjordes av skapandet av ett
universitet i Vincennes, beläget i Paris utkanter, mycket
långt från Quartier Latin. Michel Foucault utsågs som
ansvarig för det nya universitetets filosofiavdelning. När
han skulle utse institutionens lärarkår vände han sig
först till Deleuze, men denne tackade nej, men han
ersatte istället Foucault när denne lämnade sin tjänst.
Han vände sig även till unga, politiskt aktiva personer:
Etienne Balibar (1942–), Jacques Rancière (1940–),
Alain Badiou (1937–).
Som bredvidläsning kan här nämnas boken The wind
from the east, French intellectuals and the legacy of the 1960s
av Robert Wolin (Princeton University Press, 2010)
Rancière
Jacques Rancière (1940–) ingick i det kollektiv som
under ledning av Louis Althusser (1918–1990) skapade
Att läsa Kapitalet. Den första franska upplagan gavs ut
1965, i den svenska upplagan från 1970 saknas Rancières bidrag. Rancière bröt med Althusser i samband med
de revolutionära händelserna under slutet av 60-talet
och början av 70-talet. Anledningen till brytningen var
Althussers »scientism» och starka betoning av borgerliga intellektuellas pedagogiska betydelse för en korrekt
revolutionär insats från arbetarklassen, något som Rancière menade sköt alla direktingripanden till en avlägsen framtid.2
2010 publicerades Rancières bok Dissensus av förlaget Continuum. Dissensus betyder oenighet, motstridighet och är motsatsen till konsensus. Politik är i Rancierès tänkande liktydigt med dissensus och därmed ett
NYHETER FRÅN ARAB
brott mot konsensus, detta då politik är en rörelse och
ett tryck från dem som placerats utanför. Konsensus
utgör motsatsen, »politikens slut» i meningen »a return
to the normal state of things – the non-existence of politics.» (s. 42) Det är när de som ställts utanför trycker på
för att ta sin rättmätiga plats som politiken börjar och
de själva blir subjekt, som de blir. Det som bevarar konsensus, det-som-är, har enligt Rancière mer att göra
med något polisliknande än med politik.
Rekommenderad läsning bland årets inköp: Dissensus (Continuum, 2010) och The emancipated spectator
(Verso, 2009), båda skrivna av Rancière. Samt Jacques Rancière av Oliver
Davis (Polity, 2010).
Badiou
I mars 2009 deltog Rancière och
Badiou i en mycket välbesökt kongress med namnet On the Idea of Communism i London tillsammans med
bland andra Terry Eagleton, Susan
Buck-Morss, Slavoj Zizek, Michael
Hardt och Toni Negri. Kongressen
avsatte resultat bland annat i en kongressrapport med titeln L'Idée du communisme (Éditions Lignes, 2010).
»Vi vet att kommunism är den
rätta hypotesen. Alla de som överger
denna hypotes överlåter genast sig
själva åt marknadsekonomin, åt parlamentarisk demokrati – den statsform som bäst gagnar kapitalismen – och
till det ofrånkomliga och ’naturliga’ accepterandet av de
mest monstruösa ojämlikheter.» De meningarna finns
tryckta på baksidan till hans bok The Communist hypothesis (Verso, 2010), vars omslag påminner om Maos lilla
röda.
Något förenklat kan sägas att Badiou beskriver två
revolutionära vågor, från Franska revolutionen till
Pariskommunen 1871 och från ryska revolutionen 1917
till Kinas kulturrevolution. Vi som lever nu befinner oss,
enligt Badiou, i ett liknande limbotillstånd som mellan
1871 och 1917 och de som önskar en förändring måste
bryta nya spår och hitta nya öppningar för att komma
vidare.
Badiou ägnas även en essä av Frank Ruda i en bok
som är lika fascinerande som dess titel, Der sich selbst
entfremdete und wiedergefundene Marx (Wilhelm Fink,
2010). Essäns slutrader är väl värda ett citat: »Marx
Humanismus ist ein Humanismus der Unmöglichkeit,
ein Inhumanismus kollektiver Schöpfung von vorab
undenkbaren Möglichkeiten.» (s. 291)
Zizek
Den tidigare nämnda konferensen i London anordnades av Badiou och Slavoj Zizek (1949–), filosof och professor från Slovenien, av vissa kallad »filosofins Elvis
Presley» (varför vet jag inte riktigt). I år gav förlaget
Tankekraft ut hans bok Först som tragedi, sedan som fars,
skriven mot bakgrund av den senaste, ännu rådande
finanskrisen. I boken kritiserar han vänsterns oförmåga
att dels formulera ett kraftfullt alternativ och dels gripa
tillfället till en genomgripande förändring under denna
systemkris. Han ser ett system vars kriser och oförmåga
att hantera dessa kriser hotar hela planetens överlevnad – den ekologiska
krisen, det ekonomiska systemets
obalans, den biogenetiska revolutionen, explosiva sociala utbrott vållade
av en allt djupare skillnad och uppdelning mellan de som är inne och de
som är ute, de som har och de som
inte har. Liknande tongångar kan
höras i hans avsevärt tjockare bok
Living in the end times (Verso, 2010).
Tom Gustafsson
År 1971 gavs Alain Badious skrift
Begreppet modell ut på Bo Cavefors
bokförlag. I dess förord står att läsa
att textens ursprung utgöres av ett
föredrag som Badiou höll den 29 april
1968 och att detta föredrag skulle ha följts upp med en
andra del den 13 maj. Men, som det uttrycks i förordet:
»den dagen mobiliserade sig folkets massor mot den
gaullistiska borgardiktaturen och bekräftade i hela landet sin bestämmelse …». Att händelserna 1968 upplevs
markera ett klart brott framgår tydligt av förordet:
»Idag vittnar redan de en aning ’teoricistiska’ accenterna
i denna text om en förgången konjunktur. Kampen, icke
minst den ideologiska, kräver en helt annan arbetsstil,
en riktig och klarsynt politisk stridsförberedelse. Det är
inte längre fråga om att sikta på en skottavla som man
inte behöver träffa.» (s. 7)
Skriften har en del år på nacken, men den är ett
nyförvärv likafullt. Detta då den inkom som gåva tillsammans med en stor mängd andra skrifter som tillhört
Tom Gustafsson (1947–1987). Denne var en framträdande person inom den så kallade »68-vänstern» och
tillhörde de drivande vid såväl bildandet av De Förenade
FNL-grupperna som den trotskistiska rörelse som
utgick från Revolutionära Marxisters Förbund.3 I hans
samling av trycksaker finns en stor mängd skrifter som
handlar om ekologi, energiförsörjning, kvinnofrigöArbetarhistoria 2011:2–3 • 65
NYHETER FRÅN ARAB
relse, revolutionära rörelser, uppror, homosexuellas rättigheter, trotskism. Samt av Mao Zedong. Jag öppnar
en av Mao Zedongs skrifter på måfå och läser att den
som är marxist bör vara öppen för kritik eftersom att bli
kritiserad och lära sig resonera är utvecklande. Plantor
odlade i växthus visar sig sällan vara härdiga. Istället:
»Carrying out the policy of letting a hundred flowers
blossom and a hundred schools of thought contend will
not weaken but strengthen the leading position of
Marxism in the ideological field.»4 Texten härstammar
från ett tal hållet av Mao 1957. Tio år senare publicerade Yao Wenyuan den i många avseenden brutala broschyren On the counter-revolutionary double-dealer Chou
Yang under pågående kulturrevolution och budskapet
var inte längre detsamma.5
Skrifterna blir möjliga att söka på i sin helhet i Kata,
vår bibliotekskatalog (sökbegrepp: »Tom Gustafssons
boksamling») och torde på så sätt
möjliggöra en god inblick i vad en
engagerad vänsteraktivist studerade
under sina verksamma år.
dessa naxaliter på nätet och det var något av det starkaste jag läst på mycket länge.7 Därefter läste jag det på
svenska i Tvärdrags sommarnummer (2010:3–4). Inte
mindre starkt då.
Det föreföll logiskt att utöka bibliotekets bestånd av
böcker rörande detta pågående uppror. Några exempel:
Maoism in India av Bidyut Chakrabarty och Rajat
Kumar Kujur (Routledge, 2010), Naxalbari, before and
after av Suniti Kumar Ghosh (New Age Publishers,
2009), Red sun, travels in naxalite country av Sudeep Chakravarti (Penguin, 2009), Unfinished revolution, the spring
thunder and beyond av Asish Kumar Roy (Minerva, 2008),
Leftism in India 1917–1947 av Satyabrata Rai Chowdhuri (Palgrave Macmillan, 2007), The Naxalite movement
in India av Prakash Singh (Rupa, 2006), Naxalites and
their ideology av Rabindra Ray (Oxford UP, 1988), Tribal
guerillas av Edward Duyker (Oxford UP, 1987), India’s
simmering revolution, the Naxalite
uprising av Sumanta Banerjee (Zed,
1984), Revolutionary violence, a study of
the maoist movement in India av Manoranjan Mohanty (Sterling, 1977).
Naxaliter
Den fjärde mars 2010 levererade
Zizek en nedgörande recension av filmen Avatar i New Statesman.6 Han
avslutade denna recension med en
endast i förstone halsbrytande övergång till naxaliternas pågående uppror
i Indien. Han skriver att under samma
tid som filmen drar in en mängd
pengar över hela världen pågår något
som påminner om dess innehåll i
Indien. I den indiska delstaten Orissa
har stora landområden sålts till gruvbolag som vill exploatera enorma
bauxitfyndigheter. Områdenas befolkning svarar med att
ta strid och ett väpnat maoistiskt uppror bryter ut.
Liknande har skett över hela Indien under en längre
tid: En fördrivning av den lokala stambefolkningen av
ekonomiska skäl leder till sammanslutning och uppror,
som Zizek ut-trycker det: » … their situation is precisely
that of Hegel’s rabble: the Naxalite rebels in India are
starving tribal people, to whom the minimum of a dignified life is denied.» En stor del av dessa uppror understöds eller organiseras av indiska maoister, Communist
Party of India (Maoist). »Naxalit» har blivit ett närmast
synonymt begrepp med dessa maoister – namnet syftar
på en politisk rörelse som uppstod i den bengaliska
orten Naxalbari på 1960-talet. Under året läste jag
Arundhati Roys reportage från hennes vandring med
66 • Arbetarhistoria 2011:2–3
Bataille
Vissa personer bör man närma sig
med lätt försiktiga steg. Inte minst för
att de mycket väl kan ställa till med
ett visst kaos inombords. En sådan
person är onekligen Georges Bataille
(1897–1962).
Michel Surya visar sig väl medveten om detta i sin biografi om Bataille
Georges Bataille (Verso, 2010). I en
fotnot påpekar han att om Batailles
intellektuella produktion kunde
fångas i tre eller fyra ord skulle ordet
»omöjligt» utan tvivel vara ett av dem (s. 498, not 119).
I en annan fotnot beklagar Surya att han känner sig nödsakad att tvinga en ordning på något som saknar en
sådan eftersom han finner ett sådant försök inte bara
fåfängt, utan även falskt (s. 523, not 12).
Michel Surya försöker med hjälp av en mängd essäliknande kapitel närma sig denne Bataille från olika
utgångspunkter. Fram träder en man som står för en
radikalism som många människor (kanske de flesta) finner fullständigt oförståelig och/eller oacceptabel. En litteratör som brottades med sina egna demoner och med
demoner skapade av kommunister och fascister. En bibliotekarie vid Frankrikes nationalbibliotek som bland
annat gavs uppdraget att öppna sin avdelning på morgnarna, men allt som oftast kom för sent på grund av sina
NYHETER FRÅN ARAB
nattliga utsvävningar (s. 146f, s. 518, not 7). Men också
en bibliotekarie som lärde känna Walter Benjamin och
såg till att dennes anteckningar och manuskripthögar,
däribland det så kallade Passagearbetet, blev bevarade
för eftervärlden.8
Ett av de mer fascinerande avsnitten i boken handlar
om Batailles samarbete med Boris Souvarine (1895–
1984). Souvarine tillhörde grundarna av Frankrikes
kommunistparti, lärde känna Lenin när denne ännu tillhörde de obskyra och var en ledande person inom Komintern. I den maktkamp som följde efter Lenins död
ställde han sig på Trotskijs sida. För detta uteslöts han
från kommunistpartiet 1924. Han gav ut tidskrifterna
Bulletin communiste och La Critique sociale, tidskrifter
som båda finns i våra samlingar, dock icke kompletta.
Bataille publicerade artiklar i den sistnämnda tidskriften och deltog i en sammanslutning grundad av Souvarine, Cercle communiste démocratique. Samarbetet försvårades av Batailles av allt att döma kroniska oförmåga
att inte gå på tvären och av att han inledde ett förhållande med en medlem av cirkeln, tillika Souvarines älskarinna (s. 159ff).
Under året utökade vi vår (tyvärr magra) samling av
texter med anknytning till Souvarine med skrifterna Centenaire de Boris Souvarine [1895–1995], en specialutgåva
av Les cahiers d'histoire sociale från 1996, och Boris Souvarine et la Critique sociale (Éditions la découverte, 1990).
Rörande Bataille förvärvade vi, förutom Suryas bok,
The Bataille reader (Blackwell, 1997) och Visions of excess,
selected writings, 1927-1939 (University of Minnesota
Press, 2008). Från den senare skriften kan vi plocka följande citat, ursprungligen publicerat i Critique sociale 7
januari 1933:
Men i det stora hela baserar sig alla allmänna omdömen om samhällelig aktivitet på principen att alla
individuella ansträngningar måste bedömas utifrån
produktionens och samhällsbevarandets perspektiv
för att vara giltiga. Allt angenämt, om det så handlar
om kultur, tillåtna utsvävningar, eller lek, är helt och
hållet reducerat, enligt den aktuella intellektuella diskursen, till en eftergift; det är med andra ord reducerat till att vara ett tidsfördriv vars roll är underordnad. Livets bästa delar är således endast motiverade
då de utgör en grund – ibland dessutom en beklaglig
sådan – för produktionen.
(s. 117, artikelförfattarens översättning)
Ett annat scenario?
Det kunde ha blivit en annan berättelse. Jag hade kunnat nämna något om skrifter såsom The ecological revolution, making peace with the planet av John Bellamy Foster
(Monthly Review, 2009), A dictionary of 20th-century
communism (Princeton University Press, 2010), Anarchism and syndicalism in the colonial and postcolonial world,
1970–1940 (Brill, 2010), Arbetsrätten med en borgerlig
regering, en rapport från LO-TCO rättsskydd (Landsorganisationen, 2010), Between a rock and a hard place, the shaping of employment in a global economy, en skrift som ingår
i serien Work, organisation, labour & globalisation
(Analytica, 2010), Histories of labour, national and international perspectives (Merlin, 2010)…
Men utrymmet, vare sig mitt eget eller denna tidskrifts,
tillåter inte någon genomgång av allt. Storleksordningen
av detta allt får istället illustreras med hjälp av siffror:
Under perioden 1/1 2010 till 10/12 2010 katalogiserade
institutionens bibliotekarier 2172 skrifter i Libris, Sveriges nationella biblioteksdatabas. Av dessa står vårt bibliotek som ensam ägare till 808 stycken och som en av två
ägare till ytterligare 301 stycken. Och det är ändå inte hela
sanningen då antalet nya skrifter i Kata, bibliotekets egen
katalog, uppgår till 3755 under perioden. Den viktigaste
orsaken bakom skillnaden mellan de båda siffrorna finns
att söka i bibliotekets katalogiseringsmetodik, där den
lokala katalogen är mer heltäckande.
HANS LARSSON
är medarbetare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
NOTER – FILOSOFER OCH MAOISTER
OCH EN DEL ANNAT
1 Samuel Beckett, The complete short prose: 1929–1989,
New York 1995, s. 60.
2 Oliver Davis, Jacques Rancière, Cambridge 2010,
s. 17f.
3 En minnesartikel om Tom Gustafsson finns i tidskriften Internationalen, 1987:7
4 Mao Tse-Tung, On the correct handling of contradictions
among the people, London 1967, s. 39.
5 Yao Wen-yuan, On the counter-revolutionary doubledealer Chou Yang, Peking 1967. Yao Wenyuan (1931–2005)
tillhörde senare en av de fyra i De fyras gäng. Chou Yang,
eller Zhou Yang, (1908–1989) var en kinesisk litteraturkritiker och ledande kulturpolitiker. Föll i onåd 1966.
6 »Return of the natives» / Slavoj Zizek (www). Hämtat från <http://www.newstatesman.com/film/2010/03/
avatar-love-couple-sex/>. Publicerat 4 mars 2010. Hämtat
18 november 2010.
7 »Walking with the comrades» / Arundhati Roy
(www). Hämtat från <http://kasamaproject.org/
2010/03/21/walking-with-the-comrades/>. Publicerat
21 mars 2010. Hämtat 21 november 2010.
8 Just detta om Passagearbetet nämns inte av Surya.
Se istället exempelvis Walter Benjamin, Paris, 1800-talets
huvudstad: passagearbetet. Bd 3, Stockholm 1990, s. 1035f.
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 67
NYHETER FRÅN ARAB
Foto: Lâle Svensson
för bästa artikel i
Arbetarhistoria går till den amerikanska historikern PETE R
WI N N för hans artikel »Flyktingar och emigranter. Chiles
historia och chilenarna i Sverige» (Arbetarhistoria nr
134–135). Juryns motivering:
historia med sina egna minnen. Med början vid tiden
för kuppen berättar han en historia om Chiles förändring, fram till idag. Resultatet har blivit en välskriven,
engagerande och dramatisk historisk berättelse om hur
Chiles och Sveriges historia flätats in i varandra.
Peter Winn har skrivit en personligt utformad artikel
med analytisk skärpa. På ett klargörande, spännande
och gripande sätt väver han samman Chiles dramatiska
Peter Winn är professor i historia vid Tufts University.
Hans specialområde är Latinamerikansk arbetarhistoria.
http://ase.tufts.edu/history/faculty/winn.asp
2010 ÅRS KJ E RSTI BOSDOTTE R-PR IS
SÖKVÄGEN TILL MER ÄN EN MIL DOKUMENT
från arbetarrörelsens organisationer och personer finns nu på några tangentnedslags avstånd, allt från tunga liggare till fjäderlätta flygblad.
Sök i både biblioteks- och arkivdatabaserna – samtidigt om du vill eller i bara
den ena. Adressen är www.arbark.se. Sökrutan finns mitt på sidan. Hjälp- och
instruktionstexter finns i anslutning. TESTA SJÄLV!
68 • Arbetarhistoria 2011:2–3
RECENSIONER
Välkommen
– men ändå inte
Zeki Yalcin, Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946–2009, Örebro universitet 2010, 452 s.
Att behandla den svenska Landsorganisationens (LO) invandrings- och invandrarpolitik under en period av mer än 60 år
kan framstå som ett vågat företag till och med i en doktorsavhandling på 450 sidor. Men att ta sig an en så lång period har
naturligtvis fördelen att utvecklingslinjer och skiftningar kan
bli tydliga, vilket är ett av syftena i Örebrohistorikern Zeki
Yalcins undersökning. För att kunna genomföra den fick han
hantera och redovisa ett mycket stort material. Men den långa
tidsperioden och de olika delämnen som behandlas medför då
också problem, till exempel en ojämn tillgång till material och
svårigheter att hålla fast vid tydliga linjer.
Det finns ett personligt engagemang hos författaren, ja, en
moralisk indignation i bakgrunden, vilket blir särskilt tydligt
i sammanfattningen där ordvalet ibland är rätt så ovanligt för
akademiska avhandlingar (ett exempel, s. 386, där det talas om
att LO »snickrar ihop sitt invandrarpolitiska åtgärdsprogram»). I sammanfattningen förvandlas också mer tentativa
formuleringar i huvudtexten till kategoriska omdömen. En av
grunderna för engagemanget kan nog utläsas ur ett stycke om
den syriansk/assyriska invandringen på 1970-talet (s. 226f).
Här saknar jag några personliga ord i inledningen eller åtminstone i förordet. Att nämna sina egna ingångar till ett ämne,
sina »värdepremisser» (Gunnar Myrdal), är inte fel ens i ett
akademiskt verk och underlättar för läsaren.
Det finns alltså ibland en kritisk, för att inte säga polemisk
ton i avhandlingen mot LOs påstådda »etnonationella […]
perspektiv» som betecknas som »ålderdomligt och förlegat»
(s. 400). Men de empiriska delarna visar att det finns fog för
kritik. Sättet att formulera sig i vissa interna dokument illustrerar att inställningen på sina håll inom LO-huset, när det gäller »de andra», ibland utmärktes föga av »internationalismen»
eller »den kollektiva solidariteten», som författaren indignerat skriver.
Fruktbar gränsmodell
Avhandlingens grundstruktur bestäms av tre »gränser», vilket
också en figur med de tre gränsområdena illustrerar (omslaget, s. 22 och 399). Den »yttre gränsen» sammanfaller med
nationsgränsen. Den har med invandringen att göra, och här
söker LO påverka besluten om invandringens storlek. Det
handlar alltså om »invandringspolitik» i egentlig mening och
om frågan hur stor invandring den svenska arbetsmarknaden
tål. En »inre gräns» handlar om de villkor som erbjuds
invandrarna på arbetsmarknaden. När då invandraren blir
medlem i fackföreningsrörelsen passerar hon/han den
»innersta gränsen» och möter det fackliga medlemskapets
möjligheter, villkor och krav.
För det första, yttre gränsområdet är ekonomisk och
arbetsmarknadspolitik avgörande. Rehn-Meidner-modellen
och dess konsekvenser för sysselsättningen står i centrum.
Detta gäller främst under de första årtiondena efter kriget.
LO:s roll som intresseorganisation blir här särskilt tydlig,
»med konkurrensbegränsning som en överordnad strategi».
Författaren underbygger sina slutsatser med ett omfattande
källmaterial och visar hur LO under större delen av perioden
krävde en restriktiv invandringspolitik och ofta satte strikta
gränser för arbetskraftsinvandringen. Det gällde att behålla
den fulla sysselsättningen, ja en viss arbetskraftsbrist som gav
LO en stark förhandlingsposition. Dessutom önskade man
hellre nordiska arbetskraftsinvandrare än en invandring av
»mindre önskvärda icke-nordbor», med en formulering från
1954 (s. 140), eftersom sistnämnda inte förväntades kunna
anpassas till en inom LO rådande socialdemokratisk skötsamhetskultur. De kunde vara politiskt opålitliga. Därför krävdes
en noggrann kontroll vid landets gränser. Läget ändrades från
mitten av 1970-talet genom en ökad anhörig- och flyktinginvandring. Nu kunde arbetsmarknadsargumentet inte längre
spela samma roll. LO använde sig därför enligt författaren av
andra argument för sin restriktiva linje: de ’nya’ invandrarna
skulle ha svårt att anpassa sig av »språkliga, kulturella och klimatmässiga» skäl. Yalcin talar om en »rasifiering av flyktingarna» (bland annat s. 382).
Vid den inre gränsen »rör det sig om villkoren som erbjöds
de invandrade arbetarna på arbetsmarknaden» (s. 21). Det
handlar om arbets- och lönevillkor, alltså både jämlikhet och
konkurrensbegränsning. Här kommer avhandlingen in på ett
område som inte har behandlats särskilt mycket av tidigare
forskning, särskilt inte för åren från och med 1980-talet. Tesen
är att den fackliga invandringspolitiken under 1970-talet
»hade en disciplinerande karaktär» och byggde på socialdemokratisk hegemoni. Det kan dock diskuteras om denna tolkning av strävan att integrera invandrarna i fackföreningsrörelsen inte är väl kategorisk. Men det som är särskilt intressant i dessa delar är skildringen av LO:s engagemang för och
i »Svenska för invandrare» (SFI-utbildningen) där man bland
annat ville ge ABF ensamrätt till att anordna utbildningen,
med en del tvivelaktiga inslag som följd gällande nivå och
inriktning. Även här finns det fog för författarens kritiska resonemang om perioden fram till mitten av 1980-talet, innan
kommunerna tog över utbildningen.
Den fackliga invandrarpolitikens innersta gräns handlar om
interna förhållanden inom fackföreningsrörelsen. Att inte
betrakta invandrare som »problematiska» utan som en resurs,
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 69
RECENSIONER
var något som hade svårt att tränga igenom inom, som författaren uttrycker det, LO. Jag återkommer till problemet att
författaren talar om »LO» på ett allt för onyanserat sätt. Men
hur som helst: kommunikationen gick för det mesta bara åt ett
håll. Det handlade om »etnisk underordning». En motstrategi var försök av invandrare att starta egna fackföreningar,
något som LO mycket bestämt avvisade. För övrigt hade författaren dock vissa svårigheter att få fram relevant källmaterial för dessa avsnitt. Dessutom finns här av förklarliga skäl
inte lika mycket äldre forskning att bygga vidare på (eller att
polemisera emot).
»Gränsmodellen» ger fruktbara utgångspunkter för resonemang och tolkningar. Den klargör de olika förutsättningar
som råder för LOs agerande. Men vid sidan av det tematiska
upplägget finns även en kronologi i avhandlingen. De olika
gränserna finns ju under hela perioden. Men här får läsaren
problem: den tematiska och den kronologiska strukturen blandas med många upprepningar som följd. Dispositionen är
rörig, det är svårt att hitta. Ständigt förekommande formuleringar som »jag återkommer» och »som vi har sett» upplevs
som tröttsamma. Genom ett stramare upplägg hade dessutom
åtskilliga sidor kunnat vinnas.
En styrka i avhandlingen är att författaren genomgående
jämför invandrings- och invandrarperspektivet med ett genusperspektiv. Att öka arbetskraftsinvandringen eller att ge kvinnor möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden, att »släppa
fram» kvinnor i fackliga organisationer respektive att integrera
invandrare i det fackliga arbetet, detta är temata som återkommer i många sammanhang. Här har författaren kunnat
tillgodogöra sig den forskning som finns, inte minst Ylva Waldemarsons och Yvonne Hirdmans arbeten.
Resonemang hade behövts
Det finns flera inslag i avhandlingen som är problematiska. Jag
vill ta upp några. En svårighet har att göra med att mycket av
det som behandlas redan har tagits upp av andra forskare. Speciellt gäller det för Jesper Johanssons avhandling »Så gör vi
inte här i Sverige. Vi brukar göra så här»: Retorik och praktik i
LO:s invandrarpolitik 1945–1981 (Växjö universitet 2008).
Arbetet med denna doktorsavhandling i historia pågick delvis
parallellt med Yalcins och här finns ett av skälen till varför sistnämnda går mycket längre fram än Johansson. Dessutom är
Yalcins materialbas bredare än den i den tidigare publicerade
undersökningen. Men den återkommande polemiken mot
»föregångaren» känns lite onödig.
Andra – och större – problem handlar om innehållet. Författaren utgår i sina resonemang om LO:s starka inflytande på
invandringspolitiken fram till 1970-talet bland annat från
»centraliseringen av den fackliga makten inom LO» (s. 92ff).
Han vill belägga denna centralisering med »kollektivavtalssystemets instiftande 1956» (s 379; liknande formuleringar på
70 • Arbetarhistoria 2011:2–3
s. 151, 164, 378). Men: 1956 hade kollektivavtal funnits i flera
årtionden. Vad som troligen menas är »samordnade löneförhandlingar», vilket är något helt annat. Och något starkt argument är de knappast i detta sammanhang.
Oklart är hur relevanta en del av de uttalanden är som fälls
inom LO:s av (namngivna) tjänstemän och funktionärer befolkade kommittéer och råd. Återspeglar till exempel det 1972
inrättade invandrarrådets dokument verkligen i alla delar
meningen inom LO:s ledning? Om detta måste åtminstone
resoneras. För att illustrera detta närmare: det är naturligtvis
helt legitimt att koncentrera sig på de LO-organ som explicit
sysslar med invandrings- och invandrarpolitik, till exempel
Arbetsmarknadspolitiska enheten och invandrarrådet. Men en
bredare bas kan leda till mer nyanserande slutsatser. På s. 229
beskrivs invandrarrådets diskussioner dagen efter militärlagarnas införande i Polen (13 december 1981), då man inom
rådet befarade en ökad invandring därifrån. Diskussionen
handlade alltså »inte om internationell solidaritet», skriver
författaren. Men rådets begränsade perspektiv återger i detta
fall bara utsnitt av verkligheten. En annan sida av denna verklighet är att LO visade synnerligen stark »internationell solidaritet» för polska Solidaritet, både före och efter den 13
december, både materiellt och moraliskt. I invandrarrådets
diskussioner återges alltså bara en del av åsiktsbildningen inom
LO, och det kan diskuteras hur representativt rådet är i detta
fall.
Andra exempel på att ytterligare resonemang hade behövts
handlar om den politiska och fackliga kontexten. Att Sverige
under den undersökta perioden vid ett tillfälle regerades av en
koalition (1951–1957) och vid två tillfällen hade borgerliga
regeringar (1976–1982 och 1991–1994) beaktas sparsamt. Och
ändå har ju detta förhållande, särskilt när det gäller »de borgerliga åren», starkt påverkat LO:s möjligheter att via det socialdemokratiska partiet påverka Riksdagens och regeringens
ställningstaganden i frågan. – När det gäller problemen med
den »innersta gränsen» och de av LO avvisade försöken att
bilda invandrarfackföreningar, övertolkar, menar jag, författaren hegemoniperspektivet. Han borde i detta sammanhang
ha diskuterat alternativa förklaringar, till exempel att ett av
skälen för LO:s motstånd kan ha varit federationens struktur:
vilka möjligheter till särbildningar fanns inom LO:s organisationsplan? Vad skulle ett brott mot principen innebära, att det
på varje arbetsplats bara skall finnas en facklig organisation för
alla kollektivanställda?
Mer material fanns inom räckhåll
Mer principiella är andra svagheter i bokens sista kapitel (8–
10) där författaren också medger att materialet, inte minst det
om den innersta gränsen, är tunt – av olika skäl (mindre utförliga protokoll; ändrade arkiveringssystem; saknade tillstånd att
ta del av material). Men det hade funnits vissa möjligheter att
RECENSIONER
Algots, Borås 1977. Foto: Lars Mongs
få fram mer information ur tillgängligt material från LO:s deltagande i internationella fackliga samarbetsorgan. Egentligen
hade författaren bara behövt följa det spår som han själv hittar, när nämligen en funktionär från LO:s internationella
avdelning citeras som 1972 ansåg »att migrationsfrågorna var
en central fråga i det internationella fackliga arbetet» (s. 192).
Så är det ju faktiskt, och invandrings- och invandrarfrågor diskuteras inom Fria fackföreningsinternationalen, inom Nordiska fackliga samorganisationen, men inte minst inom Europeiska fackliga samorganisationen, EFS. Samtidigt hade på så
sätt intressanta utblickar kunnat ges på hur fackliga organisationer i andra europeiska länder har resonerat, särskilt då de
nordiska.
Att lyfta blicken över den nationella ramen hade också
underlättat förståelsen för LO:s agerande i Laval/Vaxholmskonflikten (2004–2007) och underlättat tolkningen av det hot,
som uttalades av LO-representanter, att Sverige borde lämna
EU om man inte skulle komma tillrätta med frågan hur
svenska kollektivavtal skall tillämpas på företag från andra EUländer verksamma på svensk mark. Här hade det varit en fördel att ta del av den diskussion som fördes inom LO (och
EFS), men särskilt vid LO-kongressen 1991, inför beslutet att
säga ja till ett medlemskap i EG (EU). Det finns ett samband
mellan kongressbeslutet och den då aktuella Britanniaaffären,
med sin slutpunkt i Riksdagens Lex Britannia om avtal
rörande fartyg under billighetsflagg i svenska hamnar. Lex Britannia tycktes ju, så hade man då resonerat inom LO, kunnat
lösa frågan om hur svenska kollektivavtal skulle hanteras i
sådana fall – och öppnat för ett ja till medlemskap. Här hade
det alltså behövts mer än en halvbegriplig not (s. 367) om
denna Lex Britannia, som rimligen hör till Lavalkonfliktens
förhistoria.
Ett annat problem, dock av större dignitet särskilt när det
gäller bokens sista del, är att man vid den tredje gränsen egentligen rör sig mindre på LO:s än på förbundens spelplan. Det
är ju också talande att mycket av den litteratur som åberopas
handlar om fackförbund, centralt eller på regional och lokal
nivå (Metall, Hotell och Restaurang, som exempel). Det är
inom förbundens organisationer, som den fackliga integrationen av invandrad arbetskraft äger rum – eller inte äger rum.
LO:s centrala dokument är då av mindre hjälp, särskilt när det
centrala materialet blir så tunt och tystnaden i källmaterialet
rentav används som argument (»mycket tyder på», kan det
heta på några ställen). Formuleringen i inledningen (s. 58) varför »[f]ackförbunden kommer, liksom de olika LO-distrikten,
avdelningarna, lokala fackföreningar med mera, att vara
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 71
RECENSIONER
sekundära» i avhandlingen är otillfredsställande. Här hade det
behövts en tydligare motivering – om det nu går att motivera
med tanke på avhandlingens anspråk att täcka ett så brett fält.
Hur som helst så får man knappast bunta ihop LO:s regionala
och lokala organ och förbunden på detta sätt. De har helt olika
funktioner.
Viktig och aktuell avhandling
Men, trots ovan sagda vill jag betona att avhandlingen bygger
på en mycket omfattande empiri. I denna anmälan har jag tagit
upp en del invändningar och inte kunnat återge de många
intressanta delstudier och frågeställningar som också mycket
väl varit värda att uppmärksammas och diskuteras. Tidigare
forskning sammanfattas skickligt och används för att kunna gå
vidare (se dock ovan nämnda reservation). Tredelningen – de
tre gränserna – är mycket användbar och räcker långt för att
förklara det stora empiriska materialet, med ovan nämnda
reservation och även om det stundom blir mycket rörigt. På så
sätt ger avhandlingen mycket ny information om den svenska
fackföreningsrörelsens roll när det gäller inställningen till
invandring och invandrare. Att denna avhandling finns är således viktig. Den är synnerligen aktuell och ger många inblickar
i för vår tid mycket omdiskuterade, mycket centrala problem
och hur dessa hanteras av en organisation med LO:s starka
ställning i det svenska samhället. Det handlar om en historia
med mindre snygga inslag, men också av svåra avvägningar
och ärliga försök att hitta lösningar som gagnar Sverige,
svenska arbetare, svensk ekonomi och inte minst de många
som kommer utifrån och söker vägar in i ett samhälle med
»välfärdsnationalistiska» drag (Bo Stråth).
KLAUS MISGELD
är historiker och var fram till sin pensionering verksam vid ARAB
Nordiska barndomar
– en bokanmälan
Astri Andresen (m.fl.), Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska
barndomar 1900–2000, Institutet för framtidsstudier, Dialogos
förlag 2011, 459 s.
Barn och barndom är fenomen och begrepp som oupphörligen skapas och omskapas. Det framgår som ett av huvudspåren i boken Barnen och välfärdspolitiken: Nordiska barndomar
1900–2000. Föreställningar om detta har förstås varit grundläggande för det omfattande reformarbete på området som
pågått och pågår. Men detta reformarbete och diskussionerna
bakom det innebär i sig en hela tiden pågående förhandling
om vad barn och barndom är för något, vad en familj är för
72 • Arbetarhistoria 2011:2–3
något, hur man skall tolka barns behov och barns intressen.
Tydliga exempel finns i såväl diskussionen kring adoptivbarn,
flyktingbarn, och lagstiftning eller andra sociala initiativ på
familjeområdet. Även skiftade fokus från barns biologi och
fysiologi till psyke ingår i förhandlingen om och det kulturella
skapandet av barnet och barndomen.
Barnen och välfärdspolitiken är ett resultat av ett forskningsprojekt med deltagare från alla de nordiska länderna, och
bokens sex författare – Astri Andresen, Ólöf Gar∂arsdóttir,
Monika Janfelt, Cecilia Lindgren, Pirjo Markkola och Ingrid
Söderlind – representerar flera av dessa. Verket är emellertid
inte en antologi utan en serie tematiskt upplagda komparativa
kapitel som i tur och ordning tar upp demografiska aspekter,
hälsa, social barnvård, adoptioner och flyktingbarn med mera.
Barn var föremål för ett intensivt intresse redan under slutet
av 1800-talet och kring sekelskiftet 1900 började det komma
till uttryck i olika typer av lagstiftning i de olika länderna.
Bakom detta intresse låg oro för en mängd samhälls- och folkhälsoproblem.
Ett av bokens huvudsyften är att göra jämförelser mellan
de olika nordiska länderna. För om det finns gemensamma
drag i de nordiska välfärdsstaternas sätt att hantera barn- och
familjefrågor så är detta inte en slump. Ett kapitel om nordiska
barnavårdskongresser visar hur länderna, åtminstone från
1905 och framåt systematiskt sökt samarbete och gemensamma plattformar när det gäller frågor som rör barn och
ungdom. Här diskuterades föräldralösa barn, medicin- och
hälsofrågor, institutionsbarn med mera av såväl experter som
områdets »fotfolk». Att den senare kategorin i så stora antal
deltog har enligt författarna gjort att kongresserna skapat ett
nytt och brett nordiskt fält med pedagogisk, psykiatrisk, psykologisk, socialpsykologisk och samhällsvetenskaplig sakkunnighet.
På den sociala barnavårdens område har samhället ökat den
domän över vilken det anser sig ansvarigt när det gäller barns
liv. Bland de nordiska länderna har inte Sverige, som vi är vana
att räkna som föregångsland, alltid varit först. De gemensamma dragen till trots finns också intressanta nationella särdrag – institutioner dominerar i Danmark medan fosterhem
dominerar på Island, och i det senare landet finns bestämmelser om att man kan kräva att en vuxen person lämnar hemmet
om han eller hon är till skada för barnet. Något sådant har inte
diskuterats i något av de övriga länderna.
Barns behov har hela tiden stått i centrum när det gäller
adoptioner, men tolkats olika. Utvecklingen har gått från svag
till stark adoption. Tidigare ansågs adoptionen vara ett sätt att
lösa omvårdnadsbehov medan de biologiska banden måste
upprätthållas, under efterkrigstiden och under inflytande av
psykologi och psykiatri kom idéer om barnets behov av att tillhöra en enda familj att göra sig starkare gällande.
Ser man till förändringen på skolhälsoområdet så handlade
RECENSIONER
det vid sekelskiftet 1900 om att via folkskolan ta sig an de fattigare klena barnens hälsoproblem, från 1920- till 1940-talet var
inriktningen alla barns hälsa, men i båda fallen handlade det om den fysiska hälsan i
första hand. Efterkrigstiden började med att
man generellt beslutade om att införa skolmåltider samtidigt som ett skifte i inriktningen ägde rum, från fokus på den fysiska
hälsan till ett fokus på den mentala hälsan,
något som också avspeglat sig i de nordiska
kongresserna.
I bokens demografiska kapitel ger en
jämförelse mellan sekelskiftena 1900 och
2000 perspektiv på hur de materiella villkoren för barn har förändrats. I början av
perioden levde de flesta på landet, mot slutet i städer och tätorter, i början hade kring
40 procent av barnen fem syskon eller mer, mot slutet är detta
mycket ovanligt. I dag får 99 procent av alla barn som föds
uppleva sin 15-årsdag, för hundra år sedan endast 85 procent.
Barnadödligheten är numera i stort sett obefintlig. Både i början och i slutet av perioden var upplösta familjer någonting
relativt vanligt men orsakerna olika. I början handlade det om
familjebildningar av en änka eller änkling som gift om sig
medan de nära 50 procenten skilsmässorna kring 2000 innebär att många barn lever i två familjer där föräldrarna på var
sitt håll har skaffat ny partner och med medföljande nya syskon att förhålla sig till. Arbetet på landsbygden hade sin egen
regim, mot slutet av perioden har den höga
omfattningen förvärvsarbete hos båda föräldrarna medfört en i hög grad institutionaliserad barndom med barnomsorg och
liknande. Perioden vid seklets mitt framstår
som mer unik i sammanhanget. Färre skilsmässor, lägre grad förvärvsarbete hos kvinnor och en familjenorm som byggde på
manliga familjeförsörjare präglade 1940och 1950-talen.
Trots att välfärdsstaten på senare tid har
varit föremål för mycket forskning har historien om barnens plats i välfärdsstaten
varit försummad och i denna historia där
fokus sätts på barn kan också den gängse
bilden av välfärdsstaten som socialdemokratiskt projekt utmanas, menar författarna.
De tidiga initiativtagarna på området barn
och familj var liberaler och konservativa.
Barnen och välfärdspolitiken bygger på en mängd forskning
som tillkommit sedan 1990, det framgår inte minst av bokens
referensförteckning. Så påståendet att det är ett försummat
forskningsfält är väl en sanning med viss modifikation, men
boken visar att det nu är möjligt att sammanställa all denna
forskning, dra de övergripande slutsatserna, göra jämförelser
och foga in allt detta i det forskningsfält som handlar om välfärdsstatens framväxt och förändring under 1900-talet.
ULF JÖNSON
är medarbetare vid ARAB
ARBETARHISTORIA NR 138–139 ÅRGÅNG 35
Utges av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek med fyra nummer per år. Redaktion: Silke Neunsinger (ansvarig
utgivare), Lars Gogman, Ulf Jönson, Kalle Laajala, Leif Zetterberg (grafisk form). Adress: Arbetarhistoria, Box
1124, 111 81 Stockholm. E-post: [email protected] Hemsida: www.arbetarhistoria.se Prenumeration
2011: 250 kr inom Sverige, 320 kr inom Europa och 360 kr i resten av världen. Prenumerationsavgift sätts in på
plusgiro 55 75 94-9. Lösnummer 75 kr, dubbelnummer 130 kr plus porto). Priser inkl. moms (6%). Tryck: GTC
Print AB, Luleå 2011. Inlagan är tryckt på 130 g och omslaget på 170 g Munken Lynx. ISSN: 0281-7446.
Manuskript skickas till redaktionen som e-post. Författaren har copyright, men tidskriftens innehåll får ej kopieras utan redaktionens medgivande. För insänt, ej beställt, material ansvaras ej. Arbetarhistoria indexeras i Artikelsök. Om inget annat anges, ingår använda illustrationer i ARAB:s samlingar. I vissa fall, då ARAB inte har
rättigheterna till i tidskriften använda fotografier eller teckningar, har redaktionen inte lyckats hitta adresser till
fotografer eller deras efterlevande som ska ha betalt enligt taxa. I sådana fall ber vi berörd rättighetsinnehavare
kontakta redaktionen.
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 73
DOKUMENTET
En människojakt förbereds i Sverige
i våra samlingar befinner sig många arkiv däribland
personarkiv som vittnar om hur människor har utsatts
för förföljelser under andra världskriget. Till dessa hör
både flyktingars personarkiv och arbetarrörelsens flyktinghjälp. I samlingarna finns även C.E Carlbergs personarkiv som innehåller ett märkligt tidsdokument från
1940-talet, ett underlag till den så kallade Svenska Judekalendern som vittnar om planer för att kartlägga judar
i Sverige med ett tydligt antisemitiskt syfte.
I början av 1940-talet planerade det nationella förlaget Svea Rike att ge ut en kalender över »i vårt land
verksamma judar och halvjudar». För att göra detta
sände man ut ett cirkulär och frågeformulär till: »ett
antal personer, som av intresse för saken äro villiga att
bli våra frivilliga medhjälpare. Våga vi hoppas, att Ni vill
hjälpa oss med insändande av uppgifter från Eder ort?»
»Svensk judekalender» var tänkt att ingå i en serie
med biografiska förteckningar över de nationellas fiender i Sverige:
1. Bolsjevismen i Sverige, en kartläggning av svenska
kommunister, utgiven 1942.
2. Vem är vem i Folkfronten?, en kartläggning av personer som försökte ”underblåsa hat mot den europeiska
enhetens pionjärer” det vill säga personer som var motståndare till nazisternas nyordning av Europa, utgiven
1943.
Svenska Judekalendern skulle bestå av fyra huvudkapitel: Absolut säkra judenamn med släktträd, svenska
män och kvinnor gifta med judar, personer vars namn
tydde på ett judiskt ursprung samt släkten Wallenberg
och de bolag de behärskade.
Del 1 skulle ges ut i november-december 1942.
i cirkulärskrivelsen från Svea Rike tillkännagavs:
»Att vi svenskar bör se till att judarna ej får tillfälle att
blanda upp och förskämma vårt nordiska blod vi bör
göra klart för oss vem som är jude och vem som är
svensk vi bör veta vilka judesläkter vi har i landet och
vilka tidigare svenska släkter som gått förlorade för den
svenska nationen där igenom att de upptagit judeblod
[…] de som ämnar ingå äktenskap kan åtra sig i god tid
om de genom Svensk judekalender erfar att deras tilltänkta äkta hälft icke är svensk utan jude eller judebastard. Den som gör affärer kan se till att han i första
hand gynnar sina egna folkkamrater och icke de invandrade främlingarna.»
I den antinazistiska tidningen Trots Allt beskrevs
arbetet med »judekalendern» i september 1942 som att
en människojakt organiseras i Sverige. Det var också
denna höst, 1942 som den svenska pressen började uppmärksamma folkmordet på Europas judar. I oktober
arresterades samtliga kvarvarande judar i Norge och de
norska nazisterna började deportera dem till Tyskland.
Av de 770 förvisade överlevde 30 personer.
Det är inte svårt att förstå vad dessa biografiska
inventeringar av kommunister, folkfrontare och judar
skulle användas till när »den europeiska enhetens pionjärer» erövrat Sverige. I slutet av 1942 vände krigslyckan
för »den europeiska enhetens pionjärer» både i Stalingrad och el-Alamein och arbetet med den »Svenska
judekalendern» skrinlades.
Arkivet överlämnades som gåva till Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek 1977.
LARS GOGMAN
är medarbetare vid Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
74 • Arbetarhistoria 2011:2–3
Arbetarhistoria 2011:2–3 • 75
B
Porto
betalt
Avsändare
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Box 1124
111 81 Stockholm
DEN KÄNDE POLITIKERN Sten Andersson avled några
dagar före riksdagsvalet 2010. Han var Kockumsarbetaren som blev moderat riksdagsman och därefter kommunalråd i Malmö för Sverigedemokraterna, SD. Som SD:s vallokomotiv blev han även en
symbol för detta partis framgångar. I valet 2010 fick
SD 5,5 procent av LO-rösterna, en fördubbling jämfört med valet 2006.
Magnus Manhammar som ledde ett gemensamt
projekt mellan IF Metall, Byggnadsarbetarförbundet,
Elektrikerförbundet och Transportarbetarförbundet
mot SD under valrörelsen uttryckte sina funderingar
på följande sätt i en radiointervju:
Jag skulle vilja, om jag kunnat, tömma LO-borgen
på alla anställda, tömma Metalls högkvarter,
tömma Byggnads, för att skicka ut de här människorna på arbetsplatserna, och inte sitta på
kontor en dag längre. Så skulle man kunna möta
Sverigedemokraterna rejält
Foto: Bo Tidman