HÄNGIVENHET – ÖVERLÅTELSE

HÄNGIVENHET – ÖVERLÅTELSE
Margareta Melin
Under 1984-1985 deltog jag i en revisionsgrupp1 som
arbetade med Svenska kyrkans handbok. Min uppgift där
var bland annat att utforma en överlåtelsebön. Med tanke
på att detta skulle bli en text som hela församlingen
förväntas instämma i, blev gudsbilden för mig den primära
frågan. Till vem är det i så fall vi överlåter oss?
Förutsättning för en lycklig överlåtelse är att man ser och
förtröstar på en allomfattande kärlek hos den man
överlämnar sig till. Men för många gudstjänstfirande är
tilliten till Gud blandad med rädsla.
I det här sammanhanget tänker jag på en överlåtelsebön av
Charles de Foucauld. Under 1970-talet tillbringade jag
någon vecka om året på Karmelgården, karmelitbrödernas
gästhem i Skåne. Där inleddes dagen med inre bön i
kapellet – en timme i tystnad som avslutades med en
gemensam överlåtelse:
Fader, jag överlämnar mig åt dig.
Gör med mig vad du vill.
Vad du än gör med mig,
tackar jag dig
Jag är redo till allt,
jag är med på allt.
Må bara din vilja ske med mig
och med allt skapat.
Jag önskar ingenting annat. min Gud,
ty du är min Fader.
För mig var det lycka att efter lång meditativ tystnad uttala
denna bön i gemenskap med andra – och mena vartenda
ord. Det underbara var tacksamheten över att det finns
någon i universum att rikta sitt förbehållslösa förtroende
till, sin hängivenhet – utan risk för att bli förminskad,
misstolkad och utnyttjad.
Själv hade jag lärt känna Fadern som villkorslös kärlek,
men det har ju inte alla. Många har en bild av Gud som
mer eller mindre missnöjd och krävande. Att till en sådan
Gud säga ”Gör med mig vad du vill. Vad du än gör med
mig, tackar jag dig”, kan vara som att säga ja till att bli
krossad och till intet – och dessutom förväntas tacka för
detta. I vetskap om att många upplever Foucaulds
förtröstansfulla ord som hotfulla och skrämmande, har jag
aldrig velat använda dem i andakt tillsammans med andra.
1 Med
Rune Klingert, Sven Ingebrand och Claes Gunnarsson. I min text för överlåtelse var det viktigt att först av allt ge
en bild av den vi tillber. Att förtydliga det allt avgörande:
Att Jesus kallar den vars namn ingen känner för FADER;
sin och allas Fader. Barmhärtighetens fader behöver ingen
vara rädd för. Jag ser bara en anledning till överlåtelse, en
enda: För kärlekens skull. Lättnaden och lyckan att i
kärlek överlåta sig åt den allt omfamnande kärleken.
Som en sammanhållande bild för den bönen valde jag
Paulus ord om ”skatten i lerkärl”2: Den gudomliga kärleken i det mänskligt kantstötta och sköra.
DU SOM VILLE MITT LIV
DU som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja –
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet:
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Som ett lerkärl
lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Den här texten kom med i Kyrkohandboken – men tyvärr
utan lerkärlet i centrum. En bärande vägg i bygget lyftes
alltså bort. Uppmaningen Fyll mig med ditt goda ingår i
bilden av lerkärlet – och svävar lite vilset utan sitt kärl.
Hängivenhet – Förtvivlan
Denna starka längtan att ge sig hän! Att spränga sina
gränser och omfamnas av det som är större. Att uppgå i,
att bli ett med. Hur handskas med denna längtan? Inte
sällan leder den till förtvivlan. Den är alltför överväldigande för att riktas mot någon eller något här i
världen: en enskild person, en grupp, en ideologi, ett
projekt, en rörelse…
2 2
Kor 4:7 Dagen svalnar mot kvällen – i en mästerlig dikt har Edith
Södergran skildrat övergången från hängivenhet till
förtvivlan. Dikten beskriver skeendet i fyra etapper. Först
det lyckliga, förbehållslösa Tag mig! Tag min hand, min
vita arm, mina smala axlars längtan! Sedan det ovärdiga
mottagandet och det desperata fasthållandet; följt av
insikten om att vara tillfångatagen, vingklippt, uppgiven.
I det sista stycket avläser jag en förtvivlad förtvivlan över
att bli förminskad, inte sedd och mottagen i sin helhet.
Detta smärtsamma, att det är det perifera och tillfälliga
som blir sett, inte det genuina och unika. Att det personligt
unika inte väcker jubel utan upplevs besvärande.
I
Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
II
Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte –
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...
III
Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand
på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp
om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.
IV
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.
Av hela ditt hjärta, ditt förstånd
Det dubbla kärleksbudet framstår för mig som den
ultimata räddningen från förtvivlan och självdestruktivitet.
När Jesus fick frågan vilket bud som är det viktigaste av
alla, svarade han:
Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta,
av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din
kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa
som dig själv.3
Detta bud är inte ett krav utan en ordning, en form som
gör det möjligt att leva i fred med sig själv och varandra.
Den totala hängivenheten – med förväntan att bli
alltigenom sedd, förstådd och älskad – den kan man inte
rikta till varandra. Den passionerade kärleken förgör oss,
när vi riktar den exklusivt till någon eller något här i
världen; där allt är ofullkomligt, sårbart, obeständigt.
Men att rikta sin obetingade hängivenhet till det DU som
är evig, allomfattande kärleken, det är den nyckel jag
funnit till rimliga mått och uttryck för kärleken oss
människor emellan.
Och underbart är detta: Evigheten bär vi inom oss.
En doft av evig kärlek kan finnas med i allt vi är och gör.
DET MITTERSTA RUMMET
Det mittersta rummet i själens hus
är mitt eget ljuvliga rum.
Där är min rymd och mina rötter
min okränkbara frihet
och kärlekens källa, outsinlig.
Där kan min nästa inte bo
ingen enda av de mina.
Deras rum i huset som är mitt
ligger runt omkring mitt centrum
utan trängsel, utan sammanblandning.
Har jag tillgång till min ensamhet
och livets friska brunn i mitt fördolda
då är jag fri att rikta mig åt alla håll
att glömma mig och dela andras villkor
utan att binda någon eller själv bli bunden.
www.ekosofi.se/melin
Mars 2014
3 Mark 12:30