Jordbrukets historia

Transcription

200 år
Jordbrukets historia
1800 – 2000
Innehåll
Den agrara revolutionen ....................................... 2
1800-talets politiska värld . . .................................. 5
Den industriella revolutionen ............................... 9
Den organisatoriska väven ................................... 14
Jordbruk och välfärdsstat ..................................... 18
Fördjupad rationalisering
– vardagsliv och kvinnors arbete på gården .......... 23
Avreglering ............................................................... 28
Globalisering .. .......................................................... 30
Miljö, ekologi och nischproduktion . . .................. 33
Det framtida jordbruket ......................................... 36
Texten skriven av
Per Eriksson, agrarhistoriker på
Kungliga skogs- och lantbruksakademien, KSLA
Den agrara revolutionen
INLEDNING
Jordbrukets förändring var avgörande för den industrialisering som kommit att prägla vårt moderna
samhälle. Denna förändring brukar kallas ”den agrara revolutionen” och som innebar grundläggande förändringar i jordägande, odlingssystem, redskapsteknik och odlingsväxter. Förändringarna
som skedde i Sverige var inte unika utan präglar en rad länder, några med start före Sverige och
några efter. Den förbättrade produktiviteten inom jordbruket kunde förse övriga samhällssektorer med
livsmedel och arbetskraft. Detta gav upphov till en välståndsökning bland bönderna, vilket i sin tur
innebar att bönderna blev en avsättningsmarknad för den begynnande industrin. Den folkökning som
satte igång vid mitten av 1700-talet, och som ännu inte avstannat, hänger intimt samman med förändringarna inom jordbruket vid denna tid. Folkökningen kom sedan att bli särskilt snabb under 1800-talet. Karakteristiskt för denna folkökning är att den inte följdes av en försämrad levnadsstandard.
Sverige under 1700-talet
Vid tiden för den engelska industriella revolutionen, vid slutet av 1700-talet, var Sverige
fortfarande ekonomiskt efterblivet. Jordbruket intog en klart dominerande ställning som
andel av såväl produktionen som sysselsättningen. Jordbruket var den drivande sektorn i
ekonomin. Fabrikerna var få och städerna små och någon egentlig industri fanns inte, även
om järnhanteringen i flera avseenden var avancerad. Under 1700-talet skedde i Sverige
under stora delar ingen tillväxt per capita överhuvudtaget.
Trots Sveriges många gånger svåra utgångsläge fanns en del faktorer som pekade mot att
Sveriges förutsättningar att industrialiseras inte var så dåliga. En för Sverige gynnsam aspekt
var den position som de svenska bönderna hade. Sverige har inte präglats av ett politiskt
feodalt arv, vilket varit fallet i till exempel östra Europa, som tryckt ned bondebefolkningen.
De svenska bönderna har i en europeisk jämförelse haft en förhållandevis stark ställning.
Det märks till exempel genom att en stor del av de svenska bönderna var så kallade skattebönder, det vill säga de ägde sin jord och betalade skatt till kronan – staten. Böndernas
möjligheter att äga jorden förbättrades också successivt från och med slutet av 1700-talet
och under 1800-talet. Detta var institutionella förutsättningar som varit viktiga för en
industriell utveckling.
Den agrara omvandlingen under 1800-talet innebar en stor omfördelning mellan landsbygdens olika sociala skikt, vilket kom att underlätta industrins etablering i landet. Den
sociala skiktningen på landsbygden kan beskrivas med hjälp av kategorierna bönder,
obesuttna och ståndspersoner/storjordägare.
Om bonde idag betyder att någon bedriver självständigt jordbruk, det vill säga närmast som
en yrkesbeteckning, stod bonde i 1700- och 1800-talets Sverige snarare för en social kategorisering eller klass, även om det fanns många underkategorier. Gemensamt för bönderna var
att brukandet av gården var basen för familjeförsörjningen. I början av 1700-talet brukades
ungefär 85 procent av den odlade jorden av bönder. Levnadsstandarden för svenska bönder
var relativt god eller i alla fall inte sämre i jämförelse med bönder i Europa. Mätt som
medellivslängd var levnadsstandarden till exempel i paritet med Englands under 1700-talet
20 0 år – J ord bruk e ts his toria 18 0 0 -20 0 0
2
– kring 36 år – trots den betydligt mer avancerade ekonomin där. Det finns flera utländska
vittnesmål från till exempel diplomater på genomresa eller besök där de i sina berättelser
kommenterar den svenska bondebefolkningens relativt goda levnadsstandard.
Före 1800-talets skiftesreformer låg majoriteten av den svenska landsbygdsbebyggelsen i
byar, det vill säga i formationer om mer än två gårdar. De större byarna hade en fast byorganisation där den beslutande instansen var bystämman, som till exempel kunde bötfälla
försumliga bybor. På en gård kunde, om den var tillräckligt stor, drängar och pigor hjälpa
familjen med arbetet. Behovet av tjänstefolk var cykliskt, varierade med årstiderna och de
olika arbetsmomenten på gården.
En ny tillväxt i början av 1800-talet
Den sociala omvandlingen skedde parallellt med att Sverige i början av 1800-talet fick
en varaktig ekonomisk tillväxt – produktionen var regelmässigt större än befolkningsökningen. En avgörande faktor för att den här utvecklingen skulle kunna ta fart var produktionsökningen inom jordbruket. Industrin svarade vid den här tiden bara för 1/5 av BNP,
men dess betydelse var ökande.
Förändringarna inom jordbruket de första decennierna av 1800-talet innebar alltså att
jordbruket på ett helt annat sätt än tidigare kunde försörja den svenska befolkningen.
Fluktuationerna i ekonomin blev färre och missväxt inom ett geografiskt begränsat
område fick inte längre lika stora konsekvenser. Även den mer jämna produktionen
berodde liksom den bättre avkastningen på nya produktionsmetoder, skiftesreformer
och en mer integrerad marknad.
Skiftet
Det traditionella sättet att bruka och organisera jorden, genom att tegarna var utspridda
på flera håll i byn, hade varit ett rationellt sätt att försäkra sig mot missväxt eftersom
jordens kvalitet och läge var olika på olika håll i byn. När marknaderna för olika spannmål
utvecklades blev tillgången jämnare och följaktligen behövdes inte det försäkringssystem
som de utspridda tegarna utgjorde längre. Men här gäller det att skilja på producenter och
konsumenter. Effekten för konsumenterna var positiv i och med att de genom den större
marknaden kunde skaffa sig spannmål även om de bodde i en trakt där det rådde missväxt.
För producenterna innebar missväxt att marginalerna, i och med den större marknadsintegrationen, minskade. För att minska effekterna av missväxt användes i större utsträckning
den begynnande kreditmarknaden som en försäkring för att jämna ut fluktuationerna.
Skiftesreformerna, som alltså innebar att ägorna för respektive gård blev mer sammanhängande, genomfördes i tre faser: Storskiftet påbörjades redan vid mitten av 1750 och
pågick till och med 1800-talets början. Genomförandetiden var lång och skiftets genomslag
i olika landsändar skilde sig åt. Enskiftet verkställdes i början av 1800-talet, men kom, i
och med förekomsten av två parallella skiftesreformer, storskifte och enskifte, att ersättas
av det laga skiftet 1827.
De tre skiftesreformerna hade flera gemensamma drag: De var initierade av staten och
syftet var att rationalisera jordbruket i meningen att skiftet skulle förenkla ägostrukturen.
Skiftenas utförande skedde under kontroll av myndigheterna med hjälp av utbildade lant-
3
mätare och de sociala konsekvenserna av de svenska skiftena var inte av samma art – inte
lika brutalt – som av ”enclosures” i England.
Även om skiftet inte var någon ”demokratisk” lagstiftning är bilden av att staten enväldigt
styckar upp det gamla bysamhället missvisande. Lagstiftning gav däremot en stor makt
åt de jordägare som var intresserade av att skifta marken, så stor att möjligheterna för det
gamla bysamhället att överleva på lite längre sikt var rätt små.
Effekterna av skiftet var flera. Skiftet innebar att de gårdar som tidigare var placerade i en
by flyttades dit marken var koncentrerad. Med andra ord minskade bygemenskapen. I skiftena drabbades ofta torpare och backstugusittare vars mark i och med skiftet kom att falla
under en annan gård än vad som från början var fallet. Skiftet innebar alltså även i Sverige
– liksom i England – en stor förändring av det svenska kulturlandskapet och för en viss typ
av livsstil också en försämring; möjligheterna att leva ”utanför” marknaden, det vill säga
arbetsmarknaden och varumarknaden, försämrades successivt. Skiftet medförde samtidigt
att de nyanlagda gårdarna ökade sin efterfrågan på arbetskraft och att de obesuttna kunde
få mer regelbundna anställningar än tidigare. Skiftesreformerna innebar också en stor
förändring av incitamentsstrukturen, det vill säga de motiv som genomsyrade jordbruket
eftersom bönderna i större utsträckning kom att producera för marknaden istället för det
egna hushållet eller byn. Skiftet innebar en stärkt äganderätt och bidrog till jordbrukets
kommersialisering. Marknadsintegrationen hängde även samman med en utbyggnad av
transporterna. Byggandet av Göta kanal 1810-1832 kan ses som symbolen för detta.
Inte bara skiftesreformerna och de större marknaderna bidrog till ett mer kommersialiserat och bärkraftigt jordbruk, även en omfattande nyodling tog fart, nya redskap infördes
samt experiment med nya grödor gjordes som ökade produktiviteten inom jordbruket.
4
1800-talets politiska värld
INLEDNING
1800-talet var en period som inte bara karakteriserades av en omvandling på teknikens och ekonomins områden. Minst lika viktig var förändringarna på det institutionella området liksom hur vi tänkte
kring olika ting, men mer om tekniken och tankarnas förändring lite senare. Låt oss här istället se
på det politiska systemet under 1800-talet och hur det ändrades liksom hur dessa förändringar
utnyttjades av de svenska bönderna.
Sverige hade sedan lång tid en ståndsriksdag, där de fyra stånden – bönder, borgare, präster och adel – var representerade. Böndernas relativt starka ställning i samhället bekräftas
också av att de under tidigt 1700-tal ägde ungefär en tredjedel av jorden, även om det var
en äganderätt som var svagare än den som finns idag.
Men ståndsriksdagen ifrågasätts allt starkare under 1800-talets första hälft. Den ansågs
inte som en passande grund för hur landet skulle styras. Detta hängde samman med
den begynnande industrialiseringen och kommersialiseringen i landet som innebar att
indelningen i stånd kom att förlora sin legitimitet. De personer, det vill säga den framväxande borgerligheten, som skaffat sig en förmögenhet genom sin näringsverksamhet, kunde
inte finna någon politisk motsvarighet till den betydelse de ansåg sig ha fått ekonomiskt.
Sverige hade påbörjat sin väg mot vad som kan beskrivas som ett klassamhälle.
Tvåkammarriksdagen
1865 fattades beslut om att ståndsriksdagen skulle upphöra och från och med 1867 fick
Sverige ett tvåkammarsystem med ett överhus och ett underhus, första respektive andra
kammaren. Tvåkammarriksdagen varade till och med 1970. Från och med 1971 har vi som
bekant enkammarriksdag i Sverige. De konstitutionella förändringarna i Sverige är exempel på förändringar som karakteriserade även övriga Europa, där ståndssamhället fick ge
vika för en många gånger liberalare politisk ordning. Till exempel avskaffas livegenskapen
i Ryssland och Polen.
Införandet av tvåkammarriksdag – representationsreformen – framtvingades av den liberala medelklassen. Ironiskt nog förde det nya politiska systemet inte direkt med sig någon
radikalisering. Det här hänger samman med de båda kamrarnas skilda karaktär.
Tanken med tvåkammarsystemet var att den första kammaren (FK) skulle vara mer konservativ och den andra kammaren (AK) ha en mer radikal funktion. Men konserverande
kom framförallt att innebära en stor förmögenhet eftersom såväl valbarhet liksom rösträtt
till FK var beroende av antingen stora jordinnehav eller mycket höga inkomster; och ju
rikare man var desto fler röster hade man. De som kvalade in till FK var i synnerhet den
gamla aristokratin, godsägare och en del förmögna grosshandlare. FK var med andra ord
plutokratisk eftersom politiskt inflytande var en konsekvens av ekonomisk förmögenhet.
5
Men AK fick inte någon roll av att driva på den politiska utvecklingen i progressivare
eller radikalare riktning. Det hänger samman med att den kom att domineras av rätt
konservativa bönder till slutet av 1800-talet. Bönderna blockerade bland annat förslag om
både sociala reformer och en utvidgad rösträtt så att den växande arbetarbefolkningen
kunde bli representerad i riksdagen. Rösträtten till AK var inte i proportion till en stigande
förmögenhet, det vill säga en högre förmögenhet gav inte fler röster, men hade däremot ett
inkomststreck så att antingen en viss förmögenhet eller inkomst eller en viss storlek på det
arrenderade jordbruket behövdes för att få rösta. Inkomststrecket var relativt högt satt till
800 riksdaler, vilket uteslöt många småföretagare, statstjänstemän och de flesta arbetare.
Däremot var strecket för egendom ganska lågt, en egendom värderad till minst 1000
riksdaler, vilket innebar att de flesta hemmansägare hade rösträtt.
I takt med att industrialiseringen fördjupades och att allt fler människor sysselsattes i
industrin i kombination med det förbättrade löneläget mot slutet av 1800-talet och början
av 1900 så kom arbetarna att representeras i riksdagen. Bonderiksdagsmännen motsatte
sig länge en utvidgning av rösträtten. Samtidigt ville de att rösträttsstrecken för fastighet
och arrenden skulle sänkas, med hoppet att det skulle ge fler småbrukare rösträtt. Oviljan
till reformer av rösträtten avtog i takt med att arbetarklassen växte sig allt starkare och
industrierna blev fler.
Karakteristiskt för tvåkammarriksdagen under 1800-talet var alltså att de rika eller herrarna satt i FK och de mindre rika, men absolut inte fattiga bönderna satt i AK.
Stad/land och höger/vänster
En ytterligare skiljelinje inom svensk politik vid den här tiden var den mellan stad och
land, där framförallt bönderna förde en kamp mot städerna.
Konflikten stadland var avgörande, men började mot slutet av 1800-talet, det vill säga när
industrialiseringen tog fart på allvar upplösas till förmån för motsättningar uttryckta
enligt en högervänster-skala. Högervänster dimensionen i politiken drevs framåt med
rösträttsfrågan som nav.
Bonderepresentanterna var samlade i Lantmannapartiet, som var en löst sammanhållen
informell organisation utan riksorganisation, i likhet med andra partier i den svenska
riksdagen vid den här tiden. Riksdagsledamöterna valdes genom majoritetsval i enmanskretsar. Det var personval och kopplingen var stark till de röstande och deras intressen.
Svenska bönder har haft en tendens att välja höger framför vänster i politiken, även om
det finns exempel på motsatsen, vilket striden kring försvarsfrågan visar. Den splittrade
bönderna i en konservativ högerfalang och en liberal vänsterfalang. (Till en början hade
vänster i politiken varit synonymt med liberalerna och tiden kring sekelskiftet radikaliserades det liberala samlingspartiet.) Denna konflikt försvagade Lantmannapartiet. När det
återförenades efter 1895 hade en del bönder redan valt det frisinnade Folkpartiet. Efter
vänstergenombrottet i 1911 års val gick vad som fanns kvar av Lantmannapartiet upp i det
nybildade Lantmanna- och borgarepartiet, som styrdes av högermannen Arvid Lindman.
6
Men vid den här tiden gjordes också ansträngningar att få till stånd ett mer renodlat jordbrukarparti, inte lika tydligt polariserat i förhållande till höger/vänster-skalan i politiken,
och som skulle tillvarata just jordbrukarnas intressen.
1910 gick startskottet för bildandet av Bondeförbundet, då godsägaren Carl Berglund från
Skaraborgs län genom ett tidningsupprop uppmanade till bildandet av ett nytt parti. Det
nya partiet bildades 1913 och kom in i riksdagen 1918. Partiprogrammet var lätt antiurbant
och antikapitalistiskt, vilket stötte bort många konservativa bönder. 1915 på årsdagen av
bondetåget bildades därför Jordbrukarnas riksförbund, som var ett mer konservativt parti.
De båda partierna gick samman 1921 under namnet Bondeförbundet.
Men många jordbrukare röstade på högern, och en inte liten del av de norrländska småbönderna röstade på Socialdemokraterna, men Bondeförbundet var det parti som lockade
till sig flest bonderöster.
Tullfrågan
Priset på spannmål började i mitten av 1870-talet att sjunka till följd av den utländska
konkurrensen. Och under 1880-talet föll priset mer dramatiskt. Detta reste krav på tullar,
vilket kom att splittra lantmannapartiet.
Nya lantmannapartiet samlade de som var positiva till tullar, i huvudsak godsägare och storbönder i Mälardalen, Väst- och Östgötaslätterna, områden där det producerades råg för avsalu.
Storbönder i Skåne hade många gånger antingen redan gått över till kommersiell mjölkproduktion eller odlade sockerbetor, som redan skyddades bakom tullar. Dessa var därför
inte anhängare av tullar. Det var inte Norrlandsbönderna och andra småbönder heller, som
snarare köpte än sålde spannmål.
De frihandelsvänliga samlades i det gamla Lantmannapartiet.
Frågan om för eller emot tullar var inte i huvudsak en ideologisk fråga utan handlade om
egenintresset. Det märks inte minst av att många bönder slöt upp kring JA Sjö från Linneryd i
Småland. Han var mot tullar på spannmål, men för fläsktullar för att skydda den egna exporten av fläsk, men som hade fått konkurrens bland annat från det importerade fläsket från USA.
Tullfrågan diskuterades under 1880-talet. Från och med 1888, när spannmålstullar infördes, hade tullvännerna majoritet i båda kamrarna. Därefter var frågan hur höga tullarna
skulle vara, inte om de skulle finnas eller inte.
Lokalpolitik
Också reglerna för hur politik skulle bedrivas på det lokala planet lades om i mitten av
1800-talet. De kommunalförfattningar som infördes på 1860-talet delades mellan socknens
borgerliga kommun och det kyrkliga. Kommunalstämman ersatte den gamla sockenstämman och prästen var inte längre sammankallande.
7
Rösträtten var inte längre knuten till mantalet utan till fyrken, som baserades på förmögenhet och inkomst. Även juridiska personer som företag hade rösträtt.
På alla håll blev inte böndernas politiska inflytande lika självklart med detta system. I till
exempel områden där bolagsskogarna var stora fick skogsbolagen ett stort inflytande på
lokalpolitiken.
Käpphästar i det lokalpolitiska arbetet var för bönderna ofta sparsamhet. Detta ledde ofta till
en ovilja att bygga ut folkskolan och att förbättra den kommunala omsorgen om de fattiga.
Ett bra förhandlingsläge
De svenska bönderna hade alltså en politiskt central position som gav dem goda förhandlingsmöjligheter på sin väg in i det svenska industrisamhället. Men bönder var inte någon
homogen social grupp, vilket paradoxalt nog gav dem ett ännu bättre förhandlingsläge. Där
fanns såväl en småfolksidentifikation, att de var en del av ”den arbetande befolkningen”
och som bidrog till att de under 1900-talet hade lättare att förhandla med arbetarrörelsen.
Detta gällde framförallt småbönderna. De större bönderna framhöll istället gärna ägandet,
och som alltså förde dem närmare andra grupper där denna fråga var viktig. Men också
utgångspunkten i att vara bosatt och arbetande på landsbygden bidrog till att skapa allianser, till exempel med lantarbetarna, mot arbetare i städer. Den viktigaste alliansen var
dock mellan producenter av agrarprodukter, och man stod då emot producenter av andra
produkter och konsumenter.
8
Den industriella revolutionen
INLEDNING
Den industriella revolutionen har under de senaste två hundra åren mer eller mindre definierat de
förutsättningar jordbruket verkat inom och är till exempel orsaken till att vi idag har en jordbruksbefolkning på omkring två procent, i jämförelse med att jordbruket var i det närmaste var mans och
kvinnas sysselsättning i början av 1800-talet.
Industrialiseringens olika aspekter – mekanisering, vetenskapens utveckling på biologins
och kemins område liksom det ökade samarbetet och beroendet mellan vetenskap och
industri, utbyggd infrastruktur och kommersialisering – har på ett genomgripande sätt
förändrat jordbruket.
Svensk industrialisering från 1850
Den svenska industrialiseringen, som tar sin början i mitten av 1800-talet, hade såväl yttre
som inre drivkrafter. De yttre drivkrafterna utgjordes av att exporten av svenska naturresurser ökade dramatiskt. Framför allt var det exporten av råvaror och enklare industriprodukter. De inre drivkrafterna bestod i att jordbrukets omvandling drevs vidare och att
hemmamarknaden fördjupades när lönearbetarnas inkomster ökade.
Särskilt lyckosamt för den svenska omvandlingen under den tidiga industrialiseringen var
att den tillväxt som skapades och de vinster som gjordes spreds ut i ekonomin i sin helhet
och inte till exempel fastnade i händerna på de som ägde exportföretagen. Sverige blev
därför inte en ”tudelad” ekonomi – en tudelning mellan exportsektorn och hemmamarknaden. Istället konkurrerade hela tiden hemmamarknaden och exportsektorn om resurserna.
Utvecklingen mot en industrialiserad ekonomi gick fort i Sverige. Det hänger framförallt
samman med att den kommersiella strukturen redan var utvecklad. Till exempel var de
inhemska marknaderna för bland annat livsmedelsprodukter välutvecklade redan under
första hälften av 1800-talet och skiftesrörelsen hade tydligt avgränsat det privata ägandet,
vilket stimulerade privata initiativ. Efterfrågan riktades också mot produkter som inte
ställde några tekniskt avancerade krav. Havre, timmer och trävaror var enkla produkter
väl anpassade till det svenska jordbrukssamhället.
Den ökade efterfrågan på havre var till exempel i sig ett tecken på en alltmer industrialiserad och urbaniserad värld. Städerna ute i Europa växte och därmed antalet korta
transporter. Transporterna skedde oftast med häst, vilka åt havre. Den ökade efterfrågan
på havre drev på kommersialiseringen av det svenska jordbruket.
Typiskt för den svenska industrialiseringen var också att den skedde i symbios med
lantbruket och landsbygden. Jordbrukets framsteg förutsatte till exempel industriellt
tillverkade redskap, maskiner och handelsgödsel. Och jordbrukets mekanisering var en
förutsättning för att arbetare skulle kunna frigöras till industrin. Viktigt var också att
industrialiseringen i Sverige var relativt landsbygdsbaserad och det var lätt att vandra
mellan industrijobb och jobb inom jordbruket när detta behövdes.
9
Framförallt innebar den industriella revolutionen ett betydande historiskt brott när det
gäller jordbrukets ställning i samhället. Tidsmässigt var det inte fråga om någon revolution utan en process som pågick under hela 1800-talet och fortsätter att verka i vår samtid.
Kring sekelskiftet 1900 gick industri och hantverk om jordbruket med binäringar (trädgård, jord och fiske) som landets mest betydelsefulla näringsgren.
(Och som tagits upp på annan plats så skedde motsvarande förändring även på politikens
område i början av 1900-talet. Dessa processer är intimt sammanbundna med varandra.)
Mentalitetsförändringar i industrialiseringens spår
Men industrialiseringens genomslag är inte endast eller kanske främst en fråga om nya
redskap och maskiner. Lika viktigt var hur industrialiseringen förde med sig ändrade sätt
att tänka och agera. Låt oss därför stanna upp vid denna förändring.
Industrialiseringen fördjupade kommersialiseringen av jordbruksmarknaderna och kommersialiseringen skapade förändringar som kan beskrivas som mentalitetsmässiga och
som bidrog till att förändra jordbruket i grunden.
Det äldre jordbrukssamhället var präglat av självhushållning och fyllt av adhocmässiga
beslut. Det kännetecknades av lokala variationer som kunde växla både i förutsättningar
och skifta under säsongen. De beslut en bonde var tvungen att ta beroende av detta var
många och de lösningar och kontakter han var beroende av var svagt formaliserade.
Verksamheten styrdes av muntliga kontrakt, handskakningar, sedvänjor et cetera.
Genom kommersialiseringen och marknadens större betydelse för att strukturera bondens
vardag integrerades bönderna i moderniseringen av samhället, men bidrog också till den.
Behovet att informera sig om prisförändringar ökade, liksom om vilka nya förordningar
som gällde, och vilka nya grödor och tekniska nyheter som kommit ut på marknaden.
Kontakterna med myndigheterna hade också ökat i och med skiftesreformerna liksom
kontakterna med kreditinstituten i och med de investeringar som behövde göras för att
konkurrera på marknaden.
I jämförelse med det äldre bondesamhället ställde ett mer kommersialiserat jordbruk krav
på nya färdigheter som kan sammanfattas med att kunna räkna, läsa och skriva.
De svenska bönderna var i europeisk jämförelse väl förberedda för denna förändring eftersom till exempel läskunnigheten, genom de husförhör kyrkan genomfört under 1700-talet, i
internationell jämförelse var god och placerade Sverige på en topposition. Men det var inte
bara kyrkans förtjänst att skrivkunnigheten var god, kommersialiseringen av jordbruket
bidrog i sig själv till att tvinga fram denna typ av färdigheter.
Mekanisering
Den egentliga mekaniseringen av det svenska jordbruket tog inte fart förrän efter andra
världskriget. Först då ersätts hästen av traktorer och människor med maskiner i större
skala. Men betydande förändringar skedde redan i slutet av 1800-talet då nya maskiner
liksom nya kraftkällor togs i bruk.
10
Bland orsakerna till införandet av ny teknik var att den var arbetsbesparande, vilket var nog
så viktigt eftersom priset på arbetskraft steg, dels som en konsekvens av konkurrensen från
industrin, dels till följd av emigrationen. Mekaniseringen kunde också öka produktionen.
Nya maskiner visades upp på de årliga lantbruksmöten som hölls i olika städer i Sverige
med start under 1830-talet. Där kunde hugade spekulanter se vad maskinerna gick för,
till exempel i plöjningstävlingar, medan övriga kunde förundras över modernitetens
nymodigheter. Besöksantalet var många gånger mycket stort och de tekniska framstegen
diskuterades på de överläggningar som hölls. Dessa evenemang var föregångare till dagens
jordbruksmässa Elmia i Jönköping.
Till stor del kom tillverkningen av nya redskap på industriell basis i Sverige igång genom
inspiration från bland annat USA. Exempel på detta är de nya plogar som började tillverkas industriellt, till exempel Åkersplogen från Åkersstyckebruk och Överums nia från
Överum, den senare mycket populär och tillverkad mellan 1854 och 1926. Till att börja
med var plogarna av järn, men kring sekelskiftet började amerikanska plogar av härdat,
legerat stål att dyka upp på marknaden. De nya plogarna plöjde jämnare och djupare och
sparade dragkraft.
Från 1840-talet började ett nytt inslag i det agrara landskapet att dyka upp, lokomobilen.
Det var en flyttbar ångmaskin som framförallt användes i samband med tröskningen.
Tidigare hade stationära ångmaskiner använts på vissa större herrgårdar. Lokomobilerna
försvann definitivt i och med elektrifieringen av landsbygden under 1900-talets första hälft.
Med traktorn kom genombrottet för plöjning utan djur. Tidiga traktorer hade en fast
plog och kallades motorplog. Munktells första traktor tillverkades 1913 och sades ha en
arbetskapacitet motsvarande16 hästar och 8 man. Även harvar, vältar, slåttermaskiner och
tröskverk tillverkades i den tidiga industrin.
Kommersialisering och transportrevolution
Kommersialiseringstakten ökade alltså i slutet av 1800-talet och jordbrukarna behövde allt
mindre av vad de producerade själva. Samtidigt växte sig gruppen som saknade möjlighet
till självhushåll allt större.
Avsättningen för detta överskott underlättades av de förbättrade transportmöjligheterna.
Det gäller såväl den långväga internationella handeln som den som skedde inom landet på
de nya järnvägarna eller med häst och vagn. Men förbättrade transporter innebar också en
ökad konkurrens och utslagning för dem som inte kunde växla om sin produktion till det
som marknaden efterfrågade.
De nya innovationerna på transportområdet var järnvägen och ångbåten. Kring järnvägen
växte nya stationssamhällen upp som symboler för den nya tiden – staden kom allt närmare alla. Ångbåtarna knöt samman den nya och den gamla världen. Fraktpriset mellan
New York och Liverpool sjönk mellan 1870- och 1890-talen med 60 procent. Detsamma
gäller transportpriserna inom USA, vilket innebar att det som odlades på de bördiga
markerna i mellanvästern, där kostnaderna för att odla var betydligt lägre än i Europa,
kunde nå europeiska marknader till en allt lägre kostnad.
11
De europeiska bönderna led svårt under den amerikanska importen av spannmål. Men
under 1880-talet minskade exporten från USA då den egna efterfrågan steg och ny odlingsbar mark inte längre fanns att tillgå. Ny konkurrens kom då istället från Ryssland.
Också kött och smör kunde färdas allt längre sträckor, men detta förutsatte för köttet
konserveringsmetoder som antingen den gamla insaltningen, men som från slutet av
1800-talet fick konkurrens av utvecklingen på kylområdet. Från USA exporterades salt,
fett fläsk till Sverige. Redan 1915 skrev chefen för Statens Veterinärbakteriologiska anstalt
Arvid Bergman en utredning på närmare 300 sidor med titeln Studier över fruset och kylt,
transoceaniskt kött. Den ökade internationella handeln bidrog också till den svenska smörexporten i Sydsverige. Genom anslutningstransporter till hamnarna kunde produktionen
öka. Initiativtagare till järnvägsbyggena var ofta godsägare i Skåne.
En av de förbättrade transporternas fördelar var att marknaderna kunde fungera allt smidigare, det vill säga att binda samman underskott på vissa delar i landet med det överskott
som fanns på andra. Men inte bara marknaderna fungerade bättre, människor slapp den
nöd som till exempel missväxt kunde innebära. Det sista svältåret i norr, 1867, var året
innan stambanan byggdes ut.
Genom förbättrade transporter kunde också en specialisering ske. Den korta men ljusa
växtsäsongen i norr passade till exempel bra för att odla korn, men veteodlingen var
svårare och bäst lämpade sig det norrländska jordbruket för animalieproduktion. Genom
transporterna kunde spannmålsprodukter köras till Norrland så att det norrländska
jordbruket kunde koncentrera sig på animalieproduktion. Vilket också passade bra mot
bakgrund av den allt större industriarbetarbefolkningen som bosatte sig i områden där
trävaruindustrin expanderade och som skapade en allt större efterfrågan på kött.
Genom de förbättrade transporterna (t ex genom en lokal järnväg till det lokala mejeriet)
kunde även mejerihanteringen rationaliseras eftersom mjölken kunde transporteras till
mejeriet så att man slapp kärna på gården. Denna hantering revolutionerades ytterligare
när lastbilarna gjorde sin entré under 1900-talet.
Jordbrukskris och olika sätt att förhålla sig till industrialiseringens effekter
De strategier som stod bönder till buds till följd av de förändringar som industrialiseringen
förde med sig varierade, och olika typer av bönder drabbades också olika av omvandlingen, antingen beroende på vad som odlades eller som en konsekvens av var i Sverige man
var verksam eller om jordbruket var mindre eller större.
Detta visar den ökade konkurrens som importen från USA medförde, och som kallats
1880-talets jordbrukskris. Av denna kris finns två tolkningar. Den ena går ut på att den
internationella spannmålshandeln konkurrerade ut den svenska havreexporten och att
nyodlingen avstannade. Bönderna var i denna tolkning förlorare. Den andra tolkningen
framhåller att det som förlorades på spannmål togs igen på den ökade animalieproduktionen. Men kanske finns inte sanningen i någon av dessa ytterlighetsperspektiv? Det hela var
en långdragen process och olika bönder drabbades olika. I södra Sverige var konkurrensen
ett hårdare slag än i Norrland.
12
För de spannmålsproducerande bönderna i Syd- och mellansverige kom tullarna att verka
lindrande, de kunde heller inte ställa om till mejeriprodukter så snabbt eftersom det tog
tid att skaffa fram djur, nya byggnader och personal. För andra gick det lättare att ställa
om eftersom de inte var lika beroende av exportinkomster. De som innan krisen var mest
marknadsorienterade var de som tjänade mest på tullarna.
Detta visar också att flera alternativ är verksamma samtidigt. De svenska bönderna fick
hjälp av tullarna som innebar att de inte direkt slogs ut utan hade tid att orientera sig efter
den nya tidens krav. Och tullarnas införande innebar sannolikt också att omställningen av
jordbruket inte blev mer genomgripande än vad som var fallet.
13
Den organisatoriska väven
INLEDNING
Det svenska lantbruket har historiskt skapat en vidsträckt flora av organisationer. Vissa av organisationerna har varit kortlivade, andra har sina anor från slutet av 1700-talet. De flesta har haft en
förvånansvärt god förmåga att förändra verksamhetens inriktning när samhället förändrats.
Genom denna brokiga samling organisationer har det svenska lantbruket hållits samman och samarbetat. Organisationernas inriktning har följt de behov som funnits bland
Sveriges bönder. Organisationer har skapats kring specifika grenar som äggproduktion,
mjölk och slakt, samordning av inköp, tidskrifter som handlat om dels den ekonomiska
information som en lantbrukare behöver, som till exempel ATL idag, men också med
en mer social inriktning. Man har skapat sociala organisationer för att främja livet på
landsbygden, som JUF, men också organisationer för att på bästa sätt kunna samla sina
krafter i förhandlingar med staten; och för detta ändamål har man tvingats bygga upp en
kunskapsbas där såväl ekonomisk som statistisk kunskap varit viktig. Organisationerna
har också haft en geografisk täckning som sträcker sig från den lokala nivån upp till den
nationella och vidare ut i världen.
De svenska böndernas mer aktiva organisering har i huvudsak haft kooperativ grund. De
kooperativa idéerna har sina rötter i 1800-talet och var en del av den mer allmänna omvandling som skedde till följd av industrialiseringen och den sociala rörlighet som uppstod.
Tidiga organisationer
En organisatorisk förändring knuten till omvandlingen av jordbruket var också bildandet
av hushållningssällskap och instiftandet av Kungl. Lantbruksakademien kring sekelskiftet
1800. Dessa halvstatliga organisationer, den ena med en regional förankring, den andra
mer rikstäckande, fungerade som paraplyorganisationer för olika typer av initiativ som
togs för att förbättra jordbruket.
Omvandling Och Förändring Sekelskiftet 1900
I slutet av 1800-talet förändrades förutsättningarna för den organisationsstruktur som
etablerats kring jordbruket. Dels ökade det statliga inflytandet genom inrättandet av Kungl.
Lantbruksstyrelsen (1889) och Jordbruksdepartementet (1900). Jordbrukets ställning fick då
en formellt sett starkare ställning i den statliga och politiska organisationen. Det innebar
också att hushållningssällskap och lantbruksakademien slapp sina myndighetsuppdrag.
En annan förändring var att föreningsverksamheten inom lantbruket och där bönderna
själva tog en mer aktiv del började öka. Av landsbygdens befolkning var det inte bara bönderna som blev mer aktiva. Det gick en organisationsvåg över landet och även de obesuttna
som arbetade inom lantbruket organiserade sig. Först ut var Skånska Lantarbetarförbundet, som startade 1904.
14
De första kooperativa föreningarna hade startats vid mitten av 1800-talet, men det var
först kring sekelskiftet som mer varaktiga föreningar bildades. Genom föreningslagen som
trädde i kraft 1897 fick föreningarna också en juridiskt sett stabilare form. 1905 bildades
efter ett förslag om samorganisation av lantmännens inköps- och försäljningsföreningar
Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR). SLR var jordbrukarnas mellanhand med
syftet att gynna lantbrukarna. Bildandet ledde till att fler föreningar startades. Den ökade
organisationsverksamheten handlade inte bara om produktion och inköp utan förbundet
startade flera typer av verksamheter. SLR bildade bland annat ett rederi, ett fastighetsbolag och en bank. Tiden efter första världskriget var svår för lantbrukskooperationen och
banken höll på att gå i konkurs men övertogs under namnet Jordbrukarbanken* av staten
1923. Samma år startades också lantbrukets första PR-sammanslutning, Föreningen
Mjölkpropaganda**.
*Sveriges Kreditbank, även kallad Kreditbanken, var en statligt ägd svensk affärsbank grundad 1923 under namnet
Jordbrukarbanken. Den existerade till 1974 när den slogs ihop med den statliga Postbanken och bildade PK-Banken, det
vill säga Post- och Kreditbanken. Banken har därefter bytt namn och deltagit i flera ytterligare sammanslagningar, men
bolaget existerar fortfarande och är idag moderbolag i den nordiska finanskoncernen Nordea.
**Den svenska föreningen Mjölkpropagandan var de svenska mejeriernas lobbyorganisation. Den bildades 1923 med
syftet att få svenskarna att dricka mer mjölk och mindre av andra drycker. Föreningen gav ut tidskriften Mjölkpropagandan
och en mängd broschyrer. Man anordnade ”mjölkdagar” och ”mjölklektioner” i svenska skolor.
Föreningens uppgift som lobbyorganisation för ökad mjölkkonsumtion i Sverige har numera övertagits av Mjölkfrämjandet
som ingår i branschorganisationen Svensk Mjölk.
Tidigt insåg företrädare för lantbruket behovet av att försöka samordna näringens olika
delar och att sprida ny information inom såväl de egna organisationerna som till beslutsfattare i samhället. För detta behov startades Stiftelsen Svenska Lantbruksveckan 1911. En
gång om året hölls ett möte dit experter inbjöds att hålla föredrag. Resultatet publicerades
i årsboken Lantbruksveckan, som utkom till och med 1969.
År 1917 grundades Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap (SAL), som 1940 bytte namn till
Sveriges Lantbruksförbund (SL). SAL skulle fungera som ett konsultorgan för lantbruket,
bevaka jordbruksnäringens intressen och främja jordbrukets produktion. SAL startade
bland annat en driftsbyrå, en juridisk byrå liksom en marknadsavdelning. Sällskapet
inriktade till en början sin verksamhet i huvudsak på enskilda större jordbrukare, men
också hushållningssällskapen anslöt sig som medlemmar. Men SAL fick allt större problem
att behålla sina medlemmar och intäkterna täckte knappt sällskapets kostnader. SAL
ombildades därför 1929 och förändrade sin medlemsanslutning och inriktning. SAL kom
att fungera som en gemensam organisation för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
med medlemmar som Svenska Mejeriernas Riksförening och Sveriges slakteriförbund.
Målet var att alla jordbrukare skulle ansluta sig för att hindra osund konkurrens.
Förutom SAL startades också i slutet av 1920-talet bondefackliga rörelser. De gick 1929
samman i Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF). En anledning till organiseringen
var det besvärliga internationella läget och organiseringen ökade generellt i samhället
som ett sätt att skydda sina intressen i krisens spår. Syftet med RLF, som i högre grad än
SAL inriktade sin verksamhet mot de mindre jordbrukarna, var att i likhet med andra
15
yrkesgruppers fackliga organisationer stoppa den inbördes konkurrensen. Behovet av en
organisation bottnade också i att många bönder ansåg att de inte fick del av det ökade välstånd som industrialiseringen fört med och i ett missnöje över att SAL/SL inte i tillräcklig
grad drivit kravet att böndernas förtjänst skulle motsvara industriarbetarnas. Priset på
jordbruksprodukter betingade ett alltför lågt pris på marknaden. Den här ojämlikheten
mellan jordbruk och industri hade pågått sedan slutet av 1800-talet och intensifierades då
industrin gick bra.
Trots spänningar mellan de båda organisationerna fanns också en rad likheter mellan
SL och RLF. Många bönder var också med i båda organisationerna. Organisationerna
hävdade böndernas intressen gentemot staten och andra grupper i samhället och var
bland annat huvudaktörer då priserna på jordbruksprodukter förhandlades fram. Organiseringen var ett sätt att skapa sammanhållning mellan bönderna. Genom föreningarnas
tidskrifter kunde information och idéer spridas. När RLF inledde sin verksamhet startades
tidningen Landsbygdens Folk och nästan samtidigt gav SAL/SL ut sitt första provnummer
av Jordbrukarnas Föreningsblad. Förutom studieverksamheten i både SAL och RLF bildades också Svenska Landsbygdens Studieförbund. Förenings- och informationsverksamheten vidgades snabbt. Dels geografiskt genom bildandet av Nordens Bondeorganisationers
Riksförbund som både SAL och RLF anslöt sig till. Dels genom bildandet av flera riksorgan, till exempel för mejeriverksamhet, slakt, frukt- och trädgårdsodling, pälsuppfödning
och ägghandel. Också förlagsverksamheten byggdes ut. SL omorganiserade sin utgivning
och startade 1934 LT förlag. Syftet med förlaget var att både ge ut skön- och facklitteratur
liksom att starta tidskrifter, som Hästen och Lantbruksekonomisk Tidskrift och Lanthemmet. Den sistnämnda riktade sig särskilt till kvinnor.
Också lokalsamhällets sociala liv skapade ett organisationsbehov. Jordbrukareungdomens
förbund (JUF) hade bildats 1918, men verksamheten blev som störst under 30-talet. De
arrangerade till exempel tävlingar i mjölkning, ladugårdshygien och plöjning, men också
studiecirklar och fester. 1944 bildades Bygdegårdarnas Riksförbund, landsbygdens
motsvarighet till Folkets Hus.
Omvandlingen av jordbruket skapade också motsättningar som på olika sätt påverkade SL
och RLF. En sådan skiljelinje gick mellan de större branschorganisationerna för mejeri och
slakt och de mindre för pälsuppfödare och stärkelseproducenter, en annan skiljelinje var
den mellan bönder med stora respektive små gårdar. Konflikten mellan större och mindre
jordbrukare har bland annat lett till att en del småbrukare sett sig tvungna att starta egna
organisationer då de inte ansett att deras intressen tillvaratagits. Ett tidigt exempel på
detta var bildandet av Småbrukarnas Riksförbund 1938. Generellt har dock den svenska
bonderörelsen präglats av få utbrytningar.
Från mellankrigstiden blev rationaliseringsbehoven inom jordbruket en alltmer angelägen
fråga. Detta uppmärksammades i statliga utredningar, men också av jordbrukarnas
organisationer, som hade ett stort inflytande på jordbrukspolitikens utformning. Organ
skapades för att underlätta rationaliseringen. Ett exempel på detta var tillkomsten av
Lantbrukarförbundets Byggnadsförening 1941, bildat av SL och några av de kooperativa
16
riksorganen. 1945 hade föreningen 21 kontor och samarbetade med bland andra hushållningssällskapen, egnahemsstyrelserna och Statens Byggnadslånebyrå. 1948 startade SL
och RLF tillsammans Riksförbundet för elektrifiering av landsbygden.
I takt med att antalet organisationer på alla samhällets områden växte ökade konkurrensen om att på bästa sätt samla ihop och presentera information om den egna
organisationen. Samhällets uppbyggande av en kunskapsmassa, genom bland annat
utredningsväsendet, blev också en allt viktigare faktor för att både undersöka och dra upp
riktlinjer för hur samhället skulle se ut i framtiden. De större intresseorganisationerna
svarade på denna utveckling genom att skapa egna utredningsavdelningar och utredningsinstitut. 1950 startade genom ett samarbete mellan SL och RLF Jordbrukets utredningsinstitut. Institutet var en vidareutveckling av det arbete som påbörjats av SAL:s egen
utredningsavdelning. Samma år startades också kulturtidskriften Perspektiv, vars syfte
inte främst var att föra ut organisationernas uppfattning utan skulle vara en arena för en
allmänkulturell debatt.
SL och RLF gick 1971 samman i Lantbrukarnas Riksförbund (LRF). Dessa organisationer var
betydelsefulla för moderniseringen av jordbruksnäringen under 1900-talet och framgångsrika
i förhandlingarna med staten när priset på jordbrukets produkter skulle bestämmas.
17
Jordbruk och välfärdsstat
INLEDNING
Välfärdsstaten är inte någon svensk uppfinning utan en uppsättning institutionella arrangemang
sprungna ur likartade förutsättningar och mål och som utvecklades i flertalet västländer under
1900-talet. De bakomliggande orsakerna till framväxten av välfärdsstatliga arrangemang hänger
intimt samman med den industrialisering som beskrivits här. Industrialiseringen skapade liknande
ekonomiska, sociala och politiska förhållanden i de europeiska länderna och på flera sätt så löstes
de problem som uppstod också på ett likartat sätt, även om det så klart finns skillnader.
Den ekonomiska utvecklingen medförde en stor överflyttning av människor från den
agrara sektorn till industrin liksom en intensifierad inflyttning till städerna. Och i takt
med att den inom industrin sysselsatta arbetskraften ökade fick detta politiska konsekvenser, kanaliserat genom bildandet av arbetarpartier i Europa. Så även för svensk del. År
1889 bildades Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti. Maktbalansen mellan olika delar
i samhället påverkades också av organiseringen i fackföreningar och för svensk del det
nära samarbetet mellan SAP och LO.
Som noterats så förlorade bönderna och landsbygden makt på såväl politikens som
ekonomins område i början av 1900-talet. Men bönder och landsbygd kan inte ensidigt
beskrivas som förlorare, alla näringsgrenar förändras men jordbruket kom att i jämförelse
med många andra näringsgrenar vid denna tid att uppleva större prövningar.
Första världskriget och 20-talet – ett konsumtionssamhälle tar form
Första världskriget skapade dock förutsättningar som var fördelaktiga för bönderna. Efterfrågan på jordbruksprodukter ökade och matpriserna steg under kriget. Detta innebar
goda inkomster för jordbrukarna vilket också lockade dem till investeringar. Nackdelen
var så klart att bönderna inte sågs med blida ögon i ransoneringstider. Men efter kriget föll
priserna kraftigt inte bara på jordbruksprodukter utan generellt och Sverige gick in i en
deflationskris. Många bönder fick då problem att amortera på lån de tagit under kriget när
tiderna var goda.
I den övriga ekonomin så började under 20-talet en rationellare organisation att få genomslag i de svenska fabrikerna. ”Scientific management” infördes efter Frederick Taylors
principer. Standardiseringen och specialiseringen ökade, bland annat till följd av tekniska
förändringar av bland annat drivsystemen i fabrikerna. Också industrins organisation
ändrades genom att olika system med underleverantörer infördes. Sammantaget innebar
mekanisering och standardisering framväxten av massproduktion som bidrog till att
pressa ned priserna.
Till förändringarna under 1920-talet hör också förändringarna av tjänstesektorn. Tjänstesektorn, både den privata och den offentliga, växte från och med första världskriget.
Kontoren, som tidigare inte varit föremål för någon rationalisering blev även dessa utsatta
för ”taylorska” principer. De förändrades också till följd av tekniken, genom telefonen,
räknemaskinen och skrivmaskinen.
18
Massproduktionen märks också under 1920-talet genom framväxten av masskonsumtion.
Konsumtionen fick ett kraftigt uppsving på grund av välståndsökningen hos de delar av
befolkningen som hade jobb. Exempel på konsumtionsprodukter vid den här tiden var
dammsugare och konfektionssömnaden. Konsumtionsökningen ledde i sin tur till att
handeln ökade. Antalet handlare fördubblades under 1920-talet. Handeln ändrade också
skepnad genom den moderna stadens framväxt. Handeln gjordes mer attraktiv och en
konsumtionskultur började ta form. Antalet varuhus blev fler och postorderhandel startades för att nå nya grupper. Också mediemarknaderna förändrades. Till exempel började
skönlitteratur ges ut i billighetsupplagor. Det växte även fram en marknad för populärtidskrifter som Veckojournalen, Husmodern och Hela världen. Radion får sitt genombrott.
30-talskrisen
Mot bakgrund av den utveckling som skett under 1920-talet såg Sveriges ekonomiska läge
gott ut vid övergången till ett nytt decennium. Det fanns många nya innovativa företag,
marknaderna växte, arbetarnas reallöner var högre än i många andra länder och de offentliga finanserna hade stärkts. Typiskt var också att den internationella ekonomin var alltmer
USA-driven medan Europa drogs med strukturproblem som en följd av första världskriget.
Men ”det glada 1920-talet” slutar med ett prisras på den internationella spannmålsmarknaden, tillsammans med börskraschen på Wall Street 1929. USAs högkonjunktur och
spekulationsvåg 1928/29 drev upp räntorna så att de länder som hade stora lån placerade i
USA fick problem. Flera länder i Latinamerika var för att kunna betala av sina lån tvungna
att öka sin råvaruexport, vilket ledde till att priserna sjönk och som ytterligare försämrade
möjligheterna att betala tillbaka lånen.
När jordbrukarna för att parera prisfallet styrde över produktionen till animalier samtidigt
som hushållens inkomster föll till följd av krisen gick botten ur även marknaden för animalier. Detta påverkade även svenska bönder, och jordbruket var trots allt en mycket viktig
sektor även om dess betydelse inte längre var lika stor. På 30-talet sysselsatte jordbruket i
vid mening fortfarande omkring en tredjedel av arbetskraften. Botten för priserna nåddes
1932/33. Svårigheterna att exportera blev också värre av att flera länder, Sverige inkluderat,
höjde tullarna för att skydda sina jordbruk. I regleringssystemet som skyddade hemmamarknaden fanns en mekanism som subventionerade exporten, för att undvika att överskottet
skulle påverka priserna nedåt. Flertalet industriländer konstruerade motsvarande system.
1930-talet innebar en kris både för de konkreta kapitalistiska ekonomierna och för kapitalismen som idé. Krisen märks också av att flera av konfliktnivån i samhället generellt ökade.
Händelserna under 30-talet var viktiga för framväxten av ”den svenska modellen”, det
vill säga ett samhällssystem präglat av ett större statligt inflytande och en större offentlig
sektor med mer ambitiösa sociala åtaganden. Även om det går att spåra flera av välfärdsstatens institutioner tillbaka till 1800-talet skedde under 30-talet något av ett brott inom
flera samhällssektorer i den meningen att dessa förändringar sammantaget innebar att ett
kvalitativt skifte ägde rum.
19
Samtidigt som samhället och det kapitalistiska produktionssystemet var drabbat av kris
under 1930-talet var det också upptakten till vad som kom att bli industrialismens guldålder, och som får sitt slut först i och med oljekriserna i början av 70-talet. 30-talskrisens
mycket våldsamma förlopp hängde samman med att det saknades institutioner som kunde
jämka samman gammalt och nytt. Det gäller både nationellt och internationellt. Först i och
med utgången av andra världskriget hade dessa institutioner skapats inom den internationella ekonomin (t ex Bretton woods), de internationella relationerna (FN) och nationellt
genom de framväxande välfärdsstaterna.
Framväxten av en välfärdsstat innebar mer preciserat att den ekonomiska politiken kom
att präglas av två nya huvudinslag: Staten borde använda finanspolitiken för att stabilisera
ekonomin och att tryggheten måste öka för medborgarna, det vill säga staten skulle i båda
dessa fall vara mer aktiv.
Den här typen av kritik mot en liberal ”låt-gå-politik”, det vill säga att lämna marknaderna i fred, fick i Sverige en i huvudsak socialreformistisk eller socialdemokratisk karaktär.
Men den var bara en av flera utmanare av den klassiska liberalismen. Internationellt
utmanades den liberala traditionen av nazismen i Tyskland, fascismen i Italien och av
kommunismen i Sovjetunionen.
Jordbruket regleras
Jordbruksregleringen byggdes upp och togs i bruk under den tid som här beskrivits. Den
var också ett barn av sin tid, tilltron till statliga regleringar var stor. Och som när det gäller
de välfärdsstatliga arrangemangen i stort så skedde motsvarande utveckling i många
andra länder. Denna tilltro till mer kollektiva lösningar kom också att involvera den organiserade lantbruksrörelsen i och med att det svenska organisationsväsendet, och däribland
alltså jordbrukets föreningsrörelse – tillsammans med fackföreningar och arbetsgivare
– fick ett större inflytande över ekonomin och utformningen av de regelsystem som styrde
deras verksamhet.
Inom ramen för den svenska föreningsrörelsen är framförallt två ”överenskommelser”
viktiga. Dels den så kallade ”kohandeln” 1933 mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna. Dels Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO och Svenska Arbetsgivareföreningen. Dessa
överenskommelser blev definierande för den svenska modellen av välfärdsstat som växte
fram och som byggde på ett samförstånd mellan arbete och kapital, men också mellan
arbetarrörelse och bonderörelse.
Böndernas föreningsrörelse var alltså viktig för att regleringen skulle komma till stånd och
för hur reglerna kom att utformas. I det arbetet var bildandet av RLF och ett mer vitaliserat
SAL viktiga faktorer. SAL lyckades till exempel få stopp på konkurrensen mellan de olika
andelsföretagen, till en början främst på mejerisidan. De fick också företagen att organisera
sig branschvis och att reglera priserna till leverantörerna. Brödsädesodlarna skyddades
genom inmalningstvång, det vill säga svensk brödsäd skulle blandas med den importerade.
20
Efter påtryckningar från SAL infördes också mjölkregleringen 1932 som innebar att
avgifter på mjölk som såldes inom landet användes till att utjämna priserna på mjölk och
till att subventionera smörexporten. Successivt så byggdes ett regleringssystem upp som
innebar att priserna för en rad produkter kom att garanteras av staten.
Detta regleringssystem konsoliderades politiskt i och med krisuppgörelsen 1933 – kohandeln
– vilken innebar att Socialdemokraterna stödde jorbruksregleringen och Bondeförbundet
den nya arbetsmarknadspolitiken, med lånefinansierade och marknadsmässiga löner.
Administrationen av krispolitiken sköttes av av de kooperativa organisationerna under
SALs ledning. Och under denna tid kom avnämar- och förädlingsledet att snabbt koncentreras i kooperationens händer. Detta gällde i synnerhet mejerisidan. Och efter kriget
fortsatte koncentrationen.
Under andra världskriget rådde brist på flera jordbruksprodukter (även om bristerna inte
var i närheten av läget under det första världskriget). Målet för politikerna blev att under
dessa omständigheter se till att kompensera bönderna för de kostnadsstegringar som
de drabbades av. En förhandlingsordning skapades som innebar att samtal fördes mellan Lantbruksförbundet (som SAL numera hette) och RLF å ena sidan och regeringens
företrädare och Statens Jordbruksnämnd, å andra sidan.
Parterna konstruerade en slags totalkalkyl, i vilken jordbruket betraktades som ett enda
företag. Med hjälp av ett prisindex tillsammans med uppgifter om försäljningsvolymer
skapades en bild av de inkomster jordbruket hade. Dessa ställdes emot jordbrukets totala
kostnader för till exempel arbetskraft och förnödenheter. Totalkalkylen kom att utgöra
grunden för prissättningen på jordbruksområdet under lång tid. Förhandlingsekonomin
stärkte jordbrukarnas intresseorganisationer och RLFs medlemsantal ökade kraftigt.
Det var inte bara jordbruket som reglerades under den här tiden, det gäller även bostadssektorn och arbetslöshetsförsäkringen, som under kriget fick en institutionell utformning
som kom att leva till 70-talet.
Den regleringsekonomi som hade sin upprinnelse under 30-talet och som förstärktes under
andra världskriget lades definitivt fast i 1947 års jordbrukspolitiska beslut. Utredningen,
som hade en god representation från lantbruket, gav jordbrukspolitiken tre mål:
1. Inkomstmålet, som innebar att jordbrukarna skulle ha en inkomstutveckling motsvarande jämförbara grupper. Detta gjordes genom att hålla jordbrukspriserna uppe för att
undvika billigare exporter.
2. Effektivitetsmålet, som innebar att jordbruket skulle bedrivas så effektivt som möjligt,
så att dess kostnader var under ständig press. Tanken var att mindre jordbruk som inte
hade råd att rationalisera driften skulle avvecklas.
3. Produktionsmålet, som syftade till att säkra tillgången på jordbruksprodukter vid krig
och avspärrning. Målet var att ligga något under självhushållning i fredstid.
21
Den under tidigare delen av 1900-talet etablerade småbrukspolitiken hade nu blivit alltmer
problematisk mot bakgrund av de behov av effektivisering och rationalisering som stod
för dörren. De fördelaktiga egnahemslånen bidrog till exempel till att det mest var små
jordlotter som såldes och de små jordbruken var inte bärkraftiga, utan innebar oftast
tungt arbete under rätt svåra ekonomiska förhållanden. De mindre jordbruken behövdes
heller inte för landets livsmedelsförsörjning eller för att trygga sysselsättningen och inte
heller längre för att motverka emigrationen.
Målet inriktades på att mindre ej bärkraftiga jordbruk skulle läggas ned. De jordbruk
som skulle gynnas var vad som kallades ”fullständiga jordbruk”, det vill säga jordbruk
som var tillräckligt stora för att försörja familjen och som kunde ge full sysselsättning för
familjens medlemmar.
Med tiden kom inkomstmålet att tonas ned till förmån för att jordbruket behövde effektiviseras, något som till exempel slogs fast i 1967 års jordbruksutredning.
22
Fördjupad rationalisering
– vardagsliv och kvinnors arbete på gården
INLEDNING
1900-talet har inneburit stora förändringar, inte bara för jordbruket utan för landsbygden i stort.
Framväxten av en svensk välfärdsstat och jordbrukets integration i denna som vi talat om tidigare
har framförallt behandlat strukturella förändringar, som påverkade ekonomierna i väst relativt likartat. För jordbrukets del fick dessa förändringar en uppsättning institutionella svar.
Inbakat i denna institutionella mix fanns krav på jordbrukets rationalisering som inneburit att majoriteten av jordbruken lagts ned. Den institutionella ramen garanterade en
omvandling under ordnade former. De gårdar som blev kvar har mångdubbelt ökat sin
avkastning. Människor har ersatts av maskiner – bilar, traktorer (som fick sitt verkliga
genombrott efter andra världskriget), skördetröskor, nya plogar och harvar togs i bruk.
Växtförädlingen gjorde stora framsteg liksom djuravel och användandet av kemiska
bekämpningsmedel. Det svenska jordbruket sysselsätter i dag knappt ett par procent av
arbetskraften, men är högteknologiskt och högproduktivt.
Men samtidigt som jordbrukets utveckling på många sätt är en framgångssaga – färre kan
mätta flera – så har förändringen också fört med sig problem. En alltför stor tilltro sattes
till exempel till det kemiska jordbruket, miljöeffekterna var till en början svåra att förutse,
många gånger i kombination med en inte ringa dos teknikoptimism. En annan effekt av
rationaliseringen är också att samhällsservicen blivit allt svårare att upprätthålla i takt
med att allt färre bor på landsbygden.
Å ena sidan nedlagda jordbruk, men också, som i Sydsveriges mellan- och slättbygder, ett
högeffektivt och högavkastande jordbruk. Detta har också förändrat utseendet av landsbygden: äng- och hagmark har nästan försvunnit och på sina håll har golfbanor anlagts på
tidigare åkermark. Gamla torp är numera sommarbostäder och ladugårdarna verkstäder.
Förändrade befolkningsmönster
Befolkningen i Sverige har ökat dramatiskt under 1900-talet. Vid sekelskiftet 1900 fanns
drygt 4 miljoner svenskar. Idag är vi 9 miljoner. Delvis kan detta förklaras av ökad livslängd och en lägre barnadödlighet. Vid sekelskiftet 1900 var den förväntade livslängden
ungefär 55 år för män och 57 för kvinnor. Idag är den 77 för män och 82 för kvinnor.
Samtidigt som vi blivit allt fler så har andelen bosatta på landsbygden minskat. De areella
näringarna var mycket arbetsintensiva i början av 1900-talet. Både på familjejordbruk och
på större gårdar krävdes många människor för att sköta boskap och åkerbruk. Mjölkerskor,
lagårdsdrängar, hästkarlar, torpare och statare har i det moderna jordbruket ersatts av ett
fåtal personer – och maskiner. Inom skogsbruket har utvecklingen varit i princip densamma.
23
Trenden av urbanisering har pågått sedan 1800-talet och under dess slut så ökade inflyttningstakten till städerna. Efter andra världskriget ökade återigen avflyttningen från
landsbygden, och sammanföll alltså med ett mer intensifierat användande av ny teknik,
traktorer och en elektrifierad produktion.
Till och med 70-talet var det framförallt industrin som svalde utflyttningen från landsbygden. Från 70-talet har andelen sysselsatta i industrin avtagit. Också andelen sysselsatta inom
offentlig verksamhet – stat, landsting och kommuner – har ökat under 1900-talet, i synnerhet
under 1900-talets andra hälft och utgör idag den enskilt största sektorn i samhället när det
gäller andelen sysselsatta. I slutet av 1900-talet ökade också andelen sysselsatta inom handel
och service och utgör idag ungefär en lika stor arbetsgivare som industrin.
Teknikens genombrott
ATL genomförde år 2000 bland sina läsare en omröstning om vilken innovation som varit
den viktigaste för jordbruket. Vann gjorde elektrifieringen. Att få ström till gården sågs
alltså som mer betydelsefullt än när traktorn kom eller när man började använda mjölkningsmaskiner. Andra undersökningar vittnar också om detta: ”Det bästa som hänt under
40 år var frysboxen och kylskåpet”. De olika tekniska förändringarnas popularitet hänger
också ihop med ålder och kön. Mjölkningsmaskinen underlättade till exempel många kvinnors arbete, medan män i högre utsträckning framhållit traktorn som viktig.
De tekniska innovationerna under 1900-talet har kretsat kring tre kärnteknologier:
förbränningsmotorn, elektriciteten och den vetenskapliga utvecklingen på kemins och
biologins område. Dessa tekniker hade börjat tas i bruk redan tidigare men det var efter
andra världskriget de fick sitt definitiva genombrott i jordbruket.
Elektrifieringen av landsbygden tog i jämförelse med städerna längre tid. Genomförandet
var mer kostsamt, vilket dels hade att göra med de långa avstånden som innebar effektförluster, dels med att landsbygden inte var lika tätbefolkad. Ett genombrott skedde i och med
första världskriget, när priset på fotogen steg och gjorde elkraften mer konkurrenskraftig.
Elektrifieringen förändrade framförallt inomgårdsarbetet. Elektriciteten användes till att
börja med till belysning, vilket hade den fördelen att brandfaran minskade och att det gick
att arbeta i ladugården under dygnets mörka timmar. Successivt kom elen att tas i bruk
till vedkapning, vattenpumpning, hö- och halmtransporter, fläktar och hissar. Först under
efterkrigstiden kom elen att revolutionera hushållsarbetet genom dammsugaren, kylskåpet
och senare frysboxen, som ersatte kylskåpens frysfack.
Traktorn och traktoriseringen har annars rönt ett större intresse än den mer svårfångade
elektrifieringen och det finns goda möjligheter att statistiskt följa utvecklingen. Införandet
av traktorn hade inte bara att göra med den tekniska utvecklingen, utan berodde också
på att lönekostnaderna sköt i höjden, vilket gjorde det ekonomiskt rationellt att skaffa en
traktor. Geografiskt så var det framförallt i slättbygderna kring Mälardalen, Östergötland
och Sydsverige som var först med tekniska innovationer som traktor och skördetröska.
24
Men införandet av en lång rad andra tekniska hjälpmedel var också populära, som till
exempel skulltorken, den mekaniska utgödslingen, och hydrauliken, som gjorde traktorn
mer fulländad. Med hjälp av hydrauliken kunde man nu göra lyft och lättare byta redskap
och enkelt justera höjden på harven och plogen till rätt arbetshöjd.
Vardagsliv
Är då jordbruksföretaget att betrakta som vilket företag som helst? Målet bland många
politiker och byråkrater var under i synnerhet 1900-talets andra hälft att jämställa
jordbruksnäringen med andra näringar, för att därigenom skapa bättre förutsättningar för
att rationalisera produktionen.
Även om det finns stora likheter mellan jordbruksföretag och andra företag så finns det
också goda skäl att peka på ett antal skillnader som sammantaget har medfört att jordbruksföretaget utgör en speciell form av företagande.
Några karakteristiska drag kan skönjas. Bland annat så är jordbruksföretag i normalfallet
ett familjeföretag, där driften går i arv från en generation till nästa. Även om andra företag
går i arv så skapar detta speciella band till jordbruksföretaget. Jordbruksföretaget är också
knutet till en specifik plats på ett annat sätt än vad som är fallet med exempelvis industriföretag av olika slag. Om till exempel lönekostnaderna är lägre på annat håll går det att
flytta fabriken och starta produktionen på annan plats. Detta låter sig inte göras med ett
jordbruksföretag. Och banden till platsen är stark bland bönder generellt. 70 procent är
bosatta i den bygd de växte upp i. I ordet bonde ligger betydelsen att vara bofast.
Jordbrukandets mer specifika drag kan ses ur just familjens perspektiv. I amerikansk
forskning talar man om ”agrifamily” och betonar de ömsesidiga beroendeband som skapas
mellan jordbruksföretaget och familjen. Det ser så klart inte likadant ut i alla jordbruksföretag, men olikheterna till trots kan det vara värt att göra en generalisering. I familjejordbruket är man och hustru inte bara makar utan i många fall även arbetskamrater i
företaget. Barnen i familjen är inte bara barn utan också arbetskraft. Och likväl som de
är lekkamrater är de också konkurrenter om ett framtida arv. Dessutom finns oftast den
äldre generationen, gårdens tidigare ägare tillika föräldrar och svärföräldrar, inte långt
borta, även om de inte bor kvar på gården längre. Särskiljande för jordbruket är också att
det är en långsam verksamhet – det tar tid att ändra produktionsinriktning.
Jordbrukets speciella levnadsomständigheter har ibland setts som en slags livsstil. En
livsstil som just innebär ett nära förhållande till jorden, familjen och bygden. Men genom
att framhålla livsstilen så är det också lätt att göra dygd av nödvändigheten i den meningen
att lönsamheten många gånger inte varit den bästa och att det är svårt att till exempel ta
semester med familjen eftersom gården måste ses efter.
I de band som skapats inte bara inom familjen utan genom föreningsrörelse och samverkan granngårdar emellan så har en social väv skapats som varit en förutsättning för att
driva jordbruksföretagen vidare. Inga normalstora gårdar kan klara sig utan denna form
av ”bytesekonomi” – arbete köptes med arbete – då kostnaderna för att köpa motsvarande
tjänster på en marknad skulle bli alltför höga.
25
Kvinnor i jordbruket
I det förindustriella jordbrukssamhället var kvinnor och män såväl arbetsmässigt som
ekonomiskt beroende av varandra inom ramen för äktenskapet, även om mannen lagligt sett
hade företräde framför kvinnan. Män och kvinnor bidrog till familjens fortbestånd, men
gjorde det på olika sätt. Arbetsdelningen var vad man brukar kalla komplementär. Det var
till exempel männen i de schweiziska alperna som ansvarade för mjölkningen, medan mejeriarbetet i Sverige sköttes av kvinnor. I vissa europeiska länder var stickningen en manlig
syssla, i andra en kvinnlig. Gemensamt var med andra ord att kvinnor och män inte gjorde
samma saker, att vissa uppgifter var kvinnligt medan andra var manligt kodade.
De förändringar som skedde i början av 1800-talet, det vill säga den tidiga mekaniseringen
inom jordbruket och de steg som togs mot ett mer industrialiserat samhälle, ledde bland
annat till att kvinnorna knöts hårdare till sysslor i hemmet. Den nya tekniken och de
redskap som användes påverkade arbetsdelningen; skäran som arbetsredskap vid skörden
hade använts av både män och kvinnor, men med lien blev skörden en manlig syssla och
uppsamlandet en kvinnlig.
Men hur arbetsuppdelningen skulle ske och se ut fanns inte inskrivet i maskinerna eller
de nya redskapen, utan var beroende av ideologi, kultur och sedvänjor. Ideologin bestod
främst av den redan befintliga uppdelningen av manligt respektive kvinnligt – som från
fall till fall alltså kunde skilja sig åt.
Välståndsökningen under 1800-talet förstärkte också skillnaderna. I och med en bättre
ekonomi kunde bondfrun ägna sig mer ensidigt åt hemmets uppgifter och behövde inte
arbeta på fälten i samma utsträckning eftersom arbetet utfördes av avlönade jordbruksarbetare. Till sin hjälp i hemmet hade hon anställda pigor. Att inte behöva jobba på fältet
sågs också som ett tecken på välstånd. Eftersom bondfruns inriktning på de husliga
uppgifterna i sig var ett tecken på att gården gick bra ekonomiskt förstärkte dessa rörelser
varandra, det vill säga det fanns ett incitament att låta frun stanna hemma för att det
skulle se ut som att gården gick bra.
Förändringarna inom jordbrukssamhället var i sig beroende av industrialiseringsprocessen – att industrin kunde svälja en del av den växande befolkningen. Eftersom industrialiseringen utvecklades olika i olika europeiska länder stannade kvinnor kvar olika länge på
landsbygden. Två ytterligheter utgörs här av England å ena sidan och Ryssland och Sverige
å den andra sidan. I England kom arbete inom jordbruket att försvinna betydligt snabbare,
egentligen redan under 1800-talet, medan det dröjde en bit in på 1900-talet innan jordbruket förlorade sin ställning som arbetsplats för kvinnorna i Ryssland och Sverige.
Utvecklingen efter andra världskriget
Under andra världskriget behövdes kvinnor inom verksamheter som i vanliga fall utförts
av män. Att kvinnor under den uppkomna situationen gjorde detta kunde rättfärdigas
som ett slags undantagstillstånd eftersom den allmänna uppfattningen var att efter kriget
skulle en traditionell arbetsdelning mellan könen återupprättas. Vad som betonades var
hemmafruidealet, en familj skulle ha en försörjare – mannen i familjen.
26
Men efter kriget rådde brist på arbetskraft och den förväntade depression med hög arbetslöshet som följt på det första världskriget uteblev. Kvinnorna började ses och behövdes som
en permanent del av arbetskraften. Samtidigt förväntades de sköta sysslorna i hemmet.
Kvinnors situation inom lantbruket följde delvis detta mer generella mönster, men deras
situation var många gånger mer komplicerad. Detta berodde bland annat på att gränsen
mellan hushållsarbete och jordbruksarbete inte var särskilt skarp.
Den uppfattning som kom till uttryck i till exempel statliga utredningar var att kvinnor
hade för mycket arbete i själva jordbruksföretaget medan män, under perioder, hade för
lite. En lösning på detta var just rationaliseringen. Genom att gårdarna skulle bli större så
skulle de erbjuda tillräckligt med arbete för att männen skulle kunna sysselsättas heltid i
jordbruket, så att kvinnor kunde inrikta sig på det husliga arbetet.
Uppmaningen till kvinnorna var: avveckla (förrådshushållningen), mekanisera (hushållsarbetet), bli hemmafru, men hjälp till med nya moment i jordbruket.
Självhushållningen i jordbruket var decennierna före andra världskriget omfattande. Ogifta
som arbetade på gården fick till exempel en del av sin lön i mat och en rad textilarbeten tillverkades på gården, dels för att hålla nere kostnaderna, dels som ett sätt att få in kontanter till
gården. Hushållsarbete var med andra ord mer omfattande än vad vi idag lägger in i begreppet. Men denna form av arbete blev allt svårare att ekonomiskt försvara, i synnerhet när det
för kvinnorna gick att substituera hemarbetet mot arbete utanför gården och tjäna mera.
Men ett strikt hemmafruideal gick inte att genomföra inom jordbruket (och inte heller för
flertalet av industriarbetarhushållen). Den nya tekniken i kombination med de nya idealen
hade den paradoxala effekten att det blev mer arbete. Vissa tunga arbeten försvann, men
istället ökade anspråken att hemmet skulle vara mer välordnat och hygieniskt. Hemmafruidealet fanns hela tiden som en underström i det svenska samhället i mitten av 1900-talet.
Och att frun i huvudsak skulle sysselsätta sig med hushållsarbete var alltjämt en statussymbol på att gården (eller arbetet i industrin eller på kontoret) var välbetalt.
För lantbrukets kvinnor var hemmafruidealet många gånger motstridigt. De kunde inte
helt ägna sig åt hushållsarbetet då deras hjälp behövdes i jordbruksarbetet, inte sällan
med den manligt kodade sysslan att köra traktor. Samtidigt var lantbrukets kvinnor inte
en vanlig förvärvsarbetande eftersom hon många gånger inte lämnade hemmet för att
bege sig till annan ort. Så i den meningen att hon stannade i hemmet liknade hennes liv
hemmafruarnas i förorten.
27
Avreglering
BILDER
Se till exempel i Flygare och Isacson s 256, som visar hur LRF är aktiva när det gäller
försöken att påverka den europeiska jordbrukspolitiken.
Bo Dockered och Margareta Winberg på LRFs stämma 1995, samma år som Sverige blir
medlemmar i EU. Se Rydén Jordbrukarnas kooperativa föreningar (2004), s 327.
Bakgrund
Under 1970-talet var lönsamheten inom jordbruket relativt god. Skälen till detta var av
både ekonomisk och politisk art. Världsmarknadspriserna på livsmedel hade stigit och
den tilltagande mjölkbristen innebar att både konsumenter och producenter gått samman
och protesterat, vilket lett till införandet av livsmedelssubventioner 1973. Livsmedelspriserna hölls nere genom subventioner. Detta i kombination med de bättre priserna och
gynnsamma skatteavdrag vid investeringar gjorde tiderna goda. Intresset för miljö och ett
nyvaknat intresse för landsbygden – ”den gröna vågen” – skapade också ett samhällsklimat
som gjorde det relativt lätt att rättfärdiga den förda politiken.
Livsmedelspriserna vände i början av 1980-talet nedåt. Räntorna bönderna skulle betala
på de lån som tagits för investeringar under 70-talet började också att stiga. Staten sköt
till allt mer för att täcka kostnaderna inom jordbruket och opinionen blev alltmer kritisk
till jordbruksstödet. Den förda politiken ledde till överskott av framförallt spannmål,
som exporterades till subventionerade priser. Debatten hade nu också svängt och var i
högre grad inriktad på jordbrukets negativa miljöeffekter och att kvaliteten på maten
ansågs undermålig. Som en del i förändringen diskuterades jordbruket alltmer i termer av
livsmedelspolitik istället för jordbrukspolitik, vilket vittnade om en förskjutning när det
gäller böndernas position i debatten.
Livsmedelssubventionerna utom på mjölk avvecklades 1983. År 1987 genomfördes reformer
som innebar att en tiondel av åkermarken togs ur bruk och att exportöverskottet minskade
snabbt. Men förändringarna ansågs inte tillräckliga. Riksdagen beslutade om en avreglering av jordbruket 1990, och som skulle träda i kraft från och med den 1 juli 1991.
Bland landets lantbrukare fanns en medvetenhet om att det existerande jordbrukspolitiska
regleringssystemet inte längre fungerade. ”Vi har kommit till vägs ände” uttryckte LRF:s
dåvarande ordföranden saken i slutet av 1980-talet. Systemet var alldeles för komplext och
de svenska matpriserna låg betydligt över jämförbara länder. Trycket på att något måste
göras hade blivit allt för starkt och en strategi lades fast på en extra riksförbundsstämma
1989, det så kallade ”spårbytet”.
28
Avreglering
Avregleringen innebar att förhandlingspriser ersattes av marknadspriser, att inkomstmålet
ströks, men att gränsskyddet bibehölls. För att inte omställningen skulle bli för snabb och
smärtsam avsattes 14 miljarder till omställningsstöd, som skulle utbetalas till mitten av
1990-talet. För att administrera avregleringen skapades Statens jordbruksverk.
CAP
När Sverige anslöt sig till EU 1995 anslöt man sig också till EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, Common Agricultural Policy, som var en konsekvens av Romfördraget
från 1957. Perioden av avreglering kan därför sägas blivit kort. Även om CAP vid Sveriges
inträde i EU nyligen reformerats så innebar EU-inträdet till stora delar en återgång till ett
äldre jordbrukspolitiskt system.
Blotta förekomsten av CAP liksom av ett svenskt system för att reglera jordbruket som
växte fram under 1900-talet var bara två inte helt olika svar på samma typ av fråga,
nämligen hur jordbruksnäringen liksom landsbygdsbefolkningen skulle fogas in i den
samhällsutveckling som en fördjupad industrialisering med massproduktion och masskonsumtion innebar.
CAP har syftat till att höja produktiviteten, trygga en skälig levnadsnivå för jordbrukarna,
stabilisera marknaderna, säkra tillgången på livsmedel och garantera livsmedel till skäliga
priser. Dessa mål skiljer sig inte nämnvärt från de syften som låg bakom den svenska
jordbrukspolitiken efter andra världskriget.
De i EU ingående länderna har avskaffat tullarna, men det europeiska jordbruket skyddas
av införselavgifter som läggs på jordbruksprodukter utanför unionen. En lägstaprisnivå
har bestämts av EU:s ministerråd. En del kritik har riktats mot CAP, inte minst från
Sverige. Den europeiska jordbrukspolitiken anses hämma konkurrensen och göra livsmedlen dyrare. De europeiska exportsubventionerna på bland annat matfett, socker och vin
anses också slå ut producenter i tredje världen. 2005 har stödet återigen reformerats för att
komma till rätta med en del av dessa frågor.
29
Globalisering
INLEDNING
De institutioner som utvecklats i de västerländska ekonomierna under 1900-talet har när det gäller
jordbruket som påpekats tidigare flera likheter. Det betyder också att den trend mot avreglering
som vi kunnat se ta form under 1980-talet också finner internationella motsvarigheter. Ett exempel
på ett land som avreglerade sitt jordbruk men inte återreglerade det, som Sverige gjorde, var Nya
Zeeland. Även om det svenska jordbruket genom EU-inträdet bibehöll en reglerad jordbruksmarknad så ökade konkurrensen eftersom marknaden nu utvidgades till den europeiska sfären.
Hur ser utvecklingen ut om vi istället för att se på ett nationellt exempel som Sverige höjer
blicken och ser på större aktörer som EU, USA, Tredje världen och nykomlingar som
Brasilien. Vilka mönster för 1900-talet kan då skönjas?
Tidig globalisering under 1800-talet
När det gäller livsmedel och jordbruksprodukter kom industrialiseringen också att medföra förändringar på en mer global nivå. Från slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet
innebar den nya tekniken i form av ångbåtar och kylmöjligheter att marknaderna kunde
vidgas. Det gick att relokalisera livsmedelsproduktionen från västekonomiernas kärnområden till de koloniala utkanterna, där produkter kunde framställas till ett lägre pris. Denna
period var ett slags förstadium och en fingervisning för jordbruket att producera för en
massmarknad. Det frihandelssystem som skapades under 1800-talet började redan i slutet
av århundradet att krackelera och gick definitivt under i och med kriserna under 1920- och
30-talen.
Efter andra världskriget
En ny period tar vid efter andra världskriget. Internationellt, liksom i Sverige, präglades
jordbruket av inriktningen på att öka produktionen. Jordbruket industrialiseras nu definitivt
med hjälp av traktorer, skördetröskor, konstgödsel och nationella regleringar. Kapitalintensiteten ökade och gårdarnas arealer blev större. Istället för att sälja jordbruksprodukterna som
råvaror koncentreras nu krafterna till att förädla livsmedlen och sälja dessa vidare.
Under andra världskriget och därefter kom USA att dominera jordbruket i världen och
formade därmed intill 1970-talet det globala livsmedelssystemet. USA:s jordbruksproduktion av framförallt vete gav upphov till ett överskott som genom subventioner användes
som bistånd i tredje världen. Även majs och sojabönsodlingen i USA påverkade det globala
livsmedelssystemet då de användes som foder till animalier och som konsumerades i allt
högre grad av befolkningarna i USA, Japan och Västeuropa, vars inkomster ökade rejält
under 50- och 60-talen. Jordbruket i Europa skyddades av CAP, vilket USA motvilligt gick
med på eftersom export av sojabönor undantogs EU:s avgifter.
70-talet
Från 70-talet utmanades USAs dominans av flera länder som tillkommit som stora producenter av jordbruksprodukter. Detta destabiliserade världsmarknaderna.
30
Den period som tog sin början under och strax efter andra världskriget gick i början av 1970talet mot sitt slut. En anledning till detta var olje- och matkrisen i början av 1970-talet. Den
innebar upptakten till en global recession, Bretton Woods sammanbrott, sjunkande spannmålspriser, höjda kostnader för staterna för att subventionera jordbruket inom ramen för
de system som lagts fast efter andra världskriget och ökad spänning mellan de allt starkare
globala livsmedelsföretagen och de av staterna reglerade jordbruksmarknaderna.
När det gäller de transnationella livsmedelsföretagens allt större makt så innebar den
bland annat att de genom sin rikedom och marknadsdominans samt tekniska expertis
kunde styra livsmedelskonsumtionen. Denna utveckling har gjort det allt svårare för
bönder att påverka produktionsvillkoren. Detta är tydligt i till exempel USA där kontraktsodlingen blivit vanligare. Ett kontrakt sluts mellan en köpare, till exempel ett företag
specialiserat på exempelvis kyckling. Även om bonden har fördelar av att kunna sälja till
ett på förhand bestämt pris så är det köparens marknad till följd av bland annat de stora
företagens marknadsdominans.
Den gröna revolutionen
En del av det som destabiliserade jordbruksmarknadern från och med 1970-talet hänger
samman med vad som brukar kallas ”den gröna revolutionen”, det vill säga den ökade
produktionen bland utvecklingsländer under 1950–70-talen och som berodde på att man
använde mer högavkastande varieteter av vete, majs och ris. Innovationerna kom från USA
och Japan och det arbete som där lades ned på växtförädling.
På sikt innebar denna att jordbruksmarknaderna fick allt fler aktörer, som i förlängningen
innebar att också svenska bönder fick ökad konkurrens, även om konkurrensen många
gånger mildrats genom de olika institutionella hinder som rests.
Den gröna revolutionen var populär av flera skäl. Dels sågs den som ett skydd mot socialistiska rörelser. Dels sågs den som en viktig faktor i utvecklingsländernas industrialisering
eftersom den skulle frigöra arbetskraft från landsbygden som skulle sättas in i fabrikerna
i den planerade industrialiseringen och urbaniseringen. Tanken var att utvecklingsländerna skulle kopiera den utveckling som den industrialiserade världen haft. Detta skedde
också i till exempel de länder som kallats för de ”asiatiska tigrarna”. Dels skulle den också
frigöra länderna från sitt beroende av amerikanskt livsmedelsstöd. Avkastningen ökade
dramatiskt och de nya högavkastande grödorna användes på en allt större andel av den
odlade arealen. Priset för detta var dock monokulturer, ett större beroende av ett mekaniserat jordbruk med bekämpningsmedel och konstgödsel och konstbevattning. Bönderna
förlorade också makten över utsädet eftersom de nu var tvungna att köpa det istället för
att spara från föregående skördar. Monokulturer drar också till sig skadliga organismer,
vilket ökade användningen av bekämpningsmedel, som många gånger skadade dem som
arbetade i jordbruket. Trots den gröna revolutionen så nådde inte tredje världens jordbruk
upp till de produktivitetsnivåer man hade i väst och Japan. 1950 var jordbruket i väst sju
gånger mer arbetskrafteffektivt än tredje världens, 1985 var det 36 gånger effektivare, och
bönderna var ungefär 36 gånger mer välmående.
31
80-talets kris
Men produktionen till följd av den gröna revolutionen var tillräckligt effektiv för att det
amerikanska jordbruket skulle drabbas av en kris under 1980-talet då många bönder
försatte sig i en skuldfälla. En anledning var att länder som Indien, genom den gröna
revolutionen, blivit exportörer av vete. Omkring 15 procent av de amerikanska bönderna
saknade en marknad där deras produkter gavs en avkastning. De amerikanska bönderna
gjorde då som fransmännen, satte fart mot huvudstaden med sina traktorer och protesterade. Nedläggningen av jordbruk fick eko i populärkulturen genom filmer som Country
från 1984 där huvudrollerna spelades av Jessica Lange och Sam Shepard och i musikgalor
som Farm Aid. Ronald Reagans makttillträde 1981 innebar också att subventionerna till
jordbruket minskade.
32
Miljö, ekologi
och nischproduktion
INLEDNING
Det jordbruk som växte fram under 1900-talet var inriktat på hög produktion – kvantitet gick före
kvalitet. Rationalisering och modernisering var vägen att nå en allt högre tillväxt. Jordbruket blev
mer beroende av konstgödsel och olika typer av bekämpningsmedel. Jordbruksenheterna blev
större och förädlingen koncentrerades till ett fåtal orter och till ett fåtal företag. Diskussionen kring
livsmedel och jordbruk ser idag annorlunda ut än på 1950-talet, även om majoriteten av råvarorna
produceras och förädlas industriellt och storskaligt.
Förändringarna som skett sedan slutet av 1900-talet tar sig olika uttryck men kan delvis
ses som en kritik av det industriella jordbruket. Dels handlar det om hur vi behandlar djur
och natur. Exempel på detta är den ekologiska odlingen, men också en ökad djurhänsyn.
Den mat som konsumeras skall också i högre grad produceras i den nära omgivningen,
för att inte behöva transportera den så långt. Men knutet till närhetsprincipen finns också
ett uppsving för att det vi äter skall ha en viss smak, vilket ofta tar sig uttryck i att vi söker
smaker som fanns innan det svenska jordbruket rationaliserades och moderniserades.
Ett exempel på detta är jakten på ostar som producerades på lokala mejerier, men som
nu sedan länge är nedlagda. Men det handlar lika ofta, paradoxalt nog, om att det som
efterfrågas är lokalt producerade varor från exempelvis Frankrike och Italien, som varit
bättre på att värna denna typ av nischproduktion. Annorlunda uttryckt skall jorden och
platsen lämna avtryck på de produkter som produceras. För det svenska jordbruket och
livsmedelsproduktionen kan detta ställa till problem eftersom utvecklingen varit att antalet
mejerier blivit färre och de produkter som producerats varit standardiserade.
Skillnaden kan kanske trots allt främst sägas ligga i hur vi talar om maten och dess
pro-duktion eftersom ekologisk produktion och mat tillverkad i liten skala fortfarande är
relativt marginella företeelser. Det är framförallt i storstadsområden som det har vuxit
fram en marknad för jordbruksprodukter som sätter ekologi, smak och lokalitet i främsta
rummet. Denna trend är också internationell.
Samtidigt är trenden att gårdsförsäljningen ökar och den ekologiska odlingen har sedan
mitten av 1980-talet funnit en mer fast institutionell form genom bland annat organisationen KRAV.
Ekologisk odling
Det ekologiska jordbruket kan i en mening sägas vara en del av industrialismen, eller
rättare sagt, en reaktion mot den. Det har sina rötter i det tidiga 1900-talet. Viktiga
internationella namn var engelsmannen Sir Albert Howard och schweizaren Hans Müller.
Ett svenskt exempel på en tidig förespråkare av vad vi idag kallar ekologisk odling var Elin
Wägner, som på 1940-talet intresserade sig för detta och skrev bland annat om det i boken
Väckarklocka som utkom 1941, som också behandlade freds- och kvinnofrågan.
33
Dessa läror som var mer allomfattande än att bara behandla jordbruket. Man förkastade
användande av konstgödsel och gifter och förespråkade att jordbruket skulle efterlikna det
naturliga kretsloppet. Till rörelsen hör även Rudolf Steiner och antroposofin som på 1920talet satte in jordbruket i ett kosmiskt perspektiv. Jordbruket skulle anpassas efter astronomiska rytmer och homeopatiska preparat användes. Ett av de mer kända varumärkena idag
när det gäller ekologisk odling är Saltå Kvarn, som ägs av ett antal antroposofiska stiftelser.
Miljörörelsen
Jordbruk enligt biodynamiska principer var länge en marginell företeelse. Men i och med
att miljöfrågan från och med 1960-talet tog sig allt närmare den allmänna debattens
centrum förändrades situationen. Startskottet i sammanhanget kan sägas varit den amerikanska författaren Rachel Carsons bok Tyst vår, som utkom i början av 1960-talet. Carson
kritiserade jordbrukets användning av gifter och debatten som följde på hennes bok ledde
bland annat till ett förbud mot användning av DDT under 1970-talet.
De ekologiska frågorna kom i och med detta också att få en mer framskjuten position inom
lantbruksforskningen, även om Carsons rön initialt sågs med skepsis av både företrädare
för jordbruket och vetenskapen. Ungefär samtidigt fick också den så kallade ”gröna vågen”
sitt genomslag. Den ”gröna vågen” var samlingsnamnet på strömningar som ifrågasatte
stadslivet och konsumtionssamhället och istället förespråkade ett återvändande till
landsbygden. Under en kort tid saktade också inflyttningen till städerna in. Begreppet
”den gröna vågen” myntades av LRF:s tidning Land. En del av dem som begav sig ut på
landet startade små jordbruk – begreppet alternativt jordbruk, i motsats till konventionellt
jordbruk, etablerades som något positivt.
Krav och certifiering
Ett genombrott sker på 1980-talet och den ekologiska odlingen blir en etablerad del av
det svenska lantbruket. 1985 bildas Alternativodlarnas riksförbund, för att arbeta för den
ekologiska odlingen inom politiken och på marknaden. Kort därefter togs initiativ att bilda
KRAV, Kontrollföreningen för alternativ odling. Där ingick även Biodynamiska föreningen,
Förbundet naturenlig odling och Förbundet organisk biologisk odling. Idag drivs KRAV
som en ekonomisk förening av 28 medlemsorganisationer/företag, bland dessa ingår LRF.
Det finns ca 4000 KRAV-lantbrukare.
KRAV samordnade sin verksamhet med kontrollföreningen Demeterförbundet. Syftet
med KRAV var att skapa en certifiering och kontroll av ekologisk odling samt en enhetlig
märkning av ekologiska produkter. Tidigt togs kontakter med KF och ICA för att kunna
marknadsföra de ekologiska produkterna genom den etablerade handeln. Eftersom de
ekologiska varorna betingade ett högre pris var det viktigt att de kunde skiljas från övriga
varor i butikshyllan.
Att miljödimensionen när det gäller mat- och jordbruksfrågor kom att lyftas fram var
ingen isolerad svensk företeelse. År 1987 lanserades inom FN begreppet ”hållbar utveckling” och i det svenska riksdagsvalet 1988 blev miljön den stora valfrågan. Politiskt och
ideologiskt kom också idén om att hållbar produktion skulle vara förenlig med marknadsekonomi att slå igenom. Konsumenterna skulle med hjälp av märkningen fås att välja en
mer hållbar konsumtion.
34
Att certifiera produkter på det här sättet har därför blivit allt viktigare. Förutom KRAV
finns flera andra organisationer som på olika sätt certifierar sina produkter. Både ICA och
Coop har till exempel egna varumärken med en ekologisk profil. Det finns också ett flertal
internationella certifieringssystem för ekologiska produkter. Ekologisk produktion är
heller inte den enda aspekten av livsmedlen som lyfts fram på detta sätt. Exempel finns på
produkter med regionalt ursprung, där ursprunget garanteras enligt ett verifieringssystem
med fastlagda principer. Region innebär då också implicit en kvalitetsstämpel. Ett berömt
exempel är parmesanost, Parmigiano-Reggiano, som är skyddad enligt PDO – Protected
Designation of Origin.
Ett ytterligare exempel utgörs av Svenskt Sigill, som ägs av LRF och som lyfter fram en
kombination av kvalitetsaspekter på livsmedel: att de är svenska, går att spåra tillbaka till
den gård som producerat varan, att djuromsorgen är god, att hänsyn tagits till miljö och
klimat samt att produkten är GMO-fri.
35
Det framtida jordbruket
Summera med en blick framåt… peka på det svåra med att göra förutsägelser (ta också
upp att det ju finns forskning på området, Janken + kulturgeografen som är ledamot); men
viktigt att framhålla att framtiden ju är ngt man formar, och ta alltså upp den senare tiden
av hur LRF jobbat, dvs tex ”Lantliv” och andra nischtidningar, alltså som ett tecken på hur
man kan arbeta….
Framtidens jordbruk?
Det är givetvis svårt för att inte säga omöjligt att säga hur det framtida jordbruket kommer att se ut. Men som Janken Myrdal, professor i agrarhistoria vid SLU i Ultuna, hävdat,
trots sin omöjlighet är det också ansvarsfullt och dessutom absolut nödvändigt att försöka
besvara denna fråga. Det är ansvarsfullt därför att förutsägelser om framtiden styr vårt
handlande, och hur vi handlar påverkar framtiden. Och det är nödvändigt därför att det är
viktigt att vi tänker igenom de svåra beslut som vi står inför.
Osäkerhetsfaktorerna är många och dessutom sammanvävda med andra stora ödesfrågor,
till exempel det moderna jordbrukets beroende av fossila bränslen, vid sådd, jordbearbetning, gödsling, skörd och de olika produkternas transport till sina marknader.
Janken Myrdal framhåller vårt moderna samhälles transportmönster som särskilt problematiska och förutspår att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att tänka om
i dessa frågor, ungefär på samma sätt som vi har slutat att röka. Gör vi inte det kommer
konsekvenserna för klimatet att bli alltför allvarliga. Och som en följd av att våra resvanor
förändras kommer också vårt boendemönster att göra det. Janken Myrdal tänker sig att
urbaniseringen kommer att tillta, och att städerna kommer att bli bilfria, med en utbyggd
kollektivtrafik. Det betyder att möjligheterna att pendla mellan stad och landsbygd, till
exempel till ett jobb varje morgon, kommer att försämras. Istället för pendling varje dag
kommer vi istället att kunna tillbringa längre perioder på sommaren på landsbygden.
Hur passar då landsbygden in på den utveckling som skisseras? Janken Myrdal tar för
detta ändamål hjälp av begreppet multifunktionalitet, och menar att multifunktionalitet är
något eftersträvansvärt för jordbruket idag. Att tala om multifunktionalitet med en svensk
bonde i början av 1800-talet skulle kanske få honom att höja på ögonbrynen – jordbruket
var vid denna tid just multifunktionellt. På en gård framställdes livsmedel, som också
förädlades. Där tillverkades textil och där slöjdades. Kort sagt gjorde man många saker
på ett och samma ställe. Det är först i och med det specialiserade jordbruket som det är
meningsfullt att tala om multifunktionalitet.
Men det är inte ett återvändande till 1800-talets jordbruk som Janken Myrdal har i åtanke.
Istället använder han begreppet för att beskriva de funktioner som jordbruket innehåller
och som, om vi anser att vi inte vill förlora, måste hitta vägar att ersätta bönderna för.
Myrdal exemplifierar med en liter mjölk. Mjölken har dels ett näringsinnehåll som vi vill
36
komma åt, och kanske tycker vi att den smakar gott. Men en liter mjölk innehåller också
ett visst mått av djuromsorg, av miljöhänsyn, av kulturmiljö och ett vackert landskap.
Dessa dimensioner kan det vara svårt för bönderna att ta betalt för, men har trots allt ett
stort värde, även för dem som inte dricker så mycket mjölk längre.
Utmaningar för lantbrukskooperationen
Hur har då lantbrukskooperationen historiskt hanterat de förändringar man ställts inför?
Generellt sett har man uppdaterat organisationen relativt bra. Under mellankrigstiden
var andelen sysselsatta i den agrara sektorn, tjänstesektorn och industrisektorn ungefär
lika stora. Men sysselsättningsgraden i de agrara näringarna hade varit på nedgång
sedan slutet av 1800-talet. Detta blev till ett problem för de agrara organisationerna i den
meningen att det underminerade den del av deras legitimitet som kan knytas till deras
folkrörelsekaraktär. Detta har även drabbat arbetarrörelsen i takt med att industrisektorns
andel minskat, något som Socialdemokraterna delvis löste genom att tala om löntagare
istället för arbetare, så att även tjänstemännen inkluderades.
Jordbruket genomgick efter andra världskriget också en allt intensivare rationalisering
vilket ytterligare förstärkte utflyttningen från landsbygden. Dessa två rörelser återverkade
också på de agrara organisationerna. Föreningsrörelsen koncentrerade verksamheten
och kunde genom stordriftsfördelar dramatiskt minska antalet slakterier och mejerier.
År 1971 gick också SL och RLF samman och bildade Lantbrukarnas Riksförbund (LRF).
Inflyttningen till städerna bromsades under kort tid på 1970-talet upp. LRF:s veckotidning
Land var drivande i denna korta återflytt till landsbygden och myntade i sammanhanget
begreppet ”den gröna vågen”. Men trots intresset för landsbygden och lantbruk i traditionell mening fortsatte rationaliseringen och rätt snart återgick befolkningsströmmen i
riktning mot tätorterna.
Organisationerna har försökt möta denna omvandling på flera sätt. Ett är att utveckla
företagsamheten inom den gröna näringen. De producentkooperativa föreningarna har
startat dotterbolag till kooperation med syftet att förädla råvarorna från jordbruket. Exempel på sådana företag är Kungsörnen, Axa och Semper. Försök har också gjorts att hitta
nya möjligheter att göra landsbygden inkomstbringande. I början av 1990-talet startades
LRF Turism för att ta tillvara det ökade intresset för olika former av rekreation. Liksom i
början av seklet spelar tidskrifter fortfarande en viktig roll för att förmedla organisationernas budskap. Och kanske går det även att tala om en ny ”grön våg”, men i jämförelse
med 1970-talet är den bild som förmedlas i tidskrifterna Lantliv och Gods & Gårdar, båda
utgivna av LRF Media. Medialt har LRF lyckats mycket bra mot bakgrund av att antalet
yrkesverksamma bönder är ganska få.
37

Jordbrukets historia

Transcription

Similar documents

livet po landet - Christians klasser

Guidehandledning 100 år i det svenska landskapet

Tidning nr 1 2014 - familjejordbrukarna.se

Här - Svenska Vallföreningen

The daredevil PDF 2.09 MB

Dokumentet finns som pdf .

Hållbart jordbruk?

Dr. DAVID JUBB

Bruka, odla, hävda: odlingssystem och uthålligt jordbruk under 400 år

about the book - Studentlitteratur

Hälsa och Livsstilsmässan 2015

Föräldramöte åk 7 ht 14 (140901) (454 kB, pdf)

Olerums by - Antavla.se

Vi i Alsike