Om att opponera på och försvara kandidat-, magister

 Om att opponera på och försvara kandidat-,
magister- och masteruppsatser
Göteborg 141125
I akademiska sammanhang är det vanligt att uppsatser eller artiklar läggs fram för kritisk
granskning vid seminarier där författaren har möjlighet att få synpunkter på sitt arbete, diskutera
dess implikationer, och besvara frågor som väcks av texten. I vissa sammanhang förekommer
speciellt utsedda kommentatorer. Detta förekommer i stor utsträckning vid arbetsseminarier
(”workshops”) och vissa konferenser, men det är också av tradition en viktig del av granskningen
av uppsatser och avhandlingar som meriterar till akademiska titlar, som kandidat, magister,
master, licentiat och doktor. Vid dessa meriteringstillfällen kallas kommentatorn oftast
”opponent” och den vars uppsats diskuteras ”respondent”. Opponentens uppgift är, då det
handlar om meritbedömning, att lyfta fram de viktigaste styrkorna och svagheterna med ett
arbete, för att på så sätt möjliggöra en bättre och lättare bedömning av i vilken utsträckning det
uppfyller uppställda krav. men en opposition kan också tjäna andra syften, som att underlätta den
kritiska diskussion som sker under ett seminarium, eller att bidra till en förbättring och
vidareutveckling av ett akademiskt arbete.
De krav som ställs på en akademisk uppsats relaterar till uppsatsens huvudsakliga funktion: att
förmedla resultaten av akademisk forskning till andra forskare så att argument och resultat i
uppsatsen kan utsättas för granskning och tjäna som grund för vidare forskning. För att en text
skall kunna fylla den här funktionen krävs följande:
Relevans
För att tjäna som grund för vidare forskning och att vara intresse för andra forskare behöver
uppsatsen ha ett relevant innehåll. Den bör diskutera en fråga som kan intressera folk i fältet, och
den bör ge ett eget bidrag till diskussionen av denna fråga, som består i att uppsatsen säger något
upplysande, övertygande eller tankeväckande i ämnet.
Välgrundadhet
För att säga någonting upplysande, övertygande eller tankeväckande i en fråga så behöver
resonemangen i uppsatsen vara välgrundade. Det betyder inte att det inte får förekomma misstag i
en akademisk uppsats – en del av poängen med att presentera sin forskning i en uppsats är just att
misstag skall kunna upptäckas och förslag på förbättringar kommuniceras. Men det betyder att
man i författandet av uppsatsen skall undvika påståenden och argument som inte är välgrundade,
och markera när man gör kontroversiella påståenden eller antaganden, och på vilka grunder man
gör dessa.
Tydlighet, effektivitet, gott språk
En stor del av en forskares tid går till att ta ställning till om innehållet i uppsatser är av intresse,
och om det är relevant för det egna arbetet. Det är alltså viktigt att innehållet framställs på ett sätt
som är tydligt för dessa läsare, att det inte breder ut sig på onödigt stort utrymme, och att det är
skrivet på ett språk som låter läsaren koncentrera sig på innehållet. En läsare skall också helst
2 kunna skaffa sig en uppfattning om huruvida innehållet är relevant för hennes forskningsintressen
utan att läsa hela texten. Av denna anledning publiceras ofta akademiska uppsatser med ett
kortare så kallat ”abstract”, som sammanfattar dess huvudsakliga innehåll, men ämnet och
innehållet för uppsatsen skall helst också framgå av uppsatsens inledande avsnitt och – inte minst
– dess titel.
Granskningsbarhet
Eftersom ett av de två huvudsyftena med att presentera en akademisk uppsats är att låta innehållet
utsättas för kritisk granskning av andra forskare behöver det vara utformat så att andra forskare så
lätt som möjligt skall kunna ta ställning till riktigheten hos de påståenden och resonemang som
förekommer i uppsatsen. Det som krävs är en speciell sorts tydlighet som innebär att man klart
redovisar källor och metoder. I ämnen där det redogörs för empiriska undersökningar redovisas
den empiriska metoden så att undersökningarna skall kunna kontrolleras genom att repeteras; i
filosofi är det viktigt att vara tydlig med premisser i de argument som förekommer, liksom med
korrekta återgivanden av andra filosofers uppfattningar, korrekta citat av deras verk, och korrekta
hänvisningar till de verk där dessa finns beskrivna.
Uppsatsventilering på kandidat-, magister- och masternivå
I slutet av uppsatsmomentet försvarar författaren sin uppsats vid en så kallad ”ventilering”. En
normal ventilering löper över cirka 45 minuter varav opponenten disponerar över 30, och tillgår
som följer:
1. Seminarieledaren ger författaren första ordet. Författaren får då tillfälle att mycket kortfattat
framföra eventuella rättelser. Det kan handla om faktafel, meningsbärande skrivfel et cetera.
2. Opponentsgranskning: den vanliga ordningen här är att efter varje huvudpunkt ges författaren
(respondenten) möjlighet att svara eller kommentera. Oppositionen ska innehålla följande
punkter, där huvuddelen av tiden som regel ska ägnas åt innehållskritik:
•
•
•
Kort referat av uppsatsen. Här finns det möjlighet för författaren att klargöra om
uppsatsens innehåll missförståtts på något sätt.
Övergripande omdöme om uppsatsens innehåll, slutsats, dess disposition och uppläggning.
Här kan man ge allmänna synpunkter på uppsatsens organisation, språk, disposition,
layout och läsvänlighet. Beskrivning av oppositionens vidare uppläggning. Denna punkt
bör, tillsamman med referatet, normalt inte ta mer än maximalt 15 minuter, helst kortare.
Innehållskritik: Opponenten bör fundera över uppsatsens syfte och frågeställningar,
avgränsningar, argumentation och slutsatser. Viktiga frågor kan vara: är frågeställningen
tydligt och konsistent formulerad? Svarar respondenten på de frågor som ställs i texten?
Uppnår man syftet? Saknas någon viktig aspekt som du tycker borde ha varit med?
3 •
Hänger texten ihop? Har du lärt dig något nytt/intressant genom att läsa uppsatsen?
Huvuddelen av tiden bör ägnas åt detta moment om inte särskilda skäl föreligger (se nästa
punkt).
Formaliakritik: Här kan exempelvis citatteknik, notapparat och litteraturförteckning
kommenteras. Opponenterna bör göra stickprov för att kontrollera att citat och
hänvisningar stämmer. Undvik emellertid att ta tid med småsaker som stavfel och
liknande. Även om en akademisk uppsats måste uppfylla vissa formella krav så är det
innehållet som är det viktigaste. Det finns därför bara anledning att lägga någon längre tid
på formaliakritik i det fall allvarliga eller systematiska felaktigheter har uppdagats. En god
opponent gör en förteckning över funna fel, så att dessa kan ställas till respondentens
förfogande för sitt vidare arbete.
3. När opponenten är klar, öppnar seminarieledaren bordet för synpunkter från andra studenter.
En oppositionsuppgift måste förberedas väl. Den aktuella uppsatsen måste läsas noga, och dessutom
måste själva oppositionen förberedas. Planera tematiskt vad oppositionen ska ta upp: bestäm vilka
som är de viktigaste punkterna och vad som kan strykas om det blir ont om tid. Man bör se till
att ha alla sidhänvisningar klara i förväg så man slipper leta i texten. Gör också en tidsplanering,
så att det är realistiskt att oppositionen kan hålla sig inom angivna ramar. Upplägget att gå
igenom uppsatsen "sida för sida" utan tematiska eller tidsmässiga prioriteringar är relevant endast
i sådana fall då det handlar om uttalade text-arbetsseminarier – i andra fall vittnar sådana upplägg
snarast om att opponenten är illa förberedd.
Vid en opposition förväntas ett korrekt uppförande från alla inblandade. Då negativ kritik framförs
bör den vara sakligt formulerad och handla om uppsatsens innehåll, inte författaren eller de
personer som författat dess referenser. Tänk också på att kritiken ska vara konstruktiv så att den
kan leda till att framtida arbeten blir bättre – framhållande av brister bör därför som regel åtföljas
av förslag till åtgärder. Kritik som handlar om förståelsesvårigheter bör precisera vari svårigheten
består; att bara säga "jag förstår inte" räcker inte, utan några tänkbara alternativa tolkningsförslag
bör illustrera problemet.
Faktorer att beakta vid bedömning av uppsatser:
1.
Utgår uppsatsen från en fråga som går att behandla forskningsmässigt inom ramen för en
uppsats?
2.
Är det valda problemet analyserat och väl avgränsat?
3.
Har uppsatsen en klar och tydlig disposition?
4.
Är skillnaden mellan referat av andras tankar och författarens egna kommentarer tydlig?
5.
Baseras uppsatsen på val och motivering av en lämplig metodisk ansats?
6.
Presenterar uppsatsen på ett adekvat sätt forskningsläget inom uppfatsens ämnesområde?
4 7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
Används en adekvat begreppsapparat?
Är teser och slutsatser välargumenterade?
Är den språkliga behandlingen tillfredsställande eller bättre?
Behandlas citat, referat, källhänvisningar och referensförteckning på ett korrekt sätt?
Är det valda problemet formulerat på ett nytt och kreativt sätt?
Innehåller uppsatsen exempel på egen begreppsbildning och teoriutveckling?
Ger uppsatsen prov på analys och utvärdering (kritisk granskning) av egna resultat?
Ger uppsatsen intryck av originalitet och självständighet med avseende på slutsatser/teser?
Innehåller uppsatsen några (nya och) utvecklingsbara idéer/forskningsuppslag?
Notera att en uppsats kan uppfylla dessa krav i lägre eller högre grad. Dock gäller att de första 10
kriterierna måste vara fullgjorda på ett tillfredsställande vis för att uppsatsen ska vara godkänd.
Att försvara en akademisk uppsats
I formella akademiska sammanhang används ofta stridsmetaforen "försvara" om den aktivitet som
utövas av en respondent vid en opposition. Termen är olycklig, då den för tankarna till en
tvekamp snarare än en gemensam kritisk verksamhet, och att det är personerna snarare än idéerna
i det material som diskuteras som är huvudsaken. Termen är dock så väletablerad att den inte går
att bortse från.
För den som försvarar en akademisk uppsats – respondenten – är det alltså viktigt att komma ihåg
att granskningen gäller uppsatsen, inte författaren; kritik som riktas mot uppsatsen är inte kritik
mot författaren, utan del i det akademiska kvalitetsgranskningsarbetet, precis som
handledarmöten och tidigare ventilering av PM och skisser. En uppsats är resultatet av ett projekt
där författaren visserligen utfört merparten av arbetet, men där handledarkollegium och övriga
seminariedeltagare på många sätt är medansvariga till det slutliga resultatet. Seminariebehandling
med opposition är en fortsättning av det forskningsarbete och det granskningsarbete som utförts
när uppsatsen författats. Liksom opponentens uppgift är att fokusera på den kritiska
granskningen är det respondentens huvudsakliga uppgift att ta ställning till de kommentarer som
opponent och seminarium har och att på ett sakligt sätt diskutera de problem eller idéer som
framkommer utifrån den kunskap som respondenten inhämtat under uppsatsarbetet. Det betyder
givetvis inte att respondenten måste kunna svara på alla frågor som ställs, men det betyder att han
eller hon gör ett allvarligt menat försök att både förstå frågorna och att besvara dem, och är tydlig
med om hon för tillfället inte ser klart hur de skulle kunna besvaras.
5