Åm 2015 8201 - Åklagarmyndigheten

Rättsavdelningen
ÖVERKLAGANDE
Sida 1 (10)
Datum
Dnr
2015-12-10
ÅM 2015/8201
Ert datum
Er beteckning
Chefsåklagaren Lars Persson
Högsta domstolen
Box 2066
103 12 STOCKHOLM
Överklagande av hovrättsdom – grovt insiderbrott
Klagande
Riksåklagaren
Motparter
1. FS
Ombud och offentlig försvarare: Advokaten CW
2. FM
Ombud och offentlig försvarare: Advokaten PR
Saken
Grovt insiderbrott
Dom
Svea hovrätts dom den 12 november 2015 i mål B 11526-14
_____________________
Yrkande
Jag yrkar att Högsta domstolen ändrar hovrättens dom och bestämmer påföljden till fängelse för var och en av FS och FM.
Ekobrottsmyndighetens yttrande
Kammaråklagaren Pontus Hamilton vid Ekobrottsmyndigheten, Finansmarknadskammaren, begärde att hovrättens dom skulle överklagas till Högsta domstolen. Ekobrottsmyndigheten har tillstyrkt framställningen i ett yttrande till
riksåklagaren. Yttrandet och Pontus Hamiltons framställning bifogas.
Bakgrund
Ekobrottsmyndigheten har i sitt yttrande redogjort för de i målet aktuella bolagen, åtalet och underrättsdomarna. Jag får i dessa delar hänvisa till yttrandet.
Postadress
Gatuadress
Telefon
E-post
Box 5553
114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C, 3 tr.
010 - 562 50 00
[email protected]
Telefax
Webbadress
010 - 562 52 99
www.aklagare.se
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
ÖVERKLAGANDE
Sida 2 (10)
Datum
Dnr
2015-12-10
ÅM 2015/8201
Grunder
Den rättsliga regleringen
I Ekobrottsmyndighetens yttrande finns under rubrikerna ”Den rättsliga regleringen”, ”Straffmätning” och ”Påföljdsval” en redovisning av relevanta lagregler, förarbeten, praxis och doktrin. Även i denna del får jag i huvudsak hänvisa
till vad som anförs i yttrandet. Jag vill dock tillägga följande.
När det gäller rättsfallet NJA 2008 s. 292 kan det finnas skäl att även redovisa
Högsta domstolens uttalanden i styckena närmast innan det stycke som redovisas i Ekobrottsmyndighetens yttrande.
När det skall bedömas hur allvarligt A.A:s brott är får utgångspunkten vara att
det enda som hände vid telefonsamtalet var att A.A. ringde upp T.L. för att meddela denne att middagen på kvällen var inställd och att rådet att sälja kom som
svar på en fråga från T.L. Det har då inte varit fråga om något planerat eller ens
särskilt aktivt handlande från A.A:s sida. A.A. hade själv inte någon vinning av
brottet. Ingenting tyder på att han kände till storleken på T.L:s aktieinnehav, och
försäljningsbeloppet saknar därmed avgörande betydelse för brottets svårhetsgrad. Vid en samlad bedömning kan brottet - trots A.A:s ställning i Tivox och insiderinformationens vikt - inte anses vara grovt.
Riksåklagaren har gjort gällande att såväl grovt insiderbrott som insiderbrott av
normalgraden skall anses som brott av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Han har framhållit att allmänhetens förtroende för de finansiella marknaderna är en grundläggande förutsättning för ett väl fungerande
samhälle och att insiderbrottsligheten innebär en allvarlig fara för att detta förtroende skadas. Vidare har han åberopat att insiderbrott är en brottstyp som är
svår att förebygga och upptäcka samt att den enskilde på grund av kontrollsvårigheter och låg upptäcktsrisk har särskilt stor möjlighet att göra vinster på andras bekostnad.
Riksåklagarens argument får visst stöd i uttalanden under förarbetena till insiderlagstiftningen (se t.ex. prop. 1999/2000:109 s. 39 f.). I ingressen till det tidigare
nämnda EG-direktivet om marknadsmissbruk framhålls också att det är angeläget att allmänheten har förtroende för värdepappersmarknaderna (p. 2) samt att
påföljderna bör vara tillräckligt avskräckande för att överträdelser skall upptäckas och sanktioneras snabbt (p. 38).
Vid bedömningen av frågan om ett brott skall anses vara av den arten att det föreligger en presumtion för fängelsestraff är lagstiftarens uppfattning av förstahandsbetydelse. Vid sidan av brottstypen är det ofta brottslighetens karaktär och
omständigheterna kring brottet som skall tillmätas betydelse när man avgör om
detta är av den arten att fängelse bör ådömas. (Se NJA 2005 s. 263.)
Det är angeläget att motverka insiderbrott som allvarligt äventyrar allmänhetens
förtroende för de finansiella marknaderna och som inbringar stora vinster på andras bekostnad. Brott av det slaget kan vara svåra att upptäcka och fängelsestraff
på detta område kan ha större preventiv betydelse än i många andra sammanhang. Detta talar för att det bör finnas en viss presumtion för fängelsestraff i all-
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
ÖVERKLAGANDE
Sida 3 (10)
Datum
Dnr
2015-12-10
ÅM 2015/8201
varligare fall. Det anförda ger emellertid inte underlag för att betrakta presumtionen som så stark vid denna typ av brott att den gör sig gällande redan i ett fall
som det förevarande.
Högsta domstolen hänvisar bl.a. till 2003 års EG-direktiv om marknadsmissbruk (Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG av den 28 januari
2003 om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan [marknadsmissbruk]). Europaparlamentet och rådet har i april 2014 ersatt 2003 års direktiv
med dels en marknadsmissbruksförordning (Europaparlamentets och rådets
förordning [EU] nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk
[marknadsmissbruksförordning] och om upphävande av Europaparlamentets
och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG,
2003/125/EG och 2004/72/EG), dels ett direktiv om straffrättsliga påföljder för
marknadsmissbruk (Europaparlamentets och rådets direktiv nr 2014/57/EU av
den 16 april 2014 om straffrättsliga påföljder för marknadsmissbruk [marknadsmissbruksdirektiv]).
Ingressen till 2014 års EU-förordning inleds med uttalandet att en verklig inre
marknad för finansiella tjänster är avgörande för ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen i unionen (p. 1). Vidare uttalas att för en integrerad,
effektiv och öppen finansmarknad krävs marknadsintegritet. Väl fungerande
värdepappersmarknader som har allmänhetens förtroende anges utgöra en förutsättning för ekonomisk tillväxt och välstånd. Marknadsmissbruk skadar finansmarknadernas integritet och allmänhetens förtroende för värdepapper och
derivatinstrument (p. 2).
2014 års EU-direktiv antogs med beaktande av artikel 83.2 i EUF-fördraget
som rättslig grund, dvs. straffrättslig tillnärmning ansågs nödvändig för att säkerställa att EU:s politik på ett område som omfattas av harmoniseringsåtgärder ska kunna genomföras effektivt. I ingressen till direktivet konstateras att i
en rapport från högnivågruppen för finansiell tillsyn i EU rekommenderas att
ett sunt ramverk för tillsyn och uppförandekrav för den finansiella sektorn
måste bygga på ett starkt tillsyns- och sanktionssystem. Tillsynsmyndigheterna
måste därför ha tillräckliga befogenheter att agera och de bör kunna förlita sig
på rättvisa, starka och avskräckande sanktionssystem mot alla typer av finansiella brott och att sanktioner måste kunna verkställas på ett effektivt sätt för att
bevara marknadsintegriteten. Gruppen avslutade rapporten med att fastställa att
medlemsstaternas sanktionssystem allmänt sett är svaga och heterogena (p. 5).
I ingressen uttalas vidare att det är mycket viktigt att efterlevnaden av reglerna
om marknadsmissbruk förbättras genom straffrättsliga påföljder som återspeglar en starkare form av avståndstagande jämfört med administrativa sanktioner.
Genom att kriminalisera åtminstone de allvarligaste formerna av marknadsmissbruk sätts en tydlig gräns för olika slags beteenden som anses vara särskilt
oacceptabla och en signal skickas till allmänheten och potentiella lagöverträdare att behöriga myndigheter tar sådant beteende på största allvar (p. 6). Enligt
artikel 3.1 i direktivet ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
ÖVERKLAGANDE
Sida 4 (10)
Datum
Dnr
2015-12-10
ÅM 2015/8201
se till att insiderhandel och att rekommendera eller förmå en annan person att
ägna sig åt insiderhandel utgör straffbara handlingar, åtminstone i allvarliga
fall och när de begås med uppsåt. Av artikel 7.1 i direktivet följer att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att överträdelser i form av
bl.a. insiderhandel (och att rekommendera eller förmå annan att ägna sig åt
insiderhandel) är belagda med effektiva, proportionerliga och avskräckande
straffrättsliga påföljder. Enligt artikel 7.2 ska medlemsstaterna också se till att
dessa typer av brott är belagda med ett maximistraff på minst fyra års fängelse.
I betänkandet SOU 2014:46 lämnar 2012 års marknadsmissbruksutredning
förslag till ändringar och anpassningar av den lagstiftning som rör insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan i syfte att säkerställa att Sverige uppfyller
de krav som ställs i de år 2014 antagna EU-rättsakterna. I betänkandet uttalas
att lagstiftarens syn på en viss brottslighets allvar framgår av den i straffbestämmelsen angivna straffskalan. Utifrån nuvarande straffskalor anser utredningen att bl.a. insiderbrott och grovt insiderbrott får anses kvalificera sig som
”allvarliga fall” i enlighet med marknadsmissbruksdirektivets krav (artikel 3.1).
Vidare föreslås att maximistraffet för grovt insiderbrott ska höjas från fyra till
sex års fängelse (se s. 221 och 398). Utredningens förslag bereds för närvarande vid Finansdepartementet.
I NJA 2014 s. 559 redovisar Högsta domstolen utförligt innebörden av begreppen brottets art och artvärde samt vilken betydelse de har vid påföljdsvalet.
Högsta domstolen konstaterar att brottslighetens art infördes som ett skäl för
fängelse i samband med 1989 års påföljdsbestämningsreform. Trots att proportionalitet mellan brottets svårhet och påföljden skulle vara avgörande för påföljdsbestämningen, behölls den tidigare ordningen att vissa brott skulle särbehandlas och leda till fängelse fastän ”de inte har ett särskilt högt straffvärde”.
Till förtydligande uttalades i propositionen att ”det rör sig om brott som främst
av allmänpreventiva skäl normalt anses skola medföra ett kort fängelsestraff”
(p. 21). Högsta domstolen konstaterar vidare att den praxis som förelåg vid
1989 års reform efter hand har byggts på, och att det i dag är en etablerad ordning att en del brottstyper särbehandlas på visst sätt med hänvisning till brottets
art. I det sammanhanget nämns NJA 2008 s. 292 om insiderbrott (p. 24). Enligt
Högsta domstolen är det mönster som tonar fram när det gäller tillämpningen
av kriteriet brottslighetens art inte alldeles entydigt. Högsta domstolen fortsätter enligt följande.
.-.-.- Vad som dock framstår som klart är dels att den brottstyp som det är fråga
om bildar utgångspunkt för bedömningen, dels att styrkan i de skäl som talar för
fängelse trots att straffmätningsvärdet är lägre än ett år varierar, såväl mellan
brottstyperna som inom en och samma brottstyp. Saken har uttryckts så, att olika
brott – med utgångspunkt i vilken typ av brott som det rör sig om – har olika artvärde (se t.ex. Påföljdsutredningens betänkande Nya påföljder, SOU 2012
s. 34 f. och 692).
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
ÖVERKLAGANDE
Sida 5 (10)
Datum
Dnr
2015-12-10
ÅM 2015/8201
27. Med artvärde avses alltså styrkan av skälen för fängelse med hänsyn till
brottslighetens art i ett visst fall. Vid brottslighet med förhållandevis lågt artvärde krävs det ett ganska högt straffmätningsvärde för att ett alternativ till fängelse normalt ska vara uteslutet, medan det vid brottslighet med högt artvärde
räcker med ett förhållandevis lågt (eller mycket lågt) straffmätningsvärde för att
fängelse ska vara ”rätt påföljd”. Man kan också beskriva det så att artvärdet
anger var på skalan under ett straffmätningsvärde på ett år som presumtionspunkten för fängelse ligger.
När det gäller kriterier för bedömningen av brottets art uttalar Högsta domstolen att det generellt sett måste antas att utrymmet för att genom rättsutveckling
i praxis särbehandla ytterligare brottstyper med hänvisning till deras art är begränsat. Högsta domstolen fortsätter enligt följande.
32. När det gäller vad som skulle kunna få betydelse för frågan, om ett visst
brott trots avsaknad av stöd i lagförarbeten eller i tidigare praxis – och trots vad
som nyss har sagts om att utrymmet för det är begränsat – bör särbehandlas med
hänvisning till dess art, får lagförarbetena förstås på det viset att det åtminstone
delvis är fråga om andra förhållanden än sådana som inverkar på straffvärdet (jfr
p. 22). Nära till hands ligger att se det så, att det rör sig om det särskilda behovet
av normbildning som den aktuella brottstypen kan föranleda (jfr här vad som i
prop. 1997/98:96, som i detta hänseende inte ledde till lagstiftning, på s. 116 talas om en förväntan att på en generell nivå uppnå moralbildande eller moralförstärkande effekter och en avskräckningseffekt som motverkar den aktuella typen
av brott). Behovet av normbildning kan ha sin grund exempelvis i att det typiskt
sett rör sig om svårupptäckta brott eller att brottstypen innefattar en samhällsfara
som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen (jfr p. 21 beträffande
vad som i förarbetena till 1989 års reform talas om att en brottslighet har blivit
mer utbredd eller antagit mer elakartade former).
33. Det sagda tar sikte på brottstypens betydelse för bedömningen av brottslighetens art. Brottstypen är emellertid inte ensamt avgörande; en individualiserad
bedömning ska också göras av hur starkt brottslighetens art talar för fängelse (se
NJA 1999 s. 561; här kan också hänvisas till förarbetsuttalandena om att särbehandlingen ska avse endast ”vissa typer” av exempelvis misshandel och skattebrott, a. prop. s. 100).
Efter NJA 2014 s. 559 har Högsta domstolen i två avgöranden, NJA 2014 s.
990 och dom den 20 november 2015 i mål nr B 186-14, prövat frågor om
brottslighetens art. I det senare fallet fann Högsta domstolen att straffvärdet för
den brottslighet som den tilltalade gjort sig skyldig till motsvarade fängelse i
sex månader; straffvärdet var alltså inte så högt att det i sig motiverade ett
fängelsestraff. Det avgörande för om påföljden skulle bestämmas till fängelse
var då om en sådan påföljd krävdes med hänsyn till brottslighetens art. Högsta
domstolen konstaterade att det inte fanns något uttalande i lagförarbetena eller
tidigare från Högsta domstolen om att det aktuella brottet skulle vara ett brott
av sådan art att det fanns skäl för särbehandling vid påföljdsvalet. Enligt
Högsta domstolen fanns det inte något särskilt behov av normbildning när det
gäller avståndstagandet från samhällets sida i fråga om den ovanliga brottstyp
det var fråga om. Detta eftersom människor i allmänhet har en mycket starkt
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
ÖVERKLAGANDE
Sida 6 (10)
Datum
Dnr
2015-12-10
ÅM 2015/8201
grundad uppfattning om att man inte ska bete sig på det sättet. Då det inte heller i övrigt fanns tillräckliga skäl för särbehandling vid valet av påföljd dömdes
den tilltalade inte till fängelse.
Min bedömning
Den fråga som jag vill att Högsta domstolen ska pröva gäller om FS och FM,
med hänsyn till brottens straffvärde och art, bör dömas till fängelse. Inledningsvis vill jag klargöra att jag delar hovrättens bedömning att de insiderbrott
de tilltalade gjort sig skyldiga till är att anse som grova. I det sammanhanget
vill jag dock peka på att hovrätten när det gäller den obehöriga vinst som gärningarna föranlett har gjort en jämförelse med den värdegräns på tio prisbasbelopp som normalt gör att ett skattebrott anses som grovt. I förarbetena uttalas
inte några riktmärken avseende vilka beloppsnivåer för vinsten eller den uteblivna förlusten som bör gälla för gränsdragningen mellan insiderbrott av normalgraden och det grova brottet. En viss jämförelse ansågs dock kunna göras
med de bedömningar som görs vid övriga förmögenhetsbrott (se prop. 1990/91:
42, s. 103). Här kan konstateras att bedrägerier som avser fem basbelopp i
praxis normalt anses som grovt brott (se NJA 2013 s. 654 p. 6, NJA 1989 s.
810, prop. 1975/76:42 s. 10 och 23 samt SOU 1983:50 s. 214).
Jag delar Ekobrottsmyndighetens uppfattning att straffvärdet för de brott de
tilltalade dömts för motsvarar ett fängelsestraff på tio månader när det gäller FS
och ett någon månad kortare straff beträffande FM. Vidare anser jag i likhet
med domstolarna och Ekobrottsmyndigheten att det förhållandet att de båda
tilltalade avslutat sina anställningar hos EAB inte ska medföra att påföljden ska
bestämmas med utgångspunkt i ett straffmätningsvärde som är lägre än brottens straffvärde. Jag får i denna del hänvisa till Ekobrottsmyndighetens yttrande.
Straffvärdet för de brott de tilltalade dömts för är således inte så högt att det
ensamt motiverar att påföljden bestäms till fängelse. Frågan blir då om brottens
art bör föranleda att fängelse döms ut.
I NJA 2014 s. 559 uttalar Högsta domstolen att det mönster som tonar fram när
det gäller tillämpningen av kriteriet brottslighetens art inte är alldeles entydigt.
Det framstår dock som klart att den brottstyp som det är fråga om bildar utgångspunkt för bedömningen och att styrkan i de skäl som talar för fängelse
trots att straffmätningsvärdet är lägre än ett år varierar, såväl mellan brottstyperna som inom en och samma brottstyp. Olika brott har således olika artvärde.
Högsta domstolen uttalar vidare att vid brottslighet med förhållandevis lågt
artvärde krävs det ett ganska högt straffmätningsvärde för att ett alternativ till
fängelse normalt ska vara uteslutet, medan det vid brottslighet med högt artvärde räcker med ett förhållandevis lågt (eller mycket lågt) straffmätningsvärde
för att fängelse ska vara ”rätt påföljd”. När det gäller vad som skulle kunna få
betydelse för frågan, om ett visst brott trots avsaknad av stöd i lagförarbeten
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
ÖVERKLAGANDE
Sida 7 (10)
Datum
Dnr
2015-12-10
ÅM 2015/8201
eller i tidigare praxis ska särbehandlas med hänvisning till dess art, uttalar
Högsta domstolen att det ligger nära till hands att se det så, att det rör sig om
det särskilda behovet av normbildning som den aktuella brottstypen kan föranleda. Det kan vara fråga om en förväntan att på en generell nivå uppnå moralbildande eller moralförstärkande effekter och en avskräckningseffekt som motverkar den aktuella typen av brott. Behovet av normbildning kan till exempel
ha sin grund i att det typiskt sett rör sig om svårupptäckta brott eller att brottstypen innefattar en samhällsfara som inte reflekteras på annat sätt vid påföljdsbestämningen.
När det gäller insiderbrott har Högsta domstolen i NJA 2008 s. 292 uttalat att
det bör finnas en viss presumtion för fängelsestraff i allvarligare fall. Detta
motiverades med att det är angeläget att motverka insiderbrott som allvarligt
äventyrar allmänhetens förtroende för de finansiella marknaderna och som inbringar stora vinster på andras bekostnad. Brott av det slaget kan vara svåra att
upptäcka och fängelsestraff på detta område kan ha större preventiv betydelse
än i många andra sammanhang. Presumtionen för fängelse ansågs dock inte
vara så stark att den gjorde sig gällande redan i det då aktuella fallet. Här bör
noteras att den tilltalade dömdes för insiderbrott av normalgraden. Den tilltalade hade rått en annan person att sälja sina aktier. Det var enligt Högsta domstolen inte fråga om något planerat eller särskilt aktivt handlande. Den tilltalade
hade själv inte någon vinning av brottet och kände inte till storleken på den
andre personens aktieinnehav.
Efter Högsta domstolens uttalanden i 2008 års fall har utvecklingen inom EU
gått mot en skärpt syn på marknadsmissbruk. Väl fungerande värdepappersmarknader som har allmänhetens förtroende anses utgöra en förutsättning för
ekonomisk tillväxt och välstånd. Genom 2014 års EU-förordning och EUdirektiv ska bekämpningen av marknadsmissbruk effektiviseras. Enligt direktivet ska medlemsstaterna kriminalisera de allvarligaste formerna av marknadsmissbruk, varigenom en signal skickas till allmänheten och potentiella lagöverträdare att behöriga myndigheter tar sådant beteende på största allvar.
Genom de nya EU-rättsakterna får skälen för att betrakta insiderbrott som artbrott anses ha stärkts i förhållande till läget vid Högsta domstolens avgörande
år 2008. Att insiderbrottet är ett artbrott stämmer också väl överens med
Högsta domstolens uttalanden i NJA 2014 s. 559 om att behovet av normbildning utgör ett skäl för att betrakta en brottstyp som ett sådant brott.
Enligt min mening måste de grova insiderbrott FS och FM dömts för anses
utgöra sådana allvarligare fall för vilka det, enligt vad Högsta domstolen uttalat
i NJA 2008 s. 292, föreligger en viss presumtion för fängelse. Med hänsyn till
de, i det nu aktuella sammanhanget, höga straffvärden det är fråga om anser jag
att de grova insiderbrottens artvärden är tillräckligt höga för att det ska anses
vara uteslutet med annan påföljd än fängelse. I detta ligger att inte heller vill-
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
ÖVERKLAGANDE
Sida 8 (10)
Datum
Dnr
2015-12-10
ÅM 2015/8201
korlig dom i förening med samhällstjänst utgör en tillräckligt ingripande påföljd.
Sammanfattningsvis anser jag att FS och FM ska dömas till fängelse. Straffens
längd bör bestämmas i enlighet med brottens straffvärde. FS bör därför dömas
till tio månaders fängelse och FM till ett straff som är någon månad kortare.
Processfrågor
Frågan om prövningstillstånd
Prövningstillstånd får enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken
meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen.
I NJA 2014 s. 559 för Högsta domstolen ett utförligt resonemang om innebörden av begreppen brottets art och artvärde och vilken betydelse de har vid påföljdsvalet. Högsta domstolen uttalar bl.a. att det mönster som tonar fram när
det gäller tillämpningen av kriteriet brottslighetens art inte är alldeles entydigt.
Härvid noteras att Högsta domstolen, i sina tidigare avgöranden, beträffande
olika brottstyper använder olika formuleringar för att beskriva brottens artvärde.
I NJA 2008 s. 292 uttalar Högsta domstolen att det bör finnas en viss presumtion för fängelsestraff i allvarligare fall av insiderbrott. Uttalandet gjordes efter
det att Högsta domstolen dels funnit att den tilltalade gjort sig skyldig till insiderbrott av normalgraden, dels noterat att Riksåklagaren i målet hävdat att såväl grovt insiderbrott som insiderbrott av normalgraden skulle anses som brott
av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse. I det resonemang som leder fram till den aktuella slutsatsen uttalas bl.a. att riksåklagarens
argument fick visst stöd i förarbeten och det EG-rättsliga marknadsmissbruksdirektivet. Högsta domstolens resonemang utgår ifrån brottstypen insiderbrott.
Efter att ha kommit fram till att det bör finnas en viss presumtion för fängelsestraff i allvarligare fall av insiderbrott uttalar Högsta domstolen att presumtionen inte kunde betraktas som så stark vid denna typ av brott att den gjorde sig
gällande redan i ett fall som det som då var under bedömning.
Enligt min mening bör Högsta domstolen uttalanden tolkas som att det kan
finnas en viss presumtion för fängelse när det gäller allvarligare fall av insiderbrott av normalgraden. Högsta domstolen hade funnit att den tilltalade gjort sig
skyldig till brott av normalgraden. Det kan därför förutsättas att om Högsta
domstolen ansett att det i sådana fall aldrig kan finnas en fängelsepresumtion så
hade detta också uttalats på ett tydligt sätt. Högsta domstolen har inte gjort
några explicita uttalanden om det grova brottet, vilket torde kunna förklaras av
att sådana uttalanden hade gått utöver vad som var nödvändigt för att avgöra
målet (s.k. obiter dictum).
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
ÖVERKLAGANDE
Sida 9 (10)
Datum
Dnr
2015-12-10
ÅM 2015/8201
När det gäller grova insiderbrott anser jag, i likhet med Ekobrottsmyndigheten,
att det regelmässigt bör anses vara fråga om sådana allvarligare fall av insiderbrott att det finns en presumtion för fängelse. Eftersom minimistraffet för grovt
insiderbrott är fängelse i sex månader torde, om inte straffmätningsvärdet är
lägre (t.ex. på grund av billighetshänsyn enligt 29 kap. 5 § brottsbalken), brottets art ofta medföra att annan påföljd än fängelse är utesluten.
Högsta domstolens uttalanden i NJA 2008 s. 292 kan emellertid inte anses vara
helt tydliga. Detta visar sig i det nu aktuella målet genom att hovrätten ansett
det tveksamt om FSs och FMs brottslighet ska anses vara av det allvarliga slag
som medför en presumtion för fängelse. Påföljden bestämdes därför till villkorlig dom och böter. Vidare visar Ekobrottsmyndighetens sammanställning av
domar angående grova insiderbrott att praxis inte är enhetlig när det gäller frågan om det föreligger en presumtion för fängelse. Rättsfallet NJA 2008 s. 292
tolkas uppenbarligen på olika sätt. Till detta kommer att efter 2008 års avgörande har dels inom EU antagits nya rättsakter vilka syftar till att effektivisera
bekämpningen av marknadsmissbruk, dels Högsta domstolen utvecklat sin syn
på företeelsen artbrott. Även dessa förhållanden innebär enligt min mening att
det kan finnas skäl för Högsta domstolen att på nytt uttala sig om artvärdet hos
insiderbrotten.
Mot bakgrund av det sagda anser jag att Högsta domstolens uttalanden i NJA
2008 s. 292 inte utgör ett tillräckligt stöd för rättstillämpningen. Eftersom
Högsta domstolen vid en prövning av det nu aktuella målet skulle kunna göra
uttalanden som ytterligare klargör rättsläget anser jag att det finns skäl att meddela prövningstillstånd.
Bevisning m.m.
Jag ber att få återkomma med bevisuppgift och synpunkter på målets fortsatta
handläggning för det fall Högsta domstolen skulle komma att meddela prövningstillstånd.
Anders Perklev
Lars Persson
Bilagor:
Ekobrottsmyndighetens yttrande med bilagd framställning från kammaråklagaren Pontus Hamilton (övriga bilagor har utelämnats)
Kopia till:
ÅKLAGARMYNDIGHETEN
Rättsavdelningen
ÖVERKLAGANDE
Sida 10 (10)
Datum
Dnr
2015-12-10
ÅM 2015/8201
Ekobrottsmyndigheten, Huvudkontoret, Rättsenheten (EBM B-2015/0179)
Ekobrottsmyndigheten, Finansmarknadskammaren (EB-3334-12)