Tolkning och Avtalslut - Lukas Holmberg 2015

Juridiska institutionen
Vårterminen 2015
Examensarbete i civilrätt, särskilt förmögenhetsrätt.
30 högskolepoäng.
Tolkning och avtalsslut
Författare: Lukas Holmberg
Handledare: Docent Joel Samuelsson
2
1.
2.
3.
4.
5.
Inledning ...................................................................................................................5
1.1.
Bakgrund .......................................................................................................... 5
1.2.
Syfte och frågeställning ................................................................................... 6
1.3.
Avgränsning ..................................................................................................... 6
1.4.
Metod ............................................................................................................... 7
1.5.
Disposition ..................................................................................................... 12
1.6.
Något om min inställning till tolkning. .......................................................... 13
Om tolkning – en bakgrund..................................................................................15
2.1.
Ordning ur kaos ............................................................................................. 15
2.2.
Från förklaring till innehåll ............................................................................ 20
2.3.
Alla uttryck måste tolkas ............................................................................... 22
2.4.
Tolkningsfrågan ............................................................................................. 26
2.5.
Tolkning ur olika perspektiv .......................................................................... 28
Avtalsbundenhet enligt anbud/accept –modellen. ..............................................32
3.1.
Grundläggande krav på anbud och accept ..................................................... 32
3.2.
Manifesterad bundenhet ................................................................................. 33
3.3.
Krav på tillräcklig tydlighet ........................................................................... 37
3.3.1.
Ska vissa villkor inkluderas? .................................................................. 37
3.3.2.
Tydlighet i formuleringen....................................................................... 39
Avtalsslut enligt andra modeller ..........................................................................44
4.1.
Avtalslagen är inte uttömmande .................................................................... 44
4.2.
Vahlén och avtalslagens dispositivitet ........................................................... 52
4.1.
Skarinmålet .................................................................................................... 58
Avtalsslut och avtalsinnehåll ................................................................................64
5.1.
Frågan om avtalsslut är också en fråga om innehåll ...................................... 64
5.2.
Anslutningsavtal och riktad rättshandlingsvilja ............................................. 65
Källförteckning ..............................................................................................................73
3
4
1. Inledning
1.1.
Bakgrund
Den klassiska avtalsrätten kan sammanfattas i tre, möjligtvis fyra, grundfrågor: Hur avtal
kommer till stånd (direkt eller genom fullmakt), fastställandet av avtalets innehåll och
rättsverkningar samt ogiltighet.1 En fortsatt klassisk utveckling av denna uppdelning
skulle nog inledningsvis konstatera att frågan om avtalsslut behandlas i avtalslagens
första kapitel, dito om fullmakt i det andra kapitlet och ogiltighet i det tredje. Frågan om
avtalets innehåll faller enligt uppdelningen utanför avtalslagen och får besvaras genom
tolkning och eventuellt utfyllning.2 Tolkning blir enligt detta schema i första hand aktuellt
när det redan är konstaterat att ett avtal finns men det är oklart vad det innebär. I praktiken
är tolkning dock lika relevant för frågan om avtal har ingåtts som för frågan om vilket
avtal som har ingåtts. Åtminstone enligt avtalslagens modell.
För att avgöra om anbud och accept överensstämmer måste dessa förklaringar tolkas
innan de kan jämföras. Tolkningen utförs då i syfte att besvara ja eller nej -frågan om
avtal har ingåtts. Möjligen handlar det om en annan tolkning än den avtalstolkning som
söker efter det konstaterade avtalets innehåll och rättsverkningar. När det gäller sådan
klassisk avtalstolkning är ju frågan hur parternas (avtalets) regler ska tillämpas. Tolkning
i samband med avtalsslut syftar å andra sidan till att konstatera om förutsättningarna för
avtalsbundenhet är uppfyllda. Beskrivet på det sättet framstår de två som väsensskilda
ting. Samtidigt som det förstås handlar om tolkning i båda fallen. Redan detta är
intressant. Hur rättvisande är egentligen den klassiska uppdelningen?
Även om man godtar uppdelningen med avtalstolkning och avtalsslut som skilda frågor
återstår ju faktumet att det i samband med frågan om avtalsslut kan bli aktuellt att tolka
parternas kommunikation. Borde inte denna ”avtalsslutstolkning” utredas? Särskilt med
1
Nästan ordagrant från Adlercreutz I s 32. Denna uppräkning kan jämföras med den klassiska motsvarighet
där fullmakt är en egen fråga.
2
Jfr hur Adlercreutz/Gorton konstaterar att Avtalslagen och Avtalsrätt I behandlar frågan om avtals
uppkomst och ogiltighet, medan Avtalsrätt II behandlar avtalets innehåll. Ja, och så är väl det faktum att
man har valt att hänföra ämnena till två olika, fristående böcker också ett tecken på hur man ser på frågan.
5
tanke på att den tolkningen kanske är helt annorlunda än avtalstolkningen, och
omfattningen på diskussionen om avtalstolkning3, borde svaret vara ja.
Vidare är tolkningens förhållande till reglerna om avtalsslut intressant. Avtalsbundenhet
följer förstås av en rättsregel och tolkningen av parternas kommunikation är ett steg i
tillämpningen av denna. Det är troligt att rättsregeln och tolkningen av det enskilda fallet
påverkar varandra och detta samband bör därför undersökas. I anslutning till det måste
man påminna sig om att avtalslagen är dispositiv. Parterna kan alltså frångå avtalslagens
regler. Vilken innebörd har det för tolkningen? Och har tolkningen något att säga om
vilka avsteg parterna kan göra? Av intresse är förstås de regler, metoder eller mekanismer
som styr den tolkningen. Denna min undersökning borde nämligen ha som ambition att
klargöra hur tolkningen kan förväntas fungera under gällande rätt. Som anförts i
inledningen är denna tolknings förhållande till det som brukar kallas avtalstolkning också
intressant. Är de två helt särskilda, eller samma sak, eller något mitt emellan? Kort och
gott framstår det som oklart vad ”avtalsslutstolkning” är och vilken plats den intar i
avtalsrätten.
1.2.
Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att undersöka den tolkning som utförs för att besvara frågan
om avtal har ingåtts. Som ett led i detta ska jag söka svaret på följande frågor:
Vilka regler kan ställas upp för tolkningen vid avtalsslut?
Vilket samband har reglerna om avtalsslut med den aktuella tolkningen?
Vilken betydelse avtalslagens dispositivitet för tolkningen, och vice versa?
Kan några slutsatser dras om den klassiska uppdelningen av avtalsrättens
frågeställningar i tre-fyra principiellt avgränsade huvudfrågor?
1.3.
Avgränsning
Denna uppsats kommer att fokusera på tolkningen som görs i syfte att avgöra om avtal
har ingåtts. Det är enligt min syn på saken inte ett ämne som kan avgränsas från en allmän
3
Jag betraktar det som en allmänt vedertaget att avtalstolkning är ett ämne som blivit föremål för
omfattande behandling, utan att enighet kan sägas ha uppnåtts. Uppräkningen av källor i
Adlercreutz/Gorton II kan väl tjäna som en antydan för den som mot förmodan nu möter detta påstående
för första gången, s 11 f och 185 ff.
6
tolkningslära, eller vad man nu vill kalla det. Det är inte heller en fråga som går att skilja
från frågan om reglerna för avtalsslut. Därför kommer bådadera att behandlas i den
utsträckning det framstår som nödvändigt. Syftet är dock inte att teckna en fullständig
bild vare sig av det avtalsrättsliga regelsystemet eller tolkningsläran. Därtill finns inte
utrymme. Det tillgängliga materialet är även med dessa begränsningar alltför omfattande
för att kunna redovisas i sin helhet. Jag gör därför inte heller anspråk på att fullständigt
redovisa turerna i de diskussioner vars utgång skulle kunna ha relevans för ämnet. Syftet
är att söka svaret på de uppställda frågorna, inte att kartlägga alla alternativa svar som
föreslagits eller kan utläsas i doktrin. Jag betraktar arbetet som ett uppriktigt försök att ge
de svar som av allt att döma är de riktiga. Därmed inte sagt att jag ser ett egenvärde i att
redovisa eller argumentera emot de lösningar som inte, enligt min mening, har fog för
sig. Redovisningen av sådana lösningar sker därför bara i den utsträckning det framstår
som motiverat för att framhålla min egen ståndpunkt. Vidare omfattar uppsatsen gällande
rätt, varför resonemang de lege ferenda i princip har uteslutits. Dock gäller på detta
område, som förhoppningsvis ska framgå, att gränsen mellan de två inte alltid är helt
enkel att dra.
1.4.
Metod
Den övergripande ambitionen i denna uppsats är att ifrågasätta och motivera vilken hur
man kan se på avtalsslutstolkning och vilka konsekvenser det får. Utgångspunkten är
förstås att det är en öppen fråga i den bemärkelsen att den inte har ett självklart svar. Det
är en fråga om gällande rätt, men jag förutsätter inte att det utan vidare går att konstatera
vad som är gällande rätt. Poängen är istället att det i allra högsta grad måste motiveras
hur gällande rätt bör uttolkas. Jag ansluter mig gärna till begreppet de lege inerpretata:
Rätten såsom den uttolkats.4 Det är föremålet för denna uppsats. Jag har alltså ambitionen
att beskriva gällande rätt, men förutsätter att beskrivningen måste föregås av att den som
ska beskriva också tar ställning till vad som finns att beskriva. I det följande vill jag
utveckla hur jag ser på problematiken ifråga och hur jag har angripit den. Jag kommer att
ge exempel på hur jag anser att en frågeställning de lege interpretata kan te sig och hoppas
att kunna förmedla min bild av hur det kan vara nödvändigt att motivera vad som ska
4
Jfr Svensson, De lege inerpretata s 214.
7
betraktas som gällande rätt. Jag vill också redogöra för vilka svar jag anser är tillgängliga
för en sådan frågeställning och hur de kan erhållas.
Jag söker svaret på frågor om vad som är gällande rätt, vilket närmast verkar innebära
att det är ofrånkomligt att begagna en rättsdogmatisk metod.5 Källmaterialet borde
principiellt bestå i lagar, förarbeten, avgöranden och liknande rättskällor. Det ligger dock
i ämnets natur att rättsläget blir en följd av vilka resonemang som godtas av den som för
tillfället föresatt sig att göra en bedömning. Detta är i sig ett uttryck för min egen
inställning: att tolkning inte kan styras av sådana regler som normalt dikterar villkoren
för rättstillämpningen. Lagar, till exempel. Åtminstone inte på det sätt som jurister är vana
vid. Istället är det avgörande hur vi ser på sådant som i vilken utsträckning en person kan
förstå en annan, och på vilket sätt. Det är vad denna uppsats ska handla om.
Det är nämligen så att det finns flera fenomen, moment och subjekt som är
grundläggande beståndsdelar i rätten. Med ”grundläggande” menas här att den som skall
besvara en rättsfråga på ett område typiskt sätt behöver ha en inställning även till dessa
grundläggande frågor för att kunna göra sin bedömning. Trots att dessa frågor kanske inte
har någon direkt bäring på den fråga som skall besvaras. Därför ligger det nära till hands
att förutsätta att en inställning är det rätta, utan att känna ett behov att problematisera det.
Komplikationer uppstår förstås om det inte är självklart vilken inställning som har bäst
fog för sig. I förhållande till frågan om ett aktieägaravtal omfattar en konkurrensklausul
eller inte kan exempelvis frågan om hur människor kan förstå varandra betraktas som ett
sådant grundläggande element, ifall den som ska besvara frågan börjar dissekera vad
parterna egentligen har kommit överens om under sina förhandlingar. Utgångspunkten i
denna uppsats är att det är nödvändigt att motivera vilken inställning som borde betraktas
som den rätta i förhållande till sådana frågor, eftersom de kan vara av avgörande betydelse
i det enskilda fallet. Problematiken skulle förstås inte försvinna för att den ignoreras.
Ett mer utförligt exempel på en sådan grundläggande fråga är definitionen av ett
meddelande. Det vara av avgörande betydelse hur ett meddelande ska definieras. Menas
därmed endast ord? Både yttrade och skrivna? Kan meddelandet bestå också av
exempelvis gester? Hur är det med kontexten? Ska den ses som en del av meddelandet?
Eller som något åtskilt? Kan ett och samma meddelande bestå av flera yttranden? Kan till
5
Vad det nu egentligen innebär, jfr Svensson, a a s 215 f.
8
exempel flera åtskilda inlägg i en diskussion tillsammans betraktas som ett enda
meddelande? Gör det skillnad på vilket sätt de är åtskilda? Är det exempelvis skillnad på
yttranden som är skilda för att de avgetts vid olika tidpunkter och yttranden som är skilda
för att de finns i olika dokument? Och framförallt: Kan man överhuvudtaget ställa upp en
”mall” av kriterier för att i varje fall besvara frågan om det rör sig om ett eller flera
meddelanden och vad dessa omfattar?
Frågans betydelse är kanske inte uppenbar. Min tanke är denna: Ibland kan det vara
viktigt att veta om man har att göra med ett eller flera meddelanden, och vad dessa
omfattar. Vi kan som tankeexempel utgå från att ett anbud ska innehålla samtliga de
avtalsvillkor som det är avsett att binda parterna till.6 I en situation där parterna
diskuterar/förhandlar en tid för att till slut ingå avtal genom anbud och accept blir det ju
i så fall viktigt att avgränsa vad som egentligen var anbud och vad som har varit
föregående samtal. Det har i så fall betydelse om man anser att ett anbud måste begränsas
till ett enda meddelande och om man anser att ett meddelande består av det som yttrats
vid samma tid och på samma sätt (exempelvis i ett brev). Den ståndpunkten skulle
nämligen kunna innebära att slutsatsen blir att de villkor som diskuterats vid ett tidigare
tillfälle inte omfattades av anbudet och således inte är en del av det avtal som slöts genom
detta anbud. För att nämnda villkor ska gälla måste det kunna konstateras att avtal slöts
om dem vid det tidigare tillfälle då de diskuterades.
Slutsatsen kan bli en helt annan om man istället anser att ett meddelande kan bestå av
flera skilda yttranden om omständigheterna talar för det. Då kanske avtalet omfattar
samtliga villkor som har diskuterats under förhandlingarna. Eller så kan slutsatsen bli en
tredje om man anser att det i det avslutande anbudet måste tolkas in ett förbehåll för att
det som tidigare diskuterats blir gällande. Då kanske man kommer fram till att anbudet
innehöll ett sådant förbehåll, medan accepten inte kan sägas omfatta en accept till detta
förbehåll. I så fall kanske dissens föreligger och parterna kan inte anses ha något avtal
överhuvudtaget.
Var det inte metod det här avsnittet skulle handla om? Jo, men det gör det. Det jag
försöker förmedla är att för det första att det här arbetet handlar om sådana frågor som
nyss har nämnts. För det andra att dessa frågor i grund och botten handlar om vilken
6
Jfr Lehrberg, Avtalstolkning s 16 f och Vahlén, Om slutande av avtal s 382 f.
9
inställning till dem som godtas. Undersökningen måste därför, såvitt jag kan tänka mig,
gå ut på att identifiera sådana inställningar och att utvärdera dem. Merparten av utrymmet
ägnas därför till att värdera olika ståndpunkter. Eller ”beskrivningar av rättsläget” kanske
är ett bättre sätt att uttrycka det. Undersökningen är ändå begränsad till vad som kommit
till uttryck genom i första hand svensk lagstiftning, praxis och doktrin. Vad som skulle
kunna betecknas som i första hand filosofiska källor har nästan helt lämnats utanför
undersökningen. Inte för att där inte finns argument att hämta, utan för att argument som
har mer direkt bäring på de aktuella frågorna finns att tillgå annorstädes.
Det är viktigt att notera att det jag velat undersöka är vad som gäller. Den utvärdering
som ståndpunkterna ska utsättas för enligt ovan handlar alltså om frågan om de kan anses
vara en bra beskrivning av gällande rätt. Man kan fråga sig hur den bedömningen kan gå
till. Var hittas facit? Enligt min mening kan det inte finnas ett facit. Det handlar om hur
var och en ser på frågorna det gäller. I den meningen är det omöjligt att bevisa att det ena
är rätt och det andra är fel. Det svar som är tillgängligt är därför inte en sanning, utan en
åsikt. Med andra ord handlar den här texten om vad jag tycker är gällande rätt. Därför att
jag tycker att det är det enda som är möjligt, givet ämnet. Det som redovisas här kan aldrig
få legitimitet som mer än en åsikt.7 Det betyder dock inte att jag tycker att någon annan
inställning är lika rätt som min egen. Jag hävdar förstås att mitt sätt att se saken är det
rätta.
Det sagda betyder förstås att jag har varit tvungen att bilda mig en uppfattning om vad
som är gällande rätt, som jag försöker lägga fram. Detta speglas i min hantering av
källmaterialet. Som nämnt ovan försöker jag inte att ge en fullständig bild av respektive
frågas behandling i litteraturen. Istället har jag försökt att använda doktrin som
7
Det torde visserligen vara fallet för de flesta undersökningar av gällande rätt, jfr Jareborg s 3. För denna
uppsats tycker jag ändå att det är värt att poängtera detta, eftersom jag misstänker att det kan framstå som
att den i kanske ovanligt hög utsträckning består av resonemang och ”så här borde det vara”-satser. Det kan
nog också verka som att uppsatsens resonemang ligger ovanligt långt ifrån det sätt som gällande rätt
vanligtvis diskuteras. Den här uppsatsens resonemang är nämligen inte på nivån ”den här paragrafen får
sägas innebära följande förpliktelse”. resonemangen har ett led till: Förutom funderingar om vad själva
bestämmelsen innebär finns i denna framställning tankar kring vad det som bestämmelsen innebär, och
dessutom om vad bestämmelser och andra texter (i brist på bättre ord) kan innebära. Lite ”meta”, således.
Därför vill jag förtydliga att jag ser det som omöjligt att tillhandahålla några objektiva sanningar. Även om
jag tycker att det jag presenterar ska betraktas som sant, objektivt sett. Angående den här noten skulle jag
vilja påpeka att den enligt min mening hör hemma just här, även om det finns en möjlighet att noten är
avsevärt svårare att förstå innan uppsatsen har lästs till slut än efteråt. Oavsett detta beklagar jag förstås om
denna not vållar läsaren obehag.
10
klangbotten och för att föra fram mina egna resonemang. För den här texten handlar om
att föra fram den uppfattning som jag skaffat mig. Textens syfte är att förmedla min bild,
vilket kan göra skillnad för behandlingen av källmaterialet. Det viktigaste för denna text
är att visa varför det förhåller sig som jag anser att det förhåller sig. Det är en retorisk
uppgift. Källmaterial blir nyttigt i första hand på grund av sin förmåga att vara till hjälp i
denna retoriska uppgift, inte för att de behandlar ämnet på ett bra sätt. Det kan visserligen
antas att det i allmänhet är så, att den text som behandlar ämnet på ett bra sätt också är till
hjälp för att lösa den retoriska uppgiften. Men det är inte givet. Det är möjligt att texter
som inte har bäring på ämnet kan vara till nytta i det retoriska arbetet. Jag tycker mig ha
hittat flera texter där så är fallet; texter där jag genom att anlägga denna uppsats perspektiv
tycker mig ha kunna utläsa något som är till nytta för min framställning.
I dessa fall föreligger en risk för att jag inte gör den författare det gäller rättvisa, genom
att utesluta delar av dennes resonemang. Denna risk förstärks av den omständigheten att
de beskrivningar av rättsläget som jag har ansett vara intressanta för denna uppsats ofta
återfinns i texter som inte är avsedda att diskutera tolkning i samband med ett eventuellt
avtalsslut. I texterna kan det således saknas problematiseringar i en fråga som jag tyckt
varit intressant. Författarens inställning får då istället utläsas hur hen har använt begrepp
eller vilka förutsättningar hen verkar skriva utifrån. En författare kanske kritiserar HD:s
praxis och av texten går det att utläsa att författaren i sin kritik utgår från att det finns ett
visst sätt att se på de, för uppsatsen, relevanta frågorna. När jag använder texten ifråga så
är jag dock typiskt sett inte intresserad av om HD dömde rätt i målet, utan den inställning
till tolkning som författarens kritik grundar sig på. Jag försöker att identifiera denna
inställning, för att sedan pröva om jag anser att den stämmer. Detta kan vara
problematiskt, eftersom författaren ifråga kanske inte har ägnat något utrymme åt att
motivera eller nyansera sin inställning. Det kan finnas ett mått av orättvisa i att jag sedan
i min tur kritiserar författaren för dennes onyanserade eller ogenomtänkta inställning. Min
kritik kan sägas vara riktad mot någon som är försvarslös, för min kritik riktar sig inte
mot det som författaren har velat behandla och därmed ställt upp argument för. Ytterligare
problematik kan sägas ligga i att det ju är jag som läser ut vad författarens inställning är,
innan jag kritiserar den. Jag kanske förstår författaren fel, och kritiserar en inställning
som denne inte ens har. För att sammanfatta problemet skulle det kunna uttryckas så: Jag
tar mig både rätten att utläsa en inställning som upphovsmannen inte har försökt att
11
uttrycka och rätten att kritisera denna inställning, utan hänsyn till att upphovsmannen inte
har kunnat ställa upp några argument för sin sak.
Jag anser emellertid inte att det sagda egentligen är problematiskt. För det första
påverkas inte argumentens kvalitet av deras ursprung. För det andra får den som läser
göra anspråk på att uttala sig om vad en text säger, objektivt sett.8 Det är alltså inget fel i
att jag tycker mig kunna utläsa en författares inställning, bara för att författaren ifråga i
efterhand skulle hävda att det inte var så hen menade. En annan sak är förstås kvaliteten
på min tolkning av de texter jag läser. Om den kan jag bara säga att jag gjort mitt
uppriktigt bästa att förstå varje text som den är skriven och att presentera dem så att det
går att skilja på när jag tycker mig kunna uttala mig om vad som får sägas vara en texts
innehåll, objektivt sett, och när jag spekulerar i vilken ståndpunkt en författare velat anta.
Det senare förekommer, för att helga det ändamål jag beskrivit ovan: Att på ett så lyckat
sätt som möjligt lägga fram mina resonemang. Ibland har jag funnit det vara till nytta att
utgå från en språngbräda (bildligt menat) för att argumentera. Enligt min mening är det i
så fall helt i sin ordning att gissa sig till existensen av en sådan ståndpunkt, självfallet
förutsatt att det framgår att det är det som sker.
1.5.
Disposition
I uppsatsen varvas det deskriptiva med reflektioner. I och med den utgångspunkt som
redovisats i föregående avsnitt, att gällande rätts innehåll är en fråga öppen för diskussion,
framstår detta som oundvikligt. Jag har också valt att göra de förekommande analyserna
av konsekvenserna av gällande rätt (så som jag funnit den) i direkt anslutning till att jag
tycker mig ha funnit svaret på en delfråga om gällande rätts innehåll. Dels för att
underlätta för läsaren, dels för att få ett naturligt avstamp till nästa fråga.
Uppsatsen börjar med en undersökning av de allmänna tolkningsfrågor som framstår
som relevanta och visar, förhoppningsvis, bland annat på tolkningens starka koppling till
tolkningsfrågan och i förlängningen regeln som ställer frågan. Därefter behandlas
avtalslagens regler och avtalsslut enligt andra modeller i varsitt kapitel. I anslutning till
detta diskuteras mer och mindre klassiska tolkningsproblem från avtalsrätten med
utgångpunkt i de slutsatser som dragits. Eftersom detta i sin tur ger skäl att ifrågasätta om
8
Jfr Samuelsson, Tolkningslärans gåta s 160.
12
avtalsslut och avtalsinnehåll verkligen är två skilda frågor och vad som egentligen ska
betraktas som innehållet i parternas avtal avslutas uppsatsen med resonemang på dessa
teman.
Allra sist kommer en slutsats som kan beskrivas som vägs ände för uppsatsen, snarare
än en sammanfattning eller ett hopkok av samtliga slutsatser som dragits. Detta sker i
anslutning till en för uppsatsen relativt hög koncentration av rättsfall och allra sist en
metafor. Detta för att det framstår som viktigt att visa hur resultatet av ett relativt långt
teoretiskt resonemang förhåller sig till den konkreta rättstillämpningen och så tydligt som
möjligt redovisa den avslutande poängen.
1.6.
Något om min inställning till tolkning.
Det ska nämnas att jag betraktar tolkning som ett ämne som kan beskrivas på ett generellt
sätt, som gäller för alla situationer. Därför att beskrivningen går ut på att tolkningen alltid
beror av omständigheterna i det enskilda fallet. Med andra ord menar jag att det gäller
generellt, att ingenting med säkerhet kan sägas om hur tolkning ska gå till i ett enskilt fall.
Inte med mindre än att det enskilda fallet tolkas, fullt ut. Då, men bara då, är det möjligt
att göra ett precist påstående om hur tolkningen ska gå till i det fallet. Med ”hur tolkning
ska gå till” menar jag sådant som vilka tolkningsdata som ska beaktas, och vilka slutsatser
de bör föranleda. Det jag vill ha sagt är alltså att jag inte tycker att det finns något fog för
att dela upp tolkningen i typfall såsom exempelvis efter vilken avtalstyp det rör sig om.
Den beskrivning av tolkning i samband med avtalsslut som görs i denna text är alltså
avsedd att vara generell. Jag försöker förmedla en bild av tolkningen som gäller oavsett
vilka regler som gällde för avtalsslutet och oavsett vilken typ av avtal som saken gäller.
Det sagda innebär inte att jag inte anser att tolkningen påverkas av vilka regler som
gäller för avtalsslutet eller vilken avtalstyp det gäller. Självklart kan det spela roll att det
rör sig om just ett fraktavtal men jag anser inte att denna omständighet intar någon
särställning. Det finns inte någon särskild mall för att tolka just fraktavtal. Den
omständigheten att det rör sin om ett fraktavtal är en omständighet bland andra, av samma
dignitet som omständigheten att den ena parten är döv, att parterna gjort affärer förut eller
att preliminära, oförbindande förhandlingar har hållits.
Tolkningen kan beskrivas på ett generellt sätt, som fungerar för alla typer av avtal. Detta
betyder dock inte att tolkningen blir likadan i alla fall. Tvärtom vill jag hävda att det är
13
troligt att tolkningen inte blir densamma i något fall. Det beror på att varje fall får
bedömas utifrån sina förutsättningar, exempelvis vilken typ av avtal det rör sig om.
Däremot är det inte så att ett en situation ska tolkas på ett visst sätt för att den kan sorteras
under en visst typfall. Det är istället så, att det är troligt att tolkningen ska ske på ett visst
sätt under vissa omständigheter. Om någon säger att hen vill köpa min bil och håller upp
10 000 kr kan jag antagligen tolka det som att hen verkligen erbjuder sig att köpa min bil
för 10 000 kr. Men det beror inte på att det finns någon regel som säger att det är så hens
handlingar ska tolkas, därför att det är så tolkningen går till i samband med just bilköp.
Nej, det ska tolkas så, för att det verkar vara den mest rimliga tolkningen i detta fall. Om
det verkar vara den mest rimliga tolkningen i detta fall. Om vi tänker oss att det på den
begagnade bilmarknaden i princip aldrig händer man säljer bilar utan att först provköra
bilen ifråga så är detta ett tolkningsdatum i det enskilda fallet. Men det kan framstå som
en specifik omständighet för denna avtalstyp, som lockar den som är benägen att tänka så
att exempelvis dra slutsatsen att när det gäller begagnade bilar har man som presumtion
inte fog för att tro att ett erbjudande är allvarligt menat innan provkörningen har skett.
Om det stämmer är ju det relevant för denna avtalstyp, och något man skulle kunna
behandla som ett typfall i en skrift om köp av begagnade bilar.
Min inställning är att det visserligen kan vara så att säljaren inte har fog för att tro att
erbjudandet är allvarligt menat, eftersom någon provkörning inte har skett. Men detta
beror inte på att det är så man tolkar vid köp av begagnade bilar. Istället får den slutsatsen
baseras på en argumentationslinje som gäller för tolkningen generellt: Utifrån vad
säljaren kände till, eller borde ha känt till, om motpartens inställning till sitt eventuella
erbjudande hade han inte fog för att utgå att erbjudandet var allvarligt menat. Därför att
provkörning brukar ske när det gäller begagnade bilar och ingen brukar förbinda sig att
köpa utan att först ha fått provköra, vilket säljaren borde ha känt till. Därför borde han ha
utgått från att en generisk köpare skulle vilja provköra innan hen förband sig att köpa.
Denna inställning är värd att beskriva redan i detta inledande kapitel. Därför att den
skapar förutsättningar för min framställning. Jag utgår från att det går att beskriva
tolkningen ur ett generellt perspektiv så att svaren på de frågor som är relevanta för en
undergrupp (exempelvis fraktavtal) antagligen står att finna i en sådan generell
beskrivning. Som i exemplet ovan. Därför måste jag försöka mig på en sådan beskrivning.
14
Som för att förvirra ytterligare ska det också nämnas att jag trots det sagda förstås inte
valt att skriva om tolkning generellt. Uppsatsen handlar ju om tolkning och avtalsslut. Jag
menar inte att det inte skulle vara möjligt eller lämpligt att identifiera eller beskriva
sådana tolkningsproblem som hör hemma i en undergrupp till ämnet ”Tolkning”. Det jag
menar är att både problemen och lösningarna ytterst får hänföras till vad som gäller för
tolkning generellt. Med ett nytt exempel menar jag att det inte är ett fraktavtalsproblem
att det är oklart vad som står i ett konossement. Det är ett tolkningsproblem, helt enkelt.
Problemet går utmärkt att beskriva ur ett generellt tolkningsperspektiv, åtminstone om
det generella perspektiv som anläggs är att tolkningen ska ske efter den kontext som är
tillgänglig i det enskilda fallet. Därmed får tolkning vara färdigdiskuterat för detta kapitel.
Nästa ägnas enbart åt ämnet, och förhoppningsvis blir det klarare vad jag menar ju fler
sidor som blir lästa.
2. Om tolkning – en bakgrund
2.1.
Ordning ur kaos
Denna uppsats ska behandla en viss typ av tolkning, tolkning (av parternas
kommunikation) i syfte att fastställa om avtal har ingåtts.9 En traditionell uppgift för en
sådan uppsats vore att identifiera de regler som gäller för denna tolkning, allmänna (som
i allmänt giltiga för tolkning) såväl som specifika för denna del av avtalsrätten.10 Och om
det känns väl magstarkt att använda ordet ’regler’, så låt gå för ’principer’ och
’metoder’.11 Det viktiga är att tolkningen ska systematiseras, så att den kan förstås. Detta
är dock kanske lättare sagt än gjort. Samtidigt som det kan betraktas som klassiskt att
försöka identifiera och ställa upp den katalog av regler som gäller för tolkningen tycks
det också vara en vanlig uppfattning att det är problematiskt, eller omöjligt, att ställa upp
allmängiltiga regler för tolkningen.
När till exempel Adlercreutz/Gorton tar sig an avtalstolkningen är ambitionen att
försöka ”att fastställa förekomsten av och innehållet i sådana regler eller principer och i
görligaste mån systematisera dem”, samtidigt som det enligt författarna saknas lagregler
9
Jfr Samuelssons uppräkning av olika former av tolkning, Tolkningslärans gåta s 20, framförallt not 18.
Jfr Samuelsson, a a s 24 ff.
11
Jfr Samuelsson, a a s 25.
10
15
och ”enhetliga, generella och entydiga lösningar för alla situationer”.12 Lehrberg
konstaterar på ett liknande sätt att ”allmänt tillgängliga lagregler om tolkning av avtal
saknas”.13 Samtidigt utgår han från att det finns ”etablerade regler och principer för
avtalstolkning”14 och diskuterar bland annat dessas huvuddrag15, ändamål16 och
hierarki.17 Fohlin håller sig konsekvent till att diskutera tolkningens ”regler”, men han
hävdar inte att det handlar om lagregler.18 Vahlén konstaterar att det är ”vanskligt” och
till och med eventuellt farligt att försöka uppställa regler med anspråk på allmängiltighet
för tolkningen, samtidigt som det ändå är en viktig uppgift att systematisera
tolkningsförfarandet. Samuelsson menar att uppgiften är ett sysifosarbete: ”I princip går
det inte att beskriva rättsläget vad gäller tolkning av avtal, men det ska ändå göras”.19
Varför ska tolkningen systematiseras, om det inte finns några allmängiltiga regler som
styr den? Jo, för om det inte finns några regler, eller någon struktur, är ju tolkningen helt
fri. På ett dåligt sätt. Det vill säga att tolkningen är helt upp till den enskilda domaren.20
Så att domaren kan läsa ut vad som helst ur en förklaring och ge sin läsning legitimitet
bara genom att säga att ”det här är min tolkning, och det är jag som är domare”. Utan
regler finns det inget som hindrar den tokige domaren från att tolka ett dokument som har
titeln ”hyresavtal” och innehåller text som berör hyrans storlek, uppsägningstid och
liknande som i själva verket varandes ett gåvobrev, genom vilket den som benämns
”hyresvärd” i dokumentet skänker sin bostadsrätt till den som benämns ”hyrestagare”.
Till exempel.
Det nyss sagda är en stötande tanke. Ingen rättsordning värd namnet kan tillåtas fungera
på det sättet! Var finns då rättssäkerheten? Och rättvisan? Nej, tolkningen ska
12
Adlercreutz/Gorton, Avtalsrätt II, s 14.
Lehrberg, Avtalstolkning 5 u s 26.
14
Lehrberg, a a s 22.
15
Lehrberg, a a s 26 ff
16
Lehrberg, a a s 29 ff.
17
Lehrberg, a a s 32 ff.
18
Jfr Fohlin s 33. Samuelsson kallar arbetet ”det mest ambitiösa försöket att göra ett regelsystem av
tolkningsläran” i Sverige, Tolkningslärans gåta s 28. Han hänvisar härvid till Fohlins syftesbestämning,
Avtalstolkning s 7, där det sägs att syftet är att ”beskriva de regler som gäller vid tolkning av
rättshandlingar”. Den citerade passagen visar visserligen att Fohlin anser att tolkningen är underkastad
regler, men skiljer sig enligt min mening inte särskilt mycket från motsvarande passage hos exempelvis
Adlercreutz/Gorton: ”Framställningen är ett försök att fastställa förekomsten av och innehållet i sådana
regler eller principer [som styr tolkningen]”, jfr Adlercreutz/Gorton s 14.
19
Samuelsson, Tolkningslärans gåta s 24.
20
Jfr Vahlén, Avtal och tolkning s 249 och Samuelsson s 24 ff.
13
16
uppenbarligen ske med någon slags regelmässighet.21 Något annat kan inte vara
lagstiftarens avsikt, annars skulle ju allting spåra ur!22 Det är denna regelmässighet som
ska systematiseras, så att den kan förstås och diskuteras, får man förmoda. Ordning ur
kaos.23 Men råder verkligen kaos utan de sökta reglerna/principerna? Och finns det några
regler att hitta, eller går de att uppfinna? Som Samuelsson påpekar är svaret nej.
Åtminstone inte om man med regler menar regler som styr tolkningsförfarandet.24
Samuelssons argumentation bygger på påståendet att ”frågan om hur en given regel ska
tolkas kan […] inte avgöras genom tillämpningen av en annan regel”.25 För det första
beror detta på att varje regel behöver tolkas med avseende på det särskilda fall som ska
lösas.26 I ”normalfallet” när en lagregel eller ett avtal eventuellt ska tillämpas i ett visst
fall tolkas regeln ifråga med avseende på det fallet. Om en ”tolkningsregel” ställs upp för
att styra den tolkningen måste ju tolkningsregeln tolkas i sin tur, med avseende på det
21
Jfr Vahlén, a st.
Eventuellt har det redan spårat ur, bland annat just för att domstolarna tycks strunta i vad ord betyder. I
”Mysteriet med den tysta utfästelsen” ondgör sig J Ramberg över HD:s dom i NJA 2001 s 309,
”dieselloksfallet”, på temat att domstolen låtit parternas avtal få rättsverkningar som om säljaren lämnat en
garanti till köparen, trots att det i målet var oomtvistat att säljaren inte kommit i närheten av att säga något
sådant. Kritikens kärna är att domstolen kan använda sin frihet att tolka till att motivera det domslut, i
princip vilket som helst, som den tycker är lämpligt i det enskilda målet. Inget hindrar alltså att domstolen
på förhand bestämmer sig för ett domslut och sedan konstruerar ett tolkningsresonemang som motiverar
detta. Ramberg är inte ensam i denna kritik, som får anses typisk för den rörelse som Samuelsson kallar
”realismen”, jfr tolkningslärans gåta s 40 med vidare hänvisningar och Huser, s 37.
23
Jfr Platon, Timaios. I dialogen beskrivs hur Demiurgen skapat världen, men inte genom att faktiskt skapa
den utan genom att ordna det stoff som redan fanns. Ordning ur kaos är alltså idealet i texten, och skillnaden
det gör är hela världsalltet. Det vill säga att det största är inte att universum finns, i bemärkelsen att dess
beståndsdelar finns, utan att det är ordnat. Först då blir den värd något. Ungefär. Kopplingen till verket kan
kanske framstå som långsökt, men ska nog inte underskattas. Tolkning kan för det första sägas vara ett
filosofiskt ämne, mer än ett juridiskt. Att filosofin fått och får stor inverkan på hur jurister tolkar torde inte
kunna ifrågasättas. Dels förstås genom att filosofiska läror om vad vi kan veta och förstå åtminstone indirekt
kan antas påverka vårt sätt att formulera problem och tänka på dessa frågor i allmänhet. Se för ett exempel
på detta H Andersson, Barthesiska meditationer s 75 ff. Men när det gäller tolkningen är bandet till filosofin
än mer direkt och det finns flera exempel på hur filosofiska läror aktivt har ”lyfts in” i rättsvetenskapen.
Hägerström och Uppsalaskolan är ett exempel. Se om dessa exempelvis Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål
s 157 ff. Ett annat exempel är Samuelsson, som har en nära relation till Wittgenstein. Se ex hans
Tolkningslärans gåta, särskilt s 135 ff. Det är han för övrigt inte ensam om, a a s 128. När det gäller filosofi
intar Platon en särställning. Det har ju till och med sagts att all västerländsk filosofi är att betrakta som
fotnoter till Platon; Withehead, Process and reality s 39. Det framstår med tanke på det sagda inte som
otroligt att Platons ideal anammats för tolkningens lilla hörn av rättsvetenskapen. Medvetet eller omedvetet.
Poängen med att peka ut detta samband här är förstås att ifrågasätta idealets existensberättigande. Söker vi
ordning ur kaos för att Platon har sagt att vi ska göra det? Personligen vill jag ha en starkare anledning än
så.
24
Jfr Samuelsson s 154.
25
Citatet från s 160, men se från s 154.
26
Se s 155 f.
22
17
särskilda fallet, innan vi vet om den ska tillämpas. Försöker man undkomma detta genom
att ställa upp ytterligare en regel inträffar samma situation, men nu ytterligare ett steg
”längre bort” från den situation som ska lösas. Som Samuelsson uttrycker det:
”Frågan blir alltså, när ytterligare en regel har postulerats, hur denna nya regel ska
förstås relativt relationen mellan den tidigare regeln och det fall som den ska tillämpas
på. Och hur skulle vi, genom att fråga så, kunna komma svaret på den ursprungliga
frågan närmare? Vi har i realiteten inte närmat oss svaret, utan avlägsnat oss från det.”27
Det starkaste argumentet emot Samuelssons resonemang pekar han ut själv: Det finns ju
tolkningsregler. Han ger själv som exempel regeln om den gemensamma partsavsikten,
ejusdem generis och oklarhetsregeln.28 Till det kommer de delar av den juridiska
litteraturen ”som gör anspråk på att gälla tolkningen av regler”.29 Samuelsson konstaterar
i anslutning till detta varför den juridiska litteraturens tolkningsanvisningar inte kan
avgöra frågan om hur något ska tolkas: Litteraturen saknar legitimitet. Den kan inte
bestämma hur något ska tolka, utan fungerar på sin höjd som ett hjälpmedel att
exempelvis se vissa drag i texten. Tolkningen förblir dock tolkarens eget ansvar. 30 Det
har han ju rätt i, men doktrinens ställning som rättskälla är kanske inte den mest
intressanta frågan i anslutning till påståendet att tolkningsregler inte kan ställas upp. Hur
är det med lagstiftning eller regler utvecklade i praxis då? Det nämner han inte.
Åtminstone inte i anslutning till att han själv pekar ut det märkliga, sett i ljuset av att det
faktiskt finns tolkningsregler, i att påstå att tolkningsregler inte kan ställas upp. Svaret
framgår emellertid. Till exempel när Samuelsson skriver:
I den stund vi gör gällande att textens innebörd följer av en regel, har vi invecklat oss i
en motsägelse; det gäller inte längre textens innebörd – vi har givit upp tolkningen och
avgjort den fråga det gällde med hänvisning till någonting annat, någonting som ligger
utanför texten. Texten är, något oegentligt uttryckt, sin egen regel, den standard som
ska tillämpas vid tolkningen. Härav följer att det inte kan finnas några tolkningsregler,
i sträng bemärkelse.31
Samuelsson verkar inte mena att de ”tolkningsregler” som finns inte skulle vara giltiga,
eller för den delen verkningslösa. Han verkar däremot mena regeln inte kan göra anspråk
27
Tolkningslärans gåta s 156. Se också skissen. Inte för att jag tror att någon skulle slå upp sidan och lyckas
läsa på rätt ställe utan att lägga märke till skissen, som täcker en fjärdedel av sidan. Jag vill bara framhäva
skissen, den är pedagogisk.
28
Samuelsson a a s 157.
29
Samuelsson a a s 157.
30
Samuelsson a a s 157 f, obs not 489.
31
Samuelsson a a s 160 f.
18
på att avslöja textens rätta innebörd. Innebörden är vad den är. Regeln har alltså ingenting
med tolkning att göra, men kan däremot sättas i tolkningens, och innebördens, ställe. Om
tolkningen ger samma svar som regeln beror detta på ett sammanträffande, eller på att
regeln är härledd från god tolkning, vilket Samuelsson påstår att flera regler är. 32 Det
beror inte på att tolkningen är styrd till slutsatsen av regeln, för i samma stund som det
sker lämnar vi tolkningen och går över till tillämpning av regeln.
Det här leder bland annat till att det är fullt möjligt att hamna i situationen att en
”tolkningsregel” ska tillämpas så att en rättsföljd inträder som står i strid med
tolkningsföremålets innehåll. Det behöver förstås inte vara något märkligt i det, sådana
regler har vi gott om. De brukar kallas ”tvingande regler” inom civilrätten. De är regler
som inte tar hänsyn till vad parternas avtal eller förklaringar innehåller, under vissa
förutsättningar. De tvingande reglerna till skydd för hyresgäster, arbetstagare och
konsumenter är några exempel. De är som sagt inte märkliga. Märkligt blir det först om
vi inbillar oss att reglerna har något med tolkning att göra. Det är detta som är poängen.
Om vi ställer upp ”tolkningsregler” ställer vi inte upp regler för tolkningsförfarandet. Vi
ställer upp dem istället för tolkningsförfarandet. Det må förstås vara hänt, men rimligtvis
bara med insikt om att det är det som sker. Det är därför inte meningsfullt att beskriva
tolkning, i allmänhet eller i anslutning till avtalsslut i synnerhet, genom att katalogisera
tolkningsregler. Bättre då att försöka beskriva tolkningen och vad som påverkar den å ena
sidan, och de eventuella regler av betydelse som sätts i dess ställe å den andra. Man kan
inte läsa ut vad som helst ur ett dokument, ett avtal eller en förklaring, bara för att
densamma måste tolkas. Ett dokument med titeln ”hyresavtal” och text som berör villkor
som är vanliga i samband med uthyrning, ska antagligen förstås som just ett hyresavtal.
Självklart är det så att tolkningen inte kan vara helt fri, i den bemärkelsen att alla
tolkningar ska betraktas som lika goda. Men det följer inte av någon regel, utan av det
vore dålig tolkning.33
I det följande ska jag försöka säga något mer om vad tolkning är. I det sammanhanget
blir det nödvändigt att beskriva tolkningens förhållande till tolkningsdata mer ingående.
Jag ska också diskutera hur regler trots allt kan få avgörande betydelse för tolkningens
32
33
A a s 161 not 502.
Jfr Samuelsson s 93 ff.
19
utfall utan att de sätts i tolkningens ställe. Detta kan ske genom att reglerna förändrar
tolkningsfrågan, som vid sidan av tolkningsdata är av avgörande betydelse för vilka svar
som kan erhållas. Avsnittet tjänar som en allmän grund och ram för beskrivningen av de
särskilda frågeställningar som gäller tolkning i samband med avtalsslut.
2.2.
Från förklaring till innehåll
Tolkning kan, i en juridisk kontext, sägas vara den verksamhet genom vilken tolkaren
fastställer innebörden i en text, förklaring, avtal eller liknande som ett led i att avgöra
vilken rättsföljd som ska inträda.34 Tolkningen omfattar både vad som skulle kunna kallas
en slags översättning av vardagligt språk till den avtalsrättsliga terminologin, ”det han sa
på tisdagen får ses som ett anbud”, och besvarandet av frågor som ”vad ska det där
uttrycket betyda?”.
Tolkning är, vill jag hävda, ett begrepp som oftast kan användas utan att det först måste
definieras. Åtminstone om det inte finns några avtalsrättare i rummet, kan man lägga till
om man vill raljera. För i den juridiska litteraturen går åsikterna isär. 35 Avtalstolkning är
en bevisfråga skild från frågan om förståelse, hävdar Ekelöf.36 Det är en tillämpning av
språkvetenskap, psykologi och logik, menar Ussing.37 För att nämna två exempel.
Samuelsson förespråkar att avtalstolkningen ses som en metodlära, i motsats till ett
regelsystem.38 Huser, kan tilläggas, vänder sig emot tolkningen som en i princip
godtycklig process, där tolkningsdata matas ”in i en ikke beskrevet process (en ’black
box’) og ut kommer på ett underfundigt vis det ferdige tolkningsresultat”.39 Han
förespråkar just en sådan systematisering som beskrivits i början till detta kapitel.40
34
Jfr exempelvis Lehrberg, Avtalstolkning s 13; Vahlén, Avtal och tolkning s 193, Bidrag till
avtalstolkningens systematik s 387; Adlercreutz/Gorton II s 13; Fohlin s 12; Samuelsson, Tolkningslärans
gåta s 179.
35
För en utförligare redogörelse för de många olika inställningar till avtalstolkning som den avtalsrättsliga
doktrinen innehåller exempel på, se Tolkningslärans gåta s 30 ff.
36
Samuelsson, a a s 31 med vidare hänvisningar; Ekelöf, En essay om tolkning och mening s 6. Jfr
Lehrberg, avtalstolkning s 17.
37
Samuelsson, a a s 31 hänvisning till Ussing, Aftaler 3 udg s 342.
38
Samuelsson a a s 194.
39
Huser s 37, jfr Samuelsson, Något om tolkning av försäkringsavtal s 714, särskilt not 88 och 89.
40
Jfr Huser, s 37. Samuelsson utser Huser till nordisk mästare i systematiseringsiver, Tolkningslärans gåta
s 28 not 56.
20
Enighet verkar dock råda i några frågor. Tolkning är till att börja med den verksamhet
som fastställer innebörden hos en förklaring eller liknande. I samband med det
konstaterandet kan det vara värt att notera att innebörden och tolkningsföremålet är skilda
åt. En förklarings eller ett avtals lydelse och dess innehåll är inte detsamma.41 Lydelsen
är istället exempel på tolkningsdata, det vill säga ett stycke information som utgör
tolkningsunderlag. Förklaringen förmedlar, förhoppningsvis, innebörden. I tolkningen
används lydelsen, vid sidan av andra tillgängliga tolkningsdata, för att dra slutsatser om
vad innehållet ska anses vara. I förarbetena till avtalslagen uttrycks det så:
”Vad som anses utgöra innehållet av en angiven viljeförklaring hava domstolarna att
fastställa genom tolkning […] varvid hänsyn böra tagas icke blott till dennas
ordalydelse utan till samtliga omständigheter som kunna vara av betydelse för ett riktigt
bedömande av dess innebörd.”42
Observera att den citerade passagen gör skillnad på förklaring och dess innehåll. Det är
också värt att notera att det framhålls att samtliga relevanta omständigheter ska beaktas,
inte bara ordalydelsen. Ordalydelsen utgör ett exempel på tolkningsdata. Men det är värt
att notera att ord inte intar någon särställning. Det är exempelvis inte så att orden kan
förutsättas vara förklaringen, det som ska tolkas, och att alla andra relevanta
omständigheter ”bara” är tolkningsdata som avslöjar ordens innebörd. Förklaringen kan
förstås lika gärna bestå i en gest, eller av en kombination av gester och ord. En fråga kan
exempelvis besvaras med yttrandet ”Ja…” och en svepande handgest. I så fall utgörs
förklaringen, det som ska tolkas, av både ordet och gesten.43
För tolkningens skull är det inte meningsfullt att skilja på tolkningsföremål och
tolkningsdata. I vissa fall kan det dock vara nödvändigt för juristen att göra det,
exempelvis när formkrav gäller. Då tillmäts ju endast den förklaring som upprättats i
enlighet med formkravet betydelse. Men förklaringen måste förstås fortfarande få tolkas
i ljuset av omständigheter som inte upprättats i enlighet med formkravet. Det är till
exempel inte nödvändigt att i ett formenligt medium definiera uttrycket ”fem miljoner
kronor” när priset anges i ett avtal vid fastighetsköp. Det går utmärkt att tolka avtalet så,
41
Jfr Adlercreutz/Gorton s 45; Karlgren tolkning och omtolkning s 163. Karlgren laborerar i texten
dessutom med flera innehåll, men det är överkurs för tillfället.
42
”Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar…” s 140. En liknande skrivning finns också i NJA II
1901 nr 1 s 6, 54. Se vidare Fohlin, s 33 f med vidare hänvisningar; och Lehrberg, Avtalstolkning, s 84.
43
Jfr Karlgren, tolkning och omtolkning s 167 f; se också Lehrberg, Avtalstolkning s 37, och
Adlercreutz/Gorton II s 56 f.
21
att det antagligen handlar om en pengasumma som uppgår till fem miljoner svenska
kronor vid tiden för köpeskillingens övergång. Trots att det inte står i avtalet. Frågan om
informationen som behövs för att dra denna slutsats ska ses som en del av den formenliga
förklaringen, som alltså då delvis skulle bestå av icke formenlig information, eller om den
ska ses som något slags stödinformation, ”bara” tolkningsdata, verkar sakna praktisk
relevans och lämnas därhän. Det viktiga här och nu är att innehållet, som tolkas fram, är
skiljt från förklaringen och från tillgängliga tolkningsdata.
2.3.
Alla uttryck måste tolkas
I sammanhanget ska nämnas att alla uttryck måste tolkas. Även enkla, vardagliga
sådana.44 Låt vara att tolkningen många gånger kan ske utan ansträngning. Den sker
likafullt. Lord Hoffman beskriver det så, att språkets grammatiska regler och den
konventionella innebörden hos ord (vilket är vad som listas i ordböcker) tillhandahåller
en kod som tillåter människor att göra sig förstådda.45 Denna kod är dock inte tillräcklig
för att vi ska kunna tillgodogöra oss innebörden i något yttrat eller skrivet. Alla ord
används mot en bakgrund av kunskap som mottagaren förutsätts känna till. Lord Hoffman
använder exemplet att en liten pojke säger ”Daddy, please buy me a coke”. För att förstå
innebörden i pojkens meddelande behöver fadern känna till att det finns en dryck som
kallas ”Coke”, att hans son gillar den drycken, att det existerar ett system för att köpa och
sälja saker och att drycken ifråga kan köpas.46 Om samma mening yttrades av en yngre
person med drogproblem och dragning mot att använda vissa slanguttryck, och
mottagaren var dennes pojkvän, skulle innebörden kunna tänkas vara en annan.47 Poängen
44
Jfr Lord Hoffman, s 657 ff.
Lord Hoffman s 657 f.
46
Lord Hoffman s 658.
47
Med risk för att sparka in en vidöppen dörr: Eftersom ”daddy” kan användas som slanguttryck för en
manlig kärlek, och kokain kan kallas ”Coke”. Mot mitt exempel kan man ju invända att det trots allt är
skillnad på ”a Coke” och ”some Coke”. Men det är det ju inte, per automatik. Ord har ingen objektiv
betydelse. Personen som ber om Coke kanske inte kan eller bryr sig om skillnaden. Studera gärna
språkbruket på internetforum och i liknande sammanhang och fundera över vilken betydelse som kan
tillmätas grammatiska regler, eller stavning för den delen, för förståelsen av vardagligt tal. Jfr om
kontextens betydelse för innebörden de mindre vulgära resonemangen hos Lord Hoffman, a a s 659 f, om
mrs Malaprop, och Samuelsson, tolkningslärans gåta s 182 f, om innebörden av en vallmoblomma i
knapphålet.
45
22
är att kontexten, den bakgrund av information som språket används mot, alltid är
avgörande för innebörden.
Påståendet att alla uttryck måste tolkas är inte okontroversiellt. Hos Ekelöf framträder
en annan bild av tolkningen. Ekelöf gör skillnad på att förstå en sats, att klara ut ”vad
denna betyder enligt vanligt språkbruk eller m.a.o. enligt rådande grammatiska och
semantiska regler”, och att tolka satsen.48 Förståelsen är hos Ekelöf inte bara skild från
tolkningen, utan dessutom en förutsättning för att tolkning ska vara möjligt.49 Ekelöf
använder som exempel en text som har en tvetydig sats. Han läser texten, konstaterar att
satsen är tvetydig men går vidare med läsningen. När han läst texten till slut och ändå inte
är säker på vad den tvetydiga satsen ska betyda återvänder han till den ”för att försöka
tolka densamma”.50 Hos Ekelöf börjar alltså tolkningen först när det har gjorts en analys
av yttrandet mot bakgrund av allmänt språkbruk och mot vad som sagts i övrigt. Som
jämförelse skulle nog Lord Hoffman mena att Ekelöf vid det laget hade hunnit ganska
långt i tolkningen.51 Det här behöver visserligen inte betyda att Ekelöf skulle argumentera
emot påståendet att språk måste förstås mot den tillgängliga kontexten. Det kan vara så
att han håller med om det, men inte tycker att en sådan analys ska kallas för ”tolkning”. I
så fall är meningsskiljaktigheten inte bara strikt akademisk utan dessutom mer
språkvetenskapligt akademisk än juridisk. Alltså begränsad till definitionen av ordet
”tolkning”.
Är
det
så,
och
inga
praktiska
skillnader
är
skönjbara,
är
meningsskiljaktigheten inte intressant för denna framställning. Vi vet emellertid att
förutom det sagda ser Ekelöf tolkningen som en bevisvärdering.52 Ekelöf verkar vilja
avgränsa tolkningsbegreppet till behandlingen av det som fortfarande är oklart när en
analys väl har gjorts mot bakgrund av allmänt språkbruk och mot vad som sagts i övrigt.
Hans resonemang och den vikt han lägger vid grammatiska regler och språkets innebörd
korresponderar enligt min mening i första hand med tanken att det går att uttrycka sig
otvetydigt, så att tolkning inte behövs.
48
Ekelöf, En essay om tolkning och mening s 6.
”Man kan endast tolka vad man i viss utsträckning begripit.” Ekelöf a a s 6, observera särskilt not 4.
50
Ekelöf a a s 6.
51
Jfr ovan.
52
Samuelsson, a a s 31 med vidare hänvisningar; Ekelöf, En essay om tolkning och mening s 6. Jfr
Lehrberg, avtalstolkning s 17.
49
23
Jan Ramberg ger uttryck för samma synsätt när han argumenterar för kvaliteterna hos
”uttryckliga utfästelser”, i motsats till underförstådda sådana.53 Uttryckliga utfästelser är
nämligen ”klara och tydliga”. Här föreligger en stor skillnad mot det synsätt som Lord
Hoffman fått representera ovan. Där Lord Hoffman söker i kontexten efter skäl att tolka
varje uttryck på det ena eller andra sättet, tolkar Ekelöf och Ramberg bara när ett uttryck
är oklart. Som utgångspunkt har språket för dem en klar och tydlig innebörd, som är
tillgänglig via grammatiska regler och semantik.54
Ekelöfs och Rambergs syn på saken har uppenbara fördelar. Om ord och uttryck ska
förstås i enlighet med ordbok och grammatiska regler blir det exempelvis svårt att tolka
ett ”hyresavtal” som ett gåvobrev. Det är ju bra. Men det medför också andra, kanske
mindre tilltalande, konsekvenser: Om en reseförsäljare säljer en dyksemester med löftet
att de resande kommer att få se häftiga fiskar på nära håll kanske det blir så att de stackars
köparna bara får simma med delfiner. Med en ordbokskonform tolkning kan köparna i så
fall framgångsrikt hävda avtalsbrott. Delfiner är inga fiskar, det framgår av vilket
uppslagsverk som helst. På samma sätt gör den som betalar en advokat för att hjälpa till
med tolkning bäst i att förtydliga om köparen vill att advokaten ska översätta från ett
annat språk, locka innebörden av ett avtal eller släpa köparen på skidor efter en bandvagn.
Ett seriöst uppslagsverk lär nämligen lista samtliga av dessa alternativ under ordet
”tolka”.
I exemplen med delfinerna och advokaten läser jag Ramberg och Ekelöf som Fan läser
bibeln, det medges. Det är inte troligt att de skulle tycka att reseförsäljaren ”klart och
tydligt” utlovat fiskar, men inga delfiner. ”Tolka” är ju i sin tur mångtydigt enligt
uppslagsverket, så Ekelöf kanske skulle kvalificera uttrycket som varandes i behov av
tolkning redan av den anledningen. Det kan tänkas att de skulle hantera problemet på
samma sätt som Karlgren: Utgångspunkten är att det finns ”klara fall”, men att det kan
förekomma ”neutraliserande motbevisning”.55 Utan denna motbevisning skulle fallet ha
varit klart, men förekomsten av de neutraliserande omständigheterna gör att tolkaren
måste komma till en annan slutsats i det specifika fallet. I fallet med reseförsäljaren skulle
53
J Ramberg, Mysteriet med den tysta utfästelsen s 405. Se också Herre, Svensk rättspraxis
Förmögenhetsrätt 1978-2004, SvJT 2005, s 706 f.
54
Jfr Ekelöf En essay om tolkning och mening s 6; J Ramberg, Mysteriet med den tysta utfästelsen s 405.
55
Karlgren, utfästelse och enuntiation s 127 f.
24
det kunna uttryckas så att ”fisk” visserligen betyder fisk, men just i detta fall råkar det
finnas neutraliserande motbevisning mot den slutsatsen. Denna bevisning skulle bestå i
den särskilda omständigheten att det kvittar lika på en dykresa om det är fiskar eller
delfiner man tittar på. Om nu inte delfiner är att föredra, eftersom det finns goda chanser
att de vill leka med dykarna. Det får förmodas vara önskvärt, förutsatt att det inte finns
någon neutraliserande motbevisning i det särskilda fallet. Och så vidare. På samma sätt
betyder ”daddy” pappa, och ”Coke” drycken Coca Cola, om inte speciell neutraliserande
motbevisning finns i det enskilda fallet. Tanken kan jämföras med den metod Karlgren
beskriver i ”Tolkning och omtolkning”; där en första så kallad prima facie -tolkning ger
det resultat som ”omedelbart framgår för den som läser”.56 Detta resultat omprövas sedan
i en sekundär, utvidgad ”omtolkning” där hänsyn tas till alla relevanta omständigheter.57
Som Ekare påpekar i sin examensuppsats innebär Karlgrens modell med klara fall och
neutraliserande motbevisning ett argument mot sig självt.58 Resonemanget visar att det är
meningslöst att tala om klara fall, eftersom dessa är beroende av att kontexten talar för
den ”klara” tolkningen. Poängen här är just detta, att visa hur kontexten blir avgörande
för innebörden i varje fall, och att inget fall därför kan anses helt klart utan att kontexten
först beaktas. Sen är det en annan sak att vissa ord och uttryck säkert ska tolkas på ett
likartat sätt i många fall. Men det beror inte på att de har en ”betydelse”, utan på att
omständigheterna i varje enskilt fall talar för det. På samma sätt som en professionell
golfspelares nästan osannolikt bra slag kan tyckas följa en osynlig, förutbestämd bana
leder tolkningen av vanliga uttryck ofta till samma resultat, vilket ofta också är det
avsedda resultatet. I golfspelarens fall beror det inte på att det är bestämt att bollen ska
flyga så, eller på att spelaren ville att den skulle göra det, utan på att hen med hänsyn till
alla förutsättningar har gjort ett slag som med precision landar bollen där hen vill. På
samma sätt ”avfyrar” vi våra förklaringar med hänsyn till de rådande omständigheterna
och lyckas ofta göra det med stor precision. Men det är klart, det är lättare på
”hemmabanan”: bland människor vi känner och i samtal om ämnen vi är bekanta med.
Där vi har erfarenhet av hur våra förklaringar tolkas beroende på de olika nyanser vi ger
dem i vissa situationer.
56
Karlgren, tolkning och omtolkning s 163.
Karlgren, a a s 164.
58
Ekare, s 14. Se också Samuelsson, Åter till huset vid Göta Älv s 169, och observera särskilt not 114.
57
25
Så, tolkning används (alltid) för att fastställa innebörden i en förklaring. Men vad är
tolkning? Ett svar är väl just det: Den process varigenom ett uttrycks innebörd fastställs.
På grundval av i fallet tillgängliga tolkningsdata, kan tilläggas. Det sagda, tycker jag,
säger en hel del om vad tolkning är. Något som man inte ”kommer undan” när ett uttryck
ska förstås. En bedömning som är bunden av den information som är tillgänglig i det
särskilda fallet. Men fortfarande en bedömning. Den som tolkar påstår att hens tolkning
är riktig. Men eftersom inget fall är klart kan tolkaren aldrig göra anspråk på att konstatera
att innebörden är den ena eller den andra, i bemärkelsen att det är ett faktum. Som en
konsekvens av detta går det att ha åsikter om huruvida en tolkning är riktig eller inte.
Eventuell kritik mot en tolkning kan, vill jag föreslå, göras på tre teman:
a. Relevanta tolkningsdata kan ha ignorerats. Det sker exempelvis om man bortser
från vem som säger ”Coke” och ”daddy”.
b. Relevanta tolkningsdata kan ha bedömts felaktigt. Det kanske inte framstår som
rimligt att anta att en generisk dykresenär lika gärna simmar med delfiner som
med fiskar.
c. Man kan anse att tolkaren gett irrelevant information betydelse i tolkningen. Till
exempel grundas kanske tolkningen på hur ett visst ord definieras i en ordlista,
trots att det saknas skäl för en sådan tolkning.
Dessa exempel på möjlig kritik säger också något om vad tolkning är. Den bedömning
som görs är ett påstående om att en viss innebörd är den rätta, vilket innebär ett påstående
dels om att riktiga slutsatser om innehållet har gjorts utifrån de tolkningsdata som använts,
dels om att urvalet av dessa tolkningsdata är riktigt.
2.4.
Tolkningsfrågan
Även om tolkningsproblem inte kan lösas av så kallade tolkningsregler påverkas förstås
utgången av tolkningen i högsta grad av sådana regler. En regel eller en metod som
exempelvis begränsar tolkningen till ords betydelse enligt uppslagsverket påverkar
förstås vilket resultat tolkningen kan ge. En sådan ordboks-regel påverkar inte i första
26
hand behandlingen av tillgängliga tolkningsdata, utan tolkningsunderlaget.59 Den
begränsar vilka tolkningsdata som tolkaren får ta hänsyn till. Det blir särskilt tydligt när
det gäller exemplen med delfinerna och den tolkande advokaten ovan. Tolkaren tvingas,
genom att ordboken definieras som enda relevanta tolkningsdata, bortse från
omständigheter som att reseförsäljarens köpare kan antas strunta fullständigt i om de
vattendjur de simmar med är fiskar eller däggdjur, och istället är mer intresserade av att
komma nära djuren ifråga. Eller att det ligger närmare till hands att förstå ordet tolkning
som någon form av rättsligt relevant tolkningsverksamhet, och inte som översättning eller
ett transportsätt, när det är en advokat som lovar att tolka i sin yrkesroll.
I avsnitt 2.1 framfördes ståndpunkten att om ett försök görs att applicera en
tolkningsregel förändrar regeln inte tolkningen, utan sätter sig i tolkningens ställe. I
avsnitt 2.3 gavs exempel på vad detta innebär konkret. Vi såg att om man begränsar
tolkningsunderlaget blir tolkningen inte lojal mot tolkningsföremålet. Det svar som
erhålls är inte produkten av en allvarligt menad fråga om vilket innehåll som är rimligt
att tillskriva det aktuella uttrycket, utan en produkt av regeln själv. För begränsar man
exempelvis urvalet av tolkningsdata så att endast ordboken beaktas kan man inte göra
anspråk på att ha använt alla de tolkningsdata, och endast de, som är relevanta för att
fastställa innebörden.
Regler kan dock, som nämnt, påverka själva tolkningen genom att ställa
tolkningsfrågan, och på så sätt definiera vilken tolkning som ska göras. Det är ju nämligen
så att vi aldrig tolkar utan anledning.60 Det finns en fråga som ska besvaras. Till exempel:
Överensstämmer anbud och accept? Den frågan är härledd (uttolkad) från en regel.61 Den
sätter sig inte i tolkningens ställe, utan är anledningen till att vi tolkar parternas
förklaringar. Frågan har stor betydelse för tolkningen, det vill säga för vilka tolkningsdata
som är relevanta och för vilka slutsatser som går att dra utifrån dem. Det blir särskilt
tydligt när frågan formuleras mer detaljerat. Till exempel skiljer sig frågorna
”överensstämmer anbud och accept sett ur anbudsgivarens perspektiv vid tiden för
avtalsslutet” och ”överensstämmer anbud och accept med hänsyn till all i efterhand
tillgänglig fakta?” Den första frågan begränsar tolkningsunderlaget till vad som var känt
59
Jfr Samuelsson s 163.
Samuelsson, tolkningslärans gåta, s 154.
61
Se exempelvis Lehrberg s 13 ff.
60
27
för anbudsgivaren vid tiden för avtalsslutet, medan den andra frågan öppnar för ett mycket
större tolkningsunderlag. Det skulle också kunna föreligga en skillnad i hur tolkningsdata
värderas i samband med besvarandet respektive fråga. Den första frågan sätter
anbudsgivaren i fokus och tolkningen får därför göras utifrån denne. Kanske har
anbudsgivaren en förståelse för språk som inte motsvarar den allmänna, eller särskilda
fackkunskaper som påverkar hur vissa tolkningsdata ska bedömas.
Tolkningsfrågans betydelse medför att den som tolkar måste vara medveten om vilken
fråga hens tolkning besvarar. Ska tolkningen göras ur anbudsgivarens perspektiv vid tiden
för avtalsslutet är det fel att ta hänsyn till fakta som inte var tillgängliga för denne vid den
aktuella tidpunkten. Det är förstås också viktigt att hålla isär de olika momenten: Vilken
fråga tolkningen ska besvara, vilket tolkningsföremålet är, vilka tolkningsdata som är
relevanta och vilken slutsats om innehållet dessa tolkningsdata föranleder. Tillsammans
utgör momenten ett system, där en inställning till det ena kan innehålla en inställning till
de andra. Den som säger, till exempel, att vissa tolkningsdata är relevanta visar därmed
vilken inställning personen i fråga har till hur tolkningsfrågan lyder. Och vice versa. Som
i exemplet ovan: om omständigheter som inte var kända för anbudsgivaren vid tiden för
avtalsslutet inkluderas i tolkningen så kan tolkaren inte påstå att frågan är hur situationen
framstod för anbudsgivaren vid tiden för avtalsslutet. I anslutning till detta är det viktigt
att påpeka att det är tolkningsfrågan som är av överordnad betydelse, eftersom den ställs
av reglerna. Vi får inte välja tolkningsdata, eller analysera dem, på ett sätt som inte är
förenligt med denna fråga.
2.5.
Tolkning ur olika perspektiv
En särskild del av tolkningsfrågan som enligt min mening förtjänar sin egen behandling
är frågan om ur vilket perspektiv en förklaring ska tolkas. Den skillnad det kan göra har
berörts ovan i avsnitt 2.4. Nu vill jag diskutera i vilken utsträckning det i praktiken faktiskt
finns möjlighet att välja mellan sådana perspektiv. Även om det kan ha framgått bör det
förtydligas vad som menas med perspektiv i detta sammanhang. Tanken är att resultatet
av en tolkning kan skifta, beroende på vilket perspektiv som anläggs. Tolkningsdata kan
anses mer eller mindre relevanta, och de kan bedömas på olika sätt.
Det är inte helt okomplicerat att ställa upp de alternativa perspektiv som är tänkbara,
eller att peka ut vilken skillnad de respektive alternativen skulle göra. Bådadera beror
28
nämligen på hur man ser på tolkning. Schmidt försökte tackla frågan genom att ställa upp
tre alternativ: 1) Tolkning ur avsändarens perspektiv, 2) tolkning ur mottagarens
perspektiv och 3) tolkning ur en objektiv utomståendes perspektiv.62
Illustrationen är hämtad från Schmidt själv.63
Schmidt stötte visserligen på starkt motstånd mot sina idéer såväl vad gällde
beskrivningen av tolkningslärans förhållande till vilje- och tillitsteorin som mot hans
förslag till förbättringar av rådande ordning.64 Hans uppfattning om vilka alternativa
perspektiv som är möjliga verkar dock återfinnas hos flera författare.65 Låt vara att synen
på tolkning kanske skiljer sig från Schmidts i andra, väsentliga delar. Schmidts
uppställning, och kritiken mot honom, tjänar till att visa vilka frågor som finns
tillgängliga. Här och nu verkar det inte nödvändigt att göra en genomgripande analys av
ordväxlingen mellan Schmidt, Holmbäck och Karlgren. För att inte tala om en analys av
den debatt jag menar att de representerar, det vore en egen uppsats.
Det verkar tillräckligt att konstatera följande: Schmidt ställer upp de alternativ som
nämnts ovan. Han sätter likhetstecken mellan viljeteorin och att ”bedöma en
viljeförklaring från löftesgivarens ståndpunkt”.66 Tillitsteorin å andra sidan ”frågar sig
icke efter vad som var löftesgivarens vilja utan efter vad som var löftesmottagarens
62
Scmhidt, En culparegel vid avtalstolkning, s 421 ff. Se även hans föregående artikel; Typfall, partsavsikt
och partsculpa s 498 ff.
63
Schmidt, En culparegel vid avtalstolkning s 423.
64
Se Holmbäck, Förklaringsmisstag och oklara avtal, och Karlgren, Kutym och rättsregel s 32 f och Anm
av Vahlén s 213 ff, särskilt not 3 och 5.
65
Adlercreutz/Gorton reflekterar väl exempelvis kring olika perspektiv i Avtalsrätt II, s 39 ff. Grönfors
måste också utgå från att det är ett alternativ att tolka ur parternas synvinkel när han förespråkar att man
istället ska tolka objektivt och välja förklaringsteorin, Avtalsgrundande rättsfakta s 31, se också
Grönfors/Dotevall Avtalslagen s 215. Kritiken mot att försöka utröna, bevisa, avsändarens vilja utgår också
från tanken att det är möjligt att tolka (eller bevisa, om man ser på processen som en bevisvärdering) såväl
ur avsändarens som ur ett annat perspektiv. Jfr Ekelöf, En essay om tolkning och mening s 6.
66
En culparegel vid avtalstolkning s 424.
29
uppfattning om densamma”.67 De båda teorierna kan med den beskrivningen beskyllas
för att gynna varsin sida mer än den andra.68
När man ställer upp alternativen som Schmidt gör framträder tydligt bilden av att det är
av stor betydelse vilket perspektiv som anläggs i tolkningen. Det förefaller självklart att
det ofta kan finnas en skillnad mellan för det första vad en person avsåg att uttrycka och
för det andra vad en annan kan anses ha fog för att lägga in i det uttryckta samt för det
tredje vad en utomstående, oberoende betraktare skulle anse att innehållet är. Problemet
är bara att man inte får välja. Minns det som sades om tolkningsfrågan i förra avsnittet.
Den är inte öppen för diskussion utan följer av rättsfrågan, som ställs av de rättsliga
reglerna. Om frågan till exempel är ”vad avsåg A med sin förklaring?” måste förklaringen
tillskrivas en innebörd som är hämtad ur ett perspektiv, A:s. Om frågan istället är ”vilken
innebörd hade B fog för att tillskriva A:s förklaring?” måste den tillskrivas en innebörd
hämtad ur ett annat, B:s. I ingetdera fallet finns något val. Det kan alltså sägas vara lönlöst
att diskutera saken, åtminstone om avsikten är att diskutera gällande rätt.
Komplikationerna stannar emellertid inte vid tolkningsfrågan. Det är nämligen så att
oavsett vilket perspektiv som lagen säger att vi ska anlägga har vi egentligen bara ett val
när det kommer till tolkningen. Vi måste tolka från den utomståendes perspektiv, för det
är det enda vi har tillgång till. Vi vet inte vad A eller B tänkte, har inget fönster till deras
medvetande.69 Däremot är det möjligt att ha en åsikt om vad A eller B rimligen får antas
ha tänkt, utifrån vad vi vet om dem, situationen och tolkningsobjektet ifråga. Om vi ska
tolka en förklaring utifrån A:s perspektiv kommer tolkningen bli från en utomståendes
perspektiv, men ta hänsyn till den kontext som var tillgänglig för A. I det fallet kommer
tolkningen resultera i ett påstående om vilken innebörd som det får anses att A måste ha
lagt in i förklaringen. Det är således kontexten som gör skillnaden men själva tolkningen,
bedömningen av vilka slutsatser som bör dras utifrån kontexten, kan aldrig ske från någon
annans perspektiv än tolkarens eget.70
Sammanfattningsvis kan sägas att det egentligen inte är möjligt att tolka utifrån något
annat perspektiv i tolkarens eget. Resultatet av tolkningen är ett påstående om vilket
67
Schmidt, a a s 423.
Vilket också verkar vara grunden för Schmidts kritik, jfr a a s 424.
69
Jfr Lord Hoffman s 661
70
Jfr om det sagda Lord Hoffman s 661.
68
30
innehållet bör anses vara utifrån tillgängliga tolkningsdata. Det är tolkarens eget
påstående, och är således subjektivt. En annan tolkare kan ha en annan åsikt.71 Men det
är också objektivt i den meningen att det är en utomståendes tolkning, vilket är lika sant
även om tolkningen sker med ambitionen att hämta innehållet ur någon av parternas
perspektiv.72 Om tolkningen sker utifrån någon av parternas perspektiv blir den också
sägas vara subjektiv, i den meningen att tolkningen har ambitionen att leverera den
innebörd som är så lojal som möjligt mot just den partens förutsättningar. På detta sätt
kan tolkningen i ett och samma fall sägas vara subjektivt-objektivt-subjektivt, i det att
den sker ur såväl tolkarens eget som en utomståendes och den ena partens perspektiv.73
Slutsatsen att tolkning i någon mening alltid är både subjektiv och objektiv är i första
hand teoretisk. Men resonemanget i detta stycke går att spegla så att det kommer desto
närmare praktiken: Det avgörande är vilka tolkningsdata som läggs till grund för tolkarens
bedömning. Frågan om hänsyn ska tas till vad A men inte B kan antas ha känt till vid den
kritiska tidpunkten kan ha avgörande betydelse för tolkningen, utan att tolkningen för den
sakens skull blir något annat än tolkarens subjektiva bedömning med anspråk på objektiv
riktighet. Vilka tolkningsdata som beaktas beror som vi sett på tolkningsfrågan. Eller
snarare, det ska bero på tolkningsfrågan eftersom vi annars ändrar denna.74 En
tolkningsfråga om vilket innehåller får anses vara utifrån vad A visste har alltså samma
verkan för tolkningen som ett formkrav eller en integrationsklausul: Den begränsar vilka
tolkningsdata som får beaktas eller påverkar hur de ska värderas. Den mest självklara
källan att hämta sin tolkningsfråga ur när det gäller avtalsslut är förstås reglerna om hur
71
Jfr Samulesson, Tolkningslärans gåta s 94 f. I sin beskrivning av hermeneutikern pekar Samuelsson på
den individuella bedömning en tolkning är, och det omöjliga i att en tolkning skulle kunna vara enbart
deskriptiv.
72
Schmidt verkar likställa objektiv tolkning med tolkning ur en utomståendes perspektiv, jfr Schmidt, en
culparegel vid avtalstolkning s 423 f.
73
Det sagda belyser om inte annat vilken skillnad det kan göra vad man lägger in i begrepp. I det här
avsnittet har ”perspektiv” fått betyda flera saker samtidigt, vilket kan tyckas olyckligt. Det har dels syftat
på vems bedömning som blir avgörande för tolkningen (vilket är fallet när jag skriver att en förklaring bara
kan tolkas ur tolkarens perspektiv), dels på varifrån underlaget till bedömningen hämtats (vilket är fallet
när jag trots min inställning till möjligheten att tolka ur olika perspektiv skriver om när en förklaring tolkas
ur en parts perspektiv). Jag hoppas att läsaren ändå kunnat tillgodogöra sig poängen. Jämför med Schmidt,
en culparegel vid avtalstolkning s 423. Något av ett stilbrott att skriva ut ”jämför” kanske, men jag vill
verkligen understryka just denna uppmaning att jämföra min beskrivning med hans. Förhoppningsvis
framgår därvid skillnaden mellan våra synsätt och poängen kan kanske därmed bli tydligare. Jfr också om
tolkning som är samtidigt subjektiv och objektiv Samuelsson, Något om tolkning av försäkringsvillkor s
719 f.
74
Jfr ovan avsnitt 2.4.
31
ett avtal kommer till stånd. Hög tid således att betrakta dessa regler och fundera över vilka
frågor de får anses ställa, och vilka de överhuvudtaget kan ställa.
3. Avtalsbundenhet enligt anbud/accept – modellen.
3.1.
Grundläggande krav på anbud och accept
I detta avsnitt diskuterar går jag systematiskt igenom vilken tolkning som blir aktuell i
samband med avtalsslut enligt anbud/accept – modellen. Enligt avtalslagen kan avtal
typiskt sätt sägas ingås genom ett bindande anbud besvaras med en bindande accept, där
accepten omfattar hela anbudet och inget annat än anbudet (ren accept). 75 Svaret på
frågan om avtal har ingåtts eller inte beror alltså på anbudets respektive acceptens
innehåll.76 Om innehållen ”korresponderar”, som Adlercreutz utrycker det, föreligger ett
avtal.77 För att kunna få reda på vilket detta innehåll är måste parternas förklaringar
tolkas.78
En rad krav brukar ställas upp på anbud respektive accept för att avtalsbundenhet ska
kunna uppstå. I korthet omfattar dessa krav på att förklaringarna är bindande79, att de är
tillräckligt tydliga80 (vilket eventuellt innefattar ett krav på att vissa grundläggande villkor
omfattas) och att de är riktade till en bestämd krets81. Det brukar också ställas upp
ytterligare krav, som att rättshandlingen ska vara utgiven, men åtminstone som
utgångspunkt handlar det i dessa fall inte om något tolkningsproblem och den lämnas
därför därhän.82
De nämnda kraven framstår förstås som regler. De är formulerade som sådana;
Adlercreutz/Gorton kallar dem ”grundläggande rekvisit”, som ska vara uppfyllda för att
den rättshandling det gäller ska ”godtas av rättsordningen”.83 Om det handlar om regler
75
Jfr Lehrberg, Avtalstolkning 6 u s 16; Adlercreutz I s 47.
Bland annat, accepten ska ju ske i rätt tid också, avtalslagens 2 och 3 §§. Frågorna om innehåll och tid
kan inte skiljas helt från varandra, eftersom tiden ju kan framgår av innehållet. Därmed är frågan om rätt
tid också en tolkningsfråga.
77
Jfr Adlercreutz I s 47.
78
Lehrberg, a a s 16.
79
Adlercreutz I s 122 f.
80
Adlercreutz I s 131 f.
81
Adlercreutz I s 127.
82
Jfr Almén, avtalslagen s 135. Se vidare Adlercreutz uppräkning, Avtalsrätt I s 119 f.
83
Adlercreutz I s 119.
76
32
får tolkningsfrågan härledas ur dem, som diskuterats i föregående avsnitt. I det följande
ska två av dessa krav och deras konsekvenser för tolkningen undersökas närmare.
Dessutom ställs frågan om de nämnda kraven verkligen är att betrakta som sådana regler
eller om de i själva verket är en produkt av tolkningen. I samband med respektive krav
diskuteras också i vilken utsträckning kravet ifråga kan upprätthållas.
3.2.
Manifesterad bundenhet
Avtalsfriheten innebär att individer själva kan välja att ingå avtal, eller åtminstone välja
att handla på ett sätt som medför att avtal uppstår med eller utan deras vilja. Parterna
disponerar sin rättsliga status och kan ikläda sig nya rättigheter och skyldigheter. En
viktig fråga i anslutning till ett eventuellt avtalsslut är om en sådan rättslig disposition har
skett. Det vill säga om det funnits, eller får anses ha funnits, vad som ibland kallas
rättshandlingsvilja. Uttrycket ”Jag skulle vilja köpa den där bilen” kan vara ett anbud i
enlighet med avtalslagens terminologi lika gärna som en sakupplysning i största
allmänhet, som inte ska vara bindande för den som uttalat sig. Avtalslagens 1 § 1 stycke
stadgar att:
”anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter ty här nedan i 2-9 §§
sägs, bindande för den som avgivit anbudet eller svaret.”
I förarbetena till avtalslagen uttalar Obligationsrättskommittén att 1 § 1st avtalslagen ska
ge uttryck för ”en utmärkande egenskap för anbud och svar”84. Det har tolkats som att
”endast bindande viljeförklaringar kunna betecknas som anbud och svar i lagens
mening”.85 Eller med Vahléns ord: ”Reglerna i 1 kapitlet avtalslagen skola alltså endast
anses vara direkt tillämpliga på anbud och svar, som är på sätt däri föreskrivits
oåterkalleliga”.86
Den bundenhet det talas om är upp till den rättshandlande själv. Avtalslagens 9 § stadgar
att det är möjligt att reservera sig mot att bli bunden av ett erbjudande ”som eljest vore
att anse som anbud”. Det är givetvis en tolkningsfråga om ett sådant förbehåll har gjorts.
84
Förslag s 39.
Citat från Vahlen, Om slutande av avtal s 361, som återger Almén, s 13.
86
Vahlén, a a s 361. Observera dock Karlgrens, delvis avvikande, tolkning, Studier i allmän avtalsrätt s 150
ff.
85
33
Mer intressant är kanske att vända på steken. Det är givetvis så att inte alla meddelanden
som till sin ordalydelse skulle kunna utgöra anbud ska anses vara anbud. 87 Innan frågan
om ett eventuellt förbehåll har gjorts måste det utrönas om meddelandet överhuvudtaget
skulle kunna omfatta ett rättsligt bindande åtagande. Det vill säga om det ”eljest vore att
anse som anbud”. Det vore inte riktigt att prata om ett anbud, eller ens ett eventuellt
anbud, om meddelandet ifråga inte kan förstås som något annat än exempelvis en
sakupplysning om att en person drömmer om att köpa den fina bil han tittar på.
Avtalslagen är inte tillämplig på ett sådant meddelande, redan enligt sin första paragraf.
Eftersom lagen gäller ”anbud och svar”, och ett sådant meddelande inte är någotdera.88
Stadgandet i avtalslagens 9 § att en avsändare inte blir bunden om han reserverar sig mot
bundenhet är därför onödigt. Det hade gällt ändå. Paragrafens verkligt betydelsefulla
bestämmelse består istället i den del som vid en första läsning kan framstå som en
sekundär eller kompletterande bestämmelse: Den part som reserverar sig enligt 9 § kan
ändå bli bunden genom sin passivitet, om motparten avger ett anbud som motsvarar den
första partens, icke bindande, meddelande. Bestämmelsen i 9 § utgör alltså ett undantag
från huvudregeln, att endast den som gett uttryck för att vilja binda sig kan bli bunden.
Den (eventuellt) rättshandlande måste alltså avge ett bindande anbud eller svar. Om så
är fallet får avgöras genom tolkning. Är innehållet i meddelandet att personen ifråga
önskar att han kunde köpa en specialtillverkad sportbil, eller är det en beställning på en
sådan? Det avgörande är att parterna manifesterar enighet om att binda sig, som Huser
uttrycker det.89Adlercreutz påpekar att det inte behöver finnas en avsikt att rättshandla för
att bundenhet ska uppstå. Det viktiga är att motparten ges det befogade intrycket att den
handlande vill binda sig.90 Författarna konstaterar att avsikten att binda sig rättsligt inte
behöver uttalas, utan kan förutsättas om handlingen ”ser ut” som en rättshandling.91 Och
om det inte finns några fakta som talar emot en sådan slutsats, förstås.
Tankemönstret torde vara bekant vid det här laget. Det handlar om tolkning, inte en
bevisfråga. Det perspektiv som ska anläggas enligt Adlercreutz är mottagarens. Om
87
Jfr Vahlén, Om slutande av avtal s 370.
Vilket ju är precis vad Almén och Vahlén gör gällande, jfr ovan not 80.
89
Huser s 102, fritt översatt. Här och nu tar jag endast fasta på att Huser betonar vikten av att uttrycka
bundenhet.
90
Adlercreutz I s 122. Se också s 20 med vidare hänvisningar samt NJA 1920 s 446 och AD 1979 nr 2.
91
Adlercreutz I s 123.
88
34
mottagaren har fog för att uppfatta ett meddelande som bindande för avsändaren är det
också bindande. Alla tillgängliga tolkningsdata får bedömas ur mottagarens synvinkel
och det ena eller det andra utfallet kan inte förutsättas med mindre än att en fullständig
tolkning görs i det enskilda fallet. Det är intressant i sammanhanget att författarna å ena
sidan framhåller det sagda; att alla tillgängliga fakta måste beaktas, att det avgörande är
hur meddelandet framstår ur mottagarens perspektiv, samt att det inte finns någon given
form för en rättshandling.92 Det vill säga att det inte går att peka ut något sätt att uttrycka
sig på, som garanterar det ena eller det andra resultatet i fråga om bundenheten. Det finns
inga ”klara fall”. Trots att Adlercreutz framhåller allt detta håller han delvis en annan linje
i redogörelsen. Som om det kanske ändå förhöll sig på det motsatta viset, eller som att
han vill att det ska vara så. Han skriver:
”Avsikten att binda sig rättsligt behöver inte uttalas utan förutsättes i allmänhet, när
inget annat utsäges eller framgår av omständigheterna.”93
Meningen innehåller både upplysningen att bundenheten ytterst är en fråga om tolkning
baserad på all tillgänglig fakta och påståendet att avsikten att binda sig kan förutsättas i
allmänhet. Utgångspunkten är att det finns en rättshandlingsvilja. Det kan förutsättas, om
inget talar emot det. Det är närmast ett påstående om att det föreligger en presumtion för
att ett meddelande är bindande. Det tankesättet är antagligen en framkomlig väg i de flesta
fall. Och formuleringen är säkert just ett försök att beskriva det som författarna uppfattar
som de vanligaste situationerna: Antingen finns en rättshandlingsvilja, som i så fall inte
behöver uttalas, eller så finns det fakta som kan bryta ”presumtionen” för
rättshandlingsvilja.
Mot detta synsätt kan anföras i stort sätt detsamma som det som sades om 9 §
avtalslagen ovan: Det kan förstås inte presumeras att varje meddelande vars innehåll
skulle kunna binda avsändaren också är bindande. Det är antagligen inte ens korrekt att
påstå att det skulle vara den vanligaste situationen.94 Frågan om bundenheten kan alltså
92
Adlercreutz I s 123.
Adlercreutz I s 123.
94
Exempel: Hur många gånger under en livstid uttalar en person meningen ”jag skulle vilja köpa den där
bilen” med innebörden att hen önskar att hen kunde köpa bilen, respektive med innebörden att personen
vill göra en beställning? Personligen tror jag att önsknings-innebörden är mycket vanligare än, den
bindande, beställnings-innebörden. Tänk så många sportbilar en del personer skulle vara skyldig pengar för
annars.
93
35
inte lösas genom konstaterandet att inga tolkningsdata talar emot att ett meddelande ska
vara bindande. Inte i något fall.
En annan sak är att en situation förstås ofta går att beskriva i både positiva och negativa
termer. Situationen att ingenting talar för att ett meddelande ska vara bindande kan
exempelvis lika gärna beskrivas som att meddelandet är ett icke-bindande sådant. På det
sättet skulle många situationer kunna passas in i ”presumtionsmodellen”. Adlercreutz gör
precis denna omskrivning till positiva termer när han lyfter fram rättshandlingar som
företagits ”på skämt eller lek” samt skenrättshandlingar.95 Att en rättshandling
exempelvis har företagits på skämt kan sägas vara ett faktum som bryter presumtionen att
handlingen ska vara bindande. Omdömet att handlingen företagits på skämt (en positiv
definition) omfattar det negativt formulerade påståendet att handlingen inte omfattar en
uttryckt rättshandlingsvilja. Detta sätt att beskriva en situation är dels onödigt tillkrånglat.
Varför göra sig omaket att först undersöka om ett meddelande skulle kunna vara ett
bindande sådant och sedan peka ut varför det inte är det, istället för att redan från början
konstatera att innehållet inte omfattar bundenhet? Vad värre är skiftar modellen fokus för
argumentationen på ett sätt som inte är motiverat av lagtexten. Den tolkningsfråga lagen
ställer är, som utgångspunkt, om det finns ett bindande anbud. Inte om det finns något
som talar emot att ett meddelande skulle vara ett bindande anbud. Resultatet kan jämföras
med om en rättegång utgick från frågan om det finns något som talar för att den åtalade
inte ska dömas till fängelse. Rent logiskt skulle det förstås oftast ändå gå att nå det slut
som är motiverat av omständigheterna i målet. Försvaret kan ju svara att den handling
som den tilltalade företagit inte är brottslig. Men bördan att argumentera för sin sak
placeras helt uppenbart på fel sida. Likadant är det i frågan om bundenheten. Det ska inte
vara nödvändigt att visa att en handling exempelvis företagits på lek, med mindre än att
det finns tecken på att handlingen företagits med avsikten att vara bindande. Risken är
annars uppenbar att sidan som hävdar bundenhet kan angripa beskrivningen av
handlingen som ”på lek” och lyckas undanröja denna presumtionsbrytande omständighet.
Det är inte tillfredställande att bundenhet tillskrivs någon på grund av att denne inte
lyckats argumentera för att denne endast handlat ”på lek”.
95
Adlercreutz I s 123.
36
3.3.
Krav på tillräcklig tydlighet
3.3.1. Ska vissa villkor inkluderas?
För att avtalslagen ska vara tillämplig på ett anbud eller svar behöver meddelandet ifråga
uppnå en viss nivå av tydlighet, brukar det sägas. Om vi utgår från exempelvis den
grundläggande tolkningsfråga som anbud/accept – modellen ställer, ”överensstämmer
anbud och accept?”, är detta självklart.96 Den som exempelvis vill ingå ett visst avtal
måste uttrycka denna vilja tillräckligt klart för att det ska gå att besvara frågan jakande.
Vice versa måste den som vill undvika att ingå ett avtal akta sig för att ge uttryck för
motsatsen. Vikten av att uttrycka sig tydligt, det vill säga med hänsyn till hur ens
meddelande kan tolkas, är kanske den mest självklara konsekvensen av att det
betydelsefulla är den innebörd som ett meddelande bör tillskrivas, inte vad avsändaren
avsåg.97
I litteraturen har kravet på tydlighet dock tagits längre än att innebära en allmän erinran
om att det är viktigt att ge akt på vad man skriver och säger, så att det förmedlar det som
avsetts. Dessutom talas det om att det skulle finnas krav på exempelvis vad ett anbud ska
omfatta. ”Hela avtalsinnehållet” säger Lehrberg.98 Grönfors verkar mena att en
”löfteskärna”, som omfattar de för avtalet mest grundläggande villkoren, måste
inkluderas för att avtalsbundenhet ska kunna uppstå.99 Lehrberg gör en anmärkning som
liknar Grönfors tanke på en löfteskärna. Han säger att avtalet måste innehålla vissa
nödvändiga element för att ett avtal av viss typ ska anses ha kommit till stånd.100 Det här
är potentiellt viktigt för tolkningen i samband med avtalsslut. Är det så att bara anbud
som omfattar vissa villkor eller typer av villkor kan förstås, tolkas, som anbud? Här finns
förmodligen anledning att återvända till resonemanget om reglernas samband med
tolkningen.101 Vad som kan anses som ett anbud följer av avtalslagens regler. Att lagen
inte omfattar formkrav innebär exempelvis att alla meddelanden (skriftliga, muntliga,
96
Jfr Adlercrautz I s 131.
Texten har sin egen innebörd, jfr Samuelsson, Tolkningslärans gåta, s 159.
98
Lehrberg Avtalstolking, s 14. Se också Avtalsrättens grundelement s 40 f; Arnholm, Privatrett II s 25 och
Vahlén, Om slutande av avtal s 367.
99
Avtalsgrundande rättsfakta s 35 f, 113 ff. Jfr också Ramberg & Ramberg s 23 och J Ramberg,
Standardavtal och avtalsinnehåll, s 447.
100
A a s 15.
101
Se ovan avsnitt 2.1.
97
37
mimade och underförstådda) kan utgöra anbud. Påståendet att vissa villkor måste
inkluderas kan omvänt vara ett påstående om att avtalslagen kräver detta. Det gör den
dock inte, såvitt jag kan utläsa. Det måste alltså vara något annat som avses.
Det är tänkbart att kravet på att vissa villkor ska ingå är besläktat med tanken på att
vissa uttryck betyder något särskilt. Så att det finns en allmängiltig tolkning för dessa
uttryck. Ungefär så: ”Hej” kan inte betyda ”vad är klockan”, eftersom ”Hej” aldrig
används med den innebörden. Och motsvarande: Ett anbud från en vilt främmande
motpart som bara omfattar typiska tilläggsbestämmelser, en integrationsklausul
exempelvis, kan inte medföra ett avtal. Eftersom en integrationsklausul måste förstås som
kompletterande till en annan, huvudsaklig, uppgörelse. Det måste alltså antas att
avsändaren inte vill avtala om enbart en integrationsklausul, ”anbudet” blir rättsligt
betydelselöst utan den huvudsakliga uppgörelsen.
Det går förstås att tänka sig många situationer där det är rimligt att utgå tolkning. Men
som tidigare nämnts är det inte möjligt att dra slutsatser utifrån enstaka tolkningsdata utan
att därmed tillmäta dessa data överordnad betydelse. Risken är att tolkningen blir
åsidosatt och att en regel de facto etableras. En regel som i så fall inte omfattas av lagen.
Det verkar saknas stöd för att det skulle vara omöjligt att teckna ett avtal som bara
omfattar en integrationsklausul. Det är väl upp till parterna? För varje sådan typisk
tolkning, som den som föreslagits ovan, går det också att ställa upp ett tänkbart scenario
där det motsatta gäller. Tänk om anbudsgivaren har haft dåliga erfarenheter av att fakta
som enligt dennes åsikt ligger utanför avtalet fått bestämmande inverkan på tolkningen
av avtalsinnehållet? Då kanske hen vill börja sin nya avtalsrelation med att etablera en
integrationsklausul, innan hen ens vill nämna vad för typ av överenskommelse hen är
intresserad av att träffa med motparten. Det är väl inget som hindrar anbudsgivaren i så
fall? Låt vara att risken finns att hen blir besviken igen, när integrationsklausulen inte får
önskad effekt.102 Det handlar i så fall om en rättsvillfarelse som med största sannolikhet
inte påverkar avtalets giltighet.103
För att undvika att använda en tolkning som etablerar sådana de facto–regler som
nämnts kan man tolka enligt ett system med presumtioner och presumtionsbrytande
102
Se om integrationsklausuler Sjöman s 935; Lehrberg, avtalstolkning s 84 ff, Samuelsson, tolkningslärans
gåta s 163.
103
Adlercreutz I s 286.
38
omständigheter. Detta har diskuterats ovan och vi har sett att den metoden ge samma
resultat som de verkliga reglerna föreskriver. I det här fallet skulle det väl se ut så, att
man förutsätter att ett potentiellt anbud som inte innehåller något av de viktiga
avtalsmomenten ska förstås som ett ofärdigt utkast eller liknade. Denna presumtion kan
sedan brytas om information som talar emot denna tolkning finns tillhanda.
Problematiken är densamma som har nämnts förut: Det är ett onödigt krångligt sätt att
tolka, men framförallt innebär det en omotiverad prioritering, och beskrivning, av
tolkningsdata.
Det rätta sättet att läsa både Grönfors och Lehrberg är antagligen att de utgår från att
det
finns
en
samling
vanliga
avtalstyper
(hyresavtal,
aktieöverlåtelseavtal,
anställningsavtal och så vidare) som definieras av att de behandlar vissa frågor. Om dessa
frågor utelämnas föreligger inte ett avtal av respektive typ. Det går alltså inte att komma
dragandes till domstol med bevis på att man översände ett anbud innehållandes en
integrationsklausul och hävda att det därför föreligger ett hyresavtal. Frågan är viktig om
man utgår från att det för vissa typer av avtal gäller vissa kompletterande regler, till
exempel köplagen vid köp av lösöre. Förutom att det finns en uppenbar risk för att avtal
hanteras alltför kategoriskt i ett sådant system har jag inga invändningar mot
resonemanget. Däremot måste man ju konstatera att för frågan om ett bindande avtal har
uppkommit är frågan om hur detta avtal ska klassificeras betydelselös. I detta avseende,
ska tilläggas. För vissa avtalstyper är ju formkrav föreskrivna. I andra fall kan avtalstypen
vara ett exempel, bland andra, på tolkningsfakta. Men inte på det sätt som diskuterats här;
att det skulle föreligga någon form av betydelsefullt krav på att visst innehåll ska ingå
eller ens en presumtion för att det skulle vara så. Istället måste alla sådana slutsatser
härledas genom tolkning av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet.
3.3.2. Tydlighet i formuleringen
Adlercreutz verkar anse att den absoluta gränsen för tydlighet går vid att avtalet ska vara
så utförligt att det går att utröna vilka rättsföljder det ska ha. 104 Adlercreutz gör också
gällande att rättshandlingens typ och funktion har särskild betydelse för hur högt kravet
104
Adlercreutz I s 131.
39
på tydlighet ska ställas. De menar att det i vissa fall kan vara så att ”berörda parter inte
ska behöva tolkningsvis, med de risker för feltolkning som följer därmed, behöva
fastställa vad som avsetts”.105 Uppenbarligen menar Adlercreutz med ”tolkning” i detta
avseende något annat än tolkning i den bemärkelse som jag använder i denna uppsats. Jag
gör ju gällande att allt måste tolkas. Det går alltså inte att bespara de berörda parterna
detta. Adlercreutz användning av tolkningsbegreppet i detta fall anknyter närmast till den
åskådning som omfattar så kallade ”klara fall” och som har kritiserats i föregående
avsnitt.106
Kravet att en rättshandling ska vara formulerat med viss tydlighet kan jämföras med
den så kallade oklarhetsregeln. Regler som dessa väcker en rad frågor: Vad innebär
oklarhet i sammanhanget? Handlar det om att det inte går att tolkningsvis fastställa en
innebörd, exempelvis för att lika starka argument talar för två eller flera tolkningar? Eller
handlar det om att dra en gräns för vilket grad av komplexitet som kan accepteras i
tolkningsförfarandet? Det vill säga att det visserligen skulle kunna vara möjligt att avgöra
vad innehållet ska anses vara, men tolkningsföremålet ändå kan anses som oklart
alternativt alltför otydligt därför att det kräver en alltför invecklad tolkning.
Kravet på särskild tydlighet ställs enligt Adlercreutz/Gorton framförallt på
rättshandlingar som typiskt sätt får anses ha ogynnsam verkan för motparten, såsom
hävning, uppsägning och reklamation.107 Det finns inte utrymme att utförligt behandla
varken dessa typer av rättshandlingar eller oklarhetsregeln inom ramen för denna uppsats.
Det är dock intressant att undersöka fenomenet med krav på tydlighet i formuleringen av
en rättshandling. Kan ett sådant krav ställas upp i samband med reglerna om avtalsslut?
Kanske finns det redan där? Adlercreutz/Gorton verkar mena att så skulle vara fallet, även
om de skriver att kravet framförallt gäller de andra rättshandlingar som nämnts. Låt oss
titta närmare på hur tolkningen hanteras i samband med detta krav, för att därefter avgöra
om några paralleller kan dras till situationen vid avtalsslut.
I litteraturen omnämns flera varianter på oklarhetsregeln. Adlercreutz/Gorton beskriver
närmast dess variationer som steg i en övergång från en del i ett tolkningsresonemang till
en regel om vem som ska bli tappande part. Författarna inleder med att framhålla att
105
Adlercreutz I s 132.
Se ovan avsnitt 2.3.
107
Adlercreutz, a a s 132.
106
40
regeln kan ta det uttrycket att ett oklart formulerat avtal kan föranleda att andra
tolkningsdata ges större utrymme. 108
Som exempel anförs NJA 1979 s 483109, där HD konstaterade att någon preciserad
innebörd inte kunde utläsas ur avtalstexten. HD undersökte därpå om ledning kunde fås
från övriga omständigheter och konstaterade att inte heller dessa borde föranlett att den
icke författande parten skulle inse vad motparten velat uttrycka eller åstadkomma.
Avtalet kunde därför inte anses ha fått den, för den icke författande parten betungande,
innebörd som den författande parten ville tillskriva det.
Fallet kan förstås beskrivas som ett exempel på hur oklarheten fått betydelse i ett
tolkningsresonemang. Eller som att den part som varit upphov till en oklarhet fick finna
sig i att tappa målet till följd av detta. Men bådadera framstår som ett bakvänt sätt att
beskriva fallet på. I fallet var frågan om avtal ingåtts med en viss innebörd. HD
konstaterar ju att denna innebörd inte varit tillgänglig för den icke författande parten. Det
har alltså inte funnits fog för att tillskriva förslaget till avtalet, anbudet, den innebörd som
den författande parten hävdade. Därför kom den innebörden inte att omfattas av
avtalsslutet. Med andra ord kunde den icke författande parten inte anses ha accepterat den
betungande innebörden, eftersom den innebörden inte framgick av anbudet och
följaktligen inte heller kunde omfattas av en ren accept.
I anslutning till fallet och de frågor som ställts ovan finns anledning att göra några
påpekanden: För det första går HD:s resonemang ut på att tolkningsdata inte ger stöd för
den tolkning som den författande parten hävdar. För det andra handlar det i fallet om en
sådan absolut oklarhet som nämns ovan. Enligt HD är innebörden alltså inte tillgänglig
via tolkning. För det tredje är fallet ett gott exempel på hur ett krav på tydlighet kan sägas
vara uppställt för avtalsslut. I detta fall dock bara på det sättet att en part som vill inkludera
ett moment i avtalet måste kommunicera detta till motparten så att det får anses ha
framgått för motparten, och erhålla motpartens accept. Det är en, på sitt sätt självklar,
följd av att reglerna för avtalsslut ser ut som de gör.110
Ett annat fall som Adlercreutz/Gorton tar i upp i samband med påståendet att det ibland
ska krävas sådan tydlighet att en motpart inte behöver tolka är NJA 1994 s 668. I fallet
nämner HD uttryckligen ett krav på att viss grad av tydlighet föreligger.
108
Jfr Adlercreutz/Gorton II s 110.
Jfr om fallet Lehrberg, avtalstolkning, s 176.
110
Jfr ovan om reglernas betydelse för tolkningsfrågan.
109
41
Då var det fråga om denuntiation i samband med ett gäldenärsbyte. En bostadsrätt hade
pantförskrivits för en skuld som ägaren A upptagit. Efter att bostadsrätten överlåtits
övertog den nya ägaren B den förras skuld och borgenären meddelade
bostadsrättsföreningen att B pantförskrivit bostadsrätten för en skuld hos borgenären. I
ett senare meddelande upplyste borgenären om att B I tiden som förflöt mellan A:s
pantförskrivning och den senare denuntiationen tecknade B ett andra lån hos en annan
borgenär. Bostadsrätten pantförskrevs. B gick sedermera i konkurs och fråga uppstod
om vilken borgenär som hade prioritet. Det avgörande blev om den första borgenärens
denuntiation till bostadsrättsföreningen varit tillräckligt tydlig ifråga om att den B
skulle överta den förras lån, och pantförskrivningen för detta därmed skulle bestå.
HD konstaterade att ”I [det första] meddelandet om pantsättning lämnades inga
närmare uppgifter om lånet och det sades ingenting om att det var fråga om övertagande
av ett tidigare lån. Denuntiationen var under sådana förhållanden ägnad att inge
föreningen den uppfattningen att det var fråga om en ny pantsättning.” HD avgjorde
fallet till den första borgenärens nackdel med hänsyn till de höga krav på tydlighet som
enligt HD bör ställas på underrättelser om pantsättning, och eftersom
”bostadsrättsföreningen inte, på grundval av de handlingar den mottog från SFK,
kunnat dra några säkra slutsatser när det gällde att avgöra om det var fråga om en ny
pantsättning eller ej. Omständigheterna har emellertid närmast pekat på att det var fråga
om en ny pantförskrivning”. Föreningen ansågs inte heller vara skyldig att undanröja
oklarheten.
HD:s säger dels att omständigheterna närmast pekat på att det var fråga om en ny
pantsättning, dels framhålls vikten av tydlighet vid denna typ av meddelanden. Man kan
fråga sig varför HD betonar tydligheten om det går att sluta sig till att den tolkning som
låg närmast till hands var att det hela rörde en ny pantsättning. Ett möjligt svar framträder
vid läsning av dissidentens åsikt. Hon framhåller att det här är fråga om ifall panthavaren
gett föreningen intrycket att den ursprungliga panträtten upphört. Hon anser att det
närmast framstår som främmande att en panthavare frivilligt skulle avstå från en panträtt
och att det huvudsakliga meddelandet till föreningen var att borgenären låtit B ta över ett
lån. Hon lägger detta till grund för tolkningen att det endast var fråga om ett byte av
gäldenär.111
Det går att tolka skillnaden i majoritets och dissidentens bedömningar på flera sätt. Det
kan vara så att majoriteten anser att för meddelanden som i fallet bör det ställas krav på
att de formuleras otvetydigt. Det vill säga att det utifrån deras lydelse ska gå att sluta sig
till vilket innehållet är. Det innebär i så fall att övriga tolkningsdata ignoreras eller beaktas
i mindre utsträckning. I så fall spelar det ingen roll om de håller med dissidenten om att
det kan förutsättas att en panthållare ogärna frånsäger sig sin panträtt. Det är ett
111
Hon får stöd av Håstad, Sakrätt s 297.
42
tolkningsdatum som ligger utanför meddelandets lydelse. Resultatet skulle bli att den som
mottar ett meddelande som det aktuella inte behöver fundera kring vad som är rimligt att
anta i sådana frågor. Det verkar troligt att det är något sådant Adlercreutz7Gorton menar
när de säger att en mottagare inte ska behöva tolka. 112 Det skulle också innebära att det
handlar om att man riktar in sig på tolkningens komplexitet, som nämnts ovan. Ett krav
på att innebörden ska framgå av meddelandets lydelse är inte förenligt med uttalandet om
tolkning av i förarbetena till avtalslagen.113 Alla relevanta omständigheter beaktas ju inte
längre. Skulle ett sådant krav uppställas för anbud/accept – modellen innebär det antingen
att tolkningen inte sker på det sätt som Obligationsrättskommittén avsåg, eller att regeln
ändras från att intressera sig för vad en part har uttryckt (utan inskränkningar) till vad som
framgår av ordalydelsen i en parts förklaring. Det vill säga att ett slags formkrav införs.
Viktigt att påpeka är att detta alltså skulle vara ett avsteg från gällande rätt.
Ett annat sätt att förstå skillnaden är att HD:s majoritet gjort en annan bedömning av
vilka slutsatser som är rimliga att dra utifrån vad som upplevs som en naturlig åtgärd från
en panthavare. HD:s majoritet kanske inte vill utesluta omständigheten att en panthavare
säkert gärna vill behålla sin panträtt från tolkningen, men värderar dess betydelse
annorlunda.
I
allmänhet,
eller
utifrån
mottagarperspektivet.
I
så
fall
är
tolkningsförfarandet detsamma, hänsyn kan fortfarande tas till alla omständigheter, men
bedömningen i just detta fall skiljer sig åt.
Om HD har gjort bedömningen att vad som kan antas om panthavarens avsikter i målet
inte kan tillmätas någon avgörande betydelse för tolkningen av panthavarens meddelande
skulle domen kunna ha ett visst prejudikatvärde. Så att ett identiskt eller liknande
tolkningsdatum ska bedömas på samma sätt i motsvarande situationer. Genomslaget får i
så fall antas vara ytterst begränsat, med tanke på det otroliga i att omständigheterna skulle
vara så lika i ett annat fall att det blir rimligt att göra samma bedömning med hänvisning
till det finns ett prejudikat. Just det nämnda fallet kan dessutom inte tillmätas någon större
prejudikatvärde för en sådan bedömning inom tolkningen. Dels därför att det inte framgår
om HD överhuvudtaget har gjort en tolkning som den föreslagna, istället för en sådan
inskränkning av tolkningsdata som diskuterats ovan. Dels därför att det inte framgår i
112
113
Jfr ovan och Adlercreutz I s 132.
Jfr ovan avsnitt 2.2 och Förslag s 140.
43
vilket led HD i så fall har gjort bedömningen. Anser HD att det i allmänhet inte i tillräcklig
utsträckning kan antas att en panthavare vill behålla sin panträtt, om inte starka indicier
talar för motsatsen? Eller anser HD att det visserligen är så, men att denna insikt inte kan
tillskrivas
någon
i
bostadsrättsföreningens
situation.
Hur
ska
i
så
fall
bostadsrättsföreningens situation avgränsas? Det skulle dessutom handla om att vikta
detta tolkningsdatum, hur det än var värderat, mot övriga. Liknande frågor skulle behöva
ställas för dessa övriga tolkningsdata för att någon slutsats skulle kunna dras om hur
bedömningen ska göras, och i vilken situation.
4. Avtalsslut enligt andra modeller
4.1.
Avtalslagen är inte uttömmande
Enligt avtalslagens 1 § 2 stycke är reglerna i 2-9 §§ dispositiva. Lagens 1 § omfattas dock
inte av stadgandet om dispositivitet och är därför, motsatsvis, tvingande. Den tvingande
regeln i 1 § 1 stycket är avsedd inte bara som en tolkningsregel, utan ska också ge uttryck
för ”en utmärkande egenskap hos anbud och svar”.114 Regeln lyder:
”Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter ty här nedan i 2–9 §§
sägs, bindande för den, som avgivit anbudet eller svaret.”
Den utmärkande egenskapen är alltså förklaringens bindande verkan. En förklaring som
annars skulle kunna betecknas som ett anbud men som inte är bindande för avsändaren,
är per definition inte ett anbud.115
Beroende på vilka slutsatser det sagda föranleder kan stadgandet få relativt långtgående
konsekvenser för frågan om avtalsslut och den anknutna tolkningen. Exempelvis har
stadgandet läst motsatsvis sagts innebära att avtalslagens första kapitel inte är tillämpligt
på icke bindande förklaringar.116 Eller rättare sagt: Icke bindande förklaringar är inte
anbud. Frågan om bundenheten får avgöras genom tolkning av förklaringen.117 Så långt
114
Förslag, s 39.
Jfr Almén, avtalslagen s 13 och Vahlén, Om slutande av avtal s 360 f. Se vidare om kravet på bundenhet
ovan avsnitt 3.2. Se dock Karlgren, Studier s 150 ff.,
116
Jfr Vahlén, a a s 361.
117
Jfr ovan avsnitt 3.2.
115
44
är det inte så märkligt. Men om avtalslagens regler sätts ur spel för att en förklaring inte
är bindande kan det anses omöjligt att förankra tolkningsförfarandet i lagen. Det är
exempelvis möjligt att ifrågasätta legitimiteten hos Karlgren och Vahléns tolkning,
eftersom de härleder den ur avtalslagens 32 §.118 Det kan bli ett cirkelresonemang: Om
förklaringen är tolkad på ett visst sätt för att det sättet att tolka följer av avtalslagens
systematik och denna tolkning leder fram till att förklaringen inte är bindande, och detta
i sin tur innebär att den inte är att betrakta som ett en sådan förklaring som omfattas av
32 §, hur rättfärdigas då den tolkning som ledde fram till slutsatsen om bundenhet från
första början?119 Märk väl att jag inte vill påstå att det verkligen skulle vara så att
tolkningen glider ut i något illegitimt limbo när avtalslagen inte är tillämplig.
En annan aspekt av avtalslagens begränsade tillämpningsområde fås om definitionen av
anbud och svar läses bredvid kravet på att de två ska innehålla hela avtalsinnehållet för
att kunna binda parterna till ett avtal.120 Vi tänker oss följande situation: Parterna utväxlar
en rad icke bindande meddelanden, för att avslutningsvis sluta avtal med orden ”ska vi
säga så?” å ena sidan och ”ja” å den andra. Har de då slutit ett avtal? Det går att
argumentera för att eftersom det svårligen kan intolkas något innehåll i de sista
förklaringarna, anbudet och accepten, så föreligger inget avtal enligt avtalslagens modell.
I vart fall inte det avtal som parterna har förhandlat om.121 Samtidigt kan det framstå
som självklart att parterna har ingått ett avtal om precis det som de har förhandlat om.
Under de omständigheterna kan följande slutsats ligga nära till hands: Parterna har ett
avtal, men det är inte ingått enligt anbud/accept – modellen. Den slutsatsen skulle i sin
tur kunna ligga till grund för kritik mot avtalslagen, till exempel för att lagen inte kan
användas för att fastställa att avtal har ingåtts på det sätt som parterna har gjort. Om det
är ett vanligt sätt att ingå avtal kan lagens tidsenlighet ifrågasättas, och så vidare.
Avtalslagens kvaliteter ska inte diskuteras här. Men tankegångar som de nämnda ligger
har ändå nära anknytning till uppsatsens ämne. De sätter nämligen fingret på frågan om
118
Se Vahlén, bidrag s 387; Karlgren, tolkning och omtolkning, särskilt s 168.
Observera att 32§ gäller viljeförklaringar, vilket väl i sammanhanget får anses innebära anbud och
accept, eller i vart fall att samma krav på bundenhet krävs även för att 32§ ska vara tillämplig. En icke
bindande förklaring är ju knappast en viljeförklaring.
120
Se om detta krav ovan avsnitt 3.3.1.
121
En nyckelfras som gärna kan läggas på minnet inför nästa avsnitt, om sambandet mellan avtalsinnehållet
och avtalsslutet.
119
45
vilken betydelse innehållet har för avtalsslutet. Resonemanget ovan med de icke bindande
förhandlingarna bygger på tanken att det spelar roll vilket avtal som parterna kan anses
ingå. Knäckfrågan är ju om det går att komma fram till att parterna har avtalat om att det
som sagts under förhandlingarna ska gälla.
I praktiken kan det vara motiverat att skilja på frågorna om avtal har ingåtts och vilket
innehåll avtalet har. Till exempel därför att parterna inte är oense om att de har ingått ett
avtal, utan bara om vad avtalet innebär. Då är det ju två frågor, varav den ena är
obesvarad. Distinktionen kan hålla även för en närmare granskning. För att avgöra frågan
om avtals uppkomst beaktas omständigheter som om parterna har skrivit under kontraktet,
eller om accepten var i rätt tid, eller om en parts företrädare var behörig. Avtalets innehåll
fastställs å andra sidan genom tolkning, en process som kan framstå som väsensskild från
de frågor som nyss nämnts. Förutom att frågorna kan avgränsas logiskt och processuellt
verkar de alltså också kopplade till helt olika omständigheter.
Avtalstolkningen kan ibland till och med sägas bygga på att frågan om avtalsslutet har
klarats av separat. Något i den stilen tycks Lehrberg mena när han skriver att som skriver
att ”…om ett bindande avtal har kommit till stånd så överensstämmer också anbud och
accept”.122 Om parterna är eniga om att avtal har kommit till stånd kan man därför ”i regel
bortse från möjligheten att anbud och accept inte överensstämmer”, menar Lehrberg.123
Den praktiska betydelsen av den manövern framgår kanske tydligast om man läser
Lehrbergs påstående bredvid Jan Rambergs problematisering av avtalslagen i anslutning
till kolliderande standardavtal. Han pekar ut risken för att en situation uppstår där det inte
är säkert att parterna kan anses ha slutit ett avtal, samtidigt som parterna redan kan ha
påbörjat fullgörelsen.124 Jan Ramberg påpekar att det under sådana omständigheter vore
orealistiskt att ifrågasätta avtalets existens.125 Istället borde man utgå från att avtal har
ingåtts och koncentrera sig på att fastställa avtalets innehåll.126
Ramberg tänker sig en situation där två parter har hänvisat till sina respektive
standardvillkor vid avtalsslutet. Vilka villkor kommer då att gälla? Försöker man tillämpa
122
Lehrberg Avtalstolkning 6 u s 16.
Lehrberg, a a s 16.
124
Jfr J Ramberg, Standardavtal och avtalsinnehåll s 449.
125
J Ramberg, a a s 449.
126
J Ramberg, a a s 450 f.
123
46
avtalslagens regler blir det problem, menar Ramberg. Den andra (senare) hänvisningen
utgör en oren accept. Det vill säga att inget avtal kommer till stånd, enligt huvudregeln.
Enda chansen för bundenhet är om parten som gjort den senare hänvisningen å sin sida
inte insett att det rör sig om en oren accept och den andra parten i sin tur måste inse
detta.127 Ramberg säger det inte rakt ut, men han verkar mena att en sådan kombination
av insikt å ena sidan och brist på insikt å den andra inte kommer kunna bedömas att vara
för handen särskilt ofta, om någonsin.128 Han verkar också ansluta sig till Hellners syn på
avtalslagens möjligheter att hantera standardavtal.129
Hellner anser att avtalslagen inte passar för att avgöra om standardavtal ska gälla för ett
avtalsförhållande. Observera att Hellner inte avser situationen med kolliderande
standardavtal specifikt, utan anslutning till standardavtal i allmänhet.130 Han verkar se
problem på flera fronter. Dels verkar han upprörd över avtalslagens hantering av
situationen att säljaren ”rutinmässigt inför sina allmänna avtalsvillkor i avtalsslutet”.131
Han menar att en sådan situation kan bli bedömd ”helt olika beroende på det stadium i
vilket införandet av villkor sker, sett i relation till avtalslagens schema”. 132 Han skriver
inte rakt ut vad det är som är så stötande med en sådan ordning. Enligt min mening borde
det principiellt vara just så, att effekten av att sända standardvillkor till motparten beror
av vad som föregått översändandet. Det borde rimligtvis spela roll exempelvis om
säljaren, i den situation Hellner beskriver, antingen säger något i stil med ”jag översänder
de villkor jag föreslår ska gälla för köpet i nästa vecka” eller om han istället säger ”jag
översänder de villkor vi kom överens ska gälla för vår affär i förra veckan”. I det första
fallet verkar det handla om ett försök att få motpartens medgivande till de aktuella
villkoren, i det andra verkar det som att säljaren anser att parterna redan är bundna. Det
127
Jfr J Ramberg, a a s 451.
J Ramberg gillar ju ”klara fall”, så det är möjligt att han menar att det här är en sådan situation där det
är ”klart” att parterna inte kan tillskrivas sådan insikt respektive brist på insikt som krävs för att 6 § 2 st ska
kunna tillämpas. Jfr om klara fall, J Ramberg, mysteriet med den tysta utfästelsen s 405 och avsnitt 2.3, oc
not 24, ovan.
129
Det framgår inte med fullständig tydlighet i vilken utsträckning Ramberg håller med Hellner, jfr J
Ramberg a a s 451, särskilt not 8.
130
Jfr Hellner, Standardavtal, s 294.
131
Hellner, a a s 294.
132
Hellner, a a s 294.
128
47
verkar helt rätt att situationerna kan leda till olika utgångar vad gäller parternas bundenhet
eller de facto -plikt att reklamera.133
Det Hellner vänder sig emot är nog inte att tidigare händelser spelar roll, utan att
parterna så att säga tvingas in i avtalslagens mönster. Det negativa med detta skulle vara
att avtalslagens modell för bundenhet inte motsvarar det som borde gälla för parterna. Det
är alltså samma farhåga som Vahlén och Ramberg ger uttryck för. Liksom Ramberg ser
Hellner en risk för att parterna inte kan anses bundna enligt avtalslagens modell, och att
detta konstateras först när parterna redan påbörjat fullgörelsen.134
Jag tror att för att förstå Hellner är det avgörande att observera att han behandlar
klassificeringen av meddelanden som anbud eller accept som en närmast godtycklig
process.135 Han verkar mena att det är orimligt att det kan bli så stor skillnad i utgången
beroende på vilket meddelande som kom först. Han verkar tycka att detta är orimligt
därför att han tänker att det ur parternas synvinkel framstår som oförutsägbart om deras
meddelande är att anse som ett anbud eller en oren accept. 136 Enligt Hellner blir
avtalslagens regler särskilt märkliga i situationen att köparen anses vara anbudsgivare och
133
Ja alltså, det finns ju ingen reklamationsplikt. Däremot riskerar man att bli bunden om man inte
reklamerar under vissa omständigheter. Se exempelvis avtalslagens 6 § 2 st. Att beskriva lagrummet som
en reklamationsplikt är alltså per definition fel. Jag tycker att det är en viktig distinktion. När man talar om
6 § 2 st, och liknande regler, som en reklamationsplikt så har man antagligen gjort en ”översättning” från
vad som kan beskrivas som lagrummets tekniska innebörd till vad som kan beskrivas som lagrummets
praktiska innebörd. Det är just praktiskt att göra så, och kan säkert vara motiverat ibland. Till exempel i
syfte att förklara för någon som inte känner till lagens innehåll hur denne ska agera för att uppnå ett önskat
resultat. Men i en text som denna tycker jag att det är viktigt att skilja på vad gällande rätt säger och vilka
följder den kan få, och inte reducera ett stadgande till dess följder. Annars tror jag att man i allmänhet
riskerar att tappa översikten över systemet. Vad gäller 6 § 2 st specifikt riskerar man att medvetet eller
undermedvetet få uppfattningen att det faktiskt handlar om en regel som säger att om man inte reklamerar
blir man ”straffad” med bundenhet. Ett sådant normativt synsätt kan enligt min mening inte anläggas på
avtalslagen utan vidare. Det öppnar för tanken att bundenheten skulle vara beroende av om en part har
handlat i enlighet med en önskvärd standard eller inte. Och det finns, enligt min mening, inte stöd i
avtalslagen för att tänka så. Om man ska sammanfatta frågan om bundenhet så tycker jag snarare att det
avgörande är vilket intryck en part har gett sin motpart fog för, oavsett om den första parten handlat
ridderligt eller inte. Jfr om det sistnämnda till exempel J Ramberg, Standardavtal och avtalsinnehåll s 450.
Ramberg verkar uppfatta gällande rätt på samma sätt som jag i den här frågan, samtidigt som han verkar
önska att det gick att anlägga ett mer normativt synsätt.
134
Hellner, Standardavtal s 294. Hellner gör den något märkliga anmärkningen att parterna i extrema fall
inte kan veta om de varit bundna eller inte förrän saken har prövats i domstol. Han verkar mena att det är
ett problem. Det är klart att det alltid är önskvärt att varje individ vet vilka rättsföljder hens handlande har
i varje situation, men det är ju en utopi. Vänder sig Hellner mot själva fenomenet, att det ibland behövs en
domstol för att fastställa om ett avtal har ingåtts eller inte? Det är knappast det han vill ha sagt, men enligt
min mening är det ungefär vad han har skrivit.
135
Jfr Hellner a a s 294.
136
Jfr Hellner a a s 294.
48
säljaren i inkluderar standardvillkor i det meddelande som ska förstås som säljarens
accept. Han menar att i så fall måste en bedömning i tre moment ske för att avtalslagens
6 § 2 stycke ska kunna tillämpas, ”och varje moment passar illa på att en säljare
översänder sina allmänna avtalsvillkor till en köpare som inte reagerar”. 137 De tre
momenten består i att avgöra 1) om accepten är ren. Är den oren följer nästa fråga; 2) om
anbudstagaren (säljaren) ändå ansett att accepten är ren. Är svaret ja även på denna fråga
följer slutligen avgörandet 3) om motparten måste inse att anbudstagaren har ansett att
accepten var ren.
När Hellner utvecklar sitt ställningstagande blir det ännu svårare att hålla med. Han
menar att det första steget i hans trestegsmodell, att avgöra om accepten är oren, är
behäftat med ”uppenbara logiska svårigheter”.138 Eftersom momentet förutsätter att man
jämför innehållet i de villkor som säljaren bifogat sin accept med avsaknaden av villkor i
anbudet. ”Blott genom att anta att ett anbud normalt är avgivet på grundval av de
dispositiva reglerna, undantagsvis på grundval av samma allmänna avtalsvillkor som
upptas i accepten, kan man få en grund för en jämförelse”, skriver Hellner.139
Om jag förstår Hellner rätt, så tänker han som följer. Man måste jämföra
standardvillkoren med en annan katalog av bestämmelser som avser samma frågor. Till
exempel: om standardvillkoren innehåller en bestämmelse om leveranstid så måste den
jämföras med en annan bestämmelse om leveranstid. Men den kan inte jämföras med
situationen att inget avtalas om leveranstid. I den situationen, tänker sig Hellner, så jämför
man i själva verket med den bestämmelse som kan härledas ur utfyllande regler. Den
bestämmelsen är ju i många fall inte tillgänglig för den som inte är juridiskt kunnig. I en
stor mängd fall är det dessutom så osäkert vad som följer av utfyllande rätt att det inte
kan fastställas på förhand ens av någon som är juridiskt kunnig. Det blir säkert först
genom en prövning i domstol. Det blir därför orealistiskt att påstå att parterna skulle
kunnat jämföra innehållet i standardvillkorens regel med en sådan svårtillgänglig
utfyllande regel.140
137
Hellner, a a s 294.
Hellner, Standardavtal s 294 f.
139
Hellner, a a s 294.
140
Jfr Hellner, a a s 294 f.
138
49
Hellners resonemang har sin logik, under vissa premisser. Han verkar skriva utifrån
förutsättningen att det är avgörande vilka överväganden parterna har gjort inom ramen
för avtalslagens mönster.141 Det vill säga att när en domstol slår fast att en part har avgett
ett anbud eller menar att en accept är ren, så påstår domstolen att parten är medveten om
att det handlar om ett anbud i avtalslagens mening eller att parten känner till skillnaden
mellan ren och oren accept och tagit ställning i frågan. Tänker man så är det befogat att
bli upprörd för det är knappast realistiskt att tänka sig att någon som inte är jurist, eller
kanske till och med avtalsrättare, kan hålla ordning på vad som är vad. 142 Hur kan man
då påstå att en genomsnittlig part har tagit ställning till dessa frågor?
Jag tänker att Hellner problem i det här avseendet kan lösas genom att förstå (tolka)
reglerna på ett annat sätt. Läser man dem som Hellner blir de märkliga och just därför ska
man nog låta bli att läsa dem så, om det finns alternativ.143 Det gör det, enligt min mening.
Det är inte tvunget att läsa in en sådan medvetenhet som Hellner letar efter i avtalslagens
regler. Det går också att läsa reglerna så, att om ett meddelande har alla anbudets
egenskaper så är det ett anbud, oavsett om parten är medveten om det eller inte. Vad gäller
frågan om att jämföra standardvillkoren med något så borde också den gå att lösa genom
att förstå en part annorlunda. Det är visserligen nödvändigt att i en accept till ett förslag
om att underkasta sig standardvillkor läsa in någon slags ställningstagande för
standardvillkoren. Det vill säga att parten har jämfört alternativet att villkoren ska gälla
med något annat alternativ, och valt att standardvillkoren ska gälla. Jag förstår dock inte
svårigheten i att jämföra en katalog av villkor med avsaknaden av villkor. Jag tycker att
det går alldeles utmärkt att göra den jämförelsen, utan att dra in några alternativa regler.
För innan en part har ingått ett avtal av något som helst slag har hen ju ändå en rättslig
141
Jfr Hellner, a a s 295. Det verkar vara en tanke i samma spår som Karlgrens funderingar kring vad som
”varit uppe i parternas medvetande och föremål för deras beslut”, Anm av Vahlén s 216.
142
”Durkdrivna specialister på avtalsrätt” osv. Jfr Hellner, Standardavtal s 295
143
Detta uppfattar jag som en av de grundläggande pusselbitarna i all tolkning: Den som tolkar får och ska
förutsätta att tolkningsföremålet inte innehåller motsättningar. Finns flera möjliga läsningar så väljs därför
den som inte medför några sådana problem. Det är exempelvis utifrån denna premiss som Karlgren
argumenterar i tolkning och omtolkning, jfr ovan avsnitt 3.4, med hänvisningar. Denna tolkningsprincip
verkar närmast urgammal och återfinns bland annat i Platons Protagoras, se om detta Samuelsson,
Tolkningslärans gåta s 47.
50
status i förhållande till motparten. Valet om standardvillkor ska gälla eller inte innebär ett
val om parten vill förändra denna status i de frågor som villkoren gäller eller inte.144
Jag har också invändningar mot antagandet att det skulle komma som en chock för
parterna vad som anses som anbud eller accept. Det får ju fastställas genom tolkning om
det rör sig om anbud eller accept, och tolkningsfrågan är ju vad motparten hade fog för
att lägga in i förklaringen. Den tolkningen är per definition förutsägbar för parterna,
eftersom det som tolkas är vad den ena parten hade fog för att lägga in i den andres
förklaring, baserat på samtliga omständigheter som var tillgängliga för dem båda. När
domstolen slår fast att något är ett anbud innebär det att domstolen menar att parterna bör
ha förstått att meddelandet ifråga hade de egenskaper som definierar ett anbud.
Hellners problematisering kan jämföras med Vahléns, i det att den bygger uppfattningen
på att varje meddelande som potentiellt är ett anbud eller accept måste tolkas mer eller
mindre isolerat från de tidigare meddelandena. Som Vahlén uttrycker det:
”Avtalslagens system synes icke kunna upprätthållas genom att de tidigare
förklaringarna intolkas i det sista anbudet. Av detta anbud – som här alltså antages vara
ofullständigt – kan visserligen tolkningsvis utläsas ett villkorligt beroende av vad som
tidigare förevarit mellan parterna. Därav framgår emellertid ej vad dessa förklaringar
innehållit eller i vad mån motsättningarna mellan parterna därigenom överbryggats.” 145
Vad spelar det för roll att det inte framgår av det senaste meddelandet vad de tidigare
innehållit? Det framgår ju av de tidigare meddelandena! Vad gäller problemet med om
eventuella motsättningar överbryggats får väl det avgöras genom en sammantagen
tolkning av alla meddelanden? För mig framstår det som en situation som i praktiken inte
alls innebär något oöverstigligt problem. Det är bara en pusselbit som saknas, vilket
Vahlén också påpekar: Det måste till något så att det blir möjligt att göra bedömningen
att parterna stegvis har övervunnit sina motsättningar i förhandlingarna, och att de i velat
att dessa överenskommelser ska ingå i det slutgiltiga avtalet. Men avtalslagen är ju
dispositiv, så den ställer inte upp något hinder för att bundenheten skjuts upp tills ett visst
kriterium är uppfyllt. Till exempel att parterna ska vara överens i vissa frågor. Det handlar
inte om ett på eller av –förhållande. Parterna måste inte välja mellan att bli bundna på en
144
Detta synsätt framstår för mig som grundläggande för avtalsrätten och både avtalslagen och den s k
minimiregeln verkar bygga på detta. Se om minimiregeln Adlercreutz/Gorton II s 114.
145
Vahlén, Om slutande av avtal s 383.
51
gång eller att aldrig bli det. Kanske enligt avtalslagens mönster, men det är ju som sagt
dispositivt.
4.2.
Vahlén och avtalslagens dispositivitet
I ”Om slutande av avtal” utvecklar Vahlén sitt tidigare påstående146 att reglerna i
avtalslagens första kapitel inte ska uppfattas ”som en uttömmande reglering av avtalsslut,
utan att de endast avse vissa former därav” (min kommatering).147 Han tar avstamp i
antagandet att ”nordiska civilister”148 riskerar att förvirras när viktiga delar av köplagens
och avtalslagens utfyllande regler med tiden förlorar sin förankring i det praktiska
rättslivet.149 Standardavtalens intåg och centralisering genom större ekonomiska enheter
och utbyggd organisation har, enligt Vahlén, rubbat den jämvikt mellan parterna som
tidigare kunde förutsättas. Vahlén nämner här påståendet att avtalslagen är anpassad för
”sekelskiftets individualistiska och liberala grosshandel”, men tar inte själv uttryckligt
ställning för detta påstående. Det framgår dock att han anser att ”vissa säljargrupper” får
till avtalsvillkor som är ”alltför fördelaktiga”, och att tiderna har förändrats så att
avtalslagen och köplagen har ”förlorat något av sin dominans även inom de områden, där
de äro direkt tillämpliga”.150
Här börjar det bli intressant för den här uppsatsen: Vahlén tycker inte att det är
tillfredsställande att använda avtalslagens beteckningar för alla parternas förklaringar.
Därför att det inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till möjligheten att parterna har valt
en annan modell. Det handlar alltså om att man har tolkat parternas förklaringar felaktigt.
Dispositiva regler är avtalsrätten van att hantera. Om parternas avtal inte omfattar en
viss fråga tillämpar domstolen dispositiva regler, som om de hade varit en del av parternas
Vahlén, Avtal och tolkning” s 17.
Vahlén, Om slutande av avtal s 357 f.
148
Vilket väl får förstås som ”icke-jurister”, a a s 356.
149
Vahlén, a a s 356.
150
Vahlén, a a s 356 f.
146
147
52
avtal.151 Enligt etablerad terminologi är det så utfyllning avgränsas i teorin.152 I det fallet
handlar det dock om frågan om vilka rättsföljder parternas avtal ska få. Det är alltså i
normalfallet oomtvistat att avtal har ingåtts, frågan är istället vilket avtal. Frågan om
avtalsbundenhet föreligger eller inte är alltså avklarad när utfyllning i klassisk bemärkelse
diskuteras. De dispositiva reglerna i avtalslagens första kapitel handlar dock inte om
avtalets innehåll, utan just om frågan om parterna är bundna av något avtal. Mellan dessa
två föreligger en stor principiell skillnad.
Situationen är också annorlunda på det sättet att rättstillämpningens inställning till vad
som ska antas vara ”normaltillståndet” för tillämpning av de dispositiva reglerna kan
tänkas vara annorlunda. Utfyllning av ett avtal betraktas nog ofta som en sista utväg. En
utväg som man relativt sällan har anledning att räkna med att behöva utnyttja. Kritik har
till och med riktats mot domstolarna, baserad på antagandet att de strävar efter att inte
tillämpa utfyllande regler och i denna strävan går alltför långt i sina försök att härleda en
rättsföljd ur parternas avtal. Det vill säga att när domstolarna borde använda de dispositiva
regler som tillgängliga, istället ”uppfinner” avtalsinnehåll tolkningsvägen. Trots att något
sådant avtalsinnehåll inte kan anses finnas.153 Omvänt riktar ju Vahlén kritik mot att
avtalslagens dispositiva regler om avtalsslut tillämpas i alltför hög utsträckning.154
Eftersom avtalslagen är dispositiv råder parterna inte bara över innehållet i deras avtal,
utan också över vilken form som ska gälla för avtalsslutet. Det är här Vahlén tycker att
det blir fel. Alldeles för ofta betecknas förklaringarna som anbud och accept, när man
istället borde varit känslig för att parterna nog har anlitat en annan modell för avtalsslut.
Det innebär förstås att man borde söka efter vad som gäller i parternas modell, istället för
att applicera avtalslagens.155
Vahléns text föranleder flera intressanta slutsatser. Den första rör sättet som han
hanterar tolkningen i relation till reglerna. Vid en första anblick verkar hans sätt att
Jfr Adlercreutz/Gorton, ”tilldelas rollen av avtalsinnehåll”, Adlercreutz/Gorton II s 45.
Jfr ex Adlercreutz/Gorton II s 15 f, Lehrberg, förutsättningsläran s 120 ff med hänvisningar; Agell, Anm.
av B. Lehrberg, Avtalstolkning, s 747. Definitionens innebörd blir mer osäker om man börjar att vända på
stenarna och gör ett allvarligt försök att visa vad som verkligen skiljer tolkning och utfyllning åt åt, jfr
Samuelsson tolkning och utfyllning.
153
Jfr J Ramberg, Mysteriet med den tysta utfästelsen, särskilt s 409 och Avtalsutonomi och den dispositiva
rätten s 512. Jfr också Samuelsson, Tolkningslärans gåta, s 41 not 91. Se också Huser s 37.
154
Jfr Vahlén, Om slutande av avtal s 358, 360.
155
Vahlén, a a s 375.
151
152
53
argumentera ligga nära andra författare som föreslagit att tolkning och/eller regler borde
anpassas för att avtalsrätten ska fungera bättre i något avseende. Det vill säga att han
pekar ut en situation från verkligheten och visar hur dåligt nuvarande system hanterar
denna situation. Lösningen ligger i att förändra inställningen till tolkningen i något
avseende. I Vahléns fall handlar det om att vi borde vara känsligare för att parterna kan
ha skapat en egen modell för avtalsslut. I Schmidts fall handlar det om att vi borde börja
tolka i enlighet med en objektiv teori, istället för vilje- eller tillitsteorin.156 Samma
mönster syns när Ramberg kritiserar tysta utfästelser och förespråkar ett närmare
samband mellan tolkning och dispositiv rätt.157 Och så vidare. Jag har tidigare försökt
göra poängen att utrymmet för att anpassa tolkningen på sådana sätt är begränsat.
Tolkningen är nämligen bunden av den fråga som ställs av reglerna om avtalsslut och en
förändring av tolkningen innebär att en annan fråga besvaras. Därmed måste den regel
som gav upphov till tolkningen sägas ha förändrats, eller satts åt sidan. Alternativt kan
det uttryckas så, att om tolkningen förändrades skulle den skulle ersättas med
tillämpningen av en annan regel än den rättsregel som påkallat tolkningen från början. En
regel som eventuellt endast kan hämta legitimitet från det faktum att någon ansett att den
borde finnas.158 Det är dock inte självklart att även Vahléns resonemang träffas av denna
invändning. Tvärtom snarare.
Vahlén utgår nämligen från just regeln. Han påminner om att den är dispositiv och
uppmanar till en tolkning som gör det möjligt för denna dispositivitet att få genomslag.
Han menar att tolkningen under den (enligt honom) rådande ordningen inte tillåter detta
i tillräckligt stor utsträckning. Det är en invändning enligt samma modell som min egen:
Tolkningen måste göras med utgångspunkt i tolkningsfrågan, så att hela spektrumet av
möjliga svar verkligen är möjliga och alla andra svar utesluts. En tolkning som inte
tillåter att parterna konstateras ha skapat en egen modell uppfyller detta krav lika lite som
en tolkning som bara beaktar vad ordboken säger. Förutsatt att det följer av regeln att
parterna får skapa sin egen modell respektive att alla relevanta omständigheter ska
beaktas, givetvis.
156
Schmidt, Typfall partsavsikt och partsculpa s 501 f.
J Ramberg, Partsautonomin och den dispositiva rätten, framförallt s 512.
158
Jfr ovan avsnitt 2.1.
157
54
Det Vahlén vill få fram, att det är en öppen fråga vilken modell för avtalsslut parterna
har valt, är förstås intressant för denna uppsats. Dels för vad det är, en möjlighet att
parterna har skapat ett eget mönster för sitt avtalsslut. I teorin kan avvikelserna från
avtalslagen vara hur stora som helst. Det blir en tolkningsfråga att avgöra vad deras
överenskommelse om modellen för avtalsslut går ut på. Tolkning av parternas
kommunikation för att utreda förutsättningarna för att avtal ska kunna komma till stånd,
alltså. Schematiskt skulle man kunna se denna tolkning som en fråga vid sidan av de två
vanligaste: Tolkning av det avtal som parterna är överens om att de ingått (avtalstolkning)
respektive tolkning av parternas förklaringar i syfte att avgöra om de slutit ett avtal i
enlighet med reglerna för avtalsslut. Den fråga Vahlén behandlar rör ju ingetdera, utan
resulterar i tolkning i syfte att avgöra vilka regler som ska gälla för avtalsslut.
Avtalslagens dispositivitet innebär att innan några analyser enligt anbud/accept –
modellen görs måste domaren ta ställning till om modellen har valts av parterna, eller i
vart fall inte har valts bort. För tydlighetens skull är det också värt att påpeka att en
eventuell ändring av modellen för avtalsslut förstås skulle ändra även den tolkning som
eventuellt begärs av den nya modellen. Det som tidigare sagts om hur reglerna för
avtalsslut påverkar denna tolkning gäller förstås fortfarande. Om parterna nu gått och
ändrat reglerna för avtalsslut resulterar det också att en annan tolkning behövs för att
avgöra om avtal har ingåtts. Kanske måste till exempel vissa eller alla villkor inkluderas
innan någon part kan bli bunden? Kanske blir parterna inte bundna av sina respektive
förklaringar, utan av den kontraktstext som de gemensamt utarbetat?159
Den relativt schematiska uppställning som gjorts hittills ska nog tas med en nypa salt.
Som tankemodell riskerar den att förmedla en bild av motsättningar som kanske inte
finns. Till exempel kan det vara värt att påminna sig om att det inte handlar om ett allteller-inget-förhållande mellan avtalslagen och parternas eventuella egna modell. Det
borde inte finnas några hinder för parterna att plocka russinen ur kakan och snickra sina
egna avtalsslutsregler bara i de delar där de ser ett behov. Som vi sett tidigare verkar det
också vara så att tolkningen följer vissa mönster som regler inte kan rå på, oavsett om
dessa regler kommer från lagstiftaren eller från parterna.160 Den situationen, att parterna
159
160
Jfr om dessa exempel Vahlén, Om slutande av avtal, s 382 f.
Se ovan, kapitel 2.
55
av någon anledning får anses ha avtalat att det är vardera parts verkliga vilja som ska vara
utslagsgivande skulle exempelvis vålla huvudbry vid tolkningen. Som så ofta har sagts
kan vi inte veta vad som rört sig i parternas huvuden.161 Det bästa vi kan göra är att tolka
vad de sagt i enlighet med vad de får antas ha velat. Vi kan alltså inte göra parterna till
viljes i den delen. Ett annat exempel skulle vara att parterna har avtalat att skriftform
gäller för deras avtal. I så fall uppstår den paradox som berörts tidigare, i anslutning till
formkrav.162 Strikt tolkad skulle en sådan överenskommelse utesluta att information som
inte återges i texten från tolkningen. I så fall skulle vi inte kunna förstå texten eftersom
vi, som Lord Hoffman påpekar, är beroende av en mängd bakgrundsinformation för att
förstå även de mest grundläggande meddelanden.
Den
schematiska
uppställningen
öppnar
också
för
att
utsätta
parternas
överenskommelse om reglerna för avtalsslut för samma problematisering som det
”faktiska” avtalsslutet. Det vill säga frågor om enligt vilka regler denna överenskommelse
har ingåtts, och hur den kommunikation som har resulterat i överenskommelsen ska
tolkas. Det finns alltså en risk för ett problem som liknar det som Samuelsson identifierar
för tolkningsregler: varje ny regel förflyttar bara den avgörande frågan ”längre bort”, utan
att kunna hindra att det i slutändan måste fällas ett omdöme på grundval av en tolkning,
en åsikt.163
Det ska också nämnas att de avtalsrättsliga reglerna i allmänhet kan anses vara
besvärliga att avtala bort. En del av problemet beror antagligen på de begränsningar som
just har nämnt. Dessutom tillkommer ytterligare en aspekt: Även om det framgår att
parterna har velat avtala bort den ena eller andra dispositiva regeln besvarar det inte
frågan om vilken regel som ska gälla. Om inte parterna på ett effektivt sätt har satt en
egen regel i den bortvaldas ställe får avtalet utfyllas. I brist på dispositiv rätt kan
domstolen vända sig till allmänna avtalsrättsliga principer. Som kan anses vara uttryckta
i de dispositiva reglerna. Alltså utläses de därifrån, och tillämpas i det enskilda fallet.
Detta kan ses som att de bortvalda reglerna blir tillämpliga trots att de är bortvalda. 164 I
hur stor utsträckning en allmängiltig princip kan anses ha kommit till uttryck i en
161
Jfr Lord Hoffman s 664 ff.
Se ovan avsnitt 2.3.
163
Jfr Samuelsson, Tolkningslärans gåta s 155 ff och ovan, avsnitt 2.2.
164
Jfr Sjöman s 935; Lehrberg s 84 ff.
162
56
dispositiv regel varierar rimligtvis reglerna emellan. Enligt min mening framstår det som
troligt att avtalslagens första kapitel i allra högsta grad skulle betraktas som ett sådant
uttryck för allmänna avtalsrättsliga principer som kan tillämpas på ett eventuellt avtalsslut
i brist på andra regler. Det brukar ju bland annat sägas att den tillkom just i syfte att välja
löftesprincipen över kontraktsteorin och tillitsteorin framför viljeteorin.165
Förutom de nämnda problemen kan det också ifrågasättas i vilken utsträckning det
framstår som rättvisande att dela upp parternas överenskommelse i avgränsade nivåer,
exempelvis: frågan om vilka regler som ska gälla för avtalsslutet, frågan om avtal har
slutits och frågan om vilket innehåll detta avtal har. Åtminstone för mig är det något som
klingar falskt i en sådan beskrivning. Den kan aldrig göra anspråk på att vara allmängiltig,
eftersom det rimligen kan uteslutas att parternas förklaringar i alla lägen ska tolkas så att
de motsvarar den uppdelningen. Min invändning här betraktar jag som en invändning av
samma typ som den Vahlén gör mot tendensen att alltid vilja passa in parternas
kommunikation i anbud/accept – modellen: Det är inget som säger att parternas ska
förstås på det sättet. Det är en tolkningsfråga som är öppen till dess att en slutsats kan
dras i det enskilda fallet. Så länge parterna har möjlighet att formlöst ingå avtal och
fastställa regler för avtalsslut går det rimligtvis inte att ställa upp någon modell eller något
schema över vilka frågor som eventuellt behöver besvaras. Åtminstone inte med sådan
precision som har varit på tal här. Det borde ofta vara missvisande att tala om att parterna
har gjort ett val av modell för avtalsslut som är helt skiljt från deras faktiska förhandlingar
eller avtalets innehåll.
Sammanfattningsvis kan sägas att det är värt uppmärksamma att parternas avtalsfrihet
även gäller formerna för deras eget avtalsslut. Vilken modell parterna har valt, eller valt
bort, blir en tolkningsfråga. Som vi har sett tidigare har valet av modell betydelse för den
tolkning som denna uppsats behandlar. Det kan dock vara missvisande att tala om val av
modeller eftersom det är sannolikt att de regler som kommer att gälla för avtalsslutet blir
ett hopkok av avtalslagens regler, de bakomliggande principerna och vad än parterna får
anses ha enats om. Till viss del begränsas även parternas möjligheter att välja sina egna
regler av tolkningens mekanismer (i brist på bättre ord). Det går att ställa upp ett schema
för tolkningen som skiljer på frågorna om vilken modell för avtalsslut som parterna har
165
Jfr Vahlén, Om slutande av avtal, s 361 not 19. Se också Lehrberg som verkar väldigt villig att ge
avtalslagen ett vidsträckt, principiellt tillämpningsområde, avtalsrättens grundelement s 121 f.
57
valt, respektive frågorna om huruvida de har slutit ett avtal och vilket innehåll det avtalet
i så fall har. Jag är dock tveksam till i hur stor utsträckning en sådan beskrivning är
rättvisande eller lämplig. Detta ska undersökas vidare i det följande. Närmast härnäst ska
ett rättsfall kommenteras där den innebörd som blev avgörande inte kunde hänföras till
ett sådant avgränsat schema av frågor som det här nämnda.
4.1.
Skarinmålet
Det så kallade Skarinmålet166 har blivit föremål för relativt omfattande analyser. I det
följande ska dessa och målet kommenteras. Avgörande i målet var bland annat enligt
vilken modell för avtalsslut parternas kommunikation skulle bedömas.
Skarin hade i februari haft telefonkontakt med en musikerförmedling för att ordna en
orkester som kunde spela på hans nöjesplats. Efter förhandling anvisade förmedlingen
kapellmästare Johnssons orkester. Ett kontrakt sändes till Johnsson och undertecknades
av honom. Kontraktet sändes därefter till Skarin, som inte undertecknade kontraktet.
Istället meddelade han i maj att det inte var möjligt att anlita Johnssons orkester. Fråga
uppkom om bindande avtal hade uppkommit antingen vid telefonsamtalet eller senare
genom passivitet.
HD konstaterade att avtal inte kunde anses ha tillkommit i samband med
telefonsamtalet. I Musikerförmedlingens instruktion för dess förmedlingsföreståndare
föreskrevs nämligen en särskild ordning för kontraktsteckning: Förmedlaren skulle
skriva ut tre (sic!) exemplar av det aktuella kontraktet och skicka ett exemplar till
vardera parten tillsammans med en kontraktsbekräftelse. Parterna skulle underteckna
bekräftelsen (inte kontraktet) och återsända den till förmedlaren. Kontraktet blev enligt
instruktionen giltigt först när båda bekräftelserna var inkomna. Även om instruktionen
inte direkt omfattade den förmedlingsverksamhet som fallet gällde tillmättes den
betydelse, antagligen som uttryck för branschpraxis.167 HD konstaterade nämligen med
hänsyn till instruktionen att något bindande avtalsslut ”icke kom till stånd nämnda dag
utan att för giltigt avtal förutsattes, att såväl Johnsson som Skarin undertecknade
kontrakt rörande Johnssons engagemang”.
Det underskrivna kontrakt som sändes till Skarin var att betrakta som ett anbud enligt
HD. Domstolen konstaterade dock att anbudet fick” anses hava framkallats av Skarin,
som följd av den mellan honom och Wiklander preliminärt träffade överenskommelse”.
Domen fortsätter: ”Skarin måste vidare hava insett, att Johansson utgått från att, därest
han icke inom skälig tid avhörde något annat, Skarin stode fast vid samma uppgörelse.
Först i slutet av maj 1959 har Skarin […] givit till känna, att han icke kunde engagera
Johansson. Under sådana omständigheter har Skarin blivit bunden i enlighet med
uppgörelsen och det honom tillsända kontraktet.”
166
167
NJA 1962 s 276.
Jfr Vahlén, om slutande av avtal s 378.
58
HD:s lösning har tydliga band till avtalslagen. Renomanget med det framkallade anbudet
och den rättsverkan det tillmättes svarar väl mot 9 §. Vad som dock inte är lika glasklart
är hur HD har kommit fram till att reglerna är tillämpliga. Domstolen uteslöt ju att avtal
kommit till stånd vid telefonsamtalet, på grund av att det förutsattes att kontrakt skulle
undertecknas senare. Det liknar närmast avtalad skriftform. Ändå kunde Skarin bli
bunden formlöst i ett senare skede.
Karlgren, som tillhörde majoriteten i målet, konstaterar att Skarin blev bunden på grund
av sin passivitet.168 Han framhåller att det var en kombination av omständigheter som
resulterade i att överenskommelsen ansågs bindande.169 Det var inte tillräckligt att
Johnsson var övertygad om att avtalet hade kommit till stånd och att Skarin insett detta.
Det räckte inte heller att Skarin hade framkallat anbudet. Men mot bakgrund av den
preliminära uppgörelse, som tillkommit på initiativ av S, kunde dessa omständigheter
tillmätas särskild betydelse och en reklamationsskyldighet uppstod för Skarin.170 Om den
eventuella avtalade skriftformen säger han att det vid telefonsamtalet hade förutsatts att
ett efterföljande kontraktsundertecknande skulle ske, men att det slutliga avtalet inte
nödvändigtvis behövde vara skriftligt.171
Karlgrens (kanske något kryptiska) förklaring av vad som hände med skriftformen
borde gå ut på samma sak som Vahléns.172 Vahlén menar att det finns risk att missuppfatta
domskälen vad gäller den eventuella avtalade skriftformen. Han läser domen så att det
var vid förmedlingsverksamheten som det förutsatts att senare kontraktsteckning skulle
ske. Det vill säga att avtal inte skulle slutas enbart genom förmedlingen, utan parterna
skulle ges tillfälle att själva sluta avtal.173 Detta verkar förenligt med Karlgrens
beskrivning av situationen. Vahlén fortsätter med att konstatera att HD gjorde skillnad på
frågan om avtal slutits genom förmedlingen och frågan om parterna slutit avtal genom sin
direkta kontakt. Enligt Vahlén förelåg avtalad skriftform endast i det första fallet.174
Enligt min mening avslöjar varken HD:s domsmotivering eller Karlgrens förklaring av
168
Karlgren, Passivitet, s 211.
Karlgren, a a s 211.
170
Karlgren a a s 211.
171
Karlgren, a a s 211.
172
Karlgren hänvisar utan förbehåll till Vahléns kommentar av rättsfallet för vidare läsning, a a s 212, vilket
jag tolkar som att han håller med om Vahléns analys.
173
Jfr Vahlén, Om slutande av avtal s 379.
174
Vahlén, a a s 379. Han får medhåll av Adlercreutz/Gorton, s 76.
169
59
densamma om HD verkligen ansåg att skriftform gällde för avtalsslut genom
förmedlingen, eller om det bara var så att telefonsamtalet under alla omständigheter
förutsattes vara icke bindande utan efterföljande bekräftelse. För utgången i målet som
det nu artade sig spelar det inte heller någon roll.
För den här framställningen har det där med skriftformen dock en viss betydelse. Och
enligt min mening har nog Vahlén rätt i att skriftform skulle ha gällt för avtal genom
förmedlingen. Den ordning som föreskrevs i instruktionen byggde ju på skriftliga
bekräftelser, och det verkar som att HD ansåg att avtal genom förmedlingen skulle ske i
enlighet med instruktionen. Ingenting i fallet tyder på att man hade godtagit att avtal slöts
via förmedlingen genom ytterligare telefonsamtal.
Frågan om vad som gällde kring avtalsslutet vid kontakten med förmedlingen är
intressant för den poäng jag aviserat i föregående avsnitt: Att en skarp uppdelning mellan
frågan om vilka regler som parterna antagit för avtalsslut och frågan om parterna har
ingått avtal nog inte är optimal som förklaringsmodell. I Skarinmålet flyter frågorna ihop.
En eventuell avtalad skriftform skulle ju räknas som relevant för frågan om vilka regler
som gällde för avtalsslutet. Åtminstone jag har dock problem att i fallet skilja ut någon
avtalad skriftform från ”förutsättningen” att avtal skulle slutas eller bekräftas vid ett
senare tillfälle. De framstår som sidor av samma mynt: En särskild ordning för avtalsslut.
Samtidigt kan överenskommelsen, eller förutsättningen om man hellre vill, att avtalet
skulle fullföljas vid ett senare tillfälle lika gärna kunna beskrivas så, att rättshandlingsvilja
inte kunde tillskrivas parterna i telefon-stadiet. Frågan om rättshandlingsvilja ska anses
omfattas av en förklaring skulle med den systematik som använts i denna uppsats räknas
till tolkningen av parternas förklaringar i ljuset av reglerna för avtalsslut. Alltså det
stadium då reglerna för avtalsslutet redan borde vara fastställda. Det verkar svårt att peka
ut var frågan om en eventuell överenskommelse om alternativ modell för avtalsslut
(exempelvis skriftform) börjar och frågan om bristande rättshandlingsvilja slutar. Till
vilken del är parternas kommunikation att beteckna som sådana förklaringar som är
relevanta för att fastställa om avtal har ingått, och till vilken del rör de formen för
avtalsslutet? Förklaringar och förklaringar förresten. De pratade ju aldrig med varandra!
Skarinmålet går utmärkt att beskriva i termer av vilket befogat intryck parterna gav
varandra vad gäller avtalets eventuella befintlighet. Men det visar sig vara desto svårare
att bryta ned kommunikationen så att den korresponderar mot så detaljerade frågor som
60
”Vilken modell för avtalsslut hade parterna valt?”. Samtidigt är det tydligt att parternas
kommunikation hade, eller kunde i vart fall ha haft, relevans för frågan om vilken ordning
som gällde för avtalsslut.
Begreppen suddas ut ytterligare i och med en anmärkning som Karlgren gör i en not till
sin behandling av fallet. Han skriver:
”Man kom i själva verket rätt nära det fall, att Johnsson kunde antas, enligt vad S måst
förstå, i själva [den preliminära uppgörelsen] inlagt, om ej att densamma vore definitiv
och omedelbart bindande så dock bindande därest den ej inom kortare tid frånträddes
av S. Att J verkligen tolkade uppgörelsen på detta sätt – varvid grunderna för 6 § 2
stycket avtalslagen kunnat med starkare skäl åberopas – var väl dock icke styrkt i
målet.”175
Håstad påstår att fallet löstes på precis det sätt som Karlgren säger att det nästan löstes
på.176 Han ställer sig frågan om Skarinmålet innebär att den som måste inse att motparten
utgår från att avtal kommer till stånd vid passivitet måste reklamera för att slippa att bli
avtalsbunden.177 Han menar att det genom fallet utvecklats en ny regel som bygger på en
kombination av 6 § 2 st och 9 § avtalslagen.178 Regeln skulle innebära att avtal kommer
till stånd om ena parten bevisligen utgått från att hans (orena) bekräftelse blir bindande
om han inte inom skälig tid har hört motsatsen från motparten, och motparten måste inse
detta.179 Håstad drar på ganska stora växlar och listar en rad fall där denna ”Skarinprincip”
skulle ha haft inverkan.180 Håstads läsning av HD:s skäl verkar ligga ganska nära det som
Vahlén vänder sig emot i ”Om slutande av avtal”: Han går raskt till att analysera hur
avtalslagens modell användes fallet, och hur den eventuellt ändrats till följd av HD:s
avgörande.181 Håstad verkar vara av samma åsikt som Vahlén vad gäller möjligheten att
sluta avtal vid telefonsamtalet: Hinder förelåg inte på grund av ett avtal mellan parterna,
utan på grund av en bindande sedvänja som ansågs uttryckt i instruktionen. Han verkar
också tycka att inget hinder förelåg mot att bundenhet skulle uppstå formlöst vid
efterföljande direktkontakt mellan parterna, men verkar inte tycka att det var så HD löste
175
Karlgren, Passivitet s 211 f, not 22.
Håstad, Festskrift till Bertil Bengtsson s 229 f.
177
Håstad, a a s 240.
178
Se hans tillägg i NJA 2006 s 638.
179
Jfr Håstad, a a s 244.
180
Håstad, a a s 240 ff.
181
Jfr exempelvis Håstad a a s 227 ff, och se om Vahléns inställning föregående avsnitt.
176
61
fallet.182 Han verkar skilja på situationen att Johnsson skulle ha ringt upp Skarin och
accepterat den preliminära överenskommelsen, och situationen som var för handen: att
Johnsson översänder ett undertecknat kontrakt som Skarin inte reklamerar mot.183
Passivitetsverkan är något annat, mer av en ”vanlig” regel, än avtal mellan parterna via
direktkontakt i Håstads värld. För egen del kan jag inte se skillnaden. Inte ens om man
godtar den uppdelningen. I båda fallen kan det efter tolkning konstateras att Johnsson
kommunicerar sin vilja att binda sig och sin uppfattning att även Skarin är bunden. I båda
fallen kan han därför sägas ha fog för att räkna med detta om inte Skarin reklamerar inom
skälig tid. Det kan med Håstads sätt att se på saken sägas att möjligheten till bundenhet
ligger i en passivitetsverkan. De avtalsrättsliga ”mekanismerna” framstår som identiska,
skillnaden ligger i Johnssons val av medium och i att vad som anses vara en skälig tid
antagligen skulle bedömas olika.184
Håstads inlägg är i min mening en systematiskt rigorös genomgång av fallet. Den bidrar
som sådan till att visa på ytterligare märkligheter i den schematiska uppställning jag
ifrågasatt ovan. Hans åtskillnad mellan ett avtal genom direktkontakt och ett avtal via
passivitetsverkan är ett exempel. Vad är det som säger att det är avtalslagens
passivitetsregler som tillämpas i en sådan situation? Kan det inte lika gärna sägas att
Johnsson och Skarin får anses ha avtalat om att bundenhet skulle uppstå om Skarin inte
reklamerade, eftersom Skarin gett Johnsson fog för den inställningen och måste inse
detta?185 Gör det någon skillnad? Knappast. Men schematiskt är det skillnad eftersom
bundenheten i så fall får sägas utgå från parternas modell för avtalsslut, inte från en regel
utläst från 6 § 2 st och 9 § i kombination. Schematiskt är det frågor på olika nivåer:
Eventuell överenskommelse om förutsättningarna för avtalsslut eller eventuellt avtalsslut
i enlighet med reglerna. Det skulle gå att ägna mycket utrymme åt att försöka avgöra
vilketdera det rör sig om, men frågan är om det är till någon nytta? Eller om det ens går.
Kanske kan situationen hänföras till bådadera, samtidigt?
182
Håstad a a s 231.
Jfr Håstad, a a s 231 och 239.
184
Vid ett telefonsamtal hade Skarin antagligen varit tvungen att svara direkt, enligt avtalslagens modell.
185
Domskälen verkar snarast luta åt att bundenheten berodde på en mellan parterna överenskommen
ordning: ”Skarin måste vidare hava insett, att Johnsson utgått från att han, därest han icke inom skälig tid
avhörde något annat, Skarin stode fast vid samma uppgörelse.”
183
62
Ett annat exempel på hur systematiken kan föranleda klumpiga resonemang kan också
tas från Håstad. Han hittar följande motsättning i instruktionen: Å ena sidan sägs att
förmedlaren ska påminna den som inte inkommit med en kontraktsbekräftelse om
skyldigheten att göra det. Å andra sidan sägs att avtalet blir giltigt först när bekräftelse
lämnats. Håstad konstaterar det märkliga i detta: ”En skyldighet att inkomma med
kontraktsbekräftelse kan inte gärna föreligga innan avtal har slutits.”186
Håstads anmärkning känns rimlig. Parterna kan rimligtvis inte ha några skyldigheter
mot varandra utan att ha avtalat om detta. En motsättning mellan detta faktum och den
uppskjutna bundenheten uppstår dock först när frågan om ordningen för avtalsslutet och
avtalsslut enligt en viss ordning betraktas som skilda, så att det ena måste föregå det andra.
Kan frågorna inte lika gärna vara sammanflätade? Så att någon under rätt förutsättningar
kan anses uttrycka en vilja att binda sig och ett förbehåll på sättet hen kan tänka sig att
binda sig, samtidigt? I Skarinmålet kan detta anses ha skett. Skarins överenskommelse
över telefon kan tolkas som befattad med ett förbehåll mot bundenhet i det skedet, och
samtidigt som ett löfte om att binda sig om ett visst mönster (anbud från motparten och
ingen reklamation från Skarin) framträder senare.
Det kan också noteras att 6 § 2 st gäller oren accept och normalt skulle användas i
diskussioner om en förklarings (och i förlängningen avtalets) innehåll eller möjligen om
rättshandlingsviljan. Inte om formerna för avtalsslut. I domen görs dock en hänvisning
till lagrummet. Karlgren öppnar också för att det skulle ha kunnat tillämpas och Håstad
menar att det har tillämpats. Åtminstone analogt.187 Detta skulle också innebära att
formerna för avtalsslutet kan inkluderas i förklaringen och bedömas på samma ”nivå”
som frågan om rättshandlingsviljan och själva innehållet i ett anbud.
Enligt min mening är det inget märkligt i detta. Det är bara systematiken som skulle tala
emot en sådan tolkning. Åtminstone för mig framstår det som naturligt att ett anbud, eller
vad man nu vill kalla det, innehåller såväl information om vilket avtal avsändaren vill
ingå, som en manifestation av att hen vill bli bunden och hur hen kan tänka sig att det går
till.
186
Håstad, a a s 231.
Jfr Håstad a a s 229 f. Han resonerar dock kring om det funnits anledning att tillskriva parterna en
överenskommelse om skriftform, bland annat, s 230 ff.
187
63
Som exempel kan tas situationen att någon vill köpa en möbel från en antikaffär.
Köparen säger sig acceptera det annonserade priset, men vill vara säker på att stolen är
äkta. Därför ska hen återkomma senare under dagen med en expert. Om experten
bekräftar äktheten blir det affär. Hur ska detta tolkas? Enligt min mening skulle det kunna
tolkas så, att köparen och säljaren dels sluter det ”verkliga” avtalet, det om stolen. Dels
kommer de överens om en ordning för bundenhetens inträde, som inte kan skiljas från
avtalsslutet. Köparen är bunden att köpa en äkta stol, men inte en oäkta. Eller snarare,
köparen är bunden att köpa en stol, om hens expert säger att den är äkta. Köparen får
förstås så, att hen accepterar risken att stolen trots allt visar sig att vara oäkta. Det är alltså
inte äktheten som är avgörande, utan expertens utlåtande. Överenskommelsen rymmer
samtidigt ett uttryck för rättshandlingsvilja under givna premisser och en särskild ordning
för avtalsslut. Detta ska utvecklas i nästa kapitel,
5. Avtalsslut och avtalsinnehåll
5.1.
Frågan om avtalsslut är också en fråga om innehåll
I föregående kapitel har frågan om innehållets samband med avtalsslutet berörts. Som
nämnts tidigare separeras ofta frågorna, vilket det kan finnas praktiska skäl att göra. Jag
tycker dock att det finns anledning att se annorlunda på detta: Avtalsslut och
avtalsinnehåll borde ses som samma fråga. För när parternas avtal, eller bindande
förklaringar med avtalagens terminologi, måste förstås som att parterna binder sig till
något. Och inte något, vad som helst, utan till något visst.
Systematiskt torde detta synsätt inte föranleda några problem. Frågan om
avtalsbundenhet ryms ju i frågan "Vad är avtalat?", som kan besvaras med "ingenting".
Omvänt handlar ju avtalstolkning om att fastställa vad det är parterna har förbundit sig
till, inte någon annan, ”generell” innebörd.
Som exempel kan tas s k letters of comfort och NJA 1994 s 204. I fallet uttalar HD att
"frågan i vad mån en förklaring av detta slag ska anses innefatta en för framtiden bindande
utfästelse [får] lösas enligt vanliga principer för avtalstolkning", och att denna typ av
förklaringar ”beroende på de formuleringar som kommit till användning, kan innehålla
en mer eller mindre markerad avsikt att vid behov stödja dotterbolaget under kredittiden”.
64
HD:s ställningstagande är kanske inte så förvånande. Frågan om bundenheten beror av
om avsändaren tillräckligt tydligt har uttryckt en avsikt att binda sig. Det intressanta är
dock att fallet så tydligt visar hur frågorna om innebörd och bundenhet går ihop:
Avsändaren är bunden i den mån hen sagt sig vara bunden (ungefär). Det vill säga att
avsändaren är bunden till det som hen har sagt sig vilja vara bunden till. Om brevet
innehåller en uppräkning på visserligen detaljerade åtgärder mot att dotterbolagets
borgenärer inte får betalt, men en tydlig friskrivning från bundenhet kan brevet inte sägas
ha något bindande innehåll. Om brevet, omvänt, innehåller en passage som till
ordalydelsen verkar vara ett tydligt löfte att förbinda sig till de åtgärder som står i brevet,
men inga åtgärder går att utläsa kan det beskrivas på samma sätt. Varken en utfästelse
utan innehåll eller ett innehåll utan utfästelse kan sägas vara ett löfte. Ett bindande
avtalsvillkor kan bara sägas föreligga om det går att fastställa något innehåll samtidigt
som innehållet bara kan fastställas till vad parterna har förbundit sig till. Det är ju det som
är avtalsvillkoret.
Till det sagda kan läggas rent begreppsliga argument. Det som kallas ett avtal den ena
dagen, kan kallas för avtalsinnehåll den andra. ”Har parterna ingått ett sekretessavtal?”
låter som en fråga om avtalsslut. ”Innehåller parternas avtal bestämmelser om sekretess?”
låter mer som en klassisk avtalstolkningstolkningsfråga. Men vari ligger skillnaden? Kan
man vara överens om att vara bunden till något, utan att ha definierat detta något? Nej,
det verkar inte möjligt. Men därmed inte sagt att det inte kan finnas ett visst avstånd (i
brist på bättre ord) mellan avtalsslutet och det avtalade innehållet å ena sidan och den
rättsliga betydelsen av avtalet å den andra. I det följande ska det sagda utvecklas i
anslutning till de två frågor som diskuterades i kapitel tre: Innehållet i förklaringar
respektive avtal och den manifesterade bundenheten (eller rättshandlingsviljan, om man
vill).
5.2.
Anslutningsavtal och riktad rättshandlingsvilja
Uppstår en rättsfråga i en avtalsrelation vänds blickarna i första hand till parternas avtal.
Men avtalet behöver inte besvara frågan direkt. Exempelvis kan avtalet utan att inkludera
en bestämmelse om uppsägning ändå avgöra frågan om när uppsägning får ske. Så var
fallet i NJA 1992 s. 439 ”Skocitymålet”. Parterna hade avtalat om att deras uppgörelse
65
skulle fylla ett visst syfte, nämligen att undanröja risken för tvist i en viss fråga. HD fann
att detta innebar att avtalet inte fick sägas upp så länge risken för tvist bestod.188
Samma tankemönster måste kunna bli aktuellt när tolkning sker i syfte att besvara
frågan om avtal har ingåtts. Parterna måste exempelvis kunna sägas ha, med bindande
verkan, avtalat om att ”det där vi sa i förra veckan” ska gälla mellan dem. Parternas avtal
är i så fall precis detta, att de ska leva upp till vad de nu sa i förra veckan. I så fall har
varken avtalsslut eller innehåll bäring på någon praktiskt fråga, men det är fortfarande ett
avtal. Om något speciellt. Nämligen att de är bundna av det de sa i förra veckan. Ett sådant
avtal riskerar att bli relativt problematiskt ur ett tolkningsperspektiv. Det verkar möjligt
att parterna skulle kunna missuppfatta vad den andra parten menar med ”det där vi sa i
förra veckan”. De kanske hade flera samtal. Eller så minns de samma samtal men utgår
från att den andra parten förstår att de ingår överenskommelsen med vissa förbehåll. Det
kan uttryckas som att deras avtal är oklart och måste tolkas, men också som att
rättshandlingsviljan i samband med avtalsslutet är begränsad till vissa särskilda utfästelser
som det med mer eller mindre fog utgår från att motparten inser.
Ett liknande avtal var det fråga om i NJA 2004 s 363. Efter att fotografilagen upphävts
förutsatte parterna att samma villkor skulle gälla för de nya avtalen. Men de var inte
överens om innebörden. Därmed förelåg inte dissens, utan parterna var överens om att
samma villkor som förut skulle gälla. Detta var deras avtal. Avtalsslut som dessa skulle
kunna kallas anslutningsavtal. Det vill säga överenskommelser om att underkasta sig en
viss regelmassa. I teorin kan dessa sägas vara avtal där parterna inte har någon som helst
kunskap om innebörden i sitt avtal. Det kan stämma, såtillvida att de i extremfallet kan
tänkas komma överens om att underkasta sig regler de inte överhuvudtaget känner till.
Men min poäng är att det är viktigt att skilja på vilka regler som närmast påverkar hur en
viss rättsfråga ska lösas inom deras relation och deras avtal. I det nämnda fallet är deras
avtal rätt och slätt att regelmassan ska gälla mellan dem.
Det sagda har betydelse för flera av de problematiseringar av avtalsslutet som gjorts i
litteraturen. Ta exempelvis Hellners vånda inför standardavtalets innehåll och om
parterna verkligen kan ha jämfört det innehållet i dispositiv rätt. En del av problemen kan
nog undvikas om rättstillämpningen är öppen för möjligheten att parterna i första hand
Jfr HD:s domskäl i fallet och Kleineman ”Avtalsbundenhet som avtalstolkningsproblem”, JT 92/93 s
525 ff.
188
66
förhandlat om att ansluta sig till ett visst standardavtal, utan att de därmed har tagit
ställning till de specifika regler som ingår i detta avtal. Hellners problematisering
tydliggör hur viktigt innehållet är för att kunna fastställa rättshandlingsvilja, eller en
manifesterad bundenhet. Det verkar säkert i många fall långsökt att tillskriva parterna
avsikt att binda sig vid ett standardavtals regler för äganderättsförbehåll. Men jag kan inte
förstå varför det skulle vara nödvändigt. I flera av dessa fall går det säkert utmärkt att
tillskriva parterna rättshandlingsvilja i fråga om att standardavtalet skulle vara giltigt
mellan dem. Och såvitt jag vet finns det inga hinder mot att ingå ett sådant avtal, som till
sin natur inte skiljer sig från ett lagval. Jag hoppas att det här exemplet tydliggör vilken
skillnad innehållet gör. Det kan inte särskiljas från frågan om avtalsslut. Åtminstone inte
så länge avtalet är beroende av att parterna gett uttryck för att vilja binda sig. En sådan
vilja måste förstås som riktad mot något särskilt och kan inte konstateras utan att det
samtidigt utreds vad detta särskilda innehåll är. En annan sak är att de regler som närmast
styr rättsfrågorna i parternas relation kan ligga utanför detta viljeuttryck. Då beror det,
som sagt, på att deras överenskommelse inte omfattar dessa regler, utan ”endast” gör
dessa regler giltiga.189
Det ska understrykas att det nyss sagda inte är avsett som ett tolkningsrecept för sådana
typfall som jag förut vänt mig emot. Givetvis gäller fortfarande att de relevanta
förklaringarna i samband med det eventuella avtalsslutet får tolkas i ljuset av alla
omständigheter, och ingenting kan sägas säkert förrän så har skett. Poängen är istället att
lyfta fram möjligheten att tolkningen resulterar i något som liknar det jag har kallat
anslutningsavtal, och att frågan om innehållet i den eventuella överenskommelse som
undersöks inte kan exkluderas från tolkningen. Den möjligheten är viktig. För även om
jag vill hävda att ett avtalsslut inte kan skiljas från innehållet i avtalet ifråga så menar jag
därmed inte att det behöver stå klart vilka rättsverkningar ett avtal ska ha för att avtalsslut
ska kunna konstateras. Poängen med mina tankar kring anslutningsavtal är att det inte ens
behöver vara klart vilket innehåll de regler har som direkt ska styra parternas relation. Det
kan parterna ha lämnat därhän genom ett så kallat anslutningsavtal, som endast indirekt
styr deras relation. Det sagda belyser förhoppningsvis att det inte finns någon motsättning
mellan att å ena sidan hävda att frågan om innehållet och frågan om avtalsslutet inte kan
189
Jfr Grönfors, avtalsgrundande rättsfakta s 35 f.
67
skiljas åt och å andra sidan vara öppen för att rättsverkningarna av avtalet kan vara osäkra,
och att ytterligare tolkning av de regler som parterna har enats om kan vara nödvändig i
ett senare skede.
Det kan ligga nära till hands att fråga sig om vilka regler som helst verkligen kan bli
giltiga mellan parterna genom ett sådant där anslutningsavtal. Jag menar att svaret är ”Ja”
och ”verkligen inte”. Det vill säga: Ja vilka regler som helst, om tolkningsdata stödjer att
parterna har underkastat sig reglerna ifråga. Å andra sidan är det verkligen inte fråga om
vilka regler som helst, utan om just de regler som tolkningen visar att det gäller. Varken
mer eller mindre. I detta avseende är det förstås ingen skillnad mot annan tolkning.
Innehållet är ett visst, och vi tolkar för att ta reda på vilket det är. Om tolkningsdata stödjer
att en part har underkastat sig väldigt oförmånliga villkor ska det också bli resultatet av
tolkningen. Sen är det en annan sak att exempelvis avtalslagens 36 § kan komma att
användas för att jämka de oförmånliga villkoren. Som nämnt ovan är det dock säkert ofta
rimligt att tolka in vissa förbehåll i parternas bundenhet. Det finns antagligen inte stöd för
att utsträcka en parts rättshandlingsvilja till att omfatta en pantförskrivning av partens
bostad i samband med att parten accepterade användarvillkoren för en musiktjänst i
mobiltelefonen. Det måste antagligen också musiktjänstens utgivare inse, varför de inte
kan anses ha avtalat om detta. Eller annorlunda uttryckt: Deras avtal har inte det
innehållet. Observera gärna hur samma situation kan beskrivas både i termer av uteblivet
avtalsslut
eller
bristande
avtalsinnehåll
i
förhållande
till
den
eventuella
pantförskrivningen. Det är liksom hela poängen här. Däremot ser jag ingen möjlighet,
bortsett från vad som framgår av konsumentlagstiftning eller enligt avtalslagens 36 eller
33 §§, att exkludera sådana betungande villkor av rättspolitiska skäl eller allmänna
rättviseöverväganden.190 Pacta sunt servanda, och så vidare.
En annan fråga som är intressant i sammanhanget är så kallade förhandlingsavtal eller
avtalsbundenhet i flera steg. Grönfors föreslog exempelvis att avtalsbundenheten kan
uppstå vid ett tillfälle, och innehållet bli färdigt vid ett annat.191 Bara det finns en
löfteskärna så finns det ett avtal.192 Enligt min mening är det förstås möjligt att parterna
190
Jfr Grönfors, som verkar inne på att underkänna betungande villkor i standardvillkor av rättspolitiska
skäl och på det sättet utsätta dem för ett samhällets fördömande, a a s 42. Men det är klart, på sitt sätt fick
han ju rätt genom att lagstiftaren trots allt har skapat sådana skyddsnät.
191
Grönfors, avtalsgrundande rättsfakta s 33 f.
192
Jfr Grönfors, a a s 35, och ovan avsnitt 3.3.1.
68
gör en sådan överenskommelse. ”Nu när vi har avtalat om allt det viktiga så är vi bundna,
oavsett om vi inte kan enas om småsakerna sedan”. Men därmed inte sagt at det är något
som kan ställas upp som en generell sanning, vilket Grönfors verkar vilja göra. Varje
avtalsslut måste tolkas för sig, för att utröna vilken eventuell sådan uppgörelse som
inkluderats. Stegvisa avtal av den typ som Vahlén har svårt med kan också få en lösning
med det nämnda synsättet.193 Som i exemplet ovan med parterna som kommer överens
om att vara bundna av det som de diskuterade i förra veckan så kan parterna förstås vänta
med att binda sig tills förhandlingarna är klara. Det vill säga att de först förhandlar under
överenskommelsen att de inte ska bli bundna, varpå de genom ett senare avtal gör så att
de villkor som inte var bindande under förhandlingarna blir bindande i samband med
avtalsslutet. Precis som ovan försöker jag här belysa en möjlig utgång av tolkningen, men
försöker inte ge en formel för tolkning under vissa premisser.
Ett intressant mål i sammanhanget är NJA 1957 s 69, ”Käftas backar”. I fallet hade A
förhandlat om att sälja rätten att skövla stormfälld skog på A:s mark till B. B gav A ett
bud. C som fått kännedom om förhandlingarna rusade då in och bjöd över B, varpå ett
mycket kortfattat avtal skrevs. Senare uppkom tvist om vilka markområden som
omfattades av avtalet. Parterna hade inte berört saken vid avtalsslutet, men HD fann att
det gällde samma område som A och B förhandlat om. A fick anses ha utgått från detta
och C måste ha insett det. Fallet skulle kunna ses som ett exempel på hur avtalsslut och
avtalsinnehåll är skilda frågor. Det stod ju klart att ett avtal var för handen, men inget
hade sagts om vad detta avtal omfattade. Snarare ska fallet nog passas in i det
tankemönster jag redogjort för ovan. Parterna fick anses ha förbundit sig att överlåta
rätten till stormfälld skog respektive betala för den rätten och att detta skulle ske enligt
förhandlingarna mellan A och B.
Ett annat exempel på hur frågorna om innebörd, rättslig effekt och avtalsslut inte kan
skiljas åt är rättsfallet NJA 1997 s 382. Fallet är författat så att dess språk i sig är ett
exempel på hur ett begrepps innebörd kan skifta med tillgängliga tolkningsdata, samtidigt
som själva rättsfrågan behandlar samma sak; vilken betydelse ett begrepp kan tillskrivas
oberoende av tolkningsdata.
193
Vahlén har som nämnt problem med förhandlingar och anbud/accept -modellen, därför att han inte
tycker att innehållet i alla föregående meddelanden kan tolkas in i de sista, bindande förklaringarna, om
slutande av avtal s 383.
69
Käranden hävdade att en viss klausul innebar "att ett s k efterställningsavtal träffats".
HD konstaterar att "ett efterställningsavtal kan utgöras av ett avtal mellan två borgenärer
att vid gäldenärs obestånd betalning av lån på ett eller annat sätt ska överföras från den
ene till den andre […]". HD fortsatte med att undersöka om "en sådan utfästelse gjorts i
den omtvistade klausulen". Märk hur orden klausul, avtal och utfästelse används för att
beteckna samma sak, en överenskommelse om att överföra rätten att först uppbära
betalning från den ena till den andre.
HD:s begreppsanvändning suddar ut gränsen mellan tolkning för att fastställa den
avtalade innebörden, och tolkning för att fastställa om avtal har ingåtts. HD tolkar
klausulen för att se om en viss typ av utfästelse har gjorts. I så fall kan situationen tydligen
beskrivas antingen så, att det finns en sådan klausul som käranden hävdar eller som att
parterna har ingått ett efterställningsavtal.
HD löser fallet genom vad man kan kalla sedvanlig tolkning. I brist på annat utgår
domstolen från den språkliga lydelsen och konstaterar inledningsvis att ingen av parternas
tolkning är utesluten, "språkligt sett". Svarandens tolkning stöds dock av avtalets
utformning och innehåll i övrigt. Så långt är tolkningsresonemanget precis vad man kunde
förvänta sig från en tolkning av ett avtal som inte är bestritt i sig. HD nöjer sig dock inte
utan avslutar med att ställa sig kontrollfrågan "om parterna ändå kan anses ha kommit
överens om en sådan rätt som [käranden] gör gällande". Om HD hade använt en
formulering som "om parternas avtal ändå kan anses ha innebörden" hade den som velat
kunna läsa in en skillnad mellan avtalad innebörd och fråga om ett avtal överhuvudtaget.
Den aktuella formuleringen är istället en fråga om det finns en annan överenskommelse,
ett annat avtalsslut. Och på samma gång frågan om det finns en annan innebörd. Poängen
är att det är samma sak, för i ett avtalsslut kommer parterna överens om en innebörd.
Vilket dock inte betyder att det står klart vilka rättsföljder denna innebörd kommer att få.
Kopplingen mellan avtalsslut och avtalsinnehåll belyses också av resonemangen kring
fullmakt. När det är fråga om fullmakt förelegat eller inte kan det vara av avgörande
betydelse vilket avtal det rör sig om. Fullmäktigen kan helt enkelt vara behörig att teckna
en viss typ av avtal, eller avtal med ett innehåll som bara är begränsat betungande för
huvudmannen eller liknande. Det framstår närmast som självklart att det förhåller sig på
detta sätt. Enligt min mening belyser det också vilken självklar del avtalsinnehållet utgör
av frågan om avtalsslut. I NJA 2014 s 699 var det fråga om vilken behörighet en person i
70
chefsställning för en väl avgränsad och självständig verksamhetsdel hade att ingå
förlikningsavtal. I fallet konstaterar HD för det första att fullmakt i svensk rätt ses som en
viljeförklaring riktad från huvudmannen till tredje man och att allmänna principer för
viljeförklaringar är tillämpliga. Vice versa måste avgörandet anses vara prejudicerande
för viljeförklaringar i allmänhet, i tillämpliga delar.194 HD diskuterar i det följande när
tredje man kan ha fog för att utgå från att företrädaren ifråga har behörighet att rättshandla
för huvudmannens räkning. Den avgörande frågan i målet är vilket avtal personen i
chefsställning hade behörighet att ingå.195 Slutsatsen är ”[Företrädaren] har alltså inte
varit behörig att ingå det ifrågavarande förlikningsavtalet med bindande verkan för
[huvudmannen]”. Observera att det avgörande är om det specifika avtalet har kunnat
ingås, inte ett avtal vilket som helst. Enligt min mening belyser rättsfallet väl hur frågorna
om avtal har ingåtts och vilket avtal som eventuellt har ingåtts inte kan skiljas åt.
En metafor får sammanfatta den tanke jag försökt få fram. I metaforen symboliserar en
bil avtalet, handlingen att köra eller åka i bilen symboliserar avtalsslutet och bilens
slutgiltiga destination representerar avtalets rättsverkningar.196
Då är det helt enkelt såhär: Det går inte att åka bil i allmänhet. Alltså, det går inte att
åka i en bil vilken som helst. Man måste använda en viss bil. Även om man inte bryr sig
om vilken bil man använder. Det går att diskutera vilken bil det är å ena sidan och att köra
eller åka bil å andra sidan som två separata frågor. I teorin. Men i verkligheten går det
inte att skilja de två åt. Däremot går det utmärkt att åka eller köra i en viss bil utan att veta
var den kommer att hamna. På samma sätt går det inte att sluta ett avtal vilket som helst.
Man måste sluta ett visst avtal. Däremot går det bra att sluta ett visst avtal utan att det för
den sakens skull står klart vilka rättsverkningar det kommer att ha. Det går till exempel
bra att sluta ett avtal om att AB04 ska vara tillämpligt på parternas relation utan att veta
hur AB04 ska tolkas i en särskild situation, eller ens vad som står i AB04.
194
Märk väl att jag inte menar att detta framgår först av det här målet. Jag betraktar det som etablerat sedan
första början, se exempelvis HD:s egna hänvisningar till förarbetena i stycke 9. Jag ville bara poängtera det
och uppmärksamma det praktiska i att det tydligt skrivits ut i domen. Var gränserna går för i vilken
utsträckning generella slutsatser om viljeförklaringar och tolkning kan dras från domar om specifika
rättsliga institut som det ifrågavarande, eller exempelvis särskilda avtalstyper, kan av utrymmesskäl tyvärr
inte diskuteras mer än vad som redan skett i denna uppsats.
195
Se till exempel styckena 23-25, 27-28 och 30 i domskälen, där det framträder tydligt att frågan om
företrädaren hade behörighet att ingå det ifrågavarande avtalet är det avgörande.
71
Det är enkelt nog när man ställer upp det så, men i verkligheten kan det sannolikt vara
så att parternas avtal inte kan tillskrivas innebörd som ett renodlat anslutningsavtal.
Istället har de säkert anslutit sig till en regelmassa med en rad förutsättningar och mer
eller mindre uttalade justeringar och tillägg till regelmassan ifråga. Min poäng är att det
inte är något märkligt med det. Det är sådant som tolkningen ska peka ut och det förtar
enligt min mening inte logiken i ståndpunkten att avtalsslut och avtalsinnehåll inte kan
betraktas som två olika frågor.
Adlercreutz/Gorton konstaterar i inledningen till Avtalsrätt II att det finns stora
beröringspunkter mellan Avtalsrätt I och Avtalsrätt II, det vill säga mellan frågorna om
avtal har kommit till stånd och ogiltighet å ena sidan och avtalets innehåll å andra sidan.197
Som förhoppningsvis har framgått ser jag det som en underdrift i bästa fall och felaktigt
i värsta fall. Missvisande är det i vilket fall. Utgångspunkten för Adlercreutz/Gortons
uttalande verkar vara att det rör sig om i grunden olika frågor, som trots sin inbördes
avskildhet visar sig ha många ”beröringspunkter”. Själv tycker jag snarare att det finns
skäl att utgå från att det är en enda fråga, vars moment trots det kan behandlas var för sig
i relativt stor utsträckning. I teorin. Som att man kan prata om hur det är att åka bil utan
att prata om bilen i fråga. Men i verkligheten går de inte att skilja åt. Adlercreutz/Gorton
konstaterar att ”[d]et är givet, att det är nödvändigt att det finns ett avtal för att dess
innehåll ska kunna bestämmas”.198 Jag anser att min undersökning visar att den tänkta
ordningsföljd som uttalandet antyder (först avtal, sedan innehåll) inte kan betraktas som
rättvisande. Detta följer av att det också är givet, att det egentligen är nödvändigt att det
finns ett specifikt innehåll för att ett avtal ska kunna konstateras.
197
198
Adlercreutz/Gorton II s 13.
A a, s 13.
72
Källförteckning
Offentligt tryck
NJA II 1901 nr 1.
Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (1914).
Rättsfall
Nytt juridiskt arkiv
1920 s 446.
1957 s 69.
1962 s 276.
1979 s 483.
1992 s 439.
1994 s 204.
1994 s 668.
1997 s 382.
2001 s 309.
2004 s 363.
2006 s 638.
2014 s 699.
Övriga avgöranden
AD 1979 nr 2.
Litteratur
Adlercreutz, A; Avtalsrätt I, 12 u, Lund 2002
Adlercreutz, A; Gorton, L; Avtalsrätt II, 6 u, Lund 2012.
Almén, T; Eklund, R; Lagen om Avtal, 9 u (faksimilupplaga), Stockholm 1997.
Arnholm; C J; Privatrett II. Avtaler, Oslo 1964.
73
Ekelöf, P O; En essay m tolkning och mening, Annales Acadieæ Regiæ Scientarum
Upsaliensis,
Kungl.
Vetenskapssamhällets
i
Upsala
Årsbok
20/1976,
Särtryck/Separate.
Ekare, P; Om tolkning av tysta utfästelser, examensuppsats i civilrätt vid Juridiska
institutionen, Uppsala Universitet, vårterminen 2013.
Fohlin, P; Avtalstolkning, Uppsala 1989.
Grönförs, K; Avtalsgrundande rättsfakta, Stockholm, 1993
Grönfors, K; Dotevall, ; Avtalslagen en kommentar, 4 u, Stockholm 2010.
Hellner, J; Standardavtal vid avtalsslutande, FJFT 1979 s 295 ff.
Herre, J; Svensk rättspraxis. Förmögenhetsrätt 1978-2004 SvJT 2005 s. 549 ff.
Hoffman, L; The intolerable wrestle with words and meanings, South African Law
Journal Vol 114, 1997 s 656 ff.
Holmbäck, Förklaringsmisstag och oklara avtal, SvJT 1960 s 321 ff.
Huser, Avtaletolkning
Håstad, T; Sakrätt avseende lös egendom, 6 u, Stockholm, 1996.
”- Om underlåtenhet av Yngve Skarin och Bertil Bengtsson att ta ställning till översänt
kontrakt respektive inlämnad seminarieuppsats. En civil- och processrättslig
kommentar till NJA 1962 s 276. Festskrift till Bertil Bengtsson s 221 ff, Stockholm
1993.
Jareborg, N; Rättsdogmatik som vetenskap, Stockholm 1969.
Karlgren, H; Anm av Vahlén, Avtal och tolkning, SvJT 1961 s 212
”- Avtalsrättsliga spörsmål, Lund 1949.
”- Utfästelse och enuntiation, SvJT 1970 s 126 ff.
74
”- Tolkning och omtolkning - i relation till misstagsregeln i 32 § avtalslagen, SvJT
1966 s 1658 ff.
”- Kutym och rättsregel, Stockholm 1960.
”- Passivitet, Stockholm 1965.
”- Studier i allmän avtalsrätt, Lund 1935.
Kleineman, J; Avtalsbundenhet som avtalstolkningsproblem, JT 1992/93 s 525 ff.
Lehrberg, B; Avtalstolkning, 5 u, Uppsala 2009, och 6 u, Uppsala 2014.
”- Avtalsrättens grundelement,
Platon Timaios
Ramberg, J; & Ramberg, C; Allmän avtalsrätt, 8 u, Stockholm 2010.
Ramberg, J; Avtalsautonomi och den dispositiva rätten, Festskrift till Anders Agell
s 501 ff, Uppsala 1994.
”- Mysteriet med den tysta utfästelsen, JT2001/02 s 405 ff.
”- Standardavtal och avtalsinnehåll, Avtalslagen 90 år – aktuell nordisk rättspraxis,
Flodegren B., Gorton L., Lindell-Frantz E., Samuelsson P., (red), Norstedts 2005.
Samuelsson, J; Tolkning och Utfyllning, Uppsala 2008.
”- Tolkningslärans gåta, Uppsala 2011.
”- Åter till huset vid Göta älv, Bylander, E. (red.), Doktrinen i praxis, de lege,
Juridiska fakulteten i Uppsala årsbok 2013, s 141 ff. Uppsala 2013.
”- Något om tolkning av försäkringsavtal, SvJT 2014 s 695 ff.
Schmidt, F; Typfall, partsavsikt och partsculpa, SvJT 1959 s 497 ff.
”- En culparegel vid avtalstolkning, SvJT 1960 s 420 ff.
Sjöman, E; Integrationsklausuler och dispositiv rätt, JT 02/03 s 933 ff.
75
Svensson, De lege interpretata - om behovet av en metodologisk reflektion, JP 2014 s
211 ff.
Vahlén, L; Avtal och tolkning, Stockholm 1960.
”- Bidrag till avtalstolkningens systematik, JFT 1964 s 380 ff.
”- Om slutande av avtal, Teori och Praxis, Festskrift till Hjalmar Karlgren.
Withehead, A N; Process and reality - An Essay in cosmology, The Gifford Lectures,
1927-28, (korr. utg., Griffin, David Ray & Sherburne, Donald W. (red.)), New York: Free
Press, 1978 (1929).
76