Förebyggande och diagnostik av bäckenbottenskador vid
Transcription
Förebyggande och diagnostik av bäckenbottenskador vid
Förebyggande och diagnostik av bäckenbottenskador vid förlossning Berörda enheter Förlossnings- och BB-avdelningarna, Gällivare och Sunderby sjukhus. Syfte Förebyggande och diagnostik av bäckenbottenskador i samband med förlossning. Diagnostik Vid perineal/vaginal bristning ska barnmorska bedöma graden genom vaginal och rektal palpation. Finns det misstanke om engagemang av analsfinktern eller annan större förlossningsskada så ska förlossningsläkare tillkallas för bedömning. Om två barnmorskor närvarat vid förlossningen kan, vid grad 2-bristning, båda med fördel bedöma bristningen. Perinealbristning grad 1-2 och hög vaginalbristning som inte är mycket djup handläggs som regel självständigt av barnmorska. Grad 1: Enbart hud/och vaginalslemhinna (omfattande < 1/3 av perineum) Grad 2: Djupare skada i vagina och/eller perineum (omfattande >1/3 av perineum) Hög vaginalbristning: Bristning i vagina ovan hymenringen Grad 3-4: skada på interna eller externa sfinktern i olika omfattning, se rutin för handläggning av sfinkterskador. Vid hög vaginalbristning skall perinealkroppen bedömas. Vid mycket djup vaginalbristning skall läkare tillkallas för bedömning. Vid misstanke om skada grad 3-4 skall patienten undersökas och sutureras på operationsavdelning, se rutin för handläggning av sfinkterskador. Sfinkterruptur, riskfaktorer Förstföderska Tidigare sfinkterruptur Instrumentell förlossning, speciellt tång Bristfälligt perinealskydd Långt utdrivningsskede Stort barn ( 4500 g) Vidöppen bjudning Prevention av sfinkterruptur All förlösande personal (barnmorskor och läkare) ska instrueras om handgreppen vid perinealskydd, och övningstillfällen ska ordnas regelbundet. Metodbeskrivning, se nedan. Förlösande barnmorska bör identifiera riskfaktorer för sfinkterruptur både vid initial riskbedömning vid inkomst till förlossningen (t.ex. förstföderska, förväntat stort barn, vidöppen bjudning) samt vara observant på varningstecken (uttalad ödem, hudfärg etc) och nytillkommen risk (värksvaghet) under pågående förlossning. Förlossningsställning, som ger överblick och möjlighet att utöva perinealskydd rekommenderas. Det är mycket viktigt med god kommunikation mellan all personal och den födande mamman. I händelse av instrumentell förlossning ska man tydligt komma överens om vem som håller perinealskydd - operatören själv (optimerar samspelet mellan skyddande handgrepp och dragkraft) eller den assisterande barnmorskan. Om möjligt dras fosterhuvudet endast till genomskärning, varefter mor själv får krysta ut barnet. Förlossning med tång innebär mycket stor risk för sfinkterruptur, och bör därför användas med stor försiktighet. Funduspress ska undvikas speciellt efter att fosterhuvudet kommit till genomskärning. Undvik att börja krysta ”aktivt” med patienten i ett alltför tidigt skede. Om det bedöms att perineotomi är nödvändig så skall den vara lateral och tillräckligt omfattande. Perineotomi betraktas som regel nödvändig om mamman vid tidigare förlossning har drabbats av sfinkterruptur, samt vid forcerad VE, särskilt hos en tidigare icke-vaginalförlöst kvinna. Perinealskydd – handgrepp Ena handen på mellangården andra på fostrets huvud. Handen på fostrets huvud styr takten, håller emot om det behövs samt stöttar huvudet genom att lyfta lite lätt uppåt. Handen på perineum håller emot och stöttar med ett litet tryck uppåt. När huvudet står i genomskärning, skall kvinnan inte krysta längre, endast flåsa fram fostret så långt det är möjligt. Återställning av anatomin vid perinealbristning grad 1-2 ”Perinealkroppen” är skadad och måste återställas: Identifiera gärna M. bulbocavernosus och m. transversus perinei (se bild) och suturera dessa separat. Fortlöpande suturer med start- och stoppknut rekommenderas. REFERENSER de Leeuw, J. W., de Wit, C., Kuijken, J. P. J. A., & Bruinse, H. W. (2008). Mediolateral episiotomy reduces the risk for anal sphincter injury during operative vaginal delivery. Bjog, 115, 104--108. de Vogel, J., der Leeuw - vanBeek, A., Gietelnik, d., Vujkovic, M., de Leeuw, J. W., van Bavel, J., et al. (2012). The effect of a mediolateral episiotomy during operative vaginal delivery on the risk of developing obstetrical anal sphincter injuries. American Journal of Obstetrics & Gynecology, 206, 404.e1--404.e5. Freeman, R. M. (2013). Can we prevent childbirth-related pelvic floor dysfunction? Bjog, 120, 137--140. Mous, M., Muller, S. M., & de Leeuw, J. W. (2008). Long-term effects of ananl sphincter rupture during vaginal delivery: Faecal incontinence and sexual complaints. Bjog, 115, 234--238. Spydslaug, A., Trogstad, L. I. S., Skrondal, A., & Eskild, A. (2005). Recurrent risk of anal sphincter laceration among women with vaginal deliveries. Obstetrics & Gynecology, 105, 307--313. Huvudprocess Graviditet och förlossning Dokumenttyp Vårdrutin Ansvarig Processledare Sida Anna Pohjanen Anna Pohjanen 4 av 4 Dokument-Id Godkänt datum Version VARD-5-3913 2015-01-08 1.0