Indholdsfortegnelse Bokanmeldelser

Transcription

Matrix, Vol. 33, 2016 nr. 1
Indholdsfortegnelse
Clarence Crafoord:
Kärlek i tiden efter Freud. Några tankar om sexualiteten från en åldrande
psykoanalytikers perspektiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4
Katrine Zeuthen:
Et essay om infantil seksualitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 16
Torben Bæk Klein:
Ansatser til en Selvpsykologisk og Mentaliserings-Inspireret Psykodynamisk Approach (SMIPA) - i psykoterapeutisk behandling af pædofili . . . . . . . .28
Kirsten Hyldgaard:
”Der findes ikke noget seksuelt forhold”. Kønsforskel og seksualitet ifølge
Freud og Lacan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54
Anders Carlberg:
Sigmund Freud och bisexualiteten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74
Mette Sundt Gundersen:
Seksuelle grenseoverskridelser, grensekrenkelser og overgrep i terapi.
Forekomst, konsekvenser og forebygging . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 82
Per Magnus Johansson:
Postmodern kärlek . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108
Iréne Matthis:
Om kärlek och sexualitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 136
***
Bokanmeldelser
Matrix • 1
Jan Nielsen og Per Sørensen (red.) (2013) Brug Gruppen. Psykodynamisk
gruppeterapi. Anmeldt av Christian Schlüter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140
Bo Møhl (2015). Selvskade – psykologi og behandling
Anmeldt af Kasper Pyndt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144
Redaksjonelt
Vi i Matrixredaksjonen er glade for å presentere dette temanummeret om seksualitet.
Psykoanalysen har siden begynnelsen satt seksualiteten i sentrum: Dens mangfoldige uttrykk, sammenhengen mellom tidlige relasjonelle erfaringer og voksen seksualitet, og spenningsfeltet mellom våre drifter og kulturens regulering
av disse, er temaer som helt siden Freud har hatt en sentral plass i denne tradisjonen. Endog for sentral, ifølge kritiske røster. Samtidig omtales seksualiteten
ofte som et glemt tema innen nyere psykoanalytisk tenkning. Muligens er
dette et område hvor avstanden er kort mellom for mye og for lite?
I den offentlige debatten hevder mange at vi lever i et overseksualisert og grenseløst samfunn, mens andre betegner vår tid som nykonservativ og puritansk.
Både i faget, i samfunnet og i den enkeltes liv kan man få inntrykk av at det
seksuelle er høyst tilstede – og samtidig splittet av. Kanskje er seksualiteten
som menneskelig erfaringsområde særlig preget av iboende motsetninger.
I arbeidet med dette temanummeret har vi kommet over mange polariteter i
seksualiteten: Vise versus skjule. Glede versus smerte. Kunnskap versus det gåtefulle. Tekstene i nummeret har også vakt diskusjoner i redaksjonen omkring
begrepet seksualitet: Er det best å gå utfra et smalt begrep, og å se seksualitet
som et spesialfelt? Eller burde vi heller benytte en bredere definisjon, og se på
det seksuelle som noe som er vevd inn i alt vi er? Kanskje behøver vi ikke velge
– kanskje er det naturlig at det finnes mange ulike begreper om seksualitet. Og
kan hende behøver vi som psykoterapeuter nettopp flere ulike forståelsesrammer, for å forstå og arbeide med dette livsområdet hos våre pasienter?
Vi presenterer i dette nummeret åtte tekster som på ulike vis illustrerer noe av
mangfoldet innenfor seksualiteten, og også en del av variasjonen innenfor
den psykodynamiske tradisjonen på dette feltet.
Clarence Crafoord kommer i sitt essay med betraktninger om seksualiteten
gjennom livsløpet; fra babyens sansning av kroppslig nærhet, gjennom bar-
Matrix • 2
nets og ungdommens nysgjerrighet, gjennom voksenlivets travelhet, frem til
døden. Katrine Zeuthen viser i sin tekst hvordan den seksuelle utviklingen
foregår i en relasjon, og gir oss med utgangspunkt i Laplanche sin teori innsikt
33. årgang nr. 1
i hva seksuelle overskridelser innebærer for et barn, og betydningen av fortolkning ved mistanke om overgrep. Torben Bæk Klein skriver i sin artikkel om
hvordan han har anvendt teori fra mentalisering og selvpsykologi i psykoterapeutisk arbeid med overgripere, og kommer med forslag til en modell basert på
denne erfaringen. Kirsten Hyldgaards artikkel sammenligner Lacans teorier
om seksualitet og kjønnsforskjeller, med Freuds. Anders Carlberg lar Freud selv
komme til orde via en rekke sitater, i sin tankevekkende tekst om Freuds syn
på biseksualitet som noe medfødt hos alle mennesker. Mette Sundt Gundersens artikkel tar for seg seksuelle grensekrenkelser i terapi. Hun tar til orde for
en større bevisstgjøring om dette vanskelige temaet både hos den enkelte og
innen profesjonene, og minner oss om det spesielle ansvaret en terapeut har
for å ha oversikt over seg selv og situasjonen i en terapi. Per Magnus Johansson
skriver om kjærlighetens og seksualitetens vilkår i det postmoderne samfunnet. Han bringer inn perspektiver fra historie og sosiologi, samt eksempler fra
aktuell skjønnlitteratur, og viser hvordan ytre forhold har betydning for vårt
kjærlighetsliv. Til slutt er vi glade for å ha med et essay av Iréne Mattis, hvor
hun reflekterer over hva seksualitet er og ikke er, i en form som forener det faglige og det poetiske. Teksten ble først publisert for 25 år siden, og kan dermed
minne oss om at det ikke nødvendigvis er det nyeste og siste som bringer forståelsen videre.
Vi håper at vi i denne samlingen av tekster har klart å få frem en del av bredden innenfor dette motsetningsfylte temaet.
God lesning!
Redaksjonelt
Matrix • 3
Redaksjonen v/Guri Vindegg, Björn Philips og Tove Mathiesen
Kärlek i tiden efter Freud
Några tankar om sexualiteten från en åldrande
psykoanalytikers perspektiv
Clarence Crafoord1
Den svenske psykoanalytikern Clarence Crafoord, snart 80 år, sammanfattar med tillbakablick på sitt eget liv hur sexualitetens roll och
inflytande har påverkat samhällets utveckling under det gångna århundradet. Freuds öppnande av den sexuella sfären i både fallstudier
och teoretiska skrifter har kommit att genomsyra kultur, politik med
kvinnokamp och lagar om jämställdhet samtidigt som sexualitetens
framträdelseformer i vår tid både har förändrats och förblivit påfallande desamma. Sexualupplysning, Kinseys rapporter och Masters
och Johnson’s studier har banat väg för en ny syn på preventivmedel och abortlagar. Sexualitetens olika skepnader förtydligas genom
belysning av människolivet i 20-årsperioder, var och en med sin särskilda hantering av sexualdrift och njutning. Sexualiteten är starkt
förändrad under den överblickbara tiden för en generation - ändå
i mycket oförändrad. Kanske kan man säga att Freud lever ännu i
vår tid?
Det var Freuds kvinnliga hysteriska patienter som väckte tanken på sexualiteten som den avgörande och starkaste drivkraften hos människan. Freud var
på 1880-talet en äregirig neurofysiolog som nödgades försörja sig genom att
öppna privatpraktik. Det var Wiensocietetens hysteriska kvinnor som tvingade neurologen Freud att lyssna till sina patienters långa berättelser om hur de
fängslats av sina sexuella drömmar, tankar, minnen och fantasier. Freud lärde
sig konsten att lyssna och lära av sina patienter. Han kom att bygga sitt livsverk kring alla sexualitetens uttrycksformer och utveckling, inte minst förstod han hur ”drömmen avslöjar våra hemligaste drömmar”. Han använde
Matrix • 4
och systematiserade allt han hört med sin nya metod, allt han iakttagit i sitt
1. Clarence Crafoord: Psykiater, psykoanalytiker, forfatter, redaktør.
Nettside: www.enigma.se/crafoord. E-post: [email protected]
33. årgang nr. 1
eget själsliv och ställde samman tankegångarna i sina många skrifter om
människans kamp med sina begär och strävanden.
Under inflytande av hur världshändelserna skakade civilisationen kom
Freud att ägna sina sista år åt att söka härleda de sexuella drifterna och människosläktets kulturskapande ur dess kamp om ledarskap och makt, dess frustrationer i ofullkomlighet och brister, och dess försök att i religiösa övertygelser och riter forma sin värld. Freud var pessimist, drevs ut från sitt hemland av
förhärskande rasförföljelser och avled, hatad av en del beundrad av andra, vid
tiden för andra världskrigets början.
Eftersom Freuds tankegångar mer än vi vill tro präglat hela 1900-talet ser
jag mig själv och mitt psykoanalytiska intresse som ett barnbarn till Freud.
Född samma år som Freud fyllde åttio år närmar jag mig nu själv åttioårsdagen. Jag har levt ett liv där jag kunnat överblicka min egen och andras sexualitet genom det jag lärt genom psykoanalysens perspektiv och inflytande som
i mitt liv präglat studietiden från 1950-talet och genom mitt yrkesliv inom
psykiatrin och psykoterapin under de följande sextio åren. Jag har i mitt personliga liv liksom många andra påverkats av tidsandans och världshändelsernas omvälvningar av samtidens kultur under de år som jag råkat leva. Jag intar därför perspektivet av sexualitetens härjningar med mig själv och
omvärlden under den här specifika tidsperioden: Barndom och pubertet på
1950-talet, begynnande vuxenhet och familjebildning på 1960- och 1970-talet. Utveckling av yrkesliv och psykoanalytisk praktik på 1980- och – 90talen.
Därpå skrivande och begynnande ålderdom i det nya millenniet.
Det finns avgörande och omvälvande händelser i samhällets hantering av
sexuella frågor under min livstid: preventivmedelsupplysningen och sexualdebatten vaknade till liv under min barndomstid, och sexualundervisningen
i skolorna tog sin början under min skoltid.
I min borgerliga miljö hölls ännu pojkskolor och flickskolor strikt isär. Jag
tror det medförde mytbildningar och romantisering kring umgänget med
kamrater och försvårade för min generation under uppväxtåren. Den sexuella
nyfikenheten och rädslan för det sexuella förstärktes och varningar mot onani och hemlighetsmakeri kring alla sexuella ting var ännu starka. I vuxenvärlden lästes van de Veldes ”Det fulländade äktenskapet” som gömdes undan i hemmen men som hittades av de försigkomna barnen. Texter och
illustrationer lämnade inte mycket åt fantasin, samtidigt som den illa dolda
försköningen av äktenskapets fröjder förvirrade. Porrtidningarna cirkulerade,
tes myterna kring könshemligheterna. Nyfikenheten och lusten att få veta
Matrix • 5
i sin naivitet ändå starkt upphetsande. Man såg och lärde, men mest förstärk-
kunde dock inte mötas med beskäftig sakupplysning. Sexualitetens mysterier
innehöll budskap bortom det sakliga.
Psykoanalysens sätt att sammanlänka drömmarnas värld och begärets diffusa och fantasifyllda önskningar fyllde långsamt dessa luckor för mig. Starkt
intresse för litteraturens kärleksskildringar färgade också mina erfarenheter
av de egna trevande kärleksförsöken. ”Ville flickor hångla och vara tillsammans?” var en fråga som sysselsatte mig under tonåren. Själv sprängfylld av
åtrå tyckte jag mig bara möta rädda och avvisande unga kvinnor, outtalat
rädda för två ting: våldtäkt och graviditet. De frigjorda kvinnor som jag mötte
skrämde på annat och mer överväldigande sätt. ”Vad vill kvinnan?”, frågade
Freud men svarade inte klart på frågan. Jämställdhet och ömsesidig respekt
kunde inte växa i denna tidsanda. Van de Velde tycktes röra sig i en annan
värld med sina realistiska skönskrivningar.
Med 20-årsåldern och studietiden kom ett avslutande 1950-tal och ett begynnande 1960-tal med rock-and-roll, nylonstrumpor och korta kjolar, kondomautomater och pessarutprovning. Sakligheten och det praktiska skulle
kombineras med det alltjämt mystiska och hemlighetsfulla i mötet med en
sexuell praktik som tycktes både uppmuntrad och förbjuden. Jag minns hur
jag som tonåring övade på att knäppa upp strumpeband och bh-hyskor med
en hand för att kunna behålla flickans uppmärksamhet med den andra. Men
det var alltjämt höljt i dunkel hur vi tillsammans skulle hantera vår ambivalenta nakenhet. Gåtan blev hur vi skulle förena sexualitet, värdighet och
identitetens framväxande på samma gång. Att härbärgera kärleken tycktes
förbli själva gåtan.
Kampen för kvinnans rättigheter fördes i radikala och intellektuella kretsar.
Den spreds bara långsamt i RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning, grundat 1933) och bland psykoanalysens radikala företrädare. Kinseyrapporterna
nådde vid denna tid Sverige, emottagna med viss skepsis. Här fanns dock
svart på vitt om hur mycket människorna i USA ägnade sig åt sex. Allt torra
siffror och statistik som vid den här tiden dekorerades av den dröm om Amerika som spreds på bio. I den förvirrande tidsandan på mitt 1960-tal blev allting mer tillåtet och experimentlustan kring sexualiteten växte, men familjeplaneringen var ännu inte systematiskt genomförd och rädslan för att ”en
flicka kan råka i olycka” (bli med barn) innan hon var gift var fortfarande levande i de borgerliga familjernas liv och i synen på ungdomens fritidsvanor.
Under 1960-talet kom Masters och Johnsons epokgörande rapporter om
Matrix • 6
manlig och kvinnlig könsfysiologi med kurvor som utvisade kvinnans orgasmförmåga som vida överglänste mannens, samtidigt som paret Mas-
33. årgang nr. 1
ters-Johnson utvecklade nya former av sexuell parterapi och praktiska övningar för förståelse av hur den sexuella samvaron kunde fördjupas i kunskap
och praktik. Dessa nya forskningsrön publicerades och väckte uppseende inte
minst i den intensifierade kvinnorörelsen. Psykoanalysens läror om den
kvinnliga sexualitetens mystik som en ”mörk kontinent” bländades nog på
sina håll av Masters och Johnsons kalla strålkastarljus.
1960-talets slut med studentrevolter och studentupprorens tid medförde i
hög grad ett uppsving för kvinnans frigörelse med lag om fri abort 1975 och
p-pillrets mer allmänna användning. Detta medförde en av de största förändringarna i synen på sexualiteten och umgänget mellan könen i och med att
skräcken för oönskade graviditeter som präglat tidigare generationers ungdomar försvann. Flickorna kunde nu på ett helt nytt sätt kontrollera och styra
sin sexualitet och detta medförde till del en frigörelse för ungdomar som i allt
större utsträckning tilläts sova över hos varandra och inte bara antogs pussas
vid porten i all ärbarhet. Detta 1970-tal var avgörande också för oss som var
unga vuxna, och en friare sexualitet förordades med tolerans för partnerbyte,
experiment med gruppsex. Det som kallades ”den sexuella revolutionen”
spred sig över världen. Det var nu främst under 70-och 80-tal en tid för kvinnornas självständighet. Den frigörelse som pojkar och män skulle haft lika
stort behov av lät vänta på sig. Den här epoken drabbade även mig som i mitt
liv och dåvarande äktenskap släppte loss i ”frigjordhetens” anda, något som
jag senare lite sorgset har benämnt ”kärlekens villospår”. Hela denna period
vållade från mitt nutidsperspektiv stora svårigheter när det gällde min syn på
kvinnan som objekt som skulle tillfredsställas på olika sätt till en syn på
kvinnan som en likvärdig samverkande partner i ett gemensamt liv mot ett
gemensamt mål. Tidsandan skapade konflikter och maktstrider i människors
försök att hitta varandra. De som medförde en trygg identitet från barndomen och uppväxt som självständiga och öppna personligheter klarade sig nog
bäst i den här tiden av omvälvningar avseende främst kvinnans situation. En
förändringsprocess som ännu pågår.
Skilsmässostatistiken visade hur vid denna tid ungefär hälften av alla äktenskap slutade med skilsmässa och samtidigt kom själva giftermålet att betraktas som något förlegat och allt flera parbildningar skedde utan ceremonier
eller religiös inblandning. Samtidigt kom en debatt igång om samkönad sexualitet och strävan efter ett samhällets accepterande av olika familjebildningar med rätt för samkönade äktenskap och alltfler homosexuella ”kom ut ur
könade som för heterosexuella äktenskap. Avgörande händelser, norm- och
Matrix • 7
garderoben” på 1990-talet. År 2009 infördes en lag om samma regler för sam-
regeländringar, införande av bredare upplysning och människors vanor har
sålunda under min livstid successivt skapat ett annorlunda normsystem i umgänget mellan könen och i hela samhället. Införandet av delat föräldraansvar
och det faktum att kvinnor och män i allt högre utsträckning delar på försörjning och ansvar för barnen har lett till ett mer jämställt samhälle. Samtidigt
har gamla fördomar och normer om mäns och kvinnors roller, rättigheter
och skyldigheter dröjt kvar i folkdjupet.
Under den här tiden som jag kan överblicka har panoramat över den psykiska och sociala hälsan i många avseenden förändrats. Den psykodynamiska
och socialpsykiatriska grundsynen som präglade slutet av 1900-talet har långsamt ersatts av en neuropsykiatrisk grundsyn med kategorisering av psykiska
funktionshinder och problem enligt DSM-systemet i stället för försök att se
psykisk ohälsa i ljuset av psykologiska och sociala förutsättningar för individen. Den sexuella utvecklingen och oidipuskomplexets roll för senare relationsproblematik och neurotisering lades åt sidan som ovetenskapliga hypoteser. Man strävade i stället efter en evidensbaserad och vetenskaplig bas för
psykiatrin och psykodynamiska hypoteser har utmönstrats som mer ovetenskapliga. Beteendeförändrande terapier grundade på kognitiv grundsyn har
kommit att bli förhärskande vid sidan av behandling med farmaka på indikationer hämtade i DSM-kategoriseringen. Sexualiteten som intresseområde har
skjutits i bakgrunden i 2000-talets psykiatriska panorama. I parterapier och
familjerådgivningar dyker emellertid sexualitetens avgörande inflytande upp,
både som budbärare och i allvarliga konfidentiella samtal som helare av en
hel del psykisk ohälsa.
Denna förändrade grundsyn på den psykiatriska verksamheten fick mig att
likt Freud dra mig tillbaka till privatpraktik och handledning inom psykoanalysens domän och lämna den kliniska psykiatrin i mitten av 1980-talet.
*
Under det gångna halvseklet har betoningen på familjebildning och släktens
kontinuitet minskat och ersatts av en betoning på varje individs förkovran
och självförverkligande. Giftermålet som det centrala kontraktet för generationsskifte och vuxenblivande har fått vika för mer praktiska lösningar för
samboende och familjebildning. Ett uttryck är att namnbruket långsamt förändrats där familjenamnen läggs till eller släpps alltefter uppkomst av nya
Matrix • 8
levnadskonstellationer beroende på livsomständigheter och samlevnadsparter. Barnen lever ett eget liv i vardagens institutioner där hämtning och läm-
33. årgang nr. 1
ning utgör centrala funktioner i ett familjeliv som samordnar de olika individernas behov av aktiviteter under arbetstid och fritid, snarare än att familjen
utgör den samlande enheten. Samtidigt försäkrar människor att de alltid prioriterar den egna familjens bestånd framför allt annat och därvid spelar den
gemensamma samvaron under resor eller semestrar en framskjuten roll.
Den egna yrkeskarriären och kompetensutvecklingen prioriteras gärna
framför familjens intressen, något som resulterat i att man skjuter upp barnafödandet. Tack vare effektiva preventivmedel blir familjeplaneringen rationell och inordnas i ett ideal som förenar familjeideal och individuellt självförverkligande. Parallellt med dessa sociala skeenden under perioden har en
kommersialisering av olika marknader växt fram som betonar de ytliga ungdoms- och framgångsidealen och tillhandahåller allehanda sofistikerade och
dyrbara hjälpmedel för förverkligandet av en optimalt bekväm och njutningsfull tillvaro under fritiden och en effektiv och framgångsrik verksamhet i skola och jobb.
Sexualiteten förefaller att vara både frånvarande och ständigt närvarande i
vår på många sätt strömlinjeformade kultur. Det finns en skärpt uppmärksamhet på sexuella trakasserier och övergrepp, fokus på jämställdhet på arbetsplatser och i politiken. Samtidigt exponeras kvinnokroppen direkt och indirekt i
reklam och på bilder. Meningen är att locka den manliga blicken och den troligtvis stinnare plånboken. Kvinnan är alltjämt i vår kultur ambivalent till att
vara objekt. Förloppet mot ökad jämställdhet mellan könen går ytterst långsamt, sannolikt inte heller önskad av alla. Den fertila kvinnan och den potente mannen framtonar överallt i reklamens bilder och filmklipp. Den ouppnåeliga sexuella föreningen antyds som något som kan nås med kommersiella
medel. Skönhet, kroppsvård och förförande klädesplagg är svaret.
Jag återfaller i dessa reflexioner i min förtrogenhet med Freuds grundläggande tänkande om sexualitetens väsen. Då vill jag enkelt dela upp livet och
utvecklingen i perioder om 20 år. Sexualiteten utvecklas ur den tidiga barndomens tillfredsställelser som successivt måste uppges. Kvar blir en ostillbar
längtan och strävan att uppnå de tidiga salighetstillstånden. Ur bristen kommer nyfikenhet och strävan och fantasier som laddar människorna i den egna
kretsen som blir åtråvärda och som förmedlar kroppslighet, ömhet och sinnlighet. Den egna kroppen och självkänslan laddas med det Freud kallade libido och i den processen formas det sexuella självet. Barnet älskar och vill smälta samman med dem som är nära. Och barnen älskas tillbaka. Här formas
den relationen kompliceras under de första 20 åren. Föräldrarna har varandra
Matrix • 9
kärlekens grunder och den kärleksfulla inre bilden av de älskade andra. Men
och de liksom andra vuxna är ouppnåeliga för barnet. Barnen nödgas avstå
från en sexuell (libidinös) tillfredsställelse genom föräldrarna som just har
lärt dem smekas och kela när de var små. Kan vi kalla detta för en sexualisering av barnens kroppslighet? Men barnen som ofta sover med föräldrarna i
deras sängar kan ju inte tillfredsställas sexuellt i den samvaron.
Varför är det så? Låt oss inse att den sexuella sammansmältningens kärna
handlar om hela den existentiella identiteten. Den väcks i sexualiseringen
men förstärks till en stabil identitet först i grundupplevelsen att bli älskad
också i avståendet från tillfredsställelse. Längtan kan ändå bli kvar, begär och
strävan likaså. Föräldrarnas uppgift är den dubbla: att sexualisera och väcka
sinnlighet; samtidigt lära barnet att avstå och därmed avsexualisera den
kroppsliga samvaron som barnet växer upp med. Allt detta sker som ett komplicerat och ständigt pågående samspel under de första 20 åren. Scenerna är
otaliga där detta utspelar sig och anpassningen ömsesidig. Från grundregler
om att dela med sig till syskon och andra till den unga studentens insikt att
som vuxen krävs att man betalar något för kost och logi i det egna barndomshemmet. Gränserna mellan själv och andra etableras och är nödvändiga för
att en människa ska bli också ett sexuellt subjekt. Stegen på vägen är många,
upplysning och erfarenheter av den egna kroppen och de sexuella hemligheterna, skamområdena, kommer att avtäckas i den takt som skonar hotande
upplösning av identitet och självkänsla.
Vid 20 har vuxenheten förhoppningsvis kommit smygande till den unga
människan. Han eller hon urskiljer konturerna av sig själv, men har optimalt
ändå begär, nyfikenhet och kärlekslust i behåll. Min tanke när jag betraktar
ungdomarna på avstånd är ibland en undran om de har kvar tillräckligt
många hemligheter att upptäcka, och jag blir betänksam när jag hör att
många ungdomar söker hjälp för att de liksom inte har lust i sin sexualitet. Jo,
flick- eller pojkvännen är okej, men själva sexet kan lika gärna vara. Jag häpnar med min ungdom på sextio års avstånd: nog hade vi problem, men lust
saknades sannerligen inte! Så mycket outgrundligt att utforska hos varandra,
så mycket att fundera över. Tycker sig dagens upplysta ungdomar att alla hemligheter är avslöjade alla dunkla vrår i samvaron uppsökta redan från början
av sina sexuella liv? Tycks dem kärleken trivial och förutsägbar redan efter
första natten tillsammans? Eller kan det vara så att de sexuella omständigheterna är så klargjorda att den egna ungdomliga identitetsutvecklingen inte
hinner med? Man blir lätt knullkompisar och inte älskande.
Matrix • 10
Åldern 20-40 år erbjuder en period av mognad, den tid då människan i sin
strävan, nyfikenhet och utövande av insikter och färdigheter utvecklas till
33. årgang nr. 1
person, långsamt hittar sin särart och kanske upptäcker sin egen särpräglade
sexuella läggning, med eller utan en partner. En del unga män och kvinnor
flyttar in och ut från varandra, prövar en partner, trivs tillsammans eller blir
oense och flyttar isär. Det mesta syns inte i någon skilsmässostatistik.
Oftast sker familjebildning under de här åren, inte sällan kan man komma
underfund med att den man lever med inte är den rätta, eller så inbillar man
sig att det är fel men kan inte tala om det. I det moderna sociala livet möter
man så många andra, båda makarna har yrkesliv, frestelser uppstår, otrohet
kan inträffa. Hur katastrofalt drabbar en sådan händelse? Kanske det har att
göra med identiteten? Hur djupt har parterna förankrat sin sexualitet i ett
kärleksförhållande, låtit varandra smälta samman? Kränkningen vid otrohet
står i proportion till detta. Om sexualiteten inte omfattar en persons identitet
blir den mer en imitation än en konsekvensfylld handling. Kärleksrelationen
är inriktad på monogami och den vuxna sexuella passionen alltså något som
omfattar ett gemensamt liv. Att låta en främmande part bokstavligen komma
innanför kroppens gränser hotar det gemensamma livet i grunden.
Otrohet torde vara den vanligaste orsaken till skilsmässa, och om parterna
talar om att man varit överens och har gjort upp som vänner, ligger misstanken nära till hands att någon genuin kärleksrelation aldrig funnits. Sexualitetens handlingar kan lätt imiteras och missbrukas. ”Den sexuella revolutionen” på 1970-talet med öppna äktenskap och obegränsad frihet till
förhållanden utanför den egna relationen berövade identiteten den sexuella
förankring som den vuxna sexuella passionen skulle behöva. Kanske riskerar
individen att övergå i ett slags ihålig personlighet som kan glida runt habilt i
sällskapslivet som en person som förför och förströr sin omgivning men som
saknar kärna. Dessa identitetsfattiga individer kommer inte att kunna forma
verkliga relationer, älskar ingen och sörjer heller ingen. Många psykiska störningar kan dölja sig under en sådan relations- och kärlekspatologi. De dyker
upp senare i livet med missbruksdiagnoser eller som depressioner, kanske
med psykosomatiska uttryck. Det är under perioden 20-40 år som de flesta
etablerar varaktiga kärleksrelationer och dessa par uppger att de inte saknat
någon annan partner och att den relation de etablerat erbjudit en tillräcklig
grad av lycka.
Livet självt kan förstås inte delas in i sådana här 20-års intervall, det far fram
med människor på högst skilda sätt. Det vi har gemensamt är att livet är ändligt och inte något att ta för evigt givet. Detta är den upptäckt som människor
trycket ”halvvägs” i denna period. Ännu finns möjligheter att på det sexuella
Matrix • 11
gör i perioden 40-60 år. De grå håren är ett faktum och många använder ut-
området göra upptäckter, kanske av en sexualitet som man tidigare i livet haft
alltför bråttom för att uppfatta. Många människor gör just upptäckten i denna
period av tillvaron att det tidigare inte funnits tillfälle, kraft eller mod att förena sexualitet och identitet. Upptäckten kan vara att de tidigare årtiondena
framlevts i en aningslös illusion om vad livet har haft att bjuda av framgång
och glitter, men att något har fattats och brustit i tillvaron.
Detta kan vara tiden för uppbrott ur döda relationer som framlevts för konvenansens, bekvämlighetens eller ”för barnens skull”. Den sexuella orienteringen eller ”läggningen”, som det kommit att heta, kanske visar sig vara en
helt annan än en person föreställt sig under inflytande av det som lärts in
under tidiga år och som tagits för sant eller genuint utan att vara det. I dessa
fall avslöjas kanske också de brister som funnits i den sexuella utvecklingen,
där en person till exempel funnit det självklart att hålla isär identitet och
sexualitet och låtit det sexuella levernet löpa på ”vid sidan av” det så kallade
verkliga livet som kanske främst omfattat yrkesframgång eller en kreativ karriär inom vetenskapliga eller andra fängslande områden. Tiden har gått och
så småningom kommer upptäckten: det är inte så långt kvar till arbetslivets
uttunning. Vid den här tidpunkten, kring 60 år, finns kanske en möjlighet att
stanna upp, ta en överblick och ställa frågan: vad var det här allt bra för?
I bästa fall ger livet en chans till nya upptäckter av relationens möjligheter,
antingen den man just nu lever i och som medför nya perspektiv på vad som
är viktigare än annat, eller kanske upptäckter av en annan verklighet genom
nödvändigheter som svår sjukdom eller dödsfall. Ännu några fruktbara år
kvar med en viss attraktivitet och energi samt i bästa fall ännu inte sviktande
potens. De flesta barn växer under perioden upp i familjens hägn, men i omkring hälften av familjerna har föräldrarna flyttat isär och barnen vant sig vid
växelvis boende eller andra kombinationer något som skapat nya familjekonstellationer där uttryck som ”plastpappa” och ”mammas pojkvän” skapat allehanda underförstådda relationsnyanser. Så förflyter den fortsatta utvecklingen genom den medelålder som kan vara benämningen på perioden 40-60 år.
Om identiteterna förstärkts och stabiliserats genom en mognande sexuell erfarenhet eller inte, det beror på.
I perioden 60-80 år blir ålderstecknen obönhörligare och tydligare. I epoker
något sekel tidigare var detta en åldrandets tid med utslitenhet, trötthet då epitetet ”gubbe” eller ”gumma” satte sin prägel på människorna. Nu, hundra år
senare, har de medicinska framstegen vänt på dessa begrepp. Nu räknar man i
Matrix • 12
samhället med en vital och köpstark grupp bland den åldrande befolkningen
mellan 60-80 år, pigga pensionärer med aktiva intressen inom föreningsliv, po-
33. årgang nr. 1
litik eller, för den som har råd – och det har väldigt många – en tid för att upptäcka världen, något som de flesta ungdomar numera gör i 20-årsåldern.
Hur ser sexualiteten ut för dessa moderna gubbar och gummor? Undersökningar visar entydigt på att dagens 70-åringar i regel är friska och aktiva och
att de är intresserade av sexuell stimulans långt upp i åren. De som lever i
äktenskap eller stabila förhållanden med samma partner uppger att de fortsatt
ser sig som ”lyckliga” och det gäller framför allt de personer som efter skilsmässor eller dödsfall lever i nya relationer. De uppges ofta ha blivit mer harmoniska än de tidigare, något som säkert delvis har sin grund i att förväntningar och hopp på framtiden av naturliga skäl i dessa år tonas ner. Som man
kan vänta finns nu en viss fördragsamhet med krämpor, fel och brister i tillvaron, inte minst har många mist potensen och lusten till regelrätt sexuellt
umgänge men fortsätter regelbunden kroppskontakt med ”det lilla goa vi har”
som någon utryckt det.
Sexualitetens djupa förbindelse med identiteten är ju i stor utsträckning
rent kroppslig. Att finnas till är också att ha en utsträckning i rummet, att
uppta en plats, att bli berörd och smekt och den sinnligheten finns kvar också
sedan andra sinnen ger upp, som förmågan att tala och förstå. Man kan undra
om denna beröringssensualitet som består intill döden alls har med sexualiteten att göra. Jag vill då gärna gå tillbaka till sexualitetens början, hur alls
sexualiteten uppstod hos det nyfödda barnet: genom föräldrarnas beröring,
värme, röster och hållande omgivning, som ursprungligen formade både
identitet och sexualitet och lät dem förenas i upplevelsen av tillfredsställelse.
Den sammansmältningen återupplevs starkt i den goda orgasmen som ofta
nog följs av den goda sömnen. Upplevelsen har ju också kallats ”la petite
mort”, ”den lilla döden”. Till den försvagade och döende människan skulle
man önska den slutliga tillfredsställelsen att genom beröring och en hållande
omgivning få sjunka in i tidlösheten.
Bertrand, M. & al. (1998): Comment la sexualité vient aux enfants. Bulletin de lÁCIRP no
4., Besançon.
Crafoord, C. (2010): Kärleksförsök och svek. En själsläkares berättelser. Natur & Kultur,
Stockholm
Crafoord, C. & Saxon Crafoord, G. (2013): Guldbröllop. Om livslånga relationer. Natur &
Kultur, Stockholm.
Freud, S. (1905 m.fl.) (1998): Sexualiteten. Samlade Skrifter V. Natur & Kultur.
Matrix • 13
Litteraturförslag:
Freud, S. (1916 och 1932) (1996): Föreläsningar. Samlade Skrifter I. Natur & Kultur, Stockholm.
Kernberg, O. (1997): Kärleksrelationer. Lust, aggression och sexualitet. Norstedts, Stockholm.
Kinsey, A & al. (1948 och 1953): Sexual Behavior of the Human Male och Sexual Behavior of
the Human Female. Saunders. New York och London.
Masters, W & Johnson, V. (1966): Human Sexual Response. Little & Brown &co. Boston.
Paz, O. (1998): Den dubbla lågan. Om kärlek och erotik. Brombergs, Stockholm.
Skoog, I. (2008): Sexuality in old age. I: B.Lewin & B.Træen (red.) Sexology in Context.
Universitetsforlaget, Oslo.
Van de Velde, Th. (1940): Det fulländade äktenskapet. Skandinaviska Pressförlaget, Stockholm.
Summary
The soon 80-year old Swedish psychoanalyst Clarence Crafoord gives a personal review
on the development of sexuality since Freud more or less opened the subject through
his writings, both case studies and theoretical hypotheses. The 20th century’s further
studies on the matter include enlightenment through womens liberation movement, and
scientific studies like The Kinsey Report and Masters and Johnson’s studies promoting
”the sexual revolution” of the sixties and seventies. Through his personal experiences
Crafoord looks at human sexuality across generations, in 20-year phases. He states that
sexual practices have changed, but that our attitudes to sexuality yet remain practically
the same since Freud’s days.
English title: Love in the time after Freud. Some thoughts on sexuality from the perspective
of an aging psychoanalyst.
Matrix • 14
Keywords: Sexuality, human development, political change, cultural development, sexual
enlightenment.
33. årgang nr. 1
Matrix • 15
Et essay om infantil seksualitet
Katrine Zeuthen1
Essayet udforsker begrebet infantil seksualitet ved at undersøge ikke
blot, hvordan barnets udtryk og fantasier kan kaldes seksuelle, men
også hvordan den voksnes henvendelse til barnet etablerer fundamentet for det seksuelles opståen og udvikling i barnet. Med afsæt i
Laplanches teori om den generaliserede forførelse argumenteres det,
at seksualiteten kommer til barnet fra den voksne, i det den voksne
har et seksuelt ubevidste, hvilket barnet endnu ikke har. Den voksnes
omsorg er gådefuld for barnet, netop fordi barnet fornemmer seksualitetens tilstedeværelse uden at forstå dens betydning. Alligevel
forsøger barnet at oversætte de enigmatiske meddelelser, der kommer
fra den voksne, og disse forsøg på at oversætte funderer den infantile
seksualitet i barnet som noget på en gang gådefuldt, gribende, og
overvældende. Forfatteren foreslår Laplanches teori som en analytisk
tilgang til sager med mistanker om seksuelle overgreb mod børn.
Seksualiteten er gådefuld og gribende, utilgængelig og uhåndgribelig. Den
undslipper sig entydige definitioner og simple beskrivelser, og alligevel
trænger den sig på. Den vil ikke sættes i bås, selvom vi gennem hele historien har forsøgt at kategorisere seksualitet og fordømme de former og udtryk, der falder ved siden af vores inddelinger. Seksualiteten indfanger os,
den udtrykker sig og gør indtryk. Seksualitet er et grundlæggende aspekt
ved det at være menneske, og dens plads i vores biologi, i vores kultur og i
vores psykologi har været til diskussion og debat gennem alle tider. Hvad er
seksualitetens udgangspunkt og afsæt, hvad er dens natur og dens (for)mål?
Seksualitet opleves gennem følelser og fantasier, ønsker og begær og udtrykkes i adfærd og værdier, roller og relationer. Den påvirkes af sociale, politi-
Matrix • 16
ske, juridiske, religiøse såvel som åndelige faktorer, for blot at nævne nogle
1. Katrine Zeuthen: Lektor i klinisk børnepsykologi, Institut for Psykologi, Københavns Universitet. Autoriseret psykolog og kandidat i Dansk Psykoanalytisk Selskab.
E-post: [email protected].
33. årgang nr. 1
af de spor, der gør seksualitet til en foranderlig, fleksibel og flertydig størrelse (WHO 2006a).
Spørgsmålet om seksualitetens udgangspunkt, dens natur eller normalitet
er først og fremmest et spørgsmål om dens normativitet. Seksualitet ikke er et
entydigt spor i udviklingen, der, hvis alt går godt, former sig på en måde, der
følger en særlig kronologi og kausalitet, der er givet på forhånd. Det, vi betragter, når vi betragter seksualitet, er ikke et afgrænset eller løsrevet fænomen
med en indlagt og forudsigelig betydning, der lader sig indfange og afdække
af fastlagte begreber og betydninger. Seksualitet er foranderlig fra første færd,
fordi den ikke findes i sig selv, og fordi den ikke udvikler sig af sig selv. Og vi
er selv børn af denne præmis. Det, vi betragter med - os selv - er også præget
af de veje, vores liv har udviklet sig ad og de relationer, der har dannet rammen om og påvirket vores udvikling. Vi har fået seksualiteten ind med modermælken, fordi den voksnes omsorg og kærlighed til sit barn ikke kun skaber
rammen om udviklingen men etablerer selve dens udgangspunkt og dens
indhold. Omsorgen har et særligt indhold og en særlig betydning knyttet til
disse voksne, og det er dette særlige, der sætter barnets udvikling i gang på en
måde, der er knyttet til netop de relationer. Dette gør sig også gældende på det
seksuelles område.
Med omsorgen følger ikke kun betydning og indhold men også en gåde og
et fravær, fordi der er noget, de voksne holder tilbage og ikke giver barnet, og
det er de voksnes seksualitet. Og barnet mærker, at der er en del af den voksnes verden, som ikke er tilgængelig, men som alligevel eksisterer mellem barn
og voksen, uden barnet har mulighed for at forstå, hvad det i virkeligheden
betyder. Det er ikke vanskeligt at se, at seksualiteten udtrykker sig i den omsorg, moderen eller faderen giver sit barn, ligesom barnets sutten på brystet er
en lystfuld aktivitet, der er til at få øje på (Freud 1905). Men det er en seksualitet, der ikke er seksuel i en voksen og målrettet forstand. Den betydning,
moderen og faderen giver deres barn, så længe barnet ikke selv er i stand til at
udtrykke sine behov, behøver en fortrængningsbarriere, således at adfærden
ikke er styret af behov uden hensyn til barnet. Det spæde barn er i sin hjælpeløshed prisgivet forældrenes omsorg og prisgivet, at den gives på barnets præmisser. Barnet har endnu ikke udviklet en barriere eller struktur for omsorgen, som det derfor må forudsætte hos den voksne (Gammelgaard 2010).
Seksualiteten kommer udefra, fra den voksne til barnet, men først i puberteten begynder vi at forstå, hvad seksualiteten betyder, hvad der er dens funkseksuel, og at seksualitet betyder noget særligt, fordi vi ikke længere fornem-
Matrix • 17
tion og dens (for)mål. Først med kroppens modning forstår vi, at kroppen er
mer det gådefuldt seksuelle omkring os som noget utilgængeligt men mærker
det gådefuldt seksuelle i os selv som nærværende. Indtil da har vi fornemmet
gåden uden at være i stand til at løse den, fordi dens løsning har været uden
for rækkevidde, netop for at vi med tiden og med vores egen udvikling selv
skal kunne finde svaret nachträglich. Svaret er funderet i os i vores barndom,
og samtidigt må vi give det vores eget indhold og betydning for at blive i
stand til at løsrive os fra vores forældre og vende vores kærlighed og vores lyst
ud i verden. Ligesom Ødipus, der måtte gøre sig blind overfor det begær, han
havde rettet mod sin mor, og den rivaliseren, han havde udkæmpet med sin
far, da det gik op for ham, hvad han havde gjort, må vi også fortrænge med
tilbagevirkende kraft, at seksualiteten er funderet i netop disse tidlige relationer, for derved at give plads til relationer udenfor familiens skød (Freud 1900).
Seksualitet handler om forskellen mellem barn og voksen, man kan ligefrem sige, at seksualitet er defineret af generationsforskellen mellem barn og
voksen. Seksualitet handler ikke om lighed eller om en gradvis udvikling i
stadier fra barndom gennem voksenlivet til alderdommen men er først og
fremmest defineret ved det brud, der er mellem barnet og de voksnes verden
på det seksuelle område. Bruddet mellem barnets lystfulde og nysgerrige seksualitet og den voksnes vidende og målrettede seksualitet. Hos barnet er lyst
lyst og eksisterer ikke i kraft af at skulle opnå en anden og målrettet tilfredsstillelse af lysten. Lysten bliver først seksuel med tilbagevirkende kraft (Laplanche 2001).
Dermed ikke sagt, at børn ikke har fantasier om de voksnes verden. Allerede Freud (1905) gjorde os opmærksomme på, at børn har infantile seksualteorier om livets store mysterier, og de lader sig ikke slå ud af den voksne verdens
utilgængelighed. Tværtimod pirrer det hemmelige deres nysgerrighed og deres videbegær. De leger og de lærer, og alt imens de bruger deres fantasi til at
skabe sammenhæng mellem barnets og de voksnes verden, udvikler de sig og
bliver i stand til at tage virkeligheden til sig i mængder og i grader, de kan
begribe og skabe mening i.
Når børn leger, siger eller gør ting, de voksne får et indblik i, og som af de
voksne kan opfattes som seksuelt, kan der opstå tvivl om, hvordan barnets
adfærd eller udtalelser skal forstås. Vi bliver i tvivl om, hvordan vi skal vurdere det, vi ser og hører, og vi bliver bekymrede over, at vi er i tvivl. Vi vil
gerne være sikre i vores sag, og vi leder efter objektive kriterier, der kan dirigere vores vurderinger i den rigtige retning og fratage os det ubehag, tvivlen
Matrix • 18
skaber i os, hvad enten vi er forældre eller fagpersoner. Vi leder efter noget,
der må ligge til grund for barnets handlinger eller udsagn, en hændelse, der
33. årgang nr. 1
kan afdækkes som den er i sig selv, en bagvedliggende begivenhed eller sammenhæng, der kan være forklaringen på det, der har vakt vores uro. Vi vil
finde en direkte sammenhæng mellem barnets udtryk og virkeligheden, der
kan fritage os selv fra at skulle vurdere det, vi ser eller hører (Friedrich 2007).
Vi kigger på barnet efter svar, og i vores iver efter at observere barnet, glemmer vi at observere os selv, og vi fortrænger, at vi observerer fra et udgangspunkt, der er vores eget. Vi glemmer os selv i den objektive videnskabs navn,
fordi det er blevet et fagligt såvel som videnskabeligt kriterie, at vi ikke må
påvirke det, vi observerer, ikke tillægge det noget, der kommer fra os selv. Det
opfattes som uvidenskabeligt og kan sætte fagligheden og dermed den objektive sandhed på spil. Men dermed kommer vi til at give barnet hele ansvaret
for det, barnet udtrykker. Og vi venter med at reagere på vores tvivl, indtil vi
er sikre i vores sag, indtil barnet har vist os mere og nok til, at vi kan begrunde
vores tvivl og berettige vores bekymring i virkeligheden (Dalenberg 2000).
At seksualitet ikke er direkte tilgængelig som noget, der kan observeres og
giver mening i sig selv er ikke ensbetydende med, at alt er lige-gyldigt, og at
vores oplevelse og fortolkning af barnet er vilkårlige konstruktioner, der udelukkende er styret af vores egen subjektivitet. Det, barnet udtrykker, betyder
noget, men udtrykket giver ikke mening i sig selv. Det fordrer et tydningsarbejde. Sager med mistanker om seksuelle overgreb mod børn udfordrer vores
vurderingsevne i en særlig grad, fordi vores normer og grænser kommer i spil,
normer, der er formet af vores egen opvækst, og grænser, der er defineret af de
relationer, vi selv er vokset op i og har udviklet os med. Ofte er vi ikke bevidste om den baggrund, vi selv vurderer ud fra, fordi det seksuelle har sit eget
domæne, der eksisterer udenfor sproget og udenfor gængse omgangsformer
og samtaleemner. Det er personligt og det er privat. Det seksuelle er i denne
sammenhæng en udvidet seksualitet, der ikke svarer til den voksnes målrettede og vidende seksualitet men som alligevel er dens fundament og dens
udgangspunkt. En udvidet seksualitet, vi har fortrængt, at vi rummer, fordi
vores voksne seksualitet har taget seksualiteten i besiddelse som selvskrevet
arving til barndommens seksualitet (Laplanche 2011).
Seksuelle overgreb udtrykker sig ikke tydeligt. Børn kan have en tvangspræget seksuel adfærd, uden at have været udsat for seksuelle overgreb, ligesom et seksuelt overgreb sjældent udtrykker sig i entydige tegn og signaler
med et seksuelt indhold. Vi mangler at inddrage vores ubevidste i vores vurdering af barnet, hvor vi forholder os til vores egen vurdering og lægger mærke
lige blik på barnet, der skaber noget seksuelt i barnet, der ikke har den samme
Matrix • 19
til måden vi lytter på (Faimberg 2005). Vi overser, at det kan være vores uro-
betydning for barnet, som den har for os. Måske er det med til at skabe vores
tiltagende restriktive og regelsatte tilgang til barnet og til barnekroppen, at vi
tillægger barnet en voksen viden om seksualitet, når barnet viser os eller siger
noget, vi forbinder med det seksuelle. Vi tror, at seksualiteten kommer indefra, og at den derfor må tøjles og begrænses, så barnets seksualitet ikke kommer til udtryk som en modnet seksualitet, noget, der i kraft af sin for tidlige
blomstring er truende og farligt og må beskyttes. For barnets skyld, men også
for de voksnes skyld, der har med børn at gøre i deres hverdag, det være sig i
familien, i dagsinstitutioner, fritidsforeninger eller i det offentlige rum som
sådan.
Vi skaber regler og forbud om, hvordan børn og voksne må og ikke mindst
ikke må omgås i de institutioner, hvor børnene tilbringer mange timer af deres liv. Om der må opstå særlige bånd eller relationer mellem børn og voksne,
hvor børn knytter sig mere til nogle voksne end andre. Om hvor tæt kropskontakten må være mellem børn og voksne og mellem børn og børn. Med alle
disse præventive foranstaltninger undgår vi vanskelige samtaler og diskussioner om vores egen tvivl og usikkerhed, som netop opstår i mødet mellem
barnets lystfulde og opsøgende tilgang til verden og den voksnes seksualitet.
Nødvendige og vedkommende samtaler om, hvem vi er og skal være i forhold
til hinanden, og hvor grænsen skal og ikke skal være i mødet mellem børn og
voksne. Vi tror, vi beskytter børnene mod det udefrakommende og potentielt
krænkende blik på en spirende seksualitet, og vi tror, vi beskytter os selv mod
at blive mistænkt for noget. Og vi tror, vi derved undgår at være i tvivl.
Men selvom der findes generelle retningslinjer for vores vurderinger af
børns adfærd, kan de aldrig stå alene, når vi skal vurdere et barns udtryk eller
udsagn, der har gjort os bekymrede og i tvivl. Selv om det er almindeligt for
børn at vise sig frem, være nysgerrige, at røre ved sig selv og andre, og selv om
det er mere alvorligt, hvis et barns adfærd eller viden om seksualitet er af aggressiv, målrettet eller voksen karakter, kan tydningen af det observerede aldrig stå alene som et entydigt bevis på, at barnet har eller ikke har været udsat
for et seksuelt overgreb (Elkovitch 2009). Tydningsarbejdet kræver, at vi også
betragter os selv og de normer, værdier og det indhold, vi tillægger barnet,
uden at det nødvendigvis er det, barnet udtrykker og vil vise os. Derfor må vi
sætte os selv i arbejde på en helt anden måde end den, det observerende paradigmes blik hidtil har beskyttet os imod, når vi skal beskæftige os med den
infantile seksualitet. Vi mangler at turde tale om, at børn også påvirker os, når
Matrix • 20
vi er sammen med dem. At det ikke kun er børnene, der nyder at blive puslet
på puslebordet eller sidde på skødet, men at det også vækker nydelse i os. At
33. årgang nr. 1
det vækker det seksuelle i os, men en seksualitet, der ikke er defineret af den
voksnes og målrettede seksualitet, men det, der er seksuelt alligevel og på en
anden måde, der er nærende og betydningsfuld i relationer mellem børn og
voksne.
Når et barn har en seksuel adfærd, som bekymrer os, er barnets ytring et
svar eller nærmere et forsøg på at forstå en henvendelse, der kommer til barnet udefra fra barnets omkringliggende verden. Barnet forsøger at besvare et
spørgsmål med sin adfærd, et spørgsmål, der henvender sig til barnet fra en
verden, der er voksen og fuld af betydninger, som barnet endnu ikke har mulighed for at dechifrere eller forstå. Og netop derfor kan barnets svar eller
løsning på ikke at kunne give det uforståelige betydning så at sige være udtrykt gennem kroppen. Den seksuelle adfærd kan være udtryk for, at barnet
har været udsat for seksuelle overgreb men det er langt fra sikkert, at det er i
relation til en faktuel seksuel krænkelse, at barnets adfærd skal forstås (Elkovitch 2009). Adfærden skal betragtes i relation til barnets omkringliggende
verden, og derfor må en vurdering af barnet altid foretages på baggrund af en
vurdering af barnets relationer. Hvordan er barnets relationer, hvordan henvender de sig til barnet, hvordan imødekommer de barnet som barn? Og
hvad betyder det for barnet? Blikket må vendes fra barnet til de voksne, der
varetager barnets trivsel i dets hverdag, således at vores observationer af barnet tager afsæt i, hvad det er for en virkelighed, barnet forsøger at forstå og
udtrykke gennem blandt andet sin adfærd. Børn udsat for seksuelle overgreb
kan have mange forskellige symptomer, tegn og signaler, der tilsammen giver
et meget diffust og usammenhængende billede af, hvad det i virkeligheden er,
barnet har været udsat for, mens børn udenfor sådan en udsathed kan have
en meget insisterende seksualiseret adfærd uden andre umiddelbare symptomer på mistrivsel (Zeuthen og Gammelgaard 2010). Hvordan vi skal lære at
skelne disse sager fra hinanden på en måde, der kan nuancere vores vurderinger af, om barnet er udsat og på hvilken måde, kan den franske psykoanalytiker Jean Laplanches teori om forførelse, seksualitet og oversættelse kvalificere
(Laplanche 1990, 2001, 2011).
Laplanche har med sin teori om den generaliserede forførelse (Laplanche
1990) forsøgt at løse det dilemma Freud igennem hele sit forfatterskab var
præget af og drevet af, nemlig spørgsmålet om, hvorvidt hans hysteriske patienters seksuelle fantasier var forankret i realiteten eller i fantasien. Freud
opgav som bekendt sin forførelsesteori (Freud 1896a, b, c) kun få år efter, at
mellem fantasi og realitet, og at hysteriske symptomer i voksenlivet ikke altid
Matrix • 21
han havde formuleret den, fordi han opdagede, at det ubevidste ikke skelner
var udtryk for seksuelle overgreb i barndommen. Han opdagede, at kroppens
udtryk også kunne være forankrede i fantasier om det seksuelle, der fortrængtes med tilbagevirkende kraft og netop derfor kom til udtryk udenom det psykiske. Hysterikere lider mestendels af reminiscenser, skrev Freud og Breuer
(1893-95). Hysterikere lider af erindringsrester, og realitetens sikre grund forsvandt således sammen med en entydig forbindelse mellem en hændelse og
dens udtryk, en oplevelse og erindringen om den (Freud 1897). Og med Freuds vigtige videnskabsteoretiske erkendelse opstod psykoanalysen som vi
kender den i dag, med dens teoretiske såvel som metodiske accept af, at realiteten ikke kan afdækkes empirisk som den er i sig selv.
Laplanche tager Freud på ordet. I sin teori om den generaliserede forførelse
(Laplanche 1990) læser han Freud på ny og undersøger de dilemmaer, Freud
stod overfor, da han måtte give afkald på sin forførelsesteori. Med formuleringen af den fundamentale antropologiske situation (Laplanche 2011) fastholder
Laplanche forførelsen som faktualitet (Laplanche 1990): Relationen mellem
barnet og den voksne er asymmetrisk, i det den voksne rummer et seksuelt ubevidste, som barnet endnu ikke er i besiddelse af men alligevel fornemmer tilstedeværelsen af hos den voksne. Med den voksnes omsorg til barnet følger der
derfor en gådefuld meddelelse. Den voksne kommunikerer noget med sin omsorg, der på en gang er tilstede og holdes tilbage i relationen til barnet, og det er
det seksuelle. Den voksne forfører derved barnet med sine gådefulde meddelelser og igangsætter barnets forsøg på at forstå, hvad henvendelsen rummer, og
hvad den betyder. Seksualiteten kommer udefra, fra den voksne til barnet, i det
barnets forsøg på at oversætte den enigmatiske meddelelse igangsætter udviklingen af barnets ubevidste og derved også det seksuelle hos barnet. Det gådefulde stimulerer så at sige barnets fantasi, fordi barnet vil forsøge at regne ud,
hvad det er, den voksne, meddeler eller deler-med-barnet. Og de dele, den voksne holder tilbage, bevidst såvel som ubevidst, indlejres i barnet og etablerer udviklingen af barnets infantile seksualitet.
Laplanche definerer infantil seksualitet som den ubevidste lyst, der eksisterer og udtrykker sig i relationen mellem barnet og den voksne, men som barnet og den voksne ikke har samme mulighed for at forstå og derved give betydning, og som netop derfor er forskellig hos barnet og den voksne. Laplanche
taler om barn/voksen-simultanitet - det er fordi, de er tilstede samtidig, at
barnet kan finde sig selv i den voksne. Derfor kan vi tale om retroaktivitet - vi
finder os selv med tilbagevirkende kraft, når det går op for os, hvad det var,
Matrix • 22
der også var tilstede mellem barnet og den voksne (Laplanche 2011). Hos Laplanche er det derfor ikke et spørgsmål om, hvorvidt barnet er eller ikke er
33. årgang nr. 1
blevet forført men snarere et spørgsmål om, hvordan og på hvis præmisser.
Der er grader af forførelse, og de grader, der udelukker barnet fra at deltage i at
give sin egne udvikling betydning i relationen er krænkende og perverse.
Laplanche bevæger sig derved fra Freuds dualistiske formulering af forførelse,
der cirkulerer om spørgsmålet om, hvad der er eller ikke er sket i virkeligheden, til en formulering af det, man kan kalde et forførelseskontinuum med
afsæt i den præmis, at barnet altid bliver forført af den voksne. Den generelle
forførelse omslutter hele barnet, dets krop, dets hud og binder driften, fordi
den voksne investerer sit begær i barnet, så barnet kan tage den voksnes blik
på sig indefra i sin spirende autoerotik og derved i begyndelsen på udviklingen af sit jeg. Den perverse forførelse er defineret ved, at den voksne går udenom barnets spirende jeg og trænger ind i kroppen med en betydning, der er
udenfor barnets rækkevidde og derved barnets mulighed for psykisk at repræsentere betydningen af overgrebet. Det seksuelle overgreb indlejres i barnets
ubevidste som et indkapslet fremmedlegeme karakteriseret ved et fravær af
betydning – overgrebet kan hverken fortrænges eller forstås og udtrykker sig
derved udenom jeget og derved på måder, der ikke kun er uforståelige for barnet men også for de voksne, der er omkring barnet (Laplanche 2011).
Barnet kan også udsættes for, at der ingen generel forførelse finder sted.
F.eks. har barnet til en depressiv, fraværende mor denne mor for altid - barnet
bindes til den konkrete voksnes tilstedeværelse, fordi objektet ikke er blevet
etableret som en forestilling eller psykisk repræsentation i det autoerotiske
(André 2011). Barnet venter på at blive forført. Med Laplanche kan man sige,
at hvis der etableres en primær autoerotik i barnet, hvor objektet ikke er repræsenteret, er det fordi den er etableret sekundært og med tilbagevirkende
kraft som et udtryk for, at den generelle forførelse ikke har fundet sted
(Zeuthen og Gammelgaard 2010). Det seksuelle er her uden objekt, fordi etableringen af afsættet for det seksuelles udvikling ikke er sket på barnets udviklingsmæssige præmisser. Barnet er ude af stand til at repræsentere den voksnes perverse henvendelse (som i det seksuelle overgreb) eller fraværet af den
voksnes henvendelse (som i fraværet af den generelle forførelse).
Den seksualitet, der har et hormonelt afsæt, er fraværende hos mennesket
fra fødsel til pubertet. Den voksne kender til seksualitetens betydning, mens
barnet først i puberteten begynder at forstå seksualitet som seksualitet så at
sige. Og alligevel er det netop mellem fødsel og pubertet, at den menneskelige
seksuelle drift funderer den infantile seksualitet, der blev opdaget af Freud, og
det seksualitet, der ikke fra begyndelsen er associeret med den ene eller anden
Matrix • 23
som placeres i den specifikke og levede relation af Laplanche. Det er en udvi-
erogene zone. Den er heller ikke associeret i nogen absolut forstand med kønsforskel. Den er ikke iboende men kommer udefra, fra den anden, fra den voksnes henvendelse til barnet (Laplanche 2011). Man kan sige, at den voksne
lokker barnets lyst frem ved at forføre barnet med sin kærlighed. Men det er
en kærlighed, der skal imødekomme barnets behov for omsorg på barnets
præmisser. Og netop derfor er forførelsen ikke seksuel og må ikke være det.
Det er den voksne, der har adgang til at forstå seksualitetens betydning og
derved også kan etablere de grænser, der skal være for kærligheden mellem
barnet og den voksne og for de udtryk, lysten finder og gives imellem dem.
Det er kun den voksne, der kan og skal forbyde incest. Fordi seksualiteten befinder sig mellem den voksne og barnet, er det vores opgave og ansvar at forholde os til, hvordan seksualiteten kan og ikke skal komme til udtryk her. Og
barnets psykiske arbejde må altid forstås som et udtryk for det, barnet har
mødt i de voksnes verden, og ikke mindst hvordan den voksne verden er blevet formidlet til barnet. Netop derfor er barnets åbenhed og nysgerrighed de
voksnes fordring og ansvar.
Freud skriver, at vi kun kan nå vores objekter ad omveje, og at observation
ikke kan stå alene:
”Iagttagelsen af barndommen har den ulempe, at den bearbejder
objekter, der let kan misforstås, og at psykoanalysen bliver besværliggjort ved kun at kunne nå sine objekter såvel som sine konklusioner
ad store omveje; i deres samvirke opnår begge metoder imidlertid en
tilstrækkelig grad af sikkerhed i erkendelsen” (Freud 1905: 101)”.
Som Laplanche selv supplerer i forlængelse af dette citat er det aldrig et spørgsmål om ren observation af barnet – det er observationen i sig selv, der skal
forstås (Laplanche 2011). Vi skal med andre ord forstå os selv mens vi observerer, og frem for at skelne mellem observation og fortolkning må vi blive
bedre til at lægge mærke til de elementer af fortolkning, der altid vil være en
del af vores observation, fordi vi altid selv vil være en del af vores observationer som dem, der observerer. Ingen observationer kan sige sig fri for at være
styret af hypoteser i mere eller mindre grad. Da Freud måtte opgive sin tro på
en kausal og entydig sammenhæng mellem sine voksne patienters hysteriske
symptomer og seksuelle overgreb i barndommen, måtte han samtidig opgive
sin tro på, at naturvidenskaben kunne stå alene som forklaringsmodel og meMatrix • 24
tode i forståelsen af den menneskelige psyke, og han undskyldte denne forandring i sit arbejde med, at det var sagens natur, der var skyld i dette frem for
33. årgang nr. 1
hans egne præferencer. Han måtte lade sig udfordre af den genstand, han
forsøgte at forstå, og han måtte derfor tale med sine klienter i sin søgen efter
at forstå deres lidelser:
”Jeg har ikke altid været psykoterapeut. Som andre neuropatologer
er jeg trænet til at udføre lokale diagnoser og elektroprognoser. Det
slår mig som besynderligt, at de casehistorier jeg skriver, kan læses
som var de noveller, og at de mangler videnskabelig seriøsitet. Jeg
må trøste mig selv med, at det er sagens natur, der er ansvarlig for
dette, frem for mine egne preferencer” (Freud og Breuer 1893-1895).
Med sagens natur mente Freud de kvinder, han havde i behandling for deres
hysteriske lidelser. Og igennem sine samtaler med dem opdagede han, at deres egne fortællinger og erindringer som brudstykker kunne bidrage til hans
samlede forståelse af deres problemer. Han måtte opgive udelukkende at observere dem gennem naturvidenskabens metoder og gik i stedet i dialog med
dem. Han supplerede sin deskriptive videnskabelige metode med en fortolkende og derved analytisk tilgang. I nærværende sammenhæng er sagens natur den diffuse og uhåndgribelige infantile seksualitet, som vi så gerne vil
forstå for bedre at kunne hjælpe børn med at udvikle sig og at udvikle sig på
deres egne præmisser.
Bancroft, en af ”the grand old men” indenfor den empiriske forskning om
børn og seksualitet, afrunder en af sine vigtigste bøger ”Sexual development
in childhood” (Bancroft 2003) med at konstatere, at der mangler viden om
den seksuelle udvikling i barndommen, og at der mangler relevante metoder
såvel som teori til at indsamle og indfange denne viden til en samlet model,
der kan vejlede os i vores forståelse af sammenhængen mellem den seksuelle
udvikling i barndommen og de seksuelle overgrebs potentielt traumatiserende effekt. Der findes mange empiriske undersøgelser, der med forskellige metoder forsøger at indfange såkaldte data om sammenhængen mellem barndommens seksuelle udvikling og seksuelle overgreb, men de fremstår spredte
og løsrevet fra en definition af det, der søges indfanget. Man kan sige, at seksualiteten observeres uden at blive defineret eller ved netop at blive defineret
på forhånd uden at stille spørgsmålstegn ved, om det nu også er seksualitet,
der observeres.
I spørgsmålet om, hvordan vi skal forstå fraværet af teori svarer Bancroft, at
påvirket af seksuelle overgreb, og hvorfor de gør det på forskellige måder og i
Matrix • 25
det i mange år har været politisk ukorrekt at spørge til, hvorfor børn bliver
forskellige grader, da det kan stille spørgsmålstegn ved de seksuelle overgrebs
ødelæggende natur: ”Why do you want to ask about how he has been devestated; the fact is he’s been devestated” (Bancroft 2003, s. 450). Måske har
Bancroft ret, når han siger, det er et politiske behov for at gøre feltet til noget
generelt, almengyldigt og derved observerbart, der har forhindret teorier om
seksualitetens relationelle faktorer i at udfolde sig, da et fokus på relationens
betydning for denne udvikling kan lukke op for uendeligt mange måder,
hvorpå seksualiteten kan udvikle sig, på godt og på ondt.
Sagens kompleksitet forsvinder med barnet, når det lukkes ud med badevandet i et enstemmigt politisk og videnskabeligt mantra om, at sandhed er
lig med evidens. Men jagten på indlysende sandhed i sager med mistanker
om seksuelle overgreb er en frugtesløs jagt, og sagens natur forsvinder ud af
hænderne på de mennesker, der har med børn at gøre i deres dagligdag. Og
med sagens natur forsvinder disse menneskers legitimitet som fortolkende og
tvivlende subjekter.
Matrix • 26
Litteratur
André, J. (2011). Laura – or the sexual borders of need. International Journal of Psychoanalysis, vol. 92, no. 4, pp. 761-771.
Bancroft, J. (ed.) (2003). Conclusions from a theoretical perspective. In: Sexual development in childhood, pp. 449-454. Indiana: Indiana University Press.
Dalenberg, C. J. (2000): Countertransference and the treatment of trauma. Washington DC:
American Psychological Association.
Elkovitch, N., Latzman, R.D., Hansen, D.J., & Flood, M.F. (2009): Understanding Child
Sexual Behavior Problems: A Developmental Psychopathology Framework. Clinical
Psychology Review, vol. 29, pp. 586–598.
Faimberg, H. (2005): ‘Listening to listening’. An approach to the study of narcissistic
resistances (1981). In: The Telescoping of Generations. Listening to the Narcissistic Links
between Generations, pp 19-30. London and New York: Routledge.
Freud, S. & J. Breuer (1893-1895): Studies on Hysteria. The Standard Edition of the Complete Psychological Works of Sigmund Freud, Volume II (1893-1895): Studies on Hysteria,
pp 1-305. London: The Hogarth Press.
Freud, S. (1896a). Heredity and the Aetiology of the Neuroses. The Standard Edition of the
Complete Psychological Works of Sigmund Freud Volume 111 (1893-1899): Early Psycho-anlaytic Publications, pp. 141-156. London: The Hogarth Press.
Freud, S. (1896b). Further Remarks on the Neuro-Psychosis of Defence. The Standard
Edition of the Complete Psychological Works of Sigmund Freud Volume 111 (1893-1899):
Early Psycho-analytic Publications, pp. 157-185. London: The Hogarth Press.
Freud, S. (1896c).The Aetiology of Hysteria. The Standard Edition of the Complete Psychological Works of Sigmund Freud Volume 111 (1893-1899): Early Psycho-analytic Publications, pp. 187-221. London: The Hogarth Press.
33. årgang nr. 1
Freud, S. (1897): Letter 69. Exstracts From the Fliess Papers (1950 [1892-1899]. The Standard Edition of the Complete Psychological Works of Sigmund Freud Volume 1 (1886-1899).
Pre-Psycho-analytic Publications and Unpublished Drafts, pp. 259-260. London: The Hogarth Press.
Freud, S. (1900): Drømmetydning I. København: Hans Reitzels Forlag, 1988.
Freud, S. (1905): Afhandlinger om seksualteori. København: Hans Reitzels Forlag 1985.
Friedrich, W. N. (2007): Children with sexual behaviour problems. Family-based attachment-focused therapy. New York: W.W.Norton & Company Inc.
Gammelgaard, J. (2010): Betweenity. A Discussion of the Concept of Borderline. London:
Routledge and The Institute of Psychoanalysis.
Laplanche, J. (1987): Nye fundamenter for psykoanalysen. Århus: Klim, 1990.
Laplanche, J. (2001): Sexuality and attachment in metapsychology. In: Widlöcher D (ed.).
Infantile Sexuality and Attachment. New York: Other Press.
Laplanche, J. (2011): Freud and the sexual: Essays 2000-2006. Fletcher J (ed.). New York:
International Psychoanalytic Books.
WHO 2006a: Sexual and reproductive health.
Zeuthen, K, Gammelgaard, J. (2010): Infantile sexuality: The concept, its history and
place in contemporary psychoanalysis. Scandinavian Psychoanalytic Review, vol. 33; pp.
3-12.
Abstract:
The essay explores the concept of infantile sexuality by examining not only how the
child’s expressions and fantasies could be called sexual but also how the gaze of the
adult establishes the foundations of sexuality in the child. Leaning on the theory of
generalized seduction by Laplanche it is argued that sexuality comes to the child from
the adult because the adult has a sexual unconscious and the child has not. Thus the
adult’s caring approach to the child is enigmatic, because the child senses the presence
of the sexual without being able to understand its meaning. Yet the child tries to translate the enigmatic messages stemming from the adult, and the attempts of translation
thereby found infantile sexuality in the child as something at once enigmatic, poignant
and excessive. The author suggests the theory of Laplanche as an analytic approach to
cases with suspicions of child sexual abuse.
English title: An essay on infantile sexuality
Matrix • 27
Keywords: Infantile sexuality, seduction, fantasy, child sexual abuse, translation.
Ansatser til en Selvpsykologisk
og Mentaliserings-Inspireret
Psykodynamisk Approach (SMIPA)
- i psykoterapeutisk behandling
af pædofili
Torben Bæk Klein1
Med baggrund i klinisk erfaring med psykoterapi med pædofile argumenteres der for, at pædofili i en vis udstrækning kan forstås med
baggrund i selv-patologi og mentaliseringsbrister. Der tages udgangspunkt i tre forskellige kasuistikker, som omhandler forfatterens eget
psykoterapeutiske arbejde. Der relateres til Heinz Kohuts selvpsykologi
og mentaliseringsbaseret psykologi med Bateman & Fonagy som centrale forskere, og der knyttes også an til specifik forskning angående
pædofili. Det konkluderes, at den foreslåede approach, SMIPA, ser
ud til at have potentiale i forståelsen og behandlingen af de pædofile
patienter, som kan indtage en grad af egodyston tilgang til deres
seksualitet, men at yderligere forskning er påkrævet.
Indledning
Pædofile har igennem historien været lagt for had, og hos nogle politiske partier i Danmark er det den aktuelle opfattelse, at den rette samfundsmæssige
håndtering af pædofile overgreb vil være en udvidelse af strafferammen. Den
første trend i historien om domme for pædofili har også været at sætte ind
med hårde straffe typisk med fængselsdomme på tyve til tredive år som en
Matrix • 28
måde at sikre mod recidiv (Roseman, Richie og Laux, 2009).
1. Torben Bæk Klein: Cand Psych, klinisk sexolog, gruppeanalytiker. Specialist og supervisor i psykoterapi. Ekstern Lektor på Institut for Psykologi, Syddansk Universitet. Ledende psykolog ved Psykiatrisk Afdeling Odense. Epost: torben.baek.klein@
rsyd.dk
33. årgang nr. 1
I mange lande forsøger man imidlertid at tænke i rehabilitering og psykoterapi frem for straf, og det gælder også Danmark, hvor fængselsinstitutioner og
behandlingssteder samarbejder (Kristensen et al., 2011). Tilgangen er så vidt
muligt behandling frem for straf, eller i kombination med straf.
Gennem de seneste årtier synes to tilgange at være fremherskende i den videnskabelige tilgang til teoretisk forståelse og empirisk undersøgelse af pædofili. Det drejer sig dels om en kognitiv behavioristisk tilgang, som Marshall &
Marshall fra Canada og samarbejdsparter repræsenterer (Marshall
et al.,
2005; Marshall & Marshall 2011); og dels om såkaldte “Good Life Models”,
der knytter an til Positiv Psykologi, som Tony Ward fra New Zealand og medarbejdere repræsenterer (fx Ward, Mann og Gannon, 2006, 2007; Ward, Yates
og Willis, 2012, Seligman & Csikszentmihalyhalyi, 2000). Begge forskergrupper repræsenterer en behandlingsfilosofi, hvor man søger at se patienterne
som mennesker, som egentlig søger at skabe et godt liv for sig selv, men har
krænkende, kriminel adfærd (Marshall et al., 2005). Grundtanken i begge tilgange er, at rehabiliterende behandling for patienter, som har udvist pædofil
adfærd, er viktig for å forebygge nye seksuelle overgreb mod børn.
Forskning i seksuelle overgreb er kompleks, og denne artikels ærinde er ikke
at forsøge at lave en dækkende litteraturgennemgang. Artiklen vil søge at vise
om og hvordan man ved at anvende en specifik psykodynamisk teori og metode kan arbejde psykoterapeutisk med patienter med pædofil adfærd.
Metode
Specifikt vil artiklen forsøge at demonstrere på hvilken måde selv-psykologi
med udgangspunkt i Heinz Kohut (1971, 1977, 1984) og den mentaliseringsbaserede tilgang ud fra Bateman & Fonagy og samarbejdspartnere (Bateman
& Fonagy, 2006, 2012A; Allen & Fonagy, 2006, Allen, Fonagy og Bateman,
2010), vil kunne bruges i den teoretiske forståelse og psykoterapeutiske behandling af nogle kategorier af patienter med pædofil adfærd. Baggrunden for
dette forehavende er at artiklens forfatter i en tiårig periode har arbejdet psykoterapeutisk med dels personlighedsforstyrrede patienter, dels med patienter
med pædofiliproblematik. Dette kliniske arbejde har affødt den tanke og erfaring, at pædofile, som personlighedsforstyrrede, kan begribes teoretisk og metodisk med fokus på selvpatologi og mentaliseringsbrister. For at illustrere
dette vil jeg presentere vignetter fra tre anonymiserede psykoterapiforløb
har jeg valgt å benævne SMIPA, en forkortelse af en selvpsykologisk og men-
Ansatser til en Selvpsykologisk og Mentaliserings-Inspireret Psykodynamisk Approach
Matrix • 29
hvor jeg har anvendt disse perspektivene (p. 11-21). Den terapeutiske tilgang
taliserings-inspireret psykodynamisk tilgang til at forstå og behandle pædofile. Jeg vil også relatere til relevant forskning om pædofili.
Litteratursøgning
Generelt er der afsøgt specifik litteratur om pædofili for at finde frem til i hvilken udstrækning teorierne af Kohut og Bateman & Fonagy, eller lignende teorier, er bragt i anvendelse i nyere tid som referenceramme i forhold til pædofili. Den systematiske litteratursøgning har været centreret omkring tre
databaser (PubMed, PsycInfo og Scopus). Søgningen har begrænset sig til
nordiske sprog og engelsk, inden for årene fra 1994 til 2013. Der er søgt på
synonymer angående pædofili, selvpsykologi, og mentalisering. Der er endvideres søgt direkte på centrale forfatternavne: Heinz Kohut i relation til selvpsykologi, og Anthony Bateman, Peter Fonagy, Sigmund Karterud og Finn
Skårderud i relation til mentalisering.
Litteraturoversigt
Den systematiske søgning utfra Kohut og selvpsykologi gav tre relevante hits.
Triebel (2005) laborerer over Kohut’s teorier og begreber og anfører, at også
afvigende seksuelle aktiviteter, ifølge Kohut, kan have den funktion at søge at
sikre et sammenhængende selv, men har også en kritisk analyse af denne forståelse. Chorn & Parekh (1997) tager udgangspunkt i en kvalitativ empirisk
undersøgelse fokuseret på unge krænkere, og viser relevansen af at bruge
Kohut´s selvteori og selvobjekt-begreb, men sammen med flere andre teorier.
Der var også en kilde (Juda 1986), som faldt uden for rammerne for den systematiske søgning, men som indholdsmæssig har været en central inspirationskilde. Juda (1986) beskriver anvendeligheden af Kohuts teorier via en kasuistik omhandlende en pædofil mand; bl.a. bruges selvobjekt-begrebet.
Generel søgning på mentalisering i relation til pædofili gav ingen hits, hvilket var overraskende set i lyset af, hvordan MBT- tilgangen til behandling af
forskellige psykiske lidelser breder sig.
Begrepet mentalisering kan sies å være beslektet med begreberne empati og
”theory of mind”. Fremfundne artikler, som anvender empati-begrebet i relation til pædofili, bruger overvejende begrebet beskrivende og som afsæt til at
undersøge årsager til seksuelle krænkelser og centrale aspekter i behandlinMatrix • 30
gen, fx den seksuelle krænkers offer-empati, og denne empatis betydning for
at undgå recidiv (Barnett & Mann 2012; Day, Casey og Gerace, 2010; Day et
33. årgang nr. 1
al. 2013; Hanson, 2003; Mann & Barnett, 2013; Marshall et al., 2009; Varker
et al., 2008; Webster & Beech, 2000).
“Theory of mind”- begrebet ser ut til å anvendes på lignende måde som
empatibegrebet, som begreber, der henviser til væsentlige aspekter ved pædofili. Der er imidlertid ikke tale om sammenfattende teoridannelser af psykodynamisk karakter (se eksempelvis: Keenan & Ward 2000; Smallbone, 2006;
Castellino et al., 2011; Serran & O’Brian, 2009; Marshall & Marshall, 2010).
Ud over den systematiske litteratursøgning skal nævnes Stoller: ”Perversion. The erotic form of hatred” (1976), som er et klassisk værk, der gør rede for
en psykoanalytisk forståelse af pædofil, og som har været en inspiration til
artiklens mentaliserings-baserede forståelse. Stoller betoner implicit intentionalitet som vigtigt for at forstå baggrunden for den pædofile handling. Netop
det intentionelle er indeholdt i begrebet mentalisering (se senere, p. 7). I Stollers teori anføres, at hvert enkelt tilfælde af pædofil adfærd må forstås utfra
hva denne adfærden betyr for den enkelte patient.
Som inspiration til en generel grundlæggende forståelse af pædofil adfærd
er der nogle artikler, som har været inspirerende, artikler, som på et generelt
plan omhandler, hvad der skal inkluderes i behandling af pædofile og/eller
hvad der kan være årsag til pædofili (Kear-Colwell & Boer, 2000; Roseman,
Richie og Laux, 2009; Barnett & Mann, 2013; Marshall & Marshall, 2000;
Smallbone, 2006).
Baseret på denne litteratursøgningen er min konklusion, at der er gjort få
forsøg på at forstå og behandle pædofili på baggrund af psykodynamisk teori
generelt; og ingen hvor både Kohuts selvpsykologi og Bateman & Fonagys
mentaliserings-baserede tilgang er inddraget. Denne artikels anvendelse af
mentalisering-baseret psykologi i i forhold til pædofili synes meningsfuld,
bl.a. fordi mentalisering kan betragtes som basalt i al psykoterapeutisk behandling (Allen, Fonagy og Bateman, 2010, p. 43). Endvidere er der i mentaliserings-baseret psykologi tradition for, at forskellige psykologiske teorier kombineres, hvorfor en kombination med Kohuts psykologi synes rimelig.
Basale antagelser om pædofilispecifik behandling
Ud fra den samlede litteratursøgning er der nogle pointer, som synes centrale
for artiklens forehavende om fremstilling af teori og metode i psykoterapeutisk behandlingav pedofili (se fx Varker et al., 2008, McCoy & Fremouw,
Matrix • 31
2010):
1. Behandlerens/terapeutens indvirkning er vigtig for behandlingssucces
(fx Marshall, 2005, Marshall et al., 2005; Roseman, Ritchie og Laux,
2009; Kear-Colwell & Boer, 2000, Serran, Fernandez, Marshall og Mann,
2003; Marshall & Marshall, 2011; Mann & Barnett, 2012)
2. Den pædofiles udvikling af empati i forhold til barnet/offeret er vigtig;
for at patienten kan opnå forståelse for, at den seksuelle adfærd rettet
mod barnet er skadelig, med henblik på at forebygge recidiv (fx Webster
& Beech, 2000; Hanson, 2003; Marshall et al. 2009; Day, Casey og Gerace, 2010; Grady & Rose 2011; Wood & Riggs, 2008).
3. Emotionelle processer er vigtige; bl.a. håndteringen af skam og skyld.
For å legge til rette for dette er det viktig at behandlingen på den ene
side er med til at sikre, at patienten ikke fornægter den seksuelle krænkelse, og på den anden side at den ikke medvirker til patientens fornægtelse, ved at behandleren bliver for emotionelt konfronterende for tidligt
i behandlingen, hvorved patientens mobilisering af psykisk forsvar øges
(Prove & Howells, 2002, 2006).
Essensen i ovenstående punkt 3 om at finde en adækvat balance mellem konfrontering og hensyntagen til emotioner kan sammenstilles med Bateman og
Fonagy´s teorier om mentalisering i behandlingen af patienter med borderline personllihedsforstyrrelse. De anfører at affekt-niveauet ikke må være for
højt, men heller ikke for lavt, for at patientens arbejde i psykoterapien kan
forløbe bedst muligt (Bateman & Fonagy, 2006, 2012A; Allen, Fonagy og Bateman, 2010).
Angående punkt 1 ovenfor, så anses behandler-patient-forholdet helt centralt i Kohuts og Bateman & Fonagys teorier, for at kunne opnå behandlingsresultater. Denne tænkning er relativt ny i forhold til pædofili-området,
hvor man, som nævnt, har tænkt meget i straf (Serran, Fernandez & Marshall, 2003, Marshall, 2005). Marshall & Marshall (2011) har fremhævet, at
behandler-patient forholdet er vigtigt og forsømt i behandling av pedofili,
og at adfærdsmæssige og emotionelle aspekter skal inddrages mere i behandlingen. Dette er viktige aspekter i de teorier, som SMIPA og denne artikel
bygger på.
I de følgende afsnit introduceres Kohuts selv-psykologi og den mentaliseringsbaserede tilgang utfra Bateman og Fonagy, med hovedvekt på elementer
fra disse teorier som har relevans for denne artiklens tema.
Matrix • 32
Basale faktorer angående en self-psykologisk og mentaliserings-inspireret
approach.
33. årgang nr. 1
Kohuts selv-psykologi
I Kohuts teori antages det, at vi som mennesker er motiverede af at vedligeholde et sammenhængende selv. Dette ses som en primær drivkræft i menneskets indre dynamik, frem for den driftsforvaltning som Freud (1905) var
fortaler for (Kohut, 1971, 1977, 1984). I teorien antages, at vi fødes med personligheds-dispositioner, der fører til dannelsen af en indre selvkerne. Kohut
opererer i sine teorier først med to aspekter ved selvkernen, og tilføjer senere
et tredje. Den tripolare selvkerne består af: 1) En grandios, selv-del, der vedrører sund narcissisme og “self esteem”. 2) En idealiserende del - et naturligt
behov for at have forældre eller andre, som foregangs-billeder – nogen at se op
til; og 3) en “tvilling-del”, nogen som en selv at kunne sammenligne sig med,
hvilket genererer individuelle ressourcer og potentialer . Hvert aspekt henviser altså til, at vi har behov for relationer for at udvikle og vedligeholde en
velfungerende selvkerne.
I Kohut’s teorier ses selvet som socialt; det rækker ud i verden, og individets
grundlæggende motivation er at søge og finde relationer, som kan være medvirkende til at danne og vedligeholde et sammenhægende selv. Lykkes ikke
dette, vil det generere psykisk uro. De personer, eller aktiviteter, som kan
nære individet på de tre omtalte områder, betegner Kohut som selvobjekter.
Selvobjekterne vedrører de omtalte tre aspekter af selvkernen: Der skal være
nogen, som nærer selvfølelsen og selvværdet hos individet ved at være spejlende og adækvat opbyggende i forhold til det grandiose selv, der skal være
relationer at se op til (idealiserede selvobjekter) og der skal være nogen at
kunne sammenligne sig med - tvilling-selvobjekter .
Et selvobjekt er ikke indre eller ydre, men noget midt imellem, som kan
forstås som en form for symbolsk ”navlestrengsforbindelse”, der varer hele livet, og som individet kontinuerligt og ubevidst søger at etablere på forskellige
modenhedsniveauer, som næring til sit selv. I psykoterapi anses det som avgjørende å etablere en bæredygtig selvobjekt-relation, som patienten kan benytte sig af – en behandlingsallianse (Kohut, 1984). Dette vil blive illustreret
gjennom de tre kasuistikker om psykoterapeutisk arbejde med patienter med
pædofil adfærd (p. 11-21).
Mentaliserings-baseret psykologi
Bateman & Fonagy refererer som Kohut til psykoanalysen og vægter som KoTeorien bygger på tre fundamenter: 1) Selvpsykologisk og psykodynamisk for-
Matrix • 33
hut selvet og selvprocesser i forståelsen af individet, relationer og psykoterapi.
ståelse af individet. 2) Tilknytnings-teoretisk forståelse af hvordan tidligere
relationer spiller ind på nutidige nære relationer (baseret på John Bowlby) og
3) en ”theory of mind”-inspired approach, som omhandler hvordan individet
i relationer til andre, eksplicit og implicit, er op imod evnen til at kunne forstå egne og andres intentioner mere eller mindre nuanceret (Bateman & Fonagy, 2006, 2012A; Allen, Fonagy og Bateman, 2010).
Som Kohut , betoner Bateman & Fonagy den tidlige barndoms betydning i
nye nære relationer. De vender blikket indad i forståelsen af “her og nu adfærd” hos patienten, via relateringen til John Bowlby´s tilknytningsteori (fx
1958) og ”arbejdsmodeller for tilknytning”, men betoner samtidig, at det terapeutiske arbejde (MBT), skal tage udgangspunkt i konkrete hændelser. Som
Kohut vægter Bateman & Fonagy betydningen af spejling, både teoretisk og i
det terapeutiske arbejde. Et sentalt begreb er “markeret spejling”, der på den
ene side er at imitere noget af patientens reaktion, fx at se lidt bekymret ud,
når klienten er sorgfuld, men samtidig vise noget andet i sin attitude, fx imødekommenhed og omsorg (Bateman & Fonagy 2006). Dette kan relateres til
Kohut´s beskrivelse af spejling, spejlingsoverføring og ”optimal frustration”.
Mentalisering forståes bredere end empati, og innebærer å ha empatisk tilgang til både sig selv og andre. Det kan defineres som det at kunne forstå og
indleve sig i sig selv og andre, tanke- og følelsesmæssigt, og at kunne forstå
det konkrete samspil imellem sig selv og andre (på bagrund af Bateman &
Fonagy, 2006, 2012A; Allen, Fonagy og Bateman, 2010).
I terapeut-patient-forholdet kan mentaliseringsprocessen beskrives på følgende måde:
“Mentalization in psychotherapy is a process of joint attention in
which the patient’s mental states are the object of scrutiny: The mentalizing therapist continually constructs and reconstructs an image
of the patient in his mind to help the patient apprehend, what he
feels and why he experiences, what he does. The patient has to find
himself in the mind of the therapist and, equally, the therapist has
to understand himself in the mind of the patient if the two are to
develop a mentalizing process.” (Bateman & Fonagy, 2006, p. 93).
Ovenstående beskrivelse kan minde om Kohuts begreb om det idealiserede
selvobjekt, en forståelse af, at terapeuten, i et idealiseret billede, skal optræde
Matrix • 34
som en rollemodel for patienten, så patienten kan ”se verden” på tilsvarende
måde som terapeuten.
33. årgang nr. 1
Bateman & Fonagys metaliserings-teori er også på linje med Kohuts selv-psykologi i betoningen af at psykoterapeutisk behandling ikke starter med patientens problemer, men med behandler-patient forholdet, at der skal etableres en arbejdsalliance mellem terapeut og patient. De er også på linje med
Kohut i opfattelsen af, at behandlingen må tage udgangspunkt, i empatisk
indlevelse i patienten, i første omgang ud fra patientens selvforståelse. De
bruger i den forbindelse begrebet ”a not knowing stance”, en ikke-fortolkende, men spørgende terapeutisk stil (Bateman & Fonagy, 2012A, p. 278).
Bateman & Fonagy har skabt nogle begreber, som omhandler, manglende
forståelse av andre menneskers intentioner – altså mangelfullt utviklet mentaliseringsevne: ”Psykisk ækvialens”,”pretend mode” og ”teleologisk måde”
(Bateman & Fonagy, 2012A; Allen, Fonagy og Bateman, 2010). ”Psykisk ækvivalens” vil si at tage et egocentrisk udgangspunkt; at tro og forestille sig, at
andre tænker og føler som en selv – med påfølgende vansker med å kunne
skelne mellem sig selv og andre. ”Pretend mode” er en form for intellektualisering, hvor mentaliseringen foregår kognitivt, uden emotionelt medsving.
Den ”teleologiske måde” innebærer at sproglige abstrakte meddelelser, eller
det usagte, ikke forstås.
Et centralt premiss hos Bateman og Fonagy, er at et adækvat affektniveau
skal være til stede for at mentaliseringen kan have et højt niveau. Et for lavt
eller et uhensigtsmæssigt forhøjet emotionsniveau anses at forringe mentaliseringsevnen (ibid., se også tidligere, p. 5).
Jeg vil i det følgende søke å relatere Kohuts og Bateman og Fonagys begreber
og teorier til psykoterapeutisk arbeide med pædofili.
Præmisser for SMIPA - en selvpsykologisk og mentaliseringsinspireret approach til pædofili
Ved at antage en selv-psykologisk og mentaliserings-inspireret tilgang til pædofili, så må hver enkelt patient forstås individuelt, ligesom terapien må tilrettelægges individuelt (Bateman & Fonagy 2012B). Patientens adfærd vil fx
kunne anskues som forsøg på at danne selvobjekter, og de seksuelle overgreb
vil kunne analyseres som eksempler på former for uhensigtsmæssig eller
manglende mentalisering. Den pædofile vil utfra denne tilnærming kunne
anses å være i en impulsiv tilstand ved udførelsen af seksuelle overgreb, og å
være i behov av å opøve en bevidst tilgang til egen adfærd. Innen SMIPA anelle adfærd skal kunne ændres, og man vil søke å skape betingelser der legger
Matrix • 35
ses dette som en en vigtig forudsætning for at den uhensigtsmæssige seksu-
til rette for en udvikling fra ”aktion og reaktion” hen imod en reflekterende
tilgang til egen adfærd (på baggrund af Munich, 2006, p. 145).
Etter SMIPA-modellen må psykoterapeuten via introspektion og empati
prøve at forstå patienten, i starten på patientens egne præmisser, hvor terapeuten stiller sig til rådighed som et selvobjekt for patienten og generelt møder patientens behov for spejling. Terapeuten må bestræbe sig på, at forstå
patientens emotioner, kognitioner, adfærd og seksualitet ”her og nu” i forhold
til terapeuten og ud fra konkrete situationer, som bringes ind i terapien, ikke
mindst situationer som involverer børn. Det må analyseres, hvordan patientens adfærd eventuelt vil kunne forstås som forsøg – måske yderst uhensigtsmæssige forsøg – på at etablere og fastholde selvobjekt-relationer og et indre
sammenhængende selv.
At være psykoterapeut ud fra SMIPA indebærer å ha en accept af den pædofile patient; at kunne tåle at høre om pædofil adfærd, en adfærd der skal tages
afstand fra, men uden at sætte over styr accepten af patienten, som menneske. I denne proces må terapeuten kunne rumme sine egne modoverføringsfølelser (se Bateman & Fonagy, 2012A, 285 f. f.) fx angst, vrede eller afsky.
Dette kan være krevende for den uerfarne terapeut, og den psykoterapeutisk
behandling af patienten vil kræve god oplæring og supervision. Hvis en SMIPA-tilgang skal lykkes, så må psykoterapeuten kunne spejle patienten, være i
stand til å etablere en forbindelse præget af tillid med patienten, og kunne
sikre den gradvise dannelse af en selvobjekt-relation til patienten. Dette indebærer, at patienten skal kunne opleve terapeuten som ikke-fordømmende
(ikke præget af modoverføringsfølelser). Kun via en sådan positiv tilgang til
patienten vil terapeuten vise sig værdig til, at en selvobjekt-relation vil over
tid kunne dannes, og starten på en korrektiv emotionel erfaringsproces vil
kunne tage sin begyndelse.
Nedenfor anføres hvilke pædofile patienter, som etter min erfaring kan ha
nytte av SMIPA. Efterfølgende vises det hvordan den psykoterapeutiske behandling med SMIPA kan forløbe, via konkrete kliniske eksempler.
Patienter, som kan inkluderes i SMIPA
For at kunne indgå i SMIPA, bør patienten ha en egodyston tilgang til egen
pædofil adfærd, dvs. at de kan erkende eller bringes til at erkende, at den pædofile adfærd er til skade for børn, og også vil skabe problemer i deres eget liv.
Matrix • 36
Det betyder at patienter som er kroniske benægtere og nogle med dyssociale
personlighedsforstyrrelser må udelukkes.
33. årgang nr. 1
Nogle af de patienter, som har vært behandlet utfra SMIPA, har vært dømt til
sexologisk/psykiatrisk behandling pga. pædofile overgreb, andre har blitt
henvist af deres praktiserende læge med ønske om at komme ud af et internetforbrug af børneporno. Terapien har typisk vært langvarig, fra to til flere år,
oftest med en ugentlig mødefrekvens. Variationen af patient-typer og af karakteren af den pædofile adfærd eller de begåede pædofile overgreb er stor,
blant de pasienter som har vært behandlet med SMIPA. Diversiteten omkring
pædofili-diagnosen ses også i litteratur, som forsøger at indkredse de forskellige karakteristika og dimensioner, som bør indgå i diagnosen (Blanchard,
2010; Hansson, 2010; O´donohue, 2010; Seto, 2010).
Artiklens analyse af SMIPA i klinisk praksis vil tage udgangspunkt i tre anonymiserede patienter, kaldet Arne, Bent og Carl. Patienterne repræsenterer
forskelligartet pædofil kriminalitet, og de havde ved terapiens begyndelse enten overstået eller var på vej til at modtage en dom for sexuelle krænkelser.
Arne havde begået seksuelle overgreb mod drenge, Bent havde krænket en
pige i familien seksuelt og Carl havde haft forbrug af internet-børnepornografi rettet mod piger. Alle tre kunne matche diagnose-kategorien “pedophilic
disorders” i DSM-5™ (DSM-5™, 2013).
Kasuistik 1: Psykoterapi med Arne ifølge SMIPA
Arne var i midten af fyrrene, da han startede i terapien. Han var vokset op i en
velhavende familie som den ældste i en større børneflok. Forældrene var strikse, og især moderen havde en autoritær opdrage-stil, mens faderen var noget
mere dialogsøgende. Arne havde begået seksuelle overgreb mod flere drenge
tilbage i tiden, og havde fået en fængselsdom, som var afsonet ved behandlingens start. Han havde selv opsøgt sin praktiserende læge for at komme i behandling for sin pædofile tilbøjelighed.
I starten af terapien viste motivationen sig at være knyttet til, at han gerne
ville vise familien, at han ville råde bod for sin fortid. I terapien fremstod han
som en person med narcissistiske personlighedstræk. Jeg registrerede at han
idealiserede sig selv, og at han i starten brugte sin intelligens til at finde områder, hvor han kunne vise sin overlegenhed i forhold til meg. Jeg så det som
udtryk for et såret selv, der havde brug for at kompensere for et manglende
selvværd. Arnes devaluerende stil blev således ikke kommenteret i starten.
Terapeuten analyserede adfærden som en narcissistisk overføring af arkaisk
sikre en begyndende selvobjekt-relatering.
Matrix • 37
materiale (med baggrund i de strenge forældre), uden at krænke Arne for at
Via SMIPA analyseredes Arne som en selvobjekt-søgende person med lavt
selvværd og primitivt forsvar. Ved at observere og fortolke Arne i stilhed uden fortolkende gensvar - indtog terapeuten en position, hvor den gradvise
etablering af en adækvat selvobjekt-relation kunne muliggøres. I det usagte
viste terapeuten Arne, at han ikke tog afstand fra ham, men at Arne kunne
have tillid til terapeutens brugbarhed I forhold til at kunne blive et konstruktivt selvobjekt. Hermed var fokus rettet mod behandlingens første forudsætning, dannelsen af en behandlingsalliance, og hermed en åbning for terapiens forandrings-potentiale.
Efter det første år i psykoterapi med SMIPA holdt Arne op med at devaluere
psykoterapeuten, hvilket blev vurderet som udtryk for, at en konstruktiv selvobjekt-relation muligvis var under dannelse. Arne begyndte at vise terapeuten tillid ved at begynde at stille mange spørgsmål, også om drenge og seksualitet. Han kunne fx spørge terapeuten: ”Du har før sagt, at børns seksualitet er
forskellig fra voksnes, hvad mener du med det? ” Hvor Arne tidligere havde
afvist terapeutens påpegninger og kommentarer, så lyttede han nu interesseret, hvilket blev vurderet som udtryk for, at terapeuten var ved at kunne indtage en position som et idealiseret selvobjekt. (p. 6 f.).
Arne kunne nu også bedre tåle at blive spejlet, fx ved at terapeuten kunne
sige, ”Jeg er glad for, at du gerne vil tale om drenge og seksualitet”. Hvor en
sådan kommentar før kunne blive afvist, så smilede han nu i stedet tilfreds.
Dette blev vurderet som udtryk for, at terapeuten nu var blevet brugbar som et
selvobjekt til næring af Arnes selv, det narcissistiske selvkerne-aspekt (ibid.).
Til tider kunne patienten også relatere sig til terapeuten, som var de venner, fx
ved hyppigt at bruge terapeutens navn ved tiltale i terapien, og ved at foreslå
terapeuten at komme i de sociale kredse, hvor patienten kom. Denne tilgang
til terapeuten blev tolket som udtryk for, at Arne nu også brugte terapeuten
som et tvilling-selvobjekt, en som patienten sammenlignede sig med på en
jævnbyrdig og konstruktiv måde (ibid).
Terapiens muligheder i forhold til Arne var nu etableret i kraft af selvobjektdannelser. Arne kunne tage imod positiv feedback fra terapeuten, som kunne
nære den narcissistiske del af hans selv. Han kunne også bruge terapeuten
som et idealiseret selvobjekt, der kunne træde i stedet for de strenge forældre;
og kunne bruge terapeuten som et tvilling-selvobjekt, en at kunne sammenligne sig med. Denne samlede selvobjekt-relatering kunne støtte mulighederne for, at Arne kunne udvikle sig mentaliseringsmæssigt igennem terapien.
Matrix • 38
Set ud fra Kohuts selvpsykologi kan pædofili anskues som udtryk for patientens forsøg på selvorganisering via brug af selvobjekter (se p. 7, og Juda,
33. årgang nr. 1
1986). Med denne forståelse er pædofile overgreb ikke nødvendigvis onde i
deres hensigt, men bliver det i deres udførelse. Handlinger kan anskues som
forsøg på ”selv-reparation” via selvobjekt-etablering. Arne fremkom med
nogle beskrivelser, som kunne tolkes i den retning. Fx var han kun interesseret i meget smukke drenge, og han var ikke selv, hvad man kan betegne
som pæn eller køn, set ud fra traditionelle normer. Via SMIPA blev Arnes
tidligere seksuelle krænkelser af drenge tolket (i det usagte), som hans forsøg
på at bruge drenge som selvobjekter til supplement og reparation af narcissistiske- og tvilling-selvobjekt-aspekter ved hans skrøbelige selvkerne (en
form for introjektion af drengene). Baggrunden for denne fortolkning var,
at Arne fx kunne sige: ”Jeg ved ikke om det at have sex med drenge egentlig
handler om sex, men det er som om jeg ikke kan komme tæt nok på smukke
drenge, og så fører det til sex.”
Parallelt med selvobjekt-dannelsen og brugen af selv-objekter, var Arnes
mentalisering kontinuerligt i fokus i terapien. Tidligt i terapien kunne han
omtale sex med drenge med en henvisning til historiske beretninger om andre kulturer, hvor mænd legalt havde haft sex med drenge for at oplære dem
i seksualitet. En traditionel tilgang til pædofili ville betegne Arnes tænkning
i denne sammenhæng som kognitiv forvrængning (Wood & Riggs, 2008;
Marshall, Marshall, Serran & O’Brian, 2009). Analyseret med baggrund i
SMIPA og mentaliserings-analyse var overvejelsen og vurderingen, at Arne
ved at henvise til andre kulturer, og ved samtidig at holde sin fortælling i en
intellektuel stil, såkaldt “pretend mode” (se p. 9), indtog en mentaliseringsmodus, som var uhensigtsmæssig og som kunne føre til seksuelle overgreb.
Arnes adfærd blev også overvejet som en mulig psykisk ækvivalens, altså at
han i sin fortælling om sædvane i en anden kultur implicit i sin mentaliserings-tilgang satte lighedstegn mellem sin egen seksuelle lyst og barnets. At
det som Arne umiddelbart selv oplevede som godt og ønskeligt, også automatisk blev tillagt barnet.
Igennem Arnes narrativer i terapien blev det efterhånden tydeligt, at han
havde haft en seksualiseret relation til drenge i mange år. Det at være i nærheden af drenge, blev af Arne oplevet som muligheder for at have sex (begå
seksuelle overgreb). Han havde ikke en nærmere forståelse af hverken sine
egen seksuelle adfærd eller for drenges behov og ønsker. Via SMIPA blev Arnes
forskellige beretninger om sine fortidige krænkelser af drenge analyseret som
udtryk for eksempler på dårlig mentalisering (se p. 10 og 15). I et eksempel
haft sex med”. Arne fortalte, at idet han åbnede døren, for at invitere drengen
Matrix • 39
fortalte Arne, at han havde haft besøg af en 11 årig dreng, som han ”før havde
indenfor, så gav drengen ham et knus. Arne opfattede straks dette som en invitation til sex. Arnes adfærd i denne sammenhæng blev anskuet som en
form for teleologisk, konkret, mentaliserings-fejl, koblet med psykisk ækvivalens. Arnes egen fortolkning af hændelsen var: ”Drengen gav mig et knus,
fordi han ønskede sex”. Der var i Arnes mentalisering ikke en forståelse af, at
drengen, som var forsømt hjemmefra, sandsynligvis ønskede omsorg, altså
havde andre intentioner, end dem som Arne tillagde ham.
Jævnfør SMIPA blev Arnes mentaliseringssvigt mødt på en måde som af
Bateman & Fonagy, (2012A) er beskrevet som “a not knowing stance” (se tidligere, p. 9), med spørgsmål som: ”Hvad var det som fik dig til at tænke, at
drengen gerne ville have sex med dig”? Denne type af spørgsmål er vigtige i
starten, hvor formålet er at forstå patientens mentaliseringsmåde, og at undgå
et for højt affektniveau. Senere må der foretages interventioner, som påvirker
mentaliseringen, med det sigte at skabe adfærds-ændringer, fx med spørgsmål
som: ”Kunne der være andre måder, at forstå drengens adfærd på”? Jævnfør
SMIPA førte sådanne spørgsmål frem til, at terapeuten kom med mentaliserings-forslag, som: ”Kunne det tænkes, at drengen gav dig et knus, fordi han
savnede omsorg og gerne ville have dig som en voksenven, og fordi han kunne lide det i havde sammen, og som ikke handlede om sex”?
Arne forandrede sig igennem terapien, som strakte sig over en længere årrække. Han erkendte sig selv som pædofil, med sexuel lyst til drenge mellem 9
og 12 år, men erkendte også, at sex mellem voksne og børn ikke kunne blive
jævnbyrdig og føre til noget godt. Det var interessant at konstatere, at hans
sprogbrug ændrede sig i takt med at hans mentaliseringsevne udviklede sig.
Som nævnt tidligere omtalte Arne i starten af terapien drenge som jævnbyrdige seksualpartnere, og han brugte vendinger som: ”Ham jeg havde sex med”,
”han tog selv initiativet”, ”han ville selv”, udtryk som kan tolkes som udtryk for
mentaliseringssvigt, og at han var i psykisk ækvalens tilstand og også fulgte
teleologisk modus. Sidst i terapien kunne Arne omtale de samme oplevelser
med drenge med ord som: ”Ham jeg havde krænket”, samtidig med, at han i sin
omtale af de seksuelle krænkelser ikke var i ”pretend mode”, men følte skam og
skyld og tog også konkrete initiativer til at ville sige undskyld til et af sine ofre.
Arne havde vedvarende pædofile følelser og lyster, men han udviklede en
erkendelse af, at han krænkede drenge, hvis han levede sin seksualitet ud.
Matrix • 40
Kasuistik 2: Psykoterapi med Bent ifølge SMIPA
Bent var henvist af sin praktiserende læge efter at have erkendt over for sin
33. årgang nr. 1
familie, at han havde begået pædofile overgreb mod et barn i familien. Ved
starten af terapien afventede han dom for den seksuelle krænkelse.
Bents mor var ofte deprimeret og tavs, hans far havde et positivt sind. Bent
gav han via sin fremtræden og beskrivelsen af de hjemlige forhold det indtryk, at der var tale om en familie, hvor det at dele tanker og følelser ikke var
fremherskende.
Bents seksuelle overgreb havde bestået i, at han under pasning af et barn i
familien, en pige på tre år, ved gentagne lejligheder havde stimuleret hendes
genitalier oralt. Han havde svært ved at forstå, hvorfor det var sket, og havde
ikke umiddelbart en erkendelse af eventuelt at have været seksuelt opstemt,
mens det foregik. Han kom i starten med den forklaring, at det konkrete barn
var en meget imødekommende og krops-kontaktsøgende pige, og at det var
derfor det var sket; en forklaring, som tavst af terapeuten blev tolket som en
teleologisk fejlfortolkning, at Bent mente, at barnet via sin kropssøgende adfærd selv havde vist vejen til sex (det seksuelle overgreb).
Bent blev ikke vurderet som benægtende, men virkede alexitym. Terapeuten overvejede, om Bent i sin omtale af den seksuelle krænkelse af barnet ud
over en teleologisk forholdemåde eventuelt også befandt sig i ”pretend mode”,
som en måde at holde belastende følelser af skam og skyld på afstand (se tidligere, p. 5). De manglende ord og følelser betød i starten af terapien, at det
var vanskeligt at arbejde flerspektret med SMIPA. Der måtte i terapiens tidlige
fase tages højde for Bents generelt lave mentaliseringsniveau (se p. 10 og Fonagy og Bateman, 2010, p. 33, tabel 1.3, og p.213 f. f.). Tilgangen var primært
at være spejlende i samtale med Bent om hans dagligdag, eksempelvis angående opvækst, erfaringer på arbejdsmarkedet og søvn. Denne almindelige
samtalestil var en måde hvorpå at terapeuten, via spejling, kunne stille sig til
rådighed som et selvobjekt til den grandiose side af patientens selvkerne og
herved styrke hans selvværd og mentaliseringsevne. Denne tilgang havde tilsyneladende den effekt, at Bent efterhånden mærkede, at han følte en skam i
forhold til det, han havde begået, og som en konsekvens, kunne han nu også
begynde at erkende, hvordan han havde trukket sig socialt efter det seksuelle
overgreb var blevet opdaget.
Terapien varede flere år. Gradvist igennem terapiens to første år blev Bent
mere talende. Det blev analyseret som udtryk for, at en selvobjekt-dannelse til
terapeuten var dannet, og at Bents mentaliseringskapacitet var øget; og specielt i de to afsluttende år af terapien kunne der tales på en mentaliserende
fri, for senere at lade samtalen tilnærme sig det skamfulde, overgrebene. I
Matrix • 41
måde om seksualitet. Først i forhold til almindelig seksualitet, det mere affekt-
dialog om seksualitet kunne Bent fortælle, at når han så på lovlig porno på
internettet, var han optaget af unge slanke kvinder. Via spørgsmål blev hans
mentalisering vurderet og trænet i forhold til seksualitet, og hans forståelse af
egne intentioner i sin seksuelle adfærd.
Gradvist kunne samtalen i terapien om sex spores ind på relationen til det
krænkede barn og baggrunden for de pædofile overgreb. Ud over den gradvise
terapiproces var nøglen til dette, at Bent kunne erindre og berette, at han som
tenårig havde sneget sig til at kigge igennem nøglehullet til et yngre kvinnelig familiemedlem, og havde set hende tilfredsstille sig selv genitalt, hvilket
havde gjort ham meget opstemt seksuelt. Han kunne nu forbinde denne hændelse med, at han faktisk siden denne oplevelse havde været overoptaget af
genitalierne hos det modsatte køn. Denne erkendelse kunne nu gradvist overføres til et mentaliserings-arbejde i forhold til relationen til det seksuelt krænkede barn. Bent kunne igennem denne proces nu også begynde at erkende, at
han havde følt sig opstemt ved at være i kontakt med barnets genitalier.
På baggrund af Bents tilgang til terapeuten blev det vurderet, at Bent brugte
terapeuten som et selvobjekt til den narcissistiske del af selvet, hvor det konkrete kliniske arbejde som nævnt bestod i at terapeuten havde fokus på affektfrie områder, en spejling af narrativer fra Bents dagligdag. Det blev også vurderet, at han ret tidligt i terapien blev tillidsfuld, og syntes at kunne bruge
terapeuten som et idealiseret selv-objekt, som ”den omsorgsfulde kloge voksne”, som han kunne betro sine uforløste problemer. Det var svært at vurdere,
om Bent brugte terapeuten som et tvilling-selvobjekt. Set udefra var muligheden i alt fald til stede, i form af et konkret sammenfald imellem terapeutens
og Bents alder. Der var også eksempler, hvor Bent ikke så terapeuten i den
idealiserede ”forældreposition”, men i stedet talte til terapeuten på en mere
jævnbyrdig måde, som ”den gode ven”. Han begyndte hyppigere at tiltale terapeuten ved navn og spørge til, om terapeuten havde haft en god weekend.
Denne adfærd blev analyseret som udtryk for en mulig tvilling-selvobjektdannelse i funktion.
Konkluderende kunne Bents terapi via SMIPA, herunder et arbejde med at
lade ham mentalisere omkring seksualitet, føre frem til den afgørende erkendelse hos Bent, at han havde en nærmest fetichistisk tilgang til kønsdelene hos
det modsatte køn, som ikke var begrænset i forhold til personens alder. At han
blev fristet ved at være alene med det krænkede barn, og fristet til at søge den
seksuelle kontakt. Han var både skamfuld og lettet over denne erkendelse.
Matrix • 42
Eksemplet med Bent har vist at den mentaliseringsbaserede tilgang med
SMIPA ikke alene handler om at afdække mentalisering-fejl, dvs. misforståelse
33. årgang nr. 1
af seksuelle situationer. I SMIPA arbejder patienten også med mentalisering
generelt i forhold til hverdagsbegivenheder og i forhold til seksuelle erfaringer
generelt. Det kan anføres med Allen, Fonagy og Bateman (2010), at mentalisering i nogle sammenhænge er beslægtet med en form for almen psykologisk
forståelse, det ”at reflektere over betydningen af og motivationen bag adfærd.
”(p. 83). I det terapeutiske arbejde med Bent blev der via de almene samtaler
skabt muligheder for, at der kunne ske en tilnærmelse til et mentaliseringsarbejde, som angik relationen til barnet og de seksuelle krænkelser. Dette skete
i en gradvis proces under hensyntagen til selvobjektrelatering og en gradvis
konfrontation med affekter og seksualitet.
Kasuistik 3: Psykoterapi med Carl ifølge SMIPA
Carl var i slutten av trediveårene, han afventede dom for at have downloadet
børnepornografiske billeder og også enkelte filmer. Han var henvist til den
psykoterapeutiske behandling af et hospitalsafsnit efter en kort indlæggelse
med suicidale overvejelser.
Han var vokset op i et følelseskoldt hjem med en streng og fysisk afstraffende mor og en far som var fraværende på det psykiske plan. Carl klarede sig
godt i skolen og flygtede nærmest ind i ”bøgernes verden”, erindrede han.
Vedrørende seksualitet huskede Carl især en hændelse fra barndommen. Han
erindrede, at han som 11 årig var sammen med en jævnaldrene pige på værelset, og de forsøgte at kysse lidt og var ved at tage noget af tøjet af, idet moderen i samme øjeblik kom ind på værelset og skældte dem voldsomt ud for deres forehavende. Han oplevede dette som meget krænkende, og tillagde det
også betydning for sine pædofile tilskyndelser (se også p. 23).
Carl var god til sit arbejde. I weekender indtog han oftest alkohol og cannabis. Da han var midt i tyveårene giftede han sig med en kvinde på atten år.
Han erindrede, at han seksuelt var mere interesseret i hendes yngre søster.
Han blev siden skilt og efter skilsmissen tog hans forbrug af børneporno til,
men han havde også et forbrug under ægteskabet.
I starten af terapien var Carl vanskelig at få emotionel kontakt med. Terapeuten fortolkede en mulig overføring af Carls erfaring med forældrene til terapeutens person. En mulig tolkning i forhold til mentaliseringstilgangen var at
han kunne være i ”pretend mode”, og uden emotionalitet, eller at han måske
var så skamfuld, at han ikke kunne indgå i en adækvat emotionel kontakt.
blive spejlet adækvat, hvorfor en selv-objektdannelsen også ville kunne tage
Matrix • 43
Carl var tydeligvist en narcissistisk såret person, som ikke var vant til at
lang tid. Carls mentaliseringsproblemer viste sig efterhånden at være generelle og ikke kun relateret til seksualitet. Som tilfældet var med Bent kunne
der således hurtigt afdækkes mange dagligdagse begivenheder, hvor hans
mangelfulde mentaliseringsevne blev synlig (se p. 10 og 15 samt Lyuyten et
al, 2012, p.59, tabel 2-4, om dårlig mentalisering). Dette måtte der tages hensyn til i behandlingen, samtidig med at der skulle være fokus på selvobjektetableringen.
Carl fortalte, at han fotograferede sin præpubertet datters veninder, når
han var med hende til gymnastik. Terapeuten spurgte interesseret til, hvad
der var baggrunden for, at han fotograferede disse piger (en spejlende og ”not
knowing” tilgang, p. 7-9). Carl svarede umiddelbart at han kunne lide at fotografere. Samtidig blev det registreret, at han tilsyneladende overså, hvordan
det måtte være for pigernes forældre, at han tog billeder af deres børn, overså
den betydning, som andre måtte tillægge hans motiver.
På baggrund at fortællingen om fotograferingen og lignende hændelser,
blev det vurderet, at Carl i begyndelsen af terapien havde brug for at arbejde
med grundlæggende psykologisk forståelse af interpersonlige situationer i
dagligdagen. Hans adfærd blev overvejet som udtryk for en form for (impulsiv) ikke-mentalisering eller teleologisk tilgang. På baggrund af konkrete genfortalte situationer med børn blev Carl i terapien udfordret i, dels at forstå sine
egne intentioner, dels i at kunne gøre sig forestillinger om, hvad andre måtte
tænke og føle i givne situationer.
Gradvist blev Carl mødt med spørgsmål som: ”Kunne der tænkes at være
andre årsager til, at du fotograferer”? – Og senere igen: ”Hvad tænker du, har
det nogen betydning, at det er piger du fotograferer, eller kunne det ligeså
godt være drenge”? På denne måde skete der gradvist og til stadighed en tilnærmelse til en mentalisering af det seksuelle område, med spørgsmål som:
“Har det betydning, når du fotograferer, at det er gymnastikpiger i tætsiddende tøj, eller kunne det ligeså godt være kælkende piger i skidragter”? Via
sådanne spørgsmål og vurderet via SMIPA kunne patienten gradvist begynde
at mentalisere mere eksplicit, hvor han før handlede impulsivt - han kunne
begynde at tage terapeutens implicitte vejvisning ind. Carl blev tiltagende
interesseret i at forstå egne og andres intentioner, og kunne efterhånden tage
situationer op på eget initiativ, hvor han var i tvivl om egne intentioner. Han
begyndte at kalde pædofilien for ”Slangen”. Han fortalte eksempelvist om en
situation med to piger, som han kun kendte perifert. De var ved at hænge en
Matrix • 44
poster op ved en dagligvarebutik i kvarteret for at efterlyse deres bortløbne
kat. Han tog op i terapien, om han stoppede op i sin bil og kontaktede dem for
33. årgang nr. 1
at være hjælpsom, eller om ”Slangen” på en eller anden måde havde været på
spil i dette forehavende?
Carl havde en svømmepool som var populær. Mange af kvarterets børn
kom og brugte poolen. Adspurgt begrundede han det med, at han godt kunne
lide børn, og hvis han var hjemme alligevel, så var det ikke noget problem. I
det videre forløb i terapien og med ”a not knowing stance” som et udgangspunkt, blev han foreholdt spørgsmål som: ”Hvad tror du børnenes forældre
tænker - og har du forældrenes accept”? Dette for gradvist at komme nærmere
eventuelle andre skjulte og sandsynlige seksuelle motiver, med spørgsmål
som: “Når du siger du kigger på børnene, mens de leger og svømmer, hvad
kigger du så på”? ”Gør det en forskel, om det er drenge eller piger, som bruger
poolen”? Spørgsmålene banede vejen for, at Carl efterhånden erkendte, at han
kiggede på piger, og mere på dem med våde T-shirts og bikinier end dem i
badedragt. Han kunne godt se, at ”Slangen” var med i ”svømmepool-projektet”, at han blev seksuelt pirret ved at stå i skjul og kigge på pigerne. Han fortalte, at han ellers havde gjort sig umage for at ”Slangen” ikke skulle tage
magten, at han eksempelvis havde den regel, at hvis børnene skulle på toilettet, så skulle de tage hjem og bruge deres eget.
Med SMIPA som udgangspunkt var selv-objekt-relateringen hele tiden sideordnet med mentaliserings-arbejdet. Carl blev gradvist bedre til at forstå egne
og andres intentioner. Han blev fx i stand til at træde i andre forældres sted og
forstå deres sandsynlige bekymring, når han som voksen mand tog for meget
kontakt til deres børn. Denne erkendelse skete bl.a. ved, han blev bedt om at
forestille sig sin egen reaktion, hvis en fremmed mand begyndte at fotografere hans datter, eller hvis en voksen tog hans børn med på tur, uden at spørge
ham først. Helt afgørende blev Carl også i stand til at begynde at forstå og erkende sine seksuelle motiver i omgangen med børn.
I terapien virkede Carl tiltagende tillidsfuld i forhold til terapeuten, og
kunne direkte udtale at samtalerne var til stor hjælp. Denne hjælp blev i vid
udstrækning mulig på Carls egen foranledning, idet han ønskede at “Slangen” (pædofilien) ikke måtte komme til at styre hans adfærd. Således havde
han en barnepige på tretten år, som han altid havde syntes godt om, men
angiveligt aldrig krænket. Han tog op i terapien, om det var i orden at invitere hende i biografen? I terapien blev intentionerne omtalt, og han følte ikke
at ”Slangen” var på spil. Vi talte om forældrenes indstilling - forældre, som
Carl var venner med. Han spurgte dem om lov, og han tog pigen med i bioge, at de ikke var jævnbyrdige, at han ikke ville være interessant som kæreste
Matrix • 45
grafen. Han syntes det var en hyggelig eftermiddag, men kunne også iagtta-
for hende, og han var stolt over, at han bare var sammen med hende som en
voksenven.
Ovenstående blev set som udtryk for, at Carl var nået langt i terapien. Han
kunne i flere og flere situationer med børn undgå at handle med baggrund i
en impulsiv eller teleologisk funktionsmåde eller via en psykisk ækvivalent
tilgang. Han kunne nu bedre tænke sig om, og kunne klarlægge egne og andres motiver mere adækvat, end det havde været muligt tidligere.
Efter halvandet år i terapien med SMIPA var Carl ikke længere misbrugende
af hash og alkohol i weekend-erne. Han blev religiøs og omtalte, at han gik
ture og nød naturen på en ny måde og han omtalte livet som en gave. Denne
forandring blev tolket som udtryk for, at den narcissistiske del af Carls selvkerne var bedret, at han havde kunnet bruge terapeutens spejlende kommentarer og opbakning. Generelt blev det vurderet, at Carl i vid udstrækning var
lyttende og selv-regulerende i forhold til terapeutens direkte og indirekte anvisninger, og det blev set som eksempler på, at terapeuten blev anvendt som et
idealiseret selvobjekt (p. 6 f.).
I terapien fortalte Carl entusiastisk om, at han ud over SMIPA også gik i en
selvhjælpsgruppe efter Minnesotamodellen. Han fortalte, at det var meget givende både at møde nogen, som også havde krænket andre seksuelt, og som
han kunne sammenligne sig med, men også møde ofre for seksuelle krænkelser (jvf. betydningen af offer-empati, p. 4). Samtidig lod han skinne igennem,
at gruppen kunne give ham noget, som var anderledes, end det som terapeuten kunne give. Det blev i den forbindelse tolket, at terapeuten i mindre omfang dækkede patientens tvilling-selvobjekt-behov (ibid.), at dette primært
blev dækket via gruppen.
Det var igennem terapien pinefuldt for Carl at tale om pædofilien/”Slangen”,
idet en side af ham oplevede den pædofile drift som egodyston - uønsket. Han
drømte om en dag at kunne forelske sig i en kvinde på sin egen alder, og i den
anledning meldte han sig også ind i en single-klub. På den anden side følte
han, at ”Slangen” levede, og at han kontinuerligt var nødt til at holde den i
skak ved at fortsætte i sin selvhjælpsgruppe i et livslangt forløb.
Konklusion og diskussion
Artiklen har søgt at illustrere SMIPA, en selv-psykologisk og mentaliseringsinspireret tilgang, til teoretisk forståelse og psykoterapeutisk behandling af
Matrix • 46
pædofile. Der er dels anvendt eksisterende teori om selvpsykologi, mentalisering og pedofili, dels er der er gjort et forsøg på at udvikle teori målrettet til en
33. årgang nr. 1
teoretisk og klinisk forståelse af psykoterapi med pædofile. Metodisk er teori
illustreret via kliniske vignetter fra psykoterapi med tre anonymiserede patienter med pædofiliproblematik. Det er blevet vist, hvordan terapien tilrettelægges individuelt (se Bateman & Fonagy, 2012B; Norcross & Wampold,
2011), med fokus på patientens selv, patient-terapeut-forholdet og mentalisering i forhold til adfærd, emotioner og seksualitet.
SMIPA er inspireret av Kohuts selvpsykologi, og av Bateman og Fonagys teori om mentalisering. Fra Kohut hentes teori om selvets dynamik, med selvet
som den vigtigste motiverende faktor i psyken. Sentralt her er at selvet søker i
retning af at sikre, at individet kan ”holde sammen på sig selv”, begrepet om
det tripolare selv, og selvkernen. Videre er Kohuts selvobjekt-begrebet anvendt
som centralt innen SMIPA, både som basis for å forstå hvordan den pædofile
patient vil kunne forandre sig igennem psykoterapien i en korrektiv relationel
proces, og som basis for en forståelse af processer i terapeut-patient-forholdet.
Selvobjektsbegrepet benyttes også for å forstå at den pædofile kan bruge børn
som selvobjekter i selvets tjeneste, da med yderst uhensigtsmæssige konsekvenser for både barnet og den pædofile selv.
Fra teorierne af Bateman & Fonagy har især mentaliseringsbegrebet været
anvendt. Batemans og Fonagys forståelse af sammenhængen mellem mentalisering og balanceret affekt-niveau er blevet anvendt og omsat til, at patienten kun gradvist kan nærme sig at tale om de pædofile overgreb, hvis mentaliseringen ikke skal forringes til gene for den psykoterapeutiske behandling.
Det blev vist, at det psykoterapeutiske arbejde med pædofile kan kræve et
fokus på patientens generelle evne til psykologisk forståelse, for gradvist at
gøre en mere specifik mentaliserings-baseret tilgang mulig, omhandlende
pædofil adfærd.
Den terapeutiske tilgang “not knowing stance”, som er kendetegnende for
MBT, har været anvendt i artiklen i omtalen af de terapeutiske processer med
SMIPA. I gennemgangen har det ikke været tydeliggjort, at behandlingen
med SMIPA oftest er mere eklektisk og mindre afventende end beskrevet. Der
vil ofte være situationer, hvor der ikke er tid til at dvæle ved mentaliseringssvigt, hvis det ikke samtidig skal indebære en risiko for, at patienten vil kunne
begå nye seksuelle overgreb, mens der dvæles. SMIPA er i praksis understøttet
af aktiv adfærdsfokusering (se fx Fernandez et al., 2006) med samtale om og
vurdering af risikoadfærd, samt forstærkning af sikkerhedsadfærd. Konkluderende ud fra ovenstående om ”not knowing stance” må adfærdsteoretiske og
På baggrund af den teoretiske og den kliniske gennemgang kan det konklu-
Matrix • 47
terapeutiske metoder medtænkes i SMIPA.
deres, at SMIPA indeholder potentiale for en teoretisk og klinisk tilgang til at
udføre psykoterapi med pædofile; på en måde, hvor behandler-patient-forholdet, adfærd og emotioner er i fokus, som anbefalet af fx Marshall & Marshall
(2011). Det er samtidig behov for videre utvikling av modellen, og for mer
forskning med SMIPA som utgangspunkt.
En teoretisk og terapeutisk videreudvikling af SMIPA bør inkludere en mentaliserende forståelse af seksualitetens mange aspekter, inkludert at seksualitet og seksuel afvigelse foruden affekter også involverer biologi og lyst (Bancroft, 2009, p. 56-130) og fantasier (Marshall & Marshall, 2000; Gee, Ward og
Eccleston, 2003; Howitt, 2004). Teoretisk må der endvider tages stilling til,
om pædofili handler om seksualitet eller om aggression eventuelt kan være
styrende, hvilket Stoller (1976) havde som en generel præmis i sin teori. En
teoretisk vinkling, som også synes interessant angående SMIPA, er en sammenligning af pædofili med andre former for misbrug, (Phillips, Kahn og Bateman, 2012; Cohen et al., 2008, Arefjord, 2011).
Hensigten med denne artikel har primært været at undersøge og demonstrere den kliniske relevans af en selvpsykologisk og mentaliserings-inspireret
tilgang til psykoterapeutisk behandling af pædofili. En mere komplet teori og
metode vil kunne udvikles ved en vekslen mellem teoretisk forskning og empiriske undersøgelser, som fx Bateman & Fonagy har gjort det i forhold til
borderline personlighedsforstyrrelse (fx Bateman & Fonagy, 2009). Angående
empiriske undersøgelser, der inkluderer Kohuts tænkning, så er der fx inspiration at hente i Chorn & Parekh (1997) og Banai, Mikulincer og Shaver (2005).
Matrix • 48
Referencer
Allen, J.,G., Fonagy, P. (eds), (2006). Handbook of mentalization-based treatment. Chicester,
west Sussex England: John Wiley & Sons Ltd.
Allen, J.,G., Fonagy, P. og Bateman, A. (2010). Mentalisering i klinisk praksis. København:
Hans Reitzels Forlag.
Allen, J. G. , Lemma, A. Og Fonagy, P. (2012). Trauma, i: Bateman, A. & Fonagy, P. (eds.).
Handbook of mentalizing in mental health practice. Arlington, USA: American Psychiatric Association Publishing.
Arefjord, N. (2011). Mentaliseringsbasert terapi i spesialiseret rusbehandling. Rusfag, nr.
1, 13-22.
Asen, E. & Fonagy, P. (2012). Mentalization-based family therapy, i: Bateman, A. & Fonagy,
P. (eds.). Handbook of mentalizing in mental health practice, 107-128. Arlington,
USA: American Psychiatric Association Publishing.
Banai, E., Mikulincer, M. and Shaver, P.R. (2005). “Self object” needs in Kohut’s self psychology. Links with attachment, self-cohesion, affect regulation, and adjustment. Psy-
33. årgang nr. 1
Matrix • 49
choanalytic Psychology, vol. 22, no. 2, 224-260.
Bancroft, J. (2009). Human sexuality and its problems. Ltd.: Edinburgh, London, New
York, Oxford, Philidelphia, St. Louis, Sidney, Toronto: Churchil Livingstone, Elsvier
Barnett, G. D. & Mann, Ruth E. (2013). Cognition, empathy, and sexual offending. Trauma, Violence & Abuse, 14 (1), 22-33.
Bateman, A. & Fonagy, P. (2006). Mentalization-based treatment for borderline personality
disorder. A practical guide., Oxford, New York: Oxford University Press.
Bateman, A. & Fonagy, P. (2009). Randomized controlled trial of outpatient mentalization-based treatment versus structured clinical management for borderline personality disorder. The American Journal of Psychiatry. 166, 1355-1364.
Bateman, A. & Fonagy, P. (2012A). Borderline personality disorder, i: Bateman, A. & Fonagy,
P. (eds.). Handbook of mentalizing in mental health practice, 273-288. Arlington,
USA: American Psychiatric Association publishing.
Bateman, A. & Fonagy, P. (2012B). Individual techniques of the basic model, i: Bateman, A.
& Fonagy, P. Handbook of mentalizing in mental health practice, 67-80. Arlington,
USA: American Psychiatric Association publishing.
Bowlby, J. (1958). The nature of the child´s tie to his mother. International journal of Psychoanalysis, 1958, 39, 350-373.
Blanchard, R. (2010). The DSM criteria of pedophilia. Archives of Sexual Behaviour, vol. 39
(2), april, 304-316.
Brent, B. (2009). Mentalization-Based Psychodynamic Psychotherapy for Psychosis.
Journal of Clinical Psychology: In SESSION, vol. 65 (8), 803-814.
Castellino, N.,B., Bosco, F. M., Marshall, W. L., Marshall og L. E., Veglia, F. (2011). Mindreading abilities in sexual offenders: An analysis of theory of mind processes. Consciousness and Cognition 20, 1612-1624.
Chorn, R. & Parekh, A. (1997). Adolescent Sexual Offenders: A Self-Psychological Perspective. American journal of Psychotherapy, Vol. 51, No, 2, Spring, 210-228.
Cohen, L., J., Grebchenko, Y. F., Steinfeld, M., Frenda, S.J. and Galinker, I. I. (2008).
Comparison of personality traits in pedophiles, abstinent opiate addicts and healthy
controls. The journal of nervous and mental diseace, vol. 196, no. 11, November, 829-837.
Day, A., Casey, S. and Gerace, A. (2010). Interventions to improve empathy awareness in
sexual and violent offenders: Conceptual, empirical, and clinical issues. Aggression and
Violent behaviour 15, 201-208.
DSM-5™ (2013). Diagnostic and statistical manual of mental disorders, fifth edition.
Arlington: American Psychiatric Association.
Fearon, P., Target, M., Sargent, J. Williams, L. L., McGregor, J., Bleiberg, E. og Fonagy,
P.(2006): Short-term mentalization and Relational Therapy (SMART): An integrative family
therapy for children and Adolescents, i: Allen, J., Fonagy, P. (eds), (2006). Handbook of
mentalization-based treatment, 201-222. John Wiley & Sons Ltd., Chicester, W. Sussex England.
Fernandez, Y. M., Shingler, J. og Marshall, W. L. (2006). Putting «behavior» back into cognitive-behavioral treatment of sexual offenders, i: Marshall, W.L., Fernandez, Y.M., Marhall, L. E., Serran, G. A. John (eds.).
Sexual offender treatment. Controversial issues, 211-224 Chichester, West Sussex:
John Wiley and Sons, Ltd,
Fonagy, P. (2002). Infantile Sexuality as a creative process, i: Widlöcher, D. (ed.). Infantile
Sexuality and Attachment, 55-63. London, New York, Karnac Books.
Matrix • 50
Fonagy, P. (2008). A genuinely developmental theory of sexual enjoyment and its implication for psychoanalytic technique. J Am Psychoanal Assoc, 56:11, 11-36.
Fonagy, P. (2009). Psychosexuality and psychoanalysis an overview, pp. 1-19, i: Fonagy P.,
Krause R. og Leuzinger-Bohleber, M. (eds.). Identity,Gender and Sexuality, 150 years
after Freud. London, Great Britain: Karnac Books Ltd.
Freud, S. (1905). Three Essays on the theory of sexuality, , i Freud, S.: The essentials of psychoanalysis. The definitive collection of Sigmund Freud’s writing, 277-389. Engelsk
oversættelse, 1986. Middlesex, England: Penguin Books.
Grady, M.D. & Rose, R. A. (2011). The empathy Index. An evaluation of the psychometric properties of a new empathy measure for sex offenders. Journal of Interpersonal Violence 26 (18), 3790-3814
Hanson, K. R. (2003). Empathy deficits of sexual offenders: A conceptual model. Journal
of Sexual Aggression May, vol. 9, no1, 13-23.
Hanson, K. R. (2010). Dimensional measurement of sexual deviance. Achieves of sexual
behaviour, april, 39, 2, 401-404.
Howitt, D. (2004): What is the role of fantasy in sex offending? Criminal behaviour and
Mental Health, 14, 182-188.
Juda, D. P. (1986). The usefulness of self psychology in understanding and treating a
case of homosexual Paedophilia. Dynamic psychotherapy, vol. 4, no 2, fall/winter, 99123.
Kear-Colwell, J. & Boer, D., P. (2000). The treatment of Paedophiles: Clinical Experience
and the Implications for recent research. International Journal of Offender Therapy and
Comparative Criminology, 44, (5), 593-605.
Keenan, T.. & Ward, T.y (2000). A theory of mind perspective on cognitive, affective,
and intimacy deficits in child sexual offenders. Sexual Abuse: A journal of Research and
Treatment, vol. 12, no. 1, 49-60.
Gee, D., Ward, T. and Eccleston, L. (2003). The function of sexual fantasies for sexual
offenders: A preliminary model. Behaviour Change, vol. 20, no 1, 44-60.
Kohut, H. (1971). The analysis of the self. A systematic approach to the psychoanalytic
treatment of Narcissistic Personality Disorders. Madison, Conneticut: International Universities Press, INC..
Kohut, H. (1977). The restoration of the self. New York: International Universities Press,
INC..
Kohut, H. (1984). How does analysis cure? Genoptrykt udgave, 2013. Chicago and London: University of Chicago Press.
Kristensen, E., Fristed P., Fulestved, M., Grahn, E., Larsen, M., Lillebæk, T., Sørensen, T
(2011), The Danish sexual treatment and research program (DASOP), in: Boer, D.P.
Eher, R., Craig, L. A., Miner, M.H. Pfäfflin, F., (eds.). International perspectives on the
assessment and treatment of sexual offenders. Theory, practice, and Research, 251262. Wiley-Blackwell, Chichester, W. Sussex.
Laplanche, J. (1987). New foundations for psychoanalysis. Engelsk udgave, 1989. Oxford,
UK. Cambridge, USA: Basil Blackwell Ltd.
Luyten, P., Fonagy, P., Lemma, A. og Target, M. (2012A). Depression, i: Bateman, A. &
Fonagy, P. (eds.). Handbook of mentalizing in mental health practice, 385-417. Arlington, USA: American Psychiatric Association Publishing.
Luyten, P., Fonagy, P., Lowyck, B. og Target, M. (2012B). Assesment of Mentalization, i:
Bateman, A. & Fonagy, P. (eds.). Handbook of mentalizing in mental health practice,
43-65. Arlington, USA: American Psychiatric Association Publishing.
33. årgang nr. 1
Matrix • 51
Luyten, P., van Houdenhove, B., Lemma, A.; Target, M. og Fonagy, P. (2012). A mentalization-based approach to the understanding and treatment of functional somatic
disorders. Psychoanalytic Psychotherapy, vol. 26, 2, 121-140
Mann, R. E. & Barnett, G. D. (2013). Victim empathy intervention with sexual offenders: Rehabilitation, punishment, or Correctional quackery? Sexual abuse: A journal of
Research and Treatment, 25 (3), 281-301.
Marshall, W. L. (2005). Therapist Style in Sexual offender Treatment: Influence on Indices to change. Sexual Abuse. A Journal of Research and Treatment, Vol. 17, No. 2, April,
109-116.
Marshall, W. L. & Laws, D. R., (2003). A brief history of behavioural and cognitive approaches to sexual offender treatment: Part 2.The Modern Era. Sexual Abuse: A journal
of Research and Treatment. Vol. 15, No 22, April, 93-120.
Marshall, W. L. & Marshall, L.E. (2000). The origins of Sexual Offending. Trauma, Violence & Abuse, Vol. 1, no 3. July, 250-263
Marshall, W., L. & Marshall, L., E. (2010A). Attachment and Intimacy in sexual offenders: an update. Sexual and Relationship Therapy. Vol. 25, no.1, February, 86-90.
Marshall, W.L. & Marshall, L. E. (2011). The future of sexual offender treatment programs, i:
Boer, D.,P. Eher, R., Craig, L., A., Miner, M.. H., Pfäfflin, F. (eds). International perspectives on the assessment and treatment of sexual offenders, 683-703. Chichester, West
Sussex: Wiley-Blackwell.
Marshall, W. L. Marshall, L. E., Serran, G.A. and O’Brian, M.D. (2009). Self-esteem,
shame, cognitive distortions and empathy in sexual offenders: Their integration and
treatment implications. Psychology, Crime & Law, 5:2, 3, February- March 217-234.
Marshall, W. L., Ward, T., Mann, R., E., Moulden, H., Fernandez, Y. M., Serran, G., Marshall, L.E. (2005): Working Positivly with sexual offenders. Maximizing the Effectiveness of Treatment. Journal of Interpersonal violence, vol 20, no. 9, September 1096-1114.
McCoy, K. & Fremouw, W. (2010). The relation between negative affect and sexual offending: A critical review. Clinical Psychology Review, 30, 317-52.
Morgenthaler, Fritz (1994). Homosexüalität, heterosexualität, perversion. Refereret i:
Schmidt, G. Hvad skete der med seksualteten? Reflektioner over sex og afseksualisering. København, 1996: Hans Reitzels forlag.
Munich, R. L. (2006). Integrating mentalisation-based treatment and traditional psychotherapy to cultivate common ground and promote agency, i: Allen, J., Fonagy, P. (eds), (2006).
Handbook of mentalization-based treatment, 143-156. Chicester, West Sussex, England: John Wiley & Sons Ltd.
Nordcross, J., C. & Wampold, B. E. (2011). What works for whom: Tailoring Psychotherapy to the Person. Journal of clinical psychology: In session, vol. 67 (2), 127-132.
O´Donohue, W. (2010). A critique of the proposed DSM-V diagnosis of pedophilia. Archives of Sexual Behavior, vol 39 (3), juni, 587-590.
Pasco, F., Target, M., Sargent, L., Williams, L. L., McGregor, J., Bleiberg, E., Fonagy, P.
(2006). Short-term mentalization and relational therapy (SMART): An integrative family
therapy for children and adolescents, i:
Allen, J. G. & Fonagy, P. (eds). Handbook of mentalization-based treatment, 201-222.
Chichester West Sussex, England: John Wiley and Sons ltd..
Philips, B., Kahn, U. og Bateman, A.(2012). Drug addiction, i: Bateman, A. & Fonagy, P.
(eds.). Handbook of mentalizing in mental health practice, 385-417. Arlington, USA:
American Psychiatric Association Publishing.
Proeve, M. & Howells, K. (2002). Shame and Guilt in Sexual Offenders. International
Matrix • 52
Journal of Offender Therapy and Comparative Criminology, 46, 657-667
Proeve, M. & Howells, K. (2006). Shame and Guilt in child molesters. I: Marshall, W.L.,
Fernandez, Y.M., Marshall, L. E., Serran, G. A. John (eds.). Sexual offender treatment.
Controversial issues, 125-139. Chichester, West Sussex, England: John Wiley and
Sons, Ltd.
Rich, P. (2006). Attachment and Sexual offending. Understanding and applying attachment
theory to the treatment of juvenile sexual offenders. Chichester, W. Sussex, England: John
Wiley & Sons, Ltd.
Roseman, C. P., Ritchie, M. & Laux, J. M. (2009). A restorative justice approach to empathy development in sex offenders: An explorative study. Journal of Addictions & Offender Counselling, vol. 29, 96-109.
Seligman, M. E. P. & Csikszentmihalyhalyi (2000). Positiv psychology. An introduction.
American Psychologist, jan. (55), 5-14.
Serran, G., Fernandez, Y. & Marshall, William.L. & Mann, R. E. (2003). Process issues in
treatment: Application to Sexual offender programs. Professional Psychology, Research
and Practice, vol. 34, no 4, 368-374
Seto, M. C. Child pornography use and internet socitation in the diagnosis of pedophilia. Archives of Sexual Behavior, vol 39 (3), juni, 591-593.
Sharp, C. (2006) Mentalizing problems in childhood disorders, I: Allen, J., Fonagy, P. (eds).
Handbook of mentalization-based treatment, 101-121. Chicester, W. Sussex, England:
John Wiley & Sons Ltd.
Skårderud, F. & Fonagy, P. Borderline personality disorder, i: Bateman, A. & Fonagy, P.
(eds.). Handbook of mentalizing in mental health practice, 347-383. Arlington, USA:
American Psychiatric Association Publishing.
Smallbone S.W. (2006). An attachment-Theoretical revision of Marshall and Barbaree´s integrated theory of the etiology of sexual offending. I: Marshall, W. L, Fernandes Y.M., Marshall, L. E., Serran, G. A. (eds). Sexual offender treatment. Controversial issues, 93107. Chichester, West Sussex, England: John Wiley and Sons,
Ltd..
Stoller, R. J. (1976) Perversion. The erotic form of hatred. Cambridge, Great Britain: The
Harvester Press.
Triebel, Axel. (2005). A syndrome of arrant sexuality – and the self. International Forum of
psychoanalysis, 14, 193-200.
Varker, T., Devilly, G., Ward, T. and Beech, A. R. (2008). Empathy and adolescent sexual
offenders: A review of the literature. Aggression & Violent Behavior, 13, 251-260.
Ward, Tony & Hudson, S. M. (1998): The Construction and Development of Theory in
the Sexual Offending area: A Metatheoretical Framework: Sexual Abuse: A journal of
Research and Treatment, Vol. 10,1, 47- 62.
Ward, T., Mann, R. E. and Gannon, T. A. (2006): Rehabilitation, aetiology, and self-regulation: The comprehensive good lives model of treatment for sexual offenders. Aggression and Violent Behavior, 11, 77-94.
Ward, T., Mann, R. E. and Gannon, T. A. (2007). The good life model of offender rehabilitation: Clinical implications. Aggression and Violent Behaviour, 12, 87-107.
Ward, T., Yates, P. and Willis, G. M. (2012). The Good Lives Model and the Risk Need
Responsivity Model. A Critical Response to Andrews, Bonta, and Wormith (2011).
Criminal Justice and Behavior, Vol 39, no. 1, January, 94-110.
Webster, S., D. & Beech, A., B.. (2000). The nature of sexual offenders´ affective empathy: A grounded theory analysis. Sexual Abuse: A Journal of Research and Treatment, vol.
33. årgang nr. 1
12. No. 4, 249-261.
Wood, E. & Riggs, S.. Predictors of child Molestration: Adult attachment, cognitive distortions and empathy. Journal of Interpersonal Violence, 23; 259, 2008, 259-275.
Abstract
Based on clinical experience of treating pedophile patients the author proposes that
pedophile behavior can be processed in psychotherapy by seeing behavior as signs of
self-pathology and mentalization defects. This is analyzed and illustrated by using three
personal clinical cases. The theories of Heinz Kohut and Bateman & Fonagy are used,
but combined with aspects from the science of pedophilia. In this way psychotherapy for
pedophilia is synthetically presented in a theoretical and methodical eclectic approach
called SMIPA. It is concluded that SMIPA have potential for handling ego dystonic paedophile patients in psychotherapy, but that more scientific research is needed.
English title: A self psychological and mentalization inspired psychodynamic approach
(SMIPA) - in psychotherapeutic treatment of patients with paedophile behaviour.
Matrix • 53
Key words: Paedophilia, self-psychology, mentalization, psychodynamics, psychotherapy.
”Der findes ikke noget seksuelt
forhold”. Kønsforskel og
seksualitet ifølge Freud og Lacan.
Kirsten Hyldgaard1
Artiklens emne er måden, hvorpå psykoanalysen tænker seksualdrift og kønsforskel. Freud og Lacans værker er grundlaget. Artiklen
fortolker Lacans sætninger om, at ”Der ikke findes noget seksuelt
forhold”, og at ”Kvinden ikke eksisterer” ved at vise, hvorledes disse
er kongeniale med og en videreudvikling af Freuds tænkning af kønsforskel og kvindelig seksualitet. Her inddrages Lacans begreber om
det symbolske, det imaginære og det reelle. Kønsforskellen er reel, det
vil sige er en forskel snarere end et imaginært modsætningsforhold.
Dette forudsætter Freuds begreber om seksualdriften, kastration og
spørgsmålet om den infantile seksualitet.
Indledning
Der har altid været noget skandaløst ved Freuds begreb om driften som en
seksualdrift, at driften overhovedet var seksuel og ved den betydning, Freud
tildelte seksualiteten. Den betydning blev som regel vurderet som værende
for stor, ja, overdreven. Og ubehaget blev ikke mindre ved indførelse af begrebet om dødsdriften i ”Hinsides lystprincippet” (Freud 1976a). Freud vedblev
med at gøre det vanskeligt for sine disciple at forblive ortodokse. Hvis de ikke
blev ekskluderet eller selv forlod ham, så blev arven kun overtaget selektivt.
Dødsdriften blev ofte helt ignoreret og brugen af begrebet seksualitet og referencen til dette som analytisk og forklarende kraft blev stærkt nedtonet, hvis
ikke helt forladt af toneangivende psykoanalytikere i især den angelsaksiske
Matrix • 54
verden. Jacques Lacan og Jean Laplanche i Frankrig er undtagelser for dette.
1. Kirsten Hyldgaard: Lektor i pedagogisk filosofi, ph.d, Danmarks Institut for Pædagogik og Uddannelse, Aarhus Universitet. E-post: [email protected]
33. årgang nr. 1
Freuds tænkning af kønsforskellen og kvindelighed har også altid givet anledning til afstandtagen, som om Freud her viste sig som patriarkatets chefideolog. Det skal ingenlunde forbigås upåtalt, at Freud ganske vist har formuleret
sætninger om kvindelighed i al almindelighed og kvindelig seksualitet i særdeleshed, som ortodokse freudianere som undertegnede, hårdt presset, må
indrømme, at her stikker borgeren fra forrige århundredeskifte næsen frem;
også Freud var barn af sin tid. Men Freud sagde også andet om kønnet, der er
vedblevet med at anfægte. Psykoanalysen synes ikke at være til at komme
udenom, når ideen om køn for alvor kommer på tale fra og med overgangen
til det tyvende århundrede, heller ikke hos toneangivende filosoffer som Simone de Beauvoir og Judith Butler, der ikke har deres primære udgangspunkt
i psykoanalysen. Bortset fra historikere er det først og fremmest filosoffer, psykologer, litterater, film- og kunstteoretikere anfægtet af psykoanalysen, der
har haft betydning for tænkning af kønnet i det tyvende århundrede. Det er
ikke tilfældigt.
Særligt Lacans (1975) teser om kønnet har inspireret kønstænkningen og
den dertil knyttede feminisme. I det følgende skal det vises, i hvilken forstand
Lacans teser om, at ”Der ikke findes noget seksuelt forhold”, at ”Kvinden ikke
eksisterer”, og at ”Intet kan siges om kvinden” har deres afsæt i og er kongeniale med Freuds tænkning af seksualitet og kønsforskel.
Men hvad er det egentlig ved begrebet om seksualitet, dødsdrift og kønsforskel, der gør det nødvendigt – stiltiende eller eksplicit – at tage afstand?
Et bud på, hvorfor seksualdriften får vigende status selv i den psykoanalytiske
tradition, kan lyde, at man med begrebet seksualitet bliver tvunget til også at
tænke på kønsforskellen. Og når man bliver tvunget til at tænke på kønsforskellen, bliver det antropologiske spørgsmål også prekært. Det bliver vanskeligt at opretholde, dels en ide om menneskets væren som bestemt ved bevidsthed og rationalitet, dels at kunne tale om mennesket og det eksistentielle i al
abstrakt almindelighed. Når kønnet medtænkes, får den humanistiske ide om
mennesket status af abstraktion.
På Freuds tid og med Freud var ideen om subjektet som bevidsthedens, erkendelsens og rationalitetens subjekt ikke længere enerådende, men måtte så
småt vige pladsen for det ubevidste subjekt, drifternes og begærets subjekt.
Hvor irrationaliteten, ufornuften, dumheden, det følelsesstyrede, det dyrisk
kropslige og uciviliserede hidtil var projiceret over på kvinder, børn, gale og
de store metropolers truende masser af proletarer, så blev disse træk nu trukat kønnet blev påtrængende i kunsten (ikke mindst i litteraturen), i videnska-
Kønsforskel og seksualitet ifølge Freud og Lacan
Matrix • 55
ket ind i centrum af, hvad et subjekt overhovedet er. Og det er samtidigt med,
berne (seksualvidenskaberne med deres særlige interesse for perversionerne)
og i politikken (kvinderetsforkæmperne). Dette sammenfald vidner om en
begivenhed i tænkningen, hvor subjektet som det ubevidste subjekt trækker
spørgsmålet om kønnet og den Anden med sig.
Freuds svar på sin samtids massepsykologi i ”Massepsykologi og jeg-analyse” (1976b) er at ophæve en skelnen mellem individualpsykologi og massepsykologi. Den anden er aldrig fraværende, snarere altid til stede som enten objekt – den man vil ”have” – eller som den, man identificerer sig med – den
man vil ”være”. De mekanismer, der danner massebevægelser, er ikke væsensforskellige fra de mekanismer, der danner jeget.
I denne dannelse af jeget gør også kønnet en forskel. Det ubevidste subjekt
er grundlæggende seksuelt. Ikke seksuelt i betydningen af kønnet som et perspektiv, der skal gøre tjeneste som supplement, som blot kompletterer det partikulære mandlige perspektiv, der ellers har poseret som alment. Men seksuelt
i betydningen af kønnet som en umulighed, det der gør det umuligt at tale
alment om jeget eller mennesket, det der gør det umuligt kun at tale om mennesket som bevidsthedens, erkendelsens og rationalitetens subjekt.
Snarere end at bringe en glemt kønsforskel og kvindelige værdier til ære og
værdighed i kunsten, politikken, historien, hverdagslivet og i filosofien, så
bliver kønsforskellen i psykoanalysen selve det, der viser, at mennesket ikke er
ét, men spaltet, at andetheden ikke trygt kan bringes i forvaring hos det andet
køn. Og det kan den ikke, fordi ideen om komplementaritet mellem kønnene,
ideen om at kønsforskellen repræsenteres ved værdiernes modsætning i samme ombæring bliver anfægtet. Netop ideen om symmetri anfægtes i Lacans
tese om, at ”der ikke findes noget seksuelt forhold”.
Freud og kønsforskellen
Nogle gange formulerer Freud sig som om, der ikke er noget problem: det han
beskriver for drengens og mandens vedkommende, hvad angår opdagelse af
kønsforskellen, besætning af objekter og identifikationer med den anden,
fungerer ligeså for pigens og kvindens vedkommende, bare med omvendt fortegn. Her fungerer komplementaritetstænkningen i bedste velgående. Andre
gange, og for det meste, vågner han op fra denne gamle drøm om symmetri.
Så beskriver han ganske vist fortsat problemstillingerne set fra drengens og
mandens synsvinkel, men viser samtidigt, at hvad kvindeligheden og kønsMatrix • 56
forskellen angår, kommer de imaginære modsætningsfyldte repræsentationer
til kort. Ideen om, at mandligheden skulle udgøre det almenmenneskelige
33. årgang nr. 1
kommer til kort samtidigt med, at den beroligende ide, om at vi bare også skal
huske at medtænke en særlig kvalitativt forskellig kvindelig synsvinkel, så
kortet ikke længere har mørke uudforskede pletter, må opgives. Der findes ingen ”psykisk repræsentation af den anatomiske kønsforskel”, hævder Freud.
Han opgiver enhver drøm om en ”komplet parallelisme” (”glatten Parallelismus”, Freud 1976c).
Lighed, ligeværdighed eller forskel?
Med et sådant afsæt kan Lacan skære igennem og tænke ideen til sin yderste
konsekvens: Der er ganske enkelt ikke noget seksuelt forhold, for et forhold er
ét, hvor der findes modsætninger, hvor der kan være tale om en ”komplet
parallelisme”.
Dette betyder vel at mærke ikke en udradering af forskellen til fordel for
den lighedstanke, der anser enhver tale om forskel som udtryk for stereotype
fordomme og dermed som rent undertrykkende, og som noget der kun tjener
til at dømme kvinder ude fra offentlige fællesskaber. Men er der så snarere
tale om ligeværdighed, hvor den politiske kamp skulle bestå i en opvurdering
af ideer om det særligt kvindelige? Eksistensens af et sådant fælleskvindeligt
væsen kan ikke opretholdes på baggrund af psykoanalysen.
Når der snarere er tale om forskel, er det ikke muligt at placere sig i et neutralt, ’menneskeligt’ perspektiv, uberørt af forskellen. Man er altid part i sagen, man taler fra en ’position’, men vel at mærke uden at være et element i en
delmængde og uden at udgøre den andens negation. Freud er så ofte blevet
kritiseret for, at når han udtrykker sig i almene vendinger, ser han i virkeligheden sagen fra drengens eller mandens partikulære perspektiv. Pointen er, at
han ikke kan andet, for når der ikke hersker en sådan ”komplet parallelisme”,
eller der ikke er nogen ”psykisk repræsentation” af en særlig kvindelig drift, så
bliver det uklart, hvad det vil sige ”at se sagen fra kvinders synsvinkel”.
Så af og til erklærer Freud, at han ikke rigtigt ved, hvad han snakker om, og
at dette nok ikke er en personlig mangel, men vedrører en reel mangel. Driften er ifølge sit væsen aktiv, her kommer klædelig tilbageholdenhed ikke på
tale. Der er ganske vist passive mål: at være til behag for den anden, at være et
redskab for den anden, at blive set, at blive kærtegnet, at blive taget, at få
smæk. Men for at opnå det, kræves der aktivitet, ofte ganske megen systematisk målrettet handling. Man kan bare tænke på pinefulde og kostbare tiltag i
beklædning og svedige aktiviteter i træningscentre med henblik på profile-
Matrix • 57
forhold til kosmetisk forskønnelse, tid brugt på udvælgelse af og indkøb af
ring af muskulaturen. Så når man tilskriver passiviteten til kvinden, er der
kun tale om en konvention, konstaterer Freud. At der ikke findes nogen kvindelig drift, nogen psykisk repræsentation af den anatomiske kønsforskel er,
hvad der hos Lacan hedder, at ”Kvinden ikke eksisterer”.
Netop fordi kønnet ikke betyder noget bestemt, kan man i psykoanalysen
hverken se bort fra det eller betragte spørgsmålet som et supplement, der kan
bearbejdes i dertil indrettede aflukker kaldet centre og selskaber. Kønnet vedrører selve det at blive et subjekt, det ubevidste subjekt vel at mærke; bevidsthedens subjekt har aldrig villet vide af kønnet som andet end en partikulær
afvigelse fra normen.
Kulturalisme eller universalisme
Problemet er nu, at hvis kønsforskellen ikke er et modsætningsforhold, men
netop en forskel, hvordan denne forskel så kan tænkes, for forskellen er ”reel”.
Det reelle henviser til Lacans treenighed det symbolske, det imaginære og
altså det reelle. Det symbolske er det, der tvinger perceptionen af forskelle ind
i en imaginær orden eller et system af modsætninger. Men hvad kan der menes med, at forskellen er reel?
Biologi eller kultur er det uundgåelige spørgsmål, når kønnet kommer på
tale. Kønsforskellen er blevet udlagt som et tvungent valg mellem biologisk
determinisme på den ene side (”anatomi er skæbne”) og kulturel determinisme på den anden side (”en historisk variabel diskursiv konstruktion”). Kønnet er enten et spørgsmål om universel essens eller om kontingent betydning,
om vilkår eller om vilkårlighed. Når der ikke er tale om biologisk køn – på
engelsk: ”sex” – tales der om psykologisk identitet – ”gender” – hvor den begrebslige distinktion er begrundet i fraværet af naturligt sammenfald (Stoller,
1984). En variation over denne skelnen mellem biologi og psykologi får (hos
Beauvoir, 1983) sit klassiske udtryk, at kvinde, det bliver man ikke født med at
være, det bliver man gjort til. Og denne performativitet – at man bliver ’positioneret’, at man ’gør’ køn snarere end ’har’ et eller ’er’ sit køn – er (hos Butler,
1993), dels historisk variabel, dels diskursiv, det vil sige er en sprogligt genereret handling, der danner selve ideen om modsætningen mellem biologisk natur og psykologisk kønsidentitet. Endelig tænkes kønsforskellen altså hos Lacan som konstitueret i kraft af en formel universel symbolsk patriarkalsk lov
og orden, en orden, der omdanner den reelle forskel til et imaginært, det vil
Matrix • 58
som nævnt sige et forestillet modsætningsforhold mellem kønnene.
Er kønnets kilde indre eller ydre? Er det universelt eller historisk? Er det
33. årgang nr. 1
medfødt eller forudsætter det den Anden? Er det et biologisk væsen med dertil hørende psykologiske fremtrædelsesformer, eller er kønsforskellens grund
kulturen, det sociale, historien og sproget? Er driften mod den anden forårsaget af kemi, eller er den styret af et spørgsmål om den Andens begær? Enteneller. Der må vælges side.
Hvad diskursteoretikere og psykoanalytisk orienterede tænkere har til fælles er tesen om, at kilden til forestillinger om kønsforskellen er ydre. Dermed
har de også kritikken af biologismen til fælles. Denne beskrives som en ’isme’
i kraft af nu at have status af mytisk ide om en prækulturel naturtilstand, der
i populære udgaver som regel akkompagneres af evolutionsbiologiske historier fra savannen om den entreprenante mand med køllen, der har en naturlig
tilbøjelighed til løsagtigt og upålideligt at sprede sin sæd så vidt og bredt som
muligt og tilsvarende urkvindelig tilbageholdenhed og praktisk omhu omkring valg af partnere i kraft af hjælpeløshed og behov for beskyttelse i den
reproduktive kamp for overlevelse.
Men, hvor diskursteoretikeres og psykoanalytikeres veje skilles, er i forhold
til spørgsmålet om historicisme/kulturalisme versus universalisme: Hvor diskursteoretikere er historicister og kulturalister, er psykoanalytikere universalister. For sidstnævnte er dén symbolske, formelle orden, der først og fremmest
ordner forholdet mellem kønnene, på god strukturalistisk vis universel. Den
symbolske orden er det, der tænkes at danne selve det imaginære modsætningsforhold mellem biologi og kultur og de ganske vist historisk og kulturelt
variable former for menneskelig kultur. Den symbolske orden presser forskelle
ned i et system af modsætninger. Og det har den altid gjort og vil den altid
gøre, i hvert fald så længe der har været og er noget, der kan kaldes talesprog.
Men universelle strukturer og symbolske ordener er ikke alt. Kønnet er også
reelt, og det reelle er hverken en imaginær forestilling om indre, universel
biologi eller ydre, diskursiv, historisk og kulturel variabel kønsidentitet. Med
begrebet det reelle og begrebet drift søges det tvungne valg mellem biologi og
kultur overskredet.
Driften
Driften er et grænsebegreb mellem det kropslige og det sjælelige ifølge Freud,
driften opstår i tilknytning (”Anlehnung”) til selvopretholdelsesinstinktet
(Freud, 1986). Seksualdriften er en effekt af, at barnet ”er født for tidligt” (LaOverlevelse indebærer amning, toilettræning og sengetider; selvopretholdel-
Matrix • 59
can), at det er prisgivet den Anden, der er et begærende og talende subjekt.
sen er aldrig renset for den Andens indblanding, dén Anden hvis begær barnet er tvunget til at fortolke for at overleve. Begrebet begær er nødvendigt,
fordi den Anden ikke kun er et objekt, der kan besættes med henblik på tilfredsstillelse af driften, eller en pol, man kan identificere sig med. Fordi barnet er prisgivet den Anden, og fordi den Anden er en talende væren, hvori
indbefattes et ubevidst begær, må barnet stille spørgsmålet om, hvad det er
for den Anden. Hvad slags objekt er det, om overhovedet noget for den Anden, og det må fortolke den Andens gådefulde meddelelser, der ikke blot er
gådefulde på grund af barnets udviklingsstadie, men fordi det ubevidste er på
spil i den Andens tale, således at den Andens tale uanset alder og udviklingsstadie altid vil være gådefuld. Forskellen mellem begrebet begær og begrebet
drift består i, at begæret altid er et spørgsmål om den Andens begær, om fortolkning af den Andens ubevidste henvendelsesmåde.
Driften, til gengæld, er ikke et naturligt behov (efter væske, føde, fordøjelse
og søvn), der kan tilfredsstilles. Driften er en konstant kraft, der pirrer sjælelivet (Freud, 1986). Den kendes kun ved sin psykiske repræsentation og kan i
kraft af at være en konstant kraft aldrig tilfredsstilles på samme måde som et
behov, der i hvert fald for en stund kan tilfredsstilles. Unaturlige objekter,
som eksempelvis sutter og cigarer, kan give anledning til tilfredsstillelse. Det
naturlige behovsobjekt, fx tørstens og sultens objekt, er mælken. Driftens objekt er til gengæld brystvorten, stimulationen af mundslimhinden i forbindelse med sutningen, hvor dette første objekt altså kan erstattes af tommelfingre, sutter, flasker, tyggegummi, cigarer, e-cigaretter osv. Så driftens objekt
har helt fra begyndelsen taget afsked med det naturlige.
Men selvom driftens objekter ikke refererer til en naturlighed, er der alligevel bevaret en forbindelse til det kropslige i kraft af denne konstante pirringskraft fra det kropslige indre, som driften antages at udgøre. Psykoanalytikere,
der holder fast i driftsbegrebet, er egentlig hverken biologister eller kulturalister. Så hvad er de så?
Den infantile seksualitet
Hos Freud forhindrer driftsbegrebet forestillingen om en naturlig, biokemisk
forårsaget drift mod det andet køn, altså en naturlig heteroseksualitet. Her
hersker snarere den infantile seksualitet, og pointen med at kalde den infantil
og seksuel er, at den menneskelige seksualitets grund ikke er en heteroseksuel,
Matrix • 60
genital penetrerende naturlighed, og det ultimative mål ikke er artens reproduktion, men tilfredsstillelse. Driftens objekter er, som nævnt, ikke naturlige
33. årgang nr. 1
objekter, men det, der kan tjene til at sænke en spændingstilstand, altså i
princippet hvad som helst, der kan tilfredsstille, også alt det, der fra et reproduktivt perspektiv er helt overflødigt og af den grund kan forekomme bizart.
Subjektet er først og fremmest libidinøst, objekter er først og fremmest libidinøse.
Hvis basale behov i form af væske, føde og søvn ikke bliver tilfredsstillet,
dør man. Man dør ikke af ikke at få driften tilfredsstillet; snarere kan man dø
af eller i hvert fald fremskynde døden ved at tilfredsstille den: spise for meget
eller for lidt, drikke for meget, ryge, junke osv. Netop fordi driftens mål er tilfredsstillelse og ikke overlevelse, kan begrebet tjene til at forklare, hvorfor
menneskearten også konsumerer, handler og i det hele taget nyder på måder,
som snarere har selvdestruktionen end overlevelsen som effekt. Subjekter kan
nyde at tilsidesætte egen lyst til fordel for at tjene den Anden, for eksempel et
sundhedsideal om ikke at spise sukker og hvidt mel eller et politisk ideal om
ikke at spise kød. Subjekter kan sågar nyde at afstå fra overhovedet at blive
tilfredsstillet, som anorektikere og søjlehelgener er eksempler på. I stedet for
at have artens reproduktion, såvel det enkelte individs som artens, som reference for forklaring, så fortoner reproduktionen sig i baggrunden som et epifænomen i forhold til driftens tilfredsstillelse.
Driftsbegrebet og ideen om dens ”konstante kraft” er nyttig i forhold til at
forklare det forhold, at mennesker, til forskel fra dyr, ikke kun lægger sig til at
sove, når de biologiske behov er blevet tilfredsstillet, men fortsætter med at
spise og drikke, selvom sulten for længst er stillet og tørsten slukket eller forbliver i årvågen tilstand med henblik på raffinering af kogekunst, krigskunst
og andre kulturelle præstationer.
Kønnets betydningsfuldhed
Kønnet. I bestemt form ental. Er der et, to eller mange? Uanset om man er
fortaler for kønsforskellen som biologi eller som kultur, er kønsforskellen blevet repræsenteret, ikke som en forskel, men som et spørgsmål om symmetriske poler, der tiltrækker hinanden. Her er der tale om mulig fuldstændighed,
en enten kemisk forårsaget eller psykologisk, sågar metafysisk begrundet
længsel efter forening; forskellen udraderes til fordel for at blive En, ét kød.
Tankegangen betragtes, dels som selve grundlaget for, at heteroseksualitet kan
have status af herskende, tyranniserende norm, dels som en tildækning af, at
men af hierarkiserede modsætninger, hvor mandligheden udgør den positive
Matrix • 61
det imaginære, komplementære forhold ikke består af ligeværdige modpoler,
pol og kvindeligheden repræsenterer den negative, manglen på det positivt
givne. Kvinden kompletterer manden, ikke omvendt. Kvinden er det andet
køn (Beauvoir). At have og at mangle, kultur og natur, fornuft og følelse, det
almene og det partikulære, det rene og det urene, ånd og krop, så forskellige
som dag og nat.
En variation over denne tænkning i komplementære forhold er ideen om,
at snarere end diskrete kategorielle forskelle, et enten-eller, er der tale om kontinuitet. Snarere end væsensforskelle mellem kønnene er vi alle placeret et
variabelt sted på en androgyn, éndimensionel akse med en Rambo-lignende
arketype for enden af den ene akse og en Marilyn Monroe-lignende arketype
for enden af den anden. Vi er alle mere eller mindre mandhaftige eller kvindagtige. Dette er imidlertid kun en variation over ideen om et symmetrisk forhold mellem kønnene. Fremfor at modsætningen er placeret på to individer,
er den her installeret i det enkelte individ, og det er fortsat et spørgsmål om,
at kønsforskellen har betydning, da man kan have både mandlige og kvindelige karakteregenskaber eller personlighedstræk i vekslende blandingsforhold.
Kønsforskellen kan også, når den vel at mærke betragtes som værende reel,
ikke betyde noget, ikke betyde noget bestemt, ikke bestemme noget. Hvad vil
det sige?
Forskel eller modsætning, det er spørgsmålet. Hvad er forskellen? I filosofiens historie er der blevet sagt påfaldende lidt mindeværdigt om kønsforskellen, og spørgsmålet er naturligvis, om dette fravær af tænkning af kønsforskellen er en mangel, der kan udbedres, altså at der skal tilføjes et supplement,
der for fuldstændighedens skyld kan råde bod på begrænsningen, at vi hele
tiden lige skal huske at minde hinanden om, at enhver sag også skal undersøges fra kvinders synsvinkel, fordi kvindeforskningen – den medicinske, den
historiske, den æstetiske – hinsides enhver tvivl har dokumenteret, at dette
giver signifikante forskelle i de videnskabelige resultater, at man derved faktisk har kunnet se noget andet og faktisk har skabt ny viden. Eller må tænkning af kønnet snarere anfægte selve grundlaget for, hvorledes subjektet og
væren tænkes? Kun hvis det sidste er tilfældet, er kønnet en udfordrende filosofisk ide, altså ikke kun et supplerende perspektiv med henblik på videnskabelig fuldstændighed, kun da bliver kønsforskellen reelt tænkt. Det ville være
psykoanalysens tese. Når der er tale om kønsforskel er det ikke et spørgsmål
om at finde en mere korrekt eller mere sand definition på, hvad det vil sige at
være en kvinde. Kønnet er snarere det, der spalter subjektet og peger på menMatrix • 62
nesket som den abstraktion, det er.
33. årgang nr. 1
Kastrationen
Kønsforskellen opdages. Det er ikke en viden, man bærer med sig fra fødslen
a la et instinkt, der antages at være en viden om, hvad der må gøres med henblik på reproduktion af arten. Og opdagelsen gøres ikke godvilligt, den kræver trusler, truslen om kastration. Barnet vil ellers helst benægte, at der er
forskel ved at konstruere forskellige teorier om det seksuelle, der kaldes infantile, fordi de ikke anerkender den kønnede reproduktion. Denne kommer
først på tale i forbindelse med selve forbuddet, det for kulturmennesket
grundlæggende incestforbud, kortfattet kaldet kastrationen, fordi det formener adgang til nydelse. Det er den pris, mennesker betaler for ikke at være dyr.
Kastrationen repræsenterer et brud med enhver naturlighed og forårsager den
fortrængning, der konstituerer det ubevidste og organiserer seksualiteten
overhovedet.
Seksualdriften, qua aktiv, skelner som nævnt ikke mellem mand og kvinde.
Men hvad gør så? Ifølge Freud findes der ingen psykisk repræsentation af den
anatomiske kønsforskel, ”den lille pige er en lille mand” før Ødipus (Freud,
1990), det vil sige før det, Lacan kalder den symbolske lov, som slår til for at
bringe orden i det polymorf perverse uskelnelige kaos, så kultur kan skabes,
og det sociale kan dannes. Nu skal der skelnes, så nu skal der opdrages, det vil
sige undertrykkes. I psykoanalysen er kønsforskellen ikke én forskel blandt
andre, det er forskellen. At lære at skelne mellem kønnene er at lære at skelne;
det er identisk med at underkaste sig den kulturelle lov og orden.
At den infantile seksualitet er polymorf pervers implicerer, at seksualdriften
intet har med kønsidentitet og -idealer at gøre; der er ingen orden, intet hierarki, driften er asocial. Det polymorf perverse er hinsides, før, bag, under,
eller hvor man nu vil placere den i forhold til den klassiske distinktion mellem biologisk køn, ”sex”, og psykologisk identitet, ”gender”. Det er hinsides at
være mand og mandig og at være kvinde og kvindelig. Det er snarere selve
det, der spalter eller underminerer ideen om subjektets identitet som det ene
eller det andet indefra og dermed det, der potentielt truer enhver orden indefra. Den infantile seksualitet er fundamentalt upassende. Derfor må den fortrænges. Seksualiteten er reel i den forstand, at den underminerer og truer
den symbolske ordens konstituering af forestillinger om kønsforskel som en
fikseret imaginær naturlig og normal opposition mellem det mandlige og det
kvindelige. Og den symbolske orden, kastrationen, er forklaringen på, at der
forekomme mærkelige i kraft af denne ordens opdeling af verden i hierarkise-
Matrix • 63
er to køn og ikke mange, at også alle dem, der kalder sig selv ”queer”, kun kan
rede modsætningsforhold. Vi perciperer ikke mennesker, vi perciperer mænd
og kvinder, hvilket viser sig, når vi opdager – eventuelt med et sæt – at vi har
taget fejl, eller når vi bliver bragt i tvivl, så må der dvæles, indtil det kan afgøres, at det er en mand med en konventionel feminin fremtræden eller omvendt. Enten eller.
I kraft af det reelle, her kaldt den infantile seksualitet, er der imidlertid ikke
nogen, der ikke er mærkelige. Og det er præcis fortrængningen af denne mærkelighed, denne forskellighed, som det er psykoanalysens formål at ophæve
og bringe i tale.
Kritikken af drømmen om et symmetrisk forhold mellem kønnene må svare på den legitime indvending, at den infantile polymorf perverse seksualitet
lyder som en drøm om en paradisisk mangelfri tilstand, komplet med oceanisk tilfredsstillelse, altså den mytiske ide om det prækulturelle, det præsymbolske. Svaret lyder, at det er Ødipus eller den symbolske kastration, der får
dette ’før’ til at fremtræde som polymorft, perverst og infantilt. Det reelle, her
altså denne polymorfe seksualitet, er ikke uden for det symbolske, men viser
sig kun i kraft af det symbolske, er et internt anliggende for den symbolske
orden, en intern umulighed; der er ikke et ’udenfor’, der ikke kan indlemmes
i systemet af modsætninger, snarere er dette system af modsætninger ikke alt,
ikke komplet, ikke fuldstændigt.
Laplanche (2007) har formuleret det på den måde, at det seksuelle bliver
skabt gennem forbud og er altså selve det fortrængte, og det er fortrængt, fordi det er seksuelt. En kiasme er den retoriske figur, der tjener til at undgå mytiske oprindelseshistorier. Man undgår at tale om, at der er noget ’før’ Ødipus,
eller rettere, at forestillingen om dette ’før’ nødvendigvis er et produkt af det
symbolske forbud, det faderlige ’Nej’. Med andre ord er der her ikke gjort plads
for erkendelsesteoriens drøm om en prædiskursiv realitet.
Uden forbud, uden kastration, uden fortrængning, ingen socialitet og intet
begær i betydningen spørgsmålet om den Anden. Loven må nødvendigvis slå
til med sit Nej, ’Du må ikke …’, og det Ene – den falliske funktion hedder det
hos Lacan – hersker nu over mangfoldigheden. Nu er der ikke længere en
uskelnelig, mærkelig mangfoldighed, men primære og sekundære kønskarakteristika; der er noget, der har forrang fremfor andet, en målestok er oprettet.
Freuds berygtede definition på kønsforskellen var tilsyneladende simpel for
ikke at sige vulgær: Har man en penis, eller har man den ikke. Det er, hvad
jordemoderens første perception og talehandling afstedkommer: ’Det blev en
Matrix • 64
pige’ eller ’Det blev en dreng’. Enten-eller, lige eller ulige personnumre, det
ene eller det andet, og når man er i tvivl, er denne tilsyneladende så ubærlig,
33. årgang nr. 1
at det ikke er ualmindeligt, at der må skæres igennem og korrigeres ved hjælp
af ”kønsmodificerende” kirurgi. Det besluttes, hvad barnets køn skal være,
hvis perceptionen ikke umiddelbart tilsiger det ene eller det andet. Den polymorfe perverse seksualitet med dens utallige kilder, objekter og mål er nu blevet underkastet ettallets tyranni. Og er det måske ikke en definition ved anatomi og en nydelig opposition? Ja og nej.
Man kan lægge mærke til, at Freud ikke siger, hvad kvinder er, eller hvori
kvindeligheden består. Der findes som nævnt ingen psykisk repræsentation af
den anatomiske kønsforskel. Freud siger, at kvindeligheden er bestemt ved,
hvad den mangler. Men hvorfor siger han ikke, at forskellen består i at have
en penis og så at have noget andet: en klitoris, kønslæber, vagina? Det ville
ellers give rigtig god heteroseksuel og behagelig ligeværdig mening. Definerer
han ikke kvinder ved, hvad vi ikke er eller har, og gør han sig ikke dermed
skyldig i det, man ikke må ifølge logikken, altså at negere alkvantoren, det vil
sige at definere et begreb ved, hvad det ikke er eller ikke har? Der er jo så meget kvinder ikke har. Og når noget defineres ved, hvad det ikke er eller ikke
har, så kan det netop ikke defineres i betydningen afgrænses og skelnes fra
andet. Krokodiller kan heller ikke flyve, så hvori består forskellen mellem krokodiller og kvinder? Er Freud ikke bare ulogisk? Hvorfor ikke den ellers så
fredsommelige ide om, at begge parter da så sandelig har noget positivt givet,
som de gensidigt længes efter at få? Hvorfor denne mangel på gensidighed?
Det symbolske, det imaginære og det relle
Her kan Lacans treenighed, det symbolske, det imaginære og det reelle gøre
tjeneste. I det symbolske er der tale om den minimale formelle forskel mellem
at have og at mangle, + eller –. Der er to køn, ikke tre, fire eller mange. Denne
orden kan ganske vist forkastes, så har vi psykosen. Den kan fornægtes, så har
vi perversionen. Eller den kan benægtes, så har vi neurosen, det vil sige de tre
grundlæggende mulige måder at være i verden på ifølge den lacanianske psykoanalyse (Hyldgaard, 2014). Der er med andre ord ganske vist en heteroseksuel matrice, men hele pointen med begreberne det ubevidste subjekt, fortrængningen og ikke mindst kastrationen er, at ingen sådan bare kan tage
denne norm til efterretning, bøje sig for og forlige sig med den. Kastration er
ikke noget man endegyldigt og uproblematisk kan anerkende. Det gælder for
alle – universelt. Derfor findes der psykoser, perversioner og neuroser. Det
søgt gjort til af den Anden, giver sig hos Freud det udtryk, at homoseksualitet
Matrix • 65
ubevidste subjekts fundamentale utilpassethed i forhold til, hvad det bliver
ikke er uvedkommende for nogen. Freud ser homoseksualitet alle vegne, hos
neurotikere, perverse og psykotikere. Og netop for ikke blot at reducere og
indhegne subjektets fundamentale utilpassethed – forskellen – til et spørgsmål om latent eller fortrængt homoseksualitet, er der brug for et begreb om
det reelle.
Den formelle symbolske orden konstituerer nu de imaginære og altså betydningsfulde oppositioner mellem det aktivt udfarende og det passivt tilbageholdende, mellem det falliske og det kastrerede, mellem kultur og natur, mellem fornuft og følelse, mellem det almene og det særlige, mellem erobring af
nyt land og omsorg for det bestående, mellem den revolutionære og den konservative.
Men i det reelle mangler der ikke noget. Kun takket være det symbolske kan
man se en mangel, her på penis, som man også kun kan se, at en bog mangler
på bibliotekshylden i kraft af bibliotekernes formelle klassifikationssystemer:
den savnede bog kan jo være sat forkert på plads og altså være nærværende og
tilgængelig lige for næsen af én på hylden lige nedenunder, men i kraft af den
symbolske orden, det formelle klassifikationssystem kan den manglede bog
være helt usynlig, kan den overses.
Den symbolske orden danner perceptionen, danner både, hvad der kan ses,
og den skaber blindhed. Den skaber ”den blinde plet i en gammel drøm om
symmetri”, som Irigaray har kaldt kvinders køn (1974). Så forskellen mellem
at have og at mangle kønsorganet – der er egentlig kun ét i det symbolske,
kvinden mangler det jo – er den formelle, indholdstomme, universelle symbolske forudsætning for konstruktionen af historisk, socialt og kulturelt variable betydningsfulde oppositioner.
Hos Freud er man fri for illusionen om ligeværd. Ved synet af den lille piges
eller moderens nøgenhed, ser den lille dreng altså ikke det, der ’er’, men ser en
mangel. Det er uhyggeligt, det skaber kastrationsangst, angsten for at miste
det, drengen tror at besidde. Når kønsforskellen repræsenteres som at have en
penis henholdsvis at mangle den, er pointen, at man aldrig vil kunne se det,
der ’er’, at kønsforskellen først og fremmest er en perciperet forskel, og at perceptionen er imaginær.
Det var det teoretiske. Har det praktiske konsekvenser i betydningen af, at
vi kan bruge det til at analysere aktuelle forhold? For har vi ikke for længst
frigjort os fra dette patriarkalske og chauvinistiske blik? Blikket og blindheden reproduceres efter sigende af, at mange kvinder fortsat og på trods af
Matrix • 66
kvindebevægelsernes aktivisme ikke er nysgerrige i forhold til og ikke undersøger deres kroppes køn eller har ord for sagen – sammenlignet med drenges
33. årgang nr. 1
og mænds kontante håndspålæggelser og muntre, verbale generøsitet i forhold til eget køn, ofte i skøn samdrægtighed. Mænd har uden tvivl også deres
at slås med, når der rivaliseres med andre mænd i omklædningsrummene, og
når der sammenlignes med pornoskuespillere. For kvinders vedkommende,
hvis man kan generalisere og altså mener at kunne tale om kvinder som en
delmængde, er tendensen snarere, at kønnet ikke findes, som om mange
kvinder ikke ser og mærker efter det, der er – de mange folder, de fugtige, karakteristisk duftende hulrum og forhøjninger – men ser og mærker et fravær,
et intet, der derfor ikke giver mening at undersøge eller give ord, i hvert fald
ikke ret mange, og de få, der er, og som vel at mærke tæller ét ved kønnet,
fungerer på mange sprog som nogle af de mest krænkende skældsord, man
overhovedet kan komme i tanker om, så man helt kan blive frataget lysten til
at bruge mund om sagen. Ettallets tyranni, mangfoldighedens, det polymorfes reduktion kan tilsyneladende fortsat bringe én til tavshed og gøre blind og
ufølsom. Man behøver ikke bogstaveligt talt at kastrere eller omskære kvinder
for at opnå den ønskede effekt – at fratage kvinder lyst og tilfredsstillelse –
hævder kliniske sexologer fortsat, fx danske Steen Hegeler.
Kastrerede mænd og seksuationsskemaerne
Hvis man ikke kan sige noget positivt og væsentligt om, hvad det vil sige at
være en kvinde, kan man så i det mindste sige noget om, hvori mandligheden
består? Lacan kunne ikke, som Freud, skelne kønnene i forhold til spørgsmålet om at være eller ikke at være kastreret, da alle er underkastet den symbolske lov og orden. Heri ligger den vigtige forskel mellem Freud og Lacan. For at
kunne tale om en forskel mellem mand og kvinde, som ikke nødvendigvis
bliver til et modsætningsforhold og kvinden til en mangelfuld mand, hentede Lacan hjælp i logikken. Det gjorde han, fordi disse formelle notationer er
tømt for betydning. Problemet med betydning er, at den gør forskelle til komplementære størrelser, forskelle bliver reduceret til modsætningsforhold, og
det er netop forskelle snarere end modsætninger, som Lacans seksuationsskemaer tjener til at præsentere, ikke repræsentere (Lacan, 1975).
Α
”Alle (mænd) er kastrerede” ( Χ ΦΧ) hedder det på venstre side, sværdsiden
(ΦΧ vil sige den falliske funktion, hvilket igen er lig med kastrationen). ”Der
E
eksisterer ikke nogen (kvinde), der ikke er kastreret”, (( Χ ΦΧ) med den streg
over eksistenskvantoren, der negerer udsagnet) hedder det på højre side, spinkønsforskellen som en ”komplet parallelisme” med positive notationer og ne-
Matrix • 67
desiden. Ved første øjekast ser seksuationsskemaerne ud til at repræsentere
gationer af samme, plus og minus, at have og at mangle. Ved
nærmere eftersyn viser det sig,
at det samme siges på to måder:
”Alle mænd er kastrerede”, og
”Der findes ikke nogen kvinde,
der ikke er kastreret”. Både
mænd og kvinder er kastrerede.
Det samme siges på to måder, to negationer er lig en positiv påstand ifølge
klassisk logik, så hvori består den lille forskel?
Mænd og Faderen
Den universelle påstand (om at alle mænd er kastrerede) forudsætter tanken
E
om og forholdet til en kastrator, en undtagelse, venstresidens ( Χ ΦΧ), med
negerende streg over ΦΧ. Undtagelsen er lovgiveren, (ur)faderen, Gudfader
den almægtige, den, der ikke er mærket af nogen mangel og har nedfældet
loven. Så der, hvor der er et forhold mellem at have og at mangle, er ikke mellem mænd og kvinder, men mellem manden og faderens position, undtagelsen for reglen om, at alle er kastrerede, for denne lovgiver formodes at være
alvidende, almægtig og at have ubegrænset adgang til nydelse. Her har vi
Freuds urhordefader fra Totem og tabu. Med andre ord: Når drenge bliver til
mænd, er det ikke i kraft af kvinder, men i kraft af fædre, i kraft af fantasien
om eller den faktisk truende, voldelige fader, også kaldet ”den Anden” eller
”Loven”. Mænd behøver ikke kvinder for at være eller blive til mænd, men de
behøver idéen om fædre, idéen om en stærk han, som de kan underkaste sig,
så de kan danne kulturelle fællesskaber med andre mænd i en fælles identifikation med den store (ofte døde) mand. Kulturelle fællesskaber dannes mellem mænd i forhold til ideen om den exceptionelle mand: fædre, mestre og
Gud, som Freud også beskrev det i ”Massepsykologi og jeg-analyse”, ikke
mindst omkring førerens afgørende rolle som identifikationspol for massens
sammenhængskraft.
Kvinder var før kvinderetsbevægelsernes opkomst i slutningen af 1800-tallet udelukket fra det offentlige fællesskab af mænd. Kultur er med antropologen C. Lévi-Strauss’ (1991) formulering ”udveksling af kvinder mellem
mænd”. Når kvinder er et objekt, der udveksles mellem mænd, skabes der
Matrix • 68
bånd mellem mænd – ikke mellem mænd og kvinder. Derfor har det historisk
set krævet politisk kamp og politiske beslutninger for, at kvinder kunne ac-
33. årgang nr. 1
cepteres som netop ligemænd i offentlige institutioner. At se kvinder som
mennesker er en politisk handling.
Hvorfor savner de os ikke?
Dette kan være den teoretiske begrundelse for, at mænd sjældent omtaler
kvinders fravær i institutioner – bestyrelser, arbejdspladser, uddannelsesinstitutioner og sportsklubber – som en mangel eller som et savn. Snarere omtales
de udefrakommende politiske krav om kvinders inklusion som en utidig indblanding, som noget, der potentielt ødelægger det fejrede kammeratskab og
bryder broderskabets bånd, sænker det faglige niveau og fratager institutioner
prestige. De eksterne, politiske krav om inklusion af kvinder i institutioner
udlægges som et hensyn til partikulære interesser, her kvinders ligeret, ikke
som et hensyn til almenvellet og institutionerne som sådanne. Inklusionen af
kvinder har altid skyldtes udefrakommende politisk pres, der har aldrig været
tale om en erfaret mangel indefra institutionerne selv, initiativet til inklusion
af kvinder udgår ikke fra institutionerne selv.
Det omvendte er ikke tilfældet, der er aldrig tale om symmetri, når kønsforskellen er på tale, for når mænd er i undertal i eksempelvis pædagogiske institutioner eller på vej til at blive det inden for sundhedsvæsenet og kirken, så omtales det (i Danmark) som en ’feminisering’ af institutionerne, og det er selvsagt
aldrig en positiv kvalitet. Så kan man uden store politiske sværdslag kønskvotere, såvel officielt som uofficielt, fordi der synes at være konsensus om, at man
i så fald ikke varetager partikulære interesser, men almenvellets interesser. Når
mænd er i mindretal, er det institutionerne, der lider under kønsskævheden.
Ofte tales der som om, mænd blot i kraft af deres køn vil tilføje noget positivt
– større mangfoldighed – i eksempelvis pædagogiske institutioner, hvor det
hedder sig, at de kan udgøre tiltrængte og savnede rollemodeller for drenge, at
de kan lege mere såkaldte vilde lege, spille fodbold og andre ganske stereotype
forestillinger om, hvad det vil sige at være en mand. Mænd har noget at tilbyde
qua mænd; det er en positiv kvalifikation at være en mand; de har ’den’. Derfor
kan en mand blive foretrukket til en stilling – som pædagog, lærer, sygeplejerske, præst – blot med henvisning til hans køn. Derimod fremkalder det altid
protester om diskrimination af – underforstået – bedre kvalificerede mænd, når
kvinder foretrækkes, hvor ’alt andet ellers skal være lige’, som det hedder. At
være en kvinde er en diskvalifikation; en kvinde kan kun være kvalificeret på
har skabt, dette sagsforhold repræsenterer begreberne.
Matrix • 69
trods af hendes køn. Dette er ikke noget Freuds begreber om fallisk-kastreret
Reelle kvinder
Tilbage til seksuationsskemaerne: Hvad siger det om at være en kvinde? Hvor
mandens position er at repræsentere det almene og have et forhold til faderens
position, gælder det for kvinden, at hun har et forhold til det, at ”det ikke gælΑ
der for alle at være kastreret” ( Χ ΦΧ) med en streg over alkvantoren, der negerer den). Hvori består den lille forskel? Hvorfor er kvinder ikke også bare et
spørgsmål om forholdet til fædre? Forskellen, den reelle, udgør det, man ikke
må ifølge logikken, nemlig at negere alkvantoren. Man må ikke sige: ”Det gælder ikke for alle kvinder…”, for så kan man jo altid komme og sige hvad som
helst om kvinders væsen i én dårlig uendelighed. Et universale, et almenbegreb, her kvinden, kan og må ikke bestemmes ved, hvad det ikke er, for så kan
man ikke skelne, fx, som tidligere nævnt, skelne kvinder fra krokodiller.
Hvorfor så alligevel hævde dette imod enhver logik? Fordi der ikke er noget
bestemt, der gør kvinder til kvinder, en kvalitet, en substans, en positiv størrelse, et urkvindeligt væsen, et ”Alle kvinder er …” Der er kun ren negativitet,
noget, der ikke passer, noget upassende, der unddrager sig modsætningsforhold som aktiv-passiv, kultur-natur, ånd og krop.
Det er alt, hvad man kan sige om kvinden, at intet kan siges om hende.
Kønnet betyder ikke noget bestemt. Kønnet giver ikke mening. Kønnet som
reel forskel unddrager sig dermed også det ellers så tvungne valg mellem biologisk naturlighed og kulturel, historisk konstruktion af betydning. Kønnet
betragtet som forskel frem for som modsætning er et spørgsmål om umulighed
i forhold til at blive begrebet af en sådan skematisk modsætningsfuld logik.
Hvor der er fortrængning, her den symbolske ordens fortrængning af forskellen, er der også det fortrængtes genkomst. For når ”det ikke gælder for
alle” eller ”ikke-alt” er underkastet den falliske funktion, så findes der muligvis en nydelse, der unddrager sig den falliske funktion. Det vil sige, at der ikke
er noget bestemt – en kvalitet, en substans, en positiv størrelse, et urkvindeligt væsen, et ”Alle kvinder er…” – der unddrager sig kastrationens lov og
vender tilbage som et genfærd fra en svunden, mytisk, paradisisk, præødipal
tid – som Freud ellers formulerer sig med sine mytiske og nærmest poetiske
metaforer om det ved kvindeligheden, der forekommer ham at være så ”gråt
af ælde” og ”skyggeagtigt” og underkastet en særlig ”ubønhørlig fortrængning” (Freud, 1976c). Det er, hvad man kan sige om kvinden og hendes nydelse, altså at, bogstaveligt talt: ”Intet kan siges om kvinden” (Lacan). Kønnet
Matrix • 70
betyder ikke noget. Kønnet giver ikke mening, tværtimod. Kvindens position
er at være dette ”ikke-alle og enhver”, dette ”ikke-alt”, det der unddrager sig
33. årgang nr. 1
den falliske lov og orden – uden vel at mærke at være mandlighedens negation, hvilket jo netop ville være at konstituere en opposition. Kønsforskellen
som reel forskel betragtet unddrager sig det klassiske valg mellem biologisk
naturlighed eller kulturel konstruktion af betydning. Det er et spørgsmål om
umulighed i forhold til at blive begrebet af en sådan logik.
Kønspolitik
Hvad er de politiske implikationer af alt dette? Hvordan kan man tale om ligestilling på denne baggrund? Politisk synes det vanskeligt at mobilisere i forhold til et ”vi kvinder”, ”Kvinder i alle lande, foren Eder!”, for med reference
til hvad, når nu der ikke findes et fælleskvindeligt væsen? I Danmark er repræsentanter for kvindebevægelserne både blevet beskyldt for at udøve kulturimperialisme, når de protesterede over kvindeundertrykkelse i andre lande
og blandt herboende minoriteter og, når de ikke gjorde det, blev de beskyldt
for kun at have blik for privilegerede middelklassekvinders kamp for adgang
til bestyrelseslokaler. Hvis kvinder er ”ikke-alt”, hvis ’vi’ godt nok ikke er
mænd, men ’vi’ heller ikke er deres negation, hvilke faner, hvilken fallos (eller
signifiant for en forskel) skal ’vi’ så referere til, hvis der ikke er noget ’vi’, kun
forskel, intet kan jo siges om kvinden sådan i al abstrakt almindelighed? Måske er det også derfor, at mange kvinder er tilbageholdende i forhold til at
identificere sig som feminister.
Men er talen om og forsvaret for kønsforskellens anerkendelse ikke reaktionær i betydningen legitimerer fortsat mandlige privilegier? Det betyder snarere, at man ikke kan argumentere for, at kvinder skal accepteres i offentlige
institutioner, fordi vi skulle bibringe noget positivt, noget substantielt andet,
noget betydningsfuldt. Det ville netop være at gå i komplementaritetstænkningens fælde. De politiske implikationer er, at der ikke er nogen særlig kvindelig måde, hvorpå man kan indtage en offentlig position – som statsminister, professor, general, soldat, præst eller pave – og netop derfor skal ingen
kvinde være forment adgang til disse positioner, da man ikke kan vide på
forhånd, om hin enkelte gør en forskel – på godt og ondt.
Et svar på det politiske spørgsmål er også at betragte ligheden som et aksiom (Copjec, 2001), snarere end som en faktisk eksisterende empirisk realitet
eller som et fremtidigt og faktisk opnåeligt mål. Det ville svare til menneskerettighedserklæringernes proklamation af, at mennesker er født lige, hvilket
biologisk, økonomisk, socialt, kulturelt – ikke er. Menneskerettighedserklæ-
Matrix • 71
de helt åbenbart ud fra ethvert empirisk videnskabeligt perspektiv – historisk,
ringernes lighedsaksiom er i denne forstand lige så empirisk meningsløst,
som det er at hævde, at ”et punkt ingen udstrækning har”. Alligevel kan de
mobilisere politisk. Aksiomet er universelt, ikke fordi det forudsætter et universelt fællesmenneskeligt væsen, men fordi det henvender sig til alle uden
undtagelse og altså uanset partikulær historisk og kulturel fremtræden.
Hvis fanen holdes højt, hvad angår kvindens manglende eksistens – sådan i
al abstrakt, generaliserende almindelighed – så er der skabt mulighed for, at
den singulære forskel, den singulære måde at nyde på, det ubevidste subjekts
andethed og altså fundamentale utidighed kan komme på tale, men kun én
efter én, kun i en beskrivelse af, hvorledes hvert enkelt tilfælde ikke kan indfanges af en modsætningslogik. Det er netop usammenligneligt. Man kan,
som Don Juan, kun tage en ad gangen i det umulige, uendelige projekt at
favne kvindens væsen. Der findes ingen generel metode eller målestok til at
afgøre, om man er en kvinde, og man kan aldrig blive kvindelig nok.
Litteratur
Matrix • 72
Beauvoir, S. (1983). Det andet køn. 1-3. København: Tiderne skifter
Butler, J. (1993). Bodies that Matter. New York: Routledge
Copjec, J. (2001). Misundelse og symmetriske relationers umulighed. Psyke og logos, nr. 1,
årgang 22. København: Dansk Psykologisk Forlag
Freud, S. (1905 d),. Afhandlinger om seksualteori. København: Hans Reitzels Forlag, (1985)
Freud, S. (1920g) Hinsides lystprincippet. Metapsykologi 2. København: Hans Reitzel,
(1976a).
Freud, S. (1921c). Massepsykologi og jeg-analyse. Metapsykologi 2. København: Hans Reitzel, (1976b).
Freud, S. (1976c). Über die weibliche Sexualität. Gesammelte Werke XIV. Frankfurt am
Main: S. Fischer Verlag
Freud, S. (1932d) Neue Folge der Vorlesungen zur Einführung in die Psychoanalyse. Gesammelte Werke XV. Frankfurt am Main: S. Fischer Verlag
Hyldgaard, K. 2014. Eksistensens galskab. Freudo-lacanianske tilgange til videnskab, kunst,
kultur. København: Multivers, (1990).
Irigaray, L. (1974). Speculum de l’autre femme. Paris: Les Éditions de Minuit
Lacan, J. (1975). Le seminaire. Livre XX. Encore. Paris: Seuil
Laplanche, J. (2007). La sexualité élargie au sens freudien. Paris: PUF
Lévi-Strauss, C. (1991). Strukturel analyse inden for lingvistik og antropologi. Det videnskabelige perspektiv. Videnskabsteoretiske tekster. Holme Olstrup: Akademisk Forlag
Stoller, R.J. (1984). Sex and Gender. The Development of Masculinity and Femininity. London: Karnac Books
33. årgang nr. 1
Abstract
The occasion of this article is the psychoanalytic concepts of drive, sexual difference,
and infantile sexuality. The works of S. Freud and J. Lacan are the foundation. The article demonstrates how Lacan’s statements, “There is no sexual relationship” and “The
Woman does not exist” are congenial with and a further development of Freud’s thoughts
on sexual difference and female sexuality. The Lacanian concepts of the symbolic, the
imaginary, and the real serve to clarify this development. Sexual difference is “real”, i.e.,
a question of difference, not of opposition or complementarity.
Matrix • 73
Key words: Drive, sexual difference, castration, the symbolic, the imaginary, the real
Sigmund Freud och
bisexualiteten
Anders Carlberg1
Sigmund Freud (1856-1939) använder bisexualiteten under hela
sin psykoanalytiska teoriutveckling och begreppet finns med från
Drömtydning (1900) till Den ändliga och oändliga analysen (1937).
Det var Freuds tidiga kollega Wilhelm Fliess som initierade begreppet
bisexualitet på det mänskliga, psykologiska området och Freud fann
detta mycket användbart i sina försök att förklara människan både
som sexuell varelse och i vidare mening. Freud såg bisexualiteten som
något medfött, hos alla människor, oavsett senare sexuell inriktning.
Bisexualiteten finns med som ett av fundamenten i Freuds teori samtidigt som han inte slutgiltigt lyckas binda samman bisexualiteten
med driftsläran.
Sedan det sena 1900-talet har frågor kring människans sexualitet fått ett ökat
allmänt intresse och utrymme i (det västerländska) samhället. HBTQ är i dag
ett brett område som blivit alltmer etablerat i den samtida diskussionen och
där ingår bisexualiteten som en viktig del. Det kan vara av intresse att se vad
en tidig förgrundsfigur inom psykologin och inte minst angående sexualiteten, som Sigmund Freud, hade att säga kring bisexualitet för runt 100 år sedan, vid en tid då sexualitet över huvud taget inte förekom i den allmänna
debatten.
Psykoanalysens barndom och uppväxt
Ordet psykoanalys användes första gången 1896 i en artikel på franska skri-
Matrix • 74
ven av Sigmund Freud, och redan samma år ställer sig Freud positiv till ter-
1. Anders Carlberg: Leg psykolog/leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, psykoanalytiker (IPA), handledare, universitetslärare i psykologi , Uppsala universitet.
33. årgang nr. 1
men bisexualitet i sin brevväxling med sin vän och kollega Wilhelm Fliess.
Det var Fliess som började använda begreppet bisexualitet kring förståelsen
av den mänskliga sexualiteten, en term som redan tidigare användes inom
botanik och zoologi, som en beteckning för tvåkönad, på samma sätt som
hermafrodit. I den frekventa brevväxlingen med Fliess skriver Freud 1899
(1923): ”Bisexualitet! Jag är säker på att Du har rätt om detta. Och jag vänjer
mig vid tanken på att betrakta varje sexuell akt som en händelse mellan fyra
individer.” (s. 501). Samma år återfinns bisexualitet i Freuds viktiga verk
Drömtydning, som för övrigt gavs ut redan i november 1899, trots att tryckoch publiceringsår anges till 1900. Freud (1900) skriver: ”För många drömmar kan man vid omsorgsfull tolkning fastställa att de även ska förstås bisexuellt […]” (s. 370).
I nästa betydande verk, Tre avhandlingar om sexualteori (1905) använder
Freud begreppet med en självklarhet och som en påtaglig faktor för flera
aspekter i den psykoanalytiska förståelsen av människan. Bland annat skriver
han (1905): ”Hos alla neurotiker (utan undantag) finns i det omedvetna själslivet ansatser till inversion, fixering av libidon på personer av samma kön.” (s.
92). Inversion (ändring till omvänd ordning eller läge) var ett av Freud och
andra ibland använt ord för att beskriva homosexuella aspekter eller uttalad
homosexualitet . I Sexualteorin menar Freud att bisexualiteten berör alla och
inte enbart de manifest homosexuella. Att använda inversion kan också ses
som att mer vilja neutralisera fenomenet, att göra det mer allmängiltigt, än
det särskilt vid denna tid, långt mer laddade begreppet homosexualitet. Lite
längre fram i Tre avhandlingar om sexualteori, i kapitlet om differentiering av
man och kvinna, betonas igen den grundläggande betydelsen av bisexualiteten (1905):
Alltsedan jag har stiftat bekantskap med den infallsvinkel som bisexualiteten erbjuder, betraktar jag denna faktor som avgörande i detta
fall och menar att man knappast kan komma fram till en förståelse av
de sexualyttringar som faktiskt kan observeras hos män och kvinnor
om man inte tar bisexualiteten med i beräkningen. (s. 137).
Framöver i sina texter laborerar Freud med bisexualiteten som en viktig fak-
Man skulle här kunna frestas att med utgångspunkt från detta ändra
en del av den psykoanalytiska teorin. Det verkar ju så påtagligt att
Sigmund Freud og biseksualiteten
Matrix • 75
tor, eller rentav orsaken, vid bortträngning och han skriver (1918):
det är konflikten mellan manliga och kvinnliga strävanden, alltså
bisexualiteten, som är orsaken till bortträngningen och neurosbildningen. (s. 581-2).
Dock kommer Freud fram till att detta är att föra betydelsen för långt, och
fortsätter (1918): ”Att betona bisexualiteten som ett motiv för bortträngningen vore alltså för snävt; om man däremot sätter konflikten mellan jaget och
den sexuella strävan (libidon) i första rummet täcker den alla yttringar.” (s.
582). Detta är delvis skrivet i polemik med just Wilhelm Fliess, som hävdade
att även bortträngningen förklarades av bisexualiteten. Trots att Freud tar avstånd från att bisexualiteten är orsaken till all bortträngning så återkommer
bisexualiteten som en ofrånkomlig del i den psykoanalytiska teorin och är
nödvändig även för utfallet av den oidipala situationen. I Jaget och detet skriver Freud (1923):
Huruvida oidipussituationen resulterar i en identifikation med fadern
eller modern tycks alltså hos båda könen komma an på den relativa
styrkan i båda könsanlagen. Detta är ena sättet på vilket bisexualiteten blandar sig i oidipuskomplexets öden. Det andra är ännu mer
betydelsefullt. […] En mer ingående undersökning blottlägger för
det mesta det mer fullständiga oidipuskomplexet, som är tvåfaldigt,
positivt och negativt, och betingat av barnets ursprungliga bisexualitet, det vill säga pojken har inte bara en ambivalent inställning till
fadern och ett kärleksfullt objektval av modern, utan han uppför sig
samtidigt som en flicka, han visar en kärleksfull feminin inställning
till fadern och en motsvarande avundsjuk-fientlig till modern. Det
faktum att bisexualiteten blandar sig i gör det så svårt att genomskåda de primitiva objektvalens och identifikationernas förhållanden,
och ännu svårare att beskriva dem på ett lättfattligt sätt. Det skulle
kunna vara så att den ambivalens som vi konstaterat i förhållandet
till föräldrarna helt och hållet kan hänföras till bisexualiteten och att
den inte, som jag tidigare beskrivit, utvecklas ur identifikationen på
grund av rivalitetsinställningen. (s. 326).
Vid tiden för Freuds avgörande strukturella teori 1923 (om uppdelningen i
detet – jaget – överjaget) är således bisexualiteten slutgiltigt inlemmad som
Matrix • 76
en oundgänglig beståndsdel i den psykoanalytiska teorin. Freud har visat hur
den finns med i drömmar, sexualiteten och den oidipala situationen och jag
33. årgang nr. 1
vill nu försöka visa olika aspekter av dess användning för Freud i hans vidare
författarskap.
Bisexualitetens tillämpbarhet…
I försöken att förstå och förklara människans sexualitet, identitet och normalitet eller neuros, så återkommer Freud flera gånger till begreppsparen aktivitet-passivitet och manligt-kvinnligt. Även dessa kan kopplas till bisexualiteten, menar Freud (1913):
What we speak of in ordinary life as `masculineór `feminine´reduces
itself from the point of view of psychology to the qualities of
àctivityánd `passivity´ - that is, to qualities determined not by the
instincts themselves but by their aims. The regular association of these
àctiveánd `passive´ instincts in mental life reflects the bisexuality of
individuals, which is among the clinical postulates of psycho-analysis.
(s. 182).
Här är viktigt att komma ihåg att Freud inte enbart avsåg ”manligt-kvinnligt”
som kön i vardaglig mening, utan även som aspekter inom oss alla oavsett
definierad könstillhörighet. Freud återkommer flera gånger till dessa områden, manligt-kvinnligt, aktiv-passiv och är mån om att kunna använda dessa
fenomen också oberoende av könstillhörighet – detta kan jämföras med innebörden av bisexualitet. Freud tänker sig däremot att bisexualiteten är mer
tydlig hos kvinnor (1931):
För det första är det ofrånkomligt att den hävdade bisexualiteten i
människans läggning framträder mycket tydligare hos kvinnan än
hos mannen […] Kvinnans könsliv faller som regel isär i två faser, av
vilka den första har manlig karaktär; först den andra är den specifikt kvinnliga. I den kvinnliga utvecklingen förekommer det alltså en
process där den ena fasen överförs till den andra, som inte är analog
med någonting hos mannen. (s. 292-3).
Samtidigt finns det något gåtfullt med kvinnor för Freud i hans försök att
fånga alla mänskliga aspekter av vårt psyke och denna osäkerhet kvarstår hos
”[…] i många kvinnors liv finns upprepade växlingar mellan övervägande
Matrix • 77
honom genom åren av teoriutveckling inklusive kring bisexualiteten (1933):
manlighet och kvinnlighet. En del av det vi män kallar ”gåtan kvinnan” härrör kanske ur detta uttryck för bisexualitet i kvinnans liv.” (s. 542). Vidare ser
vi hos Freud en användning av bisexualitet som en del i den teoretiska förståelsen av homosexualitet (1925d):
Den viktigaste av dessa perversioner, homosexualiteten, förtjänar knappast beteckningen perversion. Den går tillbaka på den konstitutionella bisexualiteten och på det falliska primatets kvarstående effekter.
Genom psykoanalys kan man hos var och en påvisa ett visst inslag
av homosexuella objektval. När man har kallat barnen ”polymorft
perversa”, har det varit en beskrivning i allmänt använda ordalag.
Men någon moralisk värdering uttalas därmed inte. Sådana värdeomdömen ligger över huvud taget psykoanalysen fjärran. (s. 532).
Freud återkommer flera gånger till hur vi kan förstå just våra objektval, hetero-, bi- och homosexuella, och kommer mot slutet av sitt liv fram till att det
bör handla om en inre konflikt, alltså ett fenomen som är en grundpelare i
hela hans teori (1937):
Det är känt att det i alla tider har funnits och fortfarande finns människor som kan ta personer av samma likaväl som av motsatt kön
till sexualobjekt, utan att den ena riktningen inkräktar på den andra.
Dessa människor kallar vi bisexuella och noterar deras existens utan
att förundra oss mycket över den. Vi har emellertid lärt oss att alla
människor är bisexuella i denna mening, att de antingen på ett manifest eller latent sätt fördelar sin libido mellan objekt av båda könen.
Vad som därvid frapperar oss är följande. Medan i det första fallet de
båda riktningarna har kunnat komma överens utan hinder befinner
de sig i det andra och vanligare fallet i ett oförsonligt konflikttillstånd.
En mans heterosexualitet tolererar ingen homosexualitet, och omvänt
är det på samma sätt. (s. 345).
Denna del av Freuds avslutande teoribygge ger för övrigt anledning att jämföra med något som en av hans favoritlärjungar, Sandor Ferenczi, skrev redan
Matrix • 78
till den tredje internationella psykoanalytiska (IPA) konferensen 1911 (1952):
I quite seriously believe that the men of today are one and all obsessively heterosexual as the result of this affective displacement; in order
33. årgang nr. 1
to free themselves from men, they become the slaves of women. This
may be the explanation of the “chivalry” and the exaggerated, often
visible affected, adoration of women that has dominated the male
world since the middle ages […] (s. 315-6).
…och tvivel
Avslutningsvis kan tilläggas att Freud inte helt är nöjd med hur bisexualiteten
ska slutgiltigt infogas i den psykoanalytiska teorin, att den liksom kvinnan,
har något ännu obestämt över sig för hans tänkande och han skriver i en fotnot i boken Vi vantrivs i kulturen (1930):
Läran om bisexualiteten ligger ännu i djupt dunkel, och att den hittills
inte har kunnat bindas samman med driftläran måste vi uppfatta som
en allvarlig brist inom psykoanalysen. Hur det än må förhålla sig med
den saken, om vi anser det vara ett faktum att individen i sitt sexualliv
strävar efter att tillfredsställa både manliga och kvinnliga önskningar,
så är vi därmed beredda på möjligheten att dessa anspråk inte kan
uppfyllas av samma objekt och att de stör varandra om man inte
lyckas hålla isär dem och leda in varje impuls på en särskild bana,
som är anpassad just för den. (s. 653).
Diskussion
För en modern läsare kan det vara intressant att se hur pass öppet och flexibelt som de tidiga psykoanalytikerna, inte minst Freud själv, rör sig kring hetero-, bi- och homosexuella aspekter på ett för alla människor tillämpbart
sätt. Freud är alltigenom övertygad om bisexualitetens ofrånkomlighet, att
den är konstitutionell, medfödd (1920): ”[man bör] inte bortse från att människan har ett genomgående drag av bisexualitet.” och längre fram i samma
artikel: ”Psykoanalysen står på samma mark som biologin såtillvida att den
förutsätter att det finns en ursprunglig bisexualitet inom den mänskliga individen (liksom i djurvärlden).” (s. 264). Han återkommer till detta några år
senare (1925j): ”[…] att alla mänskliga individer, till följd av sitt bisexuella
anlag och det korsvisa arvet, inom sig förenar manliga och kvinnliga egenskaper, så att den rena manligheten och kvinnligheten förblir teoretiska konsom nog kan förefalla hämtade ur vår samtid och inte 90 år gamla.
Matrix • 79
struktioner utan säkerställt innehåll.” (s. 281-2). Vi möter här tankegångar
Som avslutning av denna översikt av Freuds användande av fenomenet bisexualitet så kan vi konstatera att han in i det sista omfattar en liknande syn på
detta som i början av sin psykoanalytiska teori, vi såg hur Freud redan 1899
talar om att varje sexuell akt mellan två personer handlar om fyra individer
och han och han är inne på samma linje 1937. I den Ändliga och oändliga analysen, 1937, skriver han (1937): ”Vi har emellertid lärt oss att alla människor är
bisexuella i denna mening, att de antingen på ett manifest eller latent sätt
fördelar sin libido mellan objekt av båda könen.” (s. 345).
Det kan sägas att Sigmund Freud hade en förhållandevis modern, öppen
och bred syn på bisexualiteten, liksom homosexualiteten – jämfört med vad
som kom att dominera inom psykoanalysen under lång tid efter hans död
1939.
Litteratur
Matrix • 80
Ferenczi, S. (1911 [1914]) The Nosology of Male Homosexuality (Homoerotism). First
Contributions to Psycho-Analysis by Sándor Ferenczi. Brunner/Mazel, New York
(1916/1952).
Freud, S. (1900) Drömtydning. S.Skr II (Samlade skrifter av Sigmund Freud), Natur & Kultur, Stockholm (1996).
Freud, S. (1905) Tre avhandlingar om sexualiteten. S.Skr V, Natur & Kultur, Stockholm
(1998).
Freud, S. (1913) The Claims of Psycho.Analysis to Scientific interest. The Standard Edition of the Complete Psychological Works of Sigmund Freud XIII. The Hogarth Press, London (1955).
Freud, S. (1918) Ur historien om en barndomsneuros (Vargmannen). S.Skr VI, Natur & Kultur, Stockholm (2000).
Freud, S. (1920) Om psykogenesen i ett fall av kvinnlig homosexualitet. S.Skr V, Natur &
Kultur, Stockholm (1998).
Freud, S. (1923) Jaget och detet. S.Skr IX, Natur & Kultur, Stockholm (2003). Redaktörens
fotnot med citat ur brev från S Freud till W Fliess 1/8 1899.
Freud, S. (1925d) Sjävbiografi. S.Skr III, Natur & Kultur, Stockholm (1997). Freud, S. (1925j) Några psykiska följder av den anatomiska skillnaden mellan könen.
S.Skr V, Natur & Kultur, Stockholm (1998).
Freud, S. (1930) Vi vantrivs i kulturen. S.Skr X, Natur & Kultur, Stockholm (2008). Fotnot
(S Freuds).
Freud, S. (1931) Om den kvinnliga sexualiteten. S.Skr V, Natur & Kultur (1998).
Freud, S. (1933) Nya föreläsningar. S.Skr I, Natur & Kultur, Stockholm (1996).
Freud, S. (1937) Den ändliga och oändliga analysen. S.Skr VIII, Natur & Kultur, Stockholm
(2002).
33. årgang nr. 1
Summary
Sigmund Freud (1856-1939) uses bisexuality in his development of the psychoanalytic
theory throughout his whole life. The concept can be found from The Interpretation of
Dreams (1900) to Analysis Terminable and Interminable (1937). It was Freud´s early
colleague, Wilhelm Fliess, who initiated bisexuality as a concept in the human psychological area, and Freud found this very useful in his efforts to explain the psychology of
human beings, both as sexual creatures and in a more general meaning. Freud looked at
bisexuality as something inborn, in every person, irrespectively of later sexual preferences.
Bisexuality is fundamental in Freud´s theory, but at the same time something he could
not finally integrate in the theory of instincts.
English title: Sigmund Freud on Bisexuality
Matrix • 81
Keywords: Bisexuality – psychoanalytic theory – psychoanalysis – (Sigmund) Freud
Seksuelle grenseoverskridelser,
grensekrenkelser og
overgrep i terapi
Forekomst, konsekvenser og forebygging
Mette Sundt Gundersen1
Artikkelen tar for seg forekomst og forståelse av seksuelle grensekrenkelser og overgrep i terapi. Formålet er å systematisere relevant
kunnskap og gjøre den tilgjengelig for terapeuter, slik at de bedre
kan forstå faresignaler og være forberedt i møte med pasienter som
har vært utsatt for dette. Arbeidet bygger på internasjonale studier
gjennom de siste 40 årene, men et vesentlig utgangspunkt er også
egen erfaring fra arbeid i en støttegruppe og egen bok ”Det skal
ikke hende… Grenseoverskridelser og seksuelle overgrep i terapi.”
(Gundersen, 2007).
De siste ti årene har minst 101 helsepersonell i Norge mistet sin autorisasjon
på grunn av seksuell utnytting av sin pasient. I dette tallgrunnlaget inngår
leger, psykiatere, psykologer, sykepleiere og hjelpepleiere (Flydal, 2014). Vi vet
også at svært mange pasienter som har vært utsatt for seksuelle grensekrenkelser i terapi ikke innrapporterer sine erfaringer, og at det dermed er store mørketall (se f.eks Flydal, 2014; Gundersen, 2007). Denne artikkelen vil ta for seg
hva som ligger bak tallene.
Det finnes mange typer overgrep og krenkelser som kan skje i terapi. Denne
artikkelen konsentrerer seg om dem som er av seksualiserende eller seksuell
natur. På grunn av det spesielle forholdet som oppstår mellom terapeut og
pasient i en terapirelasjon, betegner enkelte forfattere dette som profesjonell
Matrix • 82
incest (se f.eks. Schoener, 2000). Det vil i artikkelen gjøres rede for forskjellige
1. Mette Sundt Gundersen: Spesialist i klinisk psykologi. Forfatter av ”Det skal ikke
hende… Grenseoverskridelser og seksuelle overgrep i terapi.” Grunnlegger av Stiftelse 99.
33. årgang nr. 1
typer grensekrenkelser, og legges vekt på hvordan de kan skje, mulige konsekvenser av dem og mulige forebyggende tiltak.
Det er to hovedparter som er utsatte i slike saker: pasienten og terapeuten.
De er sårbare på hver sin måte. I tillegg er pasientens så vel som terapeutens
nære relasjoner utsatte. I en større målestokk vil et overgrep også ramme troverdigheten til terapeutens stand. Denne artikkelens utgangspunkt er at uansett hva som skjer i en terapeutisk relasjon, så er det terapeutens faglige plikt å
ha oversikt over seg selv og situasjonen, og å holde seg innenfor det etiske
rammeverket.
Grensekrenkelser og overgrep er ikke å forveksle med feilbehandling. Dette
forstår jeg som faglig sett feil valg av metode. Mens valget kan være feil, og
også skadelig for pasienten, er det foretatt innenfor faglig og etisk forsvarlige
rammer, og med kurativ intensjon. Feilbehandling kan forekomme parallelt
med terapeutiske overgrep, men begrepene er ikke synonyme.
En asymmetrisk relasjon – fra første stund
De fleste som oppsøker terapi gjør det fordi de opplever at snublesnorene i livet
er knyttet for stramt, og de trenger hjelp til å løse opp knutene som binder dem.
Mens det å oppsøke profesjonell hjelp for noen er en grei avgjørelse, kan det for
andre koste skam, tvil og usikkerhet. Når, etter det som for de fleste er en lang
ventetid, den avtalte timen kommer, kan veien til venterommet være pinefull.
For terapeuten innebærer veien til det første møtet kanskje litt lesning av
sakspapirer, og så noen skritt bort til døra for å åpne og ønske den nye pasienten velkommen til sitt domene. Allerede før første ord er vekslet er inegaliteten mellom de to etablert. Kanskje kjenner også terapeuten en spenning forut
for det første møtet, og forhåpentligvis er han eller hun innforstått med sårbarheten i dette øyeblikket. Men de to personene i dette møtet har et meget
forskjellig utgangspunkt. At klimaet i terapirommet er annerledes enn i verden utenfor, vet terapeuten, men ikke alltid pasienten. Terapeutens ansvar er
å legge til rette for at pasienten forstår dette, å skape en best mulig arbeidsallianse, og å hjelpe pasienten inn i en god prosess. Som pasient legger man sitt
innerste indre fram til skue. Man er sårbar, og det er viktig at en terapeut forholder seg til det og møter pasienten med en respektfull holdning.
Inn i terapirommet har pasienten med seg sine normer, tanker og følelser om-
Seksuelle grenseoverskridelser, grensekrenkelser og overgrep i terapi
Matrix • 83
Grenser og terapi
kring grenser, slik de har blitt formet gjennom oppvekst og erfaring. Kanskje
er personen trygg på disse grensene, kanskje ikke. Muligens er temaer knyttet
til grenser noe av det personen søker hjelp for. Terapeuten har også med seg
sine grenser. Forskjellen er at terapeuten forventes å ha et reflektert forhold til
egne normer og grenser, og å kunne håndtere disse i en terapisituasjon. Terapeuten og pasienten kan også ha ulik kultur eller ulikt livssyn, noe som kan
ha betydning for oppfatningen av nevnte normer og grenser. Igjen er det terapeuten som må være dette bevisst, og som har ansvar for å forholde seg til
dette på en måte som er mest mulig terapeutisk nyttig for pasienten. Mens
terapeuter som privatpersoner kan ha en egen stil og egne meninger, er det en
sentral del av rollen å tenke gjennom hvor mye av dette som er nyttig at tas
med inn i terapirommet. En av terapeutens utfordringer er å finne det gode
kompromisset mellom nærhet og avstand, og mellom det autentiske og det
disiplinerte, når det gjelder væremåte ovenfor den enkelte pasient.
Et annet aspekt som kan være nyttig å ha i tankene, er forskjellen i status
mellom pasient og terapeut. Pasienten kan være alt fra en hjemløs tenåring til
en anerkjent professor. Men i denne situasjonen er vedkommende en hjelpsøkende. Terapeuten er en person med lang utdannelse og en respektert stilling
i samfunnet. Samtidig er det alltid slik at det finnes to eksperter i rommet.
Den ene er ekspert på seg selv, sin historie og sitt liv. Det er pasienten. Den
andre er ekspert på menneskelige emosjoner, relasjoner og atferdsmønstre.
Det er terapeuten. Disse to inngår en mer eller mindre uttalt kontrakt hvor
formålet vanligvis er å avhjelpe de vansker pasienten presenterer. For å oppnå
et vellykket samarbeid er det nødvendig at terapeuten bruker sin ekspertise til
å hjelpe pasienten til å forstå, organisere, benytte og eventuelt utvide sin ekspertise til å løse flokene i sitt liv.
Terapeutisk arbeid kan være berikende og til hjelp, men innebærer vanligvis også tøffe tak underveis. Å åpne opp rom som har vært avstengt kan innebære å møte seg selv på en smertelig måte. Dette gjør pasienten sårbar. Terapeuten må dermed til enhver tid anerkjenne at dette er pasientens prosess,
og terapeuten må vurdere hva pasienten trenger for å komme videre, og reflektere over den terapeutiske relasjonen.
Gutheil og Gabbard (1993) definerer grenser mellom mennesker som ytterkanten av passende atferd. Siden terapi ofte handler om skambelagte, sårbare
og meget personlige temaer, må terapeuten evne å gå inn i slike områder på
en trygg måte som ivaretar pasienten og den terapeutiske prosessen. I en seMatrix • 84
nere artikkel (1998) utdyper Gutheil og Gabbard viktigheten av klare grenser,
og poengterer at hensikten med grenser i terapi er å skape en trygg atmosfære
33. årgang nr. 1
hvor terapien kan vokse og blomstre. Pasienten må føle seg trygg på sin terapeut, både når det gjelder kunnskap og medmenneskelighet. Det forutsetter
både profesjonalitet og innlevelsesevne hos terapeuten.
Grenseoverskridelser i terapi
En terapeutisk grenseoverskridelse defineres av at minst ett av to sett med
rammer sprenges:
1. Samfunnsmessige og kulturelle normer
2. Individbestemte grenser
Disse er ikke konstante. De varierer med tidsepoke, sted og kultur. Schoener
(2000) påpeker at de også varierer i forhold til hvilken terapiform som benyttes. Innen noen terapitradisjoner vil det være utenkelig at en terapeut tilbyr
sin gråtende pasient en hånd å holde i, mens det innen andre tilnærminger
vil være helt kurant å gå på kino eller kjøre heis med en fobisk pasient. Det
finnes et vidt spekter av terapeutiske rammer, hver med sine forskjellige intervensjonstyper. Alle disse kan gjennomføres med dyp respekt for pasientens
integritet, og uten å være - eller oppfattes som - grenseoverskridende.
Et eksempel på dette kan en se i filmen Good Will Hunting fra 1997. I en
scene tar terapeuten (Robin Williams) sin unge pasient (Matt Damon) med ut
på tur. I en annen snakker han om sin avdøde kone. I en tredje scene klistrer
terapeuten sin pasient opp etter veggen, og i en fjerde klemmer de hverandre.
Filmen skildrer en rekke intervensjoner som isolert sett kunne anses å være
høyst tvilsomme, som naturlige deler av en terapiprosess. Dette er ikke etisk
uproblematisk, men fordi vi som tilskuere fatter sympati for filmens hovedpersoner, forføres vi til ikke å stille spørsmål ved det. Å overskride grenser slik
det skjer i denne filmen, er ikke nødvendigvis skadelig eller uetisk. Men det får
konsekvenser - positive eller negative. Når fastsatte eller forventede grenser i
terapi overskrides, må terapeuten ha en særlig reflektert og ansvarlig tilnærming.
Når så er sagt er det likevel enkelte rammer som synes å være konstante på
tvers av tidsepoker, kulturer og situasjoner, blant annet respekt for pasientens
integritet og forbud mot seksuelt engasjement fra behandlerens side. Disse er
for øvrig elementer i EPNP (Etiske Prinsipper for Nordiske Psykologer). De kan
Matrix • 85
også gjenfinnes i den hippokratiske ed.
Utforbakker og kamelneser
Studier viser at veien fra en benign grenseoverskridelse til en malign grensekrenkelse vanligvis innebærer en utglidning i forkant. Det finnes to engelske
uttrykk som ofte vises til i denne sammenheng: «the camel’s nose» og «the
slippery slope».
Uttrykket «the camel’s nose» er av usikker opprinnelse, men ble blant annet
gjort kjent gjennom barnediktet An Arab Fable av Lydia Huntley Sigourney
(1791-1865), som var en av datidens populære poeter. Moralen i diktet er at
dersom en kamel ber sin eier om å få varme nesetippen i teltet, så vil resten av
kroppen etterhvert følge etter – og da er det snart ikke plass igjen i teltet, og
eieren mister verksted, hjemsted og seg selv. Uttrykket har blitt stående og
brukes nå også i politiske og juridiske sammenhenger. Det står som en advarsel om uheldige konsekvenser som kan oppstå dersom man begår visse handlinger – uten at det nødvendigvis innebærer kritikk av de handlingene som
førte fram til konsekvensene. Et eksempel på dette kan man finne i Irvin
Yaloms roman Dobbeltspill i sjeledypet (1999), hvor pasienten Belle kan sammenliknes med kamelen, og terapeuten Seymour Trotter ikke er ulik kameleieren. Belle krever stadig mer bekreftelse av sin terapeut, og Seymour gir mer
og mer etter. Underveis forsvinner den faglige integriteten.
«The slippery slope» («den glatte utforbakken») er et nesten like gammelt
begrep, hentet fra Will Henry Thompsons dikt High Tide at Gettysburg, skrevet
i 1888. Innen psykiatrisk og psykologisk overgrepsforsking er også «the slippery slope» blitt et sentralt begrep. Mange forfattere (f.eks. Gabbard & Gutheil, 1993; Schoener, 1995) bruker det for å beskrive hvordan en terapeut som
befinner seg på kanten av de etiske grensene kan miste fotfestet og «skli» nedover mot uetisk atferd – kanskje uten å vite det selv. Oftest tar da terapeuten
med seg pasienten i fallet.
Disse uttrykkene brukes nærmest parallelt. Men det er en vesentlig om enn
subtil forskjell mellom dem: I det første, «the camel’s nose», ligger det implisitt at kamelen (her: pasienten) skaper problemer for den (dum-)snille eieren
(her: terapeuten). Pasienten tillegges ansvar for hvordan terapien utvikler seg.
I det andre uttrykket, «the slippery slope», tildeles det ikke ansvar for det som
skjer til noen, heller ikke til terapeuten. I den grad det pekes på årsaker, impliseres det at man må lete etter disse før man kom til kanten av stupet. Men i
følge all fagetikk ligger ansvaret hos terapeuten hele veien.
Matrix • 86
Schoener (1995) er tydelig hva gjelder ansvarsallokering. Fra sine undersøkelser konkluderer han at det oftest skjer andre typer grenseoverskridelser i
33. årgang nr. 1
forkant av seksuelle grensekrenkelser. De vanligste, konkluderer han, er at terapeuten formidler unødvendige, eventuelt private eller intime opplysninger
om seg selv. Etterhvert kan denne typen atferd eskalere. Schoener skisserer et
fem-trinns mønster:
1. Terapeuten avslører personlige behov.
2. Slike opplysninger blir vanlige innslag i terapien.
3. Terapeuten avslører sider ved seg selv som ikke tydelig er knyttet til terapien, til pasientens problemer, eller som kan virke støttende eller oppmuntrende for pasienten.
4. Terapeutens opplysninger eller betroelser tar opp økende tid i pasientens
time.
5. Dette skjer på tross av pasientens åpenbare forvirring eller romantisering.
Schoener beskriver altså et mønster hvor terapeutens behov styrer terapiutviklingen, og hvor det er terapeuten som setter utfor den glatte utforbakken. Terapeuten er ikke et hjelpeløst offer: Han eller hun er styrt - bevisst eller
ubevisst - av egne ønsker og forestillinger.
For en trengende og avhengig pasient kan det være vanskelig å vite hva som
er å kjenne seg sett og verdsatt her og nå, og hva som er terapi. Det å kjenne
seg møtt og forstått kan bringe frem behov for mer bekreftelse, og dette kan
av og til lede til ønsker som kan være kontraterapeutiske. Det har en pasient
lov til å gi uttrykk for. Men dersom terapeuten velger å la det styre terapien ut ifra egne behov for kjærlighet og anerkjennelse - kan veien til neste grenseoverskridelse være både kort og glatt.
I det følgende skal vi ta for oss de fire vanligste formene for krenkelser i terapi. De første tre er ikke i seg selv av seksualiserende art, men utgjør noen
ganger en del av hendelsesforløpet, enten forut for, parallelt med eller etter
seksuelle overgrep.
Underengasjement
Grunebaum (1986) gjennomførte en undersøkelse av 47 personer som mente
seg utsatt for skadelig terapi. Alle som deltok var selv helsearbeidere. Opplevelser som gikk igjen hos denne gruppen var at terapeuten ble opplevd som
de følte at terapeuten var distansert og uinteressert i dem. Samtidig satt de
Matrix • 87
«kald» og var rigid i sine teknikker. I etterkant av terapien uttrykte mange at
igjen med en følelse av at det var deres egen skyld - de hadde «dumpet» i terapi. Dette gjorde, ifølge Grunebaum, at mange av dem fortsatte å gå i terapien, noen i mange år. Ifølge hans analyse kunne dette forstås som et uttrykk
for at så lenge terapien pågikk klarte de å bevare et håp om at terapeuten
kunne gi dem den hjelpen de søkte, mens dersom de sluttet ville de kjenne
seg mislykket. Grunebaum kommenterer i denne studien at det var påfallende
mange som beskyttet terapeutens identitet.
Overengasjement
Sentralt i overengasjement står fenomenene overføring og motoverføring, og
terapeutens evne og vilje til refleksjon over disse. I enhver terapi er terapeuten
den som bærer ansvaret for hvordan terapien utvikler seg. Det betyr at terapeuten også har ansvar for egne behov og følelser. Terapeutens følelser kan
være nyttige terapeutiske redskaper, men det er viktig at de observeres nøkternt, holdes under kontroll og brukes til pasientens beste. Terapeuten må ha
oversikt over hele situasjonen, og søke å forstå hva som skjer i terapien, inkludert hvordan egne opplevelser/minner/traumer/lengsler eventuelt spiller inn
og influerer på den. Er ikke terapeuten tilstrekkelig årvåken kan det innebære
at de terapeutiske grensene blir slørete, og medføre en risiko for at terapien tar
en uheldig vending.
Epstein og Simon (1992) har utviklet et redskap som kan hjelpe terapeuter
med å evaluere egen grensesetting. De spesifiserer en rekke områder som de
mener at krever ekstra årvåkenhet, refleksjon og egenevaluering:
1. Egen åpenbar fortvilelse.
2. Sårbare områder (bestemte temaer som skilsmisse eller tap, relasjonelle
tendenser som overidentifisering med pasienten eller tiltrekning).
3. Terapeutisk utglidning, herunder tap av terapeutisk fokus så vel som
unødvendige endringer av praktiske og økonomiske sider av terapeutisk
praksis.
4. Mangel på målsetning og refleksjon omkring framgang.
5. Terapi som varer lenger enn normalt (for denne typen pasient i denne
terapeutens praksis).
6. Å bevege seg utenfor eget kompetanseområde (f. eks. motvilje mot andres evaluering, ønske om å klare alt selv, være den reddende helt).
Matrix • 88
7. Overinvolvering i pasientens liv.
8. Bruk av teknikker som går utover alminnelige terapeutiske rammer, for
33. årgang nr. 1
eksempel rutinemessig klemming, direkte intervensjon i pasientens liv,
gi betroelser om seg selv eller å la voksne pasienter sitte på fanget.
Barrett (2001) viser til avhengighetsproblematikk og påpeker at psykoterapi
ikke bare skal hjelpe pasientene til å håndtere sine vansker, men også hjelpe
dem med å frigjøre seg fra terapeuten når tiden er moden for det. Han mener
at terapeuter som overengasjerer seg i sine pasienter kan ha egne underliggende problemer, for eksempel et behov for at folk er avhengige av dem. Ikke
alle terapeuter ivaretar denne delen av terapien:
“Bildet av meg vil dekke over og skyve andre bilder helt i bakgrunnen.
Kjenn at bildet av meg er helt tydelig. Helt tydelig. Slik er det, hele
tiden, i mange, mange, mange, mange, mange år. Alltid.”
Ovenstående er direkte sitat fra et lydbånd som en terapeut spilte inn og ba
sin pasient høre på daglig (Kaluza, 2004).
Doble relasjoner
Når en terapeut og en pasient har felles anliggender utenfor terapirommet oppstår doble forhold eller relasjoner. Eksempler på dette kan være alt fra å ha
barn i samme klasse til å omfatte direkte kritikkverdig eller ulovlig virksomhet, som økonomisk utnytting. At en terapeut inngår en intim forbindelse
med en av pasientens pårørende er et eksempel på en dobbel relasjon som er
relevant for denne artikkelens tema.
Den norske Lægeforenings etiske retningslinjer nevner det også, om enn
noe vagere, men er klar på at leger for eksempel ikke skal søke økonomisk gevinst gjennom sin henvisningspraksis. Disse retningslinjene er riktige og nyttige, men å relatere dem til de konkrete dilemmaene i hverdagen krever også
en høy bevissthet hos den enkelte helsearbeider.
Viktige elementer i terapi er tillit og taushet, og på mange måter er det terapeutiske rom et fredet sted hvor pasienten i ro og trygghet skal få definere hva
som skal fortelles, og i hvilken rekkefølge. Terapeutisk arbeid innebærer også
at de fleste pasienter utvikler en grad av avhengighet i forhold til sin terapeut,
noe som i svært mange tilfeller også er en nødvendig del av den terapeutiske
prosessen. Doble relasjoner kan forstyrre dette.
en terapeut på en realistisk, gjennomtenkt og konsekvent måte. Å virke som
Matrix • 89
Dette kan være et av de vanskeligste problemområdene å forholde seg til for
terapeut på et stort tettsted gir en viss beskyttelse mot at doble relasjoner kan
oppstå, men i tynt befolkede strøk kan det være atskillig verre. Det kan være
bortimot umulig å unngå å støte på sine pasienter i sosiale sammenhenger,
det være seg på butikken, i selskap hos felles venner eller i janitsjarkorpset. En
terapeut forventes å håndtere slike situasjoner på en måte som ivaretar taushetsplikt og tillit, men fagetikken anbefaler at doble relasjoner unngås.
Ikke alle er enige i dette. Ofer Zur (2000) er talsmann for at ikke-seksuelle
doble forhold kan være nyttige i terapeutisk arbeid. Han står ikke uimotsagt.
Pope (1990) er talsmann for en restriktiv holdning, og ser doble forhold som
klare brudd på nødvendige grenser mellom terapeut og pasient. Gutheil og
Gabbard (1998) inntar et middelstandpunkt, og tar til orde for å ta konteksten
med i vurderingen. Grenser i terapi, mener de, må sees som fleksible rettesnorer snarere enn fastsatte lister med forbudt atferd.
Zur og Pope kan stå som ytterpunkter i en vanskelig diskusjon. Faglig sett
har den pågått i alle fall siden Hippokrates’ tid. Det er også et yndet tema i
populærlitteratur og film. Her kan nevnes en film fra 1991, Prince of Tides,
som tok for seg en psykiater med en suicidal pasient. Hun innkalte pasientens
bror for å innhente komparentopplysninger, og i løpet av de neste par timene
på lerretet veksler broren mellom å ha rollen som pårørende, informant, psykiaterens arbeidstaker, pasient og elsker. I den norske filmen Detektor fra 2000
blir også doble relasjoner skildret – der får psykologen sin pasient til å hente
kompisene sine og banke opp mannen til psykologens kjæreste.
Seksuelle overgrep
Den enkleste definisjonen på seksuelle overgrep eller grensekrenkelser i terapi
er at det er en seksuell grenseoverskridelse som begås eller tillates begått av en
profesjonell terapeut ovenfor dennes pasient. Det kan omfatte alt fra en uheldig
bemerkning til voldtekt (se f. eks. Schoener, 2000; Pope, 1990, 1994). I den internasjonale litteraturen benevnes ofte seksuelle overgrep i terapi som «profesjonell incest». Mange fagfolk jeg har truffet reagerer imidlertid sterkt og negativt på denne betegnelsen, og det synes å være en utbredt oppfatning at
benevnelsen «seksualiserte grenseoverskridelser» eller «seksuelle overgrep» er
bedre. Nielsen (2008) bemerket i sin anmeldelse av boken Det skal ikke hende…
(Gundersen, 2007) at begrepet profesjonell incest var svært inkluderende, og
burde kanskje diskuteres. Så langt jeg kan spore med Google, eksisterer ikke
Matrix • 90
noen diskusjon omkring profesjonell incest, seksuelle grenseoverskridelser eller
seksuelle overgrep i terapi i Norge pr. d.d. Det finner jeg bekymringsfullt.
33. årgang nr. 1
TELL, en støtteorganisasjon for overgrepsofre, er imidlertid klar på det incestuøse aspektet, og begrunner ordvalget med terapirommets særegne miljø,
hvor avhengighets- og tilknytningsdynamikk er sentrale faktorer. Det er for
øvrig ifølge fagetikken ikke interessant eller relevant hvorvidt terapeutens
seksuelle grenseoverskridelser er velkomne eller uønskede fra pasientens side.
I denne artikkelen legges til grunn at enhver seksuell grenseoverskridelse er
uetisk og i strid med gjeldende lovverk.
Seksuelle grensekrenkelser har mange former og grader. Den tydeligste formen er voldtekt (se f.eks. Pope, 1994). Mens dette synes å være sjelden, så finnes det kjente tilfeller av dette. Det er også kjent at hypnose eller medikamenter er brukt for å tiltvinge seg seksuell kontakt i en terapisetting. I Norge var
det på slutten av 1990-tallet et tilfelle hvor en terapeut brukte hypnose på sin
pasient, for så å bruke terapitimen på å snakke om egne seksuelle fantasier.
Unødvendige eller fiktive undersøkelser av pasienter har også forekommet, for
eksempel «sjekke klitorisrefleksen» eller stimulere brystvorter «for å se om de
reagerer normalt». Verbal seksuell trakassering kan også foregå i terapirommet. Det kan dreie seg om kommentarer med seksuelle overtoner, eller direkte
seksuelle kommentarer om pasientens klesdrakt eller kropp.
En annen form for overgrep er det som kan kalles seksuelle tilsnikelser. Et
eksempel på dette kan være å legge en trøstende hånden på pasientens kne, for
så å la den ligge der litt for lenge eller bevege den oppover. Enkelte terapeuter
har fortalt sine pasienter at det å «kjenne på voksen seksualitet» er nødvendig
for å at de skal få det bedre med sine vansker, og har tilbudt å «hjelpe dem»
med det, ved å beføle dem. Slik seksualisering kan foregå i terapirommet eller
utenfor. Kontakt utenfor terapirommet kan noen ganger inngå i en utglidning
forut for seksuelle overgrep i en terapeutisk relasjon. Ett eksempel på dette er
en norsk terapeut som fortalte pasienten at han ønsket å komme henne nærmere, hvorpå han inviterte henne ut og så initierte seksuell berøring. I de påfølgende terapitimene ble det gjennomført samleie på kontorgulvet. Det tok
flere år før pasienten meldte denne saken til Helsetilsynet.
I enkelte tilfeller kan terapeuten oppleve å få sterke følelser for sin pasient.
Dersom terapeuten da ikke søker kollegial veiledning, ikke reflekterer over
sine emosjoner, og ikke tar i betraktning at dette kan være uttrykk for motoverføring, kan han eller hun komme til at følelsene er uttrykk for sann kjærlighet. Da kan terapeuten legge grunnlaget for å se bort fra den profesjonelle
kontrakten, og dermed fraskrive seg ansvar og plikter.
Romantiske skildringer av den kjekke terapeuten (oftest en lege) med varme
Matrix • 91
I den sammenhengen er det på sin plass å nevne «den ekte kjærligheten».
hender og kloke øyne som forelsker seg i sin vakre, unge pasient – som han
nettopp har reddet fra den visse død – er behørig beskrevet i kiosklitteraturen.
Etter hundre eller så sider med forviklinger blir pasienten og legen gift, og lever lykkelig i alle sine dage.
I virkeligheten er det ikke slik. Det er ikke uproblematisk for en pasient å
inngå et romantisk forhold til en (tidligere) terapeut. Pasienten har fortalt sin
terapeut om hendelser og følelser som det slett ikke er sikkert at han eller hun
ville tatt opp med en ektefelle. Terapeuten har ikke eksponert seg på samme
måte. Utgangspunktet for relasjonen gjør at forholdet mellom de to alltid vil
være skjevt.
Det finnes lite statistikk på dette, men det kan nevnes en studie fra California i 1987 hvor 559 pasienter som var seksuelt involvert med sine tidligere terapeuter ble kartlagt. Av disse hadde 5 giftet seg med sin tidligere terapeut, og
kun én oppga å ha et lykkelig ekteskap (Bouhoutos, 1987, ref. i Vasquez, 1991).
Det finnes mange former for seksuelle overgrep. Kun et fåtall er beskrevet her.
Felles for dem alle er at terapeuten lar egne behov styre terapien, og legger til
side sine etiske og faglige forpliktelser for pasienten.
Kjennetegn ved terapeuten - og pasienten?
Det har vært gjort forsøk på å identifisere fellestrekk hos både pasienter og
terapeuter, og også ved situasjonen, når terapeuter har begått grensekrenkelser og seksuelle overgrep i terapi.
Når det gjelder pasienten har det vært mange forsøk på å finne egenskaper
som kan innebære en økt risiko for å bli utsatt for grensekrenkelser og seksuelle overgrep (se f.eks. Stone, 1976; Holzman, 1984; Eymann og Gabbard,
1991). Felles for disse er at de fokuserer på ofrenes atferd og/eller psykiske karakteristika. Dette er kunnskap som potensielt kan bidra til å forstå dynamikken i profesjonell incest – men det bør bemerkes at det aldri må brukes som
grunnlag for ansvarsfraskrivelse. Karakteristika ved en pasient gir aldri en terapeut lisens til å begå noen form for grensekrenkelse eller seksuelt overgrep.
Det er først med Janet Wohlbergs (en av TELLs fem grunnleggere) og Schoeners arbeider på 1990-tallet at man kommer fram til at offerkarakteristika
ikke er forskjellige fra den vanlige populasjonens. Notman og Nadelson (1994)
konkluderer også klart: Det er ingen enestående pasientprofil som kjennetegner dem som utsettes for overgrep i terapi.
Matrix • 92
Når det gjelder terapeuter har det også vært gjort flere undersøkelser. Flere
av dem viser at det ikke er den unge, uerfarne terapeuten som overskrider
33. årgang nr. 1
grenser hyppigst. Undersøkelser fra flere land, også Norge, viser at det blant
psykologer begås flest overgrep blant dem som har mer enn 11 års erfaring, og
av disse flest blant dem som har arbeidet i mer enn 16 år (se f.eks. Schoener,
2000; Statens Helsetilsyns pressemeldinger). Pope (1994) fant at det mest typiske scenariet var at en eldre høystatus mannlig terapeut forgrep seg på en
yngre kvinne med lavere status enn ham. Det har for øvrig i mange år vært
god latin at det viktigste kjennetegnet på at en terapeut vil begå seksuelle
grenseoverskridelser, er at han/hun har gjort det før (Holroyd & Brodsky,
1977).
I faglitteraturen er det i liten grad diskutert hvorfor det er de mest erfarne
terapeutene som begår flest overgrep. Schoener (2000) tar opp at en del av
overgrepene kan skyldes livskriser (f.eks. skilsmisse, tap av signifikant partner) eller sykdom (f.eks. demens, progredierende lidelse, alkohol- eller stoffmisbruk). Dette er problemer som oftest kan oppstå senere i livet, og i mindre
grad rammer den helt unge terapeuten. Den uerfarne terapeuten er dessuten
ofte i spesialisering, og har obligatorisk veiledning i flere år, samt obligatoriske kursrekker. Lite erfaring sammen med god veiledning og oppfølging kan
være vesentlige faktorer i det at den unge terapeuten holder seg til det han/
hun har lært og ikke våger seg utenfor det som er absolutt sikkert.
Vel så viktig mener jeg det er å påpeke at den erfarne terapeuten ofte er uten
kontrollmekanismer i sitt arbeidsmiljø eller i sitt fagmiljø. Etter spesialisering
i psykologi stilles ingen krav til regelmessig veiledning eller kollegasamtaler.
For å vedlikeholde spesialistkompetansen kreves kun 96 timer kursvirksomhet i løpet av en femårsperiode. Meg bekjent stilles ingen slike krav til psykiatere. Mange terapeuter arbeider alene, og kan ha liten eller ingen kontakt med
andre terapeuter. For terapeuter som er ansatt ved for eksempel sykehus eller
klinikk spiller arbeidsgivers holdninger og økonomi inn: Man er ofte tilbakeholdne med økonomisk støtte til kurs, kollegasamtaler o.l. Det er fristende å
nevne at jeg i ti år var eneste psykolog som arbeidet med terminale pasienter i
min landsdel. I løpet av den perioden ble alle søknader om økonomisk stønad
til kollegasamtaler innen samme type arbeid avslått av min ledelse. Det siste
året fikk jeg adgang til å samtale med en prest i arbeidstiden en gang i måneden. Alle kurssøknader på arbeid med palliative pasienter ble avslått. Det var
ingen oppfølging eller støtte tilgjengelig. Fagforening var heller ikke behjelpelig med dette. Oppsummeringsvis er det rimelig å konkludere med at kontroll, støtte og oppfølging er mangelvare for svært mange terapeuter. Det er
den mer erfarne terapeuten.
Matrix • 93
min mening at de respektive fagforeningene bærer et stort ansvar for å sikre
Imidlertid er det ikke så enkelt å identifisere potensielle seksuelle overgripere før
de er anmeldt for forholdet. Borys (1988) tok utgangspunkt i anonyme spørreskjemaundersøkelser, og prøvde ved en blindstudie (uten kunnskap om hva terapeuten hadde oppgitt med hensyn til seksuelt engasjement) å skille mellom
dem som sa de hadde hatt seksuelle forbindelser med sine pasienter, og dem
som sa de ikke hadde hatt slike forbindelser. Hun klarte kun å identifisere 55%
av de «erotiske» terapeutene og 79,4% av de «ikke-erotiske». Tilsvarende funn
ble gjort i en undersøkelse av Lamb og Catanzo i 1998 (Schoener, 2000).
Borys (1988) fant også at det var stor variasjon mellom hva terapeuter fant å
være akseptabelt vedrørende det å krysse grenser i terapi, som å motta små
gaver, inngå vennskap etter avsluttet terapi eller fortelle om egne problemer.
Schoener (2000) fant i sitt materiale at selvavsløringer fra terapeut var den
vanligste grenseoverskridelsen som gikk forut for seksuell involvering med
pasienten.
Schoener (2000) har prøvd å identifisere risikofaktorer hos terapeuten når
det gjelder grensekrenkelser og seksuelle overgrep, og skisserer noen områder
som han mener kan ha betydning: Dårlige faglige kunnskaper generelt, mangelfulle kunnskaper om spesifikke forhold, eksempelvis kulturforskjeller, og
personlige forhold hos terapeuten, herunder livskrise, sykdom, naivitet og alkohol- eller medikamentmisbruk.
En faktor som er gjennomgående i de saker som beskrives, men som er lite
omtalt i litteraturen, er mangel på ytre kontroll. Terapi foregår som oftest i et
lukket rom. Det er en akseptert og ofte nødvendig ramme for et terapeutisk
arbeid, men innebærer også faremomenter. At en terapeut arbeider alene betyr at de kontrollmekanismer som vanligvis trer i kraft når en arbeidstaker
viser avvik, ikke er til stede. Mange terapeuter arbeider også i privat praksis og
har ikke tilgang til daglig interaksjon med kolleger, og den kompasskontrollen
det kan gi.
Forekomst
Det har vært gjort en rekke undersøkelser vedrørende omfanget av seksuelle
overgrep og seksuelle grensekrenkelser i terapi. Mange ble gjort i USA på slutten av 1970-tallet og fram mot 1980. Dette var selvrapporteringsstudier. I
disse undersøkelsene svarte rundt 10 % av alle spurte terapeuter at de hadde
hatt seksuell omgang med én eller flere av sine pasienter (Brodsky, 1989; Pope,
Matrix • 94
1990). I senere undersøkelser av tilsvarende art (anonyme selvrapporteringsundersøkelser) har tallet sunket noe. Det er uvisst om dette skyldes en reell
33. årgang nr. 1
nedgang, eller om det er fordi terapeuter - i takt med tydeligere etiske normer
og økende kriminalisering av slike handlinger – har blitt mer tilbakeholdne
med å oppgi dette.
En sammenfatning av selvrapporteringsstudier i perioden 1990 til 1994 er
referert av Schoener (1995). Tallene som framkommer er basert på at behandler
oppga å ha hatt seksuell kontakt med minst én pasient. Imidlertid påpekes det
at svarprosentene er forholdsvis lave. Schoener (1995) konkluderer derfor med
at disse tallene trolig er konservative. Resultatene er sammenfattet i tabell I:
mannlige terapeuter
kvinnelige terapeuter
psykologer
10 %
3%
psykiatere
7%
3%
Tabell I: Sammenfatning av amerikanske undersøkelser i perioden 1990-1994.
Prosentvis angivelse av behandlere som vedgår å ha hatt seksuell kontakt med
pasienter under eller etter behandling.
Schoener (1995) gjorde videre undersøkelser vedrørende kjønnsfordelingen
mellom behandler og pasient når det gjelder seksuell kontakt. Også dette var en
sammenfatning av selvrapporteringsstudier. Resultatet presenteres i tabell II:
mannlige terapeuter
kvinnelige terapeuter
mannlig pasient
5%
5%
kvinnelig pasient
70 %
20 %
Tabell II: Forekomst av seksuell kontakt, prosentvis etter pasientens og terapeutens
Matrix • 95
kjønn (basert på undersøkelser i USA 1990-1994)
Som det framgår av tabell II er det i hovedsak mannlige terapeuter som inngår
seksuell kontakt med kvinnelige pasienter.
Det skal bemerkes at tallene er representative for andel utdannede terapeuter, sett i et kjønnsrelatert perspektiv. Det er først de siste tiårene at andel utdannete kvinnelige terapeuter har vært stigende, for nå langt å overstige andel utdannede mannlige terapeuter (se f.eks. Universitas, 2012, SSBs tabeller).
Likeså er det langt fler kvinner enn menn som oppsøker terapeutisk hjelp
(Wichstrøm, 2009). Å også ta i betraktning samfunnets generelle forståelse av
menns og kvinners seksuelle roller kan bidra til å forstå tallene bedre.
Haavind og Hvistendal (1992) gjorde en tilsvarende undersøkelse blant psykologer i Norge. Deres tall er i overensstemmelse med de som framgår i tabell
I. Av dette materialet framkom det at cirka 5 % av psykologene som svarte på
spørreskjemaet, oppga at de hadde hatt seksuell kontakt med pasienter, enten
mens de var i terapi eller etterpå. Det tyder på at norske forhold lar seg sammenlikne med andre vestlige land og USA.
Mens 5 % kan virke som et sjokkerende høyt tall skal vi ikke se bort fra det
motsvarende tallet: 95 % av alle spurte psykologer svarte at de ikke hadde hatt
seksuell kontakt med pasienter. Det er betryggende høyt, selv i en anonym
spørreundersøkelse. Satt i perspektiv mot andre yrkesgrupper ser det ut som
terapeuter ikke er blant verstingene: Eksempelvis kan nevnes Cammaert
(1985) som regner med at ca. 20 % av kvinnelige bachelorstudenter opplever
upassende seksuelle tilnærmelser fra personer med autoritet over dem. I USA
er det kun de siste 15 årene det har vært etiske regler i de fleste statene som
fraråder eller forbyr seksuell omgang mellom advokater og deres klienter.
Den katolske kirkens problemer med seksuell utnyttelse av særlig unge gutter
er velkjente fra norsk og internasjonal presse.
Som nevnt tidligere er det endel problemer med anonyme selvrapporteringsundersøkelser, som lav svarprosent og data som ikke er kontrollerbare.
Forskning på andre samfunnsområder har vist oss at folks ærlighet på selvrapporteringsskjema er begrenset. Blant annet kan nevnes arkeologen Bill
Rathjes «Garbage Project» (se blant annet Lehmann, 2015), hvor han fant at
mennesker konsekvent rapporterte en atskillig mer moderat alkoholbruk enn
det deres søppelspann vitnet om (40-60 % mindre). Rathjes funn kan sees
som en bekreftelse på det menneskelige trekket å ønske å bli sett i et bedre lys,
og at vi som oftest er lite villige til å fortelle om sider og handlinger som vi
anser som mindre sosialt akseptable.
Matrix • 96
På internasjonal basis vet vi at om lag 50 % av alle spurte psykologer forteller at de har eller har hatt minst én person i terapi som oppgir å ha vært utsatt
33. årgang nr. 1
for overgrep av en tidligere behandler (Jehu, 1994). Tilsvarende tall i Norge
ligger på 30 % (Haavind, 1994). Statistisk sett vil altså 30-50 % av de som leser
denne artikkelen ha, ha hatt eller få pasienter som oppgir å ha vært utsatt for
overgrep i en tidligere terapi. De vil være «den neste terapeuten», som så skal
forholde seg til senskadene.
Etter grensekrenkelser: Hva føler pasienten og hva kan den neste
terapeuten gjøre?
Hvilke konsekvenser skadelig terapi kan få synes lite skrevet om og lite systematisert. Meg bekjent er temaet heller ikke systematisk undervist i ved våre
profesjoners grunnutdannelser eller etterutdanningskurs. Det er først høsten
2015 at det ble holdt et obligatorisk kurs for psykologer og leger i spesialisering om dette (Den sårbare terapeuten, kurs ved Sandviken sykehus, Bergen,
okt. 2015).
Terapeuter som blir sanksjonert vil oppleve alvorlige konsekvenser i sitt liv,
som tap av anseelse, emosjonelle påkjenninger og tap av arbeid for kortere eller lenger tid. Det er imidlertid mulig for dem å få hjelp, gjennom sine fagforeninger (dersom de er fagorganisert) eller via sine faglige nettverk. Pasienten,
derimot, står oftest alene. Derfor ser jeg det som vesentlig at alle terapeuter er
forberedt på hva det innebærer å være «den neste terapeuten». Vi trenger å
kjenne til de problemene pasienten kan oppleve, for å vite hvordan vi best
mulig kan møte ham eller henne.
De fleste pasienter oppsøker terapi fordi noe i livet er vanskelig. I en behandling hvor terapeuten overskrider grenser, seksualiserer terapien eller forgriper seg, påføres pasienten et nytt sett med problemer uten at de opprinnelige er løst. Tvert imot kan terapiopplevelsen forverre pasientens grunntilstand,
i tillegg til å påføre nye traumer. Det finnes eksempler på pasienter som etter
seksuelle overgrep fra terapeuten har begått selvmord. Andre har hatt psykotiske gjennombrudd eller utviklet tunge depresjoner. Samtidig vil deres tillit
til profesjonelle hjelpere ofte være brutt, og en del har også kuttet all kontakt
med helsevesenet. De har heller ikke noe organisert støtteapparat som kan
fange dem opp, og vil ofte vegre seg for å snakke med andre om det de har
opplevd.
Ikke alle reagerer slik. Noen snakker med en venn, andre tar kontakt med
fastlegen. Men de fleste venner har ikke forutsetning for å forstå situasjonen
10-15 minuttene en konsultasjon varer. Det er også vanligvis begrenset hva
Matrix • 97
og å gi adekvat støtte, og det er begrenset hva man kan fortelle en lege på de
fastlegen har lært om problemstillingen eller kan tilby av hjelp. Enkelte søker
hjelp hos en ny terapeut, om enn ofte etter noe tid. Å oppsøke en ny terapeut
kan imidlertid også by på problemer, ikke minst dersom pasienten har klaget
inn den forrige terapeuten. Én kvinne jeg snakket med fortalte at hun i løpet
av få måneder hadde fått 18 avslag fra psykiatere og psykologer, og at langt de
fleste avslagene kom da hun fortalte at hun var klager i en pågående klagesak.
De ble begrunnet med alt fra mangel på kapasitet til at terapeuten ikke ønsket
å involvere seg i «noe slikt».
Et annet problem er at terapeuter kjenner eller kjenner til hverandre. Det
kan gi lojalitetskonflikter, eller vansker med habilitet i forhold til å ta akkurat
denne pasienten. Men når det dreier seg om mulige grensekrenkelser i terapi
vil jeg si at man har en ekstra forpliktelse til å ta seg tid til å henvise videre
dersom man velger å avslå.
En pasient som har opplevd grenseoverskridelser og -krenkelser, eventuelt
seksuelle overgrep, vil sannsynligvis føle seg sveket og skadet av det som er
skjedd. Det kommer mange og kompliserte følelser i kjølvannet. Det ser ut til
at tidsfaktoren spiller inn: Jo lenger en er utsatt for sin overgriper, jo sterkere
blir den emosjonelle tilknyttingen, og jo større blir skuffelsen, sårheten, tapet
og savnet etterpå. Ofte er det også slik at jo lenger tid som er gått siden overgrepene, jo vanskeligere er det å avhjelpe konsekvensene.
En skal være klar over at en del av de som søker hjelp fremdeles treffer den
krenkende terapeuten, og at de kan være sterkt bundet til denne personen.
Mønsteret vi kjenner som Stockholmsyndromet er ikke sjelden. Selv om pasienten kognitivt ser at situasjonen er gal og skadelig, kan det kjennes svært
vanskelig å bryte. Redselen for å skade til sin tidligere terapeut eller å miste
relasjonen til vedkommende kan være stor. Dette er ikke noe de fleste pasienter forteller uten videre, og for mange terapeuter vil det være utenkelig at deres pasient stadig er involvert med den krenkende terapeuten. Ved å spørre
om dette som en naturlig del av kartleggingen gjør terapeuten to ting: Han/
hun innhenter nødvendig informasjon for videre behandling, eller - om pasienten ikke klarer å svare sant på det - sår et frø i pasienten som gjør at han
eller hun våger å fortelle om det senere. Dessuten bidrar terapeuten ved sitt
spørsmål til å vise pasienten at dette ikke er en unik situasjon, og at det kan
forstås.
Jeg har selv hatt mange samtaler med ofre for profesjonell incest, og noe av
det som er mest gjennomgående i disse samtalene er pasientenes lojalitet: De
Matrix • 98
forteller ikke krenkerens navn, og gir ingen identifiserende informasjon. Det
er først etter mange samtaler, når de er helt sikre på hvor de har meg, at de
33. årgang nr. 1
forteller noe. Mange begynner svært forsiktig og vagt, og det er først når de
forstår at den de snakker med har kjennskap til denne typen overgrep, at de
tør å fortelle mer. Når de så åpner seg, gir de ofte uttrykk for sterk redsel for å
bli mistrodd. Etter å ha følt seg alene lenge, og trodd at de er den eneste i verden som har opplevd overgrep i terapi, er hungeren etter å bli trodd stor.
Flere støtteorganisasjoner (f.eks. TELL) og forskere (se f.eks. Schoener og
Milgrom, 1987) har prøvd å kartlegge de reaksjonene som kan oppstå hos pasienter etter seksuelle grenseoverskridelser i terapi, og implikasjoner for eventuell senere terapi. Sammen med egne erfaringer har jeg prøvd å sammenfatte
disse til en liste:
1.
Forvirring: Få terapier er utelukkende skadelige. I langt de fleste tilfeller
vil en terapi også ha positive elementer. For en pasient kan det være nagende vanskelig å skille mellom hva som var bra, og hva som var overgrep. Dersom den krenkende terapeuten også har hatt blandede motiver
og kanskje har vært overinvolvert i sin pasient, kan det bli ekstra vanskelig å forstå hva som var hva. Her kan den neste terapeuten yte viktig
hjelp med å støtte pasienten i å sortere tanker og følelser.
2.
Skyldfølelse: Når overgrep skjer, vil pasienten ofte sitte igjen med en opplevelse av skyld. Han/hun må ha gjort noe veldig galt som fikk dette til
å skje. Et slikt tankemønster forsterkes også ofte i en eventuell klagesak
hvor terapeuten skriftlig forsvarer seg med pasientens diagnose og symptomer. Å hjelpe pasienten med å plassere ansvaret vil derfor ofte være en
viktig oppgave for den neste terapeuten.
3.
Skam: Seksuelle handlinger er ofte skambelagte. Når pasienten og/eller
terapeuten er i et fast forhold eller gift, kommer også begrepet utroskap
inn i bildet for pasienten. Pasienten spør seg selv hvordan han/hun kunne havne i en slik situasjon. De kan føle seg dumme, naive og/eller umoralske. Psykoedukasjon om avhengighet, overføring og motoverføring
kan bidra til at pasienten får bearbeidet følelsen av skam og av å ha sviktet.
4.
Isolasjon: Mange trekker seg tilbake sosialt og mister for en periode kontakt med slekt og venner. Noen faller ut av arbeidslivet, hvilket igjen
kan forsterke isolasjon og andre vansker. Her er det viktig at den neste
terapeuten kartlegger situasjonen, og hjelper pasienten med å komme i
gang igjen med sitt vanlige liv og nettverk. Terapeuten bør også kunne
Tap av selvtillit: Dette kan sees som en naturlig konsekvens av de første
Matrix • 99
bistå med kontakt med offentlige institusjoner, hvis det er nødvendig.
5.
punktene. Når man sliter, synker ofte mestringevnen. For den neste terapeuten blir det viktig å ta tak i dette, og å hjelpe pasienten til å sette mål
og delmål og gi seg selv passelige utfordringer, og å gi korreksjoner og
motforestillinger når tiden er inne for det.
6.
Depresjon: Dette er en naturlig følgesvenn til skyld, skam og synkende
selvtillit.
7.
Sorg: En terapi som har blitt skadelig, vil noen ganger avsluttes av pasienten, andre ganger av terapeuten. I begge tilfeller kan det innebære at
pasienten mister en sentral person i livet, og en del pasienter sørger over
tapet. Det er viktig at den neste terapeuten er i stand til å respektere sin
pasients sorgreaksjon, uavhengig av den krenkende terapeutens atferd.
8.
Selvmordstanker: Selvmordstanker og suicid er kjente reaksjoner hos pasienter som har vært utsatt for seksuelle grensekrenkelser i terapi. Den
neste terapeuten bør kartlegge dette, og følge det nøye gjennom behandlingen.
9.
Mistillit: Når en terapeut har sviktet, er det lett å generalisere. Generaliseringen kan omfatte bare terapeuter generelt, men ofte sprer den seg
også til annet helse- eller hjelpepersonell. Dette kan i enkelte tilfeller få
store konsekvenser, både psykisk og fysisk. Den neste terapeuten kan få
en større oppgave enn vanlig med å etablere tillit og en god arbeidsallianse.
10. Mistenksomhet: Dette er beslektet med mistillit og angst. En pasient
som har vært utsatt for grensekrenkelser, kan ha vansker med å tro at
annet helsepersonell kan ha gode intensjoner. Velmente utsagn, råd eller anbefaling kan i pasientens ører egentlig bety det motsatte. Dette
kan tolkes som behandlingsresistens av helsepersonell. Når den neste
terapeuten er klar over dette, kan han/hun bedre forholde seg til det, og
også hjelpe pasienten å sette ord på det.
11. Ambivalens: Mange pasienter beskriver denne dobbeltholdningen. De
føler sinne mot den krenkende terapeuten, men er samtidig glad i ham/
henne. De ønsker å innrapportere det som er skjedd for helsemyndighetene, men har ingen tro på at det har noen hensikt. De ønsker hjelp,
men stoler ikke på den hjelpen de tilbys. Den neste terapeutens kan hjelpe pasienten med å bearbeide, sortere og romme følelsene sine, og støtte
vedkommende i å finne ut hva han eller hun vil gjøre videre. At en pasi-
Matrix • 100
ent skal innrapportere en krenkende terapeut er ingen selvfølge: Det koster dyrt, både i krefter og følelser, og prosessen kan være svært ubehagelig. Den neste terapeuten kan ha sin klare mening om hva som bør
33. årgang nr. 1
gjøres, men dette er en avgjørelse som må eies helt og fullt av pasienten.
Terapeuten kan bistå sin pasient med å veie fordeler og ulemper, og kan
være en støtte i forhold til en eventuell innrapportering, dersom pasienten ønsker det.
12. Humørsvingninger: Mange pasienter forteller at humøret deres er ustabilt. De kan gå fra det jevne til plutselig å bli irriterte, sinte eller triste.
De føler ingen kontroll. Dette virker naturlig nok inn på omgivelsene,
hvilket i sin tur kan bidra til å øke pasientens isolasjon. Å ha det slik er
en naturlig reaksjon etter overgrep og krenkelser. Å normalisere slike
reaksjoner kan være en hensiktsmessig intervensjon. Samtidig kan pasienten også ha nytte av å finne teknikker for å regulere sitt humør, for å
avlaste/beskytte pasientens relasjoner til andre.
13. Angst: Seksuelle grensekrenkelser og overgrep er i seg selv angstfremkallende. Når dette kommer på toppen av den angsten pasienten allerede
måtte ha, kan den bli lammende. Den mest nagende angsten er imidlertid ofte at man ikke skal bli trodd, og dernest at man skal bli fordømt av
sine nærmeste. Dersom en terapi innrapporteres vil også selve granskingen og prosessen for øvrig kunne virke angstprovoserende. I tillegg er en
del pasienter redde for hevn fra den krenkende terapeuten. Det finnes
eksempler på at dette ikke har vært ubegrunnet. For den neste terapeuten blir det viktig å kartlegge angstnivå, og å prøve å sortere hva som er
situasjonsbetinget angst, og hva som er den opprinnelige angsten. Det
kan være nyttig både å hjelpe pasienten til å se både forskjellen mellom
angstutløserne og sammenfiltringen av disse. Der hvor det er grunn til å
tro at det er reellt grunnlag for frykt, må den neste terapeuten forholde
seg til dette.
14. Sinne: I løpet av terapien og tiden etter, og eventuelt gjennom en belastende granskingssak, kan pasienten oppleve alt fra mild irritasjon til
sydende raseri. Når han/hun tenker tilbake på episoder eller leser høringsuttalelser fra terapeuten, kan det framkalle forskjellige grader av
sinne. Ofte kan dette være en sunn reaksjon, en følelse som hjelper til å
plassere ansvar og opprettholde selvaktelse. Men raseriet kan også oppleves som overveldende, og kan bli malplassert, hvilket kan slå tilbake
på pasienten. Andre pasienter er ikke i stand til å føle sinne. Kort sagt:
De fleste vil trenge hjelp med sitt sinne – noen til å føle det, andre til å
15. Forakt: Forakt kan sees som en avløser for sinne. Oftest vil det være rettet mot den krenkende terapeuten. Enkelte kjenner det spesielt sårt å
Matrix • 101
tøyle det.
forakte en de tidligere har forgudet. Forakt kan også generaliseres, eller i
noen tilfeller vendes innover. Igjen er det den neste terapeutens oppgave
å hjelpe med å sortere og bearbeide pasientens følelser.
16. Kognitive vansker: Det er slitsomt å være offer for krenkelser og seksuelle overgrep. Mange opplever at tanker og følelser knyttet til det de har
opplevd medfører svikt i konsentrasjon og oppmerksomhet, og at de
ikke klarer å løse oppgaver og situasjoner som de tidligere har mestret.
Dette bidrar til tap av selvtillit, og en følelse av at det er noe “feil” med
dem. Psykoedukativ tilnærming om krisereaksjoner kan utgjøre en nyttig realitetsorientering. Likeledes kan det være nyttig at terapeuten bistår med finne ut hvor mye pasienten makter å påta seg av oppgaver, og
å snakke om mulighet for avlastning.
17. Seksuelle vansker: Det er velkjent at mennesker som er blitt utsatt for
incest eller seksuelle overgrep i ettertid kan oppleve seksuelle problemer.
Dette gjelder også de som har blitt utsatt for seksuelle overgrep i terapi.
Å forstå og tilnærme seg dette som man ville med et incestoffer kan
være hensiktsmessig.
18. Forverring av opprinnelige problemer: Når en pasient oppsøker en terapeut er det vanligvis for å få hjelp til å mestre problemer som er store
nok til å være hemmende for ens livsutfoldelse. Når terapien går ut av
kurs og blir en tilleggsbelastning, kommer ofte de opprinnelige vanskene i bakgrunnen, samtidig som de kan forsterkes. Det er viktig at den
neste terapeuten er klar over dette, og ivaretar også den opprinnelig presenterte problemstillingen. En ser ofte at disse glemmes i den neste terapien.
Disse punktene er ikke å forstå som et syndrom, men som normale, menneskelige reaksjoner på traumatiske opplevelser. Det er utmattende å oppleve
det, og å finne veien videre er vanskelig. De fleste vil trenge hjelp med dette. I
tillegg vil både det som har skjedd, og pasientens reaksjoner på det, påvirke de
som står pasienten nær.
Sekundærofre
De fleste pasienter har pårørende (ektefeller eller samboere, foreldre, barn, sø-
Matrix • 102
sken) som på ulike vis kan være preget av det som har skjedd. Mange pasienter
har skyldfølelse ovenfor sine nærmeste, og kan samtidig oppleve at det er vanskelig å snakke med dem om det som er skjedd (jf. ovenstående punkter). Se-
33. årgang nr. 1
kundærofre kan ofte ha store vansker og trenger hjelp for å forstå og forholde
seg til situasjonen. De blir ofte glemt. Den neste terapeuten har en viktig oppgave i det å passe på at pasientens pårørende blir ivaretatt. Dette kan gjøres på
mange forskjellige måter, fra familieterapi hvis og når tiden er riktig for det, til
henvisning til annen terapeut dersom det er nødvendig. I noen tilfeller har
pasienter ønsket at den neste terapeuten har snakket med relevante pårørende
alene. Hvorvidt det er et klokt valg må avgjøres individuelt.
Folk er forskjellige. Noen vil oppleve mange senskader, andre få. Noen vil
ha sterke reaksjoner, andre mildere. For noen vil senskadene vare i årevis;
andre vil slite en kortere periode. For noen vil det gå noe tid før de tar innover
seg det de har opplevd, slik at reaksjonen først kommer en tid etterpå. Enkelte
vil oppleve at vanskene avtar, for så å komme tilbake dersom noe minner en
om det som skjedde. Enhver vil ha sin unike opplevelse. Når noen av dem etterhvert finner veien til den neste terapeuten, er det viktig at denne er klar
over deres spesielle vansker og behov, og har oversikt over de vanligste psykiske reaksjonene og hvilke terapeutiske utfordringer man kan forvente.
Forebygging
Etikkundervisningen på profesjonsstudiet i psykologi er mangelfull når det
gjelder grenser, krenkelser og overgrep i terapi. Under mine spesialiseringskurs ble det så vidt nevnt på ett av dem. Det var først i 1995, da jeg deltok på
Gary Schoeners seminar om profesjonell incest i Oslo i regi av Norsk Psykologforening at jeg begynte å få en oversikt over tematikken. Man kan få inntrykk av at dette er et ømtåelig emne som profesjonene strever med å forholde
seg til. Temaet grenser og grensekrenkelser bør få en langt mer sentral plass i
etikkundervisningen både på medisin- og psykologistudiet. Det bør ikke kun
tas opp på egne seminarer, men også integreres som et naturlig tema i andre
sammenhenger, både i utdanningen av fremtidige terapeuter, og i klinisk
praksis.
Det burde være selvsagt at veiledere tar opp betydningen av terapeutiske
rammer, og at profesjonell incest, inkludert det å fange opp mulig utglidning
hos kolleger, blir tematisert i den obligatoriske veiledningen som psykologer
gjennomgår på vei mot sin spesialitet. Jeg tenker videre at alle terapeuter gjennom hele sin yrkeskarriere bør være pålagt å delta i regelmessige kollegasamseg at de fleste terapeuter som forgriper seg på sine pasienter, gjør det når de
har arbeidet i mange år.
Matrix • 103
taler, blant annet for å ha en arena for dette temaet – ikke minst fordi det viser
Det er viktig å etablere en kollektiv bevisstgjøring, og å fremme indre refleksjon og kontroll hos den enkelte. Men vi trenger også gode ytre rammer,
for å beskytte både pasient og terapeut. Som nevnt er mange terapeuter privatpraktiserende eller arbeider alene. Fravær av arenaer hvor terapeuten kan søke
assistanse eller bli korrigert, tilsier at det er behov for et hjelpe- og sikringsapparat. Regler og lover som regulerer terapeutisk praksis er viktig, både innen
juss og via yrkesetikken. Herunder kommer også karantenetid. Mens mange
land har faste regler om hvor lang tid det kan gå før terapeut og pasient kan
inngå et privat forhold, har vi ingen slike regler i Norge. Reglene varierer for
øvrig mye fra land til land, og fra forening til forening, fra seks måneder til
livstid, sett på verdensbasis. Vi bør diskutere dette og gi en begrunnelse for
hvilket standpunkt vi faller ned på. Slik det er i dag hersker det unødvendig
usikkerhet om reglene blant terapeuter.
Når det gjelder sikkerhet for pasienter ser jeg det som ønskelig at kontrollerende og rettledende myndigheter i større grad enn i dag kommer inn i bildet
før krenkelsen har skjedd. Rutinemessig informasjon om pasientens rettigheter, for eksempel i form av en brosjyre fra Fylkeslegen, kunne være et viktig
bidrag denne sammenhengen.
Vi trenger gode forebyggende tiltak. Men siden erfaring forteller oss at grensekrenkelser og seksualisering av og til vil skje, trenger vi også oppfølgingsrutiner, både for krenkede pasienter og krenkende terapeuter.
Beredskap
Et støtteapparat for krenkende terapeuter finnes allerede: en terapeut som har
begått krenkelser har via sin fagforening tilgang på kollegastøtteordninger, og
til å søke økonomisk støtte i en eventuell rettssak.
Når en pasient melder inn et overgrep, står han eller hun oftest alene. Det
er, som tidligere beskrevet, en svært vanskelig situasjon å være i. Jeg er ikke
kjent med at noen av fagforeningene som terapeutene kan tilhøre, eller det
offentlige helsevesenet, har noen automatiske hjelpetiltak. Her er det noe å
hente fra Den norske presteforening. De har en praksis hvor den svakeste part
(den utsatte) settes først, og hvor det står tilgjengelig et støtteapparat som
følger klageren gjennom hele klageprosessen. De kan også følge opp etter at
den formelle prosessen er avsluttet. De er behjelpelige med henvisning til re-
Matrix • 104
levant viderebehandling eller støttegrupper, og kan i noen tilfeller betale for
korttidsterapi. Det bør også innen helsevesenet opprettes instanser som kan
fange opp, ta imot og støtte pasienter i denne situasjonen. Slik det er nå risike-
33. årgang nr. 1
rer pasienten å stå alene. Han eller hun blir også definert som utenforstående
i en pågående granskning: Den innmeldte saken behandles som en sak mellom Helsetilsynet, Fylkeslegen og/eller politi versus terapeuten. Dette medfører at det kan være vanskelig for pasienten å få vite hva som skjer og hvordan
behandlende instans ser på saken, og at det dermed også kan være vanskelig å
forstå avgjørelser som blir tatt.
Helsepersonellregisteret gir ikke ut annen informasjon enn hvorvidt en terapeut har autorisasjon eller ikke. De oppgir heller ikke hvorvidt det tidligere
har vært gitt sanksjoner. En psykolog som mister sin autorisasjon, kan dessuten arbeide videre som «terapeut», en tittel som er ubeskyttet. Mens psykiatere og psykologer som sanksjoneres tilbys støtte, kan det synes som om pasientens behov for trygghet og oppfølging blir glemt.
Terapeuter er mennesker, på godt og vondt, og å arbeide med terapi kan
være komplisert. Vi kan alle bli bedre, og vi kan alle hjelpe hverandre til å bli
det. Kanskje skal vi gi hverandre det rådet vi ofte gir våre pasienter - å snakke
om det.
Barrett, S.: Mismanagement of Psychotherapy. Internett: The QuackWatch Page, 2001.
Borys, D.: Dual relationships between therapist and client: A national survey of clinicians’ attitudes and practices. Unpublished doctoral dissertation, UCLA. (1998). In
Schoener, G: Assessment and Design of Rehabilitation og Professionals who have Violated
Boundaries. Seminar sponset av Menninger Clinic, Topeka, Kansas, feb. 2000
Brodsky, A.M.: Sex Between Patient and Therapist: Psychology’s Data and Response. I
Gabbard, G.O. (red): Sexual Exploitation in Professional Relationships. Washington D.C.
American Psychiatric Press, 1989
Cammaert, L.P.: How widespread is Sexual Harassment on Campus? International Journal
of Women’s Studies, 1985, vol 8 (4), s. 288-397
EPNP Etiske prinsipper for Nordiske psykologer, 1998
Epstein, R. & Simon, R.: The Exploitation Index. Bulletin of the Menninger Clinic, (1992)
56, s. 1-21
Eyman, J.R. & Gabbard, G.O.: Wil Therapist-Patient Sex Prevent Suicide? Psychiatric Annals, 1991, 21 (11), s. 669-674
Flydal. F. F.: 101 Helsepersonell tatt for seksuell utnytting og overgrep. Dagbladet,
01.10.14
Grunebaum. H.: Harmful Psychoterapy Experiences. American Journal of Psychotherapy,
1986 (40) s. 165-176
Gundersen, M.S: Det skal ikke hende…Grenseoverskridelser og seksuelle overgrep i terapi.
Trondheim. Tapir Akademisk Forlag. 2007
Gutheil, T.G. & Gabbard, G.O.: The Concept of Boundaries in Clinical Practice: Theoretical and Risk Management Dimensions. American Journal of Psychiatry, 1993 (150), s.
Matrix • 105
Referanser
Matrix • 106
188-196
Gutheil, T.G. & Gabbard, G.O.: Misuses and Misunderstandings of Boundary Theory in
Clinical and Regulatory Settings. American Journal of Psychiatry, 1998 (155) s. 409-414
Holroyd, J. & Brodsky, A.: Psychologist’s Attitudes and Practices Regarding Erotic and
Non-erotic Physical Contact With Patients. American Psychologist, 1977 (32), s. 843849
Holtzman, B.L.: Who’s The Therapist Here? Dynamics Underlying Therapist-Client Sexual Relations. Smith College Studies in Social Work, 1984, 54 (3), s.204-224
Haavind, H.: Forhandling om erotikk og autoritet i det terapeutiske rom. Psyke og Logos,
1994, 15 (1), s. 125-145
Haavind, H & Hvistendal, M.: Erotisk og ikke-erotisk kroppskontakt og berøring mellom
psykologer og deres klienter. Vedlegg til Tidskrift for Den norske Psykologforening, 1992
(10)
Jehu, D.: Patients as Victims: Sexual Abuse in Psychotherapy and Counseling. John Wiley &
Sons, Chichester, England, 1994
Kaluza, S. & Solend, P.: Rom for overgrep. Magasinet, Dagbladet, 10.01.04
Lehmann, La Vergne: The Garbage Project Revisited: From a 20th Century Archaeology
of Food Waste to a Contemporary Study of Food Packaging Waste. Sustainability,
2015, 7, s. 694-2010
Notman, M. K. & Nadelson, C. C.: Psychotherapy with Patients who have had Sexual
Relations with a Previous Therapy. Journal of Psychotherapeutic Prac. and Res. 1994 (3),
s. 185-193
Pope, K.: Therapist-Patient Sexual Involvement. A Review of the Research. Clinical Psychology Review, 1990 (10), s 477-490
Pope, K.: Sexual Involvement With Therapists: Patient Assessment, Subsequent Therapy, Forensics. American Psychological Association, Washington D. C., 1994.
Pope, K: Therapist -Patient Sex as Sex Abuse, http://kspope.com, 1990
Regjeringen v/arbeidsgiverrepresentantene i Den norske kirke, Kultur- og kirkedepartementet, Kirkelig arbeidsgiver- og interesseorganisasjon og Bispemøtet : Veiledningshefte for kirkelige arbeidsgivere ved mistanke eller anklage mot arbeidstaker om seksuelle
overgrep. Brosjyre, 2008
Schoener, G.R. & Milgrom, J.H.: Helping Clients Who Have Been Sexually Abused By
Therapists. I Keller, P. A. & Heyman, S.R. (red.), Innovations in Clinical Practice: A
Source Book. Vol 6, 1987
Schoener, G.R.: Seminar om profesjonell incest i regi av NPF. Oslo, 1995
Schoener, G.R.: Assessment and Design of Rehabilitation for Professionals Who Have
Violated Boundaries. Seminar sponset av Menninger Clinic. Topeka Kansas, feb. 2000
Statens Helsetilsyn: Pressemeldinger 2000-2015. https:// www.helsetilsynet.no.
Stone, M.: Boundary Violations Between Therapist and Patient. Psychiatric Annals, 1976,
6 (12), s. 670-677
TELL (Therapy Exploitation Link Line). Nettsted for offer for overgrep i terapi. http://
www.therapyabuse.org/topics.htm 1989 - d.d.
Vasquez, M.J.T.: Sexual Intimacies With Clients After Termination: Should a Prohibition Be
Explicit? Ethics and Behavior, 1991 (1), s. 45-61
Wichstrøm, L.: Hvem går til psykolog? Tidsskrift for Norsk Psykologforening, 2009, vol 46
(11), s. 1036-1043
Yalom, I.: Dobbeltspill i sjeledypet. Oslo. Pax forlag. 1999
Zur, O.: In Celebration of Dual Relationships. How Prohibition of Non-sexual Dual Rela-
33. årgang nr. 1
tionships Increases the Chance of Exploitation and Harm. Independent Practitioner,
2000, vol XX (3), s. 97-100
Abstract:
The article discusses boundary violations, sexual exploitation and professional incest in
psychotherapy. Prevalence in Norway and comparable countries are presented. Four
major areas of violations are characterized: Underengagement, dual relationships, overengagement and professional incest. The main focus is on the last two types of harmful
therapy. The possible long- and short-term impacts on the patient are described, and
therapeutic implications for the next therapist that meets the patient. The lack of public
and professional care for victims of abuse in therapy is highlighted. Finally, measures to
heighten awareness, control mechanisms and preemptive measures for therapists are
suggested. While the article is based on international and specifically Norwegian literature, much of its content is derived from my own work with victims of harmful therapy
through a support group.
Matrix • 107
Key words: Boundary violations, professional incest, harmful therapy.
Postmodern kärlek
Per Magnus Johansson1
Artikeln kontrasterar den kärlekssyn som psykoanalysens grundare
Sigmund Freud givit uttryck för mot den analys av vår samtids kärlek som sociolog Eva Illouz nyligen presenterat. Skönlitterära verk
från 1960-talet (Lawrence Durrell) och 2010-talet (Lena Andersson)
exemplifierar hur kärlekens väsen i fiktiva verk förändrats från (för)
modern till postmodern tid. En slutsats är att den poetiska klangen, gåtfullheten, riskerar att gå förlorad i den kärlek som förs ut på
den fria, kapitalistiskt impregnerade marknaden. Som försvarare och
frambärare av kärlekens poesi i postmodern tid framstår Julia Kristeva
och Philippe Sollers. Röster från den psykoanalytiska praktiken framträder i texten. En komplex och sammansatt situation beskrivs.
Författaren avrundar artikeln med en personligt hållen passage om
kärlekens villkor.
Kärleken i det postmoderna samhället, vad finns att säga om den? Frågan är
naturligtvis oändligt omfattande och risken för att hamna fel och gå vilse är
överhängande. Icke desto mindre, och kanske på grund av detta, är det mitt
intryck att forskare – psykologer, psykoanalytiker, historiker, litteraturvetare
och sociologer – i dagsläget sysselsätter sig med frågan. I detta sammanhang
kan jag nämna två internationellt uppmärksammade forskare och kvinnor,
Eva Illouz och Julia Kristeva. Den förra utgav för några år sedan en sociologisk
studie över varför kärleken i så hög grad är smärtfylld. Den senare publicerade
förra året, 2015, tillsammans med sin man, Philippe Sollers, en bok om äktenskapet i vilken de ser det som ett uttryck för de sköna konsterna.
Även flera i vår tid uppmärksammade skönlitterära författare sysselsätter sig
Matrix • 108
med samma tema. Den prisbelönte författaren Kristian Lundberg nämner i ett
1. Per Magnus Johansson: Docent i Idé- ock lärdomshistora vid Göteborgs universitet.
Grundare och redaktör för kulturtidskriften Arche. Författare till mer än 150 texter.
Privatpraktiserende psykoanalytiker. Mail: [email protected]
33. årgang nr. 1
nummer 2015 av Författarförbundets tidskrift Författaren att han ämnar ägna
sig åt att skriva om kärleken i sin kommande bok. Som bekant för de flesta i
Sverige har Lena Andersson under de senaste åren publicerat två romaner på
temat kärlek vilka lett till livliga diskussioner, inte bara vad gäller temat och
hur hon gestaltar det utan också beträffande förhållandet mellan fiktion och
verklighet, och vice versa. Kärlekens och sexualitetens villkor har sedan
1900-talets början befunnit sig och befinner sig fortfarande i en process av
förändring. Dessa förändrade villkor skapar behov av reflektionsarbete.
Kärleken och dess gåtfullhet behandlas alltså av forskare från skilda discipliner och av skönlitterära författare. Till detta kan läggas en inte helt oviktig
sak, nämligen att kärleken är en del av den politiska kampen. Allt sedan Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) bildades 1932, det vill säga två år
innan Svensk-finska psykoanalytiska föreningen bildades, har kärleken och
sexualiteten i exempelvis Sverige varit ett objekt för politisk strävan och
kamp. Bortom den direkta politiska diskursen om rätten till ett eget valt kärleksliv, i det psykoanalytiska arbetet, talar patienter och analysander om kärleken och de konfliktfyllda problem den vållar dem; de söker i det psykoanalytiska arbetet sätta sanningssökande ord på något högst personligt. Och
slutligen, i vardagslivet, så levs kärleken privat utan att någon annan än de
inblandade får ta del av den.
Freuds kärlekssyn
För att få en bakgrund tror jag att det är centralt att påminna om en väsentlig
frågeställning. Jag gör det genom att rekonstruera delar av Sigmund Freuds
tänkande. Freud (1856-1939) lyfte fram att hans patienter hade svårigheter
som visade sig i deras oförmåga att arbeta och att älska. De led av att inte få
tillgång till sin lust. Att den psykoanalytiska behandlingen syftade till att
möjliggöra något med avseende på dessa oförmågor innebar inte självklart att
alla lyckades omvandla dem till förmågor. Det var med andra ord inte självklart för Freud att alla hade förmågan att förbinda sig till arbete och i kärlek
till en annan person. Det är centralt att hålla i minnet att den tidsperiod
Freud verkade inom tillhör den begynnande moderna eran – mellan 1870-talet och fram till sin död 1939 – i västerländskt samhällsliv; de sociala strukturerna och levnadsomständigheterna var ur flera aspekter annorlunda jämfört
ras. Något var annorlunda, men något annat var detsamma. Det ena – olikheten – är lika viktigt som det andra – likheten.
Postmodern kärlek
Matrix • 109
med tiden innan Freud liksom i förhållande till vår egen tid. Världen föränd-
Freud hade uppfattningen, till viss del i relation till sin konsekvensuppfattning beträffande kärleken, att den var analyserbar, eller, om jag tolkar Freud
försiktigt, att delar av kärleken under specifika betingelser och uttryck var
möjliga att analysera. Dels kunde man analysera vad han ansåg vara universella villkor för kärleken och dels kunde psykoanalytikern förstå den enskildes sätt att förbinda sig i sitt kärleksliv i förhållande till hans eller hennes
uppväxt. Han hävdade att diktarna beskriver kärlekens villkor, men att de så
att säga är tvingade att i sin beskrivning av dem – med andra ord hur
människor gör sina objektval, liksom hur de, som han uttryckte det, ”bringar
sin fantasis krav i samklang med verkligheten” – låta beskrivningen färgas av
att de måste erbjuda sin läsare ”intellektuell och estetisk njutning samt vissa
känsloeffekter”. Detta framkommer i artikeln ”Om en särskild sorts objektval
hos mannen”, skriven 1910. Artikeln – en av tre – ingår i Bidrag till kärlekslivets
psykologi som publicerades 1918.2 Vetenskapen har emellertid inte sådana
krav, hävdade Freud, ty den svarar mot det mest långtgående avstående från
”lustprincipen som vårt psykiska arbete är i stånd till”.3 Det fanns, enligt
Freud, en strängt vetenskaplig bearbetning av människans kärleksliv, och den
ägnade sig psykoanalysen delvis åt.
Freud har en principiell tanke som är viktig beträffande kärleken, en tanke
som betonas i Bidrag till kärlekslivets psykologi. Den innebär att den enskilda
människan är präglad av barndomen med avseende på sina kommande val av
kärleksobjekt. Det är utifrån denna prägling i barndomen under rådande kulturell diskurs som kärlekens universella drag, enligt Freud, avspeglas i individen; människan älskar olika men ändå lika. Barnets förhållande till sina båda
föräldrar kommer att strukturera sättet på vilket hon/han senare i livet väljer
sitt, eller sina, kärleksobjekt. Freuds generella utgångspunkt var att barnet
hade en far (man) och en mor (kvinna) och dessutom syskon. Han levde i en
period då skilsmässan höll på att legaliseras och hade en för sin tid tolerant
syn på skilsmässan, vilket betyder att han ansåg att det ibland kunde vara
nödvändigt med en skilsmässa även om det enligt Freud var barnen som ofta
Matrix • 110
fick betala ett pris för föräldrarnas skilsmässa.
2. Freud, Sigmund. Samlade skrifter av Sigmund Freud (S Skr), band V (“Sexualiteten”)
(1998.
3.Freud, S Skr V (1998), s 185.
33. årgang nr. 1
Kärlekens allmänna villkor och samhällsnormer
Låt mig ta ett exempel som utgångspunkt för vidare reflektioner om kärlekens
allmänna villkor, nämligen frågan om homosexualitet. Inom parantes kan
nämnas att Freud hade en för sin tid ovanligt öppen och tolerant syn på homosexualiteten, vilket bland annat framträder i hans verk om Leonardo da
Vinci och inte minst och på ett annat sätt i hans råd till en mor som i förtäckta ordalag talade om sin homosexuelle son.4 Som historiker känner jag väl till
att människors intresse för historia är svagt och människor tenderar att glömma bort historien. Homosexualiteten var i Sverige fram till 1944 en brottslig
handling. Det betyder att de homosexuella levde i skymundan, i skräck och i
hemlighet. De levde i rädsla och präglades av skam. Fram till 1979 var homosexualiteten, det vill säga för mindre än fyrtio år sedan, betraktad som en
mentalsjukdom enligt den amerikanska psykiatriska diagnosnomenklaturen.
Homosexuella i Sverige har sedan 2009 rätten att ingå samkönade äktenskap.
Sedan 2010 har de homosexuella i vårt land rätt att gifta sig och att adoptera
barn. Sedan några decennier tillbaka används regelbundet i massmedia uttrycket att ”komma ut”, vilket innebär att den homosexuelle, man eller kvinna, berättar om sina sexuella preferenser. Denna kärlekens diskurs är sällan
präglad av poetiska inslag, inte heller brukar den försöka fånga kärlekens mystik och mångfald, utan det blir mer en politisk ton som präglar den; en känsla
av befrielse präglar personerna som framträder. Dessa framställningar får
många gånger större medial uppmärksamhet beroende på i vilken mån det
handlar om så kallade kändisar, alltså om människor som antas ha allmänt
intresse.
Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att den diskussion som förts
bland psykoanalytiker om normalitet inte sker oberoende av samhällets diskussioner om gränser, normalitet och tabu. Den samhälleliga synen på vad
som är normal kärlek, och vad kärlek är, påverkar också psykologiska teorier
om så pass laddade och känsliga frågor som sexuella beteenden och preferen-
4. Gay, Peter (1988), Freud. Svenska översättningen utkom 1990. ”Jag förstår av Ert brev
att Er son är homosexuell. Det slog mig att Ni själv inte använder denna term i Era
uppgifter om honom. Får jag fråga varför Ni undviker den?” Senare i brevet skriver
Freud: ”Homosexualitet är förvisso inte någon fördel /…/ men den är ingenting att
skämmas för, inte någon last, inte någon förnedring, den kan inte klassificeras som
sjukdom; vi betraktar den som en variation av den sexuella funktionen, uppkommen genom ett visst avbrott i den sexuella utvecklingen.” (Gay (1990), s 633.)
Postmodern kärlek
Matrix • 111
ser. Andra sexuella handlingar och beteenden, som exempelvis onani, har på
samma sätt genomgått likartade attitydförändringar. En enskild människas
bedömning av om en handling eller ett beteende tillhör den vanliga människan eller om handlingen är onormal eller beteendet är onormalt påverkas av
den samhälleliga och juridiska bedömningen.5 Psykoanalysen har genom att
den teoretiserat över sexualiteten i dess olika former haft ett nära förhållande
till frågan om vad som är normalt och vad som är onormalt. Psykoanalysen
har ömsom anklagats för att vara alltför politiskt radikal alternativt för att
vara värdekonservativ. Detta faktum visar hur centrala och känsliga frågeställningarna om normalitet har varit och är. Vad som är normalt och vad
som är tillåtet griper in i de fundamentala mänskliga frågeställningar som
psykoanalysen tar sig an.
En annan i sammanhanget avgörande fråga gäller familjebildning. Traditionellt sett förbinds kärleken i hög grad med förhoppningen om barn; kärleken skall leda till en fortsättning, en förlängning, eller som man säger i juridiska sammanhang, en genealogisk överlåtelse. Freuds resonemang kring
kärleken mellan kvinna och man kan inlemmas i denna förhoppning. Vem
eller vilka kan bilda familj? Det postmoderna samhällets svar är ”alla som
fyllt 18 år”. Det svaret innebär också att ensamstående kan adoptera barn och
bilda familj. Den enda gräns som gäller har med åldern att göra; en person
som vill bilda familj genom att adoptera barn bör inte ha överskridit 45 år. I
kölvattnet av denna fråga finns också frågan med vem man kan gifta sig. I
Sverige var giftermålet fram till 2009 reserverat för man och kvinna. Innan
dess, från och med 1995, fanns möjlighet att registrera könsneutralt partnerskap. Det omvandlades således 2009 till en könsneutral äktenskapslag. Idag
kan man och man, kvinna och kvinna, transperson och transperson gifta sig
med varandra. Det är också så att på några håll i västvärlden kan man gifta
sig med sig själv. Den som det fram till nu inte går att gifta sig med – om jag
håller mig till Sverige – är en person som inte fyllt 18 år. Man har inte heller
juridiskt stöd för att gifta sig över etablerade artgränser. Men därutöver finns
inga begränsningar frånsett att det inte är möjligt att som förälder gifta sig
med sitt barn, inte heller är det tillåtet för helsyskon att ingå äktenskap. Men
den senare frågan ligger i tiden; det finns ett tyskt syskonpar som skaffat
barn; visserligen ingrep det tyska rättsväsendet men inte ens fällande dom,
Matrix • 112
efter utdragna rättsprocesser, lyckades få syskonen att avstå från att skaffa fler
5. När det gäller utvecklingen av vår tids diagnostiska manualer kan vi spåra en likartad svårighet att hitta fram till ett grundläggande system för klassificeringen, ett system som skulle stå oberoende av ideologiska förändringar och föreställningar.
33. årgang nr. 1
barn.6 Svensk lagstiftning kan, efter prövning, tillåta äktenskap mellan halvsyskon. Med andra ord kan man säga att det finns två gränser som på något
sätt upprätthålls i dagens samhälle. Den ena svarar mot att samhället betraktar ålder som en relevant gräns; under en viss ålder är äktenskapet – och kärleken inom dess ram – inte tillåtet. Pedofili är brottsligt, liksom det sexuella
utlevandet mellan förälder och barn. Inte heller barn (under 18 år) får gifta
sig. Om den ena gränsen rör ålder så handlar den andra om nära blodsband.
Freud tänkte sig aldrig att två personer med samma kön skulle kunna gifta sig
eller bilda familj. Än mindre att de skulle kunna adoptera barn. De kulturella
och ideologiska förutsättningarna fanns inte för att Freud skulle skriva om de
frågeställningarna. Däremot fanns blodsbandsgränsen och frågan om åldersgränsen närvarande i Freuds tänkande.
Det är säkerligen så att i framtiden kommer även dagens rådande gränser
att ifrågasättas och debatteras. Vi lever i en epok som oreflekterat använder ett
av de uttryck som användes som slogan 1968 på Sorbonnes väggar: det är förbjudet att förbjuda! I det närmaste varje gränssättning upplevs idag som ett
uttryck för, som man säger, det patriarkala förtrycket. Varje nej bör undersökas och eventuellt förvandlas till ett ja. En gräns upplevs ofta som en begränsning, det vill säga att det är negativt. Ett tabu beskrivs inte sällan som ett uttryck för den gamla tidens fördomar.
I linje med detta framträder en viktig skillnad i förhållande till den epok
som präglade Freud och som brukar betecknas som sekelskiftets Wien. Freud
upptäckte att människor hade fantasier, hemliga och omedvetna, liksom
drömmar som också byggde på omedvetna önskningar, vilka Freud ansåg
kunde begripliggöras. Dessa fantasier – och drömmar – kunde framstå som
hotande, berikande och överraskande. Freuds tanke var inte att de alltid skulle levas ut utan snarare, i enlighet med fransk psykoanalys, skulle de inlemmas i en symbolisk ordning och därmed bli analyserbara. Vår tid präglas snarare av att fantasier inte bara kan utan bör förverkligas, med andra ord utlevas.
Till detta skall läggas en viktig anmärkning och en reservation. Vi vet inte
exakt hur människor i en befolkning tänker och tycker om de transformationer som kärleken och kärlekens villkor sedan efterkrigstiden genomgått och
alltjämt genomgår i västvärlden. Vad vi säkert kan identifiera är vad lagstiftningen säger, och de konflikter och dispyter som den förändrade lagstiftningen ger upphov till. Vi kan studera debatterna på kultursidor, i ideologiska
6. Hipp, Dietmar (2008), “Gefährliche Liebe”, i Der Spiegel 11/2008, s 62-65.
Postmodern kärlek
Matrix • 113
texter, i vetenskapliga artiklar och i olika debattprogram. Och vi kan lyssna
på våra analysander och patienter. Fiktiva verk som berör kärleken kan naturligtvis också leda till kunskap och till fördjupade diskussioner. Ett känt historiskt exempel är Gustave Flauberts roman Madame Bovary (1856).
Kärlekens fenomenologi och kärleksideal
Efter denna bakgrundsskiss avser jag att mer specifikt belysa antagandet att
det finns vissa universella fenomen som karakteriserar kärleken och att det
finns icke historiskt färgade och universella inslag i kärlekens fenomenologi.
Freud antog att sådana fanns. Det var en av anledningarna till att han sökte
svar på kärlekens problematik och gåtfullhet i den grekiska mytologin och i
äldre klassiska texter. Kärlekens fenomenologi, dess universella karaktärsdrag,
kan sökas i hur kärleken visar sig inom såväl poesin, dramatiken och epiken
som inom essäistiken. Allt ifrån Höga visan, de medeltida kärleksballaderna,
Shakespeares kärleksdramer, Goethes poesi, Lawrence Durrells romankonst,
Gunnar Ekelöfs, Karin Boyes och Edith Södergrans poesi, Stendhals romaner,
Roland Barthes essäer till Bob Dylans, Leonard Cohens och Patti Smiths tonsatta poetiska texter. I dessa texter beskrivs lusten, svartsjukan, saknaden, behovet av kontinuitet, begäret, meningen med livet, längtan, lyckan, olyckan,
behovet av livslång kärlek, sökandet efter den rätta personen, efter att höra
ihop och vara förenad med en människa, vad det innebär att ha blivit drabbad av den stora kärleken, av tvivlet på kärleken, den oreserverade kärleken,
den olyckliga kärleken, den obesvarade kärleken, den icke förverkligade kärleken; hela kärlekens dramatik gestaltas i skönlitteraturen.
Ytterligare en central fråga handlar om kärlekens varaktighet. Vi vet om att
kärleksmötena har blivit fler än vad de var under Freuds tid. Skilsmässan var
då mer ovanlig än vanlig. Idag är skilsmässan inte statistiskt onormal.7 På
Freuds tid skilde sig omkring en procent av dem som ingått äktenskap i relation till antalet vigslar under ett och samma år, och idag är motsvarande
Matrix • 114
siffra omkring femtio procent. Vi har med andra ord att göra med två radikalt
7. Granskar man skilsmässostatistiken i Sverige finner man att registreringen av dessa
inleddes 1831 i Sverige. Då genomfördes 95 skilsmässor. År 1900 var antalet skilsmässor 405. Antalet vigslar det året var 31478. Frekvensen skilsmässor låg således på
drygt 1 procent. Tio år senare låg frekvensen på knappt 2 procent. Frekvensen steg
gradvis fram till 1960, då frekvensen låg på nästan 18 procent. Mellan 1960 och
1990 fördubblades antalet skilsmässor, från 8958 till 19357, och frekvensen låg 1990
på knappt 39 procent. 2014 ingicks omkring 47000 äktenskap samtidigt som drygt
24000 äktenskap uppöstes via skilsmässa, det vill säga en frekvens på cirka 51 procent. Skilsmässa inträffar vanligen efter ungefär 4 års äktenskap. (Källa: www.scb.se)
33. årgang nr. 1
olika världar. De frågor jag ställer mig handlar om: Hur många gånger kan en
man respektive kvinna bilda familj? Och i kölvattnet av den frågan; hur
många kan en man respektive en kvinna älska samtidigt? Kan man älska mer
än en person samtidigt? Är månggifte möjligt endast i vissa delar av världen?
Är idén om kärleksobjektets exklusivitet ett uttryck för ideologiska föreställningar eller motsvarar den kärlekens natur? Vad får det för konsekvenser för
barns möjlighet att älska när fler barn – så som fallet är i vårt samtida samhälle – har vuxit upp med föreställningar om såväl biologisk, foster-, adoptivsom plastpappa, eventuellt också med föreställningen om en ny plastpappa?
Hur många objektbyten kan ett barn, som sedermera blir en vuxen person,
klara av för att senare självständigt kunna älska en person? Vilken form av
exklusivitet och vilken form av kontinuitet krävs för att, om jag tillåts knyta
an till den tidiga psykoanalytiska traditionen, förmågan att älska skall bestå?
I vilken utsträckning är svaren på de skilda frågorna av generell karaktär, i
vilken utsträckning är de avhängiga individuella aspekter? Det svenska miljöpartiets ungdomsförbund hade på en av sina senare kongresser uppe frågan
om att legalisera månggifte för män och kvinnor. Vad skulle ett sådant förslag, om det förverkligades, få för konsekvenser för de älskande?
Vad som kan vara av värde att komma ihåg är att det är viktigt att klarsynt
granska vad man skulle kunna kalla den mänskliga perfektionen i förhållande till det monogama idealet. Perfektionen uppnås sällan; män har haft älskarinnor, kvinnor har haft älskare. Dessa utomäktenskapliga relationer har sedan lång tid varit mer eller mindre hemliga. Understundom har de dock
fungerat såsom garanti för äktenskaplig fortlevnad. I enskilda fall har älskarinnan bytt position och blivit hustru.
Det är uppenbart att det finns skilda sätt att dechiffrera kärleksbegreppet
och några av de distinktioner som är behjälpliga i sökandet efter kärlekens
väsen och dess villkor har jag tidigare tagit upp i Psykoanalys och humaniora.
Jag låter dem avsluta denna text.
Roman med universella inslag
Om jag får hålla mig kvar i den era som står i förbindelse med den bild Freud
ger av kärlekens villkor/fenomenologi kan Lawrence Durrells (1912-1990) romansvit Alexandriakvartetten få tjäna som ett exempel på hur ett fiktivt verk
lymen i kvartetten. Det gäller ett avsked mellan romanens berättarjag, Darley,
och Clea, vilka efter en del kärleksförvecklingar bestämmer sig för att gå skil-
Postmodern kärlek
Matrix • 115
gestaltar kärlekens väsen. Följande avsnitt står att finna i Clea, den fjärde vo-
da vägar. De båda har varit älskande – poetiskt älskande varandra i frihet.
Durrell lyckas fånga komplexiteten i relationen mellan de två och hur de talar
förbi varandra för att kunna ta steget ifrån varandra, samtidigt som berättaren av en slump får hjälp av yttre omständigheter att fullfölja steget bort. Det
är som om avskedet, bortdomnat, befinner sig i en form av overklighet som
inte går att undvika med det de två romangestalterna har erfarit tillsammans:
Det var meningslöst att ännu en gång förlita sig på vad som endast
kunde vara en kort respit. ”Å Darley”, sade hon, ”när reser du, min
vän?” och tog mina händer.
– ”Om ett par veckor. Dessförinnan tänker jag inte träffa dig alls.
Det är ingen mening med att vi upprör varande med de här grälen.”
– ”Som du vill.”
– ”Jag skriver till dig.”
– ”Ja visst.”
Matrix • 116
Det var ett underligt likgiltigt sätt att skiljas efter en så betydelsefull
gemenskap. En sorts spöklik bedövning hade drabbat våra känslor.
Det värkte intensivt inom mig, men det var inte sorg. Den livlösa
handtryckning vi växlade uttryckte endast en ovanlig och ärlig själslig trötthet. Hon satt i en stol och rökte tyst och såg på, medan jag
samlade ihop mina tillhörigheter och stuvade dem i den gamla nötta
portfölj som jag hade lånat av Telford och glömt att lämna igen föregående sommar. /…/ Det hela föreföll på något sätt overkligt, men
jag kan inte säga att jag kände någon klart definierad, skarp smärta.
”Så det här kriget har åldrat och förslöat oss”, sade hon plötsligt
liksom för sig själv. ”Förr i världen skulle man ha tänkt på att resa
bort för att, som vi sade, komma bort från sig själv. Men att komma
bort från det …”
När jag nu skriver ner orden i all deras trista banalitet inser jag
att hon i själva verket försökte säga farväl. Mänskliga önskningars
vanmakt. För mig låg framtiden öppen, obunden; och jag kunde inte
föreställa mig någon del av den som inte på något sätt inrymde Clea.
Denna skilsmässa var … ja, den vara bara som att byta bandage
tills ett sår skulle läkas. Fantasilös som jag är kunde jag inte klart
föreställa mig en framtid som skulle kunna ställa oväntade krav på
33. årgang nr. 1
mig; en framtid som var något fullständigt nytt. Den måste lämnas
att utforma sig över nuets tomhet. Men för Clea hade framtiden
redan slutit sig, uppvisade redan en tom mur. Den stackars varelsen
var rädd!
– ”Jaha, det var allt”, sade jag till sist och stack portföljen under
armen. ”Om det är något du vill behöver du bara ringa. Jag kommer
att bo i våningen.”
– ”Jag vet.”
– ”Jag ger mig av då på en tid. Adjö.”
När jag stängde dörren till den lilla våningen hörde jag henne ropa
mitt namn en gång – men det var åter ett av dessa bedrägerier, dessa
små anfall av medlidande eller ömhet som bedrar en. Det skulle ha
varit löjligt att fästa någon vikt vid det, att vända tillbaka och inleda
en ny serie misshälligheter. Jag fortsatte nerför trappan, besluten att
låta framtiden få varje chans att läkas.
Det var en strålande solig vårdag och gatorna tycktes spolade med
färg. Känslan att ha ingenstans att gå och ingenting att göra var
både nedstämmande och upplivande. Jag begav mig hem till våningen och fann på spiselhyllan ett brev från Pombal där han skrev att
han troligen skulle bli förflyttad till Italien snart och inte trodde att
han skulle kunna behålla våningen. Jag blev glad, eftersom det gav
mig möjlighet att säga upp hyreskontraktet; jag skulle snart inte få
råd med min andel av hyran.8
Vad vi noterar är att romanförfattaren Lawrence Durrell – under det att han
skrev sin numera världsberömda romansvit Alexandriakvartetten – befann sig
inom ramen för den psykologiska dramatik som Freud försökte att analysera.
Den dramatiska framställningen av kärleken finner sin form i såväl vetenskaplig textframställning som i romanen. I det avseendet framstår grundantagandena som likartade i början av 1900-talet och ungefär ett halvt sekel
senare. Utdraget ovan ur Durrells roman är ett litterärt gestaltande av en skilsmässa mellan två människor – en man och en kvinna – som passionerat har
8. Durrell, Lawrence (1961). Clea. s 256ff.
Postmodern kärlek
Matrix • 117
älskat varandra. De lider och försöker skydda sig mot lidandet. Ambivalensen
finns närvarande mellan de två. Samtidigt uppenbaras att förlusten också
innebär en befrielse.
Att skriva kärlekens smärta eller att skriva om att kärleken gör ont
Det finns en viktig distinktion att göra beträffande texter om kärleken och
den gäller vilket perspektiv som används, ett utanför- eller ett innanförperspektiv. Durrell söker gestalta kärleken inifrån. Förenklat uttryckt är det uppenbart att forskare i större utsträckning än poeter och skönlitterära författare utnyttjar ett utanförperspektiv. När en forskare som Eva Illouz beskriver
och analyserar kärlekens förändringar i det förmoderna, moderna och postmoderna samhället får läsaren sällan en känsla av att kärlekens dramatik och
intensitet gestaltas annat än undantagsvis och då i form av korta citat ur
skönlitterära verk eller poem skrivna av bland andra William Shakespeare,
Jane Austen, William Wordsworth, Heinrich von Kleist, Johann von Goethe,
Emily Dickinson och J M Coetzee. Till någon del också i de återgivna intervjuer som Illouz genomfört. Hennes beskrivning handlar snarare om en analyserande distansering och objektifiering. Hon vill framställa den vetenskapliga sanningen om kärleken.
När en författare som Lawrence Durrell skriver om den moderna kärleken
förmedlas på ett annat sätt dess essens. Kärlekens villkor kan sägas indirekt
bli analyserade i det skönlitterära verket och utifrån den skönlitterära författarens frihet. Friheten för läsaren att tolka Durrells romansvit Alexandriakvartetten är i det närmaste oändligt mycket större än den tolkningsfrihet som
den vetenskapliga texten möjliggör. Läsarens poetiska utrymme är större i
Durrells text än i de vetenskapliga analyserna av kärlekens förändrade villkor.
Den danska skönlitterära författarinnan Suzanne Brøgger konstaterar 1973 i
Fräls oss ifrån kärleken att hon är trött på att läsa kärlekslösa filosofiska tankar
om kärleken: ”Jag orkar inte läsa filosofer som skriver om kärlek, men som
Matrix • 118
verkar kärlekslösa”.9
9. Brøggers ord återfinns citerade i Anders Johanssons bok Kärleksförklaring – subjektiveringens dialektik (2015, s 151). Citatet kommer som en kommentar till vad Johansson
kallar det “manliga teoretiserandet kring kärleken” och som enligt honom “konsoliderats som ett rent ideal, en utopi, en apori, en omöjlighet” (ibid.). Men frågan är
vilket värde dessa byggen får, skriver Johansson, om de inte kan knytas till det vardagliga och levda. Det är i relation till den tanken som Brøggers citat invävs. Brøgger, Susanne (1973; sv övers 1974), Fräls oss ifrån kärleken. Norstedts, Stockholm, s
145.
33. årgang nr. 1
Därför gör kärleken ont
Från Durrells gestaltning av en kärlek mellan man och kvinna som tillåts
frambära svårfångade element i relationen, vilka utgör utrymmen för de inblandade subjekten att också drömma i, blir steget till Eva Illouz (f 1961) försök att sakligt belysa kärlekens villkor och hur dessa har förändrats under
modern tid fram till postmodern tid radikalt. Illouz är inte filosof; hon är sociolog. Hon gör gällande att sociologin behövs i försöket att förstå kärlekens
föränderliga uttrycksformer.
Hennes bok Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring utkom i svensk
översättning 2013.10 Som boktiteln anger söker Illouz förklaringar till en
smärta förknippad med kärleken som inte hänvisar till vare sig psykologiska
eller biologiska/fysiologiska teorier. Hennes utgångspunkt är tanken att det är
sociala faktorer som utgör den grundläggande kraft som styr oss människor
på kärlekens område. Kärleken är en stark drivkraft bakom sociala relationer,
och den är minst lika grundläggande som makt, hävdar hon.11 Illouz betraktar sig som feminist, vilket emellertid inte betyder att hon inte kan ha kritiska
synpunkter på delar av den feministiska analysen av kvinnors kärlek. Hon
anser exempelvis att det är en brist inom feminismen att reducera kvinnors
kärlek till att vara fångade i patriarkatet. Det får till följd att den feministiska
analysen generellt sett har svårt att uppfatta att kärleken har stort inflytande
på både män och kvinnor i det moderna samhället. Visserligen ligger Illouz
tyngdpunkt på att diskutera sitt ämne i relation till kvinnors erfarenheter,
men hon ger reflektioner som också gäller den moderne mannen. Vad Illouz
tydliggör är således de institutionella kraftspel som leder till de kärlekskval
människor av idag upplever. Det är inte tillräckligt att endast avfärda dem
som någon form av ”falskt medvetande”.12 Hon är såsom sociolog inte intresserad av individers handlingar och känslor, utan det som drar hennes intresse
till sig är de sociala strukturerna bakom dessa handlingar och känslor. Sociologin ser Illouz som det forskningsområde, som tillsammans med ”en förståelse av modernitetens kulturella och institutionella kärna /…/ kan förklara
varför kärleken har förvandlats till en ständig källa till obehag, förvirring och
10.Bokens andra kapitel, ”Rädslan för att binda sig och partnervalets nya arkitektur”, är
skrivet tillsammans med sociologen Mattan Shachak.
11.Illouz, Eva (2013). Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring. s 17.
12.Ibid.
13.a. a., s 26.
Postmodern kärlek
Matrix • 119
rentav förtvivlan”.13 Detta anslag antyder att Illouz anser att så inte alltid har
varit fallet, i alla fall inte i lika omfattande grad som under modernitetens era,
vilken mynnat ut i det som ofta benämns postmodernitet.
När Illouz avrundar sin omfattande diskussion om den smärta som är förknippad med kärleken betonar hon att hon inte anser att den moderna kärleken alltid gör ont eller att någon förmodern tidsepok uppvisade en kärlek som
skulle vara bättre än dagens.14 Kärleken har alltid gjort ont, men den har förändrats och följaktligen gör den ont på nya sätt. Hennes avsikt har varit att
försöka blottlägga, till och med ”framhäva de sociologiska särdragen i dagens
situation”, och hon har medvetet valt att påvisa den olyckliga kärleken, för
det är den som är i behov av vetenskaplig belysning, hävdar hon.15 Hennes
angreppslinje bottnar i att ”[j]ämlikhet, frihet, sexuell tillfredsställelse, [samt]
att visa prov på omsorg och autonomi utan att se till könstillhörighet” skulle
vara svaret på vad ”den moderna kärleken och intimiteten utlovar”.16 Hon når
till sist fram till konstaterandet att det hon velat påvisa utgör en paradox. I
vandringen mot modern och postmodern tid anser hon sig ha kunnat visa att
”känslorna, kärleken och romantiken” har svalnat. Mot det framträder samtidigt att ”kärlekens betydelse för vår självkänsla på många sätt [är] större än
någonsin tidigare”.17 Illouz dröm är att människan skall finna fram till ”nya
former av passionerad kärlek”.18
Två romaner om kärlek i postmodern tid
Matrix • 120
Utifrån Eva Illouz sociologiska analyser är det av intresse att se om det går att
14.Parentetiskt kan nämnas att Illouz inleder alla sina kapitel med citat som på något
sätt står i relation till kapitelrubriken. Det sista kapitlet – som föregår en epilog – ledsagas av ett citat från Roland Barthes bok Kärlekens samtal. Fragment. Den utkom i
svensk översättning 1983; originalet är från 1977 och har titeln Fragments d’un discours amoureux. Citatet lyder: ”Ingen kärlek är originell.” (Illouz (2013), s 273.) När
det gäller Barthes bok betraktar jag den som en avgörande text kring kärlekens fenomenologi. Boken består av en samling textavsnitt grupperade efter nyckelkategorier knutna till kärlekens problematik, lagda i alfabetisk ordning. De olika textavsnitten kommenteras inte, inte heller analyseras de. Möjligheten till igenkännande är
påtaglig. Den älskandes utsatthet och de ord som följer av utsattheten, de ord utsattheten möjliggör, får en plats i Barthes urval av texter. Euforin, svartsjukan, rivaliteten, aggressiviteten, saknaden och andra för kärleken nyckelord beskrivs. Barthes
beskriver kärlekens fenomenologi.
15.Illouz (2013), s 324.
16.Ibid.
17.a. a., s 334.
18.a. a., s 325.
33. årgang nr. 1
spåra några av hennes slutsatser i något samtida fiktivt verk som har kärleken
som tema. Lena Andersson (f 1970) har skrivit två romaner som skildrar huvudgestalten Ester Nilssons möte med kärleken. I den första av dessa, Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek (2013), möter hon Hugo Rask, en
konstnär vars konst främst sägs bygga på ”rörliga bilder och text i en kombination som ansågs både storslagen och säregen”.19 Lidelsen drabbar henne
och nästan omedelbart sedan den gripit tag i henne kastas Ester resolut ut av
sin i romanen nedtonade sambo; han hjälper henne så snabbt att hon slipper
att föra den nya lidelsen på tal. Romanen slutar emellertid i att Ester konstaterar att hon inte förmår nå Hugo så som hon vill nå honom och inser till sist
att ”[i]nget mer fanns att förstå”.20 I den andra fristående uppföljaren, Utan
personligt ansvar (2014), i vilken Hugo Rask endast nämns i förbifarten och
som ett avslutat kapitel, kämpar Ester Nilsson med kärleken i mötet med skådespelaren Olof Sten. Och hon kämpar även i denna roman med rationalitetens näbbar och klor.21 Olof Sten är gift med Ebba; vuxna barn från tidigare
äktenskap finns. Stockholm är, liksom i den första romanen, den geografiska
basen för de förvecklingar man som läsare får följa och tiden sträcker sig över
drygt fyra år.
Romanernas respektive skeende bärs delvis fram av en allvetande berättare,
som ibland fäller påståenden som har något av aforismens karaktär över sig,
men fokus ligger på Ester och vad som sker i hennes inre. I Egenmäktigt förfarande framträder Ester som en person som strikt rationellt prövar sina möten
med Hugo Rask, men hennes reflektioner överskuggas av att hon bygger upp
dem i enlighet med vad hon själv vill se, vilket gör att hon envist missuppfattar det mesta av vad som utspelar sig mellan henne och Hugo Rask. Ett exem-
19.Andersson, Lena (2013). Egenmäktigt förfarande, s 13.
20.a. a., s 204.
21.Lena Anderssons berättarstil präglas av rationell pregnans. Samtidigt är hon lyhörd
för subtila element i språket. Det kan illustreras av vad som sägs i ett samtal mellan
den senare bokens två huvudgestalter Ester och Olof sedan de genomfört sitt första
samlag med varandra. Olof säger: ”Bättre än så här kan man inte ha det. /…/ Den
vackraste vinter ute, varmt inne, god middag och i sängen en kvinna man älskar.
Med.” Resonemanget som följer är Esters och hon vänder och vrider på vad Olof sagt.
Var det punkt mellan älskar och med eller inte? Hon väljer att gå på idén att det var
en punkt, och sedan, efter tankeansträngningen, sägs hon le matt (Utan personligt
ansvar (2014), s 64 f). I skrift är påståendet entydigt, och Andersson väljer en av de
två möjligheterna. För huvudgestalten Ester är det en annan sak; hon lyssnar till sin
Olof och kan följaktligen aldrig se punkten! Talakten blir här påtagligt performativ.
Postmodern kärlek
Matrix • 121
pel är att när hon anar att Hugo avstår från att tala om ett distansförhållande
han har, så skulle det bero på att det är under avveckling; ”chansen för byte
var stort”.22 När den allvetande berättaren i den första romanen talar om ”de
stigande förväntningarnas missnöje” konstateras utan omsvep:
Den enda fördelen med det är att besvikelsen efter en tid slår över i
en annan naturlag, de sjunkande förväntningarnas glädje inför det
minsta.23
Ester drabbas av dessa båda ”naturlagars” obönhörlighet. I den senare romanen kallar hon sig existentialist och betraktar Olof som fatalist, åtminstone
inledningsvis i sin frustration över att han inte väljer henne framför hustrun.
Det raster som den allvetande berättaren lägger över skeendet framträder exempelvis i följande passage, som kommentar till att Ester och Olof har haft
sex för första gången och denne, som vore han mycket överraskad, kommenterar hettan mellan dem, när deras möte, enligt Ester, byggde på att hon tagit
sig till Arvidsjaur just för att de var så attraherade av varandra. Försökte Olof
med sin kommentar meddela henne något, undrar Ester:
Det gjorde han, men Ester kunde inte se att Olof Stens alla yttranden
vid detta möte då de tog steget in i köttet var till för att trovärdigt
inför sig själv och en tänkt omvärld kunna fortsätta iscensättningen
av att det som skedde mellan honom och Ester Nilsson var oplanerad tillfällighet där han nätt och jämnt var inblandad. Det lindrade
skulden. Somliga människor har aldrig gjort något, bara utsatts för.24
I en annan passage, efter det att Ester obemärkt kunnat se Olof i närheten av
hennes bostad och han senare i hennes sällskap hävdar att han sällan befann
sig i de kvarteren, fälls kommentaren av den allvetande berättaren: ”Inget lyser så i neon som den förnekelse ingen efterfrågat.”25 Ester tolkar hans kringstrykande lite senare som ville han ”stå i en tämligen innerlig men outtalad
kontakt, utan personligt ansvar”.26
Den andra romanens händelseförlopp och det hopplösa i Esters förvänt-
Matrix • 122
ningar kan sägas få en bakgrund i den allvetande berättarens syn på Olof.
22.Andersson, Lena (2013). Egenmäktigt förfarande, s 46.
23.a. a., s 72.
24.Andersson, Lena (2014). Utan personligt ansvar, s 56.
25.a. a., s 97.
26.a. a., s 100.
33. årgang nr. 1
För honom var älskarinnan både idé och realitet, så självklar att han
aldrig tänkt på henne som idé men med stor iver anammat den hel
och hållen som realitet. Oavsett vad Ester Nilsson gjorde och sa, hur
förtvivlat hon än älskade och vädjade, alltid långt mindre förslagen
än han, fördes hon när det passade till kategorin lömsk förslagen
fresterska. Det kunde ske eftersom kategorin fanns och frodades av
ett evigt växelspel mellan verklighet och idé. När idén inte stämde
så bra – älskarinnan ska inte längta efter sammanflätningen av två
egalitära själar – gjorde Olof Sten om henne i tanken för att idén
skulle gå oskadd.27
Hur rationell och analyserande än Ester är så kan man säga att hon missar det
väsentliga, nämligen det faktum att Olof inte väljer att lämna sin fru. Varje
tillstymmelse till närmande tolkar Ester som om skilsmässan ligger nära. Detta spel mellan förhoppning och besvikelse upprepas om och om igen, och det
förvärras ju längre tiden går.
I bägge romantexterna kan man skönja flera av de särdrag som Eva Illouz
diskuterar i sin analys av kärleken i modern/postmodern tid. Samtidigt kan
man säga att det som utspelar sig i och mellan romanernas huvudgestalter,
Ester och Hugo i den första och Ester och Olof i den andra, inte fullt ut representerar den kärlekshandel som Illouz förknippar med det postmoderna samhället. Kanske motsvarar de mer en försmak av det. Ester och Hugo är storstadsbor, de besöker landet som sådana och de tillhör någon form av
kulturelit. Även Olof är storstadsbo. Han delar med Ester att ha en akademisk
utbildningsbakgrund och alla tre förefaller att ha en så god ekonomi att den
aldrig egentligen förs på tal trots ett flitigt resande inom både Stockholm och
landet.
Medan relationen pågår kan man säga att Ester betalar ett högre pris än
både Hugo och Olof, vilket skulle ligga i linje med Illouz slutsatser. I Egenmäktigt förfarande betonas vid flera tillfällen att i kärlek är det den ”som vill minst
som har mest makt”, en tanke som Illouz också för fram.28 Olof, i Utan personligt ansvar, söker hela tiden hålla sig fri i relation till Ester, hur mycket han än
gillar att ha sex med henne och att samtala med henne. Esters besvikelse når
henne som person; inget socialt regelverk runt uppvaktningsspelet, där de
27.a. a., s 114.
28.Se exempelvis Andersson, Lena (2013). Egenmäktigt förfarande, s 80 och s 161.
Postmodern kärlek
Matrix • 123
båda är aktiva, ger henne skydd. Hon ensam, som person, får ta emot konse-
kvenserna.29 Hon är naken i sitt sökande och sexuellt öppen i det, på sätt och
vis mer öppen än Olof som skyddar sig bakom äktenskapet med Ebba. Illouz
talar om att sårbarheten blivit mer personlig i modern tid, och det kan man
säga framstår som ett faktum i båda romanerna, även om det inte framgår
klart hur djupt sårad Ester Nilsson blir av att hennes kärlek inte går vinnande
ur kärleksstriderna. Ester värnar också om exklusiviteten i sitt val av kärlekspartner, en aspekt som Illouz hävdar företrädesvis måste tillskrivas kvinnor
av idag.
Illouz för fram idén att män idag ägnar sig åt seriellt sex. Så är inte fallet i romanerna, även om den frågan berörs som en eventualitet. Inget entydigt framkommer emellertid som säger att så skulle vara fallet. Hugo försöker hålla delar
av sitt liv hemligt. Olof distanserar sig och det är oklart på vilka grunder han
ger sig in i förhållandet med Ester. Han är däremot ambivalent. Hans ambivalens förefaller komma sig av att han i vissa ögonblick låter sig bindas av äktenskapslöftet till hustrun.30 Med tiden klargör han att han betraktar Ester som sin
älskarinna, vilket Ester inte kan förlika sig med. Hon vill något annat; hon vill
leva med honom. Däremot nämns aldrig att Ester skulle vilja ha barn med honom; hon drömmer om honom, om ett liv med honom, och inget mer. En annan frånvaro i romantexten är huvudgestalternas ålder. Indirekt sägs något om
ålder; Ester, Hugo och Olof är yrkesarbetande. I detta kanske man även kan
skönja något av kärlekens villkor i postmodern tid. Den frigjorda kärleken lockar till förälskelsens utflykter även en bit upp i åldrarna. Något tycks emellertid
Matrix • 124
hårdna i den förskjutningen, om man följer Esters erfarenheter.
29.I den första romanen, Egenmäktigt förfarande, berörs frågan om bristen på regelverk i
fråga om uppvaktningsprocedurer. Lena Andersson låter Ester reflektera över vad det
kan vara som håller Hugo tillbaka; kunde det finns okända hinder? Den frågan får
Ester att fundera över termen hindersprövning och hon kommer fram till att denna
upprättats för att ”skingra just den här sortens oro” (2013, s 45) som Ester var offer
för. Andersson skriver: ”[Ester] hade tänkt på det som ett begrepp utan innehåll från
en irrationell tid. Men det var väl just sådana här situationer hindersprövningen var
till för att undvika. Den stränga ordning för samlivet som då fanns var i själva verket
långt rationellare, i betydelsen planlagd och genomtänkt, än denna godtyckets och
kännandets idioti som hon kastat sig in i och som alla moderna människor var hänvisade till. Inga regler, inga traditioner, inga kryckor att ta stöd mot, ingenting”
(2013, s 45). Citatet påminner i hög grad om de tankar Illouz framför vad gäller de
förändringar som uppvaktningsceremonierna genomgått under modern och postmodern tid. Människan blir ensammare och mer personligen utsatt.
30.Vid ett tillfälle gör han en felsägning. I samtal med Ester kallar han sig ”ganska heterogen” och avser egentligen att säga monogam. Ester väljer att tolka den positivt.
Det var en sådan person hon ville ha, ”en som valde bara henne och var lycklig med
det” (Utan personligt ansvar (2014), s 43).
33. årgang nr. 1
Det är något i Esters alla rationellt präglade resonemang – där en sats nästan
obönhörligen möter sin motsats i en form av kortslutning, i brist på en fruktbar
syntes – som skapar en atmosfär som kunde representera det kalkylerande som,
enligt Illouz, skulle känneteckna kärleken av idag. Ester älskar i konkurrens,
inte så mycket på en fri marknad men ändå i öppen konkurrens med Olofs hustru Ebba, och i mötet med Hugo i den första romanen finns en kvinnlig medarbetare till Hugo som Ester ser som sin konkurrent. Vänder vi blicken till den
andra romanen kan konstateras att Ester inte ifrågasätter sin rätt till Olof; hennes känslor, med starka erotiska inslag, avgör frågan i henne. Man kan i enlighet med Illouz synsätt säga att Ester lever i en avförtrollad kärleksvärld. Kärleken utsätts, som Illouz skriver, för rationell prövning, dock ständigt underkastad
en mer eller mindre medveten premiss, nämligen ”till fördel för mig”. I Utan
personligt ansvar kan man säga att den premissen förblindar.31
En komplex motbild
Philippe Sollers (f 1936) och Julia Kristeva (f 1941) publicerade förra året
(2015) boken Du mariage considéré comme un des beaux-arts (Äktenskapet betraktat som en av de sköna konsterna). Den bygger på fyra dialoger mellan Kristeva
och Sollers där de reflekterar såväl över det samliv de funnit som över livet
som intellektuell och författare. Sollers inleder med påståendet att han aldrig
drömde om att gifta sig. Utom en gång. Och då en gång för alla; det var då
han mötte Julia Kristeva. De träffades 1966, gifte sig 1967 och har varit gifta
sedan dess. De har, som en av dem framför i samtalet, älskat varandra före
maj -68, under maj -68 och efter maj -68. Den första bok de läste tillsammans
var Nietzsches Bortom ont och gott.32
Du mariage considéré comme un des beaux-arts ger uttryck för ett försvar av en
ny typ av äktenskap, ett äktenskap som bevarar den enskildes kreativa särart
och är baserat på frihet. Det handlar om ett äktenskap som utgör en social
kritik och en poetisk apologi till friheten. Äktenskapet, enligt författarna, består i ett livslångt frihetsprojekt som vilar på att två olika personligheter får
31.Som antytts ovan präglar samma synsätt den Ester som är huvudperson i Egenmäktigt förfarande. Hennes kärlek tycks bygga på – styras av – att hon vill bli vald före
någon annan. Det skapar oundvikligen oro i och med att den andra (kvinnan) ständigt framstår som närvarande för Ester; hon älskar i smärta.
32.Kristeva/Sollers (2015). Du mariage considéré comme un des beaux-arts, s 139.
33.Sollers använder sig av franskans couple.
Postmodern kärlek
Matrix • 125
plats. Sollers gör gällande att han avskyr ordet par33; äktenskapet handlar om
två individer som lever tillsammans. Han refererar också till Vivant Denon
och den konsekvens som denne drar av orden ”älska mig – det vill säga misstänkliggör mig inte”.34
Medan Sollers talar för vikten av att ha rätt till ett hemligt liv – han återkommer till det temat flera gånger i boken35 – så hävdar Kristeva att en hemlighet bara till viss del är möjlig att behålla. Hemligheten dyker upp på den
ena eller andra platsen oberoende av om de två bestämt sig för att allt inte
skall vara öppet och möjligt att beskåda, enligt henne. Däremot säger hon sig
numera ha en känsla av att inte kunna bli bedragen. Det är en inre känsla
och den vilar på en övertygelse om hennes eget värde i förhållande till sin
man. Hennes egenvärde är okränkbart. Kristeva lyfter också fram olikheten
mellan könen och skriver att kvinnan inte har samma sexuella och känslomässiga intressen som mannen. Män och kvinnor njuter på olika sätt och de
förhåller sig också till samhället, makten och barnen på skilda sätt.36 Hon
skriver att hon och Sollers, det par som de tillsammans utgör, har två främlingar som grund.37 Samtidigt betonar hon att de båda är ekonomiskt självständiga, och att det är viktigt för den form av kärlek de har och lever med
och i.
Sollers tänker sig att då man njuter så är man tyst. Den absoluta njutningen förutsätter tystnaden.38 Ett viktigt element i kärleken är förmågan att vara
tyst. Om svartsjukan skriver Kristeva att hon inte älskar kvinnor tillräckligt
mycket för att vara svartsjuk. Sollers svarar på ett likartat sätt: männen attraherar honom inte tillräckligt för att han skall vara svartsjuk.39 Detta hindrar
inte att Kristeva uppfattar att otrohet är ett hot och kan bli kränkande för
den andre. Hon betonar att man ”inte får idealisera friheten. Friheten är
dödlig.” 40
Både Kristeva och Sollers betonar vikten av en språklig gemenskap och betydelsen av att läsa. Sollers påpekar att det blir allt ovanligare att man hittar
någon som läser något på allvar. Kärlekens gemenskap bärs upp och förstärks
av att de båda är läsande och skrivande, det vill säga att deras kärlek är att
Matrix • 126
beteckna som två intellektuellas kärlek. Vanligare är, hävdar han, att man
34.Kristeva/Sollers (2015), s 19. Alla översättningar från franska till svenska är mina.
35.a. a., s 121.
36.a. a., s 21.
37.Ibid.
38.a. a., s 23.
39.a. a., s 31.
40.a. a., s 36.
33. årgang nr. 1
träffar på människor som är uppslukade av en kommunikation som inriktar
sig på det omedelbara, utarmade och intetsägande.41
Båda två är också överens om att kärleken utgör ett möte mellan två personers barndom. Sollers är drabbad av Julia Kristevas barndom, en barndom
och uppväxt i ett Bulgarien, dominerat av den dåvarande Sovjet-staten. Kristeva berättar att hon minns att hon var älskad av sin far, präglad av att hennes
mor ville ge Julia och hennes syster vingar att flyga med. En senare infärgning bottnar i det faktum att hennes far dog på grund av den otillräckliga
medicinska vård som den dåvarande bulgariska staten gav sina medborgare.
Hon skriver att hennes far ”bragtes om livet på sjukhuset: man experimenterade med äldre person”.42 Och det skedde, hävdar hon, på grund av att hennes
föräldrar inte var kommunister.43 Sollers föddes strax före andra världskrigets
utbrott och växte upp i Bordeaux, i en familj som hade ett djupt och nära
förhållande till det engelska språket och den engelska kulturen. När Tyskland
trängde in i Frankrike så lyssnade familjen på den engelska radion och litade
på Radio Londres som förmedlade en kärlek till Frankrike och ”kvinnorna i
blått”. Det fanns i Sollers något kompromisslöst i förhållande till Frankrike.
Det är präglat av Vichyregeringen, som var en lydstat under Nazi-Tyskland.
Sollers levde i en självklar opposition till Vichyfrankrike. Dessa återblickar
öppnar för den slutsats han når fram till vad gäller kärleken. Kärleksmötet
inbegriper för honom också en djup förståelse av de barndomar som de älskande bär inom sig. Älskande måste förstå varandras barndomar, annars finns
inget livskraftigt att bygga kärleken på.44 Julia Kristeva är överens med sin
man, men påpekar att deras barndomar är mycket olika. De har emellertid
lyckats föra samman dem; deras barndomar för ett samtal med varandra. Kärleksmötet innebär att få tillbaka barndomen i efterhand. Denna senkomna
gåva är som att födas på nytt; man blir annorlunda, blott av det iögonfallande
älskvärda hos den älskande.45 För Kristeva innebar kärleksmötet att Sollers gav
henne – främlingen, men i överensstämmelse med det infantila hos honom
– intrycket av att hon kunde tämja och tillägna sig det som han inkarnerade
och det som bar honom, nämligen det franska språket, den franska mentalite-
41.a. a., s 38f.
42.a. a., s 45.
43.a. a., s 62.
44.a. a., s 41.
45.a. a., s 44.
46.Ibid.
Postmodern kärlek
Matrix • 127
ten och Frankrikes historia.46 Sollers insisterar på att det är det främmande
som de delar: ”Hennes barndom intresserar mig eftersom vi är födda i mycket
olika länder.”47
Julia Kristeva lyfter fram att i kärleken finns det två oskiljaktiga komponenter som är nödvändiga; den ena är behovet av självklar gemenskap och konstans, och den andra är begärets dramatiska nödvändighet som kan leda till
otrohet. ”Kärleksrelationen är denna subtila blandning av trohet och otrohet”48, skriver hon.
Hon betonar också att det värdefulla oberoendets pris är ensamheten, en
nödvändig ensamhet för detta mysterium; den är nödvändig för den inre erfarenheten.49 Kristeva betraktar sin och Sollers relation som en ”pakt mellan
två”, och hon anser att denna pakt följer det skrivnas logik.50 De teman som
avspeglar sig i hans och hennes kärleksmöte utgörs av ”barndomen, ungdomen, skrivandet och fransman (manligt)/fransyska (kvinnligt)”.51 När någon
är förälskad möter denne sin barndom och sin ungdom. Enligt Sollers och
Kristevas synsätt förflyttar man sin barndom och sin ungdom till det aktuella
ögonblicket, till här och nu.52
För Sollers och Kristeva är det avgörande att inse att kärleken bärs av sina
förankringar i det skrivna. De anspelar på bibliska fraser när de hävdar att
”Gud är kärlek” och att ”[i] begynnelsen var kärleken.”53 De skriver om ögonblickets betydelse i kärleken; ”[m]an möter någon och man vet direkt att det
är för en lång tid framöver.”54
I sina reflektioner över kärleken närmar de sig ett känt citat från Freud. De
skriver: ”En dialog mellan två eller ett respektfullt kärleksmöte mellan två
består i att veta om att man är fyra.”55 De upprepar således i varierad form vad
Freud i ett brev till Carl Gustav Jung skrivit, ord som även Lawrence Durrell
Matrix • 128
använder sig av i Alexandriakvartetten; i kärlek är man inte två utan fyra.56
47.a. a., s 136f.
48.a. a., s 16.
49.a. a., s 59.
50.a. a., s 108.
51.Ibid.
52.a. a., s 115.
53.a. a., s 125.
54.a. a., s 131.
55.a. a., s 136.
56.“Vi börjar vänja oss vid tanken att betrakta varje sexualhandling som en process i
vilken fyra personer är inblandade. Vi kommer att ha mycket att diskutera i den
frågan.” Sigmund Freud i ett brev till C G Jung, citerat av Lawrence Durrell i inledningen till Justine. Romanen ingår i Alexandriakvartetten.
33. årgang nr. 1
Sollers refererar även till Stendhal som skrivit att kärleken har för honom
alltid varit den största angelägenheten i hans liv, kanske till och med den
enda.57 Och om Stendhal skriver Sollers att denne ”levde, skrev och älskade”.58 Kärlek handlar om att skapa magi, hävdar Sollers, men man får inte
prata för mycket om det; när det kommer till kritan ”består kärleken av att
skapa magi.”59 Av de älvor och häxor som finns säger han sig föredra älvorna! 60
Kristeva och Sollers tar även upp Jacques Lacans berömda yttrande om att
”[k]ärleken ger det man inte har till någon som inte vill ha det”.61 Sollers svarar att Lacan var alltför pessimistisk.62 Han gör gällande att Lacans fras ”bara
sammanfattar dansen eller dödsångesten i förförelsen i kärleken”.63
Jag väljer att låta denna dialog mellan Philippe Sollers och Julia Kristeva om
kärleken i postmodern tid avslutas med en hänvisning till ett senare inlägg av
Kristeva. I september 2015 fäller hon följande yttrande om kärleken i det moderna samhället: ”Vi lider idag av en brist på kärleksförbindelser. Många kompenserar denna frånvaro (brist) genom att investera i pengar, vilket leder till
finanskrisen, eller i dogmen, religionen, vilket leder till fundamentalismen.”64
Att få älska en annan människa har blivit ett privilegium och Kristeva blir en
försvarare av kärleken.
Ord från den psykoanalytiska praktiken
Det är uppenbart att ett ämne som kärleken, i likhet med arbetet som psykoanalytiker, förutsätter någon form av trovärdighet med avseende på egna erfarenheter av kärlek, sexualitet och lidande. De som skriver om kärleken gör
det indirekt eller direkt utifrån egna erfarenheter. Det är oundvikligt och ligger i sakens natur. Även om det inte finns något direkt förhållande mellan en
författares fiktiva text och denne författares faktiska liv, utan förhållandet är
bearbetat, indirekt och förmedlat kvarstår det faktum att förmedlingen av
57.Kristeva/Sollers (2015), s 145.
58.a. a., s 145.
59.a. a., s 146.
60.Ibid.
61.a. a., s 156.
62.a. a., s 157.
63.a. a., s 158.
64.Kristeva i tidskriften Psychologies (septembre 2015), s 74. Min översättning.
Postmodern kärlek
Matrix • 129
kärlekens praktik nödvändigtvis har en förbindelse till de egna erfarenheter-
na.65 Och även om en läsare av exempelvis Lena Andersson, Jacques Brel,
Lawrence Durrell, Gunnar Ekelöf, Sigmund Freud eller Julia Kristeva inte tänker på respektive författares erfarenheter av kärlek tycks det svårt att ta sig an
kärlekens problematik utan att på någon nivå och oregelbundet relatera till
egna erfarenheter, vilket skulle gälla både författaren och läsaren.
Vad har då mina erfarenheter som psykoanalytiker lärt mig om kärlekens
villkor i det postmoderna samhällsklimatet? Frågan är svår att ge ett fullständigt svar på i en text av detta slag. Jag tror emellertid inte att jag överdriver om
jag hävdar att många analysander är upptagna av den egna sociala och ekonomiska situationen och att de i långa perioder är mer upptagna av dessa frågor
än av kärlekserfarenheten i sig. I detta avseende påminner mina tankar om en
annan psykoanalytikers tankar; nämligen den ovan refererade Julia Kristevas.
Kärleken lever i exil. Dessa frågor är således mer frekvent närvarande och det
medför att ett rationellt tänkande subjekt som omedvetet eller medvetet håller
distans till känslorna – till kärleken, saknaden och sorgen – är mer närvarande
än det lidande och längtande kärlekssubjektet. På likartat sätt präglas samtalet
om kärleken hos analysander ofta av missnöje, klagan och aggressivitet snarare
än av tacksamhet, längtan och begär. Det vanliga bland analysander är inte
heller att aggressiviteten i förhållande till kärleksobjektet, till den som antas
vara den älskade, är bortträngd och/eller skuldbelagd, som den var för Freuds
patienter. Snarare är aggressiviteten manifest och analysanden argumenterar
för det rimliga i sin aggressivitet. Inte heller är sorg i förhållande till kärleken
framträdande i analysanders tal om sina kärlekserfarenheter, utan oftare framträder i samband med en kärleksförlust någon form av alienation, förstumning,
likgiltighet eller förstelning. Det finns alltid nya ersättare, och han eller hon
som förlorats blir till syvende och sist ingen större förlust. Man kan ibland få
känslan av att hoppet om den stora kärleken har uppgivits. Det kompletteras
ibland med beskrivningar av extatiska tillstånd som är snabbt övergående. Och
den så kallade älskande kan konstatera att han eller hon helt enkelt misstog sig;
den andra var inte den han eller hon trodde att den andre skulle vara. Frågan
gäller ofta i linje med det ovan skrivna att det snarare är fel på objektet än på
den egna förmågan att älska. Den andre framstår i det medvetet och manifest
framställda, som en person som visar sig inte vara värd att älska. Och psyko-
Matrix • 130
analytikern inviteras till att bekräfta denna berättelse.
65.När det gäller Lena Andersson och hennes två senaste romaner som har kärleken
som tema – Egenmäktigt förfarande (2013) och Utan personligt ansvar (2014) – förnekar
hon inte detta faktum. Se Andreas Ekströms intervju med Lena Andersson från den
26/10 2013: www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/nya-sidor-av-vass-penna/.
33. årgang nr. 1
Ett annat fenomen som jag har noterat bland analysander som har barn är att
det generellt sett är lättare för dem att tala om sin kärlek till sina barn än till
sin partner. I synnerhet om barnet ännu inte nått en ålder där frågan om
självständighet och frågan om att separera sig från föräldrarna tagit form.
Kärleken till barnet inkorporeras i förälderns föreställning om sig själv. Det är
som om föräldrar kan uttrycka ett starkt bekräftelsebehov och barnet har
funktionen att ge den bekräftelsen. Det nyfödda, behövande och beroende
barnet blir i analysandens tal ett objekt för gränslös och oreserverad kärlek,
medan den andre föräldern till barnet sällan omfattas med samma intensiva
och gränslösa kärlek. Kärleken till barnen framställs i många analysanders tal
som villkorslös och kärleken till den vuxne, kärlekspartnern, som villkorlig.
Kärleken till barnet som lidelsefull och kärleken till den vuxne som mer sval.
Inte sällan i samband med skilsmässa förvandlas den så kallade kärleken till
aggressivitet och i ett senare stadium till likgiltighet.
Och samtidigt är det viktigt att hålla i minnet, att då och då dyker det upp
analysander som drabbats av en stor och omvälvande kärlek och lider av de
egna svårigheterna att inte kunna älska på det sätt han eller hon skulle vilja.
Dessa analysander gråter i kärlekens spår, är rädda för att inte vara älskade,
fruktar att bli övergivna och vill verkligen förstå de egna hindren och den
egna rädslan i kärleksrelationen. Dessa analysander insisterar på kärleksobjektets exklusivitet, har den potentiella förmågan att sakna, njuta, känna skuldkänslor och vara i sorg.
Avslutning
Det finns i idéhistorien olika försök att hitta fram till en gränsöverskridande
framställning av kärlekens villkor och fenomenologi. Ett sådant exempel utgörs av Roland Barthes (1915-1980) Fragments d’un discours amoureux. Barthes
text kännetecknas av frånvaron av direkta tolkningar. Tolkningen är indirekt
och består inte minst av valet av citat och kategoriseringen av nyckelord i
förhållande till kärlekens problematik. Dessutom utgår Barthes från att det
66.I det icke paginerade förordet till Barthes bok Fragments d’un discours amoureux
(1977) finns följande notering: ”Nödvändigheten av denna bok innehåller följande
beaktande: att kärlekens diskurs av idag befinner sig i en extrem ensamhet. Denna
diskurs talas kanske av miljontals människor (vem vet av hur många?) men den är
inte understödd av en enda människa; den är fullständigt övergiven av de omgivande språken; eller ignorerad, eller nedsättande behandlad, eller förlöjligad av…
Postmodern kärlek
Matrix • 131
också finns en kärlek som inte är kontextuell och historiskt bestämd.66 Tidiga-
re noterade jag att Sigmund Freud i sina analyser av kärleken implicit utgår
ifrån antagandet om något universellt beträffande kärleken, även om den historiskt insatte läsaren tar hänsyn till att Freuds analyser vilar på hans möte
med sina patienter, möten som inföll under slutet av 1800-talet och början av
1900-talet. Barthes är drabbad av kärleken och framställer den i sin nakna form
genom att hänvisa till författare som tagit sig an kärlekens dramatik. Barthes
text är ett försvar av den älskande; den utsatte som är ensam i sin kärlek.
Jag avslutar med att återge delar av en text där jag tar mig an kärleken utifrån mitt liv som son till en mor och en far, som far till tre söner med en
kvinna, som verksam humanistisk forskare och som privatpraktiserande psykoanalytiker.67
Lusten är central i en människas liv.
Matrix • 132
Begäret är granne med lusten. Lust och begär, separerade och ändå
inrymda i samma byggnad. Det gåtfulla begäret – l´énigmatique
désir. Det som kan födas i det överraskande ögonblicket; med och
av orden liksom genom och i blicken. Det väcks i rörelsen mellan tal
och blick. Det uppstår i sprickan mellan ord och bild. Det kan vara
den mest innerliga formen för viljan att evigt förenas med en annan
individ; att vilja vara all tid och alltid med den andre. En önskan om
en tidlös förening, en förening som består ända fram till det oundvikliga slutet. Detta något, det absolut okända och mest fruktade,
som samtidigt är det enda angående framtiden som är garanterat,
något som vi kan vara helt säkra på. Begäret – lika mycket den enda
kampen mot döden som längtan efter att slutligen förenas – kan leva
skilt från den sexuella njutningen. Begäret som får oss att vakna mitt
i natten och se världen med nya ögon. Begäret som gör oss sårbara
och driver oss att undra över huruvida den andre finns kvar och – om
så – kommer att förbli kvar. I begärets utkanter uppehåller sig rädslan
för att bli övergiven.
...dem, avklippt inte bara av makten, utan också av dess mekanismer (vetenskapen,
vetandet, konsten.) När en diskurs av ett sådant slag bortrycks av sin egen kraft, blir
avledd till det inaktuella, landförvissad utanför alla former av flocktillhörighet, kvarstår endast att vara platsen, hur liten den än må vara, för en bekräftelse. Denna bekräftelse är på det hela taget subjektet i denna bok som härmed tar sin början.” Min
översättning.
67.Johansson, Per Magnus (2014), Psykoanalys och humaniora.
33. årgang nr. 1
Jag dör om du lämnar mig.
I anslutning till lusten och begäret tar den förnuftiga och vardagliga
kärleken form, som en förvissning om att med lust och begär kunna
inreda ett hem som har förmågan att försvara och bevara dem.
Ett institutionellt skydd som kan göra att lusten och begäret lever
vidare. Och som möjliggör att det genealogiska projektet förs vidare
inom civilisationens ramar och krav. Hoppet om att det skall vara
möjligt att förena lust och begär med vana och rutin, och att den
institutionaliserade kärleken – äktenskapet, den gemensamma platsen – skulle kunna utgöra garantin för att såväl lusten som begäret
inte bleknar, tynar bort och tystnar. Att det som var självklart och
starkt skall förbli så.
Genom äktenskapet pekar vi ut vem som skall vara föremålet för
begär och lust och anger vem som är mor och vem som är far. Inom
denna ram skall barnen hitta fram till att själva bli begärande kulturvarelser. I äktenskapet förväntas de två älska varandra i nöd och
i lust; i såväl sorg som glädje. Bergfast skall de två älska varandra.
Och på en annan scen – den andra scenen – lever hos var och en
av oss de avgörande frågorna till viss del frikopplade från de stora
besluten och den institutionella iscensättningen.
I förhållande till lusten och till begäret ställs i kärleken frågan: Vad
kan jag göra med den andre?
Hur utmanar jag min ensamhet? På tu man hand eller ensam? Vilka
uttrycksformer kan begäret och lusten finna? Vad gör jag med min
brist i världen? Och vad gör den med mig?
Hur länge finns du för mig? Vill du att jag skall leva vidare? Är min
utsatthet också din? Bär jag min sårbarhet ensam? Klarar jag mig
utan dig? Överlever jag på egen hand? Eller blir jag en människa –
som har tillgång till lust och är begärande – först genom att jag ställer
mig i en djupare förbindelse till den andre?
Postmodern kärlek
Matrix • 133
Vad vill jag den andre? Och vad vill den andre mig? Vem kan jag lita
på? Vad kan jag lita på hos den andre?
Blir jag begärande först när jag talar sanning?
När jag om igen läser dessa rader som jag skrev under ett års tid och publicerade för snart två år sedan i Psykoanalys och humaniora – i avsnittet ”Anteckningar om kärlekens villkor” – förstår jag att jag har varit drabbad av kärlekens dramatik. Stendhals ord, som Philippe Sollers refererar till, blir begripliga
på ett nytt sätt; att kärleken för honom alltid varit den största angelägenheten
i hans liv, kanske till och med den enda.68 Och någonstans inom mig klingar
Freuds tanke: att finna är att återfinna.
Litteratur
Andersson, Lena (2013). Egenmäktigt förfarande, Natur och kultur, Stockholm.
Andersson, Lena (2014). Utan personligt ansvar. Natur och Kultur, Stockholm.
Barthes, Roland (1977). Fragments d’un discours amoureux. Éditions du Seuil, Paris.
Durrell, Lawrence (1961). Clea. Norstedts, Stockholm.
Freud, Sigmund. Samlade skrifter av Sigmund Freud (S Skr), band V (“Sexualiteten”) (1998).
Natur och Kultur, Stockholm.
Gay, Peter (1990). Freud. Bonniers bokförlag, Stockholm.
Hipp, Dietmar (2008). “Gefährliche Liebe”. Der Spiegel 11/2008.
Illouz, Eva (2013). Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring. Daidalos, Göteborg.
Johansson, Anders (2015). Kärleksförklaring – subjektiveringens dialektik. Glänta produktion, Göteborg.
Johansson, Per Magnus (2014). Psykoanalys och humaniora. Daidalos, Göteborg.
Kristeva, Julia/Sollers, Philippe (2015). Du mariage considéré comme un des beaux-arts. Fayard, Paris.
Abstract:
Matrix • 134
The article contrasts the view on love expressed by Sigmund Freud, the founder of psychoanalysis, with an analysis of contemporary love recently presented by the sociologist
Eva Illouz. Literary works from the 1960s (Lawrence Durrell) and the 2010s (Lena
Andersson) provide examples of how the nature of love in works of fiction has changed
from the (pre)modern to the postmodern era. A conclusion is that there is a risk of losing
the poetic dimension, the mysteriousness, in the version of love that is conveyed in the
free market, inundated with capitalism. Julia Kristeva and Philippe Sollers defend and
exemplify the poetic aspect of love in postmodern time. The text includes reflections from
68.Kristeva/Sollers (2015), s 145.
33. årgang nr. 1
psychoanalytical practice, and describes a situation that is complex and full of nuances.
The author ends the article on a personal note, with a passage on the conditions of love.
English title: Postmodern love
Postmodern kärlek
Matrix • 135
Keywords: Lena Andersson, Lawrence Durrell, Sigmund Freud, Julia Kristeva, Eva Illouz,
Philippe Sollers, psychoanalytical practice, love, postmodernism
Om kärlek och sexualitet1
Iréne Matthis2
”Mellan himmel och jord,
mellan de sublima
ögonblicken och
slemhinnornas möte, finns
för människan inget val.
Hon älskar med hela sin
Varelse: hjärna, hormoner
Och månsken.”
Vincent3
När vi gör människans sexualitet till ämne för diskussion, kan någon komma
och hävda att även råttan önskar para sig. Men råttans ”sexualitet” har råttans prägel. Människans sexualitet är uttryck för det specifikt mänskliga, den
är den älskandes kroppsliga diskurs.
Sexualiteten går inte att reducera till samlagsgymnastik, eller till hormoner,
eller till förförelsens hela register; inte heller till en maktkamp mellan könen,
vare sig privat eller samhälleligt; inte till en reproduktionsmaskin baserad på
individens längtan efter barn eller på DNA’s manipulationer med människan
som transportmedel för sig själv.
Sexualiteten går inte heller att reducera till en statistik à la Kinsey över orgasmer och ejakulationer, eller till någon som helst teori (manschauvinistisk
eller radikalfeministisk) byggd på räknestycken eller biologiska utvecklingsmodeller; inte heller till Reichs orgonteorier och elektriska analogier, eller för
Matrix • 136
den delen till Freuds teorier om sexualitetens förrädiska lopp från barndo1. Publicerad i Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr 4/1990, och i boken ”Det Omedvetnas
Arkeologi”, Natur och Kultur, 1992.
2. Iréne Matthis: Psykoanalytiker, författare, professor.
3. Vincent, Jean-Didier, Biologie des passions, Seuil, 1986, s.248
33. årgang nr. 1
mens arkaiska landskap, genom driftens olika kroppszoner, över kastrationsoch oedipuskomplex, till den s.k. mogna, genitala sexualiteten.
Nej, sexualiteten går inte att reducera till något av allt detta; och ändå finns
den med och gör sig starkt påmind i varje sådan del av livet, som dessa hypoteser och teorier uttalar sig om.
Sexualiteten är inte ett ting, en instinkt eller en natur. Den är en symbol
inför vilken vår undran, förundran alltid måste väckas. Den fungerar som en
kopp. Dess essens är tomhetens – därför kan den fyllas med än det ena, än det
andra. Symbolen är effektiv som symbol endast så länge man inte låter den
helt sammanfalla med sin konkreta framträdelseform. Den står för vad människan söker, en Graal, inte den kopp hon just tömt.
När förnuftet söker (be)gripa sexualiteten och i en analys sönderdela den
för att undersöka dess beståndsdelar – är det endast den spräckta k(r)oppen
som blir kvar. Nektarn har redan runnit ut. Och ändå finns den, sexualiteten,
och något som har med den att göra: dess stil? Dess tilltal? Den vädjar och
pockar på ett oavvisligt sätt. Den oavvisliga kraften i sexualiteten kommer
från vad vi skulle kunna kalla dess estetiska form. Den vidgar oss för det förunderliga.
*
Det är om sexualitetens effekt i våra liv, ja till och med dess effektivitet, vi
talar, när vi säger oss tala om sexualiteten. Sexualiteten själv refererar till ett
namnlöst bortom som just för att vi inte vet vad det är får så många namn:
instinkt, brunst, drift, parningsbeteende; kättja, åtrå, älskog, knullsjuka; förälskelse, passion, kärlek…
Vi skulle i all oändlighet kunna fortsätta att mynta nytt: nya namn, nya
begrepp för denna redan gamla erfarenhet som genomsyrar våra liv; vi har
gjort det långt före Platon i Gästabudet skrev ned den sokratiska diskursen
över kärleken. Vi kommer att fortsätta göra det.
Orden blir utslitna. Som spruckna stövlar, som inte längre tjänar sitt syfte,
slänger vi dem längs färdvägen. Syftet? Att genom orden, ordens magi i talets
flöde, väcka något av detta oerhörda som övergår vår fattningsförmåga. Vi
klamrar oss till orden som till ett kärt föremål som tillhört den älskade, en
lock, en berlock; som om vi genom ordet eller föremålet kunde bemäktiga oss
Det enda vi förmår fånga är de observerbara och förnimbara fenomenen. Vi
ger dem uttryck i språket: talar, skriver, sjunger deras lov. Som att jaga efter
Om Kärlek och sexualitet
Matrix • 137
kärleken eller den älskade.
vind. Man ser inte vinden, men dess verkningar är desto påtagligare. I dem
framträder vindens makt.
Det är vekningarna vi först måste försöka sätta ord på och beskriva. Sedan
kan vi, i ett eller annat systematiskt teoribygge, söka få ordning på dem. Men
ordningen är inte sexualitetens.
*
Insikten om sexualiteten måste byggas utifrån den plats där sexualiteten först
kommer till synes: i det enskilda fallet – som det stöps och blöts i dialogen
mellan två älskande, i ensamhetens och väntans kärlekspoesi (Läs Petrarca!)4
, i den psykoanalytiska diskursen, i det förtroliga samtalet mellan några väninnor, polare, som står varandra nära.
– Hur är det med …?
– Tja, inget vidare… osv.
Sexualiteten angår ALLT: Tingen runt om, tankarna, känslorna, tänderna
och magen; hur dagen har varit och dess väder och vindar. Kärleken har tusentals former.
De anekdotiska fragmenten från dessa kärlekens samtal är grundmaterialet
för varje diskurs över sexualiteten. I översikterna och de teoretiska utläggningarna befinner vi oss redan långt från det som utgör kärlekens och sexualitetens väsen.
*
Att skriva om sexualiteten är alltså ett bedrägligt företag. Tanke och ord förmår inte fånga detta som, såsom symbol, ständigt är ett uttryck för något annat, en flerskiktad bild som aldrig kan fås att helt sammanfalla med sig själv.
Och ändå är det just på grund av språket som sexualiteten får sin mänskliga
form.
I språket möter könsdriften kärleken, det djuriska legeras med det gudomliga, och sexualiteten föds.
*
Matrix • 138
Kärlekens former har samma ursprung som talet. Kärlekens samtal är förun4. Petrarca, Francesco, Kärleksdikter, Natur och Kultur, 1989.
33. årgang nr. 1
derliga, som plötsliga stjärnbloss i natten. Onyttiga. Ologiska.
Dionysiska eruptioner från en bergtagen sanslöshet, en hetta som smält samman allt till ett, utplånat gränser och skillnader. Därför omöjlig att benämna.
Njutning eller plåga? Vällust eller äckel? Sanslöst liv. Levande materia.
Ursprung.
*
Orden stapplar, ett efter ett, långsamt.
Eller de forsar, tumultartat, om varandra.
*
I den mänskliga sexualiteten kan förhållandet mellan begäret, njutningen,
smärtan (lidandet) inte etableras i en liniaritet, så att det ena kommer först
och det andra sedan. De slingrar sig om varandra och förutsätter varandra.
Njutning och Lidande: de två trådarna tvinnar Begärets Tråd, som sträcker sig
mot Någon, Något.
Njutningen är både ett tillstånd och en handling: att smeka och bli smekt;
att njuta smekningen, passivt och aktivt.
Njutningen ligger också i medvetandet om handlingen, om tillståndet.
*
Njutningen i passionen förutsätter en Annan, utanför mig. Och för detta utanför uppger jag allt innanför; lossar förtöjningarna för min individualietet,
min avskildhet och låter passionens vågor slå över relingen och renskölja
däcket. Båten ger upp sig själv för att nå den onåbara botten.
*
Kärleken är outgrundlig.
Begäret är ett namn på denna outgrundlighet.
Om Kärlek och sexualitet
Matrix • 139
Kärleken till den Andre är omöjlig och nödvändig.
Anmeldelse av “Brug Gruppen”.
Psykodynamisk gruppeterapi.
Red. av Jan Nielsen og Per Sørensen.
Hans Reitzels Forlag (2013).
Matrix • 140
Anmeldt av Christian Schlüter
I denne læreboken har et tyvetalls
terne forlater imidlertid aldri sitt
av Danmarks fremste gruppetera-
mandat.
peuter bidratt til en oppdatert over-
Boken har en tradisjonell innde-
sikt over hvordan dynamisk grup-
ling og starter med en oversikt over
peterapi kan drives, og hva som er
hvordan gruppeanalysen ble dan-
denne terapiformens status i dag.
net, og hvordan den senere utviklet
Boken veksler forbilledlig mellom
seg til mange varianter innenfor
teori og praksis, noe alle eksemple-
området «dynamisk gruppepsyko-
ne bidrar til. Det er en kunst og
terapi». De historiske kapitlene er
kunne oversette kompliserte begre-
både gode og nødvendige, og tar
per, som gruppeanalyse-litteratu-
leseren pent i hånden gjennom til
ren er full av, til faktiske hendelser
dels komplisert farvann. Et stort
i en terapigruppe. At forfatterne
pluss her for et levende språk, og
har lang erfaring i å praktisere dy-
for at forfatterne trekker inn de ut-
namisk gruppeterapi er leseren sjel-
fordringene terapiformen står over-
den i tvil om.
for i møte med dagens psykiatri.
Stilen i «Brug gruppen» holdes i
Man må altså kjempe for sin beret-
en fin balanse mellom drøftelsen
tigelse, og det skjerper lysten til å
av teoretiske begreper, konkrete råd
lese videre.
og refleksjoner omkring praksis.
De praktiske kapitlene, om å set-
Tidvis formidles stoffet i en slen-
te samme en gruppe, utredning,
trende, noen ganger kåserende,
utvelgelse av kandidater, admini-
tone, noe som vitner om et litte-
strasjon etc., er nødvendige i en læ-
rært overskudd og en utpreget evne
rebok, og igjen illustrert med detal-
til å se utover bokens tema. Forfat-
jerte eksempler slik at leseren
33. årgang nr. 1
kommer på innsiden av hvilke di-
Samtidig peker den også på hvor-
lemma
står
dan fremtidens (dynamiske) grup-
gruppeterapeut
overfor. En del av disse problem-
peterapi muligens kan se ut, med
stillingene er kjente for mer erfarne
tendensen til å homogenisere pasi-
gruppeterapeuter, men for nybe-
entgrupper og by dem et kort, men
gynnere er slike overveielser vikti-
fokusert opplegg. Personlig kunne
ge. Jeg lot meg spesielt imponere
jeg tenke meg at denne tilnærmin-
over kapittel 7 om psykodynamiske
gen kunne vært sett i relasjon til
gruppeprosesser, som er noe av det
intensiv dynamisk kort-tids terapi
klareste jeg har sett noen formidle
(ISTDP), mer enn til gruppeanaly-
en teoretisk rammeforståelse av
sen. Selv om ISTDP har et individu-
hva denne terapiformens egenart
elt nedslagsfelt, og primært benyttes
går ut på. Kapittel 8 om alminneli-
overfor hemmende problematikk ,
ge problemer, kapittel 9 om leder-
kunne det vært interessant å høre
skap og kapittel 10 om utvikling av
hva forfatterne tenkte om mulighe-
en profesjonell identitet, var også
ten for å låne begreper (f eks. om
nyttige.
konflikt)
I kapitlene om anvendt gruppe-
vensjoner (f. eks. rettet mot forsvar)
analyse/psykodynamisk gruppete-
fra denne tradisjonen. Postulatet
rapi stifter leseren bekjentskap med
om at ens relasjonelle vansker ut-
gruppeterapi for «unge voksne»,
spiller seg i gruppen, kan utfordres
«spiseforstyrrede» og «sedelighets-
ved tanken om at de nettopp ikke
dømte». Det blir tydelig at den
gjør det – at man vegrer for seg å
gruppeanalytiske metode her må
spille dem ut, og at de dermed aldri
modifiseres, og forfatterne får dette
blir aktualisert. Det du da har med
klart frem. Kapitlene er noe korte,
å gjøre, er motstand mot relasjonell
og det slår meg at den måten terapi-
repetisjon, et uforandret symptom
ene blir presentert på, like godt
og litt dårligere tid … Hva gjør man
kunne falt under en annen teore-
da?
tisk orientering. Det synes jeg er en
Delen om anvendt gruppeanaly-
god ting, og viser at man kanskje er
se avsluttes med et kapittel om veil-
mer på jakt etter «det som virker»
edning, som er praktisk og fenom-
enn at man følger en teoretisk
ennært. Det å lese om veiledning
tvangstrøye.
får meg alltid til å tenke på hvor-
Kapittelet om «dynamisk kort-
dan begrepet «parallell-prosesser»
tidsgruppeterapi» var spennende å
blir brukt for vidt. Bare det oppstår
lese, da den setter mange av grup-
et fenomen i veiledningsgruppen,
peanalysens postulater på prøve.
som likner på det som skjer i grup-
Bokanmeldelser
og
terapeutiske
inter-
Matrix • 141
en
Matrix • 142
pen, så er man i gang. Personlig sy-
Ingen dansk bok uten idehistoriske
nes jeg begrepet er interessant, men
sidesprang! Kapittelet heter «per-
bruken av det gir ofte en «falsk
spektiver» og tilbyr flere betrakt-
enighet», mer enn at det faktisk sier
ninger om gruppeterapiens status i
noe vesentlig om hva som har
en moderne verden. Et slikt «utvi-
skjedd i veiledningsgruppen.
det samfunnsperspektiv» har i alle
Stort pluss gis til redaktørene for å
år vært danskenes store force, og er
ha tatt med to kapitler om forsk-
alltid en fryd å lese. Slike perspekti-
ning; ett om kvalitativ (16) og et om
ver representerer en befriende de-
kvantitativ (17). Kapittelet om kvali-
sentrering («anti-narsissisme») av
tativ forskning ble møtt med høy
eget ståsted, siden forfatteren tør å
forventning. Det er på en måte der
stille spørsmålet: Har (dynamiske)
selve faget skal prøves, siden terapi-
terapigrupper overhodet noe å tilby
en er ment å virke gjennom de pro-
folk i en moderne kultur? Det er
sesser som settes i sving. Litt skuf-
«herlig upretensiøst», og gjør at
fende var det da å oppdage hvor lite
denne leser får lyst til kaste seg inn
prosess-forskning det har vært på
i kampen!
dynamiske grupper, men også hvor
«Brug gruppen» har med de vik-
vanskelig det har vist seg å være å
tigste teoriene, men byr også på en
skille «prosessene» fra hverandre.
mengde referanser og noter. Jeg tok
Det er kanskje ingen overraskelse,
meg imidlertid i å savne Whitaker
og er selvsagt ikke forfatternes skyld,
(2004) begrep om «begrensede
som for øvrig presenterer de meto-
gruppeløsninger» og Kibels (1993)
der som finnes og de dilemmaer
(dynamiske) forståelse av grupper
som kvalitativ forskning står midt
(og organisasjoner) i psykiatriske
oppe i, på en svært god måte. Kapit-
avdelinger. Et annet spørsmål jeg
telet om kvantitativ forskning er ut-
stilte meg var om det burde vært et
merket. Forfatteren loser leseren
eget kapittel om intervensjoner.
gjennom de funnene som finnes og,
Selv om det skrives en del om dette,
ikke minst, diskuterer og reflekterer
bl.a. i kapittel 9, så er dette et så
over de vitenskapelige problemer
sentralt område - og som adskiller
som eksisterer, mens han skriver.
denne terapiformen fra andre - at
Det er meget godt! Den aktuelle pro-
det kanskje burde fått litt mer
blematikk brytes ned til faglig fun-
plass?
derte forskningsbaserte størrelser,
I en slik lærebok vil en kunne stå
noe som gir en tall-skeptiker en for-
i fare for å idyllisere sitt objekt; å
nyet interesse for kvantitativ forsk-
snakke frem alle fordelene ved dy-
ning. Ingen liten prestasjon!
namisk gruppeterapi. Ikke slik i
33. årgang nr. 1
denne bok! Det virker nærmest
ret på hvordan det skulle vært
som om forfatterne unisont har an-
gjort.
strengt seg for å trekke frem alle
På den annen side har redaktøre-
mulige begrensninger og proble-
ne tatt initiativ til å aktivisere det
mer en kan komme opp i, i sitt vir-
danske gruppeterapi-miljøet, noe
ke som gruppeterapeuter. Alle vari-
som ikke kan roses nok. Det er vik-
anter
og
tig å motivere gruppeterapeuter til å
destruktive prosesser blir behørig
av
«anti-grupper»
systematisere sine erfaringer skrift-
nevnt, nærmest til det selvutslet-
lig, noe som virker forpliktende.
tende. På denne leser virker det
Danmark kan være stolte av å ha en
derimot som en befrielse, og vitner
slik rik tradisjon av dynamiske
om at forfatterne har sett nok til å
gruppeterapeuter, og får med dette
vite at gruppeterapi langt fra er en
en oppdatert lærebok mange nåvæ-
«walk inn the park» – for alle par-
rende og fremtidige gruppeterapeu-
ter. Som en gruppedeltaker sa en
ter vil ha stor glede og nytte av.
gang: «Gruppeterapi er på sitt beste
helt uovertruffent. Det skjer ting
der som aldri kan skje noe annet
sted, men på det vanligste er det
noe ræl.»
Når det også må trekkes litt ned,
går det først og fremst på de dilemmaer redaktørene blir stilt overfor.
Hvordan unngå for mange repetisjoner når du har så mange forfattere? Litt overlæring er ikke å forakte, men i denne boken ble
repetisjonene, etter min mening,
dessverre litt for mange. Det virker
nærmest som om hver kapittel-forfatter føler seg tvunget til å nevne
Foulkes «Ego-trening i action», «at
symptomet er autistisk», Nitsuns
«anti gruppe», Bions «grunnantagelser», Yaloms «terapeutiske faktovært redigert vekk av redaktørene,
uten at jeg skal påberope meg sva-
Bokanmeldelser
Matrix • 143
rer» etc. Disse gjentakelsene burde
Selvskade - psykologi og behandling af Bo Møhl,
Hans Reitzels forlag 2015
Anmeldt af Kasper Pyndt¹
Selvskadende adfærd er et stort og
artikel i psyke og logos og dernæst i
voksende problem som ikke er af-
2006 på psykiatri fondens forlag
grænset til psykiatriske patienter,
formidlet sin omfattende viden om
men som berører et stort antal
selvskadende adfærd på dansk til
mennesker
særligt
gavn for alle der har berøring med
unge. Selvskadende adfærd vækker
dette felt. Denne viden føres nu up
ofte stærke følelser i deres omgivel-
to date og udvides væsentligt i nær-
ser, hvad enten det er de nærmeste
værende bog, som ikke efterlader
som pårørende og veninder eller
tvivl om Bo Møhls store viden og
det er de professionelle behandlere
kompetence på området. Bogen er
på skadestuer, praktiserende læger
et godt eksempel på den kvalitet
og psykologer. Det intuitivt ufor-
formidling af forskningsresultater
ståelige i at skade sig selv med vilje,
og teori kombineret med klinisk er-
som løsning på at have det dårligt,
faring og praksis giver, og hvordan
medfører let afstandstagen, afvis-
disse hele tiden væver sig ind i hin-
ning og sågar kritiske og straffende
anden.
reaktioner i omgivelserne. Det er
Bogens udgangspunkt er det en-
disse reaktioner og paradokser Bo
kelte individ, hvor der indledes
Møhls bog om selvskade hjælper os
med en kort beskrivende case efter-
med at forstå og behandle.
fulgt af pointen om at individet al-
Bo Møhl har siden 2005 med en
tid må være i centrum og grupper
Matrix • 144
1.
i
Danmark,
Kasper Pyndt: specialpsykolog i Psykiatri, Psykoterapeutisk afsnit, Regionspsykiatrien Randers, Dronningborg Boulevard 15, 8930 Randers NØ. Email: kasppynd@
rm.dk
33. årgang nr. 1
udgøres af individer som med litte-
ud til de pårørende, hvor der skabes
rær reference til Rilke beskrives som
forståelse for deres følelsesmæssige
de ”utallige ental”. En væsentlig
reaktioner samt gives konkrete bud
pointe i et samfund hvor store dele
på, hvordan man skal forholde sig
af vores sundhedsvæsen forsøges
til en nærtstående med selvskaden-
baseret på pakkeforløb til diagnose-
de adfærd og passe på sig selv og
kategorier, og fornemmelsen for det
den anden undervejs.
enkelte individs lidelse fortoner sig.
I de indledende kapitler omkring
Det er dog på ingen måde Bo Møhls
begrebsafklaring og diagnostik ta-
ærinde at kritisere sundhedsvæse-
ges man på gennemgang af den be-
net og bogen forholder sig loyalt og
grebsmæssige forvirring området li-
neutralt både til dette og de forskel-
der af og dette selvsagt smitter af på
lige behandlingsformer undervejs.
de epidemiologiske forhold. Det er
Bogens ærinde er helt utvetydigt at
således svært at levere krystalklare
formidle viden om selvskadende
konklusioner på disse spørgsmål,
adfærd, således at myter aflives, for-
eksempelvis
ståelsen øges og behandlingen styr-
selvskade og selvmordsadfærd, men
kes. Dette sker gennem 16 kapitler,
bogen giver et overblik og en opda-
som kan opdeles i tre dele. De første
teret faktuel viden, som let kan fin-
fem kapitler beskæftiger sig med
des ved opslag. Definitorisk lægger
definition, diagnostik, myter, epi-
bogen sig fast på den direkte selv-
demiologi
skadende handling uden intention
og
samfundsmæssige
omhandler
mellem
således:
om selvmord : NSSI Non Suicidal
Hvad er selvskadende adfærd. De
Self Injury, men undervejs behand-
næste fem kapitler omhandler for-
les forskellige typer, forskellige må-
ståelsen af selvskadende adfærd og
der at skade sig på, forekomst ved
inddrager psykologiske teorier, til-
børn, unge, ældre, patienter m.v.,
knytningsteori og affektregulering,
så hele det komplekse område af-
en funktionel forståelse samt fysio-
dækkes.
logiske og neurobiologiske perspek-
Kapitlerne der omhandler forstå-
tiver. Sidste del beskæftiger sin med
else af selvskadende adfærd fra for-
behandlingen af selvskadende ad-
skellige perspektiver er meget gi-
færd i form af vurdering, forskellige
vende og kapitlerne afdækker en
behandlingstilgange og deres evi-
bio-psyko-social forståelse af dette
dens opsummeres, mens DAT, MBT
fænomen.
og behandling under indlæggelse
hvorfor mennesker skader sig selv
uddybes i deres egne kapitler. I bo-
og de selvforstærkende cirkler, der
gens sidste kapitel rækkes hånden
gør, at de bliver ved. Og indholdet i
Bokanmeldelser
Man bliver klogere på
Matrix • 145
forhold
og
relationen
disse kapitler kan let omsættes og
samt pårørende. Det er svært at fin-
anvendes psykoedukativt eller ska-
de noget kritisk at fremhæve, da
be kliniske hypoteser til den tera-
bogen dårligt kan lastes for den be-
peutiske behandling.
grebsmæssige forvirring på områ-
Denne forståelse af individet og
det, og det er en bog der varmt kan
den selvskadende adfærds funktion
anbefales. Den redegør for forsk-
føres videre som et væsentligt ele-
ningen på området og fordybelse
ment i kapitlerne om behandling.
kan ske i den imponerende 40 sider
Der gives et godt overblik over be-
lange referenceliste, og samtidig
handlingsmulighederne og opsum-
med alt det generelle, insisteres der
mering af de få evidensstudier der
på at forstå den specifikke persons,
underbygger de respektive behand-
specifikke selvskade i den specifikke
lingsformer. Gennemgangen foku-
kontekst. Dermed yder bogen sit bi-
serer dog ikke alene på behandlin-
drag til vi fremover kan bevare em-
gens tekniske aspekter, disse er
patien med ”de utallige ental” og
refereret, men tilsvarende vægt læg-
fremme deres behandling.
ges på de vanskelige reaktioner der
vækkes i behandleren og hvordan
man kan bevare empatien i kontakten til den selvskadende person.
Særligt vil jeg fremhæve kapitlet
om assesment, hvor halvdelen bruges på at beskrive, hvordan og hvor
vanskeligt det er at skabe kontakt til
et emne personen finder skamfuldt.
I den sammenhæng reflekterer Bo
Møhl også over egne tidligere anbefalinger om at personen viser sine
sår og justerer og nuancerer denne
anbefaling.
Formidlingsmæssigt er bogen velskrevet og teksten er suppleret med
case vignetter, opsummering i diagrammer og bokse der skaber overblik og nærvær. Teksten rummer
Matrix • 146
således på en gang en akademisk
dybde men er samtidig tilgængelig
for fagpersoner på alle niveauer
33. årgang nr. 1
Matrix • 147
Bokanmeldelser

Indholdsfortegnelse Bokanmeldelser

Transcription

Similar documents

Resultater (1) - Psykiskhelsearbeid.no

MATRIXKONSULENTER KONTAKT

Nettressurser om ungdom og psykisk helse Klara Klok (helse

Fylkesmannens åpningsinnlegg

klikke her - SMISO Hordaland

Alkohol och folkhälsa, alkoholpolitik och folkhälsa

Bild 1

Årgang 18. Nr 2. 2012 - Institutt for Psykoterapi

Barneterapi – også for voksne