Resa genom ett kulturlandskap

Resa genom ett
kulturlandskap
DAK:s klubbmästerskap
nationaldagen 2014
Text: Brita Maria Nordström
Lay-out: Peo Westlund
Resan startar i MORA
Kommunen är en av de större arealmässigt i Dalarna, och den 5.e i innevånarantal.
Den ligger vid Österdalälvens utlopp i Siljan söder om Orsasjön i Norra Dalarna.
Namnet Mora är det enda namn i de fyra socknarna, som ursprungligen fanns i Mora
pastorat, som var en beskrivning av en bebyggelse. Det kom av ”mor” som stod för
tätare skog på fuktigmark. Sollerön var ett ö-namn som betydde Sol-ön (sommartid
oftare sol beroende på Siljans påverkan, Venjan ett sjönamn (Vanåsjön) och Våmhus
ett åmynningsnamn för ån från Våmsjön (os =mynning).
Mora kännetecknas av alla byar, av olika karaktär, som ursprungligen fanns och
finns kvar. Den stora förändringen som skett är att centralorten Mora Strand vuxit
upp på näset mellan Saxviken, en vik av Siljan och Österdalälven, på senare tid. Där
stod kyrkan vars första delar är från 1200-talet. Dagens kyrka har sin grundplan från
slutet av 1400-talet. Ursprungligen var området omkring kyrkan prästens åkermark.
De närmsta byarna Lisselby och Morkarlby låg väster om nutida Zornmuseet och
Zorngården
Bykaraktären finns bevarad i centralorten och bynamnen utgör numera olika delar
av Mora Strand. Utmeland, Yvraden Kråk-berg, Östnor, Öna är de mest centrala.
Noret, Nusnäs och Färnas är stora enskilda byar på östra sidan av älven, vilka är
kända av de flesta. Listan på byar kan göras lång. De övriga socknarna har samma
rika flora av olika byar.
Traditionellt var grunden för försörjningen jordbruk, som genom utvecklingen
av fäbodsystemet gjorde det möjligt att överleva på de små åkerarealer som var
bördiga. Åkrarna vid gården användes för odling av säd och visst hö för vinterutfodring av kreaturen. Under våren och sommaren drog man till utmarkerna och lät
djuren beta i skogen och på områden längre från gården. Man slog hö vid fäboden
och på myrar. Det hö, som inte användes på fäboden, kördes på slädar till gården
för vinterutfodringen men det var svårt att hålla alla kreatur över vintern så därför
slaktades många under hösten.
Befolkningen växte och redan tidigt blev det nödvändigt att få fler ben att stå
på när det gällde försörjningen. Man arbetspendlade – herrarbete - Falu gruva
var bland de första mottagarna av arbetskraft. Fortfarande lever i folkminnet i
Mälar-dalen hur dalkarlarna vandrade till städerna och erbjöd sin arbetskraft som
snickare, vedhuggare mm. Det var inte bara männen. Kvinnorna deltog de också
som trädgårdskullor, mursmäckor mm. Man sålde urverk och andra föremål på
marknader, mest känt är de täljda hästarna som på 30-talet utvecklades till en
Sverigesymbol. Man hade faktiskt ett ganska gott liv.
En stor skillnad i Dalarna, gentemot Sverige söder därom, var att det inte finns
någon adelsklass ursprunglig i landskapet. Man var självägande bönder med pigor
och drängar – inga statare fanns.
Av tradition så var arvet lika mellan söner och döttrar; det innebar att gårdarna
förändrades mellan generationerna. Genom giftermål förändrades även gårdens
brukningslotter. Laga skiften genomfördes sent och det sista genomfördes under
senare delen av 1900-talet.
Arvsseden innebar även att bebyggelsen ändrades då olika byggnader ärvdes av olika
arvtagare och flyttades till andra platser. Detta behov gjorde att den ålderdomliga
husbygg-nadsmetoden med timring bevarades då denna gjorde det möjligt att
montera ned och bygga upp på annan plats. Rödfärgningen, färgpigment från Falu
gruvas produkter, kom sent men de röda timrade stugorna är i det allmänna medvetandet symboliskt för Dalarna och Mora.
Zorngården byggdes av konstnären Anders Zorn (1860 – 1920) som ett hem i
födelsebygden. Hans växte upp i en by söder om Mora Strand, Yvraden. Hans
konstnärskap medförde att han under de yngre åren tillbringade större delen av
året utomlands; i London och Paris där han skapade sig en karriär som målare av
bl. a societetsporträtt. Han gjorde mängder av resor bl. a Konstantinopel, England,
Spanien, Tyskland för att inte nämna de 9 resorna till USA.
Han återvände dock varje år till Mora för midsommar och gärna jul. Han lät flytta
en del av sin mors ursprungsgård till den tomt han köpt invid Mora kyrka. Här
byggde han under åren ett ståtligt hem som hör till de stora sevärdheterna bland
konstnärshemmen i Dalarna och Sverige. Han gifte sig 1865 med Emma Zorn, som
hade stor betydelse som en ”promotor”. Hon förde in honom i den kulturella miljö
där han fann sina kunder.
Zorn var något år i början av 1900-talet den privatperson som hade den högsta
inkomsten i landet! Makarna Zorn arbetade på många plan för Mora och befolkningen;
bl. a tog de initiativ till Mora Folkhögskola, man höjde statusen på folkmusiken, som
tidigare ansågs vara förbundet med det onda, startade ett barnhem, samlade gamla
byggnader till en lokalt ”Skansen” (med bl. a det äldsta daterade timmerhuset i
landet) mm. De testamenterade gemensamt sin kvarlåtenskap till det svenska
folket.
Efter makens bortgång fortsatta Emma Zorn att köpa tillbaka de viktigaste
målningarna och skapade ett museum för alla de samlingar av olika slag som paret
införskaffat. Museet byggdes och invigdes 1939, arkitekt var Ragnar Östberg
På Zorngården står några bilar med frågor som skall besvaras!
RESAN BÖRJAR EFTER BESÖKET VID ZORNGÅRDEN
Sväng höger ut från parkeringen och passera kyrkan! Tornet bekostades av
Karl den IX då det och taket raserats i en brand efter ett åsknedslag. De svenska
kungarna har haft ett speciellt intresse för Mora kyrka. Det har att göra med Mora
betydelse för tillkomsten av det kungarike som skapades av Gustav Vasa. På höger
sida Mora Tingshus, i Tingshus-parken, en tidig profan byggnad på Mora Strand.
Rakt fram ses målet för Vasaloppet till höger om det skymtar Zorns staty av Gustav
Vasa. Höger om rondellen ses en äldre fabriks-byggnad – Mattssons mekaniska AB,
här tillverkades en gång bl. a. spolmaskiner.
Sväng vänster (norrut) i rondellen ut på 70:an vid Klockstapeln! På höger sida
passeras olika byggnader som hör till Mora kommuns förvaltningar. På vänster sida
ses en tidig del av bebyggelsen på Mora Strand bl. a en bondgård som brukades in
på 1900-talet. Vi har nu Bastubacksbron framför oss. Här fanns ett färjeläge över
Dalälven. I backen ned mot vattnet på vänster sida målades Zorns kända målning
Mora marknad. På höger sida hyste tegelbyggnaden en seldonsfabrik på sin tid. Vi
möter nu Dalälven och det sanddynslandskap som präglar bygden norr om Mora.
Till höger om norra landfästet låg en gång den plats där 15 av de 60 personer,
som fälldes för häxeri, en gång brändes 1668. 23 dömdes till döden i den tidens
rannsakning för häxeri. Av dessa var det 21 som var äldre kvinnor - således bara
2 män. Det var den andra och dittills största rannsakning av häxor som skedde i
landet.
Rakt ut i älven åt höger låg en mindre by, Säbbenbo, som älven vid en flod sköljde bort
9 maj 1659. Man skyddade sig för den erosion som skedde i sandmaterialet genom
mjågning. Det var en strandskoning som byggdes av pålar med ris och sten som
skyddade mot vattnets kraft. Ett minnesmärke finns vid Mora församlingshem invid
Hemulån från 1620. ANO 1620 B:F:B: som tolkas Anno 1620 började förbyggningen.
[1] Tuvan till höger och Täppan till vänster.
Rakt fram i rondellen. På höger sida ett av de senare utloppen som då gick norrut
in i Orsa sjön. Vi kommer att efter vägen se de olika lopp, meandrar, som älven tagit
under tiden sedan inlandsisen smälte bort.
Ett stycke längre fram sväng mot höger mot Kråkberg. Se karta. Vi klättrar nu
upp på en sandås. På toppen av den finns till höger bland träden ett gravfält som
har gravar med både kristet och hedniskt gravskick. Följ Gruvvägen till Oståkersvägen
sväng in höger. Sedan vänster, passeras några av de äldre byggnaderna i Kråkberg,
[1] Österdalälvens deltaplan, Ragnar Lannerbro, Ur Mora, Sollerön, Venjans och Våmhus
socknars histora del 1
som är en av de äldsta byarna i Mora. Mot öster skymtar Orsa sjön genom träden.
En härlig långgrund strand ger goda badmöjligheter.
Sväng vänster in på Braskvägen. Kör rakt till Kråkbergs-vägen - sväng höger!
Följ vägen på en ås där en åldrig älvfåra ligger till vänster. Vi passerar ett äldre
träindustriområde som står under förändring till 70:an där vi efter stopp svänger
höger. Vi har nu den kanske mest kända byn i Mora Östnor bakom skogen till
vänster. Det är här som morkarlarnas mekaniska färdighet blommade. Den startade
med urverk för s.k. Moraklockor, symaskiner och idag vatten-armaturer i Ostnor AB.
Vi är nu i odlingszon 7. Mora är i zon 6. Sollerön i zon 5!
Vid avtaget mot Våmhus sväng höger på 1001:an! Här ser vi så småningom
Orsasjön till höger. Vi nalkas nu Bonäs. En av de större byarna i Mora. I utkanten
på byn ser vi en praktfull anläggning invid sjön. Det är Bonäs Bygdegård skapad,
och skänkt, av storbyggmästaren Anders Diös. Han fick i sin ungdom stöd av
Anders Zorn och kunde skapa sig en framtid. Invid den större byggnaden finns
i norr Diös-familjens sommarresidens byggt i gammal stil. Här hålls ett ståtligt
midsommarfirande på midsommaraftonen.
Midsommarfirandet i Dalarna och särskilt i bygden kring Siljan är en sevärdhet.
Kanske den största profana helgen av alla. Det firas i veckor! Alla byar har sin stång
som reses med vederbörlig pompa och ståt. Stången kläs, på en för varje by bestämt
sätt, och reses på den dag som byn har bestämt är viktigt. Stången reses medan
spelmännen spelar polskor. Därefter vidtar dansen och festligheter. Stången står
sedan kvar tills det blir dags att ta ned stången inför nästa midsommar. Det är en
världskatastrof om stången bryts av vid nedtagningen eller resningen! Inte bara är
det farligt för de som står för nära – det är även en nesa för byn!
Bonäs by skiljer sig från andra då den är Sveriges längsta radby. Gårdarna
radar upp sig efter kanten på den odlingsbara lermarken. Till vänster o väster ser
vi nu hur en geologisk sevärdhet breder ut sig, Bonäsheden. Vi har faktiskt rest
genom det ett tag. Det är relikt flygsandfält från tiden efter senaste nedisningen.
För hundra år sedan fanns det öppna flygsandfält med höga dyner! För 7-8 000 år
sedan var Siljan en djup vik av Yoldiahavet. Här fanns ett sanddelta, som utsattes för
starka vindar från isen i norr och från stormar och cykloner, skapade av lågtrycken
över Bottenhavet. Det fina stoftet (lera, mjäla och mo) blåste bort medan grus och
[2] Sid 136-137 kap 26 Svinvallen ur Landet bortom tiden, Thomas Ljung, Länsstyrelsen Dalarnas län
grov sand blev kvar. Den lättare sanden, flygsanden rullade och hoppade iväg och
tornades upp i vidsträckta dyner precis som i öknarna.
De träd, vi nu ser, är de första som växer här på mycket länge. När skogen stod här
ursprungligen och befolkades av bönder, började den svedjas och boskapens betande
skapades öppningar för skogsbränder. Detta gjorde att sanden åter började röra
sig. Bönderna återplanterade så skogen för att inte få sina åkrar översandade! Det
finns på sina ställen fortfarande öppna sandarealer, som ger fristad åt flygsandens
märkliga fauna och flora. Här finns således såpört på den enda inlandslokalen
(annars bara på Öland och Gotland). Här finns även sandödlan som är fridlyst i hela
landet. Den trivs i områdets utkanter då den vill ha gott om gömställen. ”Det är
bland insekterna som man finner de bästa exemplen på Bonäsområdets särart. Här
trivs en rad skalbaggar, fjärilar, harkrankar och nattsländor som man i övrigt bara
finner vid Sandhammaren eller Ulla Hau.”[2] Annat är Såpörtsmalen och gråmyran,
som enbart är knutet till öppna sandområden.
Färden går vidare norrut genom den långa byn och passerar Heden. Efter ett
skogsparti anländer vi till byn Kumbelnäs. Vi har under resan kunnat se den
s.k. Bonäslinjen i väster. Det är den högsta strandlinjen för det östliga havet –
Östersjön – efter istiden.
Vi nalkas Våmhus där vi i Myran har korsningen mellan 1001 och 1000. Vi
svänger svagt vänster och fortsätter på 1001:an. Vi är nu i en socken som
var egen kommun fram till 1960-talets slut. Vi har äldreboendet Hanslinden på
vänster hand. Här finns en staty som visar en hårkulla, skänkt av Anders Diös.
Hårkullorna vandrade till St. Petersburg, Skottland och ner på kontinenten och reste
till USA. Deras inkom-ster kunde utgöra merparten av familjernas inkomst. Fram
till början på 1900 talet var det omtyckt att göra tavlor och smyck-en av hår från
familjemedlemmar. Konsthantverket lever i obruten tradition I Våmhus och kurser
ges till flickorna i åk 6. Pojkarna erbjuds kurs i korgmakeri, en annan slöjd som
förknippas med Våmhus.
Fortsätt ett stycke till på 1001:an. Se karta. Vi ser nu i Limbäck Våmhus kyrka
till höger. Sväng höger in mot kyrkan. Invid det nybyggda församlingshemmet
Änglagården finns bysten av skaparen av Greyhound bussbolaget i USA. Det började
i svenskbygderna i närheten av Chicago som en arbetarbuss och är i dag ett av de
största bussbolagen i USA. Det startades av Erik Wikman, Martis Jerk. Han skapade
sig en stor förmögenhet och kunde bekosta tornet på Våmhus kyrka.
Sväng höger från Kyrkvägen in på Björkvasslavägen förbi kyrkan och kör
över bron över Våmån. Vi kan nu se att Våmhus socken har en även annan typ
av byar än tidigare. Det är bl. a holbyar som byggts på de höjder som inte var
lämpade för odling; Rakt söderut om Våmån ligger holbyn Moren. Rakt fram ligger
Björkvassla och längre fram på vägen Sivarsbacken.
Vi fortsätter in på Sivarsvägen genom att svänga höger. Vägen är smal, gropig
och klättrar lite upp på högre mark. Vi kommer så småningom till vägvisning för
Våmhus Hembygdsgård till vänster, vilken vi passerar genom att svänga höger och
sedan direkt vänster ut på väg 1000 mot Orsa.
Riksvägen blir nu av sämre kvalité – håll lägre fart om du vill undvika de värsta
studsarna. Vi kommer snart till gränsen mellan Mora och Orsa kommuner.
Bebyggelsen ligger på norra stranden av Orsasjön. Här finns Bäcka herrgård på
vänster sida.
Bäcka ligger vackert med Orsasjön i söder. Här fick man bruksprivilegier 1697 för
att bearbeta järnmalm i en masugn. Järnet sändes sedan vidare till Fredshammar
för förädling. Malmen kom med båt från Ål (Insjön). Bruket fick ny ägare 1707
vars intresse vara att förbättra arméns vapen och att gör uppfinningar som en
ubåt och en vind och vattendriven tröskmaskin. Han ville på bruket revolutionera
tillverkningen av kanoner. Det var inte lyckosamt för honom. 1734 inrättades första
skolan. De båtar som behövdes för alla transporter byggdes av det egna
varvet. Således byggdes 1838-39 hjulångaren Prins August på detta varv. Läs mera
om detta fartyg på Wikipedia S/S Prins August. I slutet av 1790 talet hade Bäcka 9
båtar som trafikerade sjösystemet den största kunde lasta 400 ton. I flotta ingick
även en postbåt och en kyrkbåt. 1868 byggdes ett bessemerverk som gjorde det
möjligt att blåsa rent stål. Det tillverkades ca 1000 ton bessemerstål och lika mycket
tackjärn. Utvecklingen gick vidare och nya tekniker gjorde järnframställningen i
Bäcka olönsam. Skog behövdes fortfarande och Bäcka 1879 för produktion av virke
mm. Olönsamheten fortsatte och dåvarande ägaren Stora Kopparberg Bergslags AB
sålde och skogsbruket lades ned 1882.
Man tillverkade porfyrföremål från 1885 genom att Älvdalens porfyrverk
arrenderade bruket. Den tillverkningen lades ned 1898. 1910 – 1919 var Bäcka
sanatorium, sedan till 1944 vilohem i privat regi. 1945 startade STORA ett
semesterhem för sina anställda och detta drevs till 1998. Nu drivs anläggningen
i privat regi för boende och konferens och har arrangemang både vinter och
sommar. Mer information hittar ni på www.backaherrgard.se
Vi passerar avtaget mot Grönklitt och Fryksås. Fryksås är ursprungligen en
fäbod som utvecklats till rekreationsområde; Fryksås hotell, Fryksås pensionat
och Smidsgården med serveringar, vissa även vintertid. Grönklitt har sin välkända
rovdjurspark och är vintertid ett skidåkningseldorado.
I 4-vägs korsningen något längre fram kör vi rakt fram och kommer in på en
bymiljöväg. Vi slingar oss fram genom Hansjö, en av de största byarna i Orsa.
Denna ligger på den plana maken utmed Emån och Orsälven. På höjderna mot
söder kan man se de högt belägna Orsabyarna på kalotten.
Vi passerar bron över Emån och kommer strax fram till E45. Sväng höger ut
på E45 mot Orsa! Passera över bron över Orsälven. Nu svänger vi vänster mot
Voxna, Skat-tungbyn och Furudal in på RV 296.
Vi kommer nu in i ett skogslandskap. Orsa har stora skogar och under lång tid slapp
befolkningen den kommunala skatten då gemensamhetsskogens avkastning räckte
till för att bekosta det gemensamma. Inte så numera – Orsa är en av Dalarnas
mindre kommuner och brottas med sin ekonomi. Vi passerar några av byarna i Orsa.
I Kallholen har man under lång tid arbetat med kalk. Förekomsten av kalksten är
ett känne-tecken på den s.k. silurringen, som berättas mer om längre fram.
I Mässbacken svänger vi in höger och parkerar vid Värdshuset Slipstenen.
Här är det lunchpaus. Vid värdshuset finns ett museum som visar hur arbetet med
slipstenstillverk-ningen gick till och vilka konsekvenser den hade på befolk-ningen.
Besök det gärna – ingen extra kostnad!
Efter lunchen sväng höger ut på 296-an igen. Vi börjar nu klättra upp på den
branta sluttningen på den kupol som bildats av det stora meteroitnedslaget för
miljontals år sedan – när denna del av Sverige låg på en helt annan plats på
jordytan.
En väg ner mot dalen leder till Fredshammar, det bruk dit malmen från Bäcka en
gång fraktades för vidarebearbetning.
Vi börjar också se den mäktiga utsikten norrut mot bl. a Koppången. Strax före
ankomsten till Skattungbyn finns på vänster sida en märklig björk som inte
tappar sina bruna löv förrän de trängs bort av de nya som slår ut på våren.
”Jättestenen och skattungebjörken är tveklöst de bland allmänheten mest kända
fornlämningarna i Orsa. Den folkliga traditionen säger att en vredgad jätte som stod
i Labb Djurberga kastade ett stenblock mot den första kyrkan i Skattungbyn utan
att träffa målet. Enligt en sägen svedde stenen en björk innan den tog mark. Allt
sedan dess ska björken ha behållit sin vissnade lövskrud under vintern. Egentligen
är det dock en genetisk mutation som gör att löven inte faller av. Den stora björk
som funnits har skattat åt förgängelsen men tack vare en rådig privatperson växer
nu en ungbjörk med samma ”gener” vid platsen.
Jättestenen blev i äldre tid en samlingsplats för ungdomar som skulle se på märkena
efter jättens bakdel, d v s två ändalyktsliknande fördjupningar på stenens ena sida.
Komministern i Skat-tungbyn August Wigardt var upprörd över vidskepelsen kring
stenen och platsen, och dess osedliga avtryck, och lät i början av 1900-talet vräka
stenen överända. Under 1950-talet fanns krafter som ville återställa stenen på sin
ursprungliga plats. Så skedde också men lyckades inte helt. Jättens handavtryck,
som finns som avtryck på stenens andra sida, syns inte längre i sin helhet.”[3]
Vi kommer nu strax fram till Skattungbyn som var en egen församling till ganska
nyligen. En by som har en mycket positiv befolkningsutveckling. Orsaken till den
[3] www.boka.siljan.se/sv/se-och-gora
är dels befolkningens egen kraft, dels att Mora folkhögskola har en mycket speciell
utbildning som startade här. Många elever har valt att stanna kvar som bofasta.
Kursen heter ekologisk odling och hållbar livsföring. Det är en ekologisk odling
med organiska gödsel-medel, biologiska växtvårdsmedel och förebyggande växtföljd.
Läs mera om kursen på Mora Folkhögskolas hemsida.
En av de få affärer som finns kvar på landsbygden finns i Skattungbyn, Skattunge
handel. Den ägs av 250 delägare och har en positiv utveckling.
Många kursdeltagare har valt att fortsätta bo i byn. Kursen började 1978 som helårs
kurs efter ett antal sommarkurser 1975-77. Det är i snitt 2 f.d. elever/år som stannar.
Man har skapat en friskola, som gör det möjligt att barnen inte behöver åka buss in
till Orsa. Det finns även ett gammalt, frireligiöst, kapell från tidigt 1800-tal. Byn är
en av de större i Orsa. Sjön Skattungen skymtar i dalens botten.
Vi följer vägen vidare mot Ore socken. Det blir nu tätare skog. Halvvägs mot RV
301 passerar vi en väg som går in mot höger. Det är en väg som leder till Gravberg.
Här startades i juli 1986 ett äventyr med djupgasborrning där Vattenfall var största
andelsägaren och många privatpersoner köpte andelar i projektet. 1990 skriver man
i Kemisk Tidskrift nr 8 att sommarens långtidspumpning skall visa på att graniten
i Siljansringen skall innehålla olja. Borrningarna fick avbrytas då borr-hålet krökt
och omöjliggjorde fortsatt arbete. Investerarna gav så småningom upp men idén är
inte död.
Idag finns Igrene AB som arbetar vidare med grundidén och har gjort borrningar på
andra platser och anser sig ha ett kommersiellt gångbart koncept. Igrene startade
sin nuvarande verksamhet för drygt 10 år sedan. Inledningsvis koncentrerades
verksamheten på geotermisk energi, d.v.s. på det förhållandevis varma vatten som
finns i Siljansringen. Det är inte ovanligt att runt Siljansringen finna vatten som redan
på 300-500 meters djup håller ca +20° C. Här finns Sveriges högsta värmegradient.
Under borrningarna har Igrene stött på, inte bara varmt vatten, utan även gasformiga
kolväten (metangas mm) som perma-nent flödar ur borrhålen. Igrene har även
upptäckt att gas återfinns bunden i vatten under högt tryck på 300-500 meters
djup.
Siljansringen
Siljansringen är det största kända meteoritnedslaget i Europa och bildades för ca 377
miljoner år sedan. Den kraftfulla kollisionen bedöms ha orsakat stora djupgående
förkastningar ner till 15-20 km. Meteoriten slog ned på en prekambrisk berggrund
av graniter och metamorfa bergarter av proterozoisk ålder täckta av sedimentära
bergarter av ordovicisk och silurisk ålder.
Dagens bilresa sker i sin helhet denna säregna geologiska formation.
Vid mötet med 301 svänger vi höger och håller uppsikt på en avtagsväg mot
vänster mot Ore kyrka längre fram. Den kommer i en högersväng så var
uppmärksam! Sväng mot kyrkan. Se karta!
Här står återigen några bilar uppställda försedda med frågor som skall
besvaras!
”Ore Namnet (1541 Oretth) är ett bygdenamn. Efterleden innehåller troligen hed,
’torr, tallbevuxen mark’. Förleden innehåller Ora från Oreälven, vars förled or är en
lokal ord-variant av ör, ’grus(bank)’.”[4]
Vi är nu i den nordliga delen av Rättviks kommun vars område motsvarar socknarna
Rättvik, Boda (från 1875) och Ore. Vi åker nu ner mot Oresjön, en av sjöarna i
Siljansringen. Ore kyrka ligger invid vattnet och är en förhållandevis stor kyrka, som
hålls öppen för oss. Idag är befolkningen inte så stor i Furudal, som området oftast
kallas idag.
Det är intressant att forskningen tror att Ore socken befol-kades från byarna Noret,
Nusnäs och Färnäs i Mora! Detta grundas på att den dialekt som talas byarna
omkring tätorten Furudal där man har svenska kan härledas från den dialekt som
[4] www.hembygd.se/ore/
talas i dessa Morabyar. Man antar att dessa byar hade sina lång-fäbodar i detta
område och då befolkningsökningen tilltog och mer odlingsbar mark behövdes så
delades hemgård och fäbod så att alla fick tillräckligt med jord för att kunna försörja
sig. Detta skedde på senmedeltid. Ore hörde fram till tidigt 1600-tal till Orsa socken
men blev i samband med inflyttningen av finländska svedjebönder en egen socken.
Ore kyrka med plats för 1000 personer ligger vackert på Björkudden i Oresjön.
Kyrkan invigdes den 24 juni 1874 men togs i bruk redan den 21 juni 1872.
Byggmästare var Björk Anders Jonsson från Vikarbyn. Han använde sten från den
gamla kyrkan från 1599 för att bygga kyrktornet som än i dag är Rättviks kommuns
högsta byggnad. Idag öppen!
På 1400-talet byggdes ett träkapell i Arvet och 1599 hade de ca 40 hushållen i
Ore byggt kart den kyrka som tidigare låg där nuvarande kyrkan ligger. Bland
inventarierna kan nämnas:
· Altaruppsatsen från 1706 är gjord av bildhuggaren Hans Daniel Kortz, Stockholm
· Mariaskåpet med Maria och Jesusbarnet från 1500-talet
· Träskulturer av Sankta Katarina, sankt Erik och sankt Kristoffer, samtliga från 1500-talet
· Dopfunt i Bodasten gjord av bildhuggare Simon Hack
Texten ovan hämtad från Siljan Turisms hemsida
Ore församling bildades omkring 1441 genom enutbrytning ur Orsa församling och
ingick därefter i pastorat med Orsa församling som moderförsamling. Ore församling
utgjorde från 1607 till 2014 ett eget pastorat. Från 2014 ingår församlingen i Rättviks
pastorat. Ett stycke österut finns två mycket säregna gårdsbildningar: Gammelstan.
Två åldriga gårdar, på ursprunglig plats, som varit med i Bergmanfilmer.
Vi kör förbi prästgården upp mot RV 301 igen och svänger vänster. Vi färdas
genom de olika byarna Gulleråsen, Kärvsåsen, Änderåsen och Silvberg i Boda
socken norr om Rättvik. Intressant information finns i ”ROUTE 301”, www.route301.
se. Socknen är en skogsbygd i en dal, som sträcker sig nord-syd. Boda församling
bildades den 24 februari 1618 genom en utbrytning ur Rättviks församling under
namnet Ovanheds kapell. Den fick omkring 1850 sitt nuvarande namn, från 1539
Bodom som är plural på bod. Detta syftar närmast på slåtterbodar. Kyrkan har ett
högt läge och kan faktiskt ses från de södra byarna i Rättvik! Inom socknen ligger
Osmundsberget med en unik flora och spår efter misslyckade försök att utvinna
bergolja på 1800-talet. En sevärd geologisk formation är Styggforsen, där scener
ur Ingemar Bergmans film Jungfrukällan spelades in.
Färden går vidare ner mot Rättvik. Vi passerar Ovanmyra, Solberga, Gärdsjö och
Ingels, Rättviks nordligaste byar. I Ingels ser vi avtaget mot den ort där den kanske
mest kända spelmansstämman i Sverige hålls - Bingsjö.
I de två Gärdsjöbyarna, Övre och nedre Gärdsjö, finns 300 mycket gamla
timmerlador bevarade. Här kan man vandra med hjälp av en framtagen karta och
bl. a. se en lada som timrats med timer som fällts 1293/94. I Övre Gärdsjö finns
Ollas Olles gård med Dalskåpsmuseet. Mycket sevärt där utvecklingen av ett av de
mera kända svenska möbelmåleriet finns beskrivet. Många målare vandrade från
Rättvik till de angränsande landskapen och dekorerade möbler och rum. Familjerna
kunde med den inkomsten förstärka sin försörjning.
Rättvik är en ort känd över stora delar av världen här nämns några kännetecken:
· Kvinnornas dräkt – som vid förra sekelskiftet blev ett tecken på svensk kvalitet,
· Folkmusiken – vars Gärdeby gånglåt är synonym med midsommar
· Levande bygdekultur - med kyrkbåtsrodd varje söndag till Rättviks kyrka
· Classic Car Week, CCW – bilträffen som lockar stora besökarskaror.
Bara något av det som skapat en turistort med anor långt ner på 1800-talet!
Färden går genom ett skogsparti som öppnas upp och man ser Rättviks kyrkas torn!
Vi passerar Norra industriområdet. Och ser snart Rättviksparken, en folkpark
med anor som numera ägs och drivs av CCW.
Vi svänger vid parken till vänster och åker på sydöstra sidan om Enån ner mot
femvägskorsningen vid Enåbron i centrala Rättvik. Vid denna korsning passerar vi
platsen för en numera nästan helt försvunnen Vattenkurinrättning. Det enda som
finns kvar är Societetspaviljongen, Hvilan, från 1848 invid bron över Enån.
Redan vid denna tid var således Rättvik ett besöksmål. HC Andersen, den välkände
danske sagoberättaren, var här. Kanske han kom till Rättvik med hjulångaren Prins
August som byggdes i Bäcka! Ångaren hade sin angöringsplats på Lerdalslandet
och fraktade besökare och gods över Siljan. Detta skedde innan järnvägen hade
byggts ut!
Kör rakt fram mot RV70
Sväng innan ni når riksvägen åt vänster in mot Karlsvik!
Byggnaden byggdes 1802 och kallades då Siljansvik, det blev sedermera Karlsviks
Hotell och Karlsviks Herrgård. Idag bara Karlsvik. Här övernattade HC Andersen
under sin resa genom Dalarna 1849.
VI HAR NU NÅTT SLUTMÅLET FÖR RESAN.
Parkera antingen på grusplanen eller kör in i trädgården, infart sker då
bortom byggnaden. Är dessa ytor upptagna parkera på gräsytan mot Enån.
Här finns nu de avslutande frågorna i Klubbmästerskapet! Besvara dem,
lämna in talongen i sekretariatet.
Det är nu dags för välförtjänt kaffe och smörgås under det att tävlingsmomentet
rättas och vi kan utse det ekipage som blir klubbmästare!
Hoppas att resan upplevts som trevlig och innehållsrik,
Tack för oss!
Brita Maria Nordström, Claes Nordström, Evert Helghe, Yvonne Helghe,
Håkan Svelander, John Gustaf Gudmundsson och Ingalill Gudmundsson
Fler DAK-evenemang:
www.d-a-k.se