En svensk folksaga från Omnibus

q
Pojken
som vallade
bergakungens
harar
h
POJKEN SOM VALLADE BERGAKUNGENS HARAR
Sagan är satt med typsnittet Persona, tecknat av Franko Luin.
Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt
från samma typsnittstecknare.
De kan hämtas på www.omnibus.se/svenskasagor.
© 2002 Omnibus Typogra
2
OMNIBUS TYPOGRAFI
BOX 135 ∙ 135 23 TYRESÖ ∙ TEL. 08 – 742 83 36
[email protected] ∙ www.omnibus.se
POJKEN SOM VALLADE BERGAKUNGENS HARAR
D
et var en gång en fattig gumma, som hade tre gossar. De
voro mycket fattige och ledo stor nöd. En dag, då de hade
alls intet att stilla sin hunger med, skickade modren den äldsta gossen till bergkungen att begära litet till livs. Vägen var
icke lång, utan framkom gossen snart nog och blev insläppt
i bergaslottet till bergkungen. Han framförde nu sitt ärende,
bedjande om litet bröd.
–En sådan slunter som du, sade konungen, är icke för god att
arbeta. Kan du gå vall?
–Nej, det har jag inte lärt på, svarade gossen.
Men detta svar förtrött konungen, så att han lät kasta pojken i en ormagrop.
Men modren väntade både länge och väl efter gossen, och
när han ändå icke syntes till, skickade hon sin andra son åt
samma håll att leta efter honom. Även denne kom till bergslottet och blev inställd för bergakungen, men fann där icke sin
broder.
–Giv mig litet att äta, herre konung! sade gossen.
–Du är icke för god att arbeta, din slunter. Kan du gå vall?
–Nej, det har jag aldrig lärt på, genmälte gossen.
Konungen, häröver förargad, lät då kasta även honom i ormgropen.
Men modren, som satt hemma och väntade, skickade även
3
POJKEN SOM VALLADE BERGAKUNGENS HARAR
den yngste sonen ut att efterforska de andra två. Denne begav
sig så åstad, men råkade, efter det han en stund gått framåt,
på en villstig i skogen, vilken omsider förde honom till en svart
bergshåla, utanför vilken satt en gammal stygg käring, den
gossen mente vara så där hundrade år gammal om icke mer,
efter hon var hel och hållen från skalle till fot överväxt med
mossa, varav hon syntes, om icke just brydd eller blyg, dock
mäkta besvärad.
–Det var en förfaselig grann klädning mor har på sig, sade
pojken och hälsade: God dag vackert!
–God dag igen! Vad sa du? svarade käringen. Den här klädningen är jag likanöjd om. Du gör det som gott är, om du river
den av mig.
–Då skulle väl mor skämmas ögonen ur sig, om jag skulle
börja te klä av henne.
Men hur länge de så där smaspråkade, sade gossen:
–Ja må göra, och började riva mossan av den gamla.
Käringen tog till att känna sig både lätt och glad, och det
var heller ingen under, samt gav gossen till belöning en liten
pipa, sägande:
–Det kan väl hända sig, att du med tiden får kritter att valla.
Och det kan lika lätt hända att krittera löpa från dig. Blås då
i pipan, och du skall inte behöva springa å leta efter dem.
–Tack, tack, kära mor! sade gossen och ville vidare, då käringen ropade åt honom:
–Må besinna, gosse, att den dag, du lämnar pipan ifrån dig,
viker även lyckan från dig!
Pojken drog av och kom snart till bergkungens slott, där han
blev framställd för konungen och bad om litet att äta.
4
POJKEN SOM VALLADE BERGAKUNGENS HARAR
–En sådan slunter som du orkar väl arbeta för födan. Kan
du gå vall? sade kungen.
–Å ja, nog kan jag det med, sade pojken.
Då utsläpptes till honom en hop stora och alldeles svarta
harar, ej mindre än tvåhundrade, vilka straxt började skutta
härs och tvärs kring den fattiga pojken och snart foro sin kos
i skogen den ena hit och den andra dit, så att ej en enda mer
syntes till.
Pojken stod en stund och funderade, men tog nu fram sin
pipa och började blåsa av alla krafter. Och han hade icke blåsit länge, förrän de förlupne småkritterne infunno sig kring
honom.
–Sådant där har väl icke förr hänt mig heller, sade den förargade bergakungen, men jag skall väl hitta på råd.
Han bad då sin tjänstemö gå till pojken och ställa sig in hos
honom samt begära den förargliga pipan. Möen gjorde, som
tillsagt var, och bad gossen helt inställsamt om pipan.
–Den kan du fälle få, sade gossen, om jag bara får somna på
din arm.
Flickan tänkte:
–Det blir väl råd för det, samt log och sade ja. Och det skedde.
Men när pipan skulle lämnas, gycklade gossen och sjöng:
Jag sov hos dej,
du sov hos mej,
men själv blåser jag min pipa.
Tjänstemön kom så tillbaka utan pipa, och konungen blev
däröver icke mycket glad.
Andra dagen, då hararna likaledes sprungo sin kos från gos5
POJKEN SOM VALLADE BERGAKUNGENS HARAR
sen, blåste han åter dem lika lätt tillbaka med pipan. Konungen
skickade då bergdrottningens fagra kammartärna att avlocka
honom pipan. Denna begav sig till gossen och bad hövligt och
inställsamt att få den vackra pipan.
–Den kan du fälle få, sade gossen, om jag bara får somna på
din arm.
Tärnan tänkte:
–Det blir väl råd för det, samt log och sade ja.
Men när hon därefter ville ha pipan, gycklade han och
sjöng:
Jag sov hos dej,
du sov hos mej,
men själv blåser jag min pipa.
Flickan ck gå sina färde utan pipa.
Nu blev konungen mycket harmsen, och då han påföljande
dagen såg pojken lika lätt sammanblåsa de förlupna småkritterna, sände han sin enda dotter, som var både dejelig och skön,
för att med fagert tal locka till sig pipan. Prinsessan begav sig
då åstad samt bad höviskt, att pojken ville förära henne pipan
att förlusta sig med.
–Den kan fälle sköna prinsessan få, sade pojken, endast hon
tillåter mig somna på sin arm.
–Det blir väl råd för det, tänkte prinsessan inom sig och sade
ja.
Men då pipan efter det skulle till henne lämnas, gycklade
gossen och sjöng:
Jag sov hos dej,
du sov hos mej,
men själv blåser jag min pipa.
6
POJKEN SOM VALLADE BERGAKUNGENS HARAR
Prinsessan ck gå hem utan pipa.
Men bergakonungen blev nu svåra vred och började tänka,
att det eller icke stode rätt till med möarnas besök hos pojken,
varföre han lät kalla pojken för sig.
Gossen kom, och då räckte konungen honom en stor påse, sägande:
–Dina två bröder ligga i ormagropen. Du skall samma väg,
om du inte sjunger påsen full med visor.
Gossen satte då påsen för sin mun och började sjunga:
Första dagen ja hos kungen tjänte,
skickade han mig sin tjänstemö.
Jag sov hos henne,
hon sov hos mej,
men själv blåste jag min pipa.
Andra dagen ja hos kungen tjänte,
skickade han mig sin drottnings kammartärna.
Jag sov hos henne,
hon sov hos mej,
men själv blåste jag min pipa.
Tredje dagen ja hos kungen tjänte,
skickade han mig sin dotter –––
–Tst, tst! ropade bergakungen. Påsen är full.
Och därmed lät han fylla säcken med guld och silver och gav
den åt pojken, som nöjd och glad drog sina färde.
7
OMNIBUS 02.99.310
POJKEN SOM VALLADE BERGAKUNGENS HARAR
a
Omnibus
8